Här kan du läsa översättningen av The Gate of Heaven, ursprungligen publicerad i november 1931, nedtecknad av Robert James Lees åt Frederick Winterleigh, i andevärlden kallad Aphraar. Detta är den tredje och sista delen i serien som börjar med Genom dimmorna (Through the Mists) med bok nummer två, Livet i Elysion (The Life Elysian).
Porten till Himlen som bok med hård pärm: Klicka här (Lulu.com)
Porten till Himlen som bok med mjuk pärm och stor text: Kommer snart
Porten till Himlen som PDF-fil med tryckfärdigt bokmanus: Klicka här
SKRIBENTENS FÖRORD
Det är med känslor av den djupast kända tacksamhet som jag nu kan ge världen denna tredje volym av blad frå Aphraars självbiografi. Det är nu över 30 år sedan Through the Mists gav sig ut på sin mission – en mission som är långt mer populär idag än då den först påbörjades. Sju år senare följde The Life Elysian; och nu har jag kallats att dokumentera hans anländande vid Porten till Himlen.
När jag lämnar över den innevarande volymen till mitt förlag, så är jag djupt och tacksamt medveten om uppfyllandet av en försäkran som gavs av Mästaren då Han sade: ”Varje skribent som instrueras om himlens kungarike är som en man som en husägare som ur sin skatt tar fram gamla och nya ting.” På de aktuella sidorna kommer läsaren finna att hon bjudits in att besöka gamla scener från Aphraars pilgrimsfärd, men han gör det med nya och större visionära krafter, djupare uppenbarelser, långt mer klarsynt förståelse. Aphraar träffar när han går vidare nya lärare, som förklarar de gamla sanningarna för honom i de nya tolkningarnas rikare ljus, utan att det blir inkonsekvent, då de snarare ger en vidare vidgning än han så här långt har kunnat förstå, så att han börjar förstå förhållandet mellan delarna i existensens växande plan, och förstå användningen betydelsen och syftet med detaljerna som hitintills visat sig vara mystiska hinder på vägen.
Låt mig peka på ett illustrativt förslag på vad jag menar. Hans nya lärare, Omra och Rael, för med sig Aphraar till Allegorins teater, där han får betrakta utvecklingen av livets stora drama. I det skuggfria ljuset där han nu beskådar det sanna uppenbarandet, så kan han urskilja den exakta punkt där teologiska korrekturläsare har gjort utsnitt eller introducerat sådan förvirring att det blivit nödvändigt med en prästerskapskult till mänskligheten underkastelse, och förvrängandet av sanningen från hur Jesus gav oss den.
Den första delen av detta existensens drama visas för Aphraar, enligt Kristus lära, och består av tre akter, bortom vilka han ännu inte har någon förmåga att penetrera dess mysterium:
AKT I: Varandets dödliga eller spädbarnsstadium. Barnet kan ännu inte skilja mellan ont och gott, då det i sig självt är fritt från synd – ”Av sådant är himlens kungarike”. Det kan emellertid med tiden förstå ”Gör det här”, eller ”Gör inte så där”, och är så långt ansvarigt för sin olydnad, och blir följaktligen belagt med reprimander och korrigering. När ridån kallad Döden faller, så är det inte slutet utan helt enkelt en ny scen som introducerar:
AKT II: Existensens skoltid eller ungdom. (Det här är det stora området för teologisk dimma, kontroverser och förvirring, ibland kallat för det Mellanliggande tillståndet, Skärselden eller de Sju sfärerna). Det är i själva verket klassrummet där själen utbildas och förbereds på att ta sin plats i livet som Guds son eller dotter. I en annan av Mästarens liknelser representeras det av åkern, där själen görs redo att skörda resultatet av sina infantila handlingar; eller i en tredje, så är det redovisningsperioden där själen måste rapportera och balansera sitt konto utifrån hur den använt sina möjligheter till lydnad eller till annat, och underställa sig den belöning eller påföljd som saldot påbjuder. Men i utfärdandet av rättvisa så är det en ofelbar och allälskande Fader ”som ser till att alla människor når frälsningen” som delar ut priset.
AKT III: Själens vuxenskap. Den nödvändiga utbildningstiden är över, och själen har renats från köttets skröplighet, och den tar emot sitt arv som ett Guds barn – ett tillstånd som är så avsevärt annorlunda mot vad som tidigare varit, att den beskrivs med två underligt åtskilda liknelser: ”Ni måste födas på nytt”, och ”ett mottagande av Kristus”, eller återigen så framställer Mästaren det som att den Förlorade sonen kommer hem, och tar emot ringen, kappan, kyssen och den stora glädjen.
Den större delen av den här boken tillägnas sammanvävandet av denna allegoriska lära med Aphraars faktiska upplevelser, och den bild som ständigt används är den med den andra födelsen, så som Nikodemos får se den. Här dristar jag mig att förslå att vare sig Rael eller Omra tar sig an liknelsen för att instruera sin elev, så kommer läsaren märka att de båda är intressanta och konsekventa i att följa i fotspåren av den Mästare som de tjänar i sitt arbete.
Jag är självklart beredd på att några av mina läsare kommer krympa samman i något liknande förfäran vid tanken på att Aphraars andra födelse ägt rum över 40 år efter att han lade ifrån sig sin dödliga kropp, men det här är inte det första andetaget av teologiskt kätteri som har blåst fram genom vår historia från himlens slätter, och inte heller krävs det någonstans i Bibeln att övergången måste ske under varandets jordiska stadium, och ändå bemyndigades Paulus att förkunna att ”Som i Adam dör alla, men i Kristus görs alla levande”. Det är därför uppenbart att om den pånyttfödelse som behövs inte tas emot här, så måste den uppnås där.
Då jag fått privilegiet att skriva följande dokumentation enligt Aphraars anvisningar, och därigenom känner till några av de svårigheter han mött då han tagit det steget, så vore det en enkel sak för mig här att säga vad hans råd skulle vara till var och en av alla sina läsare om detta, men jag ska inte gå händelserna i förväg. Det är bäst att han berättar sin egen historia, och att han på sitt eget vis beskriver hur ogenomträngligt det försvar är som försäkrar att det till kungariket ”på inget vis kommer in något som vanhelgar, och inte heller något som är skändligt, eller yttrar en lögn.”
Robert James Lees, november 1931
HIMLEN & JORDEN – DIAGRAM I SEKTIONER, med förklaring
FÖRKLARING AV DIAGRAMMET
Den yttre cirkeln indikerar den Fysiska sfärens placering. ”Himlavalvet” eller himlen enligt 1 Mos. 1:8. Denna omfattar, som beskrivs på följande sidor, alla förutsättningar för mottagandet av och tillväxandet av den nyfödda själen tills den når det andliga tillståndet hos ett Guds barn.
E. Jorden. Dess placering i det fysiska markeras av den prickade cirkeln.
I-VII. De Sju sfärerna, eller det mellanliggande tillståndet. Klassrummet där den unga själen får sin andliga förberedelse.
- Platsen för de okultiverade, eller ”nationer som glömt Gud”, där de får passande instruktioner och förberedelser.
- Sömntillståndet, där hela mänskligheten tillbringar sömnlivet i sällskap med de avlidna. (Job 23:14-18.)
- Den Stora barnkammaren, där barn som går över före födelsen, eller innan de ”vet att motsätta sig ondskan och välja det goda” (Jes. 7:16) utvecklas och utbildas.
Alla dessa tillstånd är psykiska eller mellanliggande mellan det fysiska och det andliga, så som gryningen skiljer ljuset åt från mörkret i den naturliga världen. Den första Andliga sfären ligger bortom den här cirkeln och uppnås genom den ”Andra födelsen” (Joh. 3:3) vilken beskrivs på följande sidor.
KAPITEL 1: ETT UPPVAKNANDE
Återigen ber jag min Skribent att plocka upp sin penna, för att jag återigen ska kunna tala till mina syskon i köttet av hela min själs önskan.
I sin omedelbara respons så uppmärksammar han mig på en mängd korrespondens med frågor som jag ombeds svara på; men för närvarande behöver jag begränsa min uppmärksamhet till en punkt som är extra viktig för mig, och med hänsyn till den kommer jag, händelsevis, kunna adressera många av de problem som tas upp, medan jag försöker förklara ett av den andliga upplevelsens djupare mysterier så som jag har stött på det, vilket ger det en större betydelse och sätter det i ett nytt ljus jämfört med vad teologin, i synnerhet på sistone, haft för vana att se det i.
Jag talar om det kryptiska uttalandet som Kristus gjorde till Nikodemus när han sade: ”Sannerligen, sannerligen säger jag till dig, att om en människa inte föds på nytt, så kan hon inte se Guds kungarike.” Mästaren i Israel förstod honom inte, de lärda under kommande tidsåldrar har haft lite, om någon, mer framgång, och då de blinda lett de blinda så har både profeter och folk snubblat ner i tvivlets diken, eftersom ljuset som var i dem var mörker.
En gång var jag blind – lika blind som alla vars fötter halkat över gränsen som skiljer det dödliga från det odödliga, men genom Guds nåd vägledde en hjälpande hand mig in i ljuset där jag ser, och nu när jag står i det ljuset så längtar min själ mer än någonsin efter att tala om vad som har uppenbarats för mig. Jag vill att andra ska se och lära sig de obeskrivliga fördelarna med sanningens ljus. Jag vill att varje själ som går över Jordens yta får veta, så som jag har fått veta, något om den oemotståndliga fascinationen i den himmelska musik som ljuder i Mästarens förkunnelse: ”Så älskade Gud världen, att Han gav den Sin enfödde Son, så att de som tror på Honom inte ska gå under, utan leva för alltid (Joh. 3:16).
Det är därför jag inte kan dröja mig vid att besvara alla frågor nu. Vad som än kommer på den direkta väg jag går på kommer att behandlas i sin helhet, men allt annat måste stå åt sidan med en sekundär betydelse jämfört med detta enda stora problem. ”Hur kan en människa födas när hon är gammal?” Kan hon komma in i sin mors livmoder en gång till, och födas på nytt?” (Joh. 3:4).
Det här är emellertid en av de frågor jag måste hänvisa i korthet till innan jag fortsätter: ”Visar de dokumenteringar som gjorts hela den instruktion som en själ likt Aphraar är underställd när denne kommer till det andra livet, eller är de bara indikationer på en mer genomarbetad plan?”
De är indikativa skisser, utan någon referens till ordningsföljd i sitt arrangemang, över händelser som spritts ut över en upplevelse som sträcker sig över nästan 30 år. Jag gör den här beräkningen av den period som omfattas i hopp om att det ska ge en användbar bild. Dessutom så finns det i behandlingen av en individuell själ inget tekniskt sett hårt och snabbt schema, eller någon mekanisk process, i Guds stora universitet. Varje själ kommer dit med sina egna särskilda egenskaper, behov, omgivningar och krav. Varje bidragande orsak till dess nuvarande tillstånd tas med i en analytisk beräkning.
Synder som beror på fadern förs över till faderns konto, och får ett motsvarande övervägande i förhållande till barnet. Inte en fläck hittas på själen som inte skrupulöst spåras tillbaka till sin källa, i uppfyllnadet av lagen om: ”Det en människa sår ska hon också skörda”, och när det rättmätiga resultatet har fastställts så har själen tagits itu med, med avsikten att säkerställa dess ultimata försoning med Gud.
Det är i ett sådant anpassat arrangemang som detta som psalmskrivaren upptäcker att: ”Herrens lag är perfekt, och omvänder själen” (Ps. 19:7). Vi som ännu inte har gjorts perfekta är inte i en position där vi känner till allt som detta antyder; men jag vet detta – denna enda sak har jag sett och talat om mer än en gång redan, och jag påtalar det med allvar för varje själ som läser dessa dokument: I domen som faller över själen när den stiger in i det odödliga, så utmärker sig Guds rättfärdighet som en överraskande skonsamhet, och vi upptäcker att Rättvisan är en medkännande gudomlighet, och inte ett hämnande raseri.
Om det finns ett faktum som är djupare inpräntat i mitt medvetande än något annat genom uppenbarelserna i det här högre livet, så är det detta: att Gud endast har ett syfte i åtanke för hela människofamiljen – att älska oss med en evig kärlek, och med kärleksfull vänlighet hämta oss tillbaka igen till det arv som vi har försakat genom syndens intriger. Kan det finnas en mer medkännande och längtansfull förkunnelse om detta än vad som hörts i Kristus inbjudan, som talar som Faderns röst: ”Kom till Mig, alla ni som arbetar och bär tunga bördor, så ska Jag ge er vila!” (Matt. 11:28).
Vilket förvirrande kaos världen skulle kunna undkomma, vilken tydligare uppfattning om Gud som skulle gry om, förutsatt att vi lade undan teologiska dogmer och obehöriga auktoriteter, den vandrande själen skulle acceptera den enkla inbjudan från den av Gud utsedda medlaren, och lära av Honom som är mild och ödmjuk i hjärtat, att finna den efterlängtade vilan! ”De resande människorna, om än dårar, ska inte fela där inne.” (Jes. 35:8).
Jag vet vad jag talar om när jag föreslår detta. Så ofta jag har längtat efter möjligheten att dra mig tillbaka, så att jag ska kunna meditera över de allt fler överraskningar jag stöter på, då jag betraktar denna Guds lag där den arbetar runt omkring mig här. Jag har, till slut, nått min önskans mål – har smakat det goda vatten som jag kunnat hämta ur meditationens brunn – har öppnat mina ögon så att de skådar uppenbarelsens vyer som ligger öppna framför mig, medan Han skänker mig den utlovade vilan; har där i funnit en dörr av möjligheter som öppnas in i ett oanat tjänande som jag aldrig hade kunnat drömma om – en tjänst som jag kan dedikera till Mästaren, som Han med glädje kallat mig till att utföra; en såddens tjänst, där jag inte behövde vänta länge innan jag kunde samla in en rik skörd som mer än hundrafaldigats.
***
Jag hade tagit mig till en helgad plats, fredad av minnet av tidigare meditationer, och hade återigen förlorat mig själv i den azurblå tillvaron, när en ömsint hand lades på min axel. Vaone stod intill mig.
”Aphraar, jag hoppas att jag inte stör dig, men jag skulle önska så att du ville besvara en fråga jag har”, sade hon ursäktande.
”Inte en, utan hundra, min kära, om du önskar ställa så många frågor. Vad är det du önskar veta?”
”Tycker du att himlen är allt du förväntat dig?” Det låg en aning av ängslig osäkerhet i hennes nervösa fråga, och dess natur verkade så ovanlig och kom över mig så plötsligt i det här läget, att jag tvekade över vad eller hur jag skulle svara.
”Himlen – allt jag förväntat mig?” upprepade jag. ”Vad menar du?”
”Jag ber om ursäkt om jag uttryckte mig vagt”, svarade hon medan hon satte sig intill mig; ”men tanken kom alldeles nyligen för mig på hur väldigt annorlunda det här livet är från vad vi fick lära oss att det skulle vara. Och då jag insåg kontrasten såg jag dig, och kom för att fråga om du också tycker att det är så?”
Förvirringen som frågan gav upphov till inom mig berodde inte så mycket på dess format, som upptäckten att Vaone hade påverkats tillräckligt mycket för att göra en jämförelse. Jag hade aldrig känt henne medan jag hade min fysiska kropp, men jag visste att hennes historia bestod av lojalitet och oomtvistad renlärighet. Min erfarenhet av okroppsliga influenser hade visat mig att de hade en benägenhet mot fixeringar av idéer snarare än tvärtom; och jag hade märkt att Vaone var nästan lättjefullt lagd, så här långt, till att acceptera allting så som hon fann det. Nu hade hon i själva verket känt fröet till en ny tanke, och under dess sällsynta stimulans så bad hon om information.
I stunden visste jag inte hur det var bäst att svara henne. Som jag önskade att jag hade begåvats med Myhanenes taktkänsla och förmåga att handskas med något som detta. Jag kunde känna hur mycket som hängde på den här frågan, och för första gången insåg jag vilket enormt ansvar som vilar på varje människas axlar som försöker fylla lärarens roll, men när den tjänsten genomförs i samband med andliga ämnen så är, eller borde det ses som att, det tillfogade ansvaret är så mycket större att man allvarligt tänker igenom saken innan man tar sig an den.
’Skåda, en trädgårdsmästare gick för att så.’ Det är den bild Jesus målade upp av en lärare som går till sitt arbete. ’Vad människan sår ska hon också skörda, efter många dagar. Några trettio, några sextio och några hundrafalt’, vare sig det består av vete eller ogräs. Vad skulle skörden vara om jag tog mig för att besvara Vaones undran utan Myhanene, eller någon av de andra på plats för att korrigera eventuella fel jag kanske gjorde?
Det var vid den här vägkorsningen som jag först insåg klokheten i att Myhanene inte lät mig använda min Upptecknare förutom i närvaro av någon ansvarsbärande medlem av hans grupp.
Som vi upprörs och oroar oss när vi otåligt väntar på att någon önskad möjlighet ska dyka upp, men om den skulle visa sig i en förklädnad, så känner vi inte igen den och den passerar oss obemärkt. Nu talar jag utifrån erfarenhet. Hur ofta hade jag inte längtat efter att kunna berätta om alla de bra saker som mina lärare hade berättat om för mig? Jag är nästan rädd i sådana stunder att jag hade varit alltför förtjust i lärarens ställning, för att inse tyngden i ansvaret som följde med den. När det senare avslöjades för mig, så krympte jag samman och bad Myhanene komma och svara Vaone.
”Det här är ditt tillfälle”, svarade han. ”Berätta för henne, med dina ord, vad du har sett och hört.”
Det gick inte att undkomma. Det här var mitt första uppdrag i arbetet. Vaone väntade – hon undrade över dröjsmålet.
Precis i den stunden upplevde jag något underligt och intressant. En ljusstråle gick igenom mitt medvetande, livfull och snabb som en blixt, men när den passerade så lämnade den efter sig tre uppenbarelser: det hjärtlösa systemet i det herravälde – socialt och andligt – som Vaone upplevde under sitt jordeliv; den verkliga naturen hos befrielsen som säkerställdes genom den Magnetiska koralens insats; men den mest imponerande var upptäckten av en ny egenskap hos mig själv, som verkade bryta ner alla begränsningar som jag hittills varit bunden till, och förmedla en förståelse under vars inflytande jag djärvt mötte den plikt jag hade kallats till att uppfylla.
”Ja, det är annorlunda – underligt, ojämförligt annorlunda från allt jag hade föreställt mig att det skulle vara”, svarade jag, och undrade vart min nyfunna inspiration skulle föra mig. ”Men skillnaden, som jag ser det, verkar ligga i motsatt riktning mot vad du har upptäckt. Om jag förstår det tonfallet rätt som du använde under din fråga, så lever inte det här livet upp till dina förväntningar; för mig så överskrider det varje förmåga jag har tillgänglig för att uttrycka hur långt det överstiger mina största förväntningar. Låt mig förklara så gott jag kan var den skillnaden ligger.”
”Ja, hjälp mig, Aphraar.”
”Jag hjälper dig gärna, men jag är rädd att jag kommer vara ett otillräckligt och ovisst stöd för dig att luta dig mot. Men jag ska göra mitt bästa, utifrån vad jag själv har lärt mig.”
”Jag litar på dig”, svarade hon, kanske med en större trygghet än min auktoritet kunde rättfärdiga.
”Då måste jag börja med att förklara något som jag är överraskad över att du inte lärt känna ännu.”
”Och det är…?”
”Att varken du eller jag är i en position där vi kan uttrycka någon åsikt om himlen just nu.”
”Vad menar du? Varför kan vi inte tala om himlen? Vill du att jag ska tro att det här livet där så många av vår själs önskningar uppfylls åt oss, inte är något mer än en utdragen dröm som vi snart kommer vakna från; jag för att återuppta mitt slavande under en annans tyranni, och du för att fortsätta med den hjärtesorg som denna heliga sömn tillfälligt har befriat dig från? Är det sant att du vill få mig att förvänta mig det uppenbarande som du så ofta säger att vi ännu inte fått? Måtte Gud bevara mig från en sådan dödens hädelse!”
Vaone hade ställt sig upp under sin protests första impuls. Motviljan det väckte var så långt ifrån hennes vanliga tillmötesgående inställning att till och med hon själv blev förvånad. Jag, lika förundrad över det oväntade utbrottet, ville först le, men när jag såg hur djupt den här tanken berörde henne så började jag istället lugna henne.
”Nej! Du kan genast avfärda alla sådana möjligheter från dina tankar. Oavsett hur mycket vi kanske, under vissa omständigheter, önskar det så har sömnen ingen makt att föra oss tillbaka till gårdagens liv; den för oss alltid framåt in i morgondagen. Vi kan inte vakna upp igen till köttets begränsningar och slaveri; dödens sömn har ingen makt och inget annat alternativ än att föra oss framåt in i andens gryning. Det finns ingen orsak att vara orolig. Om jag hade tagit mer tid på mig att fundera över mitt svar på din fråga så hade jag inte formulerat mig så abrupt, och kunde ha undvikit det missförstånd jag skapade. Låt mig försöka säga det på ett annat vis.”
”Menar du att vi ännu inte har nått himlen, utan att vi är i ett mellanliggande tillstånd?”
”Det är exakt vad jag önskar säga.” ”Men jag tror inte…”
”Min kära Vaone, vad vi tror påverkar inte på något vis ett faktums giltighet. De vise männen påstod att Jorden var platt med fyra hörn, men alla filosofers, vetenskapsmäns och kyrkans betrodda hade fel i det avseendet. Det vi tror är alltid underställt en revidering när vi upptäcker fakta, och nu står vi ansikte mot ansikte med ett faktum som bevisar för oss att modern ecklesiastik inte är mer ofelbar än dess föregångare. Svårigheten du står inför är inte att livet som du nu har kommit till är fel, utan snarare att den uppfattning du bildade dig om den – under inverkan av de som inte visste mer om dess realiteter än du själv – är fel. Men du själv har inte förlorat något i upptäckten. Om du inte har kommit in i de omedelbara belöningar de förutspådde och utlovade i utbyte mot din tro, så har du inte heller besökt de straff som de hotade med vid någons misstro. Utöver detta, är det något annat i det här livet som har gjort dig besviken?”
Hon tvekade innan hon gav sitt svar.
”Ne-ej, kanske inte. Men anta att de hade haft rätt och jag inte hade trott på dem?”
”Det återspeglar bara den ställning jag hade. Jag kunde ärligt talat inte godta de pretentioner kyrkan hade, och tog till mig den gyllene regeln som mitt livs lag i en strävan – en väldigt bristfällig sådan, men fortfarande ett slags strävan – att följa den. Vad är resultatet? Finner jag att jag på något vis straffas jämfört med dig? Är det inte snarare du som kommer till mig och uttrycker en besvikelse, medan jag begränsar mig till att erkänna att så här långt, så är det här livet en mer praktfull uppenbarelse av Guds kärleksfulla ömsinthet och vänlighet än jag någonsin kunnat föreställa mig? Vi saknar förstås de teatraliska tillbehör som Kyrkan använder sig av så gärna för att skapa en frestande utsmyckning.
”Vi finner inga ”Hej och hå, skynda på!”-förvandlingar, där en spetälsk själ överförs till helgonens främre rader genom att ta emot en så kallad ’sista smörjelse’, eller en bön som knappt har hunnit avslutas förrän köttet lagts bort. Å andra sidan finner vi lag, ordning, skönhet, förutseende, och ett biståndsgivande som anpassas efter varje tänkbart behov som syndens och upproriskhetens härjningar har skapat. Inom möjligheternas alla ramar så hittar vi ingen förbannelse för vars korrigering det inte finns något motmedel för här, bortom fiendens räckvidd och inflytande; utan var och en av alla dessa välsignade gåvor från Gud verkar i enlighet med den etablerade lagen, och aldrig i en respons på en felaktig befallning.
I allt detta, ser du då inte – i synnerhet med den stora fördel vi nu har, när indicierna i det högre livet vägleder oss i våra slutsatser – att det är precis lika omöjligt för en själ att röra sig ett enda steg från syndens tillstånd till rättfärdighetens, som det skulle vara för ett spädbarn att bli vuxet genom en liknande process. Mellan spädbarnet och den vuxne ligger barndomen och ungdomen som mellanliggande stadier, och de är absolut nödvändiga för att trygga en fysisk och mental vigör, och i rimlighetens namn är det lika nödvändigt att ett liknande omvandlingsintervall tillåts när en syndare ska omvandlas till ett helgon.
Om det behövs något mer för att bevisa behovet av ett mellanliggande tillstånd, så skulle jag lätt kunna fråga om du någonsin har stått värd för en mottagning utan att tillhandahålla en garderob för dina gästers bekvämlighet. Att föreslå att en sådan störande händelse någonsin skulle vara möjlig är nästan oursäktligt, men om det är så i det normala umgängeslivet, varför skulle det då vara så otänkbart att påstå att något motsvarande tillhandahålls, där reströtta pilgrimer kan förbereda sig på att föras fram till Kungarnas Kung?
Därför finns det ingen orsak för dig att känna dig besviken eller avskräckt, inte mer än vad jag har att vara överlycklig över den plats där vi befinner oss just nu. Du har ännu inte nått ditt stora ideals höjder, medan jag i många avseenden har övergått mina allra mest optimistiska förväntningar, och då är vi ännu inte i himlen.
Våra ögon har ännu inte skådat åsynen av pärleporten och den gyllene gata som skänktes Johannes i Patmos; men vi har lagt av oss köttets börda, och i himlens förstuga vilar vi våra trötta fötter, hämtar krafter och får anvisningar om vad som kommer att krävas när vi kallas in i det heligaste av det heliga. Dettas oväntade existens – det vi kan kalla för ett omklädningsrum i anslutning till åhörarkammaren, ger inte upphov till någon oro. Det är helt enkelt resultatet av att förlita sig på obehöriga anvisningar och löften, det riskerar inte utan fördröjer bara tillfälligt förverkligandet, vad dig anbelangar. För min del så har jag blivit långt mer än nöjd över att finna vad jag redan har uppnått, och ser hoppfullt framåt, som jag skulle föreslå att du gör, mot det som ännu inte har uppenbarat sig.”
Vaone lyssnade med ett nervöst tålamod på allt jag hade att säga, och hennes ansikte växlade mellan ett leende av hopp och skuggor av tvivel. Efter en stund upptäckte jag en aning livfullhet som uppstod i hennes vanliga utstrålning, och jag undrade över den framgång som jag kunde se att mitt bistånd uppnått. Och ändå var det inte jag. Det var något bortom mig själv. Något som hade lämnats kvar och utvecklats ur den mystiska ljusstråle som jag tagit emot när hon ställde sin fråga – en vägledande impuls som hade fört mig framåt, försett mig med allt jag sagt och använt mig för att tala om saker jag aldrig hade övervägt eller drömt om innan dess, med en trygghet som var lika främmande för mig som den lärarroll som jag hade blivit tvungen att ikläda mig.
”Är du färdig?” undrade hon efter en stunds tystnad.
”Jag tror jag har sagt allt som behövs just nu, såvida det inte är något mer du vill fråga mig”, svarade jag.
”Jag börjar känna hur mycket det finns som jag inte vet, och känslan av det förvirrar mig. Jag känner det, men jag vet inte hur jag kan uttrycka det. När jag kom till dig så hängde det framför mig, som en rastlös ovisshet som jag bara kunde benämna som en känsla av besvikelse som stred mot alla mina uppfattningar om himlen. Det var därför jag kom. När du pratade så verkade allt förändras – besvikelsen förändrades till ett mysterium som finns överallt i allting. Det förflutna, nuet, framtiden – allt är mysterier, och jag vill att du fortsätter prata om det. Berätta för mig vad det är.”
”Jag kan säga dig det med ett enda ord”, svarade jag, mer tacksam för hennes bekännelse än jag kan uttrycka, eftersom det öppnade mina ögon så tydligt för vad som verkligen pågick inuti henne. ”Det är ditt eget uppvaknande till Livet. Livet är ett mysterium – ett mysterium så djupt, så grundligt, så omfattande, så praktfullt att det är ett problem huruvida något öga, förutom Gudomens, någonsin kommer kunna genomskåda det. För vår del måste vi vänta på dess uppenbarande. Dess lysande, gryende stråle har bara börjat vidröra din själ, Vaone. Du måste känna det, se det, veta det själv. Ingen kan tala om för dig vad det är, hur det fortsätter eller vart det tar vägen, förutom Gud. Upphöj dig till att känna Honom. Med hela ditt hjärta, själ, sinne och styrka – sträck dig efter och hitta; följ Honom som ensam kan leda dig in i Livets sanna ljus.”
Hon svarade mig inte den här gången, utan vände sig om och gick iväg, så som jag mer än en gång hade vänt mig bort från Myhanene när han hade ställt mig ansikte mot ansikte med någon av sina stora uppenbarelser.
Jag gjorde inget försök att följa efter henne. Jag visste att allt var väl, och just då hade jag tillräckligt att göra med att bekanta mig med mitt nyfunna jag.
KAPITEL TVÅ: TILLTRONS BLICK
”Mitt nyfunna jag” uttrycker träffande mitt tillstånd och min inställning i stunden då Vaone lämnade mig. I uppenbarelsen som Jesus Kristus gjorde till Johannes i Patmos, så satt Han på tronen och hördes förkunna: ”Skåda, Jag gör allting nytt” (Joh. 21:5) och Paulus, när han skriver till Korintierna, försäkrar oss om att ”om någon människa är i Kristus så är hon en ny varelse” (2 Kor. 5:17); men den mystiska ovissheten kring när förverkligandet av det här tillståndet ska uppnås, tillsammans med en nära förtrogen kunskap om mina egna bristfälligheter, förhindrar mig att hoppas på att en sådan kulminering så här långt ens hade börjat uppnås i mitt fall.
Och ändå så hade den där nyfikna strålen av ljus, som blixtrade fram genom mitt medvetande när Vaone försökte förklara sig, lämnat mig som en påtagligt annan person än vad jag var när den fann mig. Vårens briljanta andedräkt hade, visade det sig, vidrört vinterns kalhet, och Naturen, i sin respons på uppvaktningen, hade kastat sig framåt och erbjudit sina oräkneliga, rodnande knoppar som svar på ropet efter kärlek. Eller, för att släppa alla liknelser, så kan jag säga att de mystiska influenserna och verkningarna som jag hade upplevt sedan jag korsade den mystiska floden Jordan, i hemlighet har arbetat med att utveckla nya förmågor, kapaciteter och krafter, vilka nu för mig framåt till sådana nya omständigheter att jag redan knappt känner igen mitt gamla jag.
Men missförstå mig inte. Jag är i närvaron av ett problem som hittills aldrig lösts, och jag önskar gå igenom det med respektfullhet. Jordens mest unika produkt är Människan – ett myller av synbarligen olösbara mysterier. En skapelse formad av lera, men som bär avbilden av en osynlig Gud. En underlig sammansättning av djur och ängel, med en fot på vardera sidan av gränsen som skiljer de två dimensionerna åt, där den fysiska delen är verksam i den tredje, och den andliga är verksam i den fjärde. På dagen ägnar hon sig åt att underkasta sig och befolka Jorden, och i sömnen på nätterna kallas hon till att studera och ta examen i himlens universitet.
I den här kvalificeringen och anpassningen till att inneha en position som medborgare i två världar, så kan vi genast se mänsklighetens sublimitet och dignitet, så som den utformats och tillhandahållits av Skaparens oförlikneliga visdom. I denna stora bedrift vittnar medvetenheten, genom sömnlivets umgängen, om att vi är Guds söner och döttrar, och vi beblandar oss med himlen, likt hur varp och väft i ett tyg vävs samman till ett. Jag har redan talat om en uppenbarelse som jag fick i samma kanals arkiv, då jag i sällskap med Cushna nämnde ”minnespunkten” (Genom dimmorna, sid 197), och stod förundrad inför de mysterier som den då skingrade. Den andra strålen av upplysning förde med sig uppenbarelsen ett steg framåt, och visade fler och fler överraskningar i min tidigare upplevelse, tills jag har behövt säga att: ”Jag känner knappt igen mig själv.” Men jag behöver inte vara rädd, för medvetenhetens väft står stadig som garant för min identitet. Förr så drömde jag, men nu är jag vaken, och finner att alla drömmarnas skatter som jag samlade in under de övergående besöken från den andra sidan nu är tillgängliga för mig. Det var Guds plan att de skulle ha varit tillgängliga för oss i det nedre livet, och på så vis förbereda oss för en bättre övergång till detta. Men ett sådant bistånd skulle ha förstört alla förutsättningar för en prästerskapskult, och därför måste ”vidskepelsen” om drömmarnas giltighet försvinna. Detta var orsaken som ledde fram till att denna umgängesform stängdes ner ”av auktoriteterna”, och det är få som finner den i den nuvarande tidsåldern. Den existerar emellertid fortfarande, för ”vad Herren än gör ska vara för evigt”, och de som genom tålmodigt sökande finner den, upptäcker en skatt av omätbart värde. Så annorlunda jag hade hamnat, om jag hade haft den turen, och ändå låg den nära min hand, men i min blindhet missade jag den, och passerade den på andra sidan.
Så var det när Vaones ankomst avbröt mina funderingar och öppnade dörren till en möjlighet att bistå på det mest oväntade vis. Den hade gjort mer än så. När jag tyst tänkte över händelsen, så började jag ivrigt undersöka mig själv och hur jag hade utfört den oväntade uppgift som hade efterfrågats av mig. Hade jag tagit vara på tillfället, och aktsamt sått sådana frön i den förberedda jorden som skulle ge den skörd som behövdes, eller hade jag skapat en nackdel – och hittats sovande vid min post, eller bortanför mitt vakttorn, och på så vis misslyckats med att göra vad jag borde ha gjort? Resultatet av undran var inte så lugnande som jag hade önskat. Jag hade gjort något, men min mer mogna reflektion visade mig hur mycket jag kunde ha sagt som inte kom för mig i stunden.
Så annorlunda jag hade kunnat svara på hennes fråga om jag hade pausat en stund och funderat innan jag följde impulsen från den där ljusglimten. Var det klokt av mig att agera i den riktning jag tog? Skulle det ha varit till större hjälp för henne om jag hade berättat för henne om min egen upplevelse, den gången då jag vaknade och märkte att jag låg på slänten dit Helen kom för att bistå mig? Om jag hade gjort det, så hade jag sagt att det här nya livet inte bara hade varit fritt från minsta antydan till tvivel eller ånger, utan bortom de negativa följderna så hade det varit långt mer än jag någonsin vågat drömma om eller föreställa mig var möjligt, för jag hade vägrat att tro på de ologiska bilder som Kyrkan hade presenterat.
Min vägran att finna mig i de normala, religiösa sedvänjorna berodde inte på att jag saknade någon känsla av vördnad, eller inte ägnade mig åt några tankar på ett möjligt liv efter det dåvarande. Jag hölls på avstånd på grund av den alltför tydliga frånvaron i praktiken av grundläggande dygder som Kyrkan krävde i sina föreskrifter. Det var därför jag gick åt sidan och vandrade iväg för att följa mitt eget hjärtas önskan om att markera ut en ny livslag. Därigenom så upptäckte jag att jag inte hade vandrat särskilt långt bort i mitt beslut. I mitt hjärta hade jag en okuvlig längtan efter att hitta en kärlek jag aldrig hade känt, även om jag var säker på att den existerade någonstans; jag sökte, men kunde inte hitta den. Erfarenheten sade mig att jag inte var ensam i mitt uppdrag, och inte heller var jag ensam om att misslyckas med att nå mitt mål. Sedan, då jag kände den där naturens beröring som är gemensam för alla människor, så försökte jag frigöra min egen känsla av förlust, genom att sträcka ut en hjälpande hand till de jag fann som hade det ännu besvärligare än jag. Det var i sökandet efter ett sådant biståndsarbete som jag upptäckte det lilla Betel i Whitechapel, där jag fann vad världen än hade att erbjuda mig för hjärtats lättnad genom att utöva den gyllene regeln.
Som ett gottgörande utsågs jag till en kättare av Kyrkan, fick genomgå min skrupulöst ortodoxa familjs brytning med mig, upplevde ett medkänslans och ömhetens umgänge med de hjälplösa; och när jag hade gått bortom teologiernas och ortodoxernas räckvidd, så fann jag ett välkomnande som väntade mig, vilket mer än väl var en kompensation för allt jag hade gått igenom.
Det här är ett utkast till ett alternativt svar som jag hade kunnat ge till Vaone om jag inte hade följt impulsen som föddes ur ljusstrålen; då hade jag kunnat avsluta med den förkunnelse som jag först hade svarat henne med: ”och ändå är jag inte i en position där jag kan tala om Himlen.”
Hur är det möjligt för någon att tala med auktoritet om det han inte har sett – hur kan han säga något om det han inte vet något om? Så här långt hade jag bara uppehållit mig i entrén, där mina sinnen hade förundrats så av dess överflöd av skatter att jag inte klarade att ta in dess skönhet – så hur kunde jag rimligen beskriva hörsalen till tronrummet?
Jag drog slutsatsen att jag hade valt den bättre vägen då när jag följde riktningen som ljusstrålen pekat mig i. Det kan ha varit så – var förmodligen så – att jag inte klarade att nå upp till allt som krävdes av mig i stunden; att jag inte lyckades göra allt som den uppenbarelsen var avsedd att uppnå. Men ändå, även om jag inte hade tagit hem segern, så kunde jag trösta mig med tanken att jag inte hade slutit mina ögon inför visionen, och inte heller motstått anropet som gjorts till mig. Jag fick nöja mig med detta. Så blint jag hade letts framåt sedan jag kom hit, och ändå blev allting så bra. Mina ögon hade, i väldigt hög omfattning, hållits fixerade, men jag började se att jag hade gynnats av den vägledning jag hade följt. Var det inte Salomo som sade: ”Människans händelser kommer från Herren; hur kan då en människa förstå sin egen väg?” (Ord. 20:24).
Intellektet kanske motsätter sig och gör uppror mot kravet på anden att ”gå efter sin tilltro, inte efter synen.” Men intellektet är inte överlägset i andens rike, inte mer än de demokratiska lagarna skulle vara giltiga i ett autokratiskt imperium. När Gud andades in i människan, och gjorde henne till en levande själ, så var Intellektet underkastat Moralen, och trofastheten i moralen testas genom lydnad, inte genom förnuftet. Jag ska återgå till detta mer i detalj längre fram; men under tiden vill jag gärna försäkra dig om att tilltro, i den riktning som vi rör oss, säkerställer en välsignelse som intellektet aldrig kan uppnå. Förnuftet kan sträcka ut sin hand, dess fingertoppar kan till och med nå att röra vid sidenfransarna, men det kan inte göra mer; Tilltron däremot kommer greppa andens kappa, och göra anspråk på den livgivande välsignelse som endast skänks när vi lyder.
Jag talar om det jag vet – om sådant jag anskaffat mig i erfarenhetens skola.
Jag hade redan nått fram till Vaone innan den första aningen om denna stora sanning började bryta sig väg i min verkliga förståelse. Sedan dess har uppenbarelsen fortsatt, tills jag nu kan avgöra att det yttre intrycket alltid är övergående, medan det som är dolt – det som just nu inte går att se – är det verkligt väsentliga och eviga.
När jag ser tillbaka från ljuset jag då stod i, så kunde jag se att jag, från den stund då Helen fann mig sittande i en vag ovisshet på sluttningen, på något mystiskt och orealiserat vis – medan jag utåt sett talade med Myhanene, Cushna eller någon av deras medarbetare i biståndet – umgicks med en osynlig och okänd främling, medan vi gick längs någon ny väg som ledde från Jerusalem till Emmaus, med stundvisa glimtar av Hans högt älskade Galiléen, medan Han fick mitt hjärta att brinna inom mig.
Så fullständigt Han lyckades med att dölja Sig Själv genom att likna Helen, Arvez, Siamedes, Cushna, Myhanene eller Eilele, fram tills stunden kom då Han avslöjade Sig. Mitt hjärta hade rörts om på djupet genom Helens förkunnelse, då hon utropade: ”Men, Gud är kärlek, Fred!” Stöten av hopp som hon gav upphov till genom sitt inspirerande uttalande lämnade mig aldrig igen, utan varje påföljande anförare eller upplevelse förstorade, närde och uppmuntrade den att växa, och ändå fortsatte jag umgänget utan att ana vem min verkliga Instruktör hade varit.
Jag kan inte tro att de eviga tidsåldrarna kommer räcka för att fördunkla de levande detaljerna i den kalejdoskopiska visionen av tilltro i mitt minne.
Vad är tilltro?
Det kan hjälpa oss om vi förväntar oss lite i det här läget, för att få en tydligare uppfattning om den här stora förmågan i själen. Jag kommer gå närmare in på ämnet lite senare, men ett förslag här kommer hjälpa oss att få grepp om konceptet. Själen arbetar, som jag redan har påpekat, alltid i den fjärde dimensionen – från det fysiska mot det andliga, från det synliga till det osynliga. Tilltro är vad som kan kallas en telemikroskopisk egenskap som själen upptäcker i djupet av sin varelse, som när den börjar användas penetrerar och lyser upp det inre mörkret, och gör det möjligt för själen att leva i framtiden som om framtiden redan vore närvarande.
Om den här inneboende penetrerande kraften i själen kan uppfattas klart och förstås, så kommer det inte längre finnas minsta lilla orsak till tvivel om att ”tilltron är substansen i de saker vi hoppas på, tecknet på saker som inte har setts” (Heb. 11:1). Omvandlingen som uppenbarelsen av detta smidde fram i mig kommer vara måttet på den effekt det har i dig, min läsare, och då kommer du börja förstå något om vad som menas med en andra födelse.
Under den obeskrivliga charmen av dess vilsamhet och tillfredsställelse, så önskade jag inte störa avskildheten i den förening den väckte. Jag kände, som den käre gamle doktor Watts måste ha känt när han sjöng:
Min villiga själ skulle stanna
I en sådan ram som denna,
Och sitta och sjunga sig bort
Till en oändlig välsignelse.
Och ändå överför det knappast vad jag önskar uttrycka, för hade jag inte redan nått fram till den oändliga välsignelsen? För mig tedde det sig som att hänförelsen i den himmelska tjänstgöringen redan hade uppnåtts, och allt jag behövde nu, var att ostört få njuta av och hämta näring ur de många dolda vidareutvecklingar som låg begravda under ytan i varje enskild scen och händelse som jag hade bevittnat sedan min ankomst.
Ska jag berätta kort vad jag menar?
Jag hade just vaknat från min – sömn? – på sluttningarna. Min lille, nästan oigenkännlige skyddsling, njöt av den sagolika omvandling som hade ägt rum. I min förundran så uppfångade jag ljudet av Helens röst. Sedan förändrades allting: Jag låg på sidan av ett annat berg, lyssnande på en Stor Lärares musik, som talade som ingen människa någonsin talat förut, i repetitionen av en serie saligheter som verkade hålla Hans stora åhörarskara trollbunden. Han lade an ett ackord som väckte en harmoni någonstans bortom alla evigheter, och verkade bara finna ett svagt eko i himlen som Han talade ifrån, när Han sade: ”Välsignade är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de kommer att mättas.” Det var bara en kort mening – ett lågt, ljuvligt ackord, men det innehöll och ljöd av en melodi som bjöd in en förändring av scenen.
Det var banketten på en bröllopsfest längs floden – och under grenarna på livets träd. Den forne Predikanten yttrade inte längre lagarna i ett kungarike som Han strävade efter att upprätta, utan i brudgummens kläder välkomnade Han Sina gäster till Sitt bröllop i kungariket som Han hade lyckats upprätta, där alla Hans löften skulle uppfyllas till fullo, och sammanfattas med försäkran om att: ”De kommer inte hungra mer, och inte heller törsta mer; inte heller ska solen lysa på dem, eller någon hetta, för Lammet som är mitt på tronen ska mata dem, och ska leda dem till de levande fontänerna med vatten, och Gud ska torka alla tårar från deras ögon” (Upp. 7:16-17).
Synen bleknade bort, och jag lyssnar återigen på den Magnetiska koralens själsberörande ledsång, medan Siamedes använder de erbjudna livsströmmarna från massan för att bada de förtrycktas själar till en återställning av frihet och skönhet, i väntan på Myhanene som ska komma för att skänka dem kompensationens kyss, som kommer att väcka de sovande in i en ny verklighet av liv. Medan jag betraktar det heliga biståndet så för tilltron iväg med mig igen, och jag står intill den hjältemodige och orädde Elia som, helt själv, trotsar och utmanar hela Baal-kulten, för att demonstrera vilken gud som är Gud.
En man motsatte sig åttahundrafemtio, och hela sedvänjan kring dem samt en kung och en drottning. En man, ensam; och juryn i en fördomsfull nation gav sin dom. Vilket test av tilltron! Vilken perfekt lins Elia hade upptäckt! Så ofelbart ren; så vackert han hade placerat dess fokus! Inte undra på att himlens vagnar och hästar väntade på honom! Åh, ironin i sarkasmen som han retar och uppmuntrar prästerna med! Men Elia visste redan att den som står ensam med Gud mot en värld, står på den sanna majoritetens sida. Så han vann sin dom, så som Siamedes säkerställde sin seger.
Medan jag tittade, väntande på att elden skulle tändas och bränna upp Elias offer, så lyfte jag mina ögon och skådade den sorgsna kappa som klädde, och ljusblixtarna som smällde mot Sinai, bortom Syndens vildmark. ”Där var åska och blixtar, och ett tjockt moln ovanför berget, och trumpetens starka stötar, så att alla människor som var i lägret darrade” (2 Mos. 19:16). Inte undra på att ”när människorna såg det drog de sig undan, och stod på långt avstånd” (20:18). Även jag darrade när jag såg den synen, och mindes varningen: ”Det är en rädslofylld sak att falla i händerna på den levande Guden” (Heb. 10:31). Men ut ur svärtan, ovanför åskans skräck, kom till mig mjuka toner som från en harpa, och jag hörde en sångares ljuva röst förkunna:
”Herren är nådig och mild, långsam till ilska, och rik på nåd.” (Ps. 103: 8).
I den lugnande rytmen från det evangeliet tappade jag berget ur sikte, och återigen stod jag i sällskap av Predikanten på bergssidan, som bjöd in mig att återigen besöka området där Ladas har sin tjänstgöring. En skugga svepte över min anförares ansikte då han läste Dantes pessimistiska legend, skriven över portalen: ”Överge allt hopp, ni som går in här.” Han drog samman sina ögonbryn i ogillande när han läste, men sade inte ett ord. Med en rörelse av handen svepte han bort en sådan ärekränkning av den oändliga – den oföränderliga – kärleken:
”Vem är detta som förmörkar församlingen med ord utan kunskap?” (Job 28:2), frågade han sorgset. ”Är det inte skrivet: ’Om jag bäddar åt mig i helvetet, så är du där’? (Ps. 139:8). Och med bokstäver som glödde av den levande elden, djupt inetsade i den mörka domänens inre, så suddade han ut dogman och skrev in sången, så att alla de som vandrar in i ”det ytterstas” regioner ska kunna uppfånga ekot från inbjudan: ”Kom nu, och låt oss tänka tillsammans, sade Herren: Även om era synder är blodröda så ska de bli vita som snö; även om de är röda som karmosin, så ska de bli som ull” (Jes. 1:18). Ett sådant evangelium på en sådan plats behövde ingen mer predikan för att förkunna den eviga kärleken hos en sådan Gud, som ensam utformade den. Den omvandlar själen medan den dricker i sin läkande vädjan. Den väcker den bortskämde sonen till en medvetenhet om vad han har förlorat och tvingar honom att säga: ”Jag ska resa mig upp, och gå till min Fader.”
Den kvardröjande – avslöjande – synen förde bort mig. Jag lyssnade på min guide i andra scener som handlade om pubägare, syndare, skriftlärde och fariséer, medan han berättade historien om den felande gossen. Liksom han hade även jag hungrat efter en förälders kärlek. Var inte den längtande medkänslan, den ömma uthålligheten, den behagliga ensamheten och den försonande sympatin hos talaren alltför oemotståndlig för att vägra? Ingen människa hade gett till mig, utom hans röst, hans utseende, hans inställning, hans hand som erbjöd den enda bägare som jag törstade efter. Jag åt, jag drack, jag blev uppfriskad, stärkt, återställd! Självklart kom gossen hem. En sådan historia, berättad på det viset, skulle tömma helvetet. Det var den historian, i en kortare version, som han hade skrivit i en enda mening över den dystra portalen där Ladas ger sitt bistånd. Vad skulle dess skörd bli?
Jag kan fortsätta, och steg för steg korsa hela min upplevelse, så som den steg upp framför mig, som tilltron avslöjade det i min meditation, och medan varje händelse passerade kunde jag ha gett bilden till Vaone av dess manifesterade och dolda aspekter, medan visionen bar mig hit och dit, så att hon skulle kunna ha sett hur behoven hos varje själ noga urskiljs och tillgodoses i förberedelsen för dess vidare utveckling.
Jag är emellertid nöjd med att tänka att jag agerade klokt med den riktning jag valde. Om min erfarenhet hade varit större än de illustrationer jag använde, så skulle de ha skänkts till henne från första början. Med det gav jag mig själv hopp om att mitt bristfälliga bistånd på något vis skulle kunna användas till Vaones fördel. Och i dokumentationen av de två vägar som låg öppna framför mig, så litar jag på att jag har sagt tillräckligt för att försäkra mina läsare om att det, i kontakten med själar i landet bortom, tas överraskande mycket hänsyn till enskilda behov, vilket föreskrivs av en Faders vars inställning till en och alla är: ”Jag har älskat dig med en evig kärlek, därför har Jag dragit dig till Mig med en kärleksfull omtanke” (Jer. 31:3).
KAPITEL 3: JAG BESKÅDAR PORTEN
Låt mig här rikta din uppmärksamhet mot en av de trevliga kontraster som det andliga livet bjuder på jämte det fysiska. Sannolikheten för misslyckanden som överskuggar till och med den ädlaste arbetsinsats i det lägre livet, ökar avsevärt bördan i att existera. Tvärtemot detta så påbjuder ett ädelt syfte och motivation i det högre livet undantagslöst framgång. Det är en grundläggande lag i kungariket, förkunnad av Kristus, att: ”Alla som ber, får; och han som söker, finner, och för den som knackar öppnas dörren” (Matt. 7:8). Om detta – en av de minsta attraktionerna den har att erbjuda – var den enda uppmuntran himlen höll fram, skulle det då inte vara nog för att samla varje krossad, blåslagen, besviken och besegrad själ? Kan man undra över när den plågade Hamlet frågade:
Att dö, att sova,
Inget mer, och genom en sömn säga
att vi upphör.
Hjärtesorgen och de tusen naturliga chockerna
Som köttet har ärvt – det är ett slutmål som ärligt önskas.
Men det är inte fullständigheten i himlens gåvor till ”den trötte och nedtyngde” som svar på inbjudan att ”Komma in och vila”. Det är bara en liten del av förtjänsten för de goda ting som ännu ska komma, vilka ges frikostigt till alla – ”ett gott mått, packat, skakat och rågat.”
Det är den ymnigt överflödande vilan, glädjen, fridfullheten, medkänslan och kärleken som gör Himlen till en överlägsen attraktion för varje förtryckt och ensam själ. Jag hade bara börjat känna fascinationen över detta vid den tidpunkt jag talar om. Jag hade hört talas om kärleken – hade varit som besatt av en längtan jag inte förstod, men jag hade inte upplevt dess ljuvlighet – var okunnig om den verkliga mat jag hungrade efter. Sedan blev Vaone min återuppståndelses ängel, som kallade mig till mitt nya liv genom sin fråga, den mystiska ljusstråle som öppnade mina ögon så de kunde skåda visionen som förde det osynliga inom synhåll, och fick mig att se den inneboende Guden i skapelsen som verkade utifrån frälsningens stora gåta.
När jag ser tillbaka från ljuset som uppenbarades efteråt, och på den förståelse som jag önskar begränsa mig till helt och hållet i slutet av den här boken – till och med då skulle jag blott vagt ha indikerat allt som min själ skulle vilja förkunna. När jag ser tillbaka från den tydligare visionen den skugglösa morgonen, så kan jag se att när Vaone kom till mig med sin förfrågan, så berördes jag av det omedelbara resultatet som skulle uppnås långt mer än vad jag hade förväntat mig. Hon skulle gynnas, men fröet av det bistånd som jag kallats till att utföra behövde sås, gro, slå rot, växa och mogna innan det fanns något att skörda. I mig själv så hade en annan skörd mognat nästan omedvetet, medan mina aktiva intressen på ett energimässigt plan hade varit mer engagerade i andra riktningar. Eller, borde jag inte säga att mina ögon hade fästs på de saker som var mer ytliga, på försummelsen av de dolda ting som ”verkade utifrån en långt mer överskridande och evig tyngd av praktfullhet.” Det visade sig vara så, rentav. Den stund då Vaones fråga lades fram, den exakta form som den hade ramats in i och den exakta detalj som den hade balanserats med, gjorde den framgångsrik i sitt dubbla syfte, och lämnade därmed den omedelbara fördelen helt oväntat i mina händer.
Lyckligtvis så hade hon lämnat mig och jag var fri att återuppta min önskade kontemplation, för vilken störningen – om den inte hade haft något annat syfte – definitivt hade fördelen att den vände denna i en bestämd riktning. Den lovade att förse mig med mat och dryck som jag hade hungrat efter utan att kunna upptäcka varifrån det kom. Så för att komma undan ytterligare förhinder för min önskan lämnade jag min platsen för min avkoppling och vandrade iväg, utan något annat mål än att festa i den meditation som jag så förmånligt hade styrts till.
Det var högst ovanligt för mig att vara dyster när jag rörde på mig; det var på samma sätt nytt för mig att jag försummade lagen och tog kritikerns roll och förkunnaren av evangeliet; men det överlägset mest fantastiska var att finna mitt nyktra, förebrående sinne ströva iväg mot romantikens ängar, i sin ivriga beslutsamhet att nå det drömaktiga idealmålet. Och ändå var det så det var.
Jag var som någon som hade vaknat från en rastlös, undslippande dröm strax före gryningen. Jag hade sökt i mörkret efter en kappa som jag verkligen ville äga. Om och om igen hade mina nervösa, utsträckta fingrar rört vid dess sidenfransar, men jag lyckades inte få tag i vinsten. I min besvikelse vaknade jag – förvirrad. Genom mörkret skälvde ett mystiskt förebådande av morgonen, och en kort stund kunde jag se föremålet för mitt uppdrag. Tack gode Gud, att det inte bara var något mina drömmar fantiserat ihop. Det var verkligt. Morgonen grydde. Jag skulle gå framåt och finna det, litande på rösten inom mig som jag hörde ropa: ”Det här är vägen”, för att leda mig till mitt mål.
Kanske, för att göra en omskrivning av en tanke från en av Eileles dikter som jag redan citerat:
När mina ögon klarar av praktfullheten
Som min seger har uppenbarat
– när utbrottet av jubel har lagt sig, och jag är i en ställning där jag kan bedöma upplevelsen, då jag nu kan minnas min tidigare utveckling fram till slutet på min föregående bok – så kommer jag veta vägen jag tog, och vilket äventyr jag gick igenom för att nå den plats där jag sedan befann mig.
Jag stod framför vad jag tror är det mest överraskande botaniska fenomen jag någonsin har skådat, och förmodligen någonsin kommer att skåda. Det var både en dunge med gigantiska träd, och ett stort, utsökt proportionerat mittskepp i en katedral med en gång på vardera sidan, vilka på ett avsevärt vis bidrog till fullständigheten i den arkitektoniska designen. Dess längd var kanske 300 meter eller mer, där dess höjd och bredd hade en högst proportionerlig motsvarighet. Det fanns tolv träd på varje sida, stående i välansade rader och med jämna mellanrum – inte enkla, rundade stammar som grova normandiska pelare, och inte heller knotiga deformiteter som förde in bristande enighet i planen, utan deras massiva stammar hade, i sin tillväxt, formats till robusta och välformade pelare varifrån valv och kryssbågar sträckte sig för att fullborda dess storslagna, gotiska plan.
Ändarna var fria och öppna, sidorna var klädda med tät grönska från en blommande jättebuske, och taket hade formats perfekt av trädens frodiga bladverk. Golvet var klätt med en tjock, låg och sammetsliknande grästorv där fötterna sjönk ner som i famnen på den mest inbjudande matta.
Längst ner vid varje träd hade man anordnat högst inbjudande sittplatser, med tjocka lager av väldoftande mossor, mjuka som dun, medan andra bekvämligheter för vila eller konversationer hade placerats ut här och där både i mittskeppet och längs gångarna.
Fokuspunkten för det hela var en något nedsänkt fontän som låg i en konstnärligt smyckad bassäng i korallrosa, som där den reste sig ovanför gräset hade bearbetats till det sprödaste flätverk genom vilket vattenväxternas smala blad kröp fram med en väldigt förtrollande effekt, medan det dansande vattnets olika strilar tillförde en antydan av sagoland till hela scenen.
Längs den bortre sidan av fontänen från där jag stod så höjde sig golvet nästan omärkligt, precis så mycket att det inte blev en helt plan golvyta, en egenskap som fortsatte en bra bit bortom slutet av den öppna ytan. Det var när jag följde den här trivialiteten längs dess spår som jag gjorde en upptäckt som överraskade mig i en förundran över att jag inte hade upptäckt det tidigare.
Strax över den upphöjda marken, men rakt framför mig, stod två runda, öppna torn med en skir bro som i material och utförande påminde om fontänen, och som var dekorerad med en lika tilltalande klätterväxt. Under bron öppnade sig två portar från vardera torn, vilka för mig såg ut att vara i opal eller pärlemor, och de såg så vackra ut i det mjuka, inbjudande ljuset.
När jag såg från porten till fontänen och sedan tillbaka igen till porten och dess omgivningar, så frågade jag mig själv om det inte fanns någon nära koppling mellan de två, och om så, vad var dess natur och betydelse?
Det var gagnlöst att fråga. Jag var inte i en position där jag kunde ge svaret.
Detta förde mig tillbaka till medvetenheten om min egen oförmåga att stå för mig själv. Så hur kunde jag då hoppas finna min väg genom de ettusen problem som jag kände mig omgiven av, utan att få vägledning av en hjälpande hand? Åh, för ännu en belysande ljusstråle eller en röst som viskar: ”Den här vägen är det.”
För första gången sedan min ankomst så hade jag en känsla av att överskuggas – omsluten av ett moln av ensamhet och obeslutsamhet. Ensam med en osynlig och odefinierbar närvaro, som förundrade och sakta men säkert fick en starkare kontroll över mig. Jag vacklade i balansen till någon illavarslande kris, som någon som var redo i väntans stund strax före en felaktig dom. ”Jag tittade, och där fanns ingen som kunde hjälpa, och jag undrade över att där inte fanns någon att uppbåda” (Jes. 63:5).
I stundens pressade läge vände jag blicken för att se om jag, bland grupperna som befann sig på katedralgården, kunde urskilja någon som jag kunde be om hjälp och lättnad från – för även om jag inte har nämnt detta, så var platsen inte på något vis övergiven. Försöket var lyckat när det gällde att minska på anspänningen. Det visade sig vara bagatellen som fångar uppmärksamheten och distraherar sinnet i ett ödesmättat ögonblick. Anspänningen minskade och jag började märka hur många olika och hittills okända färger det fanns bland de kappor som bars av olika medlemmar av de olika grupperna. Min nyfikenhet väckte ett intresse, och snart fann jag att försökte hitta namn på och klassificera alla nya färger runtom mig.
Medan jag ägnade mig åt denna omöjliga uppgift, så fångades min uppmärksamhet av att någon närmade sig mig från katedralgårdens motsatta sida. Mitt intresse för honom vaknade eftersom han, med undantag för mig själv, var den enda ensamma personen på platsen, och antalet var litet jämfört med platsen som upptogs.
I samma stund jag såg honom så visste jag att han kom för att ge mig den hjälp och vägledning jag så angeläget sökte. Att han redan hade identifierat mig var lika säkert från första början, eftersom han gick över hela salsgolvet direkt mot mig, och knappt visade tecken på igenkänning när han passerade en eller annan, men aldrig stannade upp på vägen. Han gick framåt med den lugna ledighet som blir så naturlig i det här högre livet, och gav mig gott om utrymme att observera och känna mig trygg med att jag i honom skulle finna en annan vän så som Myhanene redan hade visat sig vara.
”Jag är Rael, en vän till både Omra och Myhanene”, sade han när han närmade sig, ”å vars vägnar jag kommer för att ge dig vad det än är för bistånd jag har förmågan att ge.”
Med detta visade han mig till en sittplats.
”Jag känner Myhanene väl, och har kommit att se honom nästan som en bror”, svarade jag medan jag tog emot den erbjudna sittplatsen, ”men jag är nästan en främling inför Omra och just nu har jag något av en vördnad för honom.”
”Det är inte svårt för mig att förstå, eftersom jag vet under vilka omständigheter du såg honom.” Du hade samma känsla när du först såg Myhanene, men ändå har du lärt dig att älska honom nu, och jag är lika säker på att du kommer uppskatta Omra på samma vis när du lär känna honom bättre. Och vad det anbelangar att du är en främling, så är det ett stort lovord för mig”, fortsatte han, med en antydan till Myhanenes glittrande skämtsamhet i ögonen. Vi har en uppmaning om detta, som vi betraktar som en ofrånkomlig, kunglig befallning, som lyder: ’Glöm inte att ta väl hand om främlingar, för därigenom har vissa omedvetet tagit väl hand om änglar’ (Heb. 13: 2).
”Jag är rädd att du inte kommer uppleva en sådan upptäckt när det gäller mig”, svarade jag, redan fängslad av den broderliga anda han förkroppsligade. ”Men hur kände Omra till min närvaro – jag råkade just hitta den här platsen, medan jag gick vilse i dagdrömmeriets labyrint?”
”Har du rest så långt över gränsen utan att upptäcka att vi har många sätt att kommunicera som inte Jorden känner till?”
”Nej! Jag hade varit blind om jag inte hade bekantat mig med minst en eller två av dessa underbara metoder. Men ändå känner jag inte till någon som kunde ha upplyst Omra om min ankomst. Jag hade inte sagt det till någon – faktum är att jag, som jag nämnt, var uppslukad av en dagdröm, och hade ingen tanke på något utanför mig själv förrän jag vaknade till och stod och beundrade den här katedralens skönhet.”
”Då har du fortfarande en eller två upptäckter att göra när det gäller oss. Jag hoppas få kunna vara dig till lite hjälp i den här riktningen. Men för att återgå till vår andra referens – änglar är inte ovanliga besökare här, och Omra är alltid noga med att få besked om alla som passerar.”
”Jag hoppas hans belöning är större än jag är rädd att han kommer hitta i det här fallet.”
”Hur kommer det sig?”, frågade han lakoniskt, med ett tonfall som antydde en möjlig annan åsikt.
”Därför att… ja, helt enkelt för att jag är en av de sista som skulle kunna göra anspråk på en sådan titel.”
”Det må vara så eller inte”, svarade han; ”jag skulle vilja läsa av dig lite bättre innan jag uttrycker någon åsikt om den saken.”
”Men jag tror att jag kan göra anspråk på att veta bättre i det här fallet”, lade jag till.
”Ja, det är möjligt, och ändå så skulle jag till och med i den saken behöva bilda mig en bättre uppfattning innan jag binder mig till en åsikt. Jordens begränsningar och synpunkter föreslår ofta felaktiga och orättvisa slutsatser, och det är mer än möjligt att du kanske, just nu, inte är så långt ifrån dem att du kan vara rättvis ens mot dig själv.”
”Är du så generös att du föreställer dig att jag borde låta dem påverka mig till mitt eget fördärv?”
”Om du insisterar på att dra slutsatser”, svarade han med ett fogligt leende, ”så kanske vi kan ta och lämna det på det viset ett litet tag.”
”Din hänvisning till Jordens begränsningar, och de sannolika misstag som kan uppstå ur dem, får mig att undra något som kom för mig när du dök upp, om jag kan fråga dig om det.”
”Jag är här för att bistå dig, och står helt till ditt förfogande för att ge den hjälp och vägledning jag kan”, svarade han.
”Jag vet knappt hur jag ska förklara det”, började jag ursäktande, men han kom omtänksamt nog till min räddning på en gång.
”Vi kan avstå alla förklaringar”, föreslog han”, och komma till frågan direkt. Förklaringen kan nås mycket naturligare och lättare lite senare.”
”Jag förstår inte hur.”
”Kanske inte. Det skulle förvåna mig om du hade förstått det”, sköt han in med ett vänligt och förtroendeingivande leende. ”Jag tror jag förstår den här situationen tydligare än vad du förväntar dig. Erfarenheten har gjort mig rätt så bekant med förvirringen du känner nu, och jag vill att du låter mig ta min egen väg när vi bemöter den. Likt israeliterna som korsade floden Jordan in i Kanaan, så behöver du påminnas om att du ’inte har gått den här vägen förut’, och du har behov av en vägledande röst och hand – och du kommer snart upptäcka hur absolut nödvändigt det här är. Jag har blivit ombedd att göra dig sällskap, för jag har ansetts som mest lämpad till just dina behov, och jag hoppas få se dig passera genom porten i triumf.”
”Bara så långt som till porten? Kommer vi skiljas åt där?” frågade jag, överraskad av hans förslag.
”Bara så långt som till porten”, upprepade han med en tyst innebörd. ”Men förmoda att det skulle visa sig vara en resa som är längre än avståndet verkar antyda? Tänk om det visar sig vara ett fall av ’så nära, men ändå så långt borta?’ Har du inte redan märkt hur fullt av överraskningar det här livet är?”
”Det har jag verkligen, men det kan inte finnas så mycket överraskningar som döljer sig i något som är så uppenbart transparent”, dristade jag mig till att föreslå.
”Man kan knappt tro att det vore möjligt”, svarade han, som om han tyst ifrågasatte påståendet. Och sedan, med en fastar inlevelse: ”Låt mig föreslå att det skulle vara långt mer intressant att hålla den tanken i förgrunden när vi fortsätter framåt härifrån. Det kan vara så att vi vill hänvisa till den längre fram, men just nu har du andra frågor som är viktigare i stunden.”
”Det har jag definitivt, men jag är så förvirrad att jag ärligt talat inte vet hur jag ska formulera dem.”
”Jag förstår och sympatiserar till fullo med dig. Ska jag uttala dem åt dig, och utelämna inledningen?”
”Du skulle göra mig en stor tjänst i så fall.”
”Det ska jag göra, och under tiden ska jag följa det råd jag gav till dig, och utelämna onödiga förklaringar. Om det är något i ditt förflutna som jag ännu inte är bekant med – och det är en annan överraskning som du inte var beredd på”, slängde han skämtsamt in – ”så är det lätt att hämta fram vid behov, så vi kan genast ta oss an dina två enkla frågor: ”Var är jag?” och ”Hur kom jag hit?”
”Ja, det är vad jag ville fråga, men hur visste du det?”
”Genom att använda en förmåga som alla själar som når vårt tillstånd kan avnjuta – en egenskap som du fick en försmak av när Vaone ställde frågan till dig om himlen visat sig vara allt du förväntat dig. Åh, du blir häpen igen! Du kommer att godta de här överraskningarna som tingens natur snart. De är vanliga upplevelser i ett varandetillstånd där vi alla ’känner som vi är kända’ – ett tillstånd som sträcker sig över den gränslinje du kommer att passera snart. Denna Rösternas katedral är förkammaren eller entrésalen till porten, vars passage är det mest betydelsefulla steget i själens stora pilgrimsresa; jag talar om den mystiska andra födelsen som Kristus samtalade om med Nikodemus. Det är en förändring med långt större betydelse än att kasta av sig köttet, och var avsedd att uppnås – men uppnås väldigt sällan – innan köttet läggs bort.
”Alla dina erfarenheter och den undervisning du har fått sedan du kom hit, har haft som enda syfte att förbereda dig för detta, och det underliggande motivet till allt du har gått igenom har varit att uppmuntra och avslöja de mystiska egenskaper och förmågor som du just har börjat lägga märke till och använda med en sådan förundran. Du har ett barns position som kämpar med födelsevåndorna – alla de energier du besitter nyttjas för att befria dig från dina nuvarande begränsningar och uppnå den gränslösa friheten i odödligheten som intuitivt driver själen framåt.”
”Så föreslår du alltså att jag är tvungen att röra mig framåt, inte har något val, ingen fri vilja i saken?”
”Fri vilja, som alla andra jordiska tillstånd, har sina naturliga gränser och begränsningar. Den skulle knappt tänkas på i våndorna av ett klimax, som det jag nämnde – naturen skulle helt enkelt genomdriva sig själv och fullgöra processen. Men, i en önskan om att inte komma ifrån ämnet genom ett samtal om den fria viljan och dess begränsningar, så låt mig svara på din fråga genom att säga att jag inte kommer gå så långt som att säga att du måste gå framåt, men jag säger att du kommer att göra det.”
”Är du säker? Jag frågar bara för att jag skulle vilja höra din försäkran, inte som en kritik.”
”Jag förstår dig helt och hållet”, svarade han, ”och det ger mig mycket nöje att uppfylla din önskan. Om du var fri nu att göra ditt val ifråga om att stanna kvar här eller återvända till Jorden, vilket skulle du välja då?”
Jag skrattade åt den lätthet som han så lyckat hade satt dit mig med. ”Kan det finnas minsta tvivel om det?”
”Låt mig göra det dubbelt så säkert”, fortsatte han. ”Så, i ditt andra val, skulle du hellre stanna kvar här där vi vilar, eller gå framåt ända till porten?”
”Jag skulle förstås fortsätta till porten”, svarade jag, och reste mig upp, redo att göra det.
”Inte för bråttom”, tillrättavisade han mig mjukt. ”Jag visste vilket val du skulle göra, därför att hos oss är attraktionerna till det som ligger framför oss alltid större än till de som vi redan har passerat. Det är därför jag är säker på att du kommer att gå framåt. Den attraherande kraften hos framtiden är oemotståndlig, vilket uttrycks väldigt vackert av Jesaja, där han lägger de här orden i Guds mun: ”Jag har älskat dig med en evig kärlek, därför har Jag med kärleksfull vänlighet dragit dig till Mig.” Vem skulle bryta sig loss från evig och allsmäktig kärlek när de en gång känt dess ljuva inflytande? Kom, nu går vi och träffar Omra”, sade han och reste sig upp. ”Kanske han har något att säga som hjälper dig närmare den sanna friheten.”
Och med detta gick vi framåt mot porten.
KAPITEL 4: OMRA FÖRKLARAR MIN STÄLLNING
Rael hade redan visat att han var en provocerande, fascinerande lärare. Han hade den sällsynta förmågan att skapa en törst efter kunskap genom att skissa upp enkla konturer av ämnen i attraktiva former och färger som väckte intresse, förväntningar och önskningar, och sedan vända sig tyst åt sidan en stund, utan att tillfredsställa den aptit han skapat. I detta låg den stora skönheten och fruktbarheten i hans design. En förtäckt skatt, upptäckt, utom räckhåll, förlorad, sökt efter och slutligen funnen, värdesätts långt mer än om den hade varit en leksak i vår barnkammare.
Jag hade fått höra att jag närmade mig det mest betydelsefulla steget på själens pilgrimsresa. Så lugnt, till och med flyktigt, Rael hade verkat handskas med detta. Bara som en referens i förbifarten, och sedan vände han sig plötsligt till ett annat ämne som var lika underhållande, vilket han vek av från med en liknande kortvarighet, och sedan stängdes möjlighetens dörr och jag behövde hejda den flodvåg av frågor som trängdes vid mina läppar och vänta på ett lämpligare tillfälle – om jag skulle hitta ett sådant – vid Raels förslag att vi skulle gå vidare för att träffa Omra.
Sådan var min introduktion till metoden som min nyfunne instruktör avsåg att följa.
Mitt sällskap verkade inte känna för att prata mer medan vi ledigt gick över katedralgården, och det gjorde mig inte något. Han hade redan sagt tillräckligt för att ge mig saker att tänka på, och mitt aktiva sinne var inte långsamt att ta emot möjligheten att smälta dem. Jag kunde inte hoppas på att tydligt och definitivt lösa det mystiska problemet med den andra födelsen som man så kryptiskt hade hänvisat till, men när jag försökte gå igenom Raels förkunnelse i ljuset av mina tidigare erfarenheter och vad jag hade uppnått, kunde jag då inte förbereda mig på något vis på att förvänta mig något som uppenbarelsens process innebar?
Hela omgivningen bjöd in till kontemplation. Atmosfären doftade av fridfullhet; tystnaden sjöng av vila; det mjuka ljuset böljade med en känsla av förening som var alltför djupgående för att kunna uttryckas i ord. Varför störa detta genom att försöka fortsätta med vårt samtal?
Mitt sinne återvände till det tillstånd som jag hittat och nu lämnat Vaone i – tröttheten och håglösheten som upplevdes av personer som henne när de når Nöjdhetens dal, efter att ha kämpat och stridit sig igenom jordetillståndet, och önskan de känner att få vila sina överarbetade själar. Av någon orsak som jag inte kunde förklara, genom Guds nåd, så hade jag undflytt denna kvarhållande influens som det verkade, och när jag nådde det jag har talat om som det stilla vattnet mellan livets ebb och flod, så hade någon gynnsam våg fört med mig tvärsöver stagnationen och in i den eviga strömmens växande flöde.
Jag tvekade, darrade nästan, när jag kom fram till den slutsatsen, som verkade vara den enda logiska tolkningen av mitt tillstånd i ljuset av vad Rael hade sagt. Hade han varit mer uttrycksfull om den andra födelsen, så kanske jag hade haft mer självförtroende, men bekräftade inte hans referens till dess betydelsefulla natur mitt förslag? Var jag inte medveten om en utveckling inuti mig av nya förmågor, kapaciteter och förmågor som verkade föra mig in i ett förtrollat land att leva i som redan hänförde mig med en hypermottaglighet som jag hittills hade varit helt omedveten om?
Som jag önskade att jag hade varit ensam.
Rael tog emot min tanke nästan innan jag själv var medveten om den.
”Det kan vara så”, sade han med ett lugnande eftertryck, ”att du genom din pilgrimsfärd genom åldrarna inte kommer hitta någon annan plats som gör ett så outplånligt intryck på dig som denna heliga Rösternas katedral. Det skulle inte vara någon mening med att jag försöker förklara allt jag menar med detta – du är ännu inte i en position där du kan förstå vad jag berättar för dig. Titta till exempel på variationen i färger och utsmyckningen på de kappor som bärs av de runt omkring oss. När du kan förstå meningen och betydelsen av den här variationen, så kommer du kunna uppskatta den vidsträckta attraktion som kommer slå rot i din egen själ i din kommande övergång. Den kommer aldrig gå förlorad – förlorar aldrig sin fräschör från sin första charm. Det är ditt omedvetna önskande av den här välsignelsen som får dig att önska vara ensam, och nu måste jag lämna dig en stund, så att du får uppleva dess heliga dop, så att du kan höra rösterna som den här fristaden kommer att tala till dig med genom varje aveny i din varelse, så att din förståelses ögon kan öppnas och få lite glimtar av oändligheten som du är på väg att gå in i; så att du kan göra din första dykning ner i hänförelsen över livets stora och outsägliga praktfullhet. Jag kommer tillbaka igen om en stund, men medan du lyssnar efter de första tonerna i den här eviga musiken – medan du andas in det första andetaget från dess väldoftande, andliga atmosfär, så ska jag gå och träffa Omra.”
När han avslutade vände han sig om, och jag fick som jag önskade.
Det var ett genidrag från hans sida, att välja den uppenbara lektionen om stilarna och färgerna på kapporna omkring oss, som en illustration över oförmågan att förstå den utveckling jag upplevde. Det var en av de första förklaringarna jag hade hört när jag kom hit, att varje färg har sin egen betydelse, och i all enkelhet så utmärkte de mörkare nyanserna de lägre och de ljusare de högre tillstånden, men jag hade ännu inte fått veta mer om meningen med kombinationerna och flera variationer som fanns representerade i min närhet. Dessa mysterier som låg bortom min förmåga att begripa talade om rang och varandetillstånd, som mitt sinne inte hade hört talas om ännu, och inte heller hade min fantasis hjärta drömt om dem. De var antydningar om världar av uppenbarelser som låg djupt inuti fortfarande oanade världar för mig, vars skönhet och prakt skulle ha förblindat min syn med sin strålkraft, om inte mina ögon nåderikt hade gjorts så att deras ljus kunde falla som mörker över min oerfarenhet och okunskap.
Men även om mina otränade förmågor inte kunde uppskatta alla nyanser i den majestätiska musik som rullade fram omkring mig, så hade jag lov att ta del av den så att min själ flödade över av tillfredsställelse. Jag var medveten om ljuva och stärkande inflytanden som spelade omkring mig, i min varelses lugna djup fanns ekon av musik – om inte faktiska röster – rytmiska och gripande ljud som jag hungrade efter att få ta in mer fullt; från dolda djup inom mig steg skuggiga, änglalika former upp, krönta med en aura av löften, som kallade mig att följa dem, och jag var mättad av en känsla av liv som jag inte kunde finna någon tillfredsställande liknelse till.
Som jag längtade efter att förstå varje detalj och del av den överväldigande upplevelsen, att bemästra varje separat egenskap i en dröjande analys, tills jag hade gjort det hela till en del av mig själv. Fåfänga, giriga önskan! Jag kunde lika gärna ha försökt urskilja en enda, ensam röst i den stora kören i den Magnetiska koralen och balansera ut dess effekt. Delarna var så vackert anpassade och sammanflätade med helheten att det blev en absolut enhet, framför vilken jag böjde mitt huvud i vördnadsfylld beundran, medan tystnaden andades ut sin fridfulla välsignelse.
Efter tystnaden kom ”en stilla liten röst” till mig – ett eko från det fjärran förflutna – och förde mig tillbaka igen till lilla Zions missionssal, där jag träffade Helen och andra överbelastade själar. Det fick mig att vända mina ögon mot porten, och jag lyssnade än en gång till den känslosamma undran i en av deras favorithymner:
När jag sagt mitt sista farväl till världen,
Och gladeligen lagt mig ner för att vila;
När väktarna mjukt kommer säga: ”Han är död”
Och vika mina bleka händer över min bröstkorg;
Och när, med min ärofyllda syn,
Jag till sist ser murarna kring ”Staden”,
Kommer någon då, vid den vackra porten,
Att vänta och hålla utkik efter mig?
Jag kunde inte se någon stad – ingen mur – men porten stod bara en liten bit bort, och mina fötter rörde sig mot den. Var influenserna och harmonierna som fängslade, omslöt mig, en del av det ”Välkommen hem” som de utstötta med ett sådant förtroende trott skulle vänta oss där? Skulle de få sin förväntan förverkligad trots allt? Möjligheten verkade inte så omöjlig nu som den verkade vara då. Ska jag finna mig någon som ”håller utkik efter och väntar på mig?” Vilken fråga att ställa. Hur kunde jag förvänta mig det? Hade jag inte blivit uppmött, eller snarare funnen på slätterna av Helen, men min mor var inte där; och sedan hade jag gett mig av och lämnat henne bakom mig någonstans, och visste förmodligen inte när hon skulle nå porten, och det var möjligt att jag inte skulle komma för att möta henne. Vad hade jag inte gjort när som helst – var som helst – för att säkerställa ett sådant igenkännande? Och ändå, hade inte Rael sagt mig att någon som till och med var större än Myhanene – Omra – nu var på väg för att träffa mig? Hade inte Rael gett sig av för att möta upp honom?
Jag skulle inte hitta någon som väntade mig vid porten – det var uppenbart att de inte var nöjda med att invänta min ankomst tills jag kom fram till porten, utan andra än de som jag hade känt i köttet var redan på väg för att hälsa mig välkommen! Det kunde bli någon justering i vissa detaljer i perspektivet – jag hade inte hittat porten stående på kanten av en flod, som jag hade blivit lovad, men det var tydligt att jag inte hade förlorat något i den nya ordningen. Hur många gånger hade jag inte redan upptäckt att Gud endast dröjer för att ge ännu större välsignelser?
Precis då märkte jag att Rael och Omra närmade sig, inte från det hållet där porten stod, utan från katedralgårdens motsatta sida. Jag tog ett steg i min önskan att möta upp dem, när en melodisk viskning gav mig rådet:
”Vänta tålmodigt på honom.”
Jag stod stilla. ”Vem var det som talade till mig?” Ovanifrån mig kom en till silverklingande ton:
Åh liv! Så välsignat! Så gudomligt; det höga livet, uppriktigheten i det högre!
Detta måste säkerligen vara en vibration ur mitt minnes många rum. Men jag kunde inte spåra den. Sedan mindes jag namnet på platsen som Rael hade talat om, och överväldigad häpnade jag vid tanken på vad som kanske låg framför mig.
Varken Rael eller Omra gjorde den minsta antydan om att de hade sett mig ännu, medan de kom gående i ett ledigt samtal tvärs över katedralgården. Jag var ganska lättad över det, eftersom det gav mig en möjlighet att förbereda mig på att möta någon som jag, som jag hade sagt till Rael, kände en viss vördnad inför, eftersom jag bara sett honom i sin offentliga tjänstgöring vid dopet i Tystnadens helgedom. Min ängslan visade sig emellertid vara grundlös, precis som Rael hade förutsagt. Omra var ett annat exempel på den överlägsenhet där storheten försvinner i biståndet. Jag behövde bara se honom för att önska en närmare vänskap med honom – för att känna igen en till Myhanene i honom, vars fötter jag alltför gärna skulle vilja sitta invid. I hans kropp och rörelser så var han underbart lik min mer välbekante vän, men hans enkla rosa kappa talade om ett annat tillstånd, medan hans ljust bronsaktiga hy vittnade om en annan nationalitet.
De kom närmare, och fortfarande visade de inte tecken på att de visste om min närvaro, medan jag önskade att jag hade haft mer tid på mig att studera honom som jag kände mig alltmer dragen till för varje steg han tog närmare mig; men den möjligheten hade passerat nu.
När jag tänkte tillbaka på den enda gången jag hade sett Omra, och lade ihop den med vad Rael hade sagt om betydelsen av det steg jag var på väg att ta, så hade jag naturligt förknippat tanken på vårt nuvarande möte med någon slags formalitet. Jag tror det var en sådan tanke som nervöst störde min förväntan. Vilket misstag. Vi gick inte ens igenom någon formell presentation när vi möttes. Rael hade sin väns uppmärksamhet för någon förklaring han gav på något, vilket Omra var djupt intresserad av, medan de stannade upp, sedan vände de sina skrattande blickar mot mig och en vänlig hand tog tag i min och jag hälsades med:
”Åh, min bror Aphraar, låt mig ge dig ettusen välkomsthälsningar, nu när du nått ett sådant steg på din resa!”
”Jag tackar dig för generositeten i ditt välkomnande”, svarade jag. ”Jag kan lätt förstå och uppskatta det, men jag är rädd att min okunnighet över var jag befinner mig just nu förhindrar att jag förstår resten av din hälsning.”
”Vi kan lätt ursäkta dig i det avseendet. Du kan vara trygg med att veta att vi inte förväntar oss – inte ens när vi är säkra på begåvningens närvaro – att finna någon vetenskaplig exakthet hos spädbarnet under dess födelsestund.” Omra återvände lekfullt med en mystisk hänvisning till den andra födelse som Rael redan hade talat om.
”Din förtäckta liknelse väcker min nyfikenhet”, svarade jag, ”men eftersom jag märker den mystiska naturen i din hänsyftning, är det då i sin ordning att jag ber om en tydligare förklaring?”
”Absolut. Det är en av de naturligaste frågor du kan ställa i det här läget. Det är det förväntade svaret som vi hoppas att tillfället kommer framställa. Det är förkunnelsen av din beredskap att gå framåt. Allt du ber om i belysandet av det här mysteriet – för ett sådant är det, till och med bortom dina förväntningar – ska ges till dig, som i fallet med alla andra gåvor från Gud. Men låt mig försäkra dig om att du kommer finna att det är ett ämne med djupare betydelse, större komplexitet och vidare studier än du ännu har fått att förstå, och det kommer att placeras framför dig i sina olika aspekter och stadier, genom demonstrativa illustrationer som bekräftar det som förklaras med ord.”
Här gjorde Omra en avsiktlig paus där jag höll på att ställa en till fråga till honom, då han fortsatte, som om han stod under en eftertankes inflytande.
”Människan, skapelsens höjdpunkt och krona, är vad hennes fysiska natur anbelangar en medlem av djurriket. ’Herren formade (honom) ur markens jord (1 Mos. 2:7), som en krukmakare formar sitt kärl ur leran, och ur denna materiella del förkunnade sedan Gud: ’av jord är du kommen och till jord ska du åter bli’ (1 Mos. 3:19). Men vår fortsatta existens efter att vår jord har återvänt till det som den kom ifrån, utgör en lärdom om det materiellas oförmåga att döma i andens domäner. Det är när krukmakaren har format sitt kärl som han använder det som en behållare. Så Gud sade, efter att ha format människan: ’Låt oss göra honom till behållaren för vår egen avbild’ och ’andades in livsanden i hans näsa, och människan blev en levande själ’ (1 Mos. 2:7). Härav är människan ett materiellt kärl som fyllts med ett andligt innehåll – ’där finns en naturlig kropp och där finns en andekropp’. Så, medan kärlet kommer från jorden, vilket måste formas av krukmakarens hand och drejskiva innan den går att använda, så är själens frö andningen – osynlig och ogripbar – vilken har gömts i det materiellas hemliga inre, för att gro och komma ut i ljuset när det är dags.
Den materiella bäraren som inte har någon av sitt innehålls egenskaper som den tillfälligt skyddar, går sönder och återgår till jorden medan själen spräcker sitt fängelse och går upp i sin stora befrielse. ’Kött och blod kan inte ärva Guds kungarike’, vilken är ande, ett faktum som Kristus förkunnade när han sade: ’Bara om en människa föds igen så kan hon se Guds kungarike’. För att ge den här illustrationen en personlig tillämpning, så har kärlet gått sönder – eller kanske ännu bättre, så har fjärilen sluppit ur kokongen, och ivrig över sitt nyupptäckta jag så fortsätter den instinktivt att anpassa sig till sina nya omgivningar, förmågor och sysslor som just börjat avslöjas för den. Du har gått igenom den här anpassningen sedan din diskarnation, och har förberetts för och kommer nu att skaka av dig de sista spåren av jord från det materiella och gå in i det aktiva, andliga livet.”
”Jag är förstås inte obekant med tanken på en andra födelse, men det har aldrig varit mer än ett verbalt bifall för mig likt varje annan teologisk dogm”, svarade jag, i hopp om att locka fram en ytterligare förklaring.
”Du utmärker dig inte på något vis i det avseendet”, svarade Omra. ”Mästaren uttryckte sig väl när han sade: ’Himlens kungarike är som en skatt dold på en äng.’ Det är samma bild som jag har berättat om – den andliga skatten i det jordiska kärlet, och alla konster och sinnelag på Jorden riktas in på att upprätthålla köttets auktoritet som andens lärare, snarare än andens tjänare. Detta nödvändiggör hela systemet med korrigeringar som du har sett finns upprättat här, eftersom det är en orubblig lag i kungariket att ’det under inga omständigheter kommer att släppas in något som vanhelgar, inte heller något som är en styggelse, eller yttrar en lögn, utan endast de som finns upptecknade i Lammets Livsbok släpps in’ (Upp. 21:27).
”Ursäktar du min ihärdighet”, frågade jag med en viss tveksamhet, då jag insåg den avsiktliga betoning han använde när han yttrade sitt genmäle. ”Jag frågar inte av kritiska orsaker, men hur avgörs frågan om lämplighet?”
”Helt och fullständigt av det faktum ifall en människa har upplevt den andra födelsen.” Han sade detta med ännu större betoning. Sedan pausade han en stund innan han sade: ”Detta är Mästarens ord om saken: ’Om en människa inte föds i vattnet och i Anden, så kan hon inte komma in i Guds kungarike. Det som är fött genom köttet är kött, och det som är fött genom Anden är ande.’ (Joh. 3:5,6). Med andra ord så är det fysiska den djuriska människans fortplantning, och det andliga är Guds andedräkt som grott. De är lika olika varandra som vattnet är i förhållande till kärlet. Du är redan medveten om detta på flera vis, men dess fullständiga skönhet och omfattning kan du inte uppskatta förrän den förändring du nu upplever är fullbordad. Själen kan inte sitta ner och njuta av Paradisets frukter förrän den har gått igenom porten.”
Jag måste nöja mig med att låta mystiken i hans avslutande kommentar passera, och det tog en stund innan jag där i kunde ana ett exempel på den tålmodiga frihet som de är villiga att tillåtas i godtagandet av en sanning som inte förstås ordentligt. Omra bröt ny mark för mig, och kraften i hur han gjorde det påminde mig om Paulus ord: ”Guds ord är snabbt, och kraftfullt, och skarpare än något tveeggat svärd, och når till och med skiljelinjen mellan själ och ande” (Heb. 4:12), och ”likt Mose på berget, när han såg blixtarna och hörde åskan och trumpeterna, så sade jag: ’Jag fruktar och skälver’” (Heb. 12: 21).
”Hur ska jag veta att jag kommer uppnå en sådan fullbordan?” frågade jag efter en stund.
”Du behöver inte vara rädd för den saken”, svarade han direkt. ”Du har din försäkran i din närhet här. Gud för inte sina barn fram till födelsen för att sedan hålla tillbaka kraften i födandet.”
”Och kommer jag att få veta mer om och förstå det här underbara mysteriet?” frågade jag med återvändande tilltro.
”Det är inte så mycket en fråga om ”får” som ”måste”, inte för att din fria vilja störs, utan tiden och omständigheterna har fört dig till en tydligare kännedom om Gud, vars eviga och oföränderliga kärlek har fått ett så oemotståndligt grepp om dig att du måste ge efter för dess inflytande och följa den dit den leder dig. Dina andliga ögon öppnar sig och får se det sanna ljusets skönhet, och mörkret som orsakats av förnuftets strålglans ersätts av uppenbarelsens praktfullhet, vilken lyser mer och mer fram till den perfekta dagen, där dina fötter varken kommer snubbla eller lockas åt sidan. Med hjälp av det ljuset så kommer du att vägledas in i alla sanningar, alla mysterier kommer att bli kända för dig, tills du känner lika mycket som du är känd. Katedralens röster bjuder dig att gå i den här riktningen här och nu, och vi står till ditt förfogande för att ge dig all assistans som du kan behöva i den riktningen.”
Jag hade varit så uppslukad av Omras samtal att jag inte hade märkt att Rael lämnat oss, förrän Omra visade att han ville att vi skulle sätta oss, och vi valde en av de doftande divanerna i närheten.
KAPITEL 5: EN SYN OCH DESS UPPFÖLJNING
Individualitetens subtila skillnader utgör ett underbart intressant studium. Jag har redan nämnt att jag såg en till Myhanene i Omra när han först närmade sig. Jag visste inte mycket om honom innan jag upptäckte att han var allt jag hade förväntat mig i det avseendet, med en variation i en riktning som var högst välkommen under de omständigheter jag befann mig i just då. Myhanene är en outtröttlig lärare vad det gäller att dela ut sina skatters rikedom; Omra å andra sidan är i själva verket en student. Han sår idéer snarare än verbala definitioner, och lämnar dem sedan att utvecklas som de vill, enligt den besynnerligt fruktbärande förmågan i själen där fröet har fallit. Därmed, efter att ha pekat på det faktum att det finns en viss ojämförlig skatt dold i de jordiska kärlen, så gör han sig själv tillfreds genom att lägga till en eller två mystiska meningar om vissa kvaliteter som skatten kan besitta, och är sedan nöjd med att låta sökaren göra den eventuella upptäckten på egen hand.
Så ofta jag hade önskat få Omras inbjudan till meditation när Myhanene och andra hade talat med mig; som jag hade önskat Myhanenes klarsynta förklaringar nu när Omra föreslog reflektioner. Ändå hade de båda på sina vis en lika stor önskan om att ge mig sitt bästa. Så var i låg skillnaden i behandlingen? Låg den i den där ”subtila olikheten i individualitet” eller fanns den som en anpassning till någon gradvis och därför okänd förändring som ägde rum i mig själv?
Till syvende och sidst så visade det sig vara en kombination av de två. Upplevelsen som uppenbarades skulle bli en illustration av den särskilda energi som det andliga livet utövar i anpassningen av den minsta detalj till omständighetens och tillfällets angelägenheter, för att framställa den mest fullständiga effekten i individen. Inget kunde arrangeras med mer omtanke för att demonstrera hur mycket Guds vägar skiljer sig åt från människornas vägar. Myhanene och Omra stod båda två i Hans gudomligt utsedda ställe, och Försynens vägledande hand förde mig i kontakt med var och en vid exakt rätt tidpunkt.
Jag hade knappt satt mig ner på den luxuösa soffa som Omra erbjudit mig, innan jag kände hur jag sjönk in i en omfamning av… hur ska jag beskriva det? Det var ett slags halvsömnighet där varje förmåga och kraft jag hade stärktes till en nivå av känslighet som fick mig att häpna. Som i en dröm förändrades hela min omgivning, och synen jag skådade var långt mer extatisk än de scener som jag nyligen hade gått förbi; men – hörde jag, eller var det bara i mitt minne som Prosperos röst förkunnade:
Dessa våra skådespelare,
Som jag sade dig i förväg,
Var alla andemänniskor, och de
Smälter in i luften, in i tomma luften;
Och, likt den här visionens ogrundade tyg,
Så ska de molnklädda tornen,
De ståtliga palatsen, de ensamma templen,
Själva det stora klotet,
Ja, allt det övertar, upplösas,
Och så som denna overkliga parad bleknar,
Lämnas inte en plåga kvar.
Vad betydde det? Hade jag drömt, och skulle jag snart vakna för att upptäcka att det här härliga efterlivet där jag varit så himmelskt lycklig – där jag hade upptäckt och dragits till att följa efter en kärlek som stod ovanför alla andra kärlekar som sinnet dittills hade frambringat – där jag hade skådat styret från en Gud som var större och mer perfekt än profetens tunga någonsin hade dristat sig att förkunna – att den idealiska himlen bara var en fantasi från midnattsslummern, och med morgonen så skulle jag behöva axla mitt tröttsamma kors igen för att fortsätta den matta ensamhetens runda i saknad och sorg?
Det var en underfylld spasm av upplevelser, men lyckligtvis var den lika kort som den var skarp, och så bleknade visionens ogrundade tyg som om en hand sträckte sig framåt för att leda mig från denna in i en inre vision.
Jag gick vidare in i en djupare, mer intensivt drömlik scen, ett veritabelt sagoland av idel skönhet – en teater i det fria, vars konturer definierades av utsmyckade pelare tillverkade av något halvtransparent material kring vilka väldoftande, blomstrande klätterväxter slingrade sig, och sedan flätades samman för att bilda väggar av obeskrivlig skönhet. Det var en rymlig lövsal klädd med en mjuk, frodig gräsmatta i smaragdgrönt där de spröda nätverken av pyttesmå blommor skapade en ny och charmerande effekt. Auditoriet hade en begränsad storlek, där det bara fanns en enda sittplats som jag fann att jag själv redan satt på – den enda åhöraren i det undangömda templet. En kort bit ifrån mig löpte tre trappsteg tvärsöver hela utrymmets vidd fram till en plattform som upptog minst två tredjedelar av platsen. Det fanns ingen inredning att beskriva förutom tre låga piedestaler, som stod i en bågform bortom plattformens mittdel, och bakom dessa stod en fjärde i något större dimensioner, som om den byggts för att ta emot en viktigare person.
Ljuset var inte starkare än i den vision som lämnat mig, men det var fyllt av en avslöjandets klarhet och kraft, vilken slog mig med exceptionell kraft då jag kom in där, och ändå, medan jag tittade och undrade över vad som skulle hända, så verkade skikt efter skikt av osynliga slöjor dras undan, vilket intensifierade visionens klarhet tills det verkade som att det osynliga självt hade kommit i sikte.
Men medan min vision blev allt tydligare så fördjupades min förvåning. Vilket mysterium skulle denna extraordinära inledning presentera för mig? Jag såg mig omkring, men det fanns ingen att be om hjälp, ingen vägledande hand, ingen välkomnande röst som gav råd eller förklaringar. Jag hade fel. Det kom en röst från en osynlig talare, mjuk och melodisk, med en vänlig uppmuntran till mig om att ”Vänta och se”.
Rösten hade samma effekt som när dirigenten knackar med sin dirigentpinne för att få sin orkesters uppmärksamhet. Visionen fick omedelbart liv. Ovanför den stora piedestalen dök det upp ett lysande moln, ungefär lika stort som en människohand, och det växte; sedan sprack det upp och försvann och lämnade efter sig ett småbarn, knappt stort nog att hålla balansen, som stod upp ovanför en plint där bokstäver av ljus formade meningen:
SÅ SKAPADE GUD MÄNNISKAN TILL SIN AVBILD,
TILL SIN AVBILD SKAPADE GUD HENNE.
Det behövdes ingen tolk för att förklara meningen och betydelsen av presentationen för mig; det var alltför uppenbart, med en uppenbarelses oemotståndliga kraft, att jag tittade på mänsklighetens sanna standard så som den kom från Guds hand i början. Medan jag betraktade den i en dyrkande beundran så talade rösten igen ur tystnaden och sade:
”I henne vilar Gudomens hela kroppsliga fullkomlighet.”
Vilken ouppfylld förkunnelse! Den utmärker den enastående – nästan otroliga höjd som människans nyskapade fötter först vilade på. Tänk på saken – ”till Guds avbild skapade Han henne.” Klarar dina ögon att se och ditt sinne att inse värdigheten, äran, sublimiteten i situationen? Om inte, så studera den tålmodigt. Vänta! Du kommer inte att förlora något, utan spara tid, arbete och ångerns smärtor, genom att vägra att flytta dig ett steg till längs livets pilgrimsfärd innan dina ögon öppnas för att skåda, och ditt sinne för att med intelligensen inse den faktiska plats där Gud placerade människans fötter vid hennes skapelse.
Och att sedan, efter att ha lärt dig detta högtidliga faktum – vädjande Honom att hålla din hand – dra närmare och söka djupen i den mörka avgrund som mänskligheten vältrar sig runt i idag, i köttets galna frossande, gör uppror i masker, bluffar, bedrar och hycklar, så kan du mäta och försöka bedöma hur stort fallet har varit; något om naturen i den ansträngning som behövs för att återställa rasen till sitt ursprungliga tillstånd. Beakta det här. Dröj kvar vid det i en tålmodig, allvarsam kontemplation tills avslöjandet av dess sanning genomsyras in i märgen av ditt moraliska medvetande, och sedan, och inte förrän då, kommer du börja förstå betydelsen av vad som menas med frälsning genom Jesus Kristus.
Jag är inte angelägen om att ikläda mig en predikants roll. Jag har ingen teologisk axel att vrida på. Kyrkor och system, trosföreställningar och dogmer, former och ceremonier, teologier och filosofier, och de tusen andra fraktioner och tvistemål som förstör syskonskapets frid, är saker från det förflutna för mig – lämnade bakom mig som smuggelgods hos tullen vid gränsen.
Men sedan jag kallats att bistå i umgänget över gränsen, så har jag en kamratlig känsla för dig som lämnas efter, och skulle trofast överföra mina fynd till dig i ljuset av principerna av den gyllene regeln. När jag gör det så kommer jag inte gå fel om jag följer i Mästarens fotspår; och precis här så minns jag hur den rike mannen i liknelsen med Lasaros var i plågor och inte hade lyckats säkra den lättnad han sökte åt sig själv, och betänkte sig själv som de som fortfarande var i köttet och ropade:
”Jag ber dig, Fader, att du sänder (Lasaros) till min faders hem, för jag har fem bröder; så att han kan vittna för dem så att inte de också hamnar på den här tortyrens plats.”
Om en sådan tanke i reningens plågor kunde komma för en torterad själ, är det då att undra över att den, som finner sig själv i lyckligare omständigheter, skulle beröras av en likvärdig tanke och önska sträcka ner en hjälpande hand för att vägleda dig uppåt?
Bara en tanke till i saken. Någon kommer vilja fråga mig vad jag menar med ”frälsning genom Jesus Kristus?” Jag kan inte göra bättre, eller vara mer kortfattad i mitt svar, än genom att beakta Mästarens svar till någon som ställde samma fråga till honom (Luk. 10:25-28); ”Du ska älska Gud och din nästa som dig själv. Gör detta och du ska leva.” För kärleken är uppfyllandet – är tillfredsställandet av den lagen om den följs i praktiken. Att endast tro det kommer inte räcka. ”Djävlarna tror och skälver.”
Jag var emellertid medveten om att det fanns något – kanske mycket mer i visionen än vad jag hade upptäckt så här långt. Tanken föreslogs när min blick föll på de tre lediga piedestalerna. Att de inte var mer än tillbehör som antydde en bågform kom inte på frågan. Men hur skulle jag lösa problemet? Åh, om bara Omra eller Rael hade varit här för att upplysa mig! Och för stunden så vägde min känsla av ensamhet och hjälplöshet tungt över mig. Tystnadens tryck, den vaga ovisshet som omslöt mig, den odefinierbara känslan av en osynlig närvaro som fyllde luften omkring mig med en darrande vördnad, undrande vad som skulle avslöjas härnäst. Hur länge skulle spänningen vara? Mina ögon färdades frågande, längtande, bedjande, från piedestal till piedestal, runt och runt igen i sökandet efter en lösning, tills en mjukt medkännande röst viskade i mitt öra:
”Vila i Herren, vänta tålmodigt på honom.”
Den rösten gjorde mer än att bryta spänningen. Den gav mig omedelbart försäkran om att tiden av väntan hade varit en nödvändig del av processen – det prövande mellanspelet var inte en slump, utan hade noga utformats. Jag befann mig fortfarande i Rösternas katedral, och utan tvivel förbereddes jag för tydliga och definitiva instruktioner från de mystiska djupen i större omfattning än vad jag hittills tillåtits höra. Ingen fristående mening kunde överföra den förklaring jag sökte till mig, och som jag nu kände väntade mig när jag var i ett tillstånd där jag kunde ta emot den. För nu var jag övertygad om att hela orsaken till mitt väntande stod att finna i mig själv, och endast mig själv. Jag hade emellertid ingen orsak att vara rädd; eftersom jag hade kommit så här långt, så kände jag mig trygg i att det som hade kommit ända hit nu skulle föras till sin fullbordan. Det behövde bara min längtande aspiration för att nå den nödvändiga höjden av intensiv önskan, sedan skulle svaret komma och jag skulle bli tillfreds.
Så visade det sig vara.
Gud låter aldrig bli att svara på den sant uppriktiga och tålmodigt väntande själen. Det är en av de saker Gud inte kan göra. Det kan ta lång tid att föra själen till att komma i så finstämd harmoni med det gudomliga att den kan uppfånga de ljuva nyanserna i den heliga rösten, men den kommer att höras med säkerhet, när stämmandet är klart. Kom bort från den tumultartade disharmonin utanför dig; hitta vägen in till det tysta templet i din egen själ; vänta – lyssna efter Honom i den heliga tystnaden, så kommer du snart höra Honom så som Han talade till mig.
Rösten kom mjuk och lugnande som en mumlande sefyr, ljuvare än en kärlekssång, klar och melodisk som klangen från en silverklocka. Jag kanske aldrig får veta varifrån den kom – den verkade vara inombords, utanpå, runt omkring, fyllde allt till ett måttlöst överflöd. Det var som tidsåldrarnas ledsång i musik som behöver finnas i sitt sammanhang bland himlens miljöer för att förstås och uppskattas. Jag kan inte minnas dess poesi. Det skulle vara gagnlöst att försöka det, och ändå är det avgörande att jag beskriver, så gott mitt minne tillåter det, något av det stöd det gav för min riktning:
”För att nå den position där du nu befinner dig, så har du redan passerat två stadier i livets pilgrimsresa – en evig färd, och därmed ett äventyr utan mål, där sinnet i det sista stadiet kan förstå Gud. Här råkar vi på det ogenomträngliga och pausar, tills någon starkare, tydligare vision gör det möjligt för dig att uppfatta ett kommande stadium. Låt det nöja dig i stunden, att du har säkerställt din frigörelse från det fysiska, sagt farväl till sömnen och andra psykiska medel för återhämtning från tröttheten, och nu står du i slutet av ditt tredje stadium där du måste släppa taget om tvivel och osäkerhet.
”Det tredje stadiet.” Här verkade Rösten få en reflekterande ton som om den talade från sidan. ”Detta lyfter fram problemet med cirkeln, och hela den mystiska tolkningen av siffror.” Sedan följde en stunds tystnad. Därefter, som om den stod under en annan inspirations inflytande, återfick Rösten sitt ursprungliga tonfall. ”Här står vi ansikte mot ansikte med en annan grupp problem som sammanstrålar i den här mittpunkten. Problem som du ännu inte är redo att ta dig an, men de kommer att förklaras tydligt och var för sig för dig innan du kan passera porten. Vad gäller om antalet tre involverar nytolkningen av din tanke om treenigheten, så måste vi vänta lite med att beakta den just nu. Det räcker i stunden att du fått uppmärksamma den genom de tre bildsköna återgivningarna av barnet som står framför dig som en illustrativ modell, i analysen av dig själv som du kommer att få bevittna. Låt oss förklara:
”Gud skapade människan till sin avbild – en treenighet av kropp, själ och ande. Här ovanför ser du barnet i sin fysiska form – en treenighet som förenats till en. Här nedanför, på de tre lägre piedestalerna, ser du samma barn presenterad i åtskillnad, på så vis att det i sin genomgång av domen över varje inflytande i livet, vare sig det är gott eller ont, spåras till sin sanna källa, och belönas eller får påföljder efter vad rättvisan kräver. Till vänster så kommer allt som rör det fysiska att dokumenteras och utvecklas, med början i ett exakt register över varje diskvalificering eller hämning som barnet föds med. För alla sådana defekter kommer en lämplig kompensation utfärdas som belöning.
Till höger dokumenteras själens register – de mentala, moraliska och temperamentsmässiga kvaliteter som barnet börjar med och utvecklar. Här kommer du se analysen av ansvaret mätas med oemotstridlig exakthet, i balanserandet av vikten från influenser utifrån och kraften i motståndet, så att rättvisa kan skipas. På mittenduken står anden framför dig, avklädd som en gladiator framför arenan, en atlet redo att tävla, en brottare redo för kampen. Där kommer du att se och lära känna ditt verkliga jag – inte den påklädda och utrustade skyltdocka som har framhållits som dig – vid varje enskilt steg på din resa. Din önskan, ditt motiv, ditt mål, din aspiration och ditt syfte kommer att ligga öppna för dig att inspektera i Guds fullständiga ljus.
Men du kommer att finna att dina bedrifter inte finns representerade där. Du kanske känner igen misslyckanden, men låt inte en sådan upptäckt avskräcka dig. Saker är inte alltid vad de verkar vara. Den som uthärdar till slutet kommer att vara segraren – många börjar som faller och tappar vägen ur sikte. Räkna varken ensamhet, hinder, svårigheter eller plågsamma omvägar som diskvalificeringar eller bevis på förluster. Den mest lysande segraren som fått priset fick det efter att slitit sig fram genom Getsemanes törnen, kämpat sig över Golgatas krön, och sedan dött av ett brustet hjärta medan han utropade: ’Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?’ Så se noga upp och vänta i tålamod på förkunnandet i hopp om att få höra belöningen – ’Bra gjort!’”
Den underligt svårfångade rösten, och den lika underliga visionen var bara förordet och prologen i den mystiska bok som jag ännu inte studerat närmare. Högst lämpligt har den titeln: ”Domens säte”. Den är inte en förteckning. Den kan inte transkriberas, inte förminskas till en språklig form. Den är en faktisk upplevelse som varje själ måste möta, lika viss som födelsen eller döden.
Den inledande scenen och anförandet gjorde det möjligt för mig att förstå visionen tydligt från början. Människan, som Guds avbild, skapades perfekt, balanserad, anpassad med kropp, själ och ande till att fungera harmoniskt i varje sfär, karaktär och förvaltning genom lydnad in i fullbordandet av barndomen. Men tanken på att tjäna var förtretlig för köttet. Hjärnan fann fram och planlade en kupp som misslyckades, och tragedin med synden blev följden.
I öppnandet av skådespelet förblev scenens uppsättning kvar, med ett undantag – jag såg mig själv, som ett barn i unga år, stående på den större piedestalen, men åh! Vilken motbjudande förändring jag såg i återgivningen på den mindre. Jag visste direkt hur det kom sig att jag hade kallats för en misantrop. Jag förstod, vilket varken Myhanenes förklaring eller min egen erfarenhet hade fått mig att begripa, den ojämförliga försyn som hade tagit hand om biståndet vid den Magnetiska koralen.
Jag betraktade synden i dess tillblivelse, sådden, odlandet och dess skörd, arbetande sig igenom alla sina vämjeliga nyanser, undvikanden, bedrägligheter och hycklerier, medan det brottades för att uppnå sin mästernivå. Men analysen var intakt. Genom en lag som var lika skoningslös som döden så lades, inte bara varje frö, utan varje del av skörden det framställde fram vid fötterna, att tas emot av vem som än sått det.
Medan jag såg detta suckade jag och frågade mig själv: ”Så vem kan då frälsas?” och genast kom det en viskning ur den spända tystnaden:
”Rättvisan för med sig nyckeln till frälsningens dörr.”
Så måste det vara, för det hade visat sig vara så i slutänden, men återigen måste jag säga: ”En sådan kunskap är alltför underbar för mig.” Jag såg den dokumentationen av mitt liv utlagd, analyserad, dissekerad, kritiserad och osmyckad, med all den ivriga angelägenheten hos en brottsling framför domaren. Från den första scenen så verkade mitt samvete och minne ha rest sig i bevisning mot mig, där de citerade varandra och sade: ”Allt som har dolts kommer att uppenbaras; och det finns inget dolt som inte ska bli känt” (Matt. 10:26); eller återigen: ”Bind hans händer och fötter, för bort honom, och kasta ut honom i mörkret utanför” (Matt. 22,:13). Men som svar på dessa hördes andra röster viska med långt mer hoppfulla tonfall: ”Mina tankar är inte dina tankar, och inte heller är dina vägar mina vägar” (Jes. 4:8).
På så vis fortsatte granskningen. Hur länge den pågick kan jag inte säga, för dag och natt hade upphört på dessa breddgrader.
Till slut kom vi till en scen där jag rusade fram för att rädda det lilla barnet i Whitechapel. Jag nådde fram till honom – lyfte honom – och en dimma kom över scenen. Den försvann. Allt var annorlunda! Jag låg på sluttningarna, och i mina armar höll jag barnet som hade stått på den högre piedestalen.
KAPITEL 6: EN UPPENBARELSENS DOM
”Ska vi tänka på att röra på oss nu?”
Omras röst var lika mjuk, övertalande och medkännande som Myhanenes, men eftersom den kom så oväntat efter den melodiska vibration som jag hade lyssnat på från det mystiska omkring mig, så väckte den upp mig till att kännas vid hans närvaro med lite av ett ryck. Jag var fortfarande i ett tillstånd av drömsk ovisshet som en följd av visionen, där den sista scenen hade tagit mig genom dimmorna, och jag var i ett häpet tillstånd över var jag var, och vilka omständigheter jag befann mig i just då – ifall jag i själva verket låg på sluttningarna där jag först hade hamnat, eller om jag låg på en av sofforna i Rösternas katedral.
Omras röst hämtade emellertid snabbt tillbaka mig till en faktisk känsla av min omgivning.”Om du tror att det är bra att göra det, så ja”, svarade jag, ”men jag är knappast klar över vem och var jag är just nu.”
”Det behöver du inte be om ursäkt för”, försäkrade han mig med ett tillmötesgående leende. ”Lite handling kommer hjälpa dig att återhämta dig snart.”
”Det är vad jag behöver – återhämta mig”, svarade jag. ”Jag undrar nästan hur mycket av mitt gamla jag som är kvar för mig att återhämta.”
”Överlämna dig i mina händer, så kommer vi snart kunna avgöra den saken.”
”Jag skulle vilja ställa en fråga, om det går bra”, fortsatte jag.
”Har du bara en att ställa?” frågade han uppmuntrande. ”Jag förväntar mig att du har många, och jag hjälper dig gärna så långt jag har möjligheten.”
”Om jag försökte ställa bara en bråkdel av de frågor som visionen har skapat, så är jag rädd att jag skulle hålla dig upptagen en väldigt lång tid.”
”Det tvivlar jag inte på”, svarade han. ”Och när jag har nått slutet av dina frågor, så skulle de inte ens ha tagit upp ett enda hjärtslag av evigheten. Därför behöver du inte göra några inskränkningar i dina efterforskningar. Var börjar vi?”
En sådan uttalad generositet försatte mig genast vid mitt ärende. Här var ett annat exempel på samma spontana bistånd som jag hade upplevt överallt. Om något så kom det med en större frihet från Omras läppar än från andra. Ändå stod jag i förundran över att träffa honom. Vilken uppvisning han bjöd på av Mästarens ord: ”Den som är störst ibland er, ska också vara allas tjänare!”
Med den här uppmuntran slösade jag inte bort någon tid på att lägga fram min första svårighet för honom.
”Jag är mer än lite överraskad över att det i slutet inte dök upp något… ska jag kalla det beslut?”
Det blev en liten paus, och sedan frågade han, ”Var befann du dig i den sista scenen?”
”Liggande på sluttningarna, där Helen fann mig, med pojken i mina armar.” Ytterligare lite tystnad.
”Det verkar för mig föreslå en början snarare än ett slut”, svarade han reflekterande. ”Det skulle vara lite malplacerat att höra ett beslut i en sådan situation, eller hur?”
”Men varför behövde jag se den sista scenen? Det är det jag inte blir klok på.”
”Av alla orsaker”, svarade han lakoniskt. ”Var inte ditt uppvaknande på sluttningen en naturlig följd av att du somnade under hästarnas hovar på gatan?”
”Definitivt! Men…” Jag visste inte vad jag skulle säga.
Han gav en hälsning till en passerande vän, och frågade sedan snabbt: ”Ja? Men…?”
”Förstår du inte min svårighet?” frågade jag.
”Rätt så väl. Jag vill bara att du känner den lika tydligt som jag själv gör, om möjligt, och då kommer jag visa dig var felet ligger”, sade han medkännande.
”För mig verkar det som att olyckan gav ett helt naturligt avbrott i händelseförloppet”, dristade jag mig till att föreslå.
”Var finner du något behov av ett sådant avbrott?” frågade han, medan han förde in sin arm under min och drog mig närmare i ett mjukt, broderligt tryck. ”Avbrott ska alltid undvikas snarare än uppmuntras. Guds eviga syften är monumentala vittnesmål om denna stora sanning: ’Utan växlingar eller någon antydan till en vändning.’ Var finner du rum för att föreslå ett sådant avbrott? Låt oss se på olyckan och om vi kan finna någon orsak till den. Du rusade fram för att hjälpa ett utsatt barn – slogs ner – Guds försyn kommer genast automatiskt till hjälp och känns vid din hjälpinsats, och genom nedsövningen i en svimning så räddas både du och barnet från att lida. Stunden av omedvetenhet passerar – du öppnar dina ögon – scenen har definitivt förändrats och, istället för att befinna dig på ett sjukhus, där du hade hamnat under andra omständigheter, så vaknar du för att upptäcka att du fortfarande håller barnet i dina armar, inte bara oskadd, utan avsevärt gynnad av det som har skett. Det har absolut skett en förflyttning, men det är förflyttandet av en fånge från hans fängelse till livets frihet. Du har inga tvivel om att det var du som var vännen som rusade fram för att hjälpa barnet?”
”Absolut inte!”
”Så långt är vi alltså överens. Låt mig då be dig att försöka följa mig, medan jag går lite i förväg. Jag uppskattar känslan av ny osäkerhet som du har, kanske till och med mer än vad du klarar att inse. Strömmen av händelser är just nu så stark att du knappt kan stå på fötterna. Och det förväntar jag mig inte heller att du ska kunna. Om jag får använda en anakronistisk liknelse, så förväntar jag mig knappast att ett barn under sina födelsevåndor skulle kunna analysera händelsen vetenskapligt. Det här kommer du kunna genomföra lite längre fram. Under tiden vill jag gärna påpeka vad som faktiskt sker, sett från den position du kommer att ha när du når fram till porten. För det ändamålet behöver jag inte spåra livets ursprung före dess mänskliga fas, en punkt där den kommer in i en betydelsefull kombination som utmärker en legitim startpunkt.
Den enda punkten jag ber dig tänka på är att vi inte börjar vid livets ursprung, utan vid en punkt där två strömmar möts, och där de blir en flod som kommer att rinna ut i havet. Så som vi ser det, så är det första denna flod kommer fram till den jordiska tillvaron, eller för att släppa liknelsen, så är det fysiska livet inte något mer än spädbarnsstadiet i själens existens. Skrifterna använder alltid de karaktäristiska termerna i spädbarnstiden – oskuld, okunnighet, oförmåga – som något som hör till det stadiet, och använder aldrig termer om mogenhet. De lär sig som om de vore på en förskola med hjälp av bildberättelser – liknelser och allegorier, och den enda lärdom de förväntas uppnå är: ”Små barn älskar varandra.” Hela det dödliga livets räckvidd ägnas åt den eviga skolans förskoleklasser.
När läsåret avslutas så går själen vidare till den plats i grundskolan som den genom sin förskoleexamen visar sig behörig för genom sin praktiska tillämpning av kärlekslärdomen. Friheten som ges barnen i de lägre klasserna möjliggör ett fritt uttryck av individualiteten, styrd av underlärarnas råd, men i de högre klasserna råder ett mer rigoröst system – lag och ordning gäller, och det äldre barnet underställs lydnadens disciplin.
Detta har du fått lov att betrakta under Myhanenes och hans vänners överinsyn, och jag hoppas att den skiss jag har gett dig gör det möjligt för dig att få en bättre förståelse för din position.”
”Ja, det har den på ett sätt”, svarade jag med en viss tveksamhet, ”men var inträffade den där förskoleexamen som du nämner i mitt fall?”
”Detta introducerar en annan tanke, vars förklaring kommer att vara intressant för dig. När jag sade att lag och ordning gällde i sfären som vi har passerat genom med Myhanene, så menade jag inte en mekanisk eller järnbeslagen lag, som behandlar alla lika utan hänsyn till omständigheter eller tillstånd. Rättvisan kräver att varje fall ska beaktas med den noggrannhet och opartiskhet som du just har kunnat observera i ditt eget fall. I många fall – som ditt eget till exempel – så är evidensen så uppenbar att examen skjuts upp tills den här punkten i din utveckling har nåtts. I de fallen så tillåts ett slags strövande utförande under den sorts vägledning som du har fått. I denna strävan har du sett mycket, hört mycket, lärt dig mycket; och din ivriga, frågande själ har fått ett överflöd av näring. Din hunger efter moderskärleken har lett dig att ställa frågor som uppenbarat en ännu större kärlek för dig än vad du sökt efter – en kärlek som fick dig att lämna den mindre en tid och sträva vidare i en säker och viss förhoppning om att nå det enda idealet som fortfarande ligger längre fram. Stämmer inte detta?”
”Det inte bara stämmer, utan det är avsevärt mycket mer än så. Jag har, när jag lagt det fysiska åt sidan, förlorat något, men jag förblir samma personliga, levande entitet, och istället för det jag förlorat, så har jag fått enormt mycket mer i kompensation. Allt detta behöver jag och är jag redo att kännas vid, men jag står fortfarande utan svar på min fråga; ’Varför har det inte skett något beslut vad gäller analysen av mitt liv?’”
De där mjukt genomborrande, fascinerande ögonen såg medkännande in i mina medan jag förde fram min undran, och hans tysta läppar formade ett dröjande, tålmodigt leende.
”Var dina öron så stängda och dina ögon så slutna att du inte hörde eller såg domen?” frågade han, nästan med en viskning. ”Eller var det så att en sådan dom var alltför gudomligt ljuv för att den skulle överlåtas till de yttre sinnena? Jag har redan berättat för dig att dina yttre förehavanden inte utmärks av någon mekanisk formalitet, i hopp om att du, när du agerar på det förslaget, skulle se dig omkring och känna igen det ärofyllda vidkännandet du fick när domen yttrades.”
”När domen yttrades!” upprepade jag häpet.
”Ja”, och han log så tillmötesgående. ”Men kanske jag är benägen att förvänta mig för mycket i en stund då födelsevåndorna kräver så mycket av dig.”
”Varför beslöjar du ditt tal i en sådan mystik?” vädjade jag. ”Kan du inte vara så snäll att säga det rakt ut?”
”Jag ska försöka tala rättframt”, svarade han efter en stunds tyst övervägande; ”men låt mig besvara din första fråga med några förklarande ord. Det du gärna kallar mystik är själens medfödda språk. Du förstår det inte på grund av det faktum att du, så här långt, inte har befriats från de sista inflytandena från Jorden – du har ännu inte kommit in i andens hela frihet. Jag nämner detta eftersom du snart kommer se tillbaka i ett försök att upptäcka och spåra den gradvisa utvecklingen där du brutit dig loss från köttets träldom, och de långtgående effekterna som själen följs av in i sin nya boning. Mitt mål i det avseendet har inte varit att mystifiera utan snarare instruera dig.
Låt mig förklara när och hur beslutet du söker efter fattades. För att du ska förstå det här så tydligt som jag önskar, så måste jag be dig hålla de tre punkter som jag redan förklarat i åtanke. Livet är i princip evigt, det varierar i sin uppsättning och i sina manifesterade scener, men är i sin kontinuitet oförstörbart; i sin mänskliga utformning har uppenbarelser klassificerat det allegoriskt som spädbarnsstadiet, och i jämförelse med det tillståndet, så är den enda lag som individen är ansvarig för att följa den som är mest naturlig för det här stadiet – du ska älska. Förstår du mig så här långt?”
”Utan problem”, svarade jag.
”Under de omständigheterna”, fortsatte Omra med ett noggrant övervägande, ”så försvinner all mystik i visionens allegori från din förståelse, och du kan nu samla in dess slutsatser och se dem i det ljus som jag ser dem. Visionen upphörde inte i det ögonblick då du rusade fram för att rädda barnet. Den förde handlingen vidare in i dess fullbordan. Du räddade barnet, och vaknade till medvetande igen med honom i dina armar på sluttningen. En illustration över det faktum som jag framhåller om livets kontinuitet. Det hade inte upplevt något avbrott, utan bara förändrat lite av den scen det verkade genom. Tanken på döden kommer sammantaget inte på fråga. Jag tror att detta kommer förklara för dig varför visionen följde med.”
”Ja, jag kan börja se dess syfte och mening nu.”
”Om det är så, så återstår det inte mycket för mig att säga innan ’ljuset som skiner i mörkret’ kommer avslöja för dig vad den analytiska visionens sanna fynd är. Jag påminner dig återigen om de två senare punkterna jag nämnde med hänvisning till jordelivet – dess spädbarnsstadium och den enda lärdom som det förväntades lära sig och tillämpa. Jag delar gärna din åsikt att analysen, då scenen i Whitechapel dök upp i visionen, kunde ha visat att ditt saldo stod på minus. Om beslutet hade fattats i det läget, så kunde det beslutet ha varit som i fallet med den babyloniske monarken: ’Du har bedömts i ditt innehav och funnits behövande.’ Men med Gud, som är både rättvis och full av nåd, så är det inte att undra på att Han skulle medge det som en dödlig skulle tillåta, och bevilja en handling som pågick när dekretet utfördes att tas hänsyn till i belöningen. Vilket värde hade din sista handling? Du tappade tydligen bort analysen av den så som visionen presenterade den.
Låt mig berätta för dig vad dokumentationen var. Du såg faran barnet befann sig i! Instinktivt rusade du fram för att rädda det – trampades ner och krossades tillsammans med barnet. Vad drev på instinkten att rädda barnet? Den noga vårdade humanitära vanan i ditt liv? Den var så stark hos dig att du inte hade en tanke på din egen säkerhet när du ville rädda barnet. Med andra ord så hade du lärt dig lärdomen från din standard så väl att den hade blivit en del av ditt liv, och den drev dig att lyda Kristus befallning: ’Följ mig.’ ’Han gav Sig Själv för vår skull.’ Du gjorde på samma vis när du lade, inte ditt, utan dig själv, på offeraltaret för din önskan om att rädda det barnet. Och genom att förlora ditt liv så fick du det, och visionens upplösning – där du vaknade som du gjorde med barnet kvar i dina armar – är belöningen: ’Bra gjort!’”
”Men din förklaring lämnar mig ännu mer i undran än vad själva mysteriet gjorde”, häpnade jag i min överraskning ”Menar du att det, genom en enda, ogenomtänkt handling så som denna, är möjligt att vända om ett helt livs effekter – säg, av vårdslös njutningslystnad?”
”Jag är inte överraskad av din reaktion”, svarade Omra, ”även om jag får påminna dig om att det inte är den första du fått sedan du kom hit. Överraskningar har varit dina ständiga följeslagare sedan du träffade din gamla vän Helen, och nu kommer du in i en ny miljö – tar din plats i en något mer avancerad klass i livets skola – och här kommer du finna att de hopar sig ännu mer omkring dig, tills du kan använda de nya egenskaper och förmågor som du kommer finna att du begåvats med.
Jag måste emellertid säga något om det du kallar för ’en enda ogenomtänkt handling’ och dess effekt. Du har ännu inte upptäckt och kommit att tänka på att kätteriets kännetecken inte nödvändigtvis är en ofelbar garanti för ogudaktighet. Nasarenen är fältofficeren för den armé som bär detta kätteriets frihetsmärke. Den där enda ’ogenomtänkta handlingen’ var inte så främmande för din natur och ditt dagliga liv som du kanske föreställer dig – det var snarare en fullmogen skörd av noga vårdad medkänsla som du hade uppmuntrat för de som, likt dig själv, hade upplevt hungern efter en tillgivenhet och en samhörighet som låg bortom deras räckvidd.
Att sträcka ut en hjälpande hand, ge en medkännande blick, yttra ett sympatiskt ord, hjälpa till att bära en själskrossande börda kommer mer naturligt för dig än du vore benägen att erkänna, men dessa obemärkta trivialiteter på Jorden hyllas och samlas noga in här fram till dagen då Herren plockar upp sina juveler; de är värdefulla tillgångar som läggs fram där malar och rost inte bryter ner dem – senapskorn som såtts utmed vägkanten – bägare med vatten som getts till de utmattade och svaga – fröer av vänlighet som skänkts i medkänsla för de okända och utstötta – tårar av sympati som gråtits i hemlighet som Herren har förvarat i Sin flaska för att kännas vid och belönas på dagen för Hans uppräkning. I massan av heterogena händelser som spritts ut längs livets huvudled av kättare som inte ansågs värdiga att kännas vid av den så kallade Kyrkan, så kommer din ’enda ogenomtänkta handling’ och det värde som himlens experter tillskriver den att redan ha indikerats, då jag säger dig något som du inte har känts vid…”
”Vad är det?” avbröt jag honom för att fråga, för min själ flammade av förundran över flödet av de fynd av skatter som dolts på de skenbart ofruktbara livsfälten. ”Det kan säkerligen inte finnas något mer för dig att avslöja – inget mer som återstår att säga!”
”Så här långt har jag bara talat om de fröer som såtts av de arbetare som ’världen inte ansåg vara värdiga.’ Jag har inte försökt bedöma värdet på den skörd de ska samla in när tiden kommer, vare sig den är trettio-, sextio- eller hundrafaldig. Just nu är jag intresserad av att påpeka för dig hur rättvisan bedömer den ’enda ogenomtänkta handling’ genom vilken du kastade av dig det fysiska och fann inträdet till det högre livet. Det här var ett ögonblick där du, i förlusten av ditt liv fann det, och barnet du förde med dig var…”
”Var… ja?” sköt jag angeläget in när han gjorde en liten paus.
”Barnet som stod på den större piedestalen i din visions prolog, som du föreställde dig var Kristus-barnet. ’Du gjorde det mot mig!’”
Förkunnelsen fyllde mig med mållös förundran, och tystnaden övergick till en uppenbarelsens välsignelse.
KAPITEL 7: DEN FÖRSTA LEKTIONEN MED OMRA
Vi hade rört oss ledigt hit och dit över innergården och dess omgivningar medan Omra undervisat mig. Den vackra balansen av harmoni som fanns mellan scenen, sällskapet och vårt umgänge fascinerade mig så, att jag mer än en gång fann att jag undrade om själva himlen kunde innehålla en mer vilsam fridfullhet än vad jag åtnjöt just då. Jag mindes Raels försäkran om att Katedralens subtila charm skulle förbli och dra mig tillbaka dit igen och igen, till och med från en fjärran framtid. Jag uppskattade inte hans mening då mer än att jag kände den lugnande influensen från dess initiala smekning, men jag började förstå mer grundligt nu vad han hade menat. Gud visar inte upp Sina katedralregalier på Jordens oskyddade marknader för att attrahera passerande äventyrares snikenhet. Han döljer dem djupt i Sin närvaros hemlighet där tjuvar inte kan bryta sig in och stjäla dem.
Omra visste alltför väl var dyrgriparna låg, och vi fann dem en efter en just då deras ljus behövdes för att illustrera någon särskild punkt som han ville lyfta fram.
Och så som det var med Katedralgården, var det också med mitt sällskap. Det behövde lära kännas för att hans värde skulle kunna uppskattas. Vid de första intrycken talade jag om honom som en till Myhanene. Det var mitt änglaideal så långt mina erfarenheter hade tagit mig vid den tidpunkten; och inte heller skulle jag säga att jämförelsen svek mig nu ens, om Myhanenes tjänstgöring hade fortsatt in i de scener som Omra ledde mig fram genom.
Det skulle kanske vara till hjälp här om jag påpekade i vilket avseende Myhanenes och hans vänners bistånd skiljde sig åt från det som Omra gav, och när jag gör det så kan jag inte föreställa mig att jag kan göra det bättre än genom att slå fast min position genom Paulus välbekanta allegori:
”Vi vet att om vårt jordiska hem i detta tabernakel skulle lösas upp, så har vi en Guds byggnad, ett hus som inte byggts av händer, evigt i himlarna. För i detta jämrar vi oss, och önskar hängivet att få omges av vårt hus som är från Himlen; om så vore finner vi att vi när vi omgetts inte är utan kläder. För vi som är i detta tabernakel jämrar oss, bär tunga bördor; inte för att vi ska kläs av, utan iklädas, den dödlighet som livet kan utplåna.” (2 Kor. 5:1-4).
Myhanenes grupp av hjälpare fann mig just då min gamla bostad hade försvunnit. Med en underbar vänlighet och ett oändligt tålamod började de arbeta för att rensa platsen från allt onödigt, oönskvärt och främmande skräp, i förväntan inför det nya tabernakel som skulle resas under Omras överinsyn. Många av de gamla grunderna behövde avlägsnas, felaktiga begränsningar borstas bort, utökade gränser behövde fastställas, diskvalificerande omständigheter ses över, och det nya utseendet bestämmas enligt livets sanna lagar.
Omras bistånd började genom att fastslå hur långt dessa drastiska behov hade uppfyllts, vars resultat förkunnades enligt visionens avgörande beslut som just hade förlänats mig. Att resultatet befanns vara så tillfredsställande att Omra kunde fortsätta, behöver knappast beskrivas här.
Rael, den första av mina avancerade lärare, hade funnit mig stående i en oviss undran på Katedralgårdens tröskel, och med ett broderligt välkomnande ledde han mig till att invänta sin ledares ankomst. Omra inspirerade mig genast – till och med när han närmade sig – med en känsla av hemmahörande som överträffade den jag upplevde när jag träffade Vaone. Han ledde mig genast in i sin kunskaps rika skattkammare, och fortsatte med att duka upp en uppfriskande festmåltid av goda ting som jag länge hungrat efter. Kommer jag någonsin glömma eller upphöra att uppskatta den finkänsliga varsamhet som han påbörjade sitt bistånd med? Så blygsamt han bröt en försegling här, låste upp ett mysterium där, eller genom någon subtil magi förde undan ett avlägset moln, medan han önskade att jag skulle få en glimt av problem som jag behövde lösa med hans vägledning, vartefter varje tillfälle uppkom.
Han drog mig närmare och närmare för varje steg medan han ledde mig längs den själsomvandlande hall av uppenbarelser som han hade att ge mig. Som en överläkare förutsåg han ett uppkommande behov, väckte en hunger efter botemedlet och tillhandahöll sedan en överflödande festmåltid.
Det är omöjligt för mig att beskriva den njutning som jag kände när jag såg fram emot den termin som jag hoppades få tillbringa med en sådan hett önskad handledning.
Men även om de ständigt växande skatterna i Katedralen var så stora – och även om utsikterna för mitt umgänge med Omra och hans vänner var underbara – så hade jag framför mig ett uppstigande löfte om något som vida överskred endera eller båda tillsammans, om löftet bara gav frukt.
Den här medvetenheten om hopp grydde för mig under betraktandet av ett väldigt underligt och mystiskt sammanträffande. Vanligen behövs det en koncentration av tankar för att spåra en logisk sekvens eller komma till en tydlig förståelse av ett sådant ämne som Omra hade förklarat, men medan han varit engagerad i detta så hade jag inte bara kunnat följa honom med nära uppmärksamhet, utan samtidigt kunnat kritiskt observera, beundra och uppskatta de olika överraskande skatterna i vår omgivning.
Och mer.
Nedanför horisonten till detta uppdelade, om än underligt kompletta medvetande, så visade en annan och mer långtgående gryning tecken på att stiga upp. Ett annat, inre öga vaknade först för att upptäcka att ett nytt och ännu okänt universum fanns öster om den gränslösa utökningen av själens domäner. Ännu kunde jag varken se ljusklotet, och inte heller den nya skapelse som den skulle lysa över, men det öppnande ögat kunde se de budbärande strålarna som ökade i ljusstyrka och bröt den långa, kvardröjande dysterheten i området som ännu väntade på att bli. Om ytterligare en stund skulle de praktfulla strålarna bilda en kunglig väg över vilken min själ skulle passera och nå sitt rättmätiga arv som ett Guds barn.
Jag visste det. Jag hade inget behov av att Omra sade det till mig. Synens uppvaknande organ var långt mer än ett öga – det var mer än alla de rudimentära sinnesförmågorna tillsammans – det var uppenbarelsens sanna spegel som skulle möjliggöra enigheten med Kristus, som just hade fötts inom mig, för att uppta och återspegla avbilden av vår Fader Gud. En kort stund, en liten period med Omras instruktioner om hur jag kan använda min nyfunna förmåga (för härifrån går alla sinnen nu samman och uppfattas som ett), en stund av överinsyn medan jag lägger bort hindren som till och med nu drabbar mig – medan ärren jag har fått i mina strider och kamper suddas ut – medan jag görs redo för den position jag har att fylla – och sedan kommer jag kunna spela min roll i livets stora orkester, och därmed förära Guden som skapade mig och kallade mig till att finnas.
”Omra”, inföll jag, ”är du medveten om – förstår du…”
”Jag vet”, svarade han snabbt, och drog mig lite närmare. ”Var inte rädd. Allt är bra.”
”Jag är inte rädd – förutom för att jag i min okunskap kanske är skyldig till någon försummelse.”
”Även de är möjliga att ursäkta tills gryningen har passerat, och det ohöljda ljuset badar din själ i dess underbara fullkomlighet.”
Hans lugna, medkännande men opåträngande närvaro var som ett berg av vilsamhet där jag kunde hämta krafter i den händelserika krisen.
Vi satte oss på fontänens kant, och medan jag föll in i en vördnad över liljorna samtalade Omra med en och annan av de vänner som fann honom där. Det var snart uppenbart att jag inte var ensam om att sätta värde på hans sällskap. Vem, som en gång har njutit av hans änglalika generositet, som jag nu tilläts göra, skulle lätt om hjärtat önska passera honom utan en blick, ett leende, ett ord, en välsignelse? Åh! Det är sannerligen ett lyckligt tillstånd där kärlekens asurblå skyar aldrig skuggas av ett passerande moln av tvivel, och den kärleksfulla, vänliga solen utmärker sanningens eviga middag som aldrig kan fördärvas!
Samla dina krafter, stackars trötta, matta, kämpande, frestade, utstötta själ. Det finns en sådan fristad av vila som väntar dig längre fram. Med ögonen förblindade av tårar, så kanske du inte kan se den – med hjärtat förhärdat av bedrägligheternas stormar som du fått kämpa dig fram igenom, så kanske det är svårt för dig att tro det – sjuk i själen och svag av de ettusen gagnlösa hoppen, där vart och ett är som ett hägringens hånskratt, så kanske du känner att du inte har kraft nog att fortsätta färden – men samla dina krafter och gör ett till försök.
Jag har färdats genom samma vildmark – jag har hungrat och törstat, haltat, utan vänner, med blödande fötter, svag och omkullkastad längs vägen, varit utsatt för hånfull grymhet, hjärtlöst narrande av skojare och varit en ödets distraherade skyttel – men natten är över nu för mig. Morgonen gryr. Den mörka, svarta vildmarken ligger bakom mig nu, och framför mig ser jag landet som flödar över av mjölk och honung – det hemland – Faderns hus – den ring, den kappa, det välkomnande som väntar dig också, om än lite längre fram. Samla dina krafter – torka dina tårar – bara ett till försök. Samla dina krafter!
Medan min vördnad pågick så märkte jag att jag undrade över vad nästa steg i min framfärd skulle vara. Jag är inte medveten om att det var mer än en flyktig tanke som passerade, och ändå kan mina läppar ha svarat på min tanke och ofrivilligt yttrat orden, eftersom Omra genast vände sig om för att svara.
”När du är helt redo”, sade han med en betonande gest av ledigt övervägande, som om han var angelägen om att inte störa mig i onödan. ”När du är helt redo. Jag står fullständigt till ditt förfogande för att bistå dig i att komma i harmoni med ditt nya kall.”
I min iver efter att få veta vilka mina nya plikter var, så stod jag på fötterna redan innan Omra hade avslutat sin mening.
”Ska vi fortsätta direkt?” frågade jag. Omra log tillmötesgående.
”Ja, det finns ingen orsak att inte göra det”, men noggrannheten som han markerade sitt medgivande med stod i bjärt kontrast till mitt förslags energiska entusiasm. Det innehöll inget spår av tillrättavisning – den halvdolda humor som jag uppfångade i hans sneda blick försäkrade mig om det – utan det var mer som ett experiment för att testa hur långt jag kunde använda en av mina nyförvärvade förmågor genom att läsa hans tankar så som han nyligen hade gett mig ett exempel på att han läst mina. Under liknande omständigheter hade Myhanene lagt en varsamt uppmanande hand på min arm och sagt: ”Min bror, Gud skyndar sig aldrig.” Omra gav samma antydan på sitt eget vis.
Det var mitt första försök att avkoda ett sådant meddelande, men jag klarade uppenbarligen av det med någon grad av framgång.
”Nu vänder vi oss mot porten”, föreslog han, och direkt ville min impulsivitet utropa: ”Och ska vi gå igenom?” men jag lyckades trycka tillbaka frågan i tid.
”Vi kan gå närmare, men du kommer märka att du inte kan gå igenom porten riktigt ännu.”
”Får jag veta varför jag inte kan det?” undrade jag. ”Vägen är öppen och utan hinder, eller hur?”
”Ja, vägen är öppen och utan hinder, men du kommer att upptäcka att du just nu saknar förmågan och säkerheten att gå igenom den. Du har ännu inte bemästrat de nya förmågor du fått. Ännu är du inte bekant med deras natur, innebörd och möjligheter. Hur kan du då förväntas använda dem med den medvetna kännedom som behövs hos alla som passerar porten?” ”Menar du att himlen inte är så tillgänglig som jag har lärt mig att tro?” frågade jag, med kanske en antydan till oro.
Omra svarade mig med en blick av vältaligt lugnande redan innan jag pratat klart.
”Inte otillgänglig – Hemlandet kan aldrig vara otillgängligt”, svarade han, ”men det är okränkbart skyddat mot insläppandet av allt som är ovärdigt och oförberett. Detta genomdrivs så absolut att även om du har funnits värdig att släppas in så behöver du dröja medan du får en sådan kontroll över dina nyförvärvade egenskaper att du klarar att gå in där. Det är orsaken, när du frågade mig om vi kommer gå igenom porten”.
”Tanken passerade bara genom mitt sinne när du föreslog att vi skulle vänta oss åt det hållet”, förklarade jag.
”Det är jag fullt medveten om, min bror”, och tonfallet och blicken som han svarade med försäkrade mig om att jag snarare hade behagat honom än något annat med mitt inlägg. ”Det är jag fullt medveten om, men nu behöver du upptäcka att tanken och talet från och med nu hörs lika mycket – det är en av de många uppenbarelser du nu blir medveten om, och effektivt behöver lära dig att använda i den nya livssfären som du ska introduceras till.
När du undrade över porten, så blev det genast nödvändigt för mig att ange att det finns skäl till att dröja lite innan du kan fullborda ditt hopp. När jag gjorde det så önskade jag inte öka på det väldigt naturliga tvivel du kände, och jag kan lätt ge mitt svar på det till den punkt som jag utgår från, när jag introducerar dig till de studier du nu behöver göra för att utrusta dig inför ditt nya uppdrag.”
”För mitt nya uppdrag?” undrade jag.
”Ja. Du har redan valt att koppla samman dig till Myhanenes uppgift på Jorden. Så här långt har du gjort det under vissa begränsningar som beror på din brist på vissa kunskaper som du nu kommer kunna ta till dig, och därmed vidga ditt inflytandes sfär. Det är för det ändamålet som jag hoppas kunna bistå dig. Det var i förhållande till det arbetet som det uppstod tvivel i ditt sinne medan jag talade om den sökande granskningen framför dig innan du passerar porten. Så vi kommer börja med att överväga frågan om himlens tillgänglighet.
Om du tänker på målet som Myhanene har med sitt bistånd, så vore det bra att ta en kort titt bakåt för att plocka upp och koppla samman det med tanken på livets kontinuitet. Vi närmar oss himlen genom dödlighetens förmak. ’Det finns en naturlig kropp och det finns en andekropp – Men det var inte först som är andligt utan det som är naturligt; och efteråt det som är andligt.’ Det dödliga stadiet i jämförelse med livets oändlighet jämförs bibliskt – och när den tolkas med sin egen nyckel så är Bibeln den enda auktoriteten som vi kan förlita oss på i trygghet – det dödliga livsspannet jämförs med existensens spädbarnsstadium, och likheterna används för att markera att dess varaktighet är ’en ånga’, eller människans inträde och utgång liknas vid att ’uppstå som en blomma, och fly bort som en skugga’; och den enda lärdom hon förväntas lära sig och tillämpa under det dödliga livsspannet är den som är synnerligen naturlig under spädbarnstiden – ’Du skall älska’, och när hon är gammal nog att börja skolan och studera varandets alfabet, så rör sig schemat strikt endast om allegorier och liknelser.”
”Jag vill inte avbryta ditt utläggs röda tråd”, föll jag in, ”men får jag fråga något om de allegorier du flera gånger har hänvisat till?”
”Jag förstår mycket väl de tusentals frågor som bubblar upp i ditt aktiva sinne”, svarade Omra med en behaglig ton av medkännande tålmodighet. ”Du är som ett frågvist barn, nyss kommet från lekrummet, och får en första glimt av en maskin – du vill fråga allt på en gång: Hur? Varför? Var? och Vad? om allt du ser. Men om vi ska förstå något alls, så måste vi begränsa vår uppmärksamhet till en sak i taget och ta det långsamt. Allegorierna tar vi snart, och sedan kommer de förklaras och tolkas så att deras syfte och omfattning förstås tydligt och klart, men just nu så har jag en annan referens att göra vad gäller existensens spädbarnsstadium.
Så här långt har jag talat om omfattningen på existensens dödliga livsspann – livet i det fysiska – i sin relativa kontrast till odödligheten. Nu måste jag visa på – och det är omöjligt att erbjuda mer än en enkel antydan – hur omgivningen är där vi går igenom detta spädbarnsstadium av existensen.
I sin fysiska aspekt är människan skapelsens slutsten och krona – ett tänkande och resonerande djur – där råbusens instinkter har utvecklats till ett moraliskt medvetande. Men den fysiska människan är fortfarande formad av damm från marken, är jordisk, av jorden. ’Jord är du, och till jord ska du återgå’, eftersom ’kött och blod inte kan ärva Guds kungarike.’ Men innan denna superba organism, så noga och underbart gjord, avyttrades, så hade den allvisa Skaparen ett annat och högre syfte för den att uppfylla. De osynliga, komplexa och mystiska krafterna som hade avslöjats i och verkade genom denna skapelsens ärofyllda krona, skulle blandas samman med andedräkten – det gudomligas ande – det dödliga skrinet skulle bli den form i vilken en ny ras av Guds barn skulle kunna gjutas; och i den dödliga människan innefatta en levande, evig själ.
För att framställa, vårda och skydda denna ras av odödliga genom den primära fasen av deras existens, så hade Gud, i sin förkunskap, redan format en Jord och en omgivande himmel och kallat dem in i existensen, lämplig och i varje aspekt utformad för att uppfylla och tillgodose varje behov för att säkerställa det syfte Han hade i åtanke. Jorden och den omgivande himlen försågs med alla nödvändigheter och kvalificeringar som behövdes för att genom dess initiala fas framställa och upprätthålla en ras av varelser som skulle vara värdiga sitt högre kall.
Det är omöjligt för mig här och nu att göra mer än att ge denna högst skissaktiga glimt av den väg som du har gått för att närma dig det livsstadium som du kommer att gå in i. Du kommer att få rikligt med resurser och tid till ditt förfogande för att göra ett utförligt studium av hela ämnet inom kort, när du till slut har brutit dig loss från det fysiska tillståndets sista effekter och inflytanden.”
”Det fysiska tillståndets sista effekter!” fick jag fram i fullständig förundran. ”Men det gjorde jag väl säkerligen för länge, länge sedan?”
”Nej – det är här några av de största misstagen som rör det andliga livets natur görs”, svarade Omra, ”och det stora mål som jag hade med att ge det här bakåtblickande perspektivet har varit att avlägsna det här missförståndet.
Låt mig nu, så långt det är möjligt, lämna liknelserna därhän och försöka få dig att förstå något om den position du just nu befinner dig i. Men för att försöka göra det, så kommer jag vilja använda illustrationer för att du ska kunna förstå vad jag menar. Jag kommer ta ett vanligt fall som minskar min svårighet till ett minimum. I det fysiska lider en person av en akut infektion, och när sjukdomen har bekämpats och övervunnits, så måste patienten noga isoleras för att undvika spridning av infektionen.”
”Det förstår jag mycket väl”, svarade jag, medan Omra tog en längre paus.
”Synd, olydnad och missgärningar hamnar bland vad jag skulle kalla för akuta infektioner i själen, och om mänskligheten, som på sitt bästa endast är i ett småbarns stadium av varandet, finner det nödvändigt att isolera i sådana fall, skulle det då överraska dig att det finns ett tillstånd av karantän här?
Den försiktighetsåtgärden tas på största allvar där du står nu. Konvalescenter från köttet kan komma så långt – sedan kommer den analytiska genomgång som du just har varit med om. Där borta står porten som släpper in oss till det eviga livets stad, men – och här talade Omra med en lugn och avvägd betoning – ’det ska under inga omständigheter släppas in något som vanhelgar, inte heller något som gör styggelser, eller yttrar en lögn, utan endast de som finns upptecknade i Lammets Livsbok släpps in’ (Upp. 21:27). ’Välsignade är de som följer Hans befallningar, så att de har rätt till livets träd, och kan komma in genom stadens portar; för utanför dem står tjuvar och trollkarlar och horkarlar och mördare och avgudadyrkare, och alla som älskar och yttrar lögner (Upp. 22:14-15). Den stora gränsen dras inte vid nedläggandet av den fysiska kroppen vid barriären bortom vilken varken medicinska eller teologiska yrkesutövare kan vara till någon hjälp längre. Men Guds kärleksfulla vänlighet och ömsinta nåd är fortfarande tillgänglig i riket – för korrigering, som det kan vara – och säkerligen är Guds sant utvalda assistenter tillgängliga genom konvalescens och karantän för mer effektiv omvårdnad – som du själv har upplevt – att vägleda och styra dig hit.
Hit men inte längre. Här måste allt som är av Jorden läggas bort – ’kött och blod kan inte ärva Guds kungarike.’ För att passera ’måste du födas på nytt.’ Den inandade Guden kan inte längre ligga dold i sitt skrin – ängeln måste åtskiljas från människan – då, och bara då, när ditt namn har skrivits in i Lammets Livsbok, så kommer du ha rätten – förmågan – att passera genom porten in i kungariket.
Den period som du stänger dörren om, med alla dess besvärliga begränsningar, meningslösheter, mysterier och handikapp, har inte varit livet som du föreställt dig det; det var bara graviditeten för det eviga liv som du nu kommer att gå in i när du når portens närhet.”
KAPITEL 8: JAG TRÄFFAR WALLO-MALIE
Det kom femtio frågor ur det Omra sade som jag ville ställa, men eftersom han sagt mig att han enbart gav en glimt av vägen som jag hade gått på så här långt, och även försäkrat mig om att det skulle komma en möjlighet för mig att studera hela kursen i detalj, så höll jag tillbaka min önskan tills det kom en lämpligare stund för detta. Jag hade hört mycket av det han sade av andra, men var och en hade haft sitt eget sätt att lägga fram saker på, och var och en, utifrån sin egen synvinkel, gav mer eller mindre färg eller betoning åt olika detaljer, för att ge en fräschör och ett värde till varje förklaring. Ändå fanns det aldrig utrymme för motsägelser i dessa variationer. De mötte inte motsägelser i någon form. Om de inte var enhetliga, så var de perfekt harmoniska, och varje ny kommentar tillförde bara mer volym till den koraliska effekten. Mer anmärkningsvärt var det djupa, tydliga, relevanta men lidelsefria uttalande som jag just hört från Omra.
Det enda ämnet som han noga hållit sig till i sina kommentarer, hade andra behandlat på ett något ytligt vis, men nu hade det lagts framför mig som ett grundfaktum som det eviga livets hela övergripande struktur vilade på. Och även om han vägrade att dras bort från sitt tema, så hade han i allt han sagt aldrig utgett sig för att göra mer än att ge en glimt av en skiss över ämnet. Så vad skulle då ett fullständigt och tydligt samtal om frågan innebära? Det var två mycket viktiga tankar i förhållande till detta som jag väldigt gärna ville ställa, men han avslutade sina observationer något abrupt, och medvetenheten om detta fick mig att hålla tillbaka min önskan, av hänsyn till vad jag kände var hans önskan.
I vårt umgänge hade vi dragit oss närmare Katedralgårdens inre del, där vi stod och tittade på det mest förtrollande landskap vid porten, som låg knappt en kilometer bort. Atmosfären, ljuset, färgerna, dofterna, allting tillsammans utgjorde ett idealiskt prospekt i vilket, för en gångs skull, närvaron av besökare verkade bidra med en slutlig touch av perfektion.
Jag kan lätt föreställa mig att det kunde ha varit någon sådan scen som Baxters blick föll på och gav honom en första antydan om Himlens slätter, och i hans sömn fyllde drömmarna i de fantastiska detaljerna.
Men det här var ingen dröm. Jag hade för länge sedan sagt farväl till sömnen. Hade inte Omra sagt mig med en väldig visshet att porten där borta var ingången till Hemlandet? Var inte detta den hemliga mötesplats som tårhöljda ögon sett fram emot i ovisshet, och där brustna hjärtan hade avtalat att träffas; hade inte det isiga greppet tystat talet när vi gled in i den långa tystnadens famn? Jo, det här var den stora återföreningens plats! Inte undra på att den var ljus och lycklig och full av musik som var mer än helig – Gudomlig! Hela miljön var fridfull; atmosfären fylld av styrka. Den okonventionella frihet som fanns att observera överallt bland sällskapet framför mig var vältalig av syskonskap; åldrande, bekymmer, sorg, tvivel, sjukdom, svaghet och alla de vanliga problemen i köttet var uppenbara genom sin frånvaro, för varje själ uppvisade full vigör och skönheten hos en gryende mognad.
Det var i observationen av detta faktum som jag upptäckte ett annat under. Jag hade alltid varit mer eller mindre bekant med tanken på typerna av skönhet, men möjligheten till dess nästan oändliga variation hade aldrig föreslagits för mig förut. Jag såg och förstod den nu, och varför skulle det inte vara så att skönheten är lika kapabel till mångfald som fulheten är?
Jämförelsen föreslogs för mig av närvaron av en som först drog till sig min uppmärksamhet genom den besynnerliga kappa han hade på sig. Den var inte framträdande i hur den urskilde sig; å andra sidan verkade dess spröda nyanser göra att den krympte genom observationen, men vid det första vidkännandet av den, så mindes jag vad som hade skrivits av En som en gång hade ödmjukat Sig och avstått från alla yttre anseenden, men ”Han kunde inte döljas” (Mark. 7:24).
Historian upprepar sig själv i fallet framför mig. Vid en första anblick hade plagget en något rutig färgsättning i djupt gräddfärgad pärlvit, men vid närmare beskådan så avslöjade den sin slående unika karaktär. Den pulserade med skimrande, iriserande färger som jag varken visste namnet på eller kan beskriva, men den spröda måttfullhet som de manifesterade sin existens med blandades samman på ett utsökt vis med den överlägsna gracen hos sin prinsliknade bärare. Det var ingen risk för att han skulle försvinna i en folkmassa – hans upphöjda rang behövde ingen kylig isolering eller upphöjdhet för att förkunnas, han hade råd att vara och var genuint generös i sitt sällskap i staden. Ändå var han i princip en prins bland sina kamrater, även i den exklusiva samlingen.
Medan jag funderade över de olika aspekterna i scenen framför mig, så verkade den vara så underbart idealisk – så perfekt i varje egenskap och detalj – så långt bortom varje förverkligande jag någonsin känt till, att jag kände mig frestad att tvivla på dess verklighet; jag fann mig själv ifrågasätta om det var en synvilla som kommit för mig, en vision som skulle försvinna lika plötsligt.
Tvivlet fick snart ett sådant grepp om mig att jag bestämde mig för att berätta om det för Omra som uppenbarligen inte ville störa eller avbryta mina funderingar.
”Jag är i ett dilemma”, sade jag, och visste knappt hur jag skulle beskriva min svårighet för honom. ”Vill du hjälpa mig att få ordning på ett tvivel?”
Han vände sina stora, bruna ögon mot mig med ett välvilligt leende. ”Jag vet – jag förstår”, svarade han uppmuntrande. ”Men det kommer hjälpa dig mer om jag låter dig formulera svårigheten på ditt eget vis.”
”Det är något av en lättnad att veta att du beaktar det som en svårighet”, svarade jag. ”Men, ja, för att vara kortfattad; är allt det här en verklighet eller bara en syn som snart kommer försvinna?”
”Vad får dig att tvivla på dess verklighet?”
”Tja, för att… jag önskar att jag kunde hitta orden för att beskriva vad jag känner. Jag kunde förstå det om det helt enkelt gav mig en känsla av hemma och av återförening, och lämnade mig till att gå in i det fulla åtnjutandet av det som en medlem av en så högst gynnad familj. Men det slutar inte där. Det är för mycket. Det är allt jag kan önska mig, och tusen gånger mer, tills dess fullkomlighet kommer över mig med en tidvattenvågs fulla kraft och för mig med sig – jag vet inte vart. Det är därför jag frågar – är det en verklighet eller en dröm?”
”Du har förklarat dig alldeles utmärkt”, förklarade Omra när han tog mig under armen och ledde mig framåt mot den lätt sluttande slänten. ”Den överflödande känslan av hemhörighet som du nämner är den stora attraktion jag redan talat om, vilket gör den här platsen till en mötesplats där själar av alla rangordningar i den himmelska hierarkin fortsätter att träffas och umgås. Men bortom denna fantastiska fördel, så finns det också en personlig aspekt av vikt som vi inte får missa, eftersom den utgör händelsens huvudsakliga egenskap. I övergången till den andra födelsen, så måste du naturligt komma i besittning av högre egenskaper som är anpassade till kraven från det eviga tillståndet. Tvivlet du känner kring upplevelsens verklighet beror till exempel på det faktum att du har dragit en slutsats utan att ha drivits till att resonera över processen, eller som vi skulle uttrycka det; Uppenbarelsen har iklätt sig auktoriteten och Förnuftet har hädanefter fått den underordnade rollen. Förstå den tolkningen och vänj dig vid att lyda den högre kraften, så kommer det inte finnas någon plats för vidare tvivel sedan.”
”Åh, om bara sättet att agera på ditt råd uppenbarades för mig nu!” utropade jag med brinnande längtan.
”Var lite tålmodig. När gryningsstrålarna bryter igenom mörkret så är inte morgonens praktfullhet långt borta”, svarade Omra.
”Du nämnde att medlemmar ur den högre hierarkin kommer hit. Jag har märkt en högst attraktiv och respektingivande personlighet, klädd i en kappa av de mest ovanliga nyanser, som rör sig bland de olika grupperna. Är det möjligt att han är en av dem?”
”Ja. Det är Wallo-Malie. Det finns två cirklar mellan denna och hans egen. Han har haft en väldigt anmärkningsvärd livsupplevelse. Under sitt jordeliv genomled han sorgens djupare avgrunder med ett tungt fall, vilket har kvalificerat honom på ett speciellt vis för att bistå själar som upplever extrema svårigheter.”
”Är han…”, sedan hejdade jag mig, förstummad över fräckheten i den fråga jag höll på att ställa.
Omra gav mig ett humoristiskt men uppmuntrande leende. ”Ja? Är han…?” frågade han.
”Tanken på mitt antagande hejdade mig, för annars skulle jag ha frågat om det vore svårt att närma sig honom”.
”Utifrån din observation av hans förflyttningar, kan du då föreställa dig att det vore svårt?”
”Inte det minsta. I min iver så kanske jag…”
”Hoppades få utbyta ett ord eller två med honom”, föreslog Omra till min lättnad. ”Ja, det kan lätt ordnas.”
Det var lättare än jag föreställt mig, för Omra hade knappt yttrat orden förrän jag hälsades av en vänlig hand som lades på min axel bakom mig, och en mycket melodisk röst sade:
”Så vi träffas igen, Aphraar, och jag hoppas att det är under lyckligare omständigheter den här gången.”
”Igen?!” frågade jag i fullständig förvåning.
Men innan jag hade talat, innan jag hade tid att vända mig om, så hade han vänt sig om och talade med någon som passerade på den andra sidan.
”Åh, min bror Cresvone, så du har funnit din väg så långt från ditt Getsemanes midnatt till att se solen stiga upp över Zions kulle. Jag pratar med dig om en stund. Jag är väldigt angelägen om att du ska få höra och uppskatta ljuvheten i den musik som de där cypresserna andas fram, eftersom du kan njuta av den nu när ditt lidandes sorger är över.”
”Ska jag vänta på dig?” frågade vännen. ”Ja, gör det.”
Sedan vände sig Wallo-Malie mot mig med en blick lika lugn som om han haft hela sin uppmärksamhet på mitt svar.
”Självklart sade jag ’igen’! Har Peter Stone, sjömannen i Putney, glömts av redan? Har minnet av Clarice bleknat bort in i glömskan?
Den väldigt avsiktliga frågan ställdes med en högst sökande blick, men den utmärktes mer av övertygande medkänsla än av anklagelse.
”Vill du öppna det gamla såret igen?” frågade jag, och undrade över vad som drev på de underliga frågorna.
”Är det fortfarande ett sår?” frågade han med ett undrande leende, som av häpnad. ”Om det är det så kan jag knappt förstå din närvaro här. Och även om det vore så, så skulle jag bara öppna det för att hälla balsam och oljor över det. Hörde du inte vad jag sade till vår bror Cresvone om cypressernas musik? Om jag hade hittat dig med ens ett ärr efter det såret, så skulle jag ha bett dig komma med oss dit och höra hur den enda begravningssången av plågor nu har blivit en melodi av själsinspirerande tacksägelser. Men du har redan hört den gripande hänförelsen från dess strängar.”
Han undvek alla svårigheter att besvara min fråga genom att omedelbart och skickligt vända sig till Omra:
”Aphraar, eller Frederic som han hette då, hade just upptäckt att han hjärtlöst övergivits av en som betydde mer för honom än livet självt, och kom till slutsatsen att korset var alltför tungt för honom att bära. Han stapplade fram under det till flodkanten. Men jag var i tjänst där den dagen, och vi fick ett samtal som gjorde bördan så mycket lättare att han lovade att försöka klara dess tyngd, och jag tror att han i sitt mod har lyckats.”
Sedan, när han vände sig tillbaka till mig, fortsatte han;
”Jag tror det var ungefär två månader efter detta som du träffade Philip Ranger, i sorgligt behov av en vän, nere i Whitechapel, och när du hjälpte honom så fick du en introduktion till Little Bethel där du fann en sympatisk arbetsanda bland de hjälplösa, felande och fallna.”
”Var det så mycket som två månader efter?” undrade jag. ”Jag trodde att det var knappt hälften så länge.”
”Åh!” svarade han med ett leende som bar på en värld av medkännande innebörder; ”Korset måste ha blivit lättare om tiden fick passera så snabbt. Ja, det var en dag eller två över de två månaderna, innan vi träffades igen.”
”Träffades vi igen?” ekade jag med en häpen misstro. ”Vad menar du? Du antyder väl inte…?”
”Nej, min bror, jag behöver inte antyda någonting. Tiden har kommit för mig att djärvt förkunna – för slöjan att lyftas så att du, när du ser tillbaka, kan förstå några av mysterierna som din jordiska pilgrimsfärd ibland utvecklades genom, och kännas vid nu, helt okänt och oanat, att ’Gud har gett Sina änglar ledningen över dig’ för att bistå och vägleda dig på vägen hemåt. Du läser och tror att ett sådant bistånd verkade under de patriarkala dagarna; du säger dig tro på en oföränderlig Gud som är ’densamma igår, idag och för alltid’, och ändå säger dig dina lärare att denna så viktiga tjänstgöring för länge sedan upphört. Det är inte att undra på att livets mystiska bördor har blivit alltför sorgesamma att bära. Behovet av vårt bistånd är, under omständigheterna, större nu än någonsin förr, och är fortfarande lika tillgängligt som någonsin.
Att du övergavs av Clarice berodde inte på någon synd eller något tillkortakommande hos dig. Vid åsynen av himlen värdesatte du henne över ditt eget liv, vilket du gladeligen hade avslutat i din lojalitet när du förlorade henne. En sådan trofasthet är alltför sällsynt för att delas ut utan vidare bland människobarnen; därför så kallades Moriahs räddande insatser – när du gick för att lägga ditt offer på altaret, där Abraham skulle ha offrat Isak – till verket, och jag var båtsmannen som skickades ut för din frälsnings skull. Men arbetet vara bara halvfärdigt när jag bjöd dig farväl vid Putney. Arbetaren som på så vis hade bevarats från döden måste fortfarande riktas mot ett arbetsfält där hans talang och trofasthet kunde användas i Mästarens vingård, och när möjligheten erbjöds igen, så tog jag mig, följande i Mästarens fotspår, en ’annan form’, så att jag som Philip Ranger kunde introducera dig till ett område där arbetarna var få och i stort behov. I den sfären har du varit lika trofast mot Gud och dina kamrater som du skulle ha varit mot Clarice.
Du är ett ytterligare sigill som påförts mina tjänster åt Mästaren – det är därför jag är här för att hälsa dig nu. Frukterna av dina egna arbetsinsatser och den bukett av själar som du har samlat in genom det uppdraget, som ditt offer framför den käre Mästarens fötter, kommer att visas för dig inom kort. Men inte ens nu är ditt arbete fullbordat. Du har frivilligt anknutit dig till Myhanenes uppdrag, och återvänder till Jorden i en önskan om att göra för andra det som jag har anförtrotts att göra för dig. Må vår Fader, Gud, göra dig lika framgångsrik. Var bara lika trofast i detta som i din tidigare miljö, så kommer din belöning bli stor. Men här har jag ett särskilt fall där jag önskar be om din sympati och din hjälp, om jag får lov. Jag talar om stackars Clarice.”
Jag hoppade till av överraskning, men han tog ingen notis om det utan talade allvarligt vidare. ”Hon var blott en mal, och inte en sällsynt en heller. Hon såg en partner med vackra färger som hon önskade göra till sin. Hon brändes förfärligt, föll in i en labyrint av bekymmer varifrån hon inte finner sin väg ut. Vill du gå till henne? Du kommer att kunna göra långt mer för hennes frälsning, genom din förlåtelse och medkänsla som svar på hennes illojalitet, än någon annan själ jag känner. Går du till henne?”
”Om du tror att jag kan hjälpa henne så finns det ingen tjänst jag hellre skulle anförtros”, svarade jag, men jag kände mig tveksam, väldigt tveksam över ifall jag skulle lyckas.
”Allt jag behöver veta är att du är villig att gå; Gud tar hand om resten med en sådan biståndsarbetare.”
Och med detta vände han sig om, gick för att möta Cresvone och var borta.
KAPITEL 9: TILLTRONS YTTERSTA TEST
Mina ögon följde längtande Wallo-Malie, nästan avundsjukt, när han gick iväg; men varför önskade jag att han skulle ha stannat kvar? Hade han inte gett mig rikliga gåvor; hade han inte gett mig något att tänka på och meditera över, som den överväldigande effekt på scenen som han utgjorde en del av, och fick mig att fråga Omra om den var verklig, på grund av dess överflödande rikedom? Om han hade stannat kvar för att slå an andra ackord på minnets harpa, och anförtrott mig med andra uppdrag i Mästarens tjänst, skulle han då ha överbelastat mig, med följden att något skulle gå förlorat? Så omtänksamt av honom; så oerhört vänligt att beakta min kapacitet på det viset.
Han hade visat mig ett enstaka exempel på gudomliga ingripanden å mina vägnar, som verkade genom hans personliga biståndsarbete, med ett förslag på resultatet av detta som jag snart skulle få skåda. För sina illustrationer hade han tagit fasta på den mörkaste katastrofen i mitt liv, och sedan dragit åt sidan den mystiska slöja som hade omgivit den, och gjort det tydligt att den gudomliga handen hade avstyrt katastrofen så väl att den blev grunden för livets största välsignelse. Han hade tagit det obetydliga senapskornet i ett synbart slumpmässigt möte och visat hur det, genom Guds försyn, hade blomstrat till en ark av frälsning som hade burit min egen själ till Ararats himmelska höjder, där han hade funnit mig. Sedan, pekade han, åh, Hans mest trofasta och kärleksfulla lärjunge, som var ”Vägen, Sanningen och Livet”, med oförliknelig kompetens och gudalik kraft ut tillvägagångssättet: ”Gå och gör detsamma!”
Så här långt var barmhärtighetens mirakel bara fullbordat till hälften. Var det inte två själar som var involverade i vraket som han räddat mig från? Den andra, vars illojalitet hade varit ämnet för katastrofen – kämpade fortfarande med stormens raseri – hjälplös, blåslagen, förtvivlande! Hade inte hennes själ samma värde för den Gud som gav det som min egen? Att lämna henne åt sitt öde skulle göra mig medskyldig till hennes synd. Hon hade gjort fel mot mig, men Gud hade ingripit till min frälsning; borde då inte jag erbjuda mig själv som ett medel för Guds frälsande barmhärtighet till henne, och i min utsträckta hands förlåtelse utföra min del i fullbordandet av miraklet som en manifestation av den kärlek som aldrig misslyckas?
Så funderade jag medan jag betraktade Wallo-Malie och Cresvone passera ledigt på håll. När jag såg att de gick iväg, så kunde jag nästan höra den outtröttlige ängeln medan han sådde det livgivande fröet till någon lämplig grodd i den andra jorden, och jag tänkte på hur hans undervisning är som en Gud i metoden och fascinationen. Sedan mindes jag en favoritpassage från Shakespeare som jag ofta hade funderat över, vacker i sin betydelse, medan den irriterade mig i sin teologiska tolkning, men i ljuset av vad jag just hört så kom den tillbaka till mig i en bättre och långt mer godtagbar aspekt:
Se, alla själar som en gång var förlorade;
Och Han som kunde fått den bästa utsikten
Fann botemedlet. Hur skulle det vara för dig,
Om Han, dömandets högsta punkt,
Skulle döma dig som du är? Å, betänk detta;
Så kommer nåden andas innanför dina läppar,
Som en nybliven människa.
Det är inte en av de minsta fördelarna i det här större livet att, när man önskar dra sig undan i sina egna tankar så som jag just hade gjort, så lägger andra alltid märke till humöret och stör aldrig. I Omras överlägsna närhet så var min önskan förstås alltid mer känd för honom än för mig själv, så han lät mina tankar löpa fritt, och enbart när det var uppenbart att de hade tagit en vändning så började han prata.
”Ja, så har du kunnat bestämma vilken frågan är?” undrade han vänligt.
”Vad var frågan?” undrade jag, inte helt säker på vad han menade.
”Ifall Wallo-Malie är möjlig att närma sig”, svarade han, och lämnade frågan avsevärt ofullständig.
”Du måste förlåta mig”, svarade jag ursäktande, ”Jag kanske – jag borde ha vetat av erfarenheten jag redan fått, att ingen som är omöjlig att närma sig återfinns på de här breddgraderna.”
”Det finns inget att förlåta, min käre Aphraar. Alla du ser runt omkring dig, alla du kommer träffa när du går framåt har färdats längs samma väg som du har kommit – de har lärt sig så som du lär dig, och har frågat som du frågar. Intrycket av vår egen okunskap är tydligt i minnet hos var och en av oss, och hågkomsten av den hjälper till att göra oss mer omtänksamma om de vi får lov att hjälpa.”
”’Får lov att hjälpa’? Där igen så flödar den andan av obegränsad generositet ut som jag finner i nästan slösaktig riklighet för varje steg jag tar. Jag har sett den, betraktat den och förbryllats över den från den första medvetna stunden sedan min ankomst; och frågan jag har ställt mig själv om och om igen är ifall det är möjligt eller inte att utföra den här generositeten bortom alla rimliga gränser. Jag talar helt i ljuset av ömsesidiga förpliktelser. Ta till exempel mitt eget fall. Se på all uppmärksamhet, alla fördelar och all omtanke som jag har tagit emot, inte bara sedan jag kom till den här sidan, utan Wallo-Malie har börjat räkna detta bakåt till tiden i köttet; och även om jag undrar i vilken omfattning detta kommer fortsätta, så darrar jag nästan då jag frågar mig själv hur min plikt kommer att genomföras. Förstår du vad jag menar?”
”Perfekt, och jag skulle vilja svara dig genom att citera en av de liknelser som används av Mästaren för att illustrera fallet; men för stunden har jag inte kunnat förklara användningen av, syftet med och omfattningen på hur liknelser ska tas, och därför möter jag din förfrågan med en mer personlig illustration som involverar Wallo-Malie. När din nöd var som störst, så fick Wallo-Malie uppdraget att anta en dödlig kropp för att rädda dig från följden av förtvivlans defekter. Det lyckades han med. Vad har blivit följden? Jag ska hålla mig till ett fall som du redan är bekant med – det med Helen. Ditt bistånd till henne räddade henne från ett öde värre än döden genom drunkning, när du kom för att minnas värdet som den käre Mästaren fäster vid själen – ’Vad ska en människa ge i utbyte för sin själ?’ Tänk på att jag inte tar med något annat arbete i beräkningen som du kan ha gjort efter den räddning jag talar om – det arbetet har ännu inte manifesterats för dig – men när Helens fall placeras i kontot för din egen skuld, hur mycket har du då kvar att betala för att kvitta balansen?”
”Det räcker långt för att reda upp i min svårighet, men samtidigt föreslår det en annan som jag skulle vilja höra dig förklara.”
”Och det är…?” frågade han.
”Skulle inte en sådan tolkning på Jorden främja tanken att varje människa är sin egen frälsare?”
Omra tittade på mig med ett vänskapligt leende.
”Vilken triumf det skulle vara för sanningen om världen kunde ta sig igenom dammet och skräpet från det teologiska uppfinnandet och nå den infödda berggrunden av uppenbarad sanning”, svarade han, mer meditativt än som att han önskade undanröja en felaktighet. ”Den är tyvärr i stort behov av att ledas tillbaka till den ursprungliga klippa som vi formats ur – och den klippan var Kristus.” Han är ’vägen, sanningen och livet’, den väg alla måste vandra, den sanning alla måste följa, det liv alla måste leva, det stora exempel som alla måste härma och ta efter. Det räcker inte att tro – ’djävlarna tror och darrar’ – utan de som räddas ’arbetar sig igenom sin /egen/ frälsning med fruktan och skälvningar’.
När köttet sviker dem i stunden för det stora avklädandet, så gör de upptäckten att ’endast deras verk följer dem’, och sedan ’det människan sår ska hon också skörda; den som sår för köttet, ska från köttet skörda korruption, men den som sår för anden, ska från anden skörda ett evigt liv.’ Arbete, slit, sorg, oro, tvivel – närmast förtvivlan ibland, tävlar mot de otaliga krafter och fiender som hör till det jordbrukande livet. Arbete, arbete, arbete – att plöja och så under våren, betrakta och förväntansfullt vänta genom sommaren, skörda frukterna till hösten, ibland trettio-, ibland sextio- och ibland hundrafalt.’ Men hur är det med människan som följer de självutnämnda lärarna, som de bara tror på? Du kommer att hitta henne utanför med den försiktige girigbuken som dolde sin talent på åkern, och jämrade över sitt öde.
’Så var det att den älskade Johannes såg det – och jag såg de döda, små och stora, stå framför Gud, och böckerna öppnades, och de döda dömdes utifrån de ting som stod skrivna i böckerna, enligt deras verk’” (Upp. 20:12). Sedan lyfte han sig själv ur funderingen och kändes vid min närvaro, och slog fast: ”Med detta, så låt oss beakta oss själva, som ’arbetare tillsammans med Gud’, så att vi inte låter möjligheten glida oss förbi; ingen öppen dörr att stänga, ingen hungrig själ att avvisa förrän vi trofast har kvittat den förpliktelse som har lagts på oss. Det är en av de stora lärdomarna som du behöver lära dig här vid porten.”
”Här vid porten?” ekade jag, och glömde nästan värdet i hans förklaring, i den nu välbekanta mystik som han avslutade ett ämne med och öppnade dörren för frågor om ett annat.
”Ja”, svarade han, fortfarande med sitt tillmötesgående leende, som nästan verkade vara en ständig egenskap i hans blida, olivfärgade ansikte, ”Jag måste vara mer insisterande än jag annars skulle vara, eftersom det finns så mycket att säga, så mycket som någon i din position önskar veta i förhållande till allting vi möter, medan det också finns så mycket som är absolut nödvändigt för dig att uppnå för att du ska kunna passera genom porten, att jag måste hoppa över det som inte är helt avgörande med bara en flyktig kommentar, för att de nödvändiga aspekterna ska få den uppmärksamhet de förtjänar. Det är enbart av den orsaken som jag därmed påminner dig om att vi måste fortsätta framåt.”
”Och jag är rädd att jag är ett väldigt långsamt sällskap, när jag frestas av ett sådant övermått av skatter.”
”Men till och med då måste jag hålla mig själv ansvarig i det jag ger dig råd om”, insisterade han.
”Kan du då förklara för mig den betydelse och vikt du fäster vid porten?” frågade jag.
”Jag har redan nämnt hur den utgör gränslinjen bortom vilken inget ovärdigt tillåts passera. Den här urskiljningen genomförs rigoröst av ett försvarssystem som, även om det inte upptäckts ännu av dig, ligger mellan oss själva och porten, och genom vilken det är fullständigt omöjligt för en okvalificerad att passera.”
”Det verkar nästan otroligt”, svarade jag medan jag kritiskt sökte över varje meter av mark som jag kunde se mellan oss och porten.
”Du kommer snart se det, och när du gör det så kommer du förstå hur ojämförligt Gud skyddar gränserna till Sin egen domän från invasionen av de som inte är redo. I anslutning till skyddandet av den andliga domänen, så är området intill porten tillgängligt för vägledning och bistånd till alla som vill kvalificera sig för inträdet, och samtidigt ett skydd mot alla som inte har någon rätt, som saknar de nödvändiga kvalifikationerna för att passera.”
”Ursäktar du mig?” vädjade jag till mitt sällskap, då jag i den intensiva önskan att få veta stannade upp och lade min hand på hans arm. ”Den här uppsjön av uppenbarelser – ibland synliga för min förståelse, men ofta långt bortom mitt förstånd – växer sig alltför överväldigande för mig att upprätthålla. Jag känner mig så fullständigt otillräcklig inför den att jag vill dra mig undan till någon vilsam plats, där jag får försöka återhämta mig innan den för med mig till en virvel av förvirring från vilken jag känner att det inte går att komma undan.”
Återigen bemötte Omra mina bryderier med sitt lugna, tillmötesgående leende.
”Du behöver inte frukta att något sådant ska uppstå ur de erfarenheter du behöver möta just här, och inte heller ge efter för tvivlet, för du förstår ännu inte fullt ut vissa grundstenar som vi först måste rikta din uppmärksamhet mot. Prövningen du närmar dig är ett test av din tilltro, eller förtroendet som finns inom dig för Guds okränkbara perfektion. Jag skulle be dig minnas Paulus definition av tilltro, och sedan, med en tydlig, lugn acceptans av den upplagda standarden, stärka dig själv och röra segrande vid höjden – ’Tilltro är substansen i de ting vi hoppas på, belägget för de ting vi inte har sett’”. Guds vägar är inte i allting så som människans vägar, men om du bara minns visionen i Katedralen, så kommer du se att mysterier avslöjas i efterhand.
Wallo-Malie har också gett dig ett exempel på samma visshet, och inte heller kommer du bli ombedd att vänta särskilt länge innan du hamnar i besittning av lösningen på detta innevarande mysterium, kring hur de ovärdiga finner att det är en omöjlighet att passera den synbart oförsvarade porten. Jag kan förstå, och jag sympatiserar passionerat med känslan av förvirring du talar om. Men under den korta stund som du ombeds uthärda den, så kan du hämta vilken tröst som än går att hitta i kunskapen om att detta inte bara händer dig, utan snarare är en vanlig upplevelse för alla själar som kommer den här vägen. Det är inte naturligt, eller avsett att vara så, utan det beror helt på felaktiga meriter, instruktioner och råd som tas med hit från obehöriga personer av alltför godtrogna resenärer. Varje pass måste visas upp, undersökas och godkännas innan dess bärare får korsa den här gränsen, lämpligheten och orsaken hos varje person som söker inträde måste noga fastställas, de uppföranden, vanor och lagar som styr kungariket måste förkunnas och godtas, friheten från föroreningar och smittor eller sjukdomar måste upprättas på ett tillfredsställande vis i varje enskilt fall innan någon får lov att passera.
Den här ingående undersökningen ignoreras, till och med förnekas av utgivarna av sekteristiska certifikat på Jorden, som försäkrar sina välgörare om att medlemskapet i deras broderskap befriar dem från alla kommande bekymmer och ger ett omedelbart och rikligt inträde till kungariket. Och även om du, i ditt eget fall, inte med gott samvete kunde godta sådana försäkringar, så hade du i hög grad insupit den idéns anda, och till och med nu så dröjer sig dess förorening kvar över dig, och skapar den förvirring du talar om nu. Så kraftfullt bidande och djupt ingrodda sitter oanade, nedärvda idéer, vilka hittas i de avslöjande krafterna hos gränslandets ljus, att inte ens inflytandena från prövotiden du har passerat sedan du kastade av dig det fysiska har varit tillräcklig för att sudda ut den sista fläcken, utan vilket det förblir omöjligt för dig att nå porten.”
”Jag förstod dig som att beslutet från visionens analys indikerade att jag kanske kan det?”
”Och du förstod mig korrekt. Du har rätt att gå in så snart du har blivit av med fläcken av tvivel, som just nu förhindrar dig att låta den rätten träda i kraft. Så väldigt känsligt är inträdet till vårt arv balanserat.”
”Jag kan knappt förstå den gräns du beskriver. Den verkar nästan ha dragits ut till att vara tunnare än en spindeltråd”, svarade jag.
”Men jag kan försäkra dig om att den är en väldigt fast och strikt verklighet. Låt oss gå vidare och testa den.”
Vi snabbade på våra steg och vände oss rakt mot porten. Jag har sagt att marken hade en lätt sluttande yta, och vår framfärd hade en nästan omärklig stigning. Det var när vi nådde toppen av den här stigningen som jag började förstå fullständigheten i kraften i Omras uttalande.
Mellan oss och porten låg en gapande avgrund, vars djup försvann i ett långtgående mörker, och dess raka sidor lika lodräta som en vägg. Dess längdkunde vara runt 30 meter, vilket jag helt enkelt föreslår för att överföra någon idé om dess dimensioner – och inte någonstans kunde jag urskilja en bro eller något annat sätt att komma över. Jag häpnade av bestörtning vid första anblicken av den, och det var bara efter en stund, då Omra djärvt gick framåt och stod på dess kant, som jag kunde ta emot hans inbjudan, och det fasta stödet från hans hand, att gå framåt och titta ner i det mörka djupet.
Jag tittade i mållös förundran och förvirring på den förfärliga klyftan, och vände mig sedan frågande till min vägledare. Hans ansikte hade nu förlorat sitt vanliga leende. I närvaron av detta skyddsverk mot invasion, så var hans ädla själ alltför känslig för stunden för att drömma om den förkrossande seger han hade uppnått. På en sådan plats, under sådana omständigheter, så skulle varje tanke på upprymdhet ha varit en hädelse. Det var en motsägelsefull tanke som upptog hans sinne – känslan av katastrofen som skulle krossa varje försök till invasion. Och medan jag läste av hans ansikte så kunde jag se en överblick av de djup som hans generösa medkänsla rörde sig genom.
Han hade ändå fört med mig till platsen för att visa mig verkligheten i den urskillnad han gjort, och han var alltför trofast mot sin plikt för att lämna det ofullbordat. Han genomförde sitt syfte med en underbart oförarglig takt. Han gav mig gott om tid att undersöka varje egenskap innan han fortsatte med att säga några ord till mig om det jag tänkt, och när han till slut gav en kommentar, så var det för att ge mig ett stycke av den mest överraskande information.
”Vi står här vid gränserna till en värld, och ser ut över klyftan som skiljer oss åt. De är lika besläktade som planeter är, men de är också lika åtskilda som planeterna är. Om du behövde ta dig från den ena till den andra, hur föreslår du att du skulle göra det?
Det var när han lade fram det här problemet som han närmade sig den förklaring jag själv sökte.
”Måste den korsas?” frågade jag, utan att ha något förslag att komma med.
”Det är det enda sättet att nå fram till porten”, svarade han.
”Det enda sätt jag kan komma på är att någon bär mig över, så som Myhanene en gång tog med mig till sitt hem.”
”Det skulle inte vara tillåtet”, svarade han. ”Vem som än går igenom porten där borta, måste nå den genom att korsa avgrunden till fots.”
”Men var finns medlet för att göra det?” undrade jag. Då kom det välbekanta leendet tillbaka i hans ansikte igen.
”Det finns där nu – en bro över avgrunden som länkar samman de två världarna, men just nu är dina ögon hämmade så att du inte kan se det. Det är där din oberedskap finns, som jag nämnde. Du har rätt att passera och gå in, men du inväntar synen som gör att du kan gå över. Låt mig försöka hjälpa dig att se lite tydligare på kontakten mellan de två sidorna.”
Med detta lade han sina händer över mina ögon i några sekunder, och när han drog tillbaka dem så kunde jag urskilja en skuggig kontur av en bro, som om den hade tillverkats av de flortunna fibrerna hos en vintrig rimfrost, och den verkade vara lika farligt instabil.
”Kan du se din väg nu?” frågade han. ”Skulle du själv gå ut på det där?”
”Absolut, jag har ofta gått över där. Se, där är flera vänner på väg att komma emot oss från den andra sidan! De visar inga tecken på rädsla eller tvekan. Den heliga glädje de finner i sitt umgänge störs inte av att de sätter sin fot på vad du föreställer dig är en bräcklig struktur. Deras väg kunde lika gärna gå över ett granitbergs fasta rygg. Se, de till och med pausar mitt på, förlorade i sin upplevelse av det ljuva tema de samtalar om! De har inte mer medvetenhet om den gapande avgrunden under dem än vad du hade när Wallo-Malie trollband dig med sitt tal. Nu rör de sig framåt igen, men inte snabbt som för att undkomma något, utan snarare är det med de älskandes motvilliga steg som inte är så angelägna om att nå slutet på sin resa.”
Jag tittade när den strosande gruppen som utstrålade ohämmad lycka kom gående, och hade en känsla som låg farligt nära avund. Det var så tydligt att de rörde sig under den lättjefulla impulsen hos en välsignad lycka som vägrade att låta sig störas. Utmed deras vida och ljusa horisont fanns det inte så mycket som en prick av tvivel, misstänksamhet, oro eller risk för att orsaka ens en reva i djupet av deras tillfredsställelse; och inte heller behövde de något som liknande en auktoritet för att styra deras handlingar.
”Säg mig, min bästa av vänner”, vädjade jag, i min intensiva längtan efter att uppnå det som skiljde mig åt från de avundsvärda fördelar som dessa underbara odödliga åtnjöt, ”vad är det som håller mig tillbaka från det arv som de njuter av?”
”Förlitan – tilltro som är säkert förankrad i kärlek”, svarade Omra tyst. ”Passagen över den här avgrunden är tilltrons yttersta test. Som jag redan har sagt dig – och avgrunden bekräftar mina ord – så när du fortsätter bortom den här punkten, så bryter du loss den allra sista tråden av inflytande som köttet och Jorden har på dig. Så här långt har de mentala, moraliska och till och med fysiska vanorna från Jorden kunnat följa med och påverka dig, som till exempel genom ditt tvivel på din förmåga att korsa den här bron. Dessa måste tas bort här, och tilltron kommer att ta deras ställe. Här måste du lära dig hur rigoröst absolut Jobs utsago genomförs: ’Naken kom jag från min mors livmoder, och naken ska jag återvända’ (Job 1:21). Den sista meningsskiljaktigheten vi måste bekämpa här, är en som du inte kommer lägga fram, eftersom du aldrig har valt att följa någon av de olika ortodoxa religiösa sekterna. Men varje formell följare av dessa institutioner har en fast avsikt att föra sina budord framåt tills vi påminner dem om att ’om där finns profetior, så kommer de inte uppfyllas, om där finns språk, så kommer de upphöra, om där finns kunskap, så kommer den försvinna bort’ (1 Kor. 13: 8), ’för genom barmhärtighet räddas du genom tilltron, och den kommer inte från dig själv, den är en gåva från Gud’ (Ef. 2:8). Det är den gåvan du väntar på. Dina fötter står här innan du verkligen är redo att ta emot den, och det beror på att det finns något mer för dig att lära innan kallet att korsa bron kan fullföljas.
KAPITEL 10: DET LEVANDE TEMPLET
Omras hand drogs nästan omärkligt bort från min arm, för att läggas om min midja i en mjuk antydan om att vi borde gå därifrån, men varje impuls i min själ drog i mig för att hitta något sätt att nå den andra sidan bron. Jag hade aldrig tidigare känt en sådan fullständigt uppslukande önskan som jag hade att nå porten som stod där så nära, och ändå så långt borta.
Återigen föreslog Omras milda tryck att vi skulle gå, men min lydnad var fortfarande alltför paralyserad av kraften i den oemotståndliga attraktionen.
Mitt sällskap väntade på mig med mer än tålamod. Han sade ingenting. Det enda argumentet han använde för att få mig att följa hans förslag var den tysta påtryckningen från hans medkännande sympati. Han själv hade gått den vägen förut och han visste – han kom ihåg – och berörd av känslan av samma svaghet i närvaron av en liknande upplevelse, så stod hans själ intill min i sin egen ovilja att lämna platsen, även fast han visste vad som var det bättre sättet att nå målet på.
Vi stod där en lång stund och betraktade många när de kom och gick över den nu osynliga bron – för kraften som Omra lånat mig hade nu avtagit – men jag stod som fastrotad på platsen, som om jag var en del av klippberget som utgjorde avgrundens väggar.
Efter en stund talade Omra till mig, inte med rösten hos en som solade sig i uppvisningen av ett segrande argument, utan som en medkännande lärare som gratulerade en elev till att ha lösningen på ett något svårlösligt problem.
”Nu kommer du kunna förstå en del av den ogenomträngliga naturen hos kungarikets skyddsfunktioner”, sade han.
”Jag förstår”, svarade jag lakoniskt. Det fanns mycket mer som jag hade velat lägga till, men något viskade att det vore bättre att låta bli att göra det just då. Genast kom ett minne upp från den slående scenen som intresserade mig så när jag stod på Berget i Eusemos sällskap, och återigen betraktade jag de misslyckade försök som den resoluta kvinnan gjorde att springa längs en av de där osynligt otillgängliga vägarna, tills jag till slut tappade henne ur sikte i en av de dystra grottorna hon varit så angelägen om att undvika. Återigen lyssnade jag på Eusemos förklaring om vad som tvingade henne att misslyckas – hon måste gå till sitt.
I ljuset av vad jag hade sett och hört sedan detta inträffade, så förstod jag nu hans mening i en nyare, tydligare och mer kraftfull betydelse än jag kunde uppskatta då. Det fanns både likheter och skillnader i jämförelsen mellan hennes fall och min nuvarande position; men fördelen verkade finnas hos mig, och i synnerhet när jag kom ihåg att det bland alla som passerade henne när hon gjorde sina fåfänga försök, ’inte fanns en enda som erbjöd sig att ge henne ett råd eller en riktning’, medan jag gynnades, inte bara av rådet och riktningen från en som var större än Eusemos, utan av hans sällskap när han ledde mig till den väg jag behövde gå.
Hur kunde jag göra fel eller göra något misstag? Varför skulle jag invända mot att följa med dit han föreslog att vi skulle gå? Jag svarade honom: ”Jag förstår”, men hur mycket mer förstod jag nästa steg som mina fötter måste ta, än vad hon förstod vid varje sväng som hon tvingades av sig själv att göra?
Omra gav mig återigen en lättnad med en äldre broders ömsinta omtanke, och när han gjorde det så fick jag en annan påminnelse om den exakta kunskap han hade av vad det än var som passerade genom mitt sinne.
”I ett försök att ge en liknelse”, sade han, som om vi redan hade talat om ämnet, ”så måste du vara aktsam på att inte försöka ta med illustrationen bortom den uppenbara punkt vi vill visa på. Jag kommer tala mer utförligt om detta, därför att en av de största källorna till okunskap och fel som du kommer ha att bekämpa i ditt bistånd till våra syskon i köttet, är att inte följa den här nödvändiga regeln. För stunden vill jag göra en personlig tillämpning av den. I jämförelsen som du gör mellan kvinnan du tänker på och dig själv så finns det vissa likheter, men de är väldigt ytliga och kan inte resoneras kring.
Ni är till exempel båda oförmögna att passera längs en vald rutt till ett mål som ni önskar nå. Så långt är de två fallen parallella, men genast frågar du ’varför ingen av er kan gå vidare?’, och då finner du att ni är lika åtskilda som natten från dagen. Hon, på grund av missgärningar som hon först måste botgöra för; du, därför att du för att befinnas vara värdig så har du valt att bli redo, men din ivriga själ har kallats att utföra en preliminär plikt innan övergången, genom att lära sig att ’även de tjänar som står stilla och väntar!’ En snabb respons, lydnad till det befallande ordet är det första tecknet på trofasthet, vare sig det kommandot är att ’Gå framåt’ eller ’Stå stilla’, och välsignade är de som står i en sådan sympatisk relation till kärleken, så att befallningen och responsen arbetar i en automatisk förening, och lämnar frågan om ’varför?’ åt framtiden att avslöja. Till och med ängeln som står i Guds själva närvaro vet bara delvis, när hon befalls att ’Gå!’ När hon når sitt mål så finner hon att ytterligare instruktioner väntar henne, men det är enbart efter sitt återvändande som hon kan hoppas få veta vilken skörd hennes uppdrag har gett.
Och för din egen del så råder jag dig att vila i vissheten om det ’Bra gjort’ som du redan har fått, och försöka vänta i lugn och ro på vilket uppdrag det än är som anförtros åt dig härnäst. Låt det vara tillräckligt för dig att veta att universums Stora arkitekt har kallat dig in i existensen och fört dig så här långt, så att du kan fylla en plats i Hans superba design som inte kan fyllas av någon annan själ i hela Hans enorma skapelse.
”Är inte det fatalism”, sköt jag in, men lade genast till: ”Förlåt mig, jag önskar inte säga emot din utsaga, men jag skulle gärna få höra hur detta förutbestämda syfte kan harmoniseras med den motsatta förkunnelsen om människans fria vilja?”
”Det behövs ingen ursäkt, min käre Aphraar”, svarade Omra karaktäristiskt belevat. ”Det räcker gott och väl att det verkar finnas en oförenlighet någonstans som behöver redas upp. För att kunna göra det så påminner jag om vad jag redan har slagit fast som startpunkten för människans medvetna, eviga existens; och när jag gör det så vill jag tala som en människa, för det kommer vara nödvändigt att presentera det för dig ur det perspektivet. Vi har Kristus auktoritet när vi talar om det fysiska stadiet av existensen som ett spädbarnsstadium. Låt oss nu lägga till påminnelsen om det faktum att Gud är ’vår Fader’; då kan vi sedan fortsätta med att fråga vilken inställning en förälder har mot ett barn som ännu inte kan skilja mellan ont och gott. Är det en godtycklig disciplin eller en med medkännande tolerans, så länge barnet respekterar auktoriteten i ’Ja’ eller ’Nej’? Här har du framför dig handlingens och omfattningens sfär och begränsningen av den fria viljan.
Vi kan till och med föra vidare bilden till en mer mogen illustration om du vill, och säga att bonden på vintern bestämmer sig för att ordna med sådden på sin mark inför sin kommande skörd, men när han väl planterat fröet så har han avsagt sig sin fria vilja, och är bunden till att skörda det som såtts. Barnet, samma sak där – småbarnstiden är över och det går in i skolåldern, där den tidigare frisläpptheten ger plats åt disciplin, så att det blir lämpligt att ta sin förutsedda plats bland de vuxna. Så, när du jämför människors icke-perfekta regim med Guds perfekta lag, så har den förra en skugga av likhet med den senare. Det finns ingen konflikt – uppstigningen sker genom tre stadier om den ska lyckas – kan, måste och vill. I köttet har du en fri vilja, och kan göra som du vill med vissa begränsningar.
När du lägger av dig köttet så kommer du till en mer disciplinär kurs som utkrävs genom hur du använde din fria vilja; den här disciplinen fortsätter tills allt skräp, alla fläckar och alla föroreningar har rensats bort, allt envist trots har brutits ner tills samvetskvalen föder fram ångerfullheten, och själen ger efter och gråter efter nåd. Sedan, renad genom smärtan, så ger den sig till Faderns vägledning och når till slut denna helgade plats, och går vidare genom porten.
Om jag har gjort mig själv förstådd med detta, så tror jag att du kommer se att ditt fatalismens troll kommer att lägga av sin dystra kappa och avslöja Faderns välkomna Kärleksbudbärare.”
”Ja. Så är det. Jag rodnar alltid över min fräckhet när jag tar mig för att ställa en sådan fråga som leder till detta, men i slutänden är jag alltid mer än glad tack vare svårigheterna som svaren undanröjer.”
”Så låt mig då råda dig att inte rodna mer; men låt mig emellertid säga dig att rodnaden endast är en jordisk förnimmelse som du ännu inte släppt taget om. Du kan inte rodna här”, sade han med en humoristisk sidoblick. ”Men även om du kanske inte rodnar, så fortsätt att fråga vad du än söker information om. När jag märker att jag är kallad till de högre cirklarna, så finner jag att jag har fler och fler frågor än vad som är behövligt att jag ställer.”
”Jag önskar att jag visste något sätt att gengälda din fantastiska generositet på. Jag är positivt konfunderad över att jag skulle få ta emot en sådan uppmärksamhet.”
Omra skrattade rakt ut när han såg min förlägenhet.
”Låt inte det störa dig, min käre broder. Oavsett hur stor din tidigare förpliktelse har varit, så har den alltid kvittats till fullo av att du ställer nästa fråga. Du kommer knappt förstå detta just nu, för det är en av reglerna i skolan som du håller på att få inträde till, där varje själ får nära sig på essensen av vad den ger till en annan. Om du tänker på den saken, så kommer du se hur det säkerställer att vi ger dig av vårt bästa, och också hur varje fråga du ställer ger oss möjligheten att uppnå något bättre.”
”Det går över mitt huvud. Jag ska försöka att inte besvara det”, svarade jag, för ett sådant argument lågt långt bortom min räckvidd.
”Får jag då återgå till det jag talade om som väckte tanken på fatalism hos dig? Jag försäkrade dig om att universums Stora Arkitekt har kallat dig att existera och fört med dig så här långt på din väg, eftersom Han har en specifik plats i Sin byggnad som du, och bara du, kan fylla. Med tanke på det finns det ingen orsak för dig att vara rädd för om du kan nå den eller inte. Gud ’frälser alla människor’ (1 Tim. 2:4), och Han, som är allsmäktig, kan genomföra Sin vilja. Upproriskhet kan fördröja, men den kan inte omkullkasta den Allsmäktiges plan, så i Sin egen tid kommer frälsningen befinnas vara lika universell som fallet, och ’i Kristus ska alla göras levande’ (1 Kor. 15: 22).
Så, i detta högre hem åt själen som du nu väntar på att tas emot i, så reser Gud åt Sig själv ett praktfullt tempel inom Kristus Kyrka, där Mästaren själv blir toppstenen. Tänk på det hela! Han, som lärare, predikanter och präster på Jorden inte fann vara värdig att leva, ska här lovordas av Gud, och bland himlens applåder inrättas som höjdpunkten av den sjufaldiga, heliga fristaden för det Allra högsta. Du kommer förstå hur detta måste vara en ’praktfull Kyrka, utan en fläck eller ett veck, utan helig och utan fel’ (Ef. 5:27). Hela byggnaden hade rests på profeters och apostlars grundstenar, av levande stenar som fanns från öst till väst, och norr till söder, ’av alla sorter och språk, och folk och nationer.’ Vem kan förutse den magnifika storheten?
Åh, vem kan föreställa sig skönheten och utsöktheten hos den byggnaden när den är färdigställd! Eller vem, å andra sidan, kan bedöma uthålligheten i plågan som de levande stenarna har gått igenom i formandet, iklädandet och utsmyckandet som behövts för att kvalificera dem för de positioner de uppbär! ’De stenades, de sågades itu, frestades, slaktades av svärdet; de vandrade i fårskinn och getskinn – de var utfattiga, angripna, pinade; andra genomgick prövningar av grym hånfullhet och smädelse, av ofrihet och fängslanden; andra har hämtats från tortyrens omänskliga fält; sträckbänken, elden, lejonen och alla andra djävulska påfund som en oäkta kyrka kunde uppfinna, genom vilka dessa tilltrons hjältar djärvt och triumferande har följt sin Herre, och nu föräras tillsammans med Honom i Den Store Kungens stad.”
”Och kommer alla som följer Honom att byggas in i detta underbara tempel?” undrade jag.
”Inte alla. Nej! Endast de som befinns vara värdiga den yttersta hedern. Men det kommer fortfarande finnas nästan obegränsade möjligheter för andra att ägna sig åt i möblerandet och utsmyckandet av templet, och efter det för alla i körerna och bland de många som kommer att dyrka Honom därinne. Ibland tar tanken på den ojämförliga vävnaden mig i besittning, och jag går undan dit där jag kan låta min själ kontemplera över hur det kommer bli när Mästaren har gett den sin sista dekoration, och det praktfulla ljuset som spelar kring tronen ska lysa på den. Jag försöker bringa fram visionen tills jag förlorar den ur sikte i den ljusflamma som strålar ut från dess renhet. Jag föreställer mig dess myriader av ädelstenar – hjältars, segrares, helgons själar, som orubbligt har tagit sig igenom alla helvetets illvilliga krafter – kampen är över, segern vunnen, placerad som en gloria kring den Ljusa och Brinnande Stjärnan, insupande och återspeglande Hans eviga ära för alltid.
Runtom dess väggar pulserar levande mosaiker över scener genom vilka Han har rört sig och sått fröerna till Sitt kungarike medan Han sökt efter de vilsna och kringvandrande fåren, eller sökt upp de olyckliga som fallit i händerna på rånare längs vägen. In i alla sådana mästerverk av kärlek och förlåtelse kunde jag se en mystisk inblandning av de som hade valt att följa Honom på dessa hårda och törnbeströdda stigar. Jag har suttit och sett med hänförd förundran hur Han kommer att återuppföra Sitt Getsemane där.
Det kommer att återspegla mörkret och plågan i de rikare och mer suggestiva färgerna, i vilka den fjärran gryningen kommer kasta en profetisk nyans av ett hopp som människans hjärta ännu inte drömt om. Och inte heller kommer Han vara där ensam. Jag kan se ett enormt följe komma ur den vaga och skuggiga bakgrunden som marscherar mot Honom för att dela och hjälpa Honom att uthärda Sitt lidande. Jag hör deras heligförklarande bön, som musiken hos ett sommarhav som bryter fram mot stranden med en rytmisk puls från blodigt svett – ’Fader, ske Din vilja!’ Och så, genom tidsåldrarna, så löper den stora segerhymnen – Betlehem, Nasaret, Jordan, Getsemane, Golgata från en sedan länge svunnen tid har hunnits ikapp, kopplats samman och beblandats med det Nya Jerusalem där ’stenen som byggarna avvisade … blir hörnstenen.’”
”När jag hör dig tala med en sådan känsla och entusiasm om det som ligger framför oss”, sade jag med en viss tvekan, då Omra avslutade vad som verkade vara mer av en meditation än ett svar, men som ändå beundransvärt besvarade allt jag behövde, ”så kan jag gott och väl förstå att bara några få – väldigt få – någonsin kan hoppas på att få inkluderas i en sådan helig samling. Det är sannerligen få som kan hoppas på att befinnas vara värdiga, men verkligen välsignade kommer de vara som tillåts komma in i den staden och beskåda den praktfulla visionen.”
”Jag är glad att höra dig ge den förkunnelsen, för det kommer hjälpa dig att förstå hur absolut omöjligt det är för den minsta fläck eller reva från Jorden att passera över den åtskiljande avgrunden.”
”Det föreslår en annan tanke för mig som jag skulle vilja nämna.”
”Du undrar om avgrunden skulle ha existerat om synden aldrig hade introducerats i världen?”
”Ja!”
”Ja. Separationen existerar inte på grund av synden – den är den naturliga uppdelningen som ligger mellan köttet, materian och anden. Dessa två är lika åtskilda från varandra som ljuset och mörkret, och kan inte blandas samman. De kan kopplas samman med hjälp av bron, precis som ljus och mörker kan kopplas samman med hjälp av gryningen. Om inte människan hade fallit från sitt första tillstånd, så skulle närmandet till bron ha varit en långt mer attraktiv rutt, vilken fortfarande är tillgänglig, men tyvärr aldrig används.”
”Kan den fortfarande användas?” frågade jag.
”Definitivt! Men befintliga omständigheter gör det nästan omöjligt. Den kan emellertid göras tillgänglig för bistånd.”
”Kan du berätta om det för mig?”
”Ja. Om du följer med mig så ska jag peka ut det och förklara det närmare än du ännu har kunnat förstå.”
KAPITEL 11: FLERA NYA VÄNNER
Omras syfte skulle uppenbarligen inte uppnås så snabbt som han hade avsett. Jag lyfte blicken för att slänga ytterligare en trånande blick över bron, då jag fick syn på Eilele, Myhanene och en grupp andra vänner, kända och okända, som kom för att möta oss.
Eilele och systern hon samtalade med gick genast fram för att hälsa på mig, medan jag motvilligt behövde invänta deras ankomst.
”Får jag hoppas att Dracine och jag är de första som får välkomna dig nu när du nått fram till den här gynnsamma platsen?” frågade hon, och presenterade därmed sitt sällskap.
”Inte riktigt de första”, svarade jag. ”Både Omra och Rael har redan tillbringat en del tid med mig, och jag har också haft en pratstund med Wallo-Malie, som jag aldrig kommer glömma.”
”Då har du sannerligen haft tur som funnit Wallo-Malie här vid din ankomst.”
Det var Dracine som svarade mig, medan hon tog båda mina händer i en impulsiv välkomsthälsning, som stod i stark kontrast till Eileles lugna hälsning. Och efter att ha uttryckt sig så vände hon sig mot en annan i sällskapet som jag ännu inte kände, och fortsatte: ”Tasha! Aphraar har talat med Wallo-Malie!” Och sedan, till mig. ”Tycker du inte att han är den mest perfekta återspeglingen av Guds kärlek som du har stött på så här långt?”
”Det behöver du inte fråga”, skyndade sig Tasha att svara. ”Har du någonsin träffat någon som har varit i hans sällskap och tvivlat på det?”
”Han rörde definitivt vid ett känslodjup inom mig som aldrig hade vidrörts förut, och drog min själ mot sin i ett närmare, heligare förbund än Myhanene någonsin gjort”, svarade jag.
”Det kan jag förstå”, sade Tasha. ”Kanske bättre än de flesta som känner honom, eftersom det var min stora tur att vara med honom, ha vårdnaden om honom på köttets tid, och tillgivenhetsbanden som binder oss samman har aldrig störts eller försvagats under alla de mellanliggande tidsåldrarna.”
”Var du hans syster?”
”Nej! Jag var hans mors slav – ett faktum som i sig självt förkunnar den inneboende storsintheten i hans själ, som stod på sig så ädelt att hans barbariska natur fått ett nästan gloriabeklätt helgonskap.”
”Fanns all denna excellens i Wallo-Malie”, undrade jag, ”eller hämtade han upp något av dess skönhet genom Tashas återspegling?”
”Du är inte den första som ställer en sådan fråga”, sköt Dracine in förtjust, ”och när du lär känna Tasha bättre så kommer du inte bli förvånad över att se vilka barn en sådan fostermor kan ge till världen.”
”Men du måste bringa din fråga längre tillbaka om du önskar upptäcka dess källa”, föreslog Tasha blygsamt. ”Om det inte varit för den behandling jag fick av Layong-Las mor, så hade jag inte blivit den omvårdare jag var. Så, i slutänden var mitt livs strålkraft blott en återspegling av vad jag såg hos min drottning, medan Layong-Las sinnelag kom till honom genom hans blod.”
”Varför kallar du honom Layong-La?” frågade jag.
”Därför att jag talade om Wallo-Malie i hans jordtillstånd, då det var hans namn.”
”Är det inte lite förvirrande att använda olika namn på samma individ?”
Myhanene, som hade talat med Omra, gjorde oss sällskap medan jag ställde frågan.
”Inte det minsta, min käre Aphraar”, svarade han. ”Tvärtom så besparar det oss ofta många förklaringar då vi hänvisar till något särskilt stadium i en persons utveckling. Till och med på Jorden så använder vi titlar för att markera våra sociala eller politiska framsteg; så varför skulle det då vara förvirrande för oss att använda dessa namnbyten för att markera de tillstånd vi har gått igenom. Här kommer du aldrig finna två personer som har samma namn, och ändå är vi alla från en enda familj, och det är möjligt för vem som helst av oss att ha minst tio namn från olika stadier under vår uppstigning; och ändå så kommer det i hela den universella familjen i himlen inte finnas två själar i något tillstånd som har burit samma namn.
Du fick ett när du kom hit, när du går över bron över den stora avgrunden så kommer du byta ut det mot ett annat; men under alla kommande tidsåldrar, så kommer du, när man hänvisar till dina upplevelser under den här första delen av din skoltid, alltid att omnämnas som Aphraar. Och detsamma för Wallo-Malie. Under sitt jordeliv var han Layong-La, men under de stadier som han gått igenom här har han haft namnen Areta, Caerell, Wallo-Malie, som vi alltid säger när vi talar om honom här, men han har ett till namn som är knutet till en ännu högre plats, och som aldrig används förutom i vad som kan kallas för ett officiellt ämbete.”
”Får jag veta vad han var och hur länge han varit här?”
”Nationer, likt individer, föds, mognar och går bort, och Wallo-Malie är barn till en nation som gått bort och gått förlorad innan Babylons och Kaldéens grunder lades. En nomadisk herdestam hade hittat ett fruktbart och trivsamt hem i en dal inåt landet bland Altaibergen, där de upptäckte guld och stenar som gav det lilla samhället ett nästan obeskrivligt välstånd. Deras hem låg i en avskild dal, där de lätt kunde försvara sig och gömma sig från vem som än sökte upptäcka deras fristad eller exploatera deras skatter. Under en successionsordning för en ättelinje av drottningmödrar, så utvecklades det lilla samhället till en ädel ras av barbariskt broderskap, tills avundens reptil slingrade sig in i den kungliga cirkeln, och förde med sig förfall och förstörelse.
Wallo-Malie var den ende sonen till den sista drottningmodern, och historien om hans lidanden under hans föröverskas djävulska påhitt har blivit en av de högst värderade klassikerna i himlen. Jag skulle råda dig att be Tasha berätta historien för dig vid något lämpligt tillfälle, för hon är närmare bekant med alla dess detaljer än vad Wallo-Malie själv eller hans syster Vedrona är. Ja, få Tasha att berätta den oefterlikneliga berättelsen för dig, så kommer du genast förstå den heliga vördnad vi ger Wallo-Malie.” Och sedan vände han sig mot Tasha och fortsatte: ”Hör du biståndet jag anlitar dig för, Tasha? Jag vet att det kommer göras med kärlek, så jag har inga tvivel på att du kommer utföra det med frikostighet!”
”Det är inte första gången du bett om detta, och inte heller kommer det som någon överraskning för mig”, svarade hon med sitt livfulla, vinnande leende. ”Så för din skull, liksom för min pojkes, så kommer jag hitta en möjlighet att göra som du önskar.”
”Det visste jag att du skulle göra”, svarade han, ”och jag avundas nästan Aphraar som får höra historien, från en sådan auktoritet, för första gången.
”Hur känns det Aphraar, att svepas ner till och uppslukas av en sådan här familjekrets utan att ge ditt medgivande eller tillstånd?” skämtade Dracine medan hon förde sin hand innanför min arm och ledde iväg mig.
”Jag är inte alls benägen att uppbåda något våldsamt motstånd mot det”, förklarade jag. ”Möts inte alla nyanlända av ett sådant välkomnande?”
”Det räknar jag med att de gör. Det skulle vara en absolut omöjlighet för någon att nå Katedralgården och korsa dess yta obemärkt. Och var och en av oss har så många vänner att det inte är svårt att ordna en fest för att välkomna någon. Myhanene nämnde för oss när vi var hos Eilele att han skulle hit för att möta dig, och vi föreslog allihop direkt att vi skulle slå följe med honom.”
”Men ni kände mig inte?”
”Desto större skäl till att komma och träffa dig, eftersom du kommit hit för att bli en del av oss. Vi är inte längre främlingar för varandra – inte ens invånare i samma stad – utan medlemmar i samma familj. Om vi på grund av våra vandringar, missförstånd eller till och med dödsfall har isolerats eller glömts av, så är det då inte en än mer medkännande orsak för oss att glädjas åt det förkunnade återvändandet? Varje tillskott till familjen gör dess lycka större, och gör himlens strålglans ytterligare en grad ljusstarkare. Därför, från dess bröstvärn, dess murar och dess torn skulle de oräkneligt många i familjen som har nått Hemlandet ropa, tills ekot från inbjudan genljuder in i det lägsta helvetets mörkaste hörn: ’Vi väntar på att du kommer för att vår glädje ska bli fullständig!’ Vi kände dig inte, men vi känner dig nu, och i den kännedomen har vi alla upptäckt att himlen hade en särskild ljuvhet som vi aldrig upplevt tidigare. Kom! Låt oss återvända till Katedralgården igen och påminna oss om de skatter vår Far har översköljt oss med.”
Jag ska inte försöka återge vad som ägde rum i den minnesvärda återföreningen. Sådana heliga festligheter ligger utanför vältalighetens gränser, har en bredare horisont än vad fantasin kan överblicka, behöver använda mer gripande bilder än vad poesin kan erbjuda och bruka varmare färger än vad kärleken någonsin drömt om, för att man ens skulle göra ett försök att berätta historien om det livets bröd som bröts i den samvaron.
Dokumentationen finns odödligt uppskriven på väggarna i det heligaste av det heliga – den hemliga inre fristaden i min själ, där ingen utom Gud och jag själv kan läsa den. Så kommer dokumentationen över den samvaron skrivas ner för dig min broder, min syster, när dina fötter når dessa helgade marker – när du står redo att ta ditt sista farväl till Jordens sista inflytanden – när du vid porten klarar att möta din själs likar och ta emot deras välkomsthälsning till ditt nya hem. Du behöver inte förtvivla. Den tiden måste komma för dig så som den har kommit för mig, eftersom ’Gud gör inte skillnad på människor’, och ’Alla människor kommer att frälsas av Honom’, så att ’som i Adam dör vi alla, men i Kristus kommer vi alla göras levande igen’.
När vi hade nått Katedralgården så skiljdes vi åt på det enkla arkadiska viset, och mitt samtal med Walloo-Malie angav tonen för det umgänge som vi så hängivet hade ägnat oss åt, ackompanjerade av tacksamhetens djupa melodi. Nästan alla mindes något om ingripandet att återberätta i anslutning till det upprättade bistånd som inte behöver slita itu, utan bara delar upp slöjans draperingar, vilka faller mellan andens och köttets domäner, medan grönskans skärm bildade de utomhussalar på Katedralgården där vi hade samlats. Guds universum är inte en mötesplats för rivaliserande och fientliga nationer som tagit sig till sin seger under den vinnande sidans spira.
Det är sannerligen en Kungs palats, men varje själ som passerar över dess tröskel är en naturlig son eller dotter till Monarken som sitter på dess tron. Det är en enda familjs bostad, inte en mötesplats för en sammanförd folkmassa. I dess perfekta arrangemang tillgodoser det, av nödvändighet, varje behov som kan finns för att säkerställa tryggheten i det hemmaliv som har befallts av Kungen; men från det högsta tornet till den lägsta källaren, från bankettsalen till barnkammaren, från hörsalen till den korrigerande cellen, så finns det enligt Faderns anvisning inga barriärer för en fri och öppen kommunikation.
Det finns fortfarande många envisa, vilsna, självrådiga och upproriska barn som, genom att utnyttja sin Faders stora kärlek och vänlighet och ömsinta nåd har vandrat in i de förbjudna och trotsiga sällskapen. Det Hjärta som inte förändras längtar alltid efter detta, och från palatset har budbärande familjemedlemmar rest ut – och reser ständigt ut – österut och västerut, norrut och söderut, ropande: ”Kom hem! Kom hem!” och från berget, havet, slätterna och staden återvänder de ständigt, i sällskap med den ena efter den andra ångerfulla. Och inte heller kommer Faderns längtan att upphöra förrän den sista saknade gossen eller envisa flickan har återvänt till det angelägna bröstet.
Det här var en av visionerna som passerade i mitt inre när jag lyssnade på återberättandet av hemhämtande insatser som olika personer i mitt sällskap gjort. Insatser som den jag hade upplevt som räddade mig från att ta mitt liv vid Putney, som hade lett in mig på en ny väg och till en ny uppgift i Whitechapel. Insatser av tacksamhet i lydnad till den gyllene regelns impuls, sådana som hade fått mig att bryta gravens tystnad och rusa tillbaka till Jorden igen för att ropa ut det välsignade evangeliet: ”Det finns ingen död”, och berätta hur mycket bättre det var att ens bara närma sig Kungens palats än vad människornas hjärtan hade börjat förstå.
Åh! Om jag hade haft tiotusen röster som skulle ropa med ett eko som aldrig upphör, mot hädandet hos de som ljuger för människorna i okunnigheten om Guds orubblighet när Han tar itu med människorna som Fadern, då de föreställer sig Honom i Hans roll som domare. Sände Han någonsin en enda ängel, under några omständigheter, tillbaka till Jorden på något uppdrag, oavsett när eller var eller hur – vare sig det var för att rädda Hagars barn eller för att rulla undan en återuppståndelsens sten spelar ingen roll – vare sig det var för att äta Abrahams kotletter vid Mamre eller för förstöra städerna på slätten har ingen betydelse – jag frågar bara om en ängel någonsin kom tillbaka till Jorden med ett uppdrag från landet bortom? Svara på det. Om det är så, ’Så är det som varit, det som kommer att vara, och det som är gjort är det som kommer att göras, och det finns inget nytt under solen.’ (Pred. 1:9). Om du svarar att du inte tror att någon ängel någonsin har återvänt, så ber jag att du är uppriktig och slutar att prata om en återuppståndelse. Långt bättre att vara en svuren agnostiker än en medvetet blind hycklare.
Så gick mina tankar, jämte varandra, medan jag ställde den lugna försäkran om ”de blindas blinda ledare”, i kontrast mot vittnesmålen från de som stod runtom mig, och jag hade knappt nått fram till min något indignerade slutsats då Eilele började tala om temat som hade berört mig så, men med en långt mer koncis och skarp fråga än min när hon undrade:
Känner vi den gudomliga hyllningssången
Så snart orgeln spelar
Det symfoniska preludiet
Som hänför våra innersta själar?
Känner vi middagsprakten
När dagens öga först
Öppnas efter nattens djupa slummer
Kysst av gryningsstrimman?
Skulle du låta lärlingen
Som inte hittar vägen mellan
Alfa och Omega
Ta sig an de grekiska klassikerna?
Landsmannen, som tar
Sin sjösjuka första färd –
Säg, skulle du anförtro åt honom
Att navigera skeppet?
Och på samma vis är Jordens
Intellektuella giganter
Nya elever i det klassrum
Som Gud har utformat åt oss:
De har ännu inte lärt sig
De första två bokstäverna –
Filosofi och Vetenskap –
I Hans stora alfabet.
Hur kan de läsa hela boken,
Som inte kan ens två bokstäver;
Eller lösa hieroglyferna
Utan nyckeln till hjälp?
Och om boken utmanar dig,
Hur kan du då förstå
Den visdomens källor
Som beskrivs i Naturens volymer?
Eileles bidrag till vittnesmålen om vad som hänt tidigare hjälpte mig att ändra tonen i min meditation. Eller, det kanske vore mer korrekt av mig att säga att hon verkade vidga klyftan i mitt medvetande, så att jag kunde följa två tydligt åtskilda tankeströmmar, där var och en fick ytterligare uppmärksamhet. Jag gjorde inget försök att analysera det underliga fenomenet. Jag hade nog att göra med att lyssna på det ackompanjemang hon spelade, för den syn som översköljde min själ med ett ljus som drev undan de skuggor som hittills hade vägrat lämna den.
Så här långt, trots allt som hade sagts mig, så hade det funnits ett kvardröjande tvivel, en oförmåga att förstå det drastiska, nästan hämndlystna förbud som varje försök att passera porten försvarades med. Jag hade redan blivit påmind flera gånger om att ”det under inga omständigheter kommer att släppas in något som vanhelgar, inte heller något som är en styggelse, eller yttrar en lögn.” När än jag hade hört det, så verkade det för mig onödigt att ge sig av för att hitta någon orsak att invända som egentligen inte fanns, men som under en del besynnerliga och inte särskilt sannolika omständigheter skulle kunna existera; och tanken på det gav mig en viss känsla av orättvisa som jag gagnlöst försökte göra mig av med. Den påminde om den okontrollerbara känsla av motvilja som jag alltid känt mot Gud när jag hade läst befallningen som Samuel gav till Saul: ”Gå och slå ner Amalek, och förstör allt de har fullständigt, och spara dem inte, utan slakta både män och kvinnor, barn och spädbarn, oxar och får, kameler och åsnor” (1. Sam. 15: 3). Var fanns rättvisan i en sådan befallning som kunde förlikas med en evig, vänlig kärleksfullhet?
Svaret låg djupt begravt i kärnan, inte i det yttre skalet av profetens befallning. Gud är inte den enda Kungen som skriver Sina bud i chiffer, så att de inte ska förstås av Hans fiender. För de som har ögon att se och öron att höra med – medel som skänks som tack för lojalitet, trofasthet och tapperhet – är de som en lykta för fötterna och en ofelbar guide genom det egyptiska mörkret, medan de för fienden är snaror och fallgropar som lockar till förstörelse.
När jag lämnade den strömmen av medvetenhet, så fördes jag längs den breda kanalen av uppenbarelser där Guds ljus skiner för att eliminera den sista skuggan av tvivel. I liknelsen med Saul och Samuel låg mysteriet för rättfärdighetens fiende – den tydliga lösningen för kungarikets arvingar. Där sken ljuset över mitt mörker och lät mig läsa och förstå. Amalekiterna var en ras som hade uppstått genom att Guds söner förfört människornas döttrar, som i sina plundringståg hade gått in i och stannat kvar i landet som utlovats åt dem som Saul hade gjorts till kung över. De hade infört sina vanhelganden i ett land som skulle vara heligt för Israels Gud, och därav befallningen. Landet måste renas, atmosfären måste renas från leprans smuts, det sista spåret av smittan måste utplånas, epidemins rötter måste dras upp och förstöras, och inte ens ett uns av föroreningar fick bli kvar innanför dess gränser.
Den jordiske kananiten var motsatsen till den himmelske, därav det drastiska kommandot som gavs av Kungens oklanderliga visdom – ”där ska under inga omständigheter komma in något som kan framställa eller fresta till vanhelganden.”
Jag funderade över uppenbarelsen i en dröm av djup tacksägelse när Dracine väckte upp mig genom att fråga:
”Har Katedralgårdens inflytande blivit för mycket för dig?”
”Det skulle jag knappast säga”, svarade jag, och gjorde ett verkningslöst försök att få ordning på mig själv. ”Jag skulle hellre föreslå att jag just nu knappast är stark nog att bära en sådan ärans tyngd, som Paulus uttrycker det.”
”Det kanske vore bra om du och jag gjorde färden vi funderade på medan du återhämtar dig”, erbjöd Omra.
”Jag är inte på något vis ivrig att bryta upp en sådan här grupp, det försäkrar jag dig”, svarade jag.
”Det behöver du inte tänka på”, försäkrade Dracine mig.
”Våra återföreningar är inte så lätta att störa. Vi väntar på Avita, och när han kommer så tas vi hand om på bästa vis tills du återvänder, om du tänker komma tillbaka.”
”Då kommer vi till er igen, så att vi kan gå över bron tillsammans”, sade Omra, och, inte utan ett uns motstånd från mitt håll, så lämnade vi denna första sammankomst som jag hade haft privilegiet att ta del av.
KAPITEL 12: BESVARAR GUD BÖNER?
Vi närmade oss Katedralgårdens ände. Varken Omra eller jag själv hade sagt något sedan vi lämnade våra vänner. Hur kunde vi tala? Hela platsen verkade vara omgiven av en tyst omfamning, som gjorde att det kändes som en hädelse att försöka säga något, till och med när en uppgift utfördes. Jag tittade på mitt sällskap under en växande rädslas impuls, men han lyfte bara sin hand med en tystande gest, medan han sänkte sin bestämda fart till en knapp antydan till rörelse. Sedan darrade en koralisk doft fram genom stillheten, som ekot av en musiksträng från fjärran, som om den vibrerade i tänkandets djup med den ljuva hänförelsen från en sagodröm. Under inflytandet av dess hypnotiska begränsning stod vi och lyssnade på det knappt hörbara, flödande crescendot som steg med en molnfri grynings perfekta rörelse, tills rösterna och instrumenten kunde urskiljas som om någon fortfarande osynlig procession närmade sig, och den stora hyllningssångens ord rullade fram i rader över Katedralgården i förkunnandet att ”De rättvisas väg är som ett strålande ljus, som lyser mer och mer in i den perfekta dagen.”
När avtagandet var fullbordat och mina hejdade krafter frigjorts, så återvände mina tankar till den musik som en gång hållit mig förtrollad under den där första Koralen. Vilken uppenbarelse som gjordes för mig då av musikens förmågor, inflytanden och återställande möjligheter, jämfört med de elementära idéerna om den så som Jorden känner till dem. Men nu hade jag upptäckt att jag i Koralen inte hade gjort mer än anat musikens fenomen; det hade sparats tills jag nått fram till ”den förstföddes församling och kyrka för varje människa” på tröskeln till himlen, där jag kunde upptäcka och lära känna de harmonier som lagts fram för hemkomsten av Guds barn i den heliga fristaden i musikens själ, där varje enskilt skapelseelement förs samman, renas, finjusteras, passas samman, vävs ihop och sammanflätas enligt den Stora kompositörens tema, och sedan harmoniseras till en konsert för att genljuda av ett uppenbarelsens ackord, där Himlens treenighet – Fadern, Kärleken och Hemmet, förenas i Gud.
När vi lämnade Katedralgården tog Omra av in på en annan väg över området i riktning mot avgrunden, till en härlig naturäng med blommande buskar där vi vandrade stillsamt, med en eller annan glimt av stupet som låg till vänster om oss.
”Vad tyckte du om den profetiska välsignelsen som vår avfärd åtföljdes av?” frågade Omra mig efter en stund.
”Jag är nästan rädd att ge någon åsikt”, svarade jag tvekande. ”Uppenbarelse efter uppenbarelse rullar fram med en sådan överväldigande hänförelse att det kräver mer kraft än vad jag verkar ha att bilda mig någon verklig uppfattning om något alls. Jag är lite som en man som seglar över ett hav som utmanar en att hålla balansen på däck – jag måste lämna mina åsikter åt sidan tills jag har en stund över att tyst fundera igenom mina upplevelser.”
”Och när du på det viset kan granska det som nu ter sig som ett tumultartat kaos”, svarade han med ett lugnt men bestämt tonfall, ”så kommer du se att den här synbarliga förvirringen har reglerats in i minsta detalj med en utmärkt och mycket vacker precision.”
”På sätt och vis är jag förberedd på det, men är det inte underligt att tryggheten jag känner över att det kommer bli så, bara bidrar till att öka min förvirring?”
”Nej. Det skulle snarare vara konstigt för mig om det vore på något annat vis”, svarade han med en lågmäld uppmuntran. ”Du är i något av en känsligt lagd elevs position som står inför sin första orgellektion – raden tekniker han behöver bemästra, omöjligheten i att nå en sådan effektivitet att ögon, fingrar och fötter kan agera i automatiskt samspel för att framföra varje ton i Händels Halleluja som ligger öppen framför honom, förskräcker honom och får honom att darra vid blotta tanken. Men om gossen en gång har fått höra musiken som anden som bor i orgeln sjunger för själen hon älskar, så kommer bemästrandet av teknikaliteterna att glömmas av – omöjligheterna kommer inte längre existera – svårigheterna kommer ta till vingarna och flyga bort – hans ögon, fingrar och fötter kommer inte längre tvivla på sina förmågor, och han kommer locka på den osynliga ängeln tills orgeln återger hans själs hängivenhet, och sjunger sånger för honom som är ljuvare än Mendelssohn någonsin hört eller Händel i sin hänförelse komponerat. Så kommer det att vara för dig. Men just nu är du i övergångsfasen. Gamla saker lämnar dig – allting blir som nytt. Hittills har du drömt – nu vaknar du upp till vad det verkliga livet ska vara, och du är inte bara förvirrad, utan fullkomligt häpen över att upptäcka att de grundläggande nödvändigheterna från ditt förflutna inte bara är onödiga i ditt nya liv, utan i själva verket existerar de inte ens här. Teoretiskt sett har du varit hemmastadd i formeln om att ’kött och blod inte kan ärva Guds kungarike’, men formeln var inget mer än en teologisk fras som gynnade experterna, och meningslös för de vanliga människorna i världen. När evighetens gryende sol bannlyser dödlighetens dimma, så överraskas själen av att upptäcka att den vises hela filosofiska utrustning genom bortläggandet av kött och blod har slängts åt sidan tillsammans med det onödiga skräpet; att anden fungerar med hjälp av en högre förmåga än hjärnan – en reflekterande spegel, genom vilken all sanning överförs heliografiskt från den centrala solen och inte behöver några mellanhänder som tolkar eller översätter den.
Kan du spåra liknelsen som jag gav mellan dig själv och pojken framför orgeln? Men i det fallet behövde jag lägga till ett ”Om”, och därigenom få bilden att tjäna mitt syfte; därför måste jag ändra den för att överföra lärdomen jag önskar att du ska få av detta. Jag sade: ’Om gossen har fått höra musiken’, men den ovisshetens kvalitet gäller inte dig längre. Som de vise männen i en annan liknelse, så har du sett ljuset – du har följt stjärnan, och kommit för att dyrka och avguda, du har fört med dig guld, rökelse och myrra att lägga vid Frälsarens fötter, och erbjudandet har tagits emot och vidkänts. Du behöver inte bekymra dig över resten. Den betänkligheten kommer inte ur din oberedskap inför att korsa bron och gå in, utan snarare från den överväldigande känslan av storheten i det arv du kommer att få ta del av. Så snart du klarar att ta till dig det arv du delar med Kristus i kungariket, och känner att i Honom ’så är allting ditt’, då kommer du ha trygghet nog inom dig att korsa bron och gå in där på egen hand.”
När Omra talade om detta så vandrade vi bland outsägligt förtrollande blomsterlandskap, med den perfekta lämplighet som kännetecknar varje detalj i det här högre livet. Den här känslan av fullkomlighet möter en bakom varje hörn – inget saknas eller är på fel plats – allt man önskar finns genast tillgängligt – inget är där som man önskar få bort eller önskar flytta på eller ändra. I detta, som med alla existensens aspekter där Skaparens design inte har störts, så kan man alltid återge psalmskrivarens bekännelse: ”Herrens lag är perfekt, och omvänder själen”. Det var inte första gången i mina upplevelser som jag märkte att det var så, medan jag lyssnade på Omras betryggande försäkranden, och när han tystnade stod jag stilla, med en känsla av tacksamhet som jag inte visste hur jag skulle uttrycka, och tog båda hans händer i ett grepp som jag hoppades uttryckte mer än mina ord, och sade:
”Och låt mig säga att jag hoppas att en av dessa insikter kommer vara förmågan att uttrycka hur stor skuld jag står i till dig för allt ditt lugna tålamod i min svaghet.”
”Tala inte mer om det, min broder”, och i tonfallet och handtrycket tillbaka så var han långt mer vältalig än i orden. ”Det är alltid ett nöje att märka att ens tjänster uppskattas, men vi behöver inte säga något mer om det. I det jag har gjort och sagt så har jag varit den jag är – Jag är vad Gud har gjort mig till att vara, och om det jag har gjort på något vis har varit till hjälp, så är det ett vittnesmål om att Gud inte har arbetat i onödan med mig. All heder och ära åt Honom.”
”Jag ska inte försöka argumentera om den saken, även om jag nästan önskar det”, svarade jag på hans självförkastande i saken, ”men bara för förståelsens skull så skulle jag vilja fråga om det här inte är ett fall där det kan sägas att du är ’en som arbetar tillsammans med Gud’”?
”Inte det allra minsta!” blev det snabba och bestämda svaret. ”När tillfället ges, och jag ser tillbaka på mitt förflutna, så kommer jag kunna övertyga dig om att när jag kastade av mig det fysiska så bar jag inte ett helgons aura. Min fria vilja hade avsevärt använts i fel riktning, det kan jag försäkra dig om.”
”Men glömmer du inte att jordelivet endast är existensens spädbarnsstadium?” frågade jag uppmärksamt.
”… i jämförelse med dess evighet”, lade han till när han fyllde i meningen jag inte hade avslutat – och han vände blicken mot mig med en självuppskattande glimt när han gjorde rättningen. ”Jag har förutsett och vaksamt inväntat på att du skulle göra den felsägningen. Jag visste att den måste komma, och önskade inte att den skulle ske när vi var mitt i ett annat ämne. Den väcker naturligt frågan om hur långt liknelser bör begränsas eller pressas in i sin illustrativa användning, eftersom väldigt många av felen och missförstånden hos våra vänner på Jorden kommer av att de inte varit måttliga i det här avseendet.
I jämförelse med livets ändlösa varaktighet så gör vi helt rätt i att använda liknelsen från Jakob (4:14) och fråga: ’Vad är ditt liv? Det är blott som en dimma, som syns en kort stund, och sedan försvinner bort.’ Eller så kan vi använda en lite mer utförlig liknelse, och säga att det är varandets spädbarnsstadium, när vi kopplar varaktigheten till den relativa mängd kunskap som vi rimligen kan införskaffa. I det här hänseendet av livet så inskränks den dödliga människan så av sin faktiska kunskap att det största av alla mysterier omkring henne är hon själv. Inget visar mer livfullt upp hur oförmöget människans intellekt är än detta oomtvistliga faktum, för även om det är omöjligt för en människa att känna sig själv, så hur kan predikatet vara logiskt som hävdar att hon förstår något som ligger bortom henne? Det är någonstans ifrån den raden av vidkännanden av den här stora sanningen som Gud betraktar rasens spädbarnsstadium – det är här där Han först visar Sig i Faderns gestalt. ’Han känner våra omständigheter; Han minns att vi är av jord’, och i sin omutliga visdom och rättvisa anpassar Han Sina krav på människan efter situationens litenhet och säger: ’Älska varandra! Gör detta och ni ska leva.’
När man ser på existensens dödliga stadium ur en sådan synvinkel, jämfört med expansionen och varaktigheten i det som följer, symboliseras det väldigt lämpligt av en ’dimma’ eller en skugga.
Men i denna faderliga befallning – ’Älska varandra’ – ligger grodden till en annan aspekt av existens, till vilken vi behöver använda en väldigt annorlunda jämförelse. Här är jämförelsens och kontrastens skala inte det ändliga mot det oändliga, som i det föregående fallet – inte dödlig mot odödlig – spädbarn mot vuxen – eller okunnighet mot visdom. I den här vidare aspekten så har vi en familj som lever med en vis och kärleksfull Fader vars vishet, rättvisa och omtanke kan hämtas ur den förra illustrationen. Livets föräldraregel är den väldigt naturliga ’Älska varandra’, till vilken vi tillför ett uppmuntrande löfte, med skuggan av en olycksbådande negativ konsekvens av olydnad; ’Gör detta och ni ska leva’. Så, när vi betraktar den dagliga tillvaron i småbarnslivet så måste den omdömesgille betraktaren vara beredd att se manifestationen av varje nyans av spädbarnets säregenskaper, av vilka de omedelbara följderna i många fall är skarpa, krossande, förfärliga – men med sköterskans vänliga uppmärksamhet och en Faders kyss, så är stormen snart över och händelsen har glömts av den lidande. Men inte av Fadern, vars styre över livet har trotsats, och som har syndarens framtida välgång att ta hänsyn till och sin egen auktoritet att upprätthålla. Den lidande kanske inte uppmärksammar det – de som bebor barnkammaren kanske inte bevittnar det, men förbrytaren har behövt skörda den hänsynslöhet hon sått, och när hon gjort det har hon lärt sig att hon inte kan bryta mot en enda av sin Faders lagar utan påföljder, och minnet av påföljden kommer inte bara rädda henne från ytterligare olydnad, utan kommer också inspirera henne med kärleken hos ett barn till en förälder, som kommer vara starkare än inverkan från någon moralisk lag.
När jag hänvisar till just den här fasen av livet så har jag avsiktligt begränsat mig till att använda barnkammartermen, även om jag önskar att du ska minnas att den omfattar inte bara det naturliga spannet mellan tre och tio år, utan också korrigeringsperioden som följer när vi kastar av oss det fysiska. Jag har anpassat den här inriktningen, därför att även om den å ena sidan tjänar syftet att visa detta ur ett längre perspektiv, jämfört med sorgens långsamma takt, så verkar varaktigheten nästan pågå i en evighet; å andra sidan så betonar den det perspektiv vi har på det, och för med sig den Stora Faderns praktfulla omvårdnad och omutliga kärleksfullhet och ömsinta nåd för oss alla.
Om jag har varit hälften så framgångsrik i min förklaring som jag har önskat vara, så kommer du nu kunna förstå hur väldigt noga det är att inte pressa liknelser bortom den uppenbara gräns som de avsetts att användas till.”
”Jag kan tydligt se behovet av den urskillnad du pekar på, och kan genast se hur det kan vara – och ofta är – en vilseledande och rik källa till fel att inte ha detta i åtanke. Men jag är särskilt tacksam för att du kastat ett användbart ljus över Guds Faderskap i bibehållandet av barnkammarliknelsen i den senare delen av dina kommentarer.”
”Det måste tilltala dig med mer än med den vanliga kraftfullheten, för det är den syn som du nu kommer att ha på den. Den kommer att ha hela kraften i en ny uppenbarelse som kommer över dig.”
”Det är precis så det känns för mig. Men det finns emellertid en punkt som rör detta som jag inte förstår riktigt ännu. Det gäller bönens verkan. Vi håller oss till liknelsen du använt, och förmodar att ett barn har varit olydigt. När Fadern ska utdela sin korrigering – eller förutser att Han kommer göra det – så förmodar vi att en sköterska ingriper å barnets vägnar. Kristus lovar att ’om ni ber om något i Mitt namn så kommer jag göra det’ (Joh. 14:14).”
”Ja”, svarade han, med en avsiktlig fördröjning, ”men det ligger en hel värld av betydelser och verkan i detta ’Om’ som löftet inleds med. Det är ett tillstånd som alltför ofta fullständigt ignoreras såpass mycket att det utelämnas helt och hållet i anknytning till Guds budord, och ändå är det den enda nyckeln som öppnar dörren som leder till bönens önskade fullbordan. I det här fallet väcker det frågan om sköterskans trofasthet. Låt mig upprepa samma löfte till dig i en mer fullkomlig form: ’Om ni bor i mig, och mina ord bor i er, så kan ni be om det ni önskar, och det kommer att göras för er’ (Joh. 15:7). Att be i hans namn är detsamma som att bo i Honom och att Hans ord bor i oss. Kan du föreställa dig någon som står i den här relationen till Honom, och ber Honom att upphäva eller frångå Sin egen lag för att rädda ett trilskande barn från att korrigeras? Skulle någon som har en personlig bekantskap med en jordisk domare våga göra så för att bekämpa rättvisans medel? Svårigheten i ditt sinne beror på en annan förvirring i liknelsen som i det här fallet inte passar in i barnkammaren, eftersom ingen sann sköterska skulle känna att det vore nödvändigt att vädja till Fadern å barnets vägnar, eftersom hon förstår att Han har långt mer kännedom och är långt mer villig att förlåta än vad sköterskan skulle vara. Det behövs inget ingripande, såvida inte en lag avsiktligt och frivilligt har brutits mot, och handlingen begåtts med god kännedom om det straff som följer; eller för att beskriva det på ett annat vis – det finns ingen orsak för en bonde som har sått havre att be att han ska få skörda vete.”
Jag hade hoppats när han tog upp det här högst viktiga och väldigt omtvistade ämnet, att han skulle ha gett en fullständig förklaring av det hela – en önskan som uppenbarligen inte skulle tillgodoses i just den här stunden. Det var inte för att jag hade något större tvivel på bönens verkan i mitt eget sinne – jag hade aldrig på allvar sett över frågan under mitt jordeliv med avsikten att lösa problemet åt vare sig det ena eller det andra hållet. Jag hade, mer av gamla vanor än av övertygelse, knäböjt och bett – i stunder då jag kommit att tänka på det och varit för mig själv – men nu fick den en helt annan vinkel, och jag ville höra mer om Omras metod för att handskas med någon som inte var säker på ämnet.
”Ditt svar är fullt av antydningar”, svarade jag, ”men jag hoppades att det skulle leda vidare till svaret på en ofta upprepad fråga: ’Besvarar Gud verkligen böner?’
Omras omedelbara svar kom tillsammans med ett av de där lekfulla, okynniga leenden som jag så ofta sett i Myhanenes ansikte.
”En sådan fråga skulle förstås bara ställas på jordesidan”, anmärkte han, ”och om den ställdes till mig, så skulle jag svara genom att ställa en fråga tillbaka: ’Om du skulle trycka på lampknappen i ett mörkt rum, skulle det då bli ljust?’”
”Självklart, om installationen gjorts korrekt och sladdarna fungerade”, svarade jag. ”Hur skulle det kunna vara på något annat vis?”
”Precis! Du förstår, allt beror på det villkorliga ’Om’ som jag redan har påpekat. Låt mig upprepa löftet: ’Om ni bor i mig, och mina ord bor i er, så kan ni be om det ni önskar, och det kommer att göras för er’. Kan något uttryckas på ett tydligare vis?”
”Men det är så sällan som det går att spåra ett direkt svar”, framhärdade jag.
”Jag vet, och ändå finns det inga tvivel om varför det är så – det finns inget ljus i en frånkopplad glödlampa – det finns ingen frukt på en avbruten gren – det finns inget svar från Gud på ett rop från en själ som inte bor i Honom. Det behöver inte vara så. Hitta en helgad själ, och fråga henne om Gud besvarar hennes böner? Låt sedan Jorden begrunda hennes svar tills den lär sig dess betydelse och vikt.”
Det hade inte behövts något utförligt argument, men Omra var obesvarlig.
KAPITEL 13: HIMLEN OCH JORDEN
En av de stora lisorna vi avnjuter i det här livet är den perfekta friheten vi kommer till från tidens begränsningar. Åh, friheten, lättnaden, vilan, den hänförande tillfredsställelsen när man inser detta. Allt som är en del av smärta, sorger, problem, utmattning eller lidande är borta, och varje ideal som den förtryckta har längtat efter har uppnåtts – vilken större fullbordan kan man önska sig än att tiden försvinner, och för den frigivna att komma in i den totala njutningen i vilan som återstår?
Tänk på det hela – dröm om det, stackars, otröstliga, överarbetade själ – den fulla insikten om allt det innebär för den fattiga, slitna torparen som berättat för sin vän om att hennes tanke om himlen var att kunna lägga ut en ren duk på bordet och sätta sig ner, utan att någon kunde säga ”res på dig och gör något”, ända tills hon var trött på att vila.
Det var med en sådan känsla av tacksamhet som jag vandrade runt bland de skuggfria blommorna i Paradiset medan jag konverserade med Omra. Tidens hjärta hade slutat slå – jag stod vid gränsen till det eviga Nuet. Gårdagens Då var ett drömminne som jag hade vaknat från, och Morgondagens Sedan var en oupptäckt omöjlighet, eftersom den eviga dagen når bortom solnedgångens hem, så att Ångerns natt aldrig mer kan återvända.
Under den väldoftande välsignelsen hos en sådan tröst, vad har vi då för behov av att hasta framåt?
”Ska vi korsa avgrunden över en annan bro?” frågade jag min anförare.
Omra skakade långsamt på huvudet.
”Nej! ”Det finns bara ett sätt att nå den andra sidan”, svarade han.
”Jag beklagar det inte. Jag är inte alls otålig efter att vända ryggen till en sådan attraktiv plats.”
Under en kort stund kom det inget svar på min kommentar – mitt sällskap kanske inte hörde den – han verkade vara synnerligen engagerad i att undersöka en mycket vacker blomma som han just upptäckt, och han hade ett högst förnöjt leende i ansiktet. Han väckte upp sig själv och sade:
”Nu börjar vi känna den upplivande luften som förs över från den andra sidan. Snart kommer du känna hur dess inverkan stimulerar dig.”
”Tycker du att vi borde återvända?” frågade jag, under intrycket att det kanske fanns en antydan till ett sådant förslag i anmärkningen.
”Inte just nu. Innan vi gör det, så vill jag att du tar en titt på den stora Jordecirkeln, så att du ska kunna förstå något om de olika atmosfärer och inflytanden som omger den, och hjälpas till en bättre förståelse för vad som har skett dig på din väg hit. Följer du med?”
”Jag önskar inte något annat”, svarade jag, ”än att överlämna mig helt åt ditt omdöme. Gör det du önskar med mig. Du vet vilken väg jag borde ta – de saker jag behöver veta – de mysterier jag gladeligen skulle lösa – det mål jag önskar nå. Led mig på den väg jag bör gå, så kommer jag vara nöjd.”
Vi pausade en stund, inte på kanten av avgrunden där jag stått tidigare, utan på vad som verkade vara den yttre kanten av allting, där rymdens gränslösa tomrum sträckte sig ut i oändligheten. Sedan tog Omra min hand, och med en blixt så fördes vi någonstans i det vida djupet, och framför oss låg ett majestätiskt ljusklot, som en trefärgad måne, som genast påminde om det prismatiska landskap jag tidigare hade bevittnat när jag stod med Eusemos på Guds berg.
Kopplingen hade knappt kommit för mig innan Omra bekräftade den.
”Jag har redan antytt för dig”, började han, ”att din uppmärksamhet hittills nästan helt har upptagits av observationen av det yttre. Alla dina intressen, studier och sysselsättningar har naturligt ägnats åt de olika förändringar och utseenden som har funnits på ytan av livets stora ocean – du har inte haft någon förmåga att penetrera dess djup, att utforska dess hemligheter, att undersöka dess mystiska krafter, att lösa problemet med dess ursprung och natur. Barn är alltid mer intresserade av sanden, snäckorna och att vada i det grunda vattnet än av problemen med tidvatten och strömmar, vindar och navigering. Sådana frågor är för äldre huvuden, för mer mogna sinnen, för de som har utbildats, tränats och kvalificerat sig för att handskas med sådana ämnen. Barndomen är den tid när livet tillåts expandera fritt i glädje, och det delade ansvaret för den form det antar vilar på föräldrarnas och vårdnadshavarnas axlar.
Du finner inte redan slipade, polerade och monterade diamanter spridda över Afrikas slätter; och inte heller djupsinnade filosofer och expertforskare i de lägsta klasserna i grundskolan; och inte heller erkända teologer i ett hittebarns plåtskjul; inte heller vitklädda helgon i kött och blod. ’Det finns ingen god; nej, inte någon.’
Jag multiplicerar dessa illustrationer och återger samma tanke, eftersom tiden har kommit för dig att permanent förstå det essentiella faktum, att livets dödliga räckvidd inte är mer än existensens spädbarnstid, och det är viktigt att du känner igen övergången du gör.
När du först såg det prismatiska landskapet så tilltalade det dig genom sina attraktiva färggrupperingar, men du var blind inför den mystiska betydelsen i hur de arrangerats, och inte heller gjorde Eusemos något försök att förklara det. Till och med nu – efter allt du har sett och lärt dig genom Myhanenes och hans vänners bistånd – så är den tanke som föreslås för dig av åsynen av ljusklotet som ligger framför oss att det är en gigantisk, trefärgad boll – grön, och grå och rosa – likt en boll – fast större – som barnen kastar runt när de leker. Du har ingen uppfattning om den värld av uppenbarelser som ligger under dess yta.
Låt mig bryta förseglingarna, lyfta på slöjan och hjälpa dig förstå något av den skönhet, perfektion och anpassning som Gud genomför sina stora verk med.”
Med detta lade Omra återigen sin hand på min arm, och genast stod vi i det Oändligas verkstad, där ett gigantiskt, färgat diagram med en vertikal sektion av skapelsen, som utgjorde både ”himlen och jorden” (1 Mos. 1:1), låg upplagt framför oss.
Jag har inkluderat en färgbild, så att mina läsare lättare ska kunna följa med i min tolkning, och ångrar bara att det inte är möjligt att återge den i de olika färgnyanser som jag såg den. Ett förklaringens ord kan göra det tydligt varför det är så. Färgen, nyansen eller tonen är inte ett konstgjort eller godtyckligt arrangemang, utan en atmosfär som uppstår genom tillstånden. Att en sådan atmosfär eller lukt kommer ut från den fysiska kroppen är en punkt som inte behöver argumenteras för, men medan dess närvaro i det fysiska emellanåt är uppenbart för luktsinnet, så blir det i det diskarnerade tillståndet lika uppenbart för det synliga sinnet, där dess kvalitet urskiljs genom färgen. Den här utsöndringen från det verkliga jaget håller sig kvar och utgör själens klädesplagg, genom vars färg den ’känns och utläses av alla människor’ (2 Kor. 3:2). Det här är Herrens verk, och i skapelsens stora plan kommer vi se att i Hans ogenomträngliga vishet har Han sett till att inte bara förrädaren Judas (Apo. 1:25), utan varje själ som passerar genom dödens portal kan finna att deras egen plats förberetts åt dem.
En sådan perfekt anpassad plan – inte främst för bestraffning, utan snarare för att utdela rättvisa och eliminera all hämndlystnad – är den tysta men vältaliga förkunnelsen om skapelsen att dess Arkitekt och Byggare är en kärlekens Gud. Hans syfte med att kalla en värld till att existera var inte att förpassa den stora majoriteten människor till helvetets plågor, utan att känna till köttets ofrånkomliga svagheter och bräckligheter, genom vilket Hans nya ras av söner och döttrar måste passera för att nå perfektionen, och Han planerade och arrangerade så att även om människan, i sin dårskaps blindhet, frivillligt skulle bestämma sig för att bädda sin säng i helvetet, så skulle hon i dess mörkers svärta finna en vägledande hand som så småningom skulle leda det förlorade barnet hem.
Jag vet att jag är kättersk i mina slutsatser, men jag är en ödmjuk följare till någon som korsfästes för samma brott av de som var ortodoxa, och om Paulus hade rätt när han sade att profetiorna kan vara fel, talet kan upphöra och kunskapen försvinna (1 Kor., 13:8), skulle det då vara så väldigt överraskande att upptäcka att teologerna kan ha misstagit sig rörande saker som ögat inte har sett eller öronen inte hört? Låt oss därför vända oss till vårt diagram och noga jämföra dess uppenbarelser med de saker vi har lärt oss att tro.”
Det syfte som Omra hade med att rikta min uppmärksamhet mot det här ämnet just nu, var att rensa mina tankar på vissa felaktiga idéer som hindrade mig från att korsa bron. Mitt syfte med att dokumentera detta är att göra det tillgängligt för mina läsare vid ett mycket tidigare tillfälle på deras pilgrimsfärd; för jag inser den stora hjälp det hade varit för mig om jag hade haft samma stora fördel. Detta är hela min önskan. Jag försöker inte ha en lärares eller ledares värdighet i det syfte jag tagit på mig, jag önskar bara stå vid en något tveksam punkt på vägen som en skylt som förkunnar: ”Häråt”, för jag själv har redan haft stor nytta av informationen. Ta fram din guidebok och din kompass, studera diagrammet jag erbjuder, för dig att granska i ljuset av vad du bekänner dig till att tro om Faderns avsikter och benägenheter; och sedan, om du håller med mig om vägens riktning, så gå dit, och om inte, följ din egen tanke. Du kommer att göra den stora upptäckten vartefter. Du har all rätt att använda din fria vilja tills dina fötter når fram till avgrundens kant där jag har stått; där kommer du finna att din fria vilja måste bytas ut mot ett Måste, som den Stora Läraren har förkunnat: ”Du måste födas på nytt.”
Nu är vi i en position där vi kan undersöka detaljerna i just denna herrgård i Faderns universella hus, där han som har förklarat sig själv vara ”Vägen, sanningen och livet”, har sagt att han ska förbereda en plats åt oss.
Den cirkulära formen som avbildats på varje detalj av dess konstruktion förkunnar genast att dess ”byggare och konstruktör är Gud”, utan början eller slut, evighetens emblem. Och ändå har den en början – ett mikroskopiskt centrum som expanderar mot en oändlig omkrets. När vi ser på planet, så fastnar blicken genast vid en övre och en nedre grupp av sammangående cirklar (1 till 7), något uppdelade i mitten, men som tydligt antyder siffran 8. Om jag hade tid och plats att fördjupa mig i den mystiska orsaken för användandet av just den här symbolen i det här sammanhanget, så skulle vi finna att den avslöjar mer än ett sammanträffande. I det andliga riket har siffror en betydelse och en mening som sträcker sig långt bortom deras vetenskapliga och kommersiella värde, och det skulle krävas ett helt bibliotek för att ens börja förklara hela ämnet. Jag ska inte försöka göra mer än att indikera en av betydelserna som siffran 8 har i det här sammanhanget. Det behövs inget utförligt argument för att bevisa att 7:an och dess multipel används i skrifterna för att beteckna fullbordandet av olika cirklar – veckan, och jubelåret, vilka får räcka som illustrationer. Men medan en cirkel är fullbordad å ena sidan, så är tre av de tio siffrorna oanvända innan cirkeln av tio blir komplett. För att uppnå detta så inför vi ett sammanflätande av cirklarna, där 8:an blir ”den första dagen” på den nya veckan – återuppståndelsens dag, där symbolen i vårt diagram är profetiskt, och avslöjar en glimt av syftet som förmodat finns i Skaparens åtanke i läggandet av Jordens och dess anslutande himmels grunder.
Utanför den här centrala gruppen av cirklar har vi tre större uppdelningar, som på ett besynnerligt vis har arrangerats så att de fyller upp den kvarvarande rymden i den stora omkretsen och samtidigt behåller en kontakt från sida till sida. Det är dessa uppdelningar som ger den trefärgade aspekten, (VIII, grön; IX, grå; X, rosa) som vi kunde observera på håll.
(VIII = 8, IX = 9, X = 10 i romerska siffror, övers. anm.)
För att förhindra onödig förvirring behöver jag här förklara att diagrammet som ligger framför oss varken visar det Fysiska (förutom för antydan om Jordens relativa position genom den lilla prickade cirkeln), och inte heller det Andliga, utan helt enkelt det Psykiska stadiet i människans utveckling, och för att förhindra någon förvirring eller osäkerhet kring vad jag menar med att använda ordet Psykisk, så vill jag förklara i vilken betydelse jag använder det.
Jag godtar som min Guidebok – inte som en manual över doktrinsteologi – det Gamla och Nya testamentets skrifter. Det här gör jag eftersom jag har upptäckt genom omfattande erfarenhet – eftersom jag har lärt mig att använda dem så – att de utgör den mest användbara och pålitliga katalog jag hittills har träffat på. De säger mig att: ”Gud skapade människan till sin avbild – en treenighet av kropp, själ och ande.” Inte tre personligheter i en varelse, utan tre tydligt definierade stadier i en persons utveckling, vars stadier jag kallar för fysiska, psykiska och andliga, precis som vi i det dödliga har motsvarande stadier av barndom, ungdom och vuxenskap. Just den här tanken är så bekant för varje läsare av skrifterna att man knappast kan förundras över att teologerna använder sig av den för att stödja den godtagna doktrinen om treenigheten, men jag ber inte om mer från den än vad som onekligen måste vara uppenbart för varje ojävigt sinne, att om – genom Guds ekonomi – lämpliga omständigheter har getts för människans behov och tillväxt av både hennes fysiska och andliga natur, så är vi lika försäkrade i att anta att samma beaktande har gjorts för det psykiska.
Skapelsens profetiska svar på prästens arroganta antagande om kraften att öppna portarna till himlens kungarike för den han vill, och stänga dem inför den han inte vill låta komma in, hämtades från grundandet av världen, genom att Gud införde ett mellanliggande tillstånd – ett psykiskt tillstånd mellan det naturliga och det andliga, precis som Han placerade en gryning mellan mörkret och ljuset, och som en liknelse, Syndens vildmarker mellan de egyptiska slavarna och det Förlovade landet.
Låt oss nu undersöka vårt diagram och se hur det harmoniserar med tanken på ett Psykiskt, eller övergående, stadium från det Fysiska till det Andliga.
Den första meningen i Handboken vi använder säger: ”I början skapade Gud himlen och Jorden”, och lite längre ner på samma sida (5:8), står det: ”Och Gud kallade valvet för himmel.” Det finns andra himlar. Vi får veta att Paulus kände en man som ”upptogs till den tredje himlen” (2 Kor. 12:2), men nu fokuserar vi på den himmel som närmast omger Jorden.
Den lilla prickade cirkeln (E) i mitten av ritningen utmärker den relativa position som vår existens vagga innehar. Vår ingång genom födelsen är den mikroskopiska punkt varifrån himmelsradien utgår, och varje barn går upp på scenen iklädd oskyldighetens kappa. Det här har vi från auktoriteten hos Honom som förkunnade att Han var: ”Vägen, sanningen och livet.” När Han tillfrågades om villkoren som existensens rent andliga stadium kunde uppnås genom, svarade Han: ”Om ni inte omvänds och blir som små barn, så kommer ni inte in i Himlens kungarike.” Vi är sålunda säkra när vi antar att det nyfödda barnet är standarden för den oskyldighet som krävs för att komma in i det andliga kungariket, och som stöd för detta vill jag påminna om det tillstånd som utkrävdes av Nikodemus: ”Du måste födas på nytt”.
Jag ska snart ta upp mer om detta, men just nu kräver en annan utveckling min uppmärksamhet.
Om då mannen från Nasaret talar med auktoritet, så kommer varje barn till livet fritt från fläckarna från en personlig orenhet, och behåller den friheten tills det är gammalt nog att ”veta att avsäga sig ondskan och välja det goda”. Vid det laget börjar det axla ansvaret för sina egna handlingar, och, enligt de val det gör, så förflyttar det sig från det neutrala tillståndet det varit i så länge efter sin födelse.
Vilket enormt beslut som vilar på en sådan skör och inkompetent balans! Eller hur? Kanske. Men när vi säger detta, har vi då inte en alltför smal syn på situationen, precis som vi också glömmer att påpeka betydelsen i sammanflätningen av cirklarna i det diagram vi beaktar. Från den centrala punkten där vi kommer in i varandets tillstånd, till den oändliga expansionen av livets omkrets, ”så lever ingen av oss på egen hand, och ingen människa dör för sig själv.” Människorasen är ett släktnamn som omfattar varje invånare på Jorden, både svart och vit, gul och röd: Gud ”har gjort alla människonationer med ett blod”, och från varje själ avkrävs att hon ska känna igen det uppenbara faktumet och vara som en bror eller syster åt varandra, var det än behövs. Om den här plikten uppfylls, hur noga vägleds, beskyddas och uppmuntras då inte barnet när det fattar sitt första beslut?
Därpå uppstår frågan: ”Vem bär skulden om barnet snubblar och faller”? Detta är ett av problemen där Mästaren råder oss att ”inte döma”; det är en fråga som kommer att avgöras i en domstol där absolut rättvisa utkrävs. Det vi behöver ha i åtanke här är varningen som vi alla är alltför benägna att ignorera: ”Låt dig inte luras; Gud kan inte bedras; för vad människan än sår, ska hon också skörda.” Just nu kan barn behöva bära bördorna, effekterna och vissa påföljder av sina föräldrars synder, försummelser och likgiltighet, men i den stora domstolen utdelas en rättvis kompensation till den oskyldigt lidande, och den skyldige behöver sona tills den sista påföljden betalats.
Låt oss se vilka omständigheter som lagts på plats för detta. Vi bortser för stunden från alla yttre tankar om försummelse, och tillåter den fria viljans avsiktliga handling. Barnet väljer att vara olydigt. Det här är själva den synd som doktrinen om Fallet baseras på. Efter att ha trotsat Guds befallning, och sett hur synden fläckat oskyldigheten som hade klätt honom, och hört sin Skapares röst som kallade honom till trädgården, så försökte Adam, i medvetenheten om sin skam och skuld, för första gången dölja sig från Gud.
När det första steget tagits i olydnad, så blev den nedåtgående vägen lätt; momentum ökar tills kraschen till slut kommer, och den vårdslöse förlorade sonen finner sig själv hukande bland svinen (den egyptiska synonymen för djävul), nedsmutsad, stinkande och vältrande i svinstians lera. Han ligger i det lägsta helvete ett Jordens barn kan nå (1), på randen till ”det yttersta”, på dödens väg, men han kan inte dö. Gud har förutsett och förberett ett sätt att bemöta och övervinna en sådan förfärlig katastrof. Synden är stor, men Gud är större – Allsmäktig – och Han, vars ord inte kan brytas, har lovat: ”Jag kommer lösa ut dem från gravens makt, och frigöra dem från döden” (Hos. 13:14).
Låt mig ljuda den här trumpetens anrop av hopp genom de mörkaste och djupaste avgrunderna som finns i helvetet: Gud den allsmäktige – den eviga och omutliga – har förkunnat att: ”Alla människor kommer att frälsas genom Honom, och genom Honom få kännedom om sanningen”. Påföljden för en avsiktlig missgärning måste först betalas – upproriskhetens strävan måste först dras upp med rötterna, och dess effekter måste gottgöras – den pånyttföddes trofasthet måste säkerställas med tillfredsställelse – och sedan kommer den förlorade sonen eller dottern, som funnit sig själv, att uppstiga och vända sina fötter hemåt. Så som stegen i hans dröm visade vägen från Jorden till Himlen för Jakob – den hemlöse vandraren – så har Gud från det lägsta helvetets bråddjup ställt upp en annan stege vars ben står nertryckta i gyttjan kring svintråget, så att offret för frestelser, när hon vaknar ur sin druckna orgies dvala, kan kämpa sig tillbaka till ringen, kappan, kyssen; sitt ”välkommen hem”.
Och nu, när vi har tagit en titt på detta lägsta djup som en själ kan sjunka till i sina onda gärningar, så ska vi se på de olika stadierna som den försonande uppstigningen sker genom.
Det här behöver vi inte lägga alltför lång tid vid, eftersom vi kommer märka att vi redan har besökt vart och ett av de andra stadierna på resan, då Myhanene, eller någon av hans medarbetare, har fört mig till olika platser som svar på de frågor jag haft, eller för att illustrera någon punkt i de instruktioner jag fått.
Ett förklarande ord kan vara på plats här, för de som redan är bekanta med samstämmighetens faktum genom den evidens som erhållits genom spiritualistiska seanser. Den här gruppen av tillstånd som vi nu beaktar (1 till 7 i vårt diagram) är de sju sfärer som så ofta hänvisas till av olika ledare. Så långt jag känner till, så är det jag nu avser att göra den första gången som de lagts fram i ordningsföljd, så att studenten tydligt kan förstå deras arrangemang och förhållande till varandra.
Om vi lämnar deras lägre djup – där själen skulle kunna sjunka in i utsläckningen och upphöra att finnas, om det inte vore för den eviga arm som håller den uppe – så får vi i den andra sfären en glimt av den ändlösa strävan och stridslystna kamp som pågår i försöket att undkomma skorpionstyngen från ett uppvaknande samvete, där Ladas vaksamma bistånd med sin grupp av hjälpare väntar för att ge första möjliga assistans som kan ges för återupprättandet. (Livet i Elysion).
I det tredje stadiet lärde vi oss historien om ett väldigt vanligt fall från det här tillståndet då vi lyssnade på Maries återgivning av Svartsjukans skörd (Genom dimmorna), och instruerades i vilka medel som används för att leda sådana själar från sitt lidandes styng och deras förtvivlans mörker in i frihetens och hoppets ljus.
När vi når den fjärde sfären, så stiger vi upp från de underjordiska hålor och grottor där dessa scener från själens första rening äger rum, och finner att vi står vid foten av det Berg som jag stod på så snart efter min ankomst. Inte långt bort kan vi se Dimmorna som omsluter Jorden. Hur nära Jorden vi är, kommer jag tala om när jag tar upp dess angränsning i förhållande till den här sfären och sektion IX i ritningen, då dessa tre stadier tillsammans har samma gråa atmosfär. Om det hade funnits tillräckligt med ljus för att se färgerna i de grottor vi lämnat bakom oss, så kanske vi hade sett dem förändras, då vi kom från den leriga smutsen i djupen, genom de bruna och beige stråken, tills vi nådde fram till det gråa. Därifrån, när själen stiger uppåt när den närmar sig det Andliga, så förändras det gråa och förlorar sig självt i de prismatiska nyanserna, och blir ljusare, ljusare och sedan genomskinligt då det stiger in i Guds sanna ljus.
Genom ett ögonkast ser vi att den här sfären har den övergripande ritningens mittposition. Den är den enda medlemmen i den här gruppen som utgör en perfekt modell över hela designen – en komplett cirkel, uppdelad i övre och lägre avdelningar genom en korridor, vilket anspelar på balansen i Rättvisans vågskålar. Men den kanske lämpligaste illustrationen vi kan använda för att indikera dess olika egenskaper, är entréplanet i en byggnad som används som tullhus vid de två kungarikenas gränsland. Alla som vill komma in måste passera genom dess inspektionshall för att genomgå en preliminär granskning. Här undersöker man noga ägodelarna så att allt smuggelgods kan konfiskeras, pass omsorgsfullt synas, meritbrev kan autentiseras, alla valutor obarmhärtigt testas och slutligen fastställer man att hälsotillståndet är tillfredsställande, eller så avkrävs en karantänperiod i ett eller annat av källarrummen.
Den rigorösa rutinen i den här granskningen är väldigt motbjudande för de flesta av immigranterna, som finner att de har vilseletts, felinformerats eller fått råd av obehöriga experter vad gäller inträdets villkor. Det här gäller i synnerhet i förhållande till lagen som föreskriver en enkel klädnad, vilket är ett krav. Det är i det här avseendet där de välbärgade, de stolta, de fåfänga och de arroganta möter motstånd, medan de fattiga, de ödmjuka, de blygsamma och de skygga passerar med en överraskande omtanke. Frågan om beklädnaden avgörs av lagen utifrån den synnerliga grunden för vad en människa är i sig själv, utan den minsta hänvisning till vad hon var eller någon ställning hon kan ha haft i kungariket hon kommer ifrån, och egenskaperna i den kappa hon får avgör hennes nuvarande destination och de omständigheter som hennes nya liv börjar med. Det här utgör ofta en av de mest upprörande överraskningarna i själens övergång. Jag ska strax beskriva ett sådant fall.
I den här sfärens övre del når vi de första byggnaderna som finns i sfärerna – Vilans hem, där vi hörde den Magnetiska koralen, och sådana inrättningar som Assyrierns hem, och när vi går över in i den femte, så når vi Kompensationens stad.
Det var strax efter den gränsen som jag nådde fram till min mor Vaones hem, där jag i den stunden fann idealet för mitt hjärtas livslånga önskan. Därifrån har jag haft ert sällskap, mina tålmodiga och tillåtande vänner, och ni har kunnat lära er något om den lära jag har fått ta emot; har sett på de illustrationer som har lagts fram åt mig, överraskats av de underbara uppenbarelser som har gjorts, medan jag letts framåt mot Rösternas katedral. Nu väntar ni på att se mig korsa den stora avgrunden. Jag är också ivrig efter att bli kvitt de sista av Jordens influenser vilka förhindrar att jag gör det. Vad just den här bristen i mig är, har jag ännu inte upptäckt, men den stora punkt jag är angelägen om att prägla in i ert medvetande är faktumet med de långtgående effekterna av till och med svagheterna på Jorden, och det obevekliga kravet på att syndens sista fläck tas bort, till och med ända ner till ”vårtor eller rynkor”, innan man får förmågan att nå den andra sidan, och själen i sanning föds in i Guds andliga kungarike.
Så vi sammanfattar vår undersökning vad gäller processerna som pågår under Guds överinsyn och beordran för att föra upproriska själar tillbaka från sitt vandrande, till det arv som Han gjort iordning åt oss. Men Herden har sagt oss: ”Jag har andra får, som inte är från den här fållan; jag måste hämta dem också, och de ska höra min röst, och så blir det en fålla, och en Herde” (Joh. 10:16).
Det finns fortfarande tre andra sektioner i vår ritning som vi inte tagit upp ännu. En kort betraktande av dessa fullbordar inte bara studiet av cirkeln, utan samlar in alla de andra fåren så att fållan blir fulltalig. Vi har sett vilken omsorg som getts till de civiliserade, kultiverade och moraliskt ansvarsfulla raserna, men Han som har befallt att fragmenten ska samlas in så att ingenting går förlorat, säger att de hedniska, okultiverade och degenererade själarna har samma inneboende värde som de kultiverade, och har därför vidtagit precis lika lämpliga, omtänksamma och passande åtgärder för att de ska nå perfektion som för de andra. Dessa övergivna, föraktade och avvisade människor, även om de i sitt fördärv är ”av Jorden, jordaktiga”, är i sin moraliska korrigering inget mer än oansvariga barn som inte vet något om någon standard för rätt och fel. Därför har Han förberett en plats åt dem (VIII) i nivå med, men fri från inflytanden, påföljder och föroreningar från inlärd vårdslöshet och fördärvlighet. I den här tryggt skyddade fristaden så har man försett dem med ett biståndsarbetes insatser som passar perfekt in på alla deras behov, för att till sist föra dem in i fållan som omfattar alla.
Sektion XI, som i placering och färg motsvarar den fjärde sfären och Jorden, där bara de tunnaste av slöjor skiljer dem åt från varandra, är det tillstånd dit själarna hos dem som fortfarande är i köttet går för att få instruktioner under sömnens timmar. Kroppen kan inte tappa sitt medvetande förrän själen lämnar den, och det här tillståndet har designats av Gud så att själen, medan kroppen sover, fortfarande kan ha en obruten samvaro med de som har blivit odödliga, och på så vis undanröja varje misstanke om död (Job 33:14-17). Historien, både den heliga och den världsliga, är full av evidens för detta uppenbarligen enastående faktum, men intresserade organisationer som inte kunnat existera sida vid sida med sådana öppna umgängen har skrattat åt tanken, tills det har förpassats till vidskepelsens domäner, och flertalet människor återvänder från sömnen med minnet av dess ojämförliga biståndsarbete dränkt i glömskan. Men Gud står aldrig utan ett vittne till sanningen. Jag har lärt mig en slående illustration av detta i samband med mitt eget försök att föra tillbaka nyheten om det här faktumet till Jorden, och lite längre fram kommer jag dokumentera en biståndshändelse som jag fått från en av mina läsare som gavs till mig när hon sov.
Den sista sektionen i ritningen som jag nu ska ta upp (X), är en som jag räknar med kommer föra med sig ett budskap om glädje och tröst till många sörjande hjärtan. Så många av Jordens söner och döttrar sörjer att deras enda barn dog under graviditeten eller gick bort strax efter. Hör på! ”Känn tröst, känn tröst mitt folk”, sade er Gud. Den här sista platsen som vi måste se på, i anslutning till ”det jordiska hemmet för vårt tabernakel”, är hörnet av himlen som ni har längtat och sökt efter, så som jag sökte under alla mina dagar i köttet efter min mors okända kärlek. Till slut, när slöjan drogs åt sidan, så fann jag henne. ”Sök och ni ska finna”, även om konceptet bakom den tanken så vida överskrider människans tanke och hopp, att det ”har inte nått människans hjärta” att föreställa sig vad Gud har ordnat för den här kontakten. Det dödfödda barnet har levt om det funnits en enda, avsiktlig rörelse från fostret i livmodern; det var den nya själens födelseryck, och den kan aldrig dö.
Från denna första kamp in i livet tills det vet att ”vägra ondskan och välja det goda”, genom användandet av den fria viljan, så befinner sig den själen i någon speciell ängels omsorg som har utsetts till uppgiften, och därför sade Mästaren: ”Se upp så att ni inte föraktar någon av dessa små, för jag säger er, att i himlen så ser deras änglar alltid Faderns ansikte”, ”För sådant är Himlens kungarike.” De förs bort från Jorden i sitt personligen obesudlade tillstånd, så de behöver inte passera genom de högre, förädlande stadierna ens i högre sfärer, så Guds visdom har gett dem ett annat sätt att uppstiga där de kan få instruktioner och förberedas för den Andliga världen bortom.
Är det möjligt att sådana själar behöver någon förberedelse? Ja, och genom detta kanske vi kan förstå en koppling mellan den rigorösa granskning som genomförs för att säkerställa själens renhet så att den kan passera från det Psykiska in till det Andliga kungariket. I barnet kan det finnas – finns det – ett frö, grodden, en fläck från nedärvda laster, eller så kan det finnas psykologiska vibrationer och intryck som tagits emot från omständigheter som modern utsatts för; allt detta måste tas bort fullständigt, och möjligheten till någon efterverkan måste noga tas om hand. Den typ av grupp som arbetar för att säkerställa detta har vi betraktat fler än en gång under våra besök till Cushnas hem med barnen.
Med detta lämnar jag vårt studium av den stora skapelseplanen och visdomen den visar upp om själens utveckling, utbildning och rening under sin existens spädbarnstid och barndom. Säkerligen, då vi begrundar studiet, funderar över det och intelligent beaktar det, så kan vi ta fram psalmskrivarens förkunnelse och säga, åtminstone vad gäller det här hörnet av universum: ”En sådan kunskap är alltför underbar för mig; den är högt upp. Jag kan inte uppnå den.”
KAPITEL 14: NÅGRA ORD OM AKTSAMHET OCH HOPP
Nu när jag har sammanfattat – långt mer kortfattat än jag skulle ha önskat eller som ämnets betydelse kräver – den nya tolkningen av himlen och Jorden så som den placerades framför mig av Omra, så är jag inte så oresonlig att jag ber att den omedelbart ska godtas som en sanning utifrån auktoriteten i min egen förkunnelse som saknar stöd. Ingen, vare sig de är i sin kropp eller utanför den, har rätt att ställa ett sådant krav, och det är långt från min natur att vilja väcka ens den minsta misstanke om en sådan inriktning. Jag dokumenterar helt enkelt det som har uppenbarats, gjorts känt för och fullständigt godkänts av mig själv. I ljuset som det skänkt har jag kunnat lösa många problem, och det har brutit förseglingen till hittills ogenomträngliga mysterier, och har kunnat testa värdet hos många ihärdiga auktoriteter, och befriat mig själv från bördan hos nedtyngande vidskepelser och har gett mig en ädlare och mer konsekvent uppfattning och tanke om Gud. Under min inkarnations dagar hävdade jag rätten att använda min fria vilja – jag kunde använda den eller missbruka den efter mitt eget godtycke, alltid underställt den rättvisa påföljd jag pådrog mig genom min handling. Du har rätt till samma frihet som jag åberopade, och jag skulle vara den sista att begränsa den. I slutänden ”kommer alla människor att frälsas av Gud, och genom Honom kommer de att få kunskap om sanningen.” Frågan för varje människa att ställa är – Vilka är de bästa sätten att nå målet på kortast tid och under de mest gynnsamma omständigheterna? Det finns väldigt lite, om någon, tvist vad gäller det som är nödvändigt för att kvalificera sig för framgången; alla svårigheter uppkommer när vi ska tolka reglerna som kvalificeringen ska säkras genom. Handboken (skrifterna) som vi har till vårt förfogande som hjälp och vägvisare, säger oss att dessa regler är så enkelt och direkt upplagda där i att ”den vandrande människan, om än en dåre, inte kommer att ta fel på dem”. Skulle du fråga mig var dessa regler har ställts upp? Den store Herden som förkunnade att Han var Vägen, sammanfattade dem i en enkel, otvetydig mening: ”Så allt som ni önskar att människor ska göra för er, ska ni även göra för dem; för detta är lagen och profetian.” (Matt. 7:12). Ett liv som levs på det viset får sin smorning av den Helige Anden – Kristuslivet – och kan inte komma nära döden. Men för att vara på det viset måste detta levas efter konsekvent, och inte bara godtas som ett slags tro. Livsvanorna framställer karaktären när köttet har kastats bort, karaktären manifesterar sig själv som ett klädesplagg för själen i olika färger, som sträcker sig från vitt till djupaste brunrött, och varje färgnyans måste uppta sin lagenliga plats. ”Ordning är himlens första lag.” Du finner inte några smutsiga trasor av orättfärdighet bland de vitklädda som samlas framför tronen.
Återigen vill jag påminna er om att, även om jag talar till er från där tilltro har förändrats till åsyn, så insisterar jag inte på att ni godtar mitt ord om det inte talar till er; men jag har föreslagit er, och återigen upprepar jag mitt råd, att tänka, begrunda, meditera över de här sakerna, och ”låt varje människa vara fullt övertygad i sitt eget sinne”, om huruvida jag talar ord av sans och sanning eller inte, och låt henne sedan agera därefter. För – och jag tar inte lätt på det jag säger nu, och inte heller är jag okunnig om de förfärliga konsekvenserna av resultatet, utan jag förkunnar sanningen djärvt och kärleksfullt så som den har avslöjats för mig, och så som jag har talat – om du i saken upptäcker att du har gjort ett misstag när du inte godtagit det råd jag gett, så kommer du märka att felet inte är kroniskt.
Du måste skörda det du har sått, måste gå till den identiska plats som du har förberett åt dig själv, måste betala den sista påföljden som du har ådragit dig, och du kommer känna dig driven att uthärda vilken behandling som än är nödvändig för att få bort varje fläck som du har fått; men var du än finner att du har hamnat så kommer du, som jag redan har påpekat, alltid hitta effektiva och medkännande medhjälpare till Gud som bistår och vägleder dig, och så snart du har betalat din skuld så vänd dina tankar och önskningar hemåt. Och även om du faller till de lägsta djupen – hemska tanke, som du kan bevaras från – kom då ihåg att ”människan efter Guds eget hjärta” har förkunnat: ”Om jag bäddar för mig i helvetet, skåda, Du (Gud) är där.” Gud, som har lovat: ”Jag kommer lösa ut dem från gravens makt, och frigöra dem från döden; O död, jag kommer vara din plåga; O grav, Jag kommer vara ditt fördärv” (Hos. 13:14), och detta eftersom Hans kärlek är evig, och Han ”kommer att frälsa alla människor.”
Återigen bjuder jag in dig att fråga dig själv om ett sådant evangelium som jag lagt fram inte tilltalar dig, och får din själ att svara med: ”Jag kommer ställa mig upp och gå till min Far”, och därmed undvika olydighetens oundvikliga följder?
Men jag vill också att du tänker en stund på själen som vaknar upp för sent för att komma undan påföljden; eller den som finner att han eller hon är offret för blinda som leder de blinda – själen som öppnar sina ögon för att upptäcka att den yrkesarbetande prästens löften och försäkringar är värre än värdelösa i tullhuset i livet efter detta. Offret för ett bedrägeri kanske inte är ansvarigt för rånet som har skett, men måste lida för sin försummelse att akta sig för att falla i fällan som förde med sig hennes fall. Det är verkligen sorgligt att se det upprörda offret när desillusionens slag faller över de oskyddade skuldrorna, och samvetet drabbas av ånger då det påminns av en ömsint, medkännande röst som beklagande utropar: ”Så ofta jag kunde ha… men du gjorde det inte.” Ändå, ur vraket kommer en frälsande strimma av hopp. Allt är inte förlorat. Legoprästens utsaga var lika felaktig åt båda hållen. Om han inte hade behörigheten att utlova en krona på falska villkor, så hade han inte heller rätten att framhålla en evighet av bestraffningar.
Till slut – oavsett vilket djup som tyngden av personligt ansvar har fått själen att sjunka till – så finner den sig och ser över tillståndet som dess klandervärda uppförande med rätta placerat den i. I en sådan kris kommer den inte stå ensam. Nära till hands finns en av Guds bemyndigade änglar, som där fått uppgiften att ge den assistans som jag fick ta emot av Myhanenes grupp, som ni har kunnat följa och vars instruktioner jag har gett er en inblick i. Efter att ha gynnats av ett sådant gudomligt bistånd, så ser eller hör jag aldrig något om någon som är som jag var, men jag längtar efter att hitta honom, så att jag kan få tala med honom om vad jag har upplevt.
Arma pilgrimssyskon, likt mannen som gick från Jerusalem till Jeriko, så har du sannerligen fallit i äventyrarnas händer på vägen. Men du är äntligen i goda vänners lag. Hör dem, umgås med dem, gå med dem, för i den käre Mästarens anda, så kommer de få ditt hjärta att brinna inom dig längs vägen. Åh, som jag skulle älska att viska i dina öron om den tröst jag har fått från ett sådant bistånd, från stunden då den första misstanken om vad som hade hänt började dyka upp när jag låg förundrad på sluttningarna där Helen fann mig! Omra har sagt att Rösternas Katedral kommer att fascinera mig genom alla tidsåldrar. Så kan det vara – trollformeln den viskar har än så länge bara börjat omsluta mig i sin fantastiska charm, och det kan vara så att jag inte är kompetent nog att framställa en åsikt om attraktionskraften den kommer att ha under kommande tider – men just nu kan jag inte föreställa mig att himlen kan frambringa en fylligare, ljuvare, heligare eller mer själslindrande musik, än den enkla förkunnelse som Helen gjorde som svar på tvivlet om ifall kärleksfulla och medkännande gärningar i sig själva hade något värde här.
”Men Fred, Gud är kärlek”, svarade hon mig. ”Det som föds ur kärlek har fötts ur Gud. Det är allt vi vet om honom.”
Jag kunde inte ta till mig musiken i sin helhet den gången – mina öron var alltför upptagna av chocken som hade kastat mig över gränsen, för att jag skulle kunna höra något annat än ord. Jag har sedan dess kunnat uppfatta och lyssna på melodin, också så att jag kunnat höra något av det evangeliets djup, och jag säger dig att du inte behöver förtvivla, ”även om dina synder är blodröda, så kommer de att bli snövita”, även om du drivs till att bädda din första säng i det lägsta helvetet; för Han som ”frälser alla människor” kan utföra Sitt syfte till det yttersta; vare sig det yttersta består av avstånd, tid eller fördärv.
Vi kanske inte vet hur frälsningen kommer att uppnås, men Arkitekten som designade huset är Själv väl insatt i varenda kommunikationsmetod, och skulle vi en dag upptäcka att Han inte lyckats föra en enda själ till dess utsedda mål, så skulle Hans allsmäktighet inte vara perfekt, enbart genom det enda misslyckandet. Var därför vid gott mod. Du har hört kallet: ”Kom till mig!” Dina synder kan ha fördröjt ditt svar på det kallet, men du kommer inte försummas – du har inte lämnats ensam att hitta vägen hem. Oavsett vad det är för mörker och ovisshet du står inför så har du en bemyndigad, vägledande hands hjälp och stöd. Du kommer att gå igenom många skiften, det må så vara, men var säker på att dina fötter till slut går över Faderns tröskel, och din slutliga vila kommer att vara i din Faders hem.
Sådan är utsikten som ligger framför mina ögon. Du, som fortfarande befinner dig i dalen, kanske inte ser den, men var modig – klättra på den uppåtgående, framåtriktade stigen som ligger vid dina fötter, lyssna på hoppets viskningar som faller som ekon från bergstopparna, fråga dig själv vart alla de går som strävar uppför kullen och följ i deras fotsteg så kommer du snart se, så som jag ser nu, och höra den musik som jag hör – den himmelska koral som Helen sjöng för mig när jag stod där du står nu, men som jag inte kunde uppskatta då, så som du nu inte kan förstå det evangelium fullt ut som jag har fått i uppdrag att förkunna för dig.
Men låt mig ge ett varningens ord inför en fara som är möjlig, men inte sannolik, för dig att råka ut för till och med i det här läget. Försök inte göra dig någon uppskattning om hur lång tid det kommer ta för dig att nå det mål som du utlovats att nå bara genom dödens slöja. Bakom dig ligger köttets Gårdag, men nu står du i det eviga Idag, där det inte finns något Imorgon. Tiden har upphört. Och Gud, som är perfekt i alla sina verk och vägar, gör nu dig perfekt genom det som berör dig. Inget kan komma in i Hans himmel som är befläckat, och innan du går över dess tröskel måste du vara utan blemmor eller rynkor. När jag tänker på detta minns jag Eileles rader:
Åh! Det är inte som människan lärt oss –
Bara ett steg från Jorden till Gud;
Där vi passerar genom Dödens dal till Honom;
I det klädesplagg Jorden gett oss;
Kallade att prisa Honom i vår trötthet.
Eller att sjunga, medan rösten
Ännu bryts av kärlekens farväl,
Kunde vi då lämpligen glädjas?
Nej! Vi måste vänta tills det sista spåret av Jordens fläckar har försvunnit, tills den sista indikationen på tyngden som så enkelt angripit oss är borta, och själen blir så lätt av anden som lever inom den att den tryggt kan beträda den sköra väv som sträcker sig över avgrunden, och med stegen hos en vinnande hjälte som tar emot sin belöning.
För de allra flesta pilgrimer leder stigen till en sådan försoning genom Gehennas dal snarare än över Olivbergets krön. Men frukta inte – ”Om du söker (Gud) med hela ditt hjärta och hela din själ”, så kommer du finna Honom, även om Han måste hämta dig genom en babylonisk ugn, och inte så mycket som lukten av flammorna kommer att vara kvar hos dig när frälsningen är slutförd.
Frågar du mig från jordplanet: ”Varför måste det vara så, om Gud ser till att alla människor blir frälsta?” så svarar jag: ”För att Gud har förkunnat att varje själ som hör och svarar på inbjudan: ’Kom till mig’, ska komma in i kungariket genom den ’trånga port’ som alltid finns tillhands och leder till en huvudväg – ”Helighetens väg; de orena kan inte ta sig över den’ (Jes. 35:8), och den leder, utan en antydan till omvägar, direkt från den plats där vandraren hittats, till det sedan länge förlorade hemmet. Om Gehennas dal ligger längs denna direkta väg, så är det Synden och inte Gud vi ska skylla på. Men den vandrande själen behöver inte vara rädd för skiftningarna längs vägen, för hon kommer höra en liten, tyst röst av kärlek och uppmuntran bakom sig som säger: ”När din väg går igenom vattnen, så är Jag med dig … när du vandrar genom elden, så kommer du inte bränna dig, och inte heller ska lågan vidröra dig” (Jes. 13:2).
Och ändå, även om den yttersta segern är säkrad, så har den ännu inte uppnåtts, och i synnerhet under själens första stadier i den försonande utvecklingen, så finns det faror att ta i beaktande som jag är angelägen om att uppmärksamma er på. Det finns lejon längs stigen, som Bunyan såg i sin berömda liknelse, och det har aldrig varit mer nödvändigt än nu för någon Porter att vara på vakt för att försäkra pilgrimer om att lejonen inte bara är kedjade, utan också för att förklara och ge råd om andra hinder som har lagts utmed stigen för att locka andra ifrån den.
Precis här kan jag föreställa mig att jag hör någons röst – det kan vara flera – hos mina nervösa läsare som tittar och det med rätta – efter något tecken på kätteri, eller måhända den kluvna hoven i mina läror, och frågar mig om jag har glömt att jag skulle tala från bortom floden, och om jag kanske har blandat ihop mina hänsyftningar?
Jag tackar dig ettusen gånger för påminnelsen, kära vän, och ber att du fortsätter bemanna vakttornet, och ropa ut närhelst du upptäcker något tecken på fara. Men så här långt är vi emellertid i trygghet. När du använder dina dogmatiska fältglasögon så vilar du din blick på den skummande, turbulenta Jordan över vilken förskrämda dödliga darrar och krymper ihop när de ska korsa den, men jag har, i vidare utforskningar, hittat platsen där israelerna passerade över på torra land, tills alla hade kommit över Jordan” (Jos. 3:17), och har lärt mig vad Kristus, i hemmet bortom den upptorkade floden, menade till fullo när Han förkunnade att livet är ”evigt”, och därför oskiljaktigt, så är allt ett vare sig farorna och svårigheterna kommer lite tidigare eller senare – de inträffar, och måste överkommas.
Återupptäckten av denna torrskodda passage – för den har funnits där från början – och återupprättandet av föreningen som nu orubbligt demonstreras på samma vis som alla existensens fakta, innebär, för varje individ som ger sig av för att gynnas av fördelarna den erbjuder, väldigt viktiga ansvar. Upprättandet av en relation kräver alltid aktsamhet och en tillfredsställande garanti mot misstag, till och med i de vanliga kontakterna i handelslivet. Då den relation som övervägs är av en närmare och mer bestående sort, så behövs motsvarande grad av ännu noggrannare granskning. Men när vi upprättar en samvaro med en utsikt som sträcker sig över evigheterna, så blir det nödvändigt att vi bara ingår relationer med de vars meriter är okränkbara, upprättade med behörighet och har prövats väl och funnits vara effektiva och pålitliga på alla sätt och vis.
Det är i förhållande till att placera er själva i händerna på okända och självanmälda vägledare och rådgivare, som instruerar er i anknytning till denna senare och högst viktiga aspekt av livet, som jag önskar erbjuda ett till försiktighetens ord.
Låt mig göra mig förstådd direkt. Jag har inget själviskt motiv, och med all den vördnad jag förmår så säger jag; Gud förbjude att jag skulle försöka skingra den minsta strävan som kommer från den minsta av Guds små för att föra sanningen om en fortsatt existens till sinnet hos den mest ovärdige dödlige, oavsett vilken form eller oavsett hur synbarligen absurd den strävan kan te sig i sin uppvisning. Herren över massorna – om händelsen dokumenteras trofast – är känd för att använda en åsnas skriande, och i Sin allsmäktighet har Han förstorat Sin uppenbarelse därigenom lika ärofyllt som när Han valde att bryta Israels kedjor genom en förstörande ängels ingripande. Därför så har jag ingen rätt eller önskan att baktala det som Gud har valt att använda. Samtidigt – och det är den här positionen jag vill inta – för att Gud kan ha använt Balaams åsna vid ett högst ovanligt tillfälle, så skulle det vara dåraktigt att hävda att varje åsnas skriande ska godtas som Guds röst. Syndens huvudnummer är att göra en travesti av Sanningen. Av den orsaken så anstår det varje människa att ”inte tro varje ande, utan pröva andarna för att se om de är av Gud, för många falska profeter har gått ut i världen” (1 Joh. 4:1), och därför önskar jag ge er denna varning och förklaring.
Likasinnad attraktion är den mest potenta influensen i livet, vare sig den attraktionen riktas mot det goda eller det onda, och den är förmodligen mer dominerande i själens domäner än i köttets. Bönen är den kämpande längtan efter det liv som är målet för dess önskan, vare sig den önskan är ren eller illvillig. En förfrågan kan förkläs en verbal formels mask, men själen krymper instinktivt när den tar sig an en fientlig tjänst. Därför ”kommer alla som ber (enligt denna lag) att få.”
Kristus säger detta tydligt: ”Om” och lägg märke till denna empatiska kvalificering för att lyckas ”Om ni bor i mig, och mina ord bor i er, så kan ni be om det ni önskar, och det kommer att göras för er” (Joh. 15:7). Å andra sidan: ”Om en människa inte bor i mig, så slängs hon bort som en kvist och förtvinar, och människorna samlar in dem och slänger dem i brasan, och de eldas upp” (Joh. 5:6).
Så bönen – eller den längtande önskan – är den trådlösa installation som kallandet till föreningen först görs genom, mellan själens inkarnerade och diskarnerade tillstånd, och varje hjärta som är instrument för sändningen – som en människa ”tänker i sitt hjärta så är hon” (Ord. 23:7) – är samstämmigt kopplade till det ena eller det andra av de enda två befintliga kallanden som finns – antingen det av Gud utvalda centret (vare sig du kallar det Kristus eller något annat namn), eller fiendens. Du kan inte ha båda anslutningarna.
När någon därför bestämmer sig för att försöka upprätta en anslutning för att kommunicera med den diskarnerade, så är den viktigaste ingången för en människa att undersöka sig själv, och att få en tydlig förståelse för kvaliteten hos den själ som svarar på hennes anrop om att ha ett samtal.
Låt dig inte luras. Det är högst nödvändigt, om du vill få kunskap om sanningen, att en människa snarare bör undervärdera sig själv i sin bedömning än att göra motsatsen, för rättfärdigheten kan inte möta orättfärdigheten på lika villkor; ljuset umgås inte med mörkret; Kristus har inget samröre med Beliar. Lagen som reglerar den här avsaknaden av attraktion mellan de båda är lika viss i sin verkan som den som varnar om att leka med tändstickor i närheten av krut.
KAPITEL 15: OM ANDLIGT UMGÄNGE
Det är en vanlig men väldigt naturlig villfarelse att det – givet att det går att upprätta ett sätt att kommunicera mellan de så kallade levande och döda – skulle vara lättast att uppnå mellan medlemmar i samma familj än med främlingar. Ett sådant antagande baseras på tanken om att släktbanden fortsätter; men ”kött och blod kan inte ärva Guds kungarike”, och den enda relationen som överlever är den rena tillgivenhetens heliga band. I den andliga världen finns det bara en familj som innefattar ”varje sort och språk och folk och nation. En är deras Fader, till och med Gud, och alla är syskon.”
Det här kan vara något som är svårt för er att vara tillfreds med att ta emot, och ni kanske tvivlar på sanningen i det jag säger. Och ändå! Jag berättar helt enkelt för er vad jag själv har upptäckt. Om ni föredrar att vänta på att ni själva upptäcker det, så kommer inte resultatet vara fatalt. Alla misstag kommer då behöva korrigeras, oavsett deras natur eller omfattning – vare sig de är mindre eller dödliga så måste de botgöras och gottgöras. Men oavsett var den förlorade sonen kan vara när han finner sig, så kommer han där och då lära sig att det finns en väg hem från den mark där han ligger, och någon i närheten som leder honom till den.
Men lite reflektioner och eftertanke kring frågan om att öppna upp för umgänget är inte fel. Om en människa tror eller inte tror på själens odödlighet gör i själva verket liten eller ingen skillnad inför det faktum att när hon står vid en älskads säng och ser livsgnistan sakta dö ut, vad det fysiska beträffar, så står hon ansikte mot ansikte med den allra allvarligaste upplevelsen i livet. Där hon står och trycker den nästan orörliga handen, och ser på dödens dolda, närapå synliga närmande, vem känner då inte hur lämpligt det är att säga: ”Ta av dig skorna från fötterna, för den plats där du står är helig mark”. Och är inte heligheten lika djupgående när ett försök görs, från det nu ensamma hjärtats omättliga längtan, att sträcka ut en telefonledning över graven och tala ännu en gång med den älskade, och på så vis skingra den outhärdliga tystnaden? Tennyson talade med en verkligt profetisk varning när han om detta sade:
Så ren i hjärtat och sund i huvudet
Vilken djärvhetens gudomliga tillgivenhet
Skulle den vara och ha som kunde samtala
En timma med de döda
Gagnlöst skulle du, eller någon, ropa
På andarna i deras gyllene dag,
Fast till skillnad från dem kan inte du säga
Att min ande är tillfreds med allt.
Men när hjärtat är fullt av oljud,
Och tvivlet väntar vid passagen,
Så kan de blott lyssna vid portarna,
Och höra krusen därinne.
Kommunikationen mellan varandets fysiska och andliga tillstånd är inte bara möjlig, utan naturlig, ostörd och fri, lika fri som haven är för fartyg, eller luften för flygplan. De enda begränsningarna som du har lärt dig hittas, inte i några påhittade hinder som förmodas blockera vägen; allting beror på karaktären och kapaciteten i det fordon som du gör försöket med. Ingen människa skulle försöka korsa Atlanten i en roddbåt, och inte heller ta sig från Europa till Amerika i en luftballong. Båda dessa är användbara, bekväma och önskvärda för isolerade och lokala syften och behov, men måste ge plats åt större och mer uthålliga krafter där försök görs att förena eller överbrygga den stora avgrund som ligger mellan kontinenterna.
Likt djurets instinkter har utvecklats till människans resonerande förmågor, och intellektet har utvecklats till det uppfinnande geniets högre begåvning, så har dessa omöjligheter bland de forntida inte bara blivit möjliga utan vanliga. Men oavsett hur stort människans intellekt är – förslagsvis omnipotent som det verkar vara – så har det sina gränser vilka det inte kan passera bortom eftersom det är knutet till det fysiska, och till slut måste nå en punkt där en högre kraft hörs säga, som till haven när dess portar stängdes: ”Hit kommer du men inte längre; och här ska dina stolta vågor stillna” (Job 38:11). Det mäktigaste skepp som plöjer genom oceanen kommer aldrig kunna ta sig fram över land, och inte heller kommer det mest utsökta flygplan som genier har fulländat ha förmågan att korsa tomrummet mellan planeterna och besöka Jordens närmsta granne. Och orsaken till att jag kan tala så tryggt om detta är att det finns ett tillstånd mellan planeterna, mystiskt, okänt, outforskat, oerövrat, i vars närvaro intellektet, vetenskapen, människans visdom och bedrifter är både förstummade och kraftlösa.
När den tappre astronauten stiger uppåt finner han att de omständigheter som han omges av är fullständigt omöjliga för den fysiska existensen att uthärda. Han når den dödliga gränsen bortom vilken kött och blod inte kan ta sig. I höjderna finner han, som i djupen – en grav. Och ändå så är detta Ingenmansland inte ett oreglerat tomrum. Vad är det? Finns det någon liknelse i naturen som låter oss få en förhandsvisning av dess användning och syfte? Jag tror det. Vi vänder oss till vår Guidebok igen. ”Och Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade Han natt. Och kvällen och morgonen var den första dagen” (1 Mos. 1:5). Detta ger oss allt vi behöver – kväll och morgon, mörker och ljus, i skapelsen, och i människan, fysisk och andlig. Men i naturen, mellan de två tillstånden, så har vi gryningen, vilken tjänar syftet att blanda samman eller räcka över natten till dagen – mörkret till ljuset. Så människan är en skapelse av kropp, själ och ande, och det Psykiska eller själstillståndet är övergången mellan det Fysiska och det Andliga.
Det är i allra högsta grad viktigt för mig att påpeka just här att, även om gränslinjen mellan de fysiska och psykiska eller psykiska och andliga tillstånden är väldigt flytande, som tidvattenmarkeringen på en sluttande strand, så är det ändå alltid det högre tillståndet som sträcker sig ner och omfamnar det lägre. Det fysiska har ingen förmåga att invadera den psykiska sfären, och inte heller har den psykiska den minsta kapacitet att korsa gränsen till det andliga. Det är väntan på att bli av med det sista spåret av det psykiska som hållit mig ifrån att korsa den avdelare som hindrade mig från att nå Porten då jag först skådade den. Här blir Guds visdom tydlig i hur Sömnstadiet har utformats som en skola, där den tillfälligt diskarnerade själen kan förberedas och kvalificeras till högre höjder då den går in i det diskarnerade än om den bara utsatts för intellektet och lärorna som finns tillgängliga i det fysiska.
Det här för mig tillbaka till omtanken bakom att öppna upp för umgänget. Ingen som söker svar har förmågan att influera någon som befinner sig på ett högre andligt plan än vad hon själv gör. Så:
Så ren i hjärtat och sund i huvudet
Vilken djärvhetens gudomliga tillgivenhet
Skulle den vara och ha som kunde samtala
En timma med de döda
Är inte försöket att närma sig ett sådant samtal att beträda helig mark? Skulle du vilja bryta dödens tystnad i sällskap av en småaktig kritiker, eller vetenskaplig agnostiker, eller ockult skattsökare, eller någon som söker lite spännande underhållning till trekaffet?
Hur otroligt upprörande och motbjudande det än kan verka, så framvisar den traditionella seansen inte sällan sådana egenskaper. Missförstå mig inte. Jag invänder inte mot efterfrågningar, eller ber dig att tro utan det mest drastiska bevis. Du kan inte nå den inre helgedomen utan att först gå igenom porten. Du måste först hitta själen som ditt hjärta värker efter, innan du kan uppleva det heliga umgänge som du vill återupprätta. Du måste vara helt säker i ditt eget sinne på att den här mystiska vägen inte är en vanföreställning och en fälla. Det här har du en rätt – nej, mer, det krävs av dig att du ska förvissa dig om det, och det preliminära fenomen genom vilket du kan försäkra dig och ledas framåt igenom in i den djupare uppenbarelsen ställs till ditt förfogande. ”Sök, och du kommer att finna”. Det är inte dolt från dig, och inte heller är det långt bort. Det är inte i himlen, så att du måste säga: ”Vem ska resa upp till himlen åt oss, och föra med sig den ner till oss, så att vi får höra, och göra det?” Inte heller är det bortom havet, så att du får säga: ”Vem ska resa över havet åt oss, och föra med sig det till oss, så att vi får höra det, och leva det?” Utan det (ordet) är väldigt nära dig, i din mun och i ditt hjärta, så att du ska kunna göra det” (5 Mos. 30:11-14). Men vad jag råder dig till är att du gör och håller din preliminära förfrågan som en helig del av din privata eller familjs bön eller dyrkande, och vaktar det med samma allvar, som med avskedet du nu försöker upphäva.
Jag önskar vara väldigt tydlig och medkännande här, eftersom stora ämnen nödvändigtvis hör samman med lika stora risker. Jag har redan pekat ut hur nära den fjärde sfären är lierad med det fysiska i mer än en aspekt, i synnerhet är det en portal genom vilken passagen görs. Dess inneboende är, för det mesta, nyanlända, och därför känner de bara till det nya livet lite bättre än vad de gjorde innan övergången. Jag säger för det mesta, för de som har återvänt till det här tillståndet efter reningen skulle naturligt nog, även om de blev tillfrågade, vara väldigt tystlåtna vad gällde vad de erfarit; och inte heller skulle de sannolikt sökas upp av personliga vänner som de som mera nyligen har gått över.
Därför blir den naturliga följden att denna fjärde sfär blir det stora centret för tillgång och efterfrågan mellan offentliga seanser och de som handhas av professionella medier, och jag frågar alla som är bekanta med dessa att påminna sig om hur många av svaren på frågorna om de besökandes tillstånd som vittnar om detta – hur sällan de kommer från någon som talar från den femte.
Som ett exempel på den sortens auktoritet och kunskap som de talar med, så tar jag en karaktäristisk illustration från en bok som skrivits av en av era mest respekterade och eminenta vetenskapliga auktoriteter och avstår från att komma med någon kritik. Jag frågar bara: ”Är det värt att bryta gravens tystnad för att få information av den sorten?”
Ett förklaringens ord kan behövas. Om läsaren noga har följt med i min beskrivning av diagrammet, så kommer hon kunna verifiera positionen som kommunikationen ges från. Den kommer från en soldat som har dödats 10 veckor tidigare, som finner att han fortfarande bär armékläder och inte talar själv utan genom ”en liten indisk flicka”. Budskapet är till hans far, och ämnet rör hus och kläder i livet bortom detta. De här sakerna, får vi höra, måste tillverkas, ”precis som ni tillverkar fysiska föremål.” Frågan är: ”Hur?”
“ . . . Allt som är dött har en lukt, och jag vet nu att den lukten används till något särskilt, eftersom det är genom den lukten som vi kan framställa kopior av vad det än hade för form innan det blev en lukt. Till och med gammalt trä luktar annorlunda än nytt trä; även om man kan behöva ha en bra näsa för att upptäcka sådant på jordplanet.”
”Gamla trasor”, säger han, ”kläder som bryts ner och ruttnar. Olika sorters tyg ger olika lukter – ruttnande linne luktar annorlunda än ruttnande ull. Ni kan förstå hur allt det här intresserar mig. Så långt jag har förstått, så verkar den ruttnande ullen användas för att tillverka sådant som tweed på vår sida. Min kostym, förmodar jag, har gjorts av nedbrutet kamgarn.” (Raymond, Sir Oliver Lodge, sid. 198-9)
Jag kritiserar eller förnekar inte giltigheten i själva kommunikationen – högst sannolikt är den helt korrekt vad gäller sin källa och överföring. Min poäng är denna – Själar som har en plats i den fjärde sfären, vare sig de har gått över nyligen eller tvingats igenom de lägre tillstånden, är inte i ett tillräckligt avancerat stadium för att tala med någon mån av andlig auktoritet om det diskarnerade livet. Ändå är det dessa själar som attraheras lättast genom seanser och professionella medier.
Börjar du undra vart jag leder dig? Om jag har vågat öppna en hoppets dörr för dina tårfyllda ögon för att få en glimt av scenen som vårt värkande hjärta längtar efter, bara för att stänga den igen och skratta åt din naiva lättrogenhet? Gud förbjude! Där du står, har jag stått. Sorgen som förmörkar hela ditt liv, har jag känt och uthärdat. Den plågsamma fråga du ställer – ”Om en människa dör, kommer hon då leva igen?” – har jag slitsamt följt i böner om ett svar, men till ingen nytta, förrän mitt uttröttade huvud släpptes ner på gravens kudde. Jag vet hur heligt sökandet är – är medveten om platsens stora allvar medan vi närmar oss den brinnande busken, och jag har ingen annan önskan än att bevara dess helgedom. Det finns de som, i sitt sökande efter det underbara och dolda, skulle ”rusa in där änglar fruktar att gå in.” Till alla sådana vill jag sorgset säga: ”Vänd åter, min bror, vi kommer snart gå in till det Allra Högstas heliga plats, där du finner att du är ömkligt malplacerad.” Men till de förkrossade, trötta och nedtyngda, som söker ljuset i livets mörker, glädjens balsam för sitt sörjande, så sträcker jag ut vänskapens hand och säger: ”Följ mig, så kommer ni finna att döden försvunnit i segern.”
När jag nu ska öppna dörren, låt mig påminna dig igen om att när vi går över tröskeln så passerar vi från den fysiska domänen till den andliga, och, för att säkerställa den framgång du söker, så kommer du bli ombedd att placera dig, så långt du förmår, i harmoni med det andliga livets villkor. Du kanske inte är ren och helig – men en medvetenhet om dina tillkortakommanden och ett heligt åtagande att uppriktigt sträva efter ett sådant tillstånd kommer att godtas med försiktighet om det är lämpligt. Därför kommer ingen verkligt hungrig själ att visas bort tomhänt. Inte undra på att den utstötte Jakob, då han insåg alla möjligheter och välsignelser som låg framför hans ögon och öron, då han gick över den här tröskeln, sade: ”Det här är säkerligen inget annat än Guds hus, och detta är Porten till Himlen.”
Låt oss nu gå in. Och, efter att ha stängt ute all kontakt med det fysiska, låt oss i vår sträva placera oss själva i harmoni med de nya villkor vi omges av. I det här underligt nya ljuset så kommer vi alla ses och kännas och bemötas som vi är, och inte som vi framställer oss inför andra. Här bär vi bara de plagg som våra liv har vävt för att dölja vår nakenhet. Vi är alla nakna här i närvaron av vår Far – vår Gud. Ingen behöver vara rädd. Det kommer högst troligt vara enkelt, ödmjukt, sorgligt, låt oss ösa ut våra önskningar framför Honom – visa upp såret som Döden har gjort – vädja till Honom att läka den öppna skadan och återställa den avbrutna samvaron, trygga med att Han är Dödens besegrare. Sedan lämnar vi vår ansökan vid Hans fötter, ”vila i Herren, vänta tålmodigt på Honom”, och Han kommer att ge dig vad ditt hjärta önskar.
Det kungliga, naturliga sättet – konstruerat i himlen – att återställa umgänget mellan de dödliga och de andliga är inte med hjälp av seansrummet och mediet – de tillbehören kan användas och används ofta vid tillfälle, men de bör betraktas som undantag och ovanliga snarare än som en regel – huvudleden där den vandrande människan inte tar fel, luras eller vilseleds sker genom biståndet från Dödens tvillingsyster, Sömnen. Byron hade rätt när han sade:
Sömnen har sin egen värld,
En gräns mellan de ting
Som felaktigt kallats Döden och Tillvaron.
Låt oss rådfråga vår Guidebok: ”Han ger till Sina älskade [i] sömnen” (Ps. 127:2). ”I en dröm, i en syn om natten, när djup sömn faller över människorna, i slumrandet på bädden, då öppnar Han [Gud] människornas öron, och förseglar deras instruktioner, så att Han kan dra tillbaka människan från hennes syfte, och dölja högmodet för människan. Han håller hennes själ tillbaka från avgrunden, och hennes liv från att gå under av svärdet” (Job. 33:15-18). Människorna har vandrat bort från vägen och har tappat bort detta, den mest dyrbara delen av funktionen sömn. Den har ett långt större syfte, i Guds ekonomi, än att låta en trött kropp vila. Den användes från början till att låta Adam veta att han hade både en andlig och en fysisk natur; att visa den utstötte Jakob vägen till det andliga hemmet; att avslöja för Josef hur Egyptens framtid såg ut och instruera honom om detta; att skänka Salomo vishetens gåva, att öppna åsynen över de framtida tidsåldrarna för Daniel i Babylon, och ge honom tolkningen av kungens dröm; och den ger oss löftet att det gudomliga ministeriet ska återställas igen under de kommande dagarna – ett löfte som till och med nu uppfylls på alla håll.
En till blick på vårt diagram visar att en öppen korridor existerar mellan Jorden och sömnstadiet (IX), men – och här ligger kraften i de bojor som människan kedjats till – om den här fria och ostörda passagen lämnats som Gud först designade den, så skulle det aldrig ha kunnat uppstå någon prästkult (inhyrda herdar). Under lärorna (betonat plural) i Teologins Babel har människan lärt sig den sorgliga sanningen i Jesajas förkunnelse: ”’Mina tankar är inte dina tankar, och inte heller är dina vägar mina vägar’, sade Herren.”
Men ändå är vägen fri och öppen för vem som än har modet och önskan att gå den. Om Uppenbarelsen behövs, eller om man ber Vetenskapen att bekräfta, så skulle det vara lätt att förstå att kroppen utryms av själen under sömnens timmar. Så vart tar själen vägen? Svaret ligger inte långt borta. Vi har redan sett att alla själar går till sin egen plats i diskarnationen. Skulle det då vara överraskande att det finns en förberedd plats för de som tillfälligt befrias? Är inte det vad vi skulle förvänta oss av en Gud som är perfekt i alla Sina verk och vägar, att förse oss med en plats där de sörjande kan träffa de älskade igen? Till och med människan tillåter sådana samtal med fångar, och Gud har mer nåd än människan. Så den här nattliga skolan för själen har utformats för att påvisa det faktum att ”Det finns ingen Död”.
Det har inte skett något avbrott i dess tjänst sedan tiden då Adam sägs ha lärt sig därigenom att han var en andlig lika väl som en fysisk varelse. Men under prästernas läror så tillät människan sitt minne av de lärdomar hon tagit emot att skrattas åt och förlöjligas in i glömskan. Återhämtandet av minnesförmågan är helt och hållet en personlig sak, som varje själ måste uppnå för sig själv. Ingen tredje part har någon auktoritet, rätt eller nödvändighet att ingripa. Ställföreträdare, förespråkare eller representanter är helt utanför bilden när ett barn önskar göra ett erkännande eller be sin förälder om en tjänst. Därför säger jag, att när du försöker öppna upp för den här samvaron, som är din födelserätt, så fortsätt enligt kungarikets lag: ”När du har stängt din dörr, be till Fadern som är dold, och din Fader som ser det dolda kommer att belöna dig öppet.” Minnet av samvaron med de frånvarande kära kommer att växa hos dig. Du kommer finna att den aldrig upphörde. Det är bara ditt minne som felat. Du har helt enkelt bytt ut timmarna då ni ses från de vakna till de i sömnen, och de är tusen gånger mer dyrbara för dig nu i deras högre liv än vad de var tidigare. Eller, om du skulle finna att de skördar vad de sått i en lägre sfär än Jorden, så kommer du märka att din kärlek fortfarande kan bistå dem, och jag ska strax ge dig ett exempel på detta.
Men någon kommer säga mig att vad hon kräver är en uppvisning av det objektiva snarare än av det subjektiva. Det här har också tillsetts, och nås på ett långt mer pålitligt vis så som jag förespråkar än genom någon annan process som människan tänkt ut.
Människan är inte en maskin som består av standardiserade delar som kan bytas ut och ersättas efter behov. Hon är helt enkelt inte ett vilddjur som övertalas och uppmanas av instinktens impulser. Hon har skapats till Guds avbild, och är en mystiskt sett komplicerad varelse, som aktiveras och styrs enligt en Andes verkningar inom henne som hon, hittills, knappt är i en position där hon kan känna igen detta, och definitivt inte klarar att förstå. Därav det största och mest djupgående skapelsemysteriet som människan måste möta ansikte mot ansikte – sig själv. Inte heller kommer lösningen på detta att uppnås förrän människan känner sin Fader Gud. I mänsklighetens stora familj så finns det inte två som är identiska i alla aspekter, och följaktligen så är det som är bra för den ena kanske skadligt för den andra, och detta gäller varandets alla aspekter, i dess spädbarnstid eller fysiska stadium.
Här uppstår nödvändigheten för den skola som Gud har ordnat i sömnstadiet, noggrant utrustad och försedd med lärare som är kompetenta nog att lära ut och säga: ”Det här är vägen”, och sedan vägleda sina elever in på den utsedda livsvägen. Den här ”vägen” passar väldigt exakt in på varje enskilt behov hos just det liv som får vägvisning.
Visheten som har anordnat för en själ under sömntimmarna så att den ska kunna stiga upp till den diskarnerade regionen har också ordnat så att dess lärare och väktare har lika stor tillgång till rådgivning och vägvisning i de mer behövande timmarna i dess fysiska miljö. ”Han ska ge Sina änglar uppsikt över dig, för att bevara dig på alla dina vägar. De ska bära dig på sina händer, så att du inte slår din fot mot en sten.” (Ps. 91:11-12). Men källorna till ingripandet som dessa änglaväktare har till sitt förfogande är lika varierande och talrika som omständigheterna och behoven hos de som söker deras ingripande. Det är ett fel som uppkommer ut den mest omogna fantasi att förmoda att kommunikationen med himlen är begränsad till seanser och transmediala. Du kan lika gärna påstå att himlens fria vindar enbart blåser genom eldstadens bälgar. Den senare, som Mästaren sade, ”blåser ditåt den lutas”, och den förra är på samma sätt utan begränsning anpassad till tillfället, individen och omständigheterna där biståndet behövs. Hagar i vildmarken behöver clairvoyance för att hon ska kunna finna vattnet som behövs för att rädda hennes barns liv; Jakob lär sig först om vägen till himlen från Jorden i sömnen – men senare tillåts han, inte bara att se, utan också brottas med en materialiserad ande; Moses tillåts kommunicera med ”den direkta rösten”, ”ansikte mot ansikte, som en man talar med sin vän”; för Abraham visar sig tre änglar som män och samtalar medan han sitter vid dörren till sitt tält; för Elia upplåts en brinnande skrift som svar på hans bön då han eldar upp sitt offer; för David medgavs automatisk skrift och tecknande; för Elisha återuppväckandet av de döda; men varför behöver jag göra listan längre? Guds lagar är idag som de var i början, utan något behov av förändring eller korrigering.
Är det då därför inte långt bättre, när vi söker öppna den här kommunikationen, att aspiranten ”söker hos sin Gud” att få alla sina resurser, behov och sin vägledning direkt, snarare än att ansöka hos de som står som tolkar av landet bortom genom seanser och välbekanta andar?
Gud har utarbetat sin egen perfekta plan och design för att nå och vägleda varje enskild själ som börjar sin existens. Varenda en har sin egen utsedda plats att fylla som ingen annan själ kan fylla, och Gud har sin egen utsedda och förberedda metod för att föra varje själ till dess utsedda mål. Från stunden då kallet att komma hem når en människa så styrs hon till att ta den Smala vägen, och inte vända vare sig åt höger eller vänster medan färden hemåt pågår. Då kommer alla andliga gåvor som behövs för att assistera och utbilda henne skänkas medan hon utvecklas. Men låt en människa akta sig – hon som bestämmer sig för att välja med vilken metod eller manifestation som hon ska styras och rådges med, kommer snart märka att hon tappat bort vägen, och hamnar till slut i Den Stora Förtvivlans hålor. Herrens profet som har kallats till att clairaudient höra den syriske kungens hemliga planer, yttrade i monarkens sovkammare, kommer inte få sina anvisningar med hjälp av ett lutande bord; hon som måste dechiffrera den mystiska handskriften på väggen kommer inte behöva ta till en clairvoyant för tolkningen; Daniel behöver inte en psalmskrivares hjälp för att läsa framtidens profetia; Petrus behöver ingen hjälp från ett transmedium för att bli fri från sina bojor och gå ut genom sitt fängelses öppna dörrar. Andliga gåvor kan vara lika talrika som Guds nådegåvor, och vara jämlika varje tillfälle och behov, om de söks efter enligt de andliga anvisningarna. Var säker på att instruktionerna följs, så kommer: ”alla som ber att få; och han som söker finner, och för den som knackar öppnas dörren”.
KAPITEL 16: DEN FJÄRDE DIMENSIONEN – ”DÄRVID”
Jag var ensam – flytande på det strandlösa havet i en gränslös uppenbarelse. Varje vindpust, varje melodisk krusning från havet verkade tyngas av mer och mer obegriplig skönhet, majestät och perfektion. Existensen var blott en enda bok – en ojämförlig dikt med felfri rytm, enhet och harmonisk tillblivelse, som hade fötts ur en kärleksdröm i Guds hjärta och förverkligats av det nåderika Gudomligas enastående penna. Flytande på en sådan mystisk, helig, hänförande välfylld flod, så var det inte att undra på att min själ vibrerade av musiken som skulle behöva en evighet för att kunna uttryckas, i färg, ljud, doft och ljus, som en livets regnbåge som omgav Tronens helgedom.
Jag var ensam – flytande, drömmande, förlorad i uppenbarelsens labyrint som spred ut sig framför mig, oavsett vilken riktning jag vände mina undrande, öppnande ögon. Varje vindfläkt som vidrörde min kind, varje våg som kysste min bark, varje ljud som smekte min hytt, varje doft som uppfriskade min själ, utökades till någon ny och ännu mer underbar uppenbarelse än sin föregångare, tills, till slut, jag var nöjd och vilade mitt huvud på extasens bröstkorg – jag drömde.
Rael väckte mig.
”Ska jag påminna dig om Profetens rop om att: ’Vakna, du som sover’, eller med Psalmskrivarens förkunnande: ’När Herren vände Sions öde, då var allt som om vi drömde’?”, frågade han.
”Det känns som om jag hellre skulle sova vidare och fortsätta med min dröm”, svarade jag.
”Det tvivlar jag inte på att du vill. Men sömn är för barnen om natten, vi som är av dagen måste vara uppe och göra vårt. Omra har bett mig göra dig sällskap när vi besöker en av de tidigare scener som du besökte strax efter din ankomst. Ska vi gå?”
”Det måste bli som du önskar. Jag är helt i dina händer, jag är så överväldigad av uppenbarelserna som samlas runt mig att jag inte är kapabel till något annat än förundran.”
”Jag kan gott uppskatta och sympatisera med din svårighet. En skolpojke från byn som plötsligt kastas in i stadens aktiviteter är en väldigt otillräcklig bild för att återspegla ditt fall – det finns ingen liknelse som du kan föreställa dig som uttrycker det med rättvisa; det är därför vi ger dig vårt bistånd tills du klarar att gå på egen hand. Ska vi gå?”
Utan att vänta på mitt svar lade han mjukt handen på min axel och på ett ögonblick – utan någon medveten ansträngning att röra på oss -så stod vi på toppen av kullen där jag först hade träffat Eusemos – stående på skapelsens nav, den fjärde sfärens centrum. Bakom oss låg slänten där Helen fann mig; till höger om oss låg dimbanken som jag korsade med Cushna under mitt första återbesök på Jorden, och framför oss det prismatiska landskapet med dess ständigt föränderliga, levande scen.
Hittills när jag förts via luften från plats till plats, så har jag alltid varit medveten, inte bara om handlingen att färdas, utan jag har också fått den nödvändiga hjälpen att göra det från vem jag än haft sällskap av. I den här stunden hade jag ingen uppfattning om något av dem. Rael rörde vid mig medan han frågade: ”Ska vi gå?”, och som genom en viftning med en magikers trollstav så befann vi oss vid vår destination.
”Vad har hänt?” utbrast jag, så snart jag fick fram ett ord igen.
Raels leende ansikte var som ett lugnt: ”Frid, var stilla” för min förvirring.
”Vi har helt enkelt tagit ett steg till på din utvecklings väg”, svarade han. ”Med tanke på antalet nya intressen och händelser som du omges av just nu, så undrar jag inte på om du ibland tappar ur sikte det faktum att du är – som jag sagt dig förut – i den andra födelsens prövningar, och med det menar vi att du bryter dig bort från de sista inflytandena från det fysiskas vanor, metoder och begränsningar för att du ska kunna gå in i det andligas gränslösa och ofelbara arv, och medan du naturligt nog fäster din uppmärksamhet på de yttre aspekterna av vad som sker, så fortsätter vi, som vaksamma experter som bistår under födelsen, att säkerställa de framsteg du gör, så att vi kan fullborda din födelse så snart som möjligt. Den här sista händelsen, som jag säger, förkunnar att vi har tagit ett till steg i den önskade riktningen, och om det intresserar dig, så är det mitt nöje att få ge dig en uppfattning om dess natur och betydelse.”
”Jag är mer än intresserad”, svarade jag med ivrig förväntan på att hans förklaring kanske skulle kunna lyfta ett hörn av slöjan och ge mig en glimt av det som låg bortom.
”Låt mig börja med att be dig minnas att i sitt inkarnerade tillstånd så begränsas människans intelligens till en kunskap om enbart tre dimensioner i rymden; längd, bredd och höjd. Inom de kringgärdande begränsningarna så har vetenskapens hela citadell lagt sin grund, och, oavsett hur utbildad eller kultiverad forskaren må vara, så vet hon ingenting som ligger bortom hennes fem sinnens räckvidd, medan hon är lika okunnig inför Varför? och Hur? om dessa fem sinnen som det ofödda barnet. Människan i det fysiska vet inget om allt livs och varandes natur och källa, som ligger bortom fenomenets slöja, och ett av de största och mest djupgående problem hon ännu har att lösa är – sig själv. Om därför skrinet som sägs innehålla ädelstenen motstår alla försök att öppna den, vilket värde ska då fästas vid åsikterna, spekulationerna, förkunnelserna och de vetenskapliga slutsatserna från de självutnämnda auktoriteterna som gör anspråk på att ha kompetens nog att värdera själva juvelen?
Här uppstår frågan från de som betraktar påståendet från de olika lärdas skolor: ’Är det säkert att en sådan omätbar skatt som en odödlig själ existerar, eller försvinner människan helt enkelt, som djuret?’ Det är i den här atmosfären, där agnosticismen når en överflödande skörd, assisterad av lika ologiska Kyrkors kyliga och likgiltiga formalism, och strömmen av mänsklighet sveps över våra bortre gränser – dit du har kommit – för att överväldigas av uppenbarelserna av Guds kärlek och rättvisa som de borde och kunde ha känt och praktiserat i köttet.
När man följer dessa blinda vägledare, som finner både sitt centrum och sin omkrets begränsad av det fysiska, så har mänskligheten felat, gått vilse och till slut förlorat sig själv i syndens och upproriskhetens vildmarker. Nu är det dags för skörden som världen samlat, och vi – de som skördar Kungariket – har fått i uppdrag att återvända för att väcka den sovande Jorden, med förkunnelsen att ’Det är skrivet’ att ’Gud skapade människan i Sin egen avbild, till sin avbild skapade Gud henne.’ Den bilden av Skaparen består inte av kött och blod och ben och senor, för annars skulle djuren på fältet vara gudar, och de som skapade deras avbilder i guld och silver, mässing och trä och sedan dyrkade dem, skulle ha rätt trots allt, och mittpunkten och omkretsen för filosofen skulle upprättas i den cirkel där gudar och människor turas om att skapa varandra.
Gudomens egenskaper är – allsmäktighet, allvetande och allnärvaro, och dessa är barnaskapets kännetecken som ligger sovande i människofamiljen, där var och en manifesterar sig vid sin egen tidpunkt. Dessa Guds egenskaper motsvarar i antal och ordning utvecklingen av människans trefaldiga natur – kropp, själ och ande. Om den första ’är det skrivet’ att när Han skapade människan, ’så välsignade Gud dem, och Gud sade till dem, ’Var fruktsamma och föröka er, och fyll Jorden, och lägg den under er; och ha makt över fiskarna i havet, över fåglarna i luften och över allt som rör sig på Jorden’ (1:a Mos. 1:28). Sådan är beskrivningen av efterlämnandet av vad vi kan kalla Guds första, eller fysiska egenskap till människan – allsmäktighet i det jordiska – och även om människan har visat sig vara otrogen genom sin olydnad, så har Gud varit orubblig från Sitt håll, så att människan som helhjärtat söker återvända till sitt första tillstånd fortfarande kan finna att ingenting kommer vara omöjligt för henne.
Att Jorden inte konsekvent och harmoniskt arbetar under den här regeln ger ingen kraft åt hypotesen att den inte existerar. Vi får aldrig tappa ur sikte att kroppen inte är människan, utan det kärl som människan uttrycker själv genom, och inkarnationsperioden är blott existensens spädbarnsstadium under vilket – för att testa och bevisa sin trofasthet – utövandet av den fria viljan medges, där ansvaret för användningen av denna vilar på individen. Resultatet har blivit att – vilseledd av en sinnenas förlustelse – människan har trampat ner det traditionella ’Om’ under sina fötter och pådragit sig konsekvensen: ’Därför att du har ätit av trädet som Jag gav dig en befallning om, då Jag sade: Du ska inte äta av det; marken är förbannad för din skull; i sorg ska du äta av den alla ditt livs dagar… I ditt anletes svett ska du äta bröd, tills du återvänder till marken.’ I enlighet med detta har uppstigningen mot herraväldet varit slitsam, sorglig och en plåga av katastrofer, tvister och blodspillan, men Gud har varit sann mot sin hemgift, och människan har uppnått underverk i de faror hon har skapat, och fördelarna har fallit över både onda och goda utan att göra skillnad på personer. Men erövrandets mått har så tröttsamt uppnåtts genom illegala medel. Den process som lades fram var att lydigt följa, så att mänskligheten skulle kunna växa till Guds kunskap och likhet, då spädbarnet går igenom barndomen och ungdomen in i vuxenheten, så att hon varsamt kan etableras vid varje stadium efter den position hon innehar. Den riktning som togs var, på uppmaning av själarnas fiende, att trotsa lydigheten, att ta för sig av arvet över en gräns och genast bli gudar. Planen misslyckades. Ingen tjuv kan bryta sig in och stjäla Guds gåvor. Eftersom deras händer inte har lyckats med att greppa den dolda spiran, eftersom de inte kan lägga sina vanheliga händer på Kungen och på så vis avsätta Honom; eftersom de inte kan åtala och tvinga Honom att göra som de vill, så har vetenskapsmannen och filosofen kommit överens om att säga i sina hjärtan: ’Vi kan inte hitta någon Gud.’ Därav: ’Fåfängornas fåfänga – allt är fåfänga.’
Detta är slutsatsen av hela saken så som den visar fram sig för Magiens vishet, som sitter nedanför och när sig av frukten från kunskapens träd, i olydnad mot vad det Gudomliga befallt, och utan att följa det som skrivits i lagen. Vi kommer emellertid nöja oss med att notera resultatet, och sedan återgå till vår ursprungliga fråga.
Gudomens andra egenskap som blir tillgänglig för människan genom hennes egen skapelses dygder som Guds avbild är Allvetande. I sitt förhållande till de andra egenskaperna så innehar den en motsvarande position som människans själ, som varken är fysisk eller andlig, utan en externalisering av kroppen och bostaden för anden. Eller, för att använda en annan och kanske mer bekant bild, så är den som gryningen som överlappar och blandar natten med morgonen; eller återigen, för att använda en annan av Bibelns liknelser, så är det Vandringens vildmarker mellan Egypten och det Förlovade landet; eller återigen, tillståndet av tillfrisknande mellan sjukdom och hälsa, en rent Psykisk kvalitet. I sin räckvidds omfattning omsluter den, i sitt närmande till det fysiska, den lägsta formen av clairvoyance som knappt överglänser den normala synen och därifrån uppåt tills den inkluderar ’den renhjärtade [som] ser Gud.’ För de som fortfarande är inkarnerade så kastar denna ovärderliga belöning upp dörrarna för ett möjligt inträde till samvarons hallar under tiden för frigörelsen som själen åtnjuter under sömnens timmar. Men här har återigen vetenskapens, filosofins och religionens auktoriteter klivit fram för att fördöma sådan vidskepelse som att ’se det osynliga’, av fruktan att Magiens utsago skulle riskeras. På denna mark utkämpas striden om överlägsenhet mellan köttet och anden högmodigt, med skiftande resultat just nu, men slutresultatet är visst, eftersom ’det som är fött genom köttet är kött, och det som är fött genom Anden är ande.’ – den ena övergående, den andra evig.
När vi tar oss an Guds tredje kännetecken, i vars avbild vi skapats – Allnärvaro – så kommer vi in på det andligas domäner, där ’gamla ting försvinner och allting blir nytt.’ Det sanna ljuset har kommit; de sista, kvardröjande skuggorna från gryningen har gett plats åt morgonens prakt; köttets lustar och ögonens högmod har övervunnits och lämnats bakom oss; syndens psykiska fläckar som missbildade och vanställde själen har tagits bort genom rening; den hemåtvändande pilgrimen har nått Rösternas katedral och hört definitionens dom; därifrån, medan hon rör sig framåt mot kungarikets port, så förs hon fram till ett oväntat stopp vid kanten av en avgrund som inte kan korsas! Har det blivit ett missförstånd? Nej. Den gapande klyftan är den allegoriska floden Jordan som delar upp det fysiska och det andliga. Den finns där för att inget ska passera genom porten till den andra sidan som vanhelgar, och i förberedelsen för själens tillträde så har spåren efter dess kontakt med den av synd förorenade Jorden gradvis och minutiöst tagits bort, det ena efter det andra, i dess utveckling genom de psykiska sfärerna, tills, till slut, det sista spåret av Jordens orenhet har utplånats, och själen uppstiger för att gå in i sin andliga boning. Det här bortbrytandet från den sista tråden av fysisk träldom är den sanna, andra födelsen som är så fullständigt nödvändig för att släppas in i kungariket – friheten som Kristus befriar sitt folk genom. Den friheten är sannerligen fri. Den skänker förmågan hos Guds tredje egenskap – kraften i Allnärvaron, i vars utövande vi klarar att verka i den fjärde dimensionen.”
”Den fjärde dimensionen! Vad är det?”
”Det obegränsade andligas värld”, svarade han.
”När Omra tog med dig till kanten av avgrunden och bjöd in dig att korsa den, så klev du bakåt.”
”Var det något att förvånas över?” undrade jag.
”Nej! Det var en helt naturlig handling. Det var rädsla – en jordisk fläck – som höll dig tillbaka. Omra förstod indikationen, och drog dig åt sidan tills processen som verkade inom dig fullbordades.”
”Hur lång tid kommer det ta? Har du någon aning om det?”
”Ja, evidensen är alltför påtaglig för att medge ens det minsta tvivel. Du har redan uppnått den.”
”Är du säker?” frågade jag med tvivlande förväntan.
”Fullständigt säker”, svarade han med ett betryggande leende. ”Evidensen för det gavs mig i hur du gjorde mig sällskap hit.”
”Hur då? Jag begriper ingenting!”
”Så klart inte”, och Rael kunde inte hålla sig från att skratta rätt ut åt min häpenhet. ”Det är det som får dig att fråga vad som hände.”
”Vill du inte förklara det?”
”Definitivt! Hittills när du har besökt en plats bortom ditt eget tillstånd – säg till Myhanenes hem – så har du behövt hjälp för att du ska kunna nå destinationen.”
”Ja”, nickade jag.
”Och oavsett hur snabb flygningen har varit, så har du alltid varit medveten om det faktum att du färdats.”
”Ja.”
”Men i det här fallet frågade jag helt enkelt om vi skulle ta oss hit, rörde vid din axel och så var vi här.”
”Ja, men hur?”
”Tack vare att du har brutit dig loss från den sista kontakten med Jordens begränsande inflytanden, genom vilket du träder in i det andliga arvet av Guds tredje egenskap – Allnärvaron, som för den allestädes närvarons grodd upp till den nivå av renhet som din själ har samlat in kraften att stiga upp till. För jag skulle inte vilja försöka få dig att tro att någon av dessa egenskaper ännu kan avnjutas i sin perfekta form. Som med alla de andra gudomliga gåvorna, så planteras de var och en inom oss när årstiden är rätt, och sedan fortsätter odlingen av dem enligt den omvårdnad och uppmärksamhet vi ger dem. Vi bär konturen av Guds avbild i vår skapelse, designen är ifylld och slutdetaljerna läggs till medan vi väljer att ge oss hän åt strävan, i vår uppstigning från stadium till stadium i himlens hierarki, tills vi ser Honom som Han är. I steget du nu är på väg att ta så kommer du passera tidens och avståndets gränser, där båda dessa från och med nu kommer vara oväsentliga för dig. Ettusen år kommer vara som en dag för dig, och en dag som ettusen år, vad gäller din kapacitet att uppnå och uppleva vad du än engagerar dig i. Idéer om det förflutna och framtiden kommer börja skingras från ditt medvetande medan du acklimatiserar dig till ditt nya tillstånd i denna fjärde eller andliga dimension, eftersom du kommer utveckla förmågan att faktiskt vara där, först i det förflutna, sedan i framtiden till det enda, eviga Nuet. Av den orsaken så kan den här fjärde dimensionen eller tillståndet endast uttryckas genom termen: ’Därvid.’ Några har provat på att uttrycka det som ’Genomledes’, men det blir vilseledande, eftersom en sådan term antyder ett vidkännande av en passage, vilken inte nödvändigtvis existerar, eftersom övergången kan uppnås genom en tankes vingslag, som i vår förflyttning hit, en process som inte medger någon vidkänning – vi önskar, och det är gjort.”
”Det är nästan otroligt, underbart. Men kommer jag nu verkligen klara att korsa den där förfärliga avgrunden?”
”Ja, men den kommer inte längre ge upphov till den första, förundrade sensationen. Jag blir inte överraskad om jag ser dig passera över den utan att vara medveten om det. Men innan vi återvänder så önskar jag att du ska lägga märke till hur annorlunda den här scenen ter sig mot hur du fann den under ditt första besök.”
KAPITEL 17: ETT UPPVAKNANDE I RÄDSLA
Jag har tittat i dokumentationen jag gjorde av min stund på Guds berg i sällskap av Eusemos, och jämfört den aspekten med den som mitt besök i sällskap med Rael innehöll. Och även om scenen i sig praktiskt taget var densamma, så låg den anmärkningsvärda förändringen som hade uppstått helt i beskådarens tillstånd. Tidigare var min starka önskan att röra mig bakåt i riktning mot dimmorna, som Helen sagt mig berodde på kroppens dragningskraft; nu var jag angelägen om att röra mig åt motsatt håll och korsa Rubicon in till det andliga. Då såg jag de varierande vägarna i vad jag kallade det prismatiska landskapet konstnärligt, och som att de indikerade vägen till något vagt tillstånd eller destination; nu så sjöd varje enskild nyans i den symfoniska harmonin av liv, inspiration och uppenbarelser. Då undrade jag över den synbara bristen på lag, ordning och organisation som jag observerade i förhållande till de nyanlända; nu såg jag inte bara visheten, utan också den kärleksfulla vänligheten som manifesterades i arrangemanget.
När min vägledare riktade min uppmärksamhet mot detta fick jag en viss medvetenhet om den utveckling jag hade genomgått under vägledningen från Myhanenes bistånd, och när jag granskade denna första scen ur det diskarnerade livet, så kunde jag återfå minnet av mina första intryck som enbart var ytliga, och även avläsa de djupare liggande lärdomarna som sedan dess hade öppnats upp för min andliga syn.
”Vilken kommentar om värdet av att blicka tillbaka”, sade jag till min följeslagare, efter att lugnt ha sett över och jämfört scenens många detaljer.
”Ja, det finns ett sätt att se tillbaka som ger oss mer ansats till att ta oss framåt, och i den här granskningen så finner du ett högst empatiskt exempel på detta. Genom att åberopa den starkare, tydligare vision som du nu har till din hjälp, så kan du penetrera djupen hos vissa mysterier i den här scenen som tidigare var olösliga för dig; och när du återvänder igen, med ännu mer insikt, så kan du se ännu djupare för varje gång. På så vis pulserar alla Guds verk och vägar med nya och djupare uppenbarelser för den som djärvt dyker ner i dess djup.”
”Om det är så, blir då inte varje steg, scen och plats vi passerar på pilgrimsfärden fylld av en liknande dragningskraft som den du talar om i förhållande till Rösternas katedral?”
”På sätt och vis – jo! Men varje plats har sin egen säregna charm. Katedralgårdens överträffande attraktion är att den för varje själ som har korsat den är vad Olivberget är för Mästaren själv – den plats varifrån Han uppsteg till praktfullheten efter att Han skakat av sig de sista av köttets bojor. Det är där som dödligheten till slut uppslukas i segern.”
”Nu börjar jag inse något av dess fantastiska betydelse”, svarade jag, förundrad över att jag hittills inte kunnat uppskatta det faktumet. ”Åh, Myhanene, så underbart passande din välbekanta aforism är; ’Stora problem vänds om på uddar av diamant.’”
”Ska vi inte fråga om det finns en sådan jämförelse som stort och litet i Kungarikets ljus?” undrade Rael, och sedan: ”Men vad har vi här?”
När han talade så riktade han med en lätt gest med handen min uppmärksamhet mot två som närmade sig från den livliga scenen i dalen nedanför oss. Den ene identifierade jag genast som Eusemos, som så vänligt kom till min hjälp; den andre – vilket jag inte behövde få berättat för mig – var en nykomling som, med tanke på hans sätt och hållning, led av en känsla av orättvisa som han ihärdigt motsatte sig. Han var fortfarande en bit ifrån oss när han artigt vände sig till Rael:
”Stämmer det så som jag hört att du är en av auktoriteterna här?”
”Om jag kan stå till tjänst på något vis, så är det ett nöje att göra det”, svarade mitt sällskap.
”Jag letar efter någon som kan rätta till en högst allvarlig olägenhet, eller vända mig till en plats där jag kan få detta korrigerat.”
”Får jag fråga vad ditt bekymmer rör sig om?”
”Säger du mig först om du har behörigheten att ta itu med det? Jag önskar tala med någon som har ansvaret här.”
Om den ilskne frågeställaren inte hade varit så förblindad av sin irritation så hade han säkerligen mjuknat i sitt agg av den ömmande medkänsla som Rael såg på honom med.
”Vi är alla inte bara ansvariga för, utan glada att få ge dig vilken hjälp som än kommer i vår väg”, svarade han.
”Men är din tjänstenivå auktoritativ?”
”Vill du inte berätta vad du behöver?” frågade han med en vänlig övertalning, ”och om jag inte är i en position där jag kan hjälpa dig, så kan jag lätt visa dig till någon som genast kan göra det.”
”Är det verkligen nödvändigt att jag uppger min olägenhet? Se på mig!” och så spred han ut armarna i en dramatisk gest av avsky.
”Se på mitt smutsiga skick. Talar det inte för sig självt?”
”Arma själ! Jo, det talar alltför sorgligt för sig självt. Vem är du?”
”Jag ber inte om medlidande, unge man”, svarade han med högdraget förakt. ”Det jag söker är respekt och uppmärksamhet tack vare min ställning.”
”Och jag frågar igen: Vem är du?”
”Jag är Prosten…” Rael avbröt honom. ”Du menar att du var prosten.”
”Jag är fortfarande Prosten, tills jag har fått avge en rapport om min tjänstgöring”, insisterade han.
”Men har du inte avsatts från det ämbetet genom en av Guds handlingar?”
”Genom Guds handling så vilar jag från mitt arbete, men det är bara för att ta emot min belöning. Men är denna vedervärdiga parodi på en beklädnad den enda belöning jag anses värdig?”
Rael dröjde en stund med svaret, men tittade på sin missnöjda appellant med ett ömsint, broderligt medlidande som jag aldrig kommer glömma. Det var en sådan blick som, tror jag, måste ha vilat över Kristus ansikte när han yttrade sitt hjärtekrossande tal över Jerusalem från Olivbergets krön. När han talade var det för att ställa en annan fråga, som ett jämmer av hjälplöshet från ångerfullhetens grotta.
”Står inte belöningen i proportion till dina förväntningar?”
Tonen i frågan överraskade – verkade avväpna skärpan hos den ansökande, som inte fann något svar; sedan svarade han i en tuktad sinnesstämning:
”Jag hade inte gjort mig särskilt stora personliga förväntningar, utan jag har tagit fasta på löftena.”
”Vilka löften?” Den sökande frågan ställdes i samma anda av mjuk omtanke. ”Och gav du dem alltid som en erbarmlig förbrytare, med ett verkligt botfärdigt hjärta, eller var det blott en del av en generell, muntlig bekännelse utan kontakt med en sann ånger och en iver att förbättras?”
Den gamle upproriske anden lyfte sitt huvud igen när Rael tryckte på med sin fråga.
”Vilken auktoritet har du att genomföra det här korsförhöret?”
”Auktoriteten hos en äldre bror som, i mottagandet av en vädjan, är högst sympatiskt villig att få rätta till ett smärtsamt missförstånd”, svarade han.
”Men jag ser inte hur din fråga är relevant.”
”Gör du inte? Jag tror att jag kan hjälpa dig med det. Jag är tillsammans med dig sorgsen över att finna dig klädd i dessa smutsiga plagg, och i din vädjan till mig är jag angelägen om att visa dig att det inte har skett något misstag eller någon orättvisa i det här avseendet.”
”Men jag insisterar på att det är monstruöst; och jag kräver att få träffa någon som har behörighet att agera i saken!”
”Du kommer inte att träffa någon som är mer kapabel eller villig att bistå dig än vad jag är, om du tillåter att jag gör det.”
”Så kan du då se till att jag förses med anständiga kläder? Då kommer jag vara redo att lyssna på vad mer du har att säga.”
När jag hörde detta myndiga krav så mindes jag ett välnött talesätt: ”Du prövar en ängels tålamod”, en insats som jag bevittnade i en väldigt bokstavlig mening. Men Rael verkade bli ännu lugnare, samlad och om möjligt ännu mer medkännande tålmodig när kraven ökade.
”Har du inte varit här länge nog för att upptäcka att kläderna du bär, eländiga som de är, är en del av dig själv – vävda, tillhandahållna och justerade efter dig själv, och att ingen annan än du själv har förmågan att ändra eller ta bort dem? svarade han med stor övertygelse.
Förkunnelsen möttes med ett misstroende och föraktfullt utrop, och i en hastigt ilsken beslutsamhet att motbevisa det så gjorde han en våldsam ansträngning att kasta av sig de avskydda plaggen. Ansträngningen visade sig ha mer effekt än något argument. I den lidandes tillstånd – när han försökte göra sig av med underdelen så att han fick klä sig nobelt – var det som att slita sig själv itu, och med ett skri av plågorna slutade han tortera sig själv, och vände sitt nedslagna ansikte mot Rael i en tyst vädjan om en förklaring.
”Min arme, olycklige broder”, började Rael, ”för även om ditt tillstånd är sorgligt nu, så är du fortfarande en medlem av den familj som jag omges av under gladare omständigheter. Jag önskar att du skulle försöka förstå det här, och minnas att jag alltid är redo att hjälpa eller ge dig råd närhelst du kan behöva mitt bistånd. Du kanske knappt klarar att acceptera detta lika fritt och fullständigt som jag erbjuder det, för det är svårt för dig att förstå att ett sådant erbjudande görs efter en så kort bekantskap, utan att det är en täckmantel för något underliggande motiv. Du kommer inte vara här så länge innan du upptäcker att dessa illvilliga underströmmar av pretentioner och bedrägligheter inte kan döljas bland oss. Vi känns och kan avläsas av alla människor, var och en av oss. Om du hade vetat detta så skulle du ha förstått mig annorlunda från början – du skulle ha förstått varför du bär plagg som du är så angelägen om att bli av med – du skulle ha känt kraften i min fråga när jag undrade om du hade haft en vana i att avlägga dina löften med ett verkligt ångerfyllt hjärta, eller som en läpparnas bekännelse utan en tanke på sann ånger. Jag behöver inte fråga – jag kunde läsa det alltför tydligt i din beklädnad. Jag ville få dig att minnas din vanliga bekännelse som så slentrianmässigt gjordes när du sade: ’Vi är alla som ett orent ting, och all vår rättfärdighet är som smutsiga trasor’, men du skulle inte ha lyssnat på mig.”
”Glömmer du våra sakramenten – är de till ingen nytta? Om inte – vad är då sant och verkningsfullt?”
”När någon gåva eller varelse från Gud används legitimt, trofast och vördnadsfullt så blir de ett sakramente – ett yttre och synligt tecken på en andlig nåd inombords, men när det heligaste tecknet, symbolen eller ceremonin som himlen kan utfärda används vanhelgande, eller bara förvanskas något, så blir upproret inte bara utan effekt utan ett aktivt sätt att vända Guds sanning till en lögn, och ett instrument för att vända Kristus flock bort från Vägen till dåraktiga och oräkneliga synders omvägar. Det enda sakramente som Gud har inrättat för Jorden att lyda är Kärleken, som lyser från Himlen som Polstjärnan för att vägleda mänskligheten hemåt; sedan att återspeglas från människa till människa, där varje individ befalls att överföra den heliga flamman till sin broders fackla, för att hela världen ska upplysas; och slutligen när Jorden har döpts i den Gudomliga praktfullheten, så ska dess rika skörd fylla buffébordet i Faderns hus med en ras av barn som fötts, närts, utbildats och gjorts perfekta i den Kärlekens avbild som de kom ifrån.
Men detta enkla, naturliga och fullt tillräckliga sakramente från Gud förordade inte sig själv till sinnena hos de lärde i Babels universitet, som för utökandet av sin sekt har uppfunnit en grupp fiktiva och motverkande sakramenten – ecklesiastiska, ritualistiska och teologiska – genom den labyrint till mysterium i vilket till och med de största auktoriteterna misslyckas med att upptäcka en tydlig och bestämd väg. Systemet lade på dem Kristus fördömande: ’Ve över er skriftlärde och fariséer, hycklare! För ni stänger himlens kungarike för människorna; för ni går varken in där själva, och inte har ni medkänsla för dem som ska inträda där.’ Den här skenbara felaktigheten i en teologi byggd på människornas filosofi istället för Guds uppenbarelser, har inte bara överlevt anatemat av Kristus, utan har sedan dess förgrenats till ett flertal stridande skolor tills förvirringen blivit ännu djupare, och namnet på Fridsfursten används som ett stridsrop för ett omänsklig slaktande.
Så framgångsrikt har Magien reproducerat den skenbart allegoriska tragedin i Eden i Babels hypnotiska tempel, där ogräset så sinnrikt har såtts bland vetet, att det har blivit en fåfäng uppgift att skilja dem åt innan Dödens lie gör uppgiften till en sorglig men lätt sådan. Sedan kommer det råa uppvaknandet då Sanningens hand väcker den sovande till att ’Vakna och se!’ Detta är den alarmerande uppenbarelsen under vars häpnadsväckande inflytande du har vädjat till mig. Och nu” – här fick Raels röst ett djupare och om möjligt mer ömsint tonfall än någonsin – ”vad är det möjligt för mig att säga, för mig att göra för att hjälpa dig?” Varför var du så blind och döv? Varför lurade du dig själv så att du inte visste att Mästaren talade till dig lika mycket som till de som du talade till när du läste Hans ord: ’Ve över er, skriftlärde och
Fariséer, hycklare! För ni är som vitkalkade gravar, som ser vackra ut på utsidan, men inom sig är de fulla av döda människors ben, och av all orenhet?’ Nu lämnas ditt hus över till dig, inte bara öde, utan sorgligt vanvårdat. Du tog alltför lätt på dig att inneha en heligt ansvarsfull position som du inte förstod – att genomföra en andlig plikt som du inte kallats till – att förkunna Guds råd som inte hade uppenbarats för dig – att styra människors själar på ett sätt som du inte själv var kunnig om – att förkunna en väg till frälsning vars första principer du själv var en främling inför, och nu måste du skörda vad du sått i din fräckhet – nu måste du betala påföljden för din inkompetens till den sista skulden i det rättvisa krav som åläggs dig. Och det finns inget sätt att komma undan.”
När Rael gav sin förklaring med lugn och medkännande omtanke så gav den högdragne anden av prästen plats för en växande känsla av allvarliga misstankar, och när Rael var klar, så ställdes en fråga med en väldigt tuktad hållning:
”Men även om jag är den förbrytaren som du påpekar, är jag inte också något av ett offer? Jag är inte upphovet till det system du deklamerar, utan accepterade och omfamnade det utifrån det värde mina förfäder hade gett det – har jag inte rätt till något förmildrande beaktande för detta?”
”Jo, min hitintills vilseledde broder, du har rätt till och kommer att få beaktandet nu när du har hamnat i Guds händer – inte den Gud du har bemyndigats att ställa framför dina medmänniskor som den centrala figuren i teologins människogjorda system, utan den Gud som manifesterades i Hans smordes liv, lära och verk, han som ”ser till att alla människor blir frälsta och får veta sanningen’, vars oemotståndliga kärleks kraft du inte längre kommer kunna fly undan, när du en gång, som den förlorade sonen, vaknar och kommer till sans.
Låt oss sätta oss ner en stund medan jag berättar något för dig om den Faders vänliga kärlek som du nu har att göra med”, och vi fyra satte oss på släntens krön medan Rael öste ut sin själ i form av evangeliet som var gammalt och ändå förtrollande nytt genom hur det förkunnades.
”Typexemplet för varje liv som världen har känt – någonsin kan känna”, började han, ”hittas i anslutning till dokumentationen över Jesus liv; kommentarerna och detaljerna, i den mån de är essentiella, läggs fram i andra delar av skriften. Lagen och profeterna är inte doktrinska, filosofiska och vetenskapliga koder, placerade i händerna på präster för att de ska styra folket; de är allegorier, givna till barnen, så att de äldre kan lära de yngre de enkla kärleksberättelser som Fadern har skrivit för att inspirera och stimulera kärleken i Hans älskade. Men då variationerna i tid, platser, omständigheter, positioner, mentala förmågor och ärvd skuld kombineras så att de framställer en oräknelig mångfald i personligheterna, medan stora grupper ofta hålls närmare varandra genom ett eller annat urskiljande drag, så sammanblandade att de bibehåller enigheten i hela familjen, så berättas inte historierna i successiva kapitel och fullständiga böcker, utan allegorierna läggs, som juvelerna i människors, familjers eller nationers historier, så att barnet som leker kurragömma kan söka och finna, och lära sig att dela upp varje lärdom efter sin egen uppfattning av sin Faders avbild, så att det kan presentera sin egen idé om sin osedda Faders porträtt i det liv det bygger.
Kanske kan det vara till hjälp om jag ger dig din egen historia enligt det här arrangemanget, som jag ser det avbildat i skrifterna – som jag skulle presentera det om jag predikade evangeliet från det perspektiv vi nu har. Kristus utkast till det skulle jag finna i den vackra historian som berättar om den gode samaritens bistånd. Du har offrets roll, som, attraherad av några ospecificerade fördelar som Jeriko erbjudit, och omedveten om den kungliga förbannelse som i forntiden lagts på staden (Jos. 6:26), så vänder han, eftersom han inte är vidskeplig, ryggen till den store Kungens stad, gick i vägen för syndare och föll offer för rånare som slog och stal från honom.
Den kärnfulla beskrivningen, ’lämnar honom halvdöd’, tillsammans med resten av liknelsen, visar på berättarens vältaliga mästerdrag som avslöjar så mycket i tystnaden för de vars andliga öron och ögon är öppna – de vägar längs vilka Gud gör sina betydelsefulla uppenbarelser. Hur kunde positionen som jag finner dig i beskrivas mer grafiskt än i orden ’lämnar honom halvdöd’? Fråntagen alla tillbehör i det yrke du skryter stolt om, ända in på kroppen som du smyckade med insigniet som betecknade ditt upphöjda ämbete, så att till och med en snabb glimt av prästen och leviten som passerar inte känner igen din värdighet, så kan säkerligen inte någon kortare och mer oprecis fras användas för att beskriva situationen?
Och ändå är det bara hälften av döden som du har uthärdat – vägen från Jerusalem till Jeriko är dödens väg, men staden i allegorin förstördes, så att vem som än undkommer rånarna som tagit över vägen och når platsen inte finner någon stad där – den evige Kungen har förkunnat att ’Döden har uppslukats i segern’ – när du nu når det yttersta av den extrema vandringen så når du det yttersta av allt utom det eviga, och omkretsens gränser svänger av uppåt. Du kan inte kvävas i svinstians smuts, eftersom det finns en evig arm till och med under dyn för att lyfta upp huvudet, tills den allra lägst sjunkna förlorade sonen vaknar med den latenta beslutsamheten att ta sig därifrån.
Jag säger inte att du måste möta den här gränsen – det vore långt från hur jag är. Du befinner dig nu i lagens och rättvisans rike, vilka inte utdelas som i de jordiska domstolarna, utan enligt Guds omutliga rättfärdighet. Du kommer varken dras med eller eskorteras till någon plats som du själv har förberett, men när vi lämnar dig, så kommer vår broder Eldare att kunna bespara dig mycket problem – kanske också sorg – genom att peka ut vägen som leder till din egen plats, och sedan lämnas du till att upptäcka den på egen hand, och när du väljer den, så kommer ingen försöka tvista om ditt val.
Men även om du kommer vara fri från yttre begränsningar när du väljer din första boning, så är det väldigt säkert för mig var du hamnar genom ditt första val.”
”Skulle du vilja vara så vänlig och berätta för mig?” bönföll han i en ännu mer ödmjuk anda. ”Kommer det vara bland andra präster, eftersom du säger att vi alla går till vår egen plats?”
Rael mötte den halvt förväntansfulla blicken som frågan ställdes med, med en blick av ömkande medkänsla, och dröjde lite med svaret. Sedan sade han med en tydlig grundlighet:
”Det finns inga präster här. Sådana markörer, med alla sådana fåfängans tillbehör, ligger där borta”, sade han och pekade mot de stora dimbankarna. ”All pompa och ståt hos köttets förföriska frosserier ligger begravda med kroppen. De kan inte resa sig igen. För dig är ståten över; dess attraktiva drama har upphört; lovorden från de som underhållits har tystnat; draperiet har fallit; de kappor som du valde att bära på scenen har tagits av; och jag har framför mig inte den populäre hjälten från skådespelet, utan den olycklige skådespelaren som söker efter ett skydd där han kan vila sitt huvud – efter någon vän som kan dela med sig av det bröd han hungrar efter. Så gladeligen jag hade gett dig något att äta, men i din passion för din konst så har du försvagat din kropp så mycket att om jag gav dig fast föda så skulle det bara öka ditt lidande. Du behöver den skickligaste och varsammaste behandling för att garantera ditt tillfrisknande. Det kommer vara smärtsamt till en början, på grund av din ovilja att vara försiktig i det förflutna. Du drevs att söka berömmelse och fick den, men i din seger förlorade du din själs hälsa, och nu måste du kämpa en hårdare strid för att återfå den. Men du behöver inte förtvivla. Oavsett hur drastisk din behandling kan behöva vara, så låt detta hjälpa dig att gå igenom den – den kan aldrig sluta med döden. Och inte heller kommer du lämnas att uthärda den utan tillsyn. Du kan behöva passera den babyloniska ugnen på din väg, men var inte rädd; elden är bara ett medel för reningen som för bort och gör sig av med smutsen; den kan inte förstöra livet, och även om du i prövningens smärtor kanske inte är medveten om det, så kommer det hos dig, mitt i ugnen, finnas någon som är lik Människosonen, som vakar över och hämtar dig när den renande effekten är garanterad. Det kan vara så att smältdegeln är nödvändig för att få bort allt slagg som förgiftar ditt liv; om det är så, så kommer smeden att ständigt övervaka dig; och när han till slut kan se sin egen avbild återspeglas tydligt i dina djup, så kommer han föra dig framåt, tillbaka till den plats där vi står nu.
När, genom Guds försyn, du klarar att göra det här, så kommer du vara en helt igenom annan man – dina ögon kommer ha öppnats, din förståelse vara större, och när du ser tillbaka på ditt liv, så kommer du fyllas av under och överraskning över den ömma, vänliga kärlek som Fadern har manifesterat för din skull. Om jag kunde så skulle jag rädda dig från allt som ligger mellan nu och sedan i smärtan från reningsprocessen, men fröet har såtts och skörden måste samlas in, men i skördandet så kommer du finna välsignelsen som berikar dig, och när vi träffas igen så kommer du säga mig att vinsten har varit långt större än kostnaderna.”
Med detta lämnade vi honom.
Det kan vara så att jag har fel när jag bedömer jämförelsen, men då jag ser tillbaka på den här händelsen, så kan jag inte minnas en upplevelse som fyllde mig med en större längtan att göra något för att mildra dess konsekvenser än det fall som vi lämnade bakom oss. Flera gånger vände jag mig om och slängde en blick av melankolisk önskan mot den lidande själen. Till slut växte sig min medkänsla för stark för att jag skulle kunna motstå den, och jag frågade Rael:
”Är det inte möjligt för oss att göra något för att hjälpa honom?”
”Inget mer än detta”, svarade han lakoniskt, men det fanns en uppsjö av vältaliga undertoner när han medkännande skakade på huvudet.
”Det verkar nästan kriminellt att lämna honom ensam så som han är nu”, svarade jag.
”Hans fall är inte precis som det ter sig ut för dina oerfarna ögon”, svarade han. ”Om vi skulle försöka göra mer just nu, så vore det inte bara oklokt, utan skadligt. Eldare är långt mer kompetent att ge den hjälp han behöver än vare sig du eller jag, och även om vi båda vore glada att få bistå honom, så måste vi efter det som har uppnåtts vara nöjda med att lämna honom tills det snarare är till hjälp än blir ett problem med ytterligare behandling.”
”Ursäkta antagandet i min okunnighet, Rael”, vädjade jag i min bön, ”, men om vi stannade kvar, kunde vi inte bistå honom desto mer när han verkligen behöver det?”
Det fanns mera beröm än tillrättavisande i blicken han gav mig när han frågade:
”Och skulle du föreslå att vi försummar andra, legitima plikter medan vi väntar tills han vädjar om bistånd, för att sedan upptäcka att andra har utsetts som är bättre kvalificerade för ändamålet än vi själva?”
”Åh, min vän, förlåt mig, jag tar till mig förmaningen. I min okunnighet så visste jag inte vad jag frågade, men i min medkänsla med lidandet så ville jag sträcka ut en hjälpande hand.”
”Det finns inget att ångra eller bli förlåten för i något du har gjort, min broder”, svarade han, medan hans ansikte ljusnade till en stråle av lovord. ”Så långt jag har lov att läsa av den, så har hela den här händelsen haft som ett av sina syften att presentera det här testet för dig; att säkerställa huruvida du i samma stund som du kunde använda din nyfunna kraft i ’Därvid’, skulle vara villig, i förpliktelsen, att avsäga dig din personliga tillfredsställelse för att genomföra ett tveksamt biståndsarbete. Din respons har varit motsvarigheten till att framgångsrikt ha gett det bistånd du vädjat om, och belöningen för det kommer bli din.”
”Åh, Rael”, utbrast jag, nästan skälvande av tacksamhet över den skyddande kraft som hade erbjudits mig i prövningen, ”vilken slags människor vi borde vara när vi rör oss till och från bland dessa Försynens sammanvävda möjligheter!”
”Nu närmar du dig den själsattityden som det är nödvändigt att uppnå på Jorden för att förhindra sådana katastrofer som den vi just har påträffat.”
”Vore det fel av mig”, dristade jag mig försiktigt att fråga, ”att undra över vilken sorts synd som orsakade hans fall?”
”Nej, jag kunde läsa hans historia som en öppen bok utifrån hans klädesplaggs brokiga karaktär, och du kommer snart ha samma förmåga, men det är varken nödvändigt eller klokt att göra alltför noggranna granskningar. Vi är inte domare, utan snarare ministrar. Det är inte en del av vårt arbete att undersöka och upptäcka ifall ’den sista skulden’ i påföljden har betalats, utan snarare att försöka förutse frälsningen genom att överföra den styrka vi kan så att bojorna kan lämnas så snabbt som möjligt. Men det är bra att bekanta sig med ett falls generella aspekter och syndrom för de som kommer i kontakt med det, så att de blir mer effektiva i sin behandling. I sina huvuddrag är det här fallet väldigt vanligt; det är en andlig förstening som uppkommer ur en mekanisk och odedikerad formalism utan något närmande till det verkligt andliga livet för att reglera det.”
”Beror inte mycket av det på alla de fläckar vi får från våra föräldrar, sedan som observerande barn, och slutligen från de andliga lärare som hävdar att de har auktoritet nog att lära oss?”
”Vi känns vid det, kanske tydligare än vad du är benägen att erkänna. Det är därför jag har sagt att ’vi är inga domare.’ Samtidigt kan jag hänvisa till dig själv som stöd för mitt påstående att en människa har kraft, om hon väljer att använda den, i de flesta fall, att bryta sig bort från dessa begränsande inflytanden, och dyrka Gud i helighetens skönhet, trots varje spindelnät, vare sig det är från vetenskap, filosofi eller teologi, som olika organisationer eller kombinationer därav kan försöka kasta över henne. Standarden för dömandet som en själ bedöms genom vid sin ankomst hit är inte perfektion – ingen människa är perfekt, eller kan vara det, förrän hon går upp i sin enighet med Gud – utan genom den inställning till perfektion som hon personligen har kunnat uppnå. Ett exempel på det gavs av Mästaren själv i fallet med kvinnan som hällde dyrbar olja ur kruset över hans huvud. Han uttryckte ingen åsikt vad gällde själva handlingen, vare sig den var diskret eller ej – det lämnade Han åt sitt eget – utan Han sade istället om hennes motivation att göra detta att ’Hon har gjort vad hon kunde.’ Sådan är domens standard här när den ges, inte genom någon individs utlåtande, utan genom uppenbarandet av det liv som gått igenom den sökande prövningen. Gud kräver att få veta hur vårt förvaltandes saldo står sig vad gäller den själ som Han anförtrott i vår omsorg. Vi måste möta Honom med belöningen för vår handel med våra medmänniskor i våra händer; om vi har varit slöa eller begravt våra talenter i jorden, så tillåts vi inte i Hans närhet förrän vi har rättat till vår dårskap – såvida vi inte önskar fördömas. Men när vi har upptäckt detta faktum vid vår ankomst hit, så krävs det att vi börjar korrigera vårt fel genast så att vi alla kan bli redo att presentera oss själva den dagen då Han samlar in Sina juveler.”
KAPITEL 18: FÄRDEN ÖVER BRON
Vi var tillbaka i den förtrollande äng som Omra tidigare hade fört mig bort från.
När han föreslog att vi skulle återvända så utmanade Rael mig skämtsamt att observera och upptäcka något av processen som resan genomfördes genom.
”Jag ska…” och jag höll på att säga ”Jag ska göra mitt bästa”, men jag hade knappt börjat tala förrän saken var klar, och Rael, högst road över min förlägenhet, frågade:
”Vore det inte bättre att rapportera direkt, innan minnet av detaljerna skingrats för dig?”
Omra kom till oss medan Rael talade, och inföll direkt i talarens förtjusta glädje.
”Vi kunde ha återvänt på ett mycket ledigare vis”, förklarade Rael, ”fast upprepningen av den tidigare planen öppnade dörren för möjligheten för mig att påpeka en sak som ibland kommer vara värdefull för dig i ditt biståndsarbete.”
”Om du kan göra det så kommer jag lätt förlåta dig för den fördel du har dragit”, svarade jag.
”Det är generöst av dig, Aphraar, och samtidigt måste du låta mig tänka att det var synd att Rael lät sig roas av din genans”, observerade Omra skojfriskt.
”Om den underhållningen hade varit för det allmännas bästa”, svarade Rael med samma stilla skämtsamhet, ”så föreställer jag mig att till och med den sege Omra, om han hade varit där och sett Aphraars ansikte när han utbrast ”Vad hände?” skulle ha velat göra om experimentet, i hopp om att återigen få se förvåningen.”
”Men säkerligen saknar alltid en upprepning den initiala överraskningen? Men för all del, fortsätt med den lärdom du är angelägen om att få dela med dig av.”
”Ja, efter Leendets melodier så låt oss sätta oss igen vid Pliktens fötter. När vi gör det så önskar jag föra dig tillbaka till vad jag har sagt i förhållande till den fjärde dimensionen, därför att, även om den i själva verket ligger bortom människans förstånd i det fysiska tillståndet, så finns det en illustration av den som kan komma till stor nytta emellanåt i ditt biståndsarbete.”
”I så fall får du gärna peka ut den åt mig”, bad jag honom, för i allting skulle jag vara det Paulus förmanade Timothy om att vara ’en arbetare som inte behöver skämmas, som rätt utdelar sanningens ord.’”
”Min hänvisning görs till ämnet Bön…”
”Ett ytterst viktigt ämne”, sköt Omra in, ”ett som jag redan har talat lite med Aphraar om – få höra din beskrivning av det, Rael.”
”Det är en fråga där det inte kan finnas utrymme för skillnader mellan oss, så utan någon referens till vad du kanske vill säga så fortsätter jag. Och inte heller kommer jag erbjuda någon definition av Bönen, inte heller generellt med att försöka besvara frågan: ’Besvarar Gud böner?’ Jag vill mer i synnerhet rikta din uppmärksamhet mot en skenbar pseudo-filosofisk invändning mot bönen som utövar ett avsevärt inflytande på många sinnen vad gäller dess likhet med en logisk grund. Argumentet kan formuleras på olika sätt enligt talaren och vad som behövs i stunden; jag ska formulera det på mitt eget vis: ’Tanken att bönen kan vara tillgänglig i att bidra till upphörandet, förändrandet eller borttagandet av tillfälliga händelser är inte bara felaktig utan fullständigt omöjlig. Låt oss titta på en väldigt nödvändigt premiss som vi behöver lägga fram som en grund att arbeta ifrån: Hur långt måste vädjan färdas från den som ber innan den når Guds öron? Och därefter: I vilken hastighet skickas vädjan ut på sitt ärende? Vi antar, för argumentets skull, att Guds tron är placerad i en av de närmaste fasta stjärnorna från Jorden – Sirius – och att bönen färdas i ljusets ofattliga hastighet – 300 000 km i sekunden. Det tar över åtta år för bönen att nå sitt mål. Hur är det möjligt under sådana omständigheter för bönen att vara till gagn i pågående händelser? Det räcker att slå fast fallet för att bestrida det med kraft.
”Det ser så ut. Men saker är inte precis vad de ser ut att vara. ’Vem är detta som förmörkar rådet med ord utan kunskap? Har du inte vetat – har du inte hört att Gud bemöter de visa med deras egen slagfärdighet?’ Argumentet som just lades fram kommer från en filosof vars kunskap begränsas av de tre dimensioner som är kända för det fysiska, medan bönen är en andlig förmåga och verkar i en region som varken är synlig, påtaglig eller förstådd i det fysiska. Den hastighet som ljuset korsar rymden med i jämförelse med bönens är knappt som för den forntida vandraren jämfört med trådlös telegrafi. Medan ljuset förbereder sig på att bilda sin första krusande våg, så är bönen på önskningens vingar redan vid sin destination och väntar, i ivrig brådska, på att föra tillbaka dess svar. Den förkrossade botfärdige gråter: ’Gud, var nådig!’ och vänder hemåt, medan den filantropiske fariséen som fortsätter med sin självprisande harang, finner att svaret på hans bön redan vittnar om hans rättfärdigande. ’Gå du och lär dig vad det betyder’ – anden känner varken tid eller avstånd när den en gång står i Guds ljus.”
”Åh! Åh!” utbrast Omra, ”du avslutade din föreläsning i precis rätt tid, för här kommer Myhanene med vår syster Zisvené.”
”Vem är Zisvené?” frågade jag. ”Jag har inte träffat henne.”
”Har du inte?” blev Omras häpna svar. ”Hon skulle vara särskilt intresserad av att träffa dig.”
”Jaså! På vilket vis?”
”Jag tror att Myhanene skulle säga oss att hon faktiskt är den första frukten av ditt bistånd till Jorden.”
”Mitt bistånd till Jorden! Hur kommer det sig då att hon är här? Nu har ni väl tagit fel?” utropade jag.
”Du kommer märka att jag inte har tagit fel, men Zisvené är ett högst ovanligt fall, det kan jag försäkra dig om. Hon var en uppriktigt och högst outtröttlig sökare efter sanning. Utan att kunna tillfredsställas av teologiska skal och ytligt godtagna dogmer, så pressade hon sig fram genom livets olika skeenden, säker på att det levande bröd som hennes själ hungrade efter skulle hittas någonstans. Hon hörde din röst när hon vandrade i vildmarken. Den talade till henne. Hon följde efter. Ditt evangelium av möjligheter i sömnlivet förtrollade henne. Hon bad om vägledning, och som svar fann hon sin väg över gränslandet, och nu tillbringar hon nästan hela sitt sömnliv i biståndsarbeten här hos oss. Men du måste höra berättelsen så som hon berättar den för dig.”
”Omra – du förvånar mig. Det verkar vara en otrolig sak!”
”Är det inte dags snart att du gav upp att prata om det otroliga?” frågade han med sitt uppmuntrande leende.
”Hela Uppenbarelseboken, som du bara precis har börjat läsa, är skriven för att dokumentera de saker Paulus talade om när han sade: ’Ögat har inte sett, och inte heller har öronen hört, och inte heller har de nått in i hjärtat, de ting som Gud har förberett för dem som älskar Honom.’ Du kan lita på att i det oändligas livmoder så tar uppenbarelser form, vars födelse kommer slå ärkeänglarna med häpnad. Så sluta då upp med att tala om det otroliga. Var beredd vid varje steg på att penetrera ännu djupare in i evigheten, och när dina ögon öppnas inför varje påföljande vision, så dyrka med vördnad och förundran. Men, här kommer Zisvené nu.”
Så var det när Omra öppnade ännu en dörr i himlen genom vilken jag kunde få en ny glimt in i oändlighetens vidder. Jag hade ingen möjlighet då att fundera mer över visionen, men då jag kikade på den så blixtrade psalmskrivarens överväldigande övertygelse genom mitt sinne: ”En sådan kunskap är alltför underbar för mig. Den är högt upp, jag kan inte nå den.” Sedan var våra vänner framme hos oss – Zisvené klev framåt som om hon hälsade på en gammal och välkänd vän.
”Vi behöver inte presenteras, Aphraar; dina böcker har redan gjort dig välkänd för mig, och med hela min själ vill jag tacka dig för vilken omätlig välsignelse de varit för mig.”
Hon vände sig om för att gå med mig medan hon talade – Myhanene slog följe med Omra och Rael, som hade halkat efter – och så fortsatte vi vår promenad.
”Varför skulle du vilja tacka mig?” svarade jag så snart jag återhämtat mig från överraskningen som hennes varma hälsning skapat. ”Skulle inte hela tacksägelsen läggas vid Hans fötter som gjorde ett sådant bistånd möjligt? Är inte äran i att tillåtas ta del i ett sådant högst ärorikt uppdrag inte bara en kompensation utan en överflödande glädje, som inte tillåter tanken på arbete i anknytning till densamma? Tänk på den överglänsande äran i det! Kallad att få vara en medarbetare till Gud i frälsningen av – om så bara en enda själ – en själ, som är så värdefullt i sig själv för Honom att hela den livlösa skapelsen bara är som en luftbubbla i jämförelse. Igen – och mer än så – att ha kunskapen som jag har fått genom det – och för Honom! Tänk på det hela! Tror du att jag behöver något tack? Borde inte jag snarare med mitt hjärtas glädje ösa mina tacksägelser över Honom, genom dig, för den ovärderliga ära Han har skänkt mig?”
”Jag kan förstå allt du säger, och även något av det du känner. Vattnet hos det nya liv som jag har kunnat dricka har varit outsägligt ljuvt, upplivande, livgivande, och jag är obeskrivligt tacksam inför källan och Givaren av den ström som jag har tillåtits att dricka från; ändå kan jag inte glömma den kanal som den har förts till mig genom. Är du förtjust i musik?”
”Högst passionerat”, svarade jag.
”Har du aldrig lyssnat på någon stor mästare som spelat på Kungen av instrument – violinen – tills du i musikens omfamning av själen har förts bort in i ett Elysion av harmoni – allt, inuti, utanpå, runtom, blandar sig till ett hav av melodi, och det har inte existerat något utom musiken, i vilken din själ har funnit sin idealbild av himlen i din hänförda dröm?”
”Om jag har! Åh, så många gånger jag har fått uppleva den välsignade förtrollningen!”
”Och när den drömmen var över – när du vaknade och fann att du var på Jorden igen – tänkte du då aldrig på skönheten i det instrument som violinistens själ så underbart påverkade dig genom?”
”Jag tror inte att det någonsin slog mig att jag skulle skilja på den ena från den andra; de var så sammanblandade i mitt sinne att det skulle ha förstört drömmen om jag gjort det; eller det är så jag föreställer mig att det skulle ha varit.”
”Precis så, min käre Aphraar, skulle det vara för mig om jag försökte koppla bort dig från den Store Fadern, i den ovärderliga välsignelse som jag har tagit emot genom ditt biståndsarbete. Jag har, till slut, kunnat nå dig – en välsignelse som jag många gånger längtat efter när jag öst ur mig min själ till Honom i bönens helgedom – och nu ska jag glömma av den skuld jag är skyldig? Ska jag inte på nytt sända honom ett till vidkännande av min tacksamhet och kärlek genom den kanal som Han har utsett för att skänka sin välsignelse?”
”Jo, säkerligen, vi borde i alla ting ge Gud äran, men efter det så finns det en annan som – vad än som kvarstår av vidkännandet – förtjänar det innan jag kan göra det minsta anspråk på att beaktas.”
”Och vem kan det vara?” frågade hon vaket.
”Myhanene! Om det inte hade varit för den broderliga hjälp han gav mig, så skulle du aldrig ha hört ifrån mig.”
”Jag tror att han har varit dig till stor hjälp. Det vara bara vad man kunde förvänta sig från hans generösa själ. När han sökte genom Jordens vindsförråd för att se vilka av Mästarens försummade skatter som låg bortglömda där, så upptäckte han och valde att återinrätta dig – han bestämde sig för att föra tillbaka den förlorade favoriten till det hjärta som längtade efter återupprättandet av den älskade. Det är likt Myhanene, och han kommer att få sitt välförtjänta vidkännande för den upptäckten; men Myhanene kommer vara den sista att ta åt sig äran för mer än så, och inte heller kommer jag glömma av honom i det avseendet. Men efter att vi har gett Myhanene hans fulla mått av erkännande för allt han har gjort, så förblir du fortfarande det instrument som Mästaren har valt att använda för att hämta hem mig från mitt vandrande, och vyssja min själ i Hans omfamning; så varför skulle du då vägra att låta mig ge dig den tacksamhet jag känner?”
Varför skulle jag fortsätta envisas i saken när jag såg hur bestämt hon beslutat sig för att genomföra sitt syfte? Jag önskade inte ens få det minsta erkännande. När jag såg tillbaka på mina erfarenheter, så hade den stora mängd omtanke och uppmärksamhet som jag fått till skänks, de utomordentliga privilegier som hade upplåtits till mig, och sedan jämförde de med det magra och alltigenom ovärdiga register jag hade skapat – inte med vilje, utan under min skröplighets nödtvång – så rodnade jag över att tänka på att ta emot någon form av gratulationer. Men Zisvené såg på mitt arbete från ett annat och väldigt annorlunda perspektiv. Hon såg på det med andra ögon, lyssnade med andra öron, och baserade sina slutsatser på evidens som jag inte kunde förstå, inte mer än hon kunde förstå det tillkortakommande som jag var så känsligt medveten om. När skillnaderna i perspektiv känts vid och tillåtits, var då inte hennes slutsats lika välgrundad som min egen? Det fanns ingen principiell punkt inblandad i att jag gav efter för hennes önskan – kanske min vägran att göra det skulle kasta något hinder längs hennes väg, och en sådan tanke fick mitt motstånd att falla samman.
Medan jag funderade på det här viset så blev tystnaden långvarig, och jag märkte hennes vältaliga blågröna ögon när de stal smygande blickar på mitt vankelmod, tills hon slutligen med ett försök till allvar som hon knappt kunde dölja frågade:
”Har nederlaget varit så fullständigt förkrossande att det lämnat dig helt mållös?”
”Det är inte någon känsla av nederlag, utan snarare vetskapen om hur jag, personligen, kan vara värdig din uppskattning som tystar mig.”
”Tja, det är en punkt vi inte behöver börja argumentera om just nu; men vill du låta mig vara generös och föreslå ett möjligt sätt för dig att få din hämnd?”
”Försöker du lägga ännu en fälla framför mina oaktsamma fötter?”
”Se mig i ögonen och säg mig om du tror att jag verkligen skulle kunna göra en sådan sak?”
”Din närvaro här är ett tillräckligt bevis för att du inte skulle göra det av illvilja, men det finns ett stråk av lekfullhet i dina talande ögon som råder mig att akta mig. Men jag skulle ändå vilja höra ditt förslag.”
”Jag undrade ifall, om vi hade möjligheten att slå våra påsar ihop i mitt vakna tillstånd, du kanske skulle kunna göra dig känd för mig där. Jag skulle väldigt gärna vilja pröva det, om du kan be din Upptecknare att besöka mig.”
”Det måste jag fundera mer på. Den sortens arrangemang ligger hos Myhanene att bestämma om. Under tiden skulle jag gärna vilja tala med dig om dina upplevelser i sömnlivet. Kanske du kan hjälpa mig i en strävan som jag hoppas få genomföra.”
”Om det någonsin finns något som jag kan göra för att återgälda skulden jag har till dig, så behöver du bara nämna det. Men du måste minnas att jag bara är här som en tjänst…”
”Är vi inte alla lika i det avseendet?”
”På sätt och vis är det så. Men mitt eget fall är högst säreget – jag tror nästan på ett unikt vis, och därför får du inte förvänta dig för mycket av mig. Så mycket lovar jag dig, att om jag kan hjälpa dig på något vis så kan du alltid vara säker på att den tjänsten kommer ge mig mer glädje än vad jag kan uttrycka. Låt mig nu rikta din uppmärksamhet på utsikten omkring oss.”
Zisvené hade fångat mitt intresse så totalt genom sin konversation att jag inte längre märkte något annat än den absorberande fascinationen för hennes personlighet och det hon sade. När hon till slut påminde mig om att lägga märke till vår omgivning, så ropade jag till av ofrivillig överraskning – nästan bestörtning – över att jag stod mitt på den fantastiska bron, med den gapande avgrunden under mig som sträckte sig ner i djupet av den obegripliga svärtan under våra fötter.
Jag gapade när jag tittade och insåg vilket steg jag omedvetet hade tagit; men mitt förtroende lämnade mig inte, för jag lämnades inte till att möta prövningen utan uppsikt, utöver Zisvené. Runt mig stod inte bara Omra, Rael och Myhanene samlade, utan också Wallo-Malie, Avita, Rhamya och resten av de vänner jag hade lämnat i Rösternas Katedral, och flera andra av vilka jag kände igen många som jag hade känt i det lägre livet, tillsammans med vänner som jag hade blivit väl bekant med under biståndet vi utfört som vägledning och beskydd.
Vilken samling! Hur kunde jag känna någon rädsla över hur säker strukturen var som vi stod på? Mina ögon vandrade utmed gruppen av ansikten där jag kunde utläsa ett outtalat välkommen i den heliga, tysta hymn som var alltför ljuv, alltför melodisk för ljudet, och min själ jublade i en outsäglig glädje, utöver genom att andas ett ”Frid – var stilla.” I en enda instinktiv impuls så böjdes varje huvud för att ta emot den mystiska välsignelsen, varpå Wallo-Malie talade till mig.
”I den mest sublima allegorin med en vandrande själ och dess återvändande till Faderns hus, så som Mästaren berättade den för de som tog vara på Hans läror, så sätter Han ord på en väldigt torftig plats. Ord är som bäst bara grova antydningar om vaga ideal, som befolkar själens inre helgedom. Om vi skulle förstå deras verkliga värde, poesi och skönhet, så måste vi återigen göra oss tillträde till den helgedomen, och genom att beblanda oss med den själ där de uppstod, sjunka in i och förlora oss själva i den ande där de bor – känna dem som de verkligen är. Det här är en välsignelse – en förmåga som bara Gud besitter. Därför är talet bara till för att ge en befallning, som Mästaren säger i sin liknelse, och de gör inget försök att uttrycka Faderns känslor: ’Ta fram den bästa kappan och sätt den på honom, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter, och ge honom den välgödda kalven och döda den; och låt oss äta och vara glada för detta, min son var död och är nu levande igen; han var förlorad och är nu återfunnen.’
När vi följer det majestätiska exemplet så behöver egentligen bara två ord uttalas när vi står här vid gränsen mellan två världar – den fysiska och den andliga. Genom Guds försyn har tiden kommit för dig för den praktfulla – den eviga gryningen, där varje skugga måste fly undan, och du följaktligen måste säga Farväl till gårdagen som passerar bort i den här nya födelsen; åt oss, som är här som ett svar på din ofta ställda fråga,
Kommer någon då, vid den vackra porten,
Att vänta och hålla utkik efter mig?
har getts det stora privilegiet att yttra det andra ordet: ’Välkommen!’
Det är ett välbekant ord – ett du ofta har hört förut; ibland med en djup, tydlig, ljuvt levande betoning som lät som Hemma; andra gånger med en sträv, brysk och ihålig godtycklighet, som väckte skuggor av misstankar i ditt inre, och dina öron var snabba att uppfånga det viskade ekot: Akta dig. Jag har ombetts att säga vårt Välkommen till dig när du går över tröskeln, och när jag gör det, och min tunga kallar in himlens väntande orkester för att få dess omedelbara uppmärksamhet, så spelar vi grundtonen för en hymn av frid och välvilja som kommer genljuda i din själ, i en allt kraftfullare musik tills Gud upphör att vara.
Kan du inte förstå det? Nej! Vi förväntar oss inte att du ska göra det innan dina ögon har fått beskåda prakten. Du förstår ännu inte ljuden du hör i orden som vi hälsar dig med. Det här är blott din födelsetimma. Du är ännu inte över tröskeln till ditt nya liv. Hur kan du förstå? Men dina ögon kan se – Gud har andats in i din själ ett heligare livs ande, och i den handlingen har Han ställt in ditt liv så att det vibrerar i harmoni med det som kommer att vara. Låt dina ögon som öppnas se på våra ansikten; låt de första ljuden som faller över dina öron vara melodiska med toner som ljuder av lugnande kadenser, och vyssjar det heliga förtroendet hos den nyfödda kärleken inom dig. Vi har inga äldre syskon här som hyser motvilja mot att den förlorade sonen återvänder; inga bortvända blickar; inga misstänksamma blickar; inga dolda avsikter; inget borttagande av kappor; ingen autokrati; inga lismare eller ögontjänare; skuggorna av dessa har allt försvunnit bort till och med från där vi står nu, och deras substanser fruktar att försöka sig på passagen över bron. Så ’Kom in, du av Herren välsignade, vi hälsar dig Välkommen hem!’”
KAPITEL 19: I TRÄDGÅRDEN VID PORTEN
Det skulle krävas inte bara en, utan en hel serie böcker för att dokumentera allt som hände under den minnesvärda samlingen på Bron. Gamla vänskaper förnyades och nya uppstod, ljuva och bittra minnen av kamp, erövringar och nederlag i det förflutna dök upp, och vi spårade utvecklingen av strömmarna av hopp och rädslor tills vi såg den underbara expansionen i den Gudomliga kärlekens och syftets hav; en granskning av de olika vägar som våra pilgrimsfötter hade letts längs med genom många skiften till det möte vi nu hade nått fram till; jämförelsen av upplevelser mellan nykomlingarna och pionjärerna som kämpat sig hemåt över de obrutna sträckorna under de tidigare seklen – dessa, och ettusenett fascinerande intressanta teman kan räknas upp och diskuteras för ett användbart syfte, där vart och ett skulle kasta sitt eget särskilda ljus över vägen för någon som följer efter oss.
Det är inte heller så att jag skulle vilja undvika uppgiften med att sammanställa dokumentationen, men jag måste minnas begränsningarna som de som kommer efter mig omges av – en boja som jag nu är lyckligt fri från – därför måste jag nöja mig med att sprida ut fragment, inte böcker, för att markera den väg jag tar, i hopp om att – i framtida sammankomster i Faderns hus, som vi alla kommer vara en del av – alla detaljer av Jordens brokiga pilgrimsfärd kommer att fyllas i och förstås i den gudomligaste kärleks och nåds belysning.
Medan allt detta pågick förlorade jag Zisvené ur sikte flera gånger. Det störde mig inte när jag märkte det – jag visste att jag kunde nå henne igen med hjälp av Myhanene – men jag önskade, utan onödig fördröjning, få prata med henne om hennes upplevelser i sömnlivet, med hopp om att hon skulle kunna hjälpa mig med ett projekt jag hade i åtanke.
Efter en stund lade någon en sympatisk hand på min axel och när jag vände mig om såg jag henne stå bakom mig.
”Känner du inte att det vore nästan omöjligt att slita dig härifrån?” frågade hon.
”Det gör jag verkligen”, svarade jag empatiskt.
”Din upplevelse är inte unik. Jag har fått höra att det är så med varje själ som kommer in i dessa omgivningars inflytande. För mig är det väldigt mycket som ett förtrollat land, och ändå måste vi röra på oss, för i trädgården framför oss väntar din välkomstbankett på oss.”
När Zisvené uppmärksammade mig på sin närvaro på det viset så måste jag en stund ha varit så uppslukat intresserad av utvecklingen av en högst trivial sak, som jag i princip hade glömt av tills en främling nämnde den häpnadsväckande fortsättningen för mig. Jag skulle vilja berätta historien, men hur fantastisk den än visade sig vara, så är detta ett av de utelämnanden som jag är tvungen att göra. Det får räcka att säga att jag blev så absorberad av berättelsen att jag missade det faktum att våra vänner gradvis hade dragit sig undan åt det håll som indikerats, tills Myhanene och något halvdussin i hans sällskap var alla som var kvar och väntade på mig.
Jag ska inte bjuda på en katastrof genom att försöka mig på en omöjlig beskrivning av den trädgård som låg framför mig, med en bågformad öppen pelarrad av vad som vid närmare betraktelse såg ut som ett slags rosa alabaster, och över den kröp ett genomskinligt täcke av underbara, blommande klätterväxter. I mitten av bågen reste stöttade de sirligt konstnärliga och kungliga pelarna upp en bro av luftig skönhet som följde upp pelarradens arkitektoniska tema, och under bron fanns de skimrande portarna, vilka var den ojämförliga scenens juveler och krona.
Innanför det stora området låg en kalejdoskopisk bild av änglamarker som inte skulle gå att återge i den mest perfekta drömmen om ett ideal. Och här, i perfekt harmoni med den minsta detalj i form, färg, doft och ljud, där nätta bord med änglamat, eller fontäner av ljuv uppfriskning spelade, så att vi medan vi rörde oss runt i vår skuggfria samvaro kunde ta, äta, dricka och på så vis leva i Guds faktiska paradis.
Vår lilla grupp närmade sig lugnt brons ände, medan mina ögon vandrade hit och dit i kontemplation över den vilsamma och inspirerande scenen. Efter ett tag lades Myhahenes arm över min axel i den välbekanta, broderliga omfamningen, och han frågade:
”Minns du berättelsen om Jakobs hemkomst, Aphraar?”
”Vilken av hemkomsterna tänker du på?” undrade jag.
”Den gången då han brottades med ängeln vid Jabboks strand”,
svarade han.
”Vem skulle kunna glömma det? Och det påminner mig, Myhanene, om att jag ofta undrat vem den ängeln var. Tror du att det var Frälsaren, som någon har förmodat att det var?” frågade jag ivrigt, i hopp om att få klarhet i en av mina gamla ovissheter.
”Kanske Wallo-Malie skulle kunna säga mer om det än vad jag kan”, svarade han. ”Han har varit här mycket längre än jag. Men det är inte så mycket vem ängeln var, som något han gjorde som intresserar mig just nu.”
”Vadå? Krympandet av senan i Jakobs lår?”
”Nej, inte det. Vad mer gjorde han?” Och han vände den där lekfulla blicken med sin säregna lutning på ögonbrynen som alla som kände honom älskade att se i Myhanenes ansikte.
”Jag är rädd att jag inte kommer vara till mycket hjälp för dig i din fråga”, svarade jag. ”Kanske mitt minne sviker mig, vilket skulle vara förståeligt under omständigheterna, och jag har aldrig varit någon naturförmåga inom tankeläsning. Vill du inte berätta för mig vad han gjorde?”
Det kom en till road glimt åt mitt håll. ”Bad han inte patriarken att säga sitt namn?”
”Det gjorde han absolut – hur kunde jag vara så dum att jag glömde det? Men varför skulle han göra det när han redan visste vad det var?”
”För att betona det som skulle komma efter”, svarade han. ”Namn i skrifterna gavs eller antogs ofta inte förutom som ett uttryck för något specifikt drag hos deras innehavare, och när en människa fick en ny position eller förändrade sin karaktär så var det inte ovanligt att hon eller han också bytte namn. Jakob hade gått igenom en kris i sitt liv under den natten då de brottades. Hans tävling mot en ängel hade gjort honom till en annan man. Efter detta skulle namnet Jakob – den sluge – inte längre vara representativt, och han måste korsa floden över till hemlandet med sitt nya namn: Israel; ’för likt en prins har du kraft hos Gud och med människor, och har lyckats.’ Aphraar…” och när Myhanene sade namnet med sitt mest ömsinta och ivrigaste tonfall, så hejdade han sig; ett till steg och en annan bro skulle lämnas bakom mig. ”Nu har du också kommit igenom den stora krisen i ditt liv; bara ett steg till så kommer du stå på hemlandets jord – det hemland från vilket Mästaren, då han talade till Sin älskade Johannes, har lovat att skänka alla som segrar ett nytt namn när de anländer till den platsen. Det här är en nödvändig del av det välkomnande vi gläds åt att ge dig. Aphraar – sökaren – är inte längre passande, för ditt sökande har belönats. Nu, som Astroel – en Guds stjärna – bjuder vi dig att komma in till den vila som förblir”, och när han talade drog han mig framåt och jag satte min fot i Faderslandet. ”Gå framåt, från styrka till styrka, från ära till ära, tills dina fötter beträder de heliga gatorna i vår Guds stad.”
Sådant var mitt mottagande och mitt inträde i Portens Trädgård.
Jag hade en önskan, medan jag gick omkring bland alla människorna – där alla sökte ett tillfälle att tala, om så bara med ett enda ord av vidkännande, gratulerande, välkomnade eller lovordande – om att försäkra mig själv om ifall jag någon gång eller någonstans, från mitt första möte med Helen fram till min ankomst hit, hade känt mig som en främling. I känslan av att inte vara bekant med mina omgivningar så hade jag förstås känt så, men i fråga om att vara på fel plats eller vara en inkräktare, så hade tanken aldrig dykt upp hos mig förut, så långt jag kunde minnas, och en sådan förnimmelse skulle inte vara så lätt att glömma bort. Och när jag sökte igenom mitt minne, så kom jag att tänka på några ord från Wallo-Malies läppar: ”Skuggorna flyr undan.” ”Ja”, fortsatte jag, ”jag börjar inse vad det betyder; till och med den minsta indikation på främlingskap, och blott bekantskap, är bannlyst från den här kärleksboningen. Det finns en själ av välkomnande, av vila, av önskan att förbli i atmosfären, som smeker och vyssjar mig att bli kvar – som talar till mig som en del av mig själv som jag aldrig har känt eller upptäckt förrän nu. Är det något minne från en undflyende dröm som har återvänt? Har jag återvänt till ytterkanterna av den Kompensationens stad som Cushna introducerade mig till för länge sedan?”
Jag drog mig undan, och gick längs en stilla del av pelarraden medan jag funderade, och sedan vandrade mina tankar tillbaka till det gamla livet, och jag såg hur jag gick undan från familjecirkeln för att kunna vara ensam i mitt längtande efter något jag inte förstod – ett vagt någonting som jag inte kunde röra vid. Jag levde om scenen på nytt som jag berättade om i Livet i Elysion (sid. 21), och läste återigen tidskriften jag hade tagit upp från biblioteksbordet; jag läste dikten om igen som hade berört mig så; återigen igen dröjde jag mig kvar över den sista versen:
Som jag ber medan mitt hjärtas strängar brister, Som jag räknar alla dagar när de kommer!
Jag söker i sömnen efter min Mor,
I mina drömmar längtar jag efter hennes Hem:
Två ord, åh, så ljuvt! Jord, jord! Låt mig gå!
I deras melodi finns himlen – all himmel jag kan känna!
Den nyckeln öppnade dörren till en vision av mysteriet som hade lett mig till att söka ensamhet och reflektera. När Myhanene drog mig till att ta det steget från bron sade han: ”Ett steg framåt så kommer du stå på Hemlandets mark”, men orden hade ingen särskild betydelse för mig när jag hörde dem, eftersom jag aldrig hade vetat hur välsignat heligt livet Hemma var. Slöjan hade till slut lyfts undan! När Myhanene sade de orden så hade jag känt den mystiska tjusningen som finns i en broders – en systers hand; mina öron hade öppnats för att svara på musiken i ordet Hemma; mina ögon hade fångat det sanna uttrycket för ett broderligt leende – ovanför, under, runt om så bröt sig en flod av uppenbarelser fram över mig, ljuvare, heligare och mer förtrollande än något jag hittills hade skådat! Åh, Jakob! I den himmelska prakten i denna nya gryning, så kan jag läsa en djupare mening i ditt brottande än vad jag någonsin drömt om tidigare! Inte undra på att du inte ville släppa taget om Ängeln! Om jag hade hållit honom, och i gryningen fångat en stråle av den prakt som jag nu ser, så skulle jag ha fortsatt hålla honom – även om ettusen senor hade krympt – tills solen hade stigit till sin fulla prakt på himlarna och min hela själ flödade över av det himmelska ljuset.
Till slut – till och med så lång tid efter att mitt fysiska livs kapitel hade avslutats – så hade mina öron tillåtits höra hela melodin, mina ögon hade skådat praktfullhetens utstrålning; mitt sinne hade förmått uppfatta idealet, min själ hade expanderat tillräckligt mycket för att kunna omfamna och bedöma något av vad Gud har samlat ihop för mänskligheten i denna välljudande enda ton – Hemma. Den är grundtonen till den stora, triumferande hyllningssången – Himlen.
Där jag njöt av mina funderingar så hade jag vandrat in i enskildhetens sällskap. En sådan enskildhet finner man bara i Himlens alpina höjder, där själen finner mat att äta som inte går att finna i dalen nedanför. Ensam? Nej! Man är alltid i livets självaste hjärta – varandets huvudstad – när man är med Gud! Ensam mitt bland mängder av uppenbarelser, medan förseglingarna bryts. Vem skulle inte, likt Johannes, festa i en sådan ensamhet? Vem skulle vara otålig och vilja lämna den?
Walloo-Malie, Rael, Omra, Myhanene och Zisvené var inte med mig. Jag hade kallats åt sidan en stund av Någon annan – en ännu ljuvare Röst; och för stunden så hade jag glömt av alla de andras existens.
Dracine var den första av de vänner jag kände som mötte upp mig när jag gick tillbaka in i trädgården från min tillfälliga avskildhet.
”Kom, Astroel, och säg mig”, var hennes muntra hälsning, ”tycker du inte att det är fint att vara här?”
”Fint? Min kära syster; det känns som om jag skulle vilja träffa Myhanene nu.”
”Önskar du skälla ut honom?” frågade hon skälmaktigt.
”Tycker det att det vore troligt att jag skulle göra det?”
”Jag ställde bara frågan”, svarade hon blygsamt.
”Långt därifrån; men jag skulle vilja fråga honom om vi nu inte är långt bortom gränsen för hans favoritförsäkran om att: ’Det är bättre längre fram”?
Mitt sällskap skrattade med ett genuint stråk av flickaktig munterhet. ”Jag kan tala om för dig vad han skulle svara dig”, sade hon.
”Så säg mig det, och när jag ser honom, så kommer jag tala om för dig om du gav mig rätt svar.”
”Tja”, började hon med ett väldigt allvarligt tonfall, ”han kommer ställa sig framför dig, så här, och ta ett tag om dig så här”, och hon grep om min kappa med en hand på varje sida om bröstkorgen; ”se dig rakt in i ögonen med sin lugna, stadiga blick, långsamt skaka på huvudet och säga: ’Nej, min broder, för det finns inga gränser för den försäkran. Den är en av oändligheterna.’” Och när hon sagt detta så frågade hon glatt: ”Tycker du inte att jag var en ganska god ställföreträdare för den vise, unge ledaren?”
”Utmärkt, till tonfall och uppförande”, svarade jag, ”men jag är inte så säker vad gäller substansen.”
”Självklart – den måste du upptäcka”, svarade hon lättsamt.
”Jag undrar om jag skulle kunna hitta Zisvené?” undrade jag sedan.
”Det är tveksamt”, sade hon, ”du förstår Zisvené är en fågel som ständigt flyttar fram och tillbaka – hon är bara här med oss när hennes kropp sover. Hon är sällsynt i det avseendet; faktum är att så vitt jag vet är hon unik. Ja, det är som jag trodde – hon har kallats tillbaka.”
”Det är om de sömnupplevelserna jag önskar tala med henne. Jag har hört en del om det, men det finns mycket mer som jag önskar få veta.”
”Jag är inte förvånad över att höra dig säga det. Det är inte bara ett högst intressant ämne, utan det är också ett av de viktigaste, på många vis, utifrån vad jag vet om det hela. Zisvené kan förstås berätta för dig om sina personliga upplevelser, men om du vill förstå deras syfte, verkan, omfattning och möjligheter, så skulle jag rekommendera dig att rådfråga till exempel Cushna, Myhanene eller Rhamya.”
”Både Cushna och Myhanene har redan gett mig en bra introduktion till ämnet, och jag är ivrig efter att få se det i praktiken, i hopp om att en faktisk observation gör det lättare för mig att förstå dess teori. Utöver det är jag djupt intresserad av ett specifikt fall som jag skulle vilja be om hjälp med, som en gest av tacksägelse för min ankomst hit.”
”Under de omständigheterna”, svarade hon, ”så skulle jag träffa Myhanene genast – eller, det kanske vore ännu bättre för ditt ändamål att träffa Wallo-Malie, som jag ser är kvar hos oss fortfarande”, efter att uppenbarligen ha fått syn på den senare medan hon talade.
”Åh!” utropade jag, förtjust vid tanken, ”Wallo-Malie känner till det fall jag talar om, och det skulle vara en utomordentlig plan att få hans bistånd.”
Och genast sökte vi min berömde vän.
KAPITEL 20: OANSENLIG ALLSMÄKTIGHET
Oansenlig allsmäktighet! Vilken skandalöst befängd kvalifikation att kombinera med en sådan potential! Eller hur? Kanske. Men jag är benägen att tro att lite lugnt reflekterande kommer rätta till felet från det första intrycket. Låt mig ställa frågan: ”Var skulle den stora omkretsen vara utan den nästan osynliga mittpunkt som linjen svepts omkring? Eller var skulle Alperna eller Himalaya vara om elektronen inte hade funnits?” Jag tror att du håller med mig om att de inte skulle finnas, men också att de absolut inte kunde finnas. Så vilken majestätisk potential kan finnas väntande på oss i det Osynligas oupptäckta arkiv?
Men till och med när vi kliver över Rubicon in i det synligas kretslopp, så finner vi att vår förmåga att observera är torftig. Jag har inte glömt fördelen jag har i det här avseendet över mina läsare, utan jag har snarare önskan att betona poängen eftersom jag önskar markera den gräns bortom vilken vi inte finner de begränsningarna, och ge en förhandsvisning av de förmågor som följer efteråt. Ta synförmågan till exempel; ett öga kan på egen hand inte se krusningarna i ljusvågorna, och ändå rullar dess vågor på lika oupphörligt som havets vågor. Att den här oförmågan beror på den ofattliga hastighet som ljusvågorna rör sig i, bekräftar bara den begränsning som jag talar om. Men om vi vänder vår blick åt ett annat håll, och försöker se förändringarna som smyger sig på vår närmaste vän från ungdomen till ålderdomen, så klarar vi inte heller då att uppfånga de enskilda stegen, timme för timme, och märker dem bara genom att jämföra stadium med stadium, för i den här fasen är processen alltför långsam.
Grodden till medvetenheten om en sådan reflektion fick jag genom den spontanitet som Dracine och jag själv upptäckte Wallo-Malies belägenhet genom, men hela dess utveckling kom först efteråt. I stunden höll jag på att dras in i en malström av uppenbarelser, som jag skulle vilja ge en liten, vag antydan om, men jag fruktar nästan att försöka mig på det på grund av de många begränsningar som jag omges av.
Jag är som en fånge som tittar ut genom gallret till min cell över ett obeträtt land bortom vilket friheten ligger. Jag bryter sönder mitt galler och får min frihet, och längtar sedan efter att ropa ut nyheterna till de som kommer efter, så att de också kan finna sin väg in i den frihet som jag vunnit. Jag har varken stig, kompass, karta eller sol som kan vägleda mig – bara min längtan att få erbjuda min hjälp till mina medvandrare. Om jag gör mitt bästa – och inte lyckas göra mig så tydligt förstådd som jag skulle vilja, så förlåt mig. Andra kommer efter mig, och de kanske kan lämna en tydligt uppmärkt stig att följa som leder till den önskade slutdestinationen.
Då vi sett Wallo-Malie på håll så verkade det som att Dracine och jag projicerade oss själva till honom. Det var inte som den förflyttning jag upplevde med Rael, utan vi sträckte ut våra osynliga jag, vilka han genast blev medveten om, och även om inga ord yttrades eller något tecken på igenkänning gavs, så visste vi att han förstod vårt syfte och att han skulle komma över för att träffa oss; vilket han gjorde, och genast lämnade den vän som han samtalade med. Samtidigt återvände vi till oss själva och gav oss av för att möta upp honom.
Den oansenliga händelsen, som jag i brist på en bättre beskrivning har valt att kalla för utsträckning, väckte genast min nyfikenhet och mitt intresse, men efteråt visade den sig vara mycket viktigare än vad jag föreställde mig. Faktum är att det var den obetydliga allsmäktigheten i min tidigare reflektion – brytandet av förseglingarna och öppnandet av boken med uppenbarelsen av ett sådant liv som Paulus talade om när han sade: ”Ögat har inte sett, och inte heller har öronen hört, och inte heller har de nått in i hjärtat, de ting som Gud har förberett för dem som älskar Honom.” (1. Kor. 2:9).
Vi hade knappt rört oss för att genomföra vår avsikt när jag helt förlorade åsynen av min omgivning, och fann att jag följde någon osynlig guide ner i en svagt upplyst korridor som ledde ner i en grotta, där jag fördes in i svärtan i dess mörker och lämnades ensam i den vördnadsvärda tystnaden. Jag var inte rädd; inte heller talade jag eller gjorde något ljud, för minnet kom för att hjälpa mig med viskningen: ”Herren sade att Han skulle finnas i det tjocka mörkret” (1. Kung. 8:12). Så jag väntade tålmodigt tills vägledningens ljus skulle komma. Det verkade dröja under en tid av ihärdigt prövande, där jag behöll min trygghet utan en tanke på tvivel eller tveksamhet – jag behöll min tillit intakt i så hög grad att jag undrade hur jag kunde upprätthålla den. Sedan bröt en röst fram, tyst, melodisk och tydlig i mitt medvetande, som en viskning från långt borta. Om den talade inifrån eller utifrån är ett av de problem som jag kanske aldrig kommer kunna lösa. I ljuset av hela upplevelsen, när jag ser tillbaka på den, så är det till och med tveksamt om det gick att skilja på inuti och utanpå. Den kom till mig med den lugnande auktoriteten hos den röst som hade talat till mig på Katedralgården. Vid dess första yttrande så uppfattade jag ett ljus, och med hela min ivriga själ lyssnade jag så att jag inte skulle missa ett enda ord:
”Det oändligas barn, nykommen från Herrens Trädgårdar, vi välkomnar dig till grottan för Guds Mysterium – Skaparens verkstad, vars hand har väglett, styrt, skyddat; vars kärlek har betraktat, ombesörjt och tagit hand om dig under pilgrimsfärden genom Skugglandet, med hjälp av den mystiskt beslöjade ängeln – Tilltro. Det biståndet upphörde när du steg från Bron in i Trädgården, där Tilltron förde dig in i Insiktens obeslöjade vänskapskrets. Tröttheten, lidandet och korsbärandet från natten är slut, du har slitit genom morgonens gryningstimma tills nu solen gått upp, för Rättfärdighetens Sol stiger upp över den eviga dagens horisont som du nu är kallad att komma och se. Från och med nu så kommer du att känna till så som du känns till; förseglingarna till Livets bok, som Tilltron inte har lov att läsa, inte kan förstå – kommer nu att brytas, mysteriets slöjor kommer att tas bort, gåtorna lösas; livets ojämna platser kommer att jämnas till, dess detaljer förklaras, dess filosofier tolkas, dess begränsningar pekas ut, dess sorger och straff kommer att belysas och den Gudomliga processen göras tydlig, tillsammans med deras harmoniska kombination som har avvisats för att föra dig hit.
Möjligheternas dörrar kastas nu upp på vid gavel, och du är inbjuden att stiga in, skåda och se, och när du ser så kommer ljuset som står till ditt förfogande att vara så stort att du kommer förstå, begripa och veta. Planerna, processerna, strategin, designen, lagarna och syftena med skapelsen kommer ligga framför dig, så att du kan studera och undersöka dem. De motverkande inflytanden som har haft sin påverkan kommer också vara öppna för dig att undersöka och studera, liksom varje förgrening av de frågor som din själ kan vilja granska. Från skapelsens tillblivelse till dess perfekta fullbordan, så är du fri att undersöka och bekanta dig med allt från de enklaste lärdomarna i dess grundskolor, sedan vidare till högre nivåer, universitet, verkstäder, laboratorier, lässalar, bibliotek, muséer, och sedan de många genier som har gått över före dig, och de många rangordningarnaa hos Guds söner och döttrar, som betraktat och sjungit den stora välkomstsången vid Skapelsens Födelse. Låt detta vara din sysselsättning tills du, när du ser ut över den Evige Faderns verk, återspeglar den ära som Han har skänkt det, och när dig av den visdom som din själ kommer näras av, så kommer du bli perfekt i din likhet med Hans helighet och därmed se Honom så som Han är.”
Medan rösten talade, så kröp en nyfiken, odefinierbar medvetenhet över mig om att hemliga aktiviteter började verka i mörkret som jag omgavs av. När rösten tystnade så lättade mörkret tillräckligt mycket för att min ivriga blick skulle upptäcka en rörelse, som om framrullandet av vita moln krympte genom ljusets närmande. Gradvis grydde morgonen, nattens slöjor drogs undan, dagens dörrar ställdes på vid gavel och framför mig låg en överväldigande och obeskrivlig utsikt över – så långt jag kunde se – oändliga uppenbarelser. Och i den sublimt majestätiska cirkeln stod jag som den obetydliga mittpunkten.
När jag stod i det Oändligas verkstad, med skapelsens och upprätthållandets tillbehör på plats, redo att utföra det Gudomliga syftet med exakt och felfri precision, så behövde jag inte röra mig för att utföra vilken undersökning min själ än önskade, och inte heller ville jag ha någon vägledare som talade om användningen, syftet eller förmågan hos något. Det fanns inget avstånd, för hade jag inte utsträckningens gåva? Med mörkret så hade okunnigheten försvunnit, och i det nya ljuset som sken över allt så att jag kunde se, veta, förstå och begripa.
Jag förlorade mig själv i mållös förundran och hänfördhet i den ofattbara vishetens praktfulla ljus. Så enorm, så otalig, så förtrollande var lockelserna, att sekler och millennier verkade glida förbi mig medan jag frossade i utforskningar och upptäckter, och jag hade knappt gått in i helheten av hänförelsen innan en hand lades på mig, och med en chock av bestörtning vaknade jag upp för att upptäcka att vi hade nått fram till Wallo-Malie.
Blicken han gav mig avslöjade att situationen var lika tydlig för honom som den, på sätt och vis, var förvirrande för mig, och han räddade mig genast med den taktfulla kommentaren:
”Du önskar be mig om råd och vägledning, Astroel; behöver jag säga hur glad jag är över att få bistå dig?” Sedan lade han till som en eftertanke, som om han plötsligt lagt märke till min förvirring: ”Men varför så förlägen? Har du råkat på en ännu större överraskning än den Rael introducerade dig till?”
Jag försökte svara honom, men fann att det var omöjligt. Han tog tyst mina händer i ett nära, broderligt grepp och gav mig en blick som tog hand om och omslöt mig som en borg att söka skydd i, och fortsatte sedan:
”Jag vet – jag förstår! Tystnadens pärlor är alltid Vidomens bästa utsmyckning i en sådan kris. Låt mig förklara kort vad som har hänt, och när du har fått tillbaka din stillhet så att du lättare kan förstå vad jag har att säga, så kommer jag hjälpa dig förstå händelsen mer fullständigt.”
”Kan du göra det?” undrade jag, och grep ivrigt efter hans oväntat generösa erbjudande. Myhanene eller Omra skulle säkerligen ha kommit till min hjälp i mitt dilemma, men att Wallo-Malie skulle göra det var så långt bortom vad jag vågat hoppas på.
”Kan jag? Självklart kan jag det. Om Mästaren fann det värt Sin tid att tala med den småaktige Nikodemus, borde då jag avstå från att hjälpa en av Mästarens bröder? Det tror jag inte. Låt mig därför förklara att den här förbryllande förvåningen som du upplever är vanlig hos varje själ som går igenom den kris du nu upplever.”
”Kris?” utbrast jag ängsligt.
”Ja, för den upplevelse du just har kommit igenom var kulmen på den mystiska födelsen, vars överlägsna betydelse Kristus förkunnade i anspråket: ’Om en människa inte föds på nytt, så kan hon inte se Guds kungarike.’ (Joh. 3:3). I sinnet hos den köttsliga människan så väcker ett sådant påstående genast den hånfulla frågan: ’Hur kan det vara så – kan en man komma in i sin mors livmoder en gång till och födas igen?’, för den köttsliga människan kan inte greppa det faktum att ’det som är fött ur köttet är kött, och det som är fött ur Anden är ande’, men det är så, och det senare faktumet är lika tydligt och definitivt uppenbart som det förra. Nikodemus själv är ett vittne till sanningen i detta, för även om han var en av mästarna i Israel, så frågade han när han argumenterade över frågan med Kristus: ’Hur kan det vara så?’ Hans av köttet födda ögon och hjärna och sinne kunde inte förstå vad som menades. Tills Guds andedräkt har blåsts ut över en människa, och gett henne ett liv som sin Skapares potentiella avbild, så är hon lika blind för andens existens som en elefant är blind för en mikrobs, en atoms eller en elektrons verklighet.
Men du, min älskade Astroel, har känt den här livgivande andedräkten, och under dess energigivande inflytande har du förts från soppgrytorna i ett köttsligt Egypten, genom vandrandets vildmarker och in i det Förlovade landet. Medan din andliga graviditet pågick – då du gick över från döden till livet – så har du korsat förmaken till själens avklädning, där Jordens defekter, en efter en, har tagits bort i reningen av din själ, tills dina fötter till slut nådde Rösternas katedral, där du skådade domen över ditt saldo. På den Katedralgården började en högre serie av influenser än du känt tidigare att aktivera dig. Du undrade varför det inte fälldes någon dom, och Omra behövde förklara. När du nådde brons ände och såg den stora avgrunden under den, så drog du dig undan från att försöka gå över den. Utan att försöka övertala dig om att ändra dig, så tog Omra med dig till buskagen, och visade dig visionen av Jorden som låg inbäddad i dess psykiska miljö, genom vilken du hade passerat under ledning av Myhanene och hans vänner. Sedan förde Rael med sig dig till Berget med hjälp av den mystiska förflyttningen, och gjorde det möjligt för dig att inse vilken förändring som skett i dina observationsförmågor och i ditt tillstånd under din utveckling genom sfärerna. I allt detta misstänkte du knappast att varje detalj i programmet hade designats, beställts och utfördes med noga övervakad precision för att säkerställa ett bestämt ändamål. Du kunde inte drömma om att du befriades, i varje steg du tog, från någon begränsning född på Jorden, eller fästes till någon ny andlig utvidgning, så att dina hittills blinda ögon öppnades, dina döva öron frigjordes, att krafter väcktes upp, förmågor och kapaciteter väcktes inom dig som hade varit dolda så länge i din mörka okunnighets hemliga valv, men som nu besvarade anropet från den Röst som sannerligen skulle kunna väcka de döda i sin befallning att komma hit!
Steg för steg ledde först Omra och sedan Rael dig längs den här förberedande stigen från Rösternas katedral, och de betraktade med ivrig och aldrig minskande omsorg varje minsta förändring i ditt tillstånd, tills din kämpande själ svängde över till fullbordandet, och den behövde bara Zisvenés tisteldunslätta inflytande för att tippa över vågskålen och föra dig ut till mitten av Bron, och din födelse kunde förkunnas i den första himlen.
Där tilläts jag välkomna dig till vår Faders hus – ditt andliga arv som ett Guds barn, en odödlig själ, från vilken den sista fibern av Jordens inflytanden till slut hade fallit bort. Vid foten av Bron, då du steg ut på Hemlandets mark, så gav Myhanene dig ditt nya namn, Astroel, och i Trädgården åt och drack du din första nattvard med den familj som du fötts in i, och i vars famn du vaknade till för att uppleva den ljuva musik som alltid ljuder i Själens Hem.
Det är i den underliga kontrast som uppkommer genom dina nya omgivningars vilsamma frid och harmoni, och det förflutnas dubbla ovissheter och distraktioner, som förvirringen uppstår som har förbryllat dig. Du har ännu inte lärt dig hur du kan använda dina nyförvärvade förmågor med lätthet. Och inte heller förväntar vi oss att du skulle ha gjort det. Du har inte släppts in i ett irrationellt, utan snarare överrationellt sällskap. Vi förstår att den nyföddes första andetag, åtminstone just nu, inte har kvalificerat dig till att matcha den segerrike atleten; födelsevåndorna har inte placerat dig i filosofens stol, utan du får den tid du behöver för umgänget, hälsningarna och den naturliga reflektion som du går igenom. Jag har väntat på din kallelse för att genomföra den här senare delen av den plikt som anförtrotts åt mig. Och när jag på det här viset har indikerat vilken inriktning och vilket syfte händelserna har haft, så låt mig nu gratulera dig till den första insats du har gjort för att använda din nyförvärvade förmåga.”
”Om du ursäktar mig”, avbröt jag honom, ”men jag är knappt i stånd just nu till att förstå din referens ordentligt.”
”Kanske inte”, svarade han med en foglig, undvikande blick som spred sig över inte bara hans ansikte utan hela hans personlighet; det var som om han väntade på en möjlighet att täcka min förvirring med en fridfull kappa, vilket han uppnådde innan han fortsatte med att säga: ”Men om du låter mig ändra min illustration, så påminde jag dig om att jag inte förväntade mig att den obefjädrade vingen ska kunna bära dig så långt som till solen när du just sträckt ut den. Låt mig också säga dig – för det kommer bistå dig i det jag har kvar att säga – att jag skulle vilja be dig lägga märke till hur noga jag är medveten om allt som har ägt rum, för jag informeras om det genom att använda den förmåga som jag kommer berätta om nu.
Den egenskap som jag syftar på – den som jag får min information genom och som du ännu inte har förstått – är en som redan har omnämnts för dig under namnet ’Därvid’. Det är en lite klumpig term, men just av den orsaken så är den lämplig i sitt förhållande till det fysiska – och jag vill påminna dig om att vi står på tröskeln mellan de två tillstånden just nu – för det fysiska skrattar åt tanken på ett fyrdimensionellt plan som ett slags otänkbart vidunder. Du kommer förstå och sympatisera mer med den inställningen snart, när du upptäcker hur absolut den här ’Allestädes närvarande’ förmågan – en term som jag föredrar bättre – är en andlig funktion. I det fysiska tillståndet är det den mystiskt dolda Orsaken som ligger bakom alla fenomen; på det psykiska planet blir den synlig som ett pris att få när ett bestämt mål har uppnåtts; men när vi går in i det andliga så föds vi igen i Guds – som är Ande – avbild, och alla ting blir våra som gemensamma arvtagare med Kristus.”
”Och nu…?” undrade jag, men så hamnade jag i en plötslig och genant tystnad i den ivriga fråga jag ville ställa. Jag visste att han hade mer att säga och som jag ville höra lika mycket, men min tunga verkade förlamad, och min undran behövde förmedlas via min ögon. Den fick ändå ett nåderikt svar. ”Är det inte en okränkbar lag i kungariket som jag just har släppts in i att ’alla som ber får’?”
”Och nu”, fortsatte han, och använde orden från min egen enträgna vädjan, ”så återkommer jag till det jag sade, med hänvisning till ditt försök att använda din nyförvärvade förmåga och följa med vår syster Dracine när hon önskade tala med mig. När du kan se över den här delen av din utveckling i lugn introspektion, så kommer du upptäcka vilket betydelsefullt framsteg du har gjort sedan du trädde in i trädgården, för att du skulle kunna göra den utsträckningen så naturligt. Men det återstod ännu ett till steg – ett steg som du behövde ta ensam och utan uppsikt – innan den överliggande krisen hade fullbordats ordentligt. Den har förhandlats färdigt nu, och det är som en förklaring på denna sista, och med råge din mest häpnadsväckande uppenbarelse, som jag önskar säga ett par ord till dig.
Förvirringen som jag gav dig när vi möttes berodde på en häpnad över det omedelbara misslyckandet i att försona de två aspekterna i en högst unik situation. När du kom för att möta mig så klev dina fötter över gränsen där det ändliga går in i det oändliga. Genom en övergång som var större än den du gjorde med både Omra och Rael, så passerade du genom porten till det Allnärvarande och stod i Skapelsens verkstad, omsluten i mörkret av oskapat ljus, där Gud finns. Du balanserade i Skapelsens födelseplats, vid Orsakens fontän, där Allvetandet låg i Allsmäktighetens famn, och ur hänförelsen av deras kärlek uppstod Visdomen. Glimten från Kärlekens ögon bröt mörkrets täthet, tills du såg hur Mysteriets slöjor gradvis lyftes bort, och du kunde skåda, och i skådandet se; och i seendet, förstå. Ingen behövde tolka, beskriva eller förklara något. I det ljuset såg du ljuset, och alla mysterier förklarades. Du stod i lagrets rike där fibrerna som Skapelsen vävts av hämtades från, och i fibern låg grodden till processen och fullbordandet av livet och varandet. Begränsningar försvann, gränser suddades ut, misslyckanden kändes inte till, omöjligheter kunde inte existera.
Hela Tidens familj – det förflutna, framtiden, början, slutet, först, sist, ung och gammal – sov fridfullt i det Eviga Nuets armar. Och som med Tiden, så var det också med Avståndet, Kunskapen, Visdomen, och alla andra egenskaper i själen – du stod där vid dess fontän och källa. Varje bäck av Intelligens kom från en synbarligen oansenlig brunn av dold Allsmäktighet, som steg vid dina fötter, och i det strålande ljuset så såg du varje ström följa sin väg och cirkel, tills den kom och tömde sig själv igen ner i källan som den kom från. Kort sagt – i Guds visioner så fördes du till centrumet varifrån hela existensens omkrets ritats, både den fysiska, psykiska och andliga, och i det stora laboratoriet, i det sanna och skuggfria ljuset, som finns där ensamt under Andens mikroskop, så tilläts du styra din nyförvärvade förmåga till en analys av den centrala elektronen. Vad avslöjade din studie? Ekollonet håller i sin famn ettusen potentiella skogar av ekar, men i den långt mer oansenliga atomen, så fann du, inte en potentiell värld, eller ett familjesystem av världar inneslutet, utan ett helt universum av system, sammanslaget till en enda liten prick – och den osynliga pricken är – Gud.
Du behöver inte undra över att tidsåldrar och eoner verkade rulla förbi dig i din studie; den visionen, sedd från centrumet där du stod, var profetisk för den Gudomliga inriktning som ligger framför dig, då du färdas från den mittpunkten till omkretsen in i all skönhet, allt majestät och all praktfullhet i Guds avbild.
Nu kanske du inte undrar över förvirringen du upplevde då jag, när våra händer möttes, plötsligt kallade dig tillbaka till medvetenheten om dessa halvvägs omgivningar.
KAPITEL 21: CLARICE
När Wallo-Malie talat klart, så upptäckte jag att Dracine hade gått, men genomgången han gett mig hade varit så absorberande intressant att jag tappade bort allt utom det enda stora temat i hans föreläsning. I denna uppskattade förklaring så hade jag återigen gått igenom varje steg jag tagit sedan jag kom fram till Rösternas katedral, lyssnande och betraktande, medan han hämtade upp varje tråd av detaljer, och sedan lade samman dem i en ordningsföljd, och sedan kastade upp dem i ljuset av Hans tydligare belysning så att jag helt skulle kunna förstå naturen, syftet och designen av allting. Och kronan på verket i den hjälp han gav mig låg i andan av broderlig kärlek som han omgärdade vår samvaro med.
När han avslutade blev jag medveten om att vi gick på en stig täckt med en blommande krypväxt som hade en lugnande, ljuv doft, och att Myhanene och Omra stod redo att möta upp oss.
”Jaha, Astroel”, var Myhanenes muntra hälsning, ”vad tycker du om de osynliga befästningar som vi skyddas av mot oönskade invasioner?”
”Det är en fråga som inte ska besvaras för lättsamt eller för snabbt”, svarade jag försiktigt. ”Låt mig i stunden nöja mig med att säga att jag tror att Jesaja hade rätt i att förkunna om boendet i Guds kyrka att ’inget vapen som riktas mot er kommer att lyckas’.
”Bra gjort, Astroel”, var Wallo-Malies snabba och generösa lovord, uttryckt med en blick av behaglig livfullhet som jag var lite överraskad över att se hos honom. ”En sådan diskretion är högst lovvärd. Det är aldrig säkert att ge en rättslig åsikt vad gäller en händelse som avslöjats under en blixt; vänta tills du fått kontroll över och kan handskas med den elektriska vätskan; sedan, när du har undersökt det till din egen tillfredsställelse, så kan du tala med större säkerhet.”
”Det var en yrkesmässig vana som jag lade mig till med i det fysiska, och jag har ännu inte funnit någon anledning att lägga bort den”, svarade jag, glad att upptäcka något från det gamla livet som jag kunde ta med mig vidare. ”Men för att byta ämne – om du vill låta mig göra det – får jag be om ditt råd om en sak jag tänkte på när Dracine och jag träffade dig?”
”Definitivt! Låt mig veta hur jag kan hjälpa dig.”
”Jag vet knappt hur jag ska lägga fram det”, började jag, med en osäker blyghet; ”men sedan du först nämnde fallet med Clarice så har jag undrat mycket över henne – var hon är, hur hon har det, och om jag kan göra något för att hjälpa henne, om hon skulle behöva det. Medan jag hoppades på att kunna bistå henne, så hörde jag om arbetet som Zisvené utför i sömnlivet; därefter träffade jag henne, och, om hon får lov, så skulle jag vara säker på att hon vore glad att göra mig sällskap. Och återigen, om det går bra, så skulle jag vilja göra något för att uttrycka den gränslösa tacksamhet jag känner till Gud för den stora nåd jag har tagit emot från Hans överflödande kärlek, och jag kan inte tänka mig något som tilltalar mig mer, som ett uttryck för vad jag känner, än att försöka hjälpa stackars Clarice. Tror du att jag kan göra det, och skulle Zisvené få lov att följa med mig?
Vi stod fortfarande där Myhanene och Omra mött upp oss, och medan jag talade utläste jag inte bara ett godkännande av mitt förslag, utan den stora glädje det gav i synnerhet Myhanene att höra mig lägga fram det. Walloo-Malie gav mig en lugn blick som sökte av mig på djupet, och frågade sedan observant:
”Kan du förlåta henne för vad hon gjorde?”
”Det finns inget att förlåta från mitt håll”, svarade jag. ”Förlusten av henne gav mig ett sår som kunde ha varit dödligt om du inte hade förbundit det, men det dödade inte min kärlek till henne – verklig kärlek kan inte dö – är den inte av Gud, evig? Sedan jag träffat dig och lärt mig den underbara historien om ditt ingripande för min skull, så har den kärleken återuppstått, stärkts, förskönats, renats och jag känner det som att jag inte kan gå vidare förrän hon är hos mig. Skulle jag inte få den bästa hjälp som himlen kan ge mig, och göra för henne vad så många har gjort för mig?”
”Jo! Med en sådan kärleks styrka så skulle du kunna göra det, och du kommer finna att den är allsmäktig att rädda; men huruvida Zisvené är den bästa att slå följe med dig eller ej, är det bättre att fråga Myhanene om.”
”Vad Zisvené själv beträffar så blir det inga problem varken från mitt eller hennes håll”, försäkrade Myhanene oss genast. ”Vi måste ta reda på var vi kan finna Clarice.”
Med de förmågor och erfarenheten de hade av att använda dem som mina vänner besatt, så fick de informationen på en kortare stund än det tog att skriva om det. Clarice befann sig i ett tillstånd som liknade det som Cushna först funnit Marie i. Myhanene förklarade att Zisvené redan hade gett god hjälp till någon som befann sig i ett ännu lägre tillstånd, och han var säker på att hon i sin iver att lyfta upp de fallna skulle vara glad att få hjälpa mig i min strävan.
”Är du säker på att alla omständigheter gynnar framgången?” frågade Walloo-Malie.
Det var en förtäckt fråga, varsamt formulerad för att undvika ens en krusning av ängslan på ytan av min brinnande längtan. Jag läste av dess medkännande avsikt innan jag löste den djupare betydelsen av dess djup. Den ena räddade den andra från vad som kunde ha varit ett styng av skräck, och Wallo-Malie förstod det tack jag bifogade till honom i en tyst blick.
Myhanene log i sin optimistiska säkerhet i att lyckas med vårt föreslagna uppdrag. Det kunde hända att vi skulle stöta på några initiala svårigheter, men Zisvené hade redan visat på något av en genialisk förmåga att övervinna dem, och han hade också redan märkt att hon, som en sömnbesökare, emellanåt kunde utöva ett mer övertygande inflytande på jordbundna själar, tack vare att hon var mer fysiskt sympatisk än vad han märkte hos de vanliga biståndsarbetarna. Denna oväntade utveckling i hennes informella bistånd hade fått honom att betrakta hennes utveckling med intresse, då den möjligen kunde öppna en ny väg för att närmare blanda samman sömnlivet med det andliga.
Wallo-Malie blev så imponerad över Myhanenes entusiasm att det snart hade bestämts att Cushna skulle följa med oss på vårt besök, om Zisvené ville göra detta, och sedan skulle resultatet rapporteras till Wallo-Malie.
Vid Zisvenés nästa besök bekräftades planen, och under Cushnas vägledning och kontroll fann vi tre oss stående på Berget igen, på väg till mitt första praktiska biståndsuppdrag.
Jag har ingen önskan och ingen avsikt att fördjupa mig i detaljerna om lidandet hos de sköra olyckliga vilka, då de gett efter för frestelser, har sökt skydd och glömska i själens mörka grottor medan de betalar sin skuld och uthärdar reningen av sina synder. Det har jag redan gjort tillräckligt då jag beskrev Svartsjukans skörd. (Genom dimmorna, sid. 173-205.)
Återigen ägnar vi oss åt tillbakablickar. Låt oss hasta framåt.
Vid ingången till grottan genom den labyrint som vi behövde leta oss fram igenom för att finna Clarice, så upplevde Cushna och jag den förändring i beklädnaden som gör det möjligt för högre utvecklade biståndsarbetare att träffa individer på en lägre nivå på mer likvärdiga villkor; för Zisvenés del så var hennes sömnkappa redan naturligt grå, men glansen hade försvunnit naturligt medan vi gick framåt i mörkret, där vi hade precis tillräckligt med ljus för att hitta vägen genom de synbarligen oändliga gångarna.
Cushna tog ledningen vilket gjorde det möjligt för oss att följa efter jämförelsevis tryggt, tack vare hans ljus, men till och med då huttrade vi vid tanken på de som inte bara behövde finna vägen, utan också för de som var tvungna att bo i skräcken på en sådan plats. Om vi passerade någon som gömde sig för oss när vi gick framåt vet jag inte, men ingen svarade på Cushnas rop på ”Clarice”, och när vi lyssnade hörde vi inte heller det minsta tecken på respons.
Snart öppnade sig den runda gången till en grotta av avsevärda proportioner, och vid dess ingång stannade Cushna, och vi såg honom lyfta handen som för att be om tystnad.
”Hon är här”, sade han lugnt, efter att noga ha undersökt omgivningen.
”Var? Låt mig gå till henne”, och jag släppte Zisvenés hand för att skynda framåt. ”Men Cushna höll mig tillbaka.
”Du måste vara både varsam och tålmodig, annars ger hon sig av”, sade han. ”På en plats som den här så känner man inte till varken tillit eller trygghet. Vi måste först upptäcka om hon är på ett våldsamt eller undergivet humör, och agera därefter.”
Men vi behövde inte vänta länge innan vi hörde en skarp, fientlig utmaning:
”Vem är där?… Vad vill ni?… Har jag inte lidit tillräckligt?…. Jag har inte skadat er!…. Varför vill ni plåga mig ännu mer?”
Den intensiva plågan i den sista vädjan var förfärlig, men Cushna var beslutsam i sitt krav på tystnad, tills han var säker på att hennes skällsord var klara. Sedan viskade han efter en kort tystnad:
”Tala nu tyst och mjukt, och lägg all ömsinhet och medkänsla du kan koncentrera i ordet, och säg hennes namn.”
“Clarice!” Och hela min längtande själ rusade fram i det kvardröjande yttrandet av det namn som var mig lika kärt som livet.
En dödens tystnad följde… Sedan – var det ett snyftande eller ett föraktligt: ”Du!”, följt av mer tystnad. Sedan, på ytterligare tecken från Cushna:
“Clarice!”
Vad skulle svaret bli den här gången? Skulle det bekräfta snyftningen eller utropet? Hur kan jag beskriva den intensiva angelägenhet jag kände när jag väntade på svaret som inte kom?
Sedan, för tredje gången:
“Clarice! Hör du mig inte?”
Tystnad igen, och sedan en snorkig fnysning:
”Hör dig? Jo! Och jag känner dig också och om du inte är…” Uppenbarligen hade hon halkat eller trillat omkull med ett jämmer. Cushna höll mig bestämt tillbaka när jag ville rusa framåt. När allt var tyst igen, så frågade jag på hans förslag:
”Glömmer du…” Hon hejdade mig med ett: ”Glömmer? Åh! Vem ska lära mig hur man glömmer, hur man kommer ihåg?”
”Det är en av orsakerna till att vi har sökt efter och funnit dig”, svarade Zisvené direkt, på Cushnas uppmuntran. Vill du inte komma till oss, eller låta oss komma till dig så vi kan hjälpa dig?”
”Vilka är ni, och vad vill ni?”
”Vi är vänner, och en är…”
”Du ljuger”, väste hon. ”Hit kan aldrig några vänner komma. Det här är fiendernas plågohus. Gå! Ert sällskap skulle bara göra min tortyr värre.”
”Clarice, har du glömt Don Fred?” frågade jag, och medan jag talade ledde Cushna Zisvené till hennes gömställe i mörkret.
“Don Fred? Pah! Sade jag inte att ni hade kommit hit för att göra min tortyr värre? Är inte helvetets sträckbänk smärtsam nog utan att ni ska komma hit och spänna åt dess hjul ännu mer?
Medan Clarice talade så hade Zisvené under Cushnas vägledning nått fram till henne. Det var Zisvené som besvarade frågan.
”Jag skulle se det från ett annat håll, om du låter mig”, sade hon med lugn, systerlig medkänsla. ”Nog har du vridits och manglats tillräckligt nu? Nog har du till fullo betalat skulden för de fel du har begått, och visst har timman slagit för din räddning?” När hon talade drog hon sig hela tiden lite närmare, och försökte lägga en varsam arm om den stackars lidande, ett försök som först avvisades, sedan tilläts trumpet när Zisvené fortsatte. ”Du har inte glömts bort i din ensamhet och förtvivlan, utan har vakats över i kärlek, och…”
”Sluta! tjöt Clarice, medan hon vilt slet sig fri. ”Nämn aldrig det förbannade ordet igen i min närhet! Älskar tigrar när de sliter det dallrande köttet från sina hjälplösa offers ben? Kärlek, minsann – så visa mig då i medlidandets namn hur hatet är!”
”Jag förstår vad du menar med tigrar och offer, min syster”, svarade Zisvené lugnande när hon varsamt rörde sig framåt. ”Men bara för att några djur…”
”Håll dig undan! Håll dig undan!” skrek Clarice vilt. ”För när det här minnets eldar flammar upp, så brinner jag av raseri. Låt mig inte nå dig, för varje torterad nerv i min kropp skriker om hämnd!”
”Jag tror det är bäst att vi lämnar henne”, föreslog Cushna.
”Inte riktig ännu, Pappa”, vädjade Zisvené. ”Jag är säker på att hon snart kommer låta sig övertalas.”
”Jag hoppas att hon gör det, men jag fruktar att hon inte gör det”, svarade han, och gav med sig. Återigen vände sig Zisvené till den upprörda.
”Clarice, kan du lyssna en stund på mig och försöka lugna dig medan…”
”Lugna mig?” avbröt hon ironiskt. ”Kan du stå lugn medan en lavin bryter fram mot dig? Kan du hålla dig sval när du står i en brasa?”
”Jag är rädd att jag inte kan det”, medgav Zisvené, ”men låt mig be dig lyssna på det jag önskar säga dig, även om du vägrar att höra på det Fred vill säga dig.”
”Jag vet allt om vad han har att säga mig”, svarade hon med ett stickande förakt. ”Han är en man, och skulle återfinna sig själv genom att återigen tala om kärlek. Bah!”… och hon brast ut i ett hysteriskt skratt. ”Han! Som älskade mig så trofast att han, när jag lämnade honom, genast kunde kasta sig i famnen på en…”
”Stopp!” ropade jag, för jag kunde inte längre hålla mig tyst ens för Cushnas skull. ”Låt inte din själ begå mened genom att göra grundlösa anklagelser, Clarice. Min kärlek till dig har aldrig sviktat eller förändrats, utan är lika ren och helig nu som när jag först lade den framför dina fötter. När slaget från ditt avvisande föll över mig, så förlorade jag min tro på kvinnor, så som du har kommit att tappa den på män. Genom åren har jag missmodigt väntat, betraktat, hoppats och bett om din återkomst, och om jag hade kunnat finna dig – oavsett hur eller var – så skulle jag ha tagit dig tillbaka till mitt hjärta och skyddat och försvarat dig mot världen. Men jag har bara precis nyss fått höra om dig, från någon som räddat mig från att ta mitt liv vid tanken på att förlora dig. Det han berättade för mig gav mig nytt hopp; jag vädjade till honom att hjälpa mig att hitta och rädda dig. Vi har kommit för detta – enbart för detta, för jag älskar dig så mycket att jag inte kan komma in i himlen och lämna dig här, nu när jag funnit dig.”
Om det var stynget i hennes felaktiga anklagelse, eller om det var min själs lidelsefulla längtan efter att få säkra hennes frihet vet jag inte – kanske får jag aldrig veta det – men när jag började tala så var det något som hejdade, sedan dämpade hennes hysteriska frenesi, och med en underlig, nästan olycksbådande tystnad lyssnade hon tills jag, i mina känslors intensitet, saknade ord och plötsligt slutade. Sedan kom en kort, problematisk och prövande tystnad, innan hon svarade med en röst som var lika tyst och lugn som den hittills varit rasande, men med en otålig och bitter sarkasm:
”Det var ett genis gärning att göra dig till en advokat. Som Lucifer måste avundas dig din magiska kraft att få svart att se ut som vitt – din poetiska förmåga i manipulationen av en lögn. Det är min otur att jag har träffat dig tidigare, och jag är bekant med din konst, för annars skulle du ha kunnat göra intryck på mig och fånga mina fötter i det nät som din ljugande tunga så graciöst sprider ut. Gå! Lämna mig! Det är bättre med min nuvarande tortyr än att låta dig leda mig in i något värre.” Och rysningen som följde med hennes beslut svepte över oss som en isande vind.
Återigen klev Zisvené innanför barrikaderna med förslaget:
”Men mig har du inte träffat förut. Vill du inte låta mig försöka hjälpa dig?”
”Att vi inte har träffats förut kan bli min olycka”, blev hennes kvicka och snäsiga svar. ”Främlingar får nöja sig med att dömas efter sitt sällskap. Ditt sällskap kan bli din olycka i det här fallet, och jag vill inte ha någon del av den.”
Men Zisvené var övertygande, ömsint insisterande.
”Är du helt säker på att du inte misstar dig på Freds uppförande vad gäller dig? Är det inte möjligt att du har gjort honom orätt, och samtidigt felat förfärligt mot dig själv, genom att odla de här känslorna mot honom? När du kände honom, satte värde på hans sällskap, och hoppades få gifta dig med honom, kände du honom då som den man du nu föreställer dig att han är? Skulle du ha riskerat ditt eget goda namn genom att umgås med honom, om du hade trott att andra såg på honom så som du nu anklagar honom för att ha varit? När Zisvené talade drog hon sig närmare, rörde vid och tog sedan hennes hand, sedan lades en medkännande arm om den motståndslösa midjan, medan talaren fortsatte med en allt större ömhet i rösten: ”Jag frågar dig, inte för min egen skull, kära du, inte heller för Freds, utan för din egen skull, att överväga det jag föreslår. Du kände honom nära; det gjorde inte jag, och det gör inte jag. Jag är en främling för er båda; men jag är en kvinna med en kvinnas hjärta, en kvinnas medkänsla för de som lider, och en kvinnas önskan att hjälpa en syster som hamnat i olyckliga omständigheter.
Zisvenés lugnande tilltal rörde vid och förordade sig självt till den nästan utslocknade eller försummade känslan av rättvisa i den lidande. Stormen av motvilja och skuldmedveten förödmjukelse över att upptäckas i ett sådant tillstånd upphörde, och en kort stund av tvivlande ovisshet darrade i luften, medan Zisvené fortsatte. När hon erkände att hon var en främling inför båda, så hajade Clarice märkbart till, och när talaren tystnade så frågade hon oroligt:
”Är du verkligen en främling för honom lika mycket som för mig?”
”Ja, nästan precis lika mycket. Jag har hört talas om honom, men vi har bara träffats en gång, innan han nämnde dig för mig, och sade hur angelägen han var att hitta och hjälpa dig. Då bad jag om lov att få göra honom sällskap. Är du nyfiken på varför? Det kan jag berätta för dig.” Nu talade Zisvené med ett nästan moderligt tonfall och inställning mot den halvt tvivlande, halvt hoppfulla olyckliga. ”Du kommer snart känna mig bättre; då kommer du upptäcka hur förfärligt jag lider vid åsynen eller tanken på ens ett djur i smärta. Jag älskar dem så att synen av smällande tyglar mot en häst, bruket av en piska, en tung last eller en hänsynslös fart upphör en kulle kommer plåga mig i timmar; och om jag känner så för ett dumt djur, är det då underligt att jag känner så mycket mer för barn och för mina medsystrar? Så när Aph…” hon hejdade och korrigerade sig, ”…Fred pratade om att komma och hitta dig, så kan du knappast föreställa dig hur mycket jag ville följa med honom. Jag kände dig inte – visste inget om dig, förutom att du var en gammal vän till honom, men jag fick veta att du hade problem, och jag ville hjälpa dig. Det är därför jag är här. Och nu när jag är här, vill du inte låta mig hjälpa dig?”
”Nej, du känner mig inte”, svarade Clarice med en nästan förtvivlande sorg. ”Om du gjorde det så skulle du inte vilja röra vid mig. Låt mig säga dig vad jag har varit och gjort.”
”Det skulle inte göra någon skillnad, och inte heller är det ens det minsta nödvändigt för mig att veta. Det räcker för mig att du behöver hjälp och medkänsla. Du kanske är ännu värre än vad du skulle vilja erkänna. Om det är så, så behöver du ännu mer av det Kristus-lika bistånd som skulle säga till dig: ’Inte heller jag fördömer dig; gå, och synda inte mer.’ Jag har kommit till dig i samma anda, för att säga dig att om du känns vid att du har gjort fel, så behöver du inte fortsätta göra det. Ingen önskar att du ska gömma dig här. Kommer du inte ihåg hur du brukade höra: ’Om vi bekänner våra synder, så är Han trofast och rättvis i att förlåta oss våra synder, och rena oss från all orättfärdighet’? De var bara ord för oss i det förflutnas tanklösa dagar, men nu betyder de liv och död för oss. Jag har känt hur viktiga de är; du har lärt dig den förfärliga sanningen i att inte lyda dem. Men de är fortfarande sanna. Du vill säga mig vad du har varit och gjort, men varför skulle du göra det? Han som läser hjärtan, i önskan att tala om det för mig, hör och vet vilken din fulla bekännelse är, och har redan skickat oss för att leda dig ut ur det här otäcka mörkret närmare Hans underbara ljus. Vill du inte följa med? Är den här hemska platsen så lik ditt lyckoideal att du vill stanna kvar här? Har du tappat all önskan efter livets oskyldiga och obefläckade nöjen? Önskar du inte återförenas med ditt förflutnas vänner, innan du hamnade i frestarens händer? När du ser tillbaka från den här platsen där din känsliga själ skälver i rysansvärda plågor, känns då inte det vackra och försvunna förflutna attraktivt för dig? Vi vill leda dig tillbaka. Du kan följa med. Gör du det? Du har varit ensam här alltför länge. Kan du inte följa med tillbaka? Kom! Vi vet vägen och följer med dig.”
När Zisvené ömt och tålmodigt vädjade till Clarice, medan hon avsiktligt översköljde henne med sina övertygande argument, så fördes jag iväg och skådade återigen den Magnetiska koralens underbara mirakel, med ögon som nu var öppna för att skåda dess inre, mystiska betydelse. Medan Clarice hamnade mer och mer under Zisvenés lockande trollformel, så såg jag en aura av livgivande medkänsla som började skälva kring talaren, som jag först hade sett ösas ur för att fylla det stora kärlekstemplet för att användas av Siamedes hand och vilja, för att bada och frigöra de förvridna formerna på de som hade hållits bundna.
I det här fallet var det inte en hyllningssång som rullade fram i själsberörande harmoni medan kärlekens mirakel pågick, utan mina förhöjda sinnen uppfångade de enskilda effekterna av ljus och ljud och doft, medan den systerliga uppoffringen lades på tillgivenhetens altare. Åh, med vilka återhållna suckar av tacksamhet jag såg biståndet utveckla sig – den gradvisa klippningen av motviljans band, förundran som väcktes av den ömma och passionerade vädjan, den varsamt svarande undergivelsen, födelsen av trygghet och hopp, den första glädjen av sympatisk respons; sedan fontänen av känslor som brast fram, och Clarice som föll in i starka darrningar av ångerfullhet i sin nyfunna systers armar.
Det hon gick igenom i den förfärliga spasmen, kunde ingen av oss tre som såg den föreställa oss. Det kan bara förstås av den lidande och av Gud. Lyckligtvis varade den bara en kort stund, men den betalade det sista av skulden. Till slut började stormen mojna; Cushna såg att han inte behövde förklä sig längre, och grottan lystes genast upp av det naturliga ljus som fanns i oss; armarna som klängde så enträget om Zisvené slappnade av; det stormridna ansiktet lyftes upp, och med undrande, förbryllade ögon såg Clarice sig om.
”Kom, min kära”, vädjade Zisvené, ”låt oss ta dig ifrån den här hemska hålan.”
”Det kan ni inte – det finns ingen väg ut”, snyftade hon.
”Är du helt säker, kära du? Kom så försöker vi se om vi inte kan hitta en.”
”Jag menade… inte det”, svarade hon med en röst som fortfarande bröts av snyftningar, ”det finns en väg… någonstans… men ingen… får lov att gå den.”
”Vem eller vad är det som hindrar oss?”
”Är inte mörkret, de otaliga gångarna, de många fallgroparna” – hon ryste till – ”och plågorna längs vägen tillräckliga för att hindra vår rymning?”
”Inte när du har ett ljus som vägleder dig; och kärlekens ljus som nu lyser på dig kommer följa med oss hela vägen. Kom, så går vi.”
”Jag kan inte – vågar inte, även om jag längtar efter att komma härifrån. Om du visste hur plågsam tortyren är som jag skulle få gå igenom, så skulle du inte be mig”, och hon skakade som av en skräckens frossa när hon tänkte på det.
”Kan hon inte följa med, Cushna?” frågade Zisvené. ”Du har varit på de här uppdragen många gånger. Kan hon inte följa med?
”Det är därför vi har skickats för att hjälpa henne. Kom, min syster; vi går före och vägleder dig. Det finns inget som håller tillbaka dig här utom din egen vägran.”
Det var något i Cushnas tonfall och hållning som verkade väcka en grad av trygghet i henne. Hon tog ett steg framåt i sitt uppvaknande, drog handen framför ögonen, skälvde något, och såg sig sedan omkring i ett försök att förstå vad som egentligen hade hänt.
”Åh! Min Gud – Min Gud!” jämrade hon sig när hon skakade sig loss från Zisvenés arm och bestämt stod still: ”Om jag bara vågade! Men jag klarar inte att ta risken – att stå ut med ljuset.”
”Låt Zisvené och mig leda och stödja dig”, erbjöd jag mig, ”så kommer ljuset så gradvis att du knappt märker hur varsamt mörkret tappar sitt grepp. Vi håller dig uppe medan dina steg växer sig starka och säkra. När vi går så kommer du få tillbaka ditt självförtroende, de här grottornas plågor kommer försvinna, skräcken lämnas bakom dig, din ensamhet kommer höra till det förflutna och vår käre vän, Cushna, kommer att visa oss var du kan vila i fridfull bekvämlighet, där detta tortyrens helvete inte når dig.”
Medan jag talade tog Zisvené och jag ett tag om henne på varje sida, medan Cushna gått i förväg, och så rörde vi oss sakta framåt. Emellanåt hejdade hon oss då ett återkommande tvivel fick henne att tveka. Men tålamodet segrade. Varje steg vi tog utan att vår väg utmanades eller någon katastrof dök upp, verkade stimulera det tunna självförtroende som vår medkänsla hade inspirerat till, och snart så började ett tecken på ljus visa sig och sakta öka för varje steg.
Medan ljuset växte så ökade hennes mod, hoppet började växa, tvivel och rädslor krympte tillbaka in i dunklet bakom oss. När hon kunde se vart hon gick så befriade hon sig gradvis från vårt stöd, men klängde sig trevande fast vid beröringen av vänskap och medkänsla på vardera sida. Hon talade inte, men en halvt tillbakahållen suck emellanåt avslöjade mer än vad ord hade kunnat förmedla. Och på så vis kunde vi föra henne ifrån hennes fängelse till den vilsamma boning som Cushna kände till, där hon kunde samla sig, bekanta sig med mer hälsosamma omgivningar, ta emot våra många besök, träffa nya vänner och gradvis växa in i de vanor och sätt som följer med livet som leder från helvetets mörker, genom hoppets gryning, in i den eviga dagens molnfria ljus som utgör själens verkliga hem.
KAPITEL 22 – ETT SAMTAL MED EILELE
Efter den oförglömliga händelsen i grottan – den underliga blandningen av sorg och glädje – den frambristande gryningen i midnattsdunklet – så återvände jag ensam till trädgården. Zisvené lämnade oss plötsligt när vi närmade oss det öppna – hon vaknade ur sin sömn och måste återvända till sin kropp för att utföra sina dagliga uppgifter. Cushna, som var välbekant med att bistå de behov som Clarice hade i stunden, föredrog att lämnas ensam med sitt arbete. Clarice vädjade till mig i tårar att inte lämna henne, rädd, i sin kännedom om det förflutna, att det skulle förebåda ännu en lång och plågsam reparation om jag gick. Men Cushna lugnade hennes rädslor, och övertalade henne att lita på honom, och med löften om att jag snart skulle träffa henne igen så skiljdes vi åt.
När jag blev ensam så var jag fri att reflektera över det ständigt ökande undret och den mångsidiga rikligheten i det liv jag kommit till. För tredje gången stod jag med utsikt över det förtrollande prismatiska landskapet, och jag började genast jämföra den här speciella händelsen med de andra besöken. Med hänvisning till den första och tredje, så fanns en stor kontrast för mig att studera mellan min första upplevelse med den stackars kvinnans inträde och Clarices flykt. Sedan min egen förändring i perspektiv, tack vare det ljus jag hade tagit emot sedan jag själv anlände. När jag stod där i det ljusets praktfullhet som möjliggör det sanna ljuset, så kom en tanke för mig: ”Vilken visdom som skulle uppstå om de okunnigt förblindade ögonen alltid kunde förenas med en stum tunga.” Så mycket bättre mänskligheten skulle ha det om en sådan enhet kunde påtvingas den. Jag tittade, och tackade Fadern för det kunskapens ljus som hade fallit över mig, och för de tillbakahållande händer som hade lett mig så försiktigt genom okunnighetens dunkel.
Sedan undrade jag: Jag var ensam. Skulle jag, utan sällskap, försöka mig på att testa den nya förmåga som jag hade fått till skänks? Jag tvekade – väntade, ifall Rösten skulle tala och vägleda mig. Men allt var tyst. Ändå väntade jag. Var det en uppmuntran eller en frestelse som tvekande flimrade fram ett ohörbart: ”Prova det”? Jag var inte säker. Vågskålen svängde med skör obeslutsamhet. När jag stod där och väntade så fick jag en ny upplevelse – för första gången som jag kunde minnas så kände jag en mild bris. Den lyfte upp mig och tog med mig därifrån. Jag stod snart på ett berg intill havet, och på slätten vid foten av berget stod ett folk i andlös obeslutsamhet. Nära mig på bergets sida fanns två altare, runda, med en samling hetsiga präster som dansade i blödande raseri, ylande efter ett tecken på igenkänning från sin döve, frånvarande eller mytiske Gud. Intill altaret stod en lugn, grovt klädd pilgrim, lika ofin till sättet som han var inofficiell i sina kläder, med ett föraktfullt leende över sitt slitna ansikte, och hans ögon flammade av förlitan på hans syfte. Han hade väntat från morgonen till solnedgången på svar från Baal, svar som inte kom, och hans tålamod tröt. Han vände sig till folkhopen, spred ut sina händer och ropade:
”Hur länge har ni stått mellan två åsikter?” Utmaningen väckte mig. Var det inte det svaret som jag hade väntat på? De som är Guds tjänar Honom genom att hedra Honom. Och ögonblickligen var jag tillbaka i Trädgården igen, intill Eilele, som också verkade ha förlorat sig i en av sina meditativa resor.
”Åh! Astroel”, var hennes lugna, uppvaknade hälsning. ”Jag hoppas att jag inte låtit dig vänta; men jag var långt borta, vandrande med Israels herdekung genom hans tjugotredje psalms poetiska fält.”
”Var du?”, undrade jag. ”Så underligt om vi hade träffats, för jag har precis återvänt från Elia på Karmel.”
”Då var vi inte långt ifrån varandra, eller hur? Du hörde folket ropa: ’Herren Han är Gud’, och jag gjorde den allvarliga förkunnelsen: ’Jag kommer att bo i Herrens hus för alltid.’ Ska vi fortsätta prata om Honom, för jag har länge sett fram emot stunden då jag skulle få träffa dig här? Du har haft många upplevelser, du har lärt dig många sanningar, har sett många utvecklingar av Faderns kärleksfulla vänlighet sedan jag först träffade dig.”
”Det har jag verkligen,” svarade jag henne, ”och den senaste har varit den underligaste och mest underbara av alla.”
Hela hennes varelse – inte bara hennes ansikte – verkade fyllas av en mjuk, strålande kraft medan hon lyssnade på mina ord.
”Så kommer det alltid vara – måste alltid vara”, svarade hon, medan hennes ögon färdades in i det välbekanta fjärran. ”Alltid mer och mer, alltid högre och högre, praktfullhet efter praktfullhet, och ändå kan vi aldrig komma bortom det Ständigas tröskel. Berätta för mig vad det här nya undret var.”
Det är något som är så oemotståndligt charmigt med Eileles lugna självförtroende – hennes utsträckning når så långt, och hennes grepp om det osynliga är så fast, att närhelst jag är i hennes sällskap så verkar jag genast föras in i själva famnen på den inre himmel där Gud Själv är, och atmosfären är den hos den enorma, urtida Friden. Hon känner till och leder mig in i Självförtroendets hemliga viste, över de asurblå himlarna där inga Tvivlens moln ännu har passerat – Vilan som ännu inte har brutits eller rubbats – där Allsmäktigheten är varsam och ömsint, och det Underbara är naturligt, naivt och genialiskt. Jag kan tala med henne med en större lätthet och frihet än vad jag kan med Myhanene, med den perfekta försäkran att det inte är möjligt att missförstås eller tolkas tvivelaktigt av henne. Så, som svar på hennes inbjudan kastade jag upp dammluckorna till min själ på vid gavel, och öste ur mig mina uppdämda känslor och berättade hela historien om mitt besök hos Clarice och framgången som hade krönt den.
Hon lyssnade med den lugna, meditativa abstraktion som jag lärt känna så väl, utan att ställa några frågor eller yttra ett kommenterande ord förrän jag var klar. Sedan, utan minsta tecken på överraskning eller reaktion som störde hennes utstrålning, så svarade hon stillsamt:
”Ja! Det är precis så jag skulle förvänta mig att Fadern svarade på din aspiration. ’Han ger ymnigt till alla människor och förebrår inte’, även om vädjan görs å någons vägnar som är i helvetet. Till och med där så ligger själen fortfarande inom den domän där ’allting är möjligt’, där den fortfarande befinner sig inom det ytterstas gränser. I denna spasm av ångerfyllt gråtande så såg du ett av de mest praktfulla tecknen på Guds klokhet i verket – om det finns en sådan sak som ett större tecken än något annat – du såg var ett enda hugg eller en enda spasm av ånger, i den Gudomliga visheten och rättvisan, kan utplåna skulden för vissa stora synder – där ett ögonblick av intensitet godtas som likvärdigt en utdragen period. Den rättvisa vikten av lidande har säkerställts, och samtidigt har vädjan tagits emot och uppfyllts. Ändå är Guds lag perfekt, eftersom bönen i tilltro hade effekten att kalla till verket en klok respons som hade anordnats för att uppfylla villkoret. ’Bönen i tilltro ska rädda de sjuka (Jak. 5:17), och därför förde du med dig Clarice därifrån.”
”Men Eilele! Tänk på undret i detta!” utbrast jag, i förundran över lugnet som hon talade om detta med.
”Gud Själv är underbar, så varför skulle jag bli störd och överraskad när jag ser den kvaliteten visas upp? Jag skulle hellre bli berörd att fråga närmare om jag inte såg den; medan jag samtidigt kan känna den djupaste medkänsla för – ska jag kalla det bestörtningen som du upplever vid din första beskådan av de olika demonstrationerna? Dina ögon öppnas nu för att förstå vad du var så överraskad över att höra mig säga när vi först träffades – att du då stod på tröskeln till himlens hall, och precis som du nu upptäcker hur sanna mina ord var då, så kommer du också att kännas vid att dina ögon bara öppnats för början av uppenbarelserna som den evigheten fortfarande bär på.”
”Ja, nu, och bara nu, börjar jag förstå vad du menade när du sade:
’Åh, visionen skulle överväldiga oss
Om den gavs oss plötsligt,
Så vi väntar i förberedelser
I himlens hall.’
Men om allt det jag sett, hört och lärt mig bara är början, hur kommer då helheten, praktfullheten, omfattningen och kunskapen om slutet vara?
”Gud! I all perfektion i den prakt som började uppenbaras för oss i Jesus Kristus”, svarade hon, medan hennes ansikte sken av reflektionen av visionen som hennes själ betraktade långt i fjärran.
”Men var inte Kristus ’Gudomens fullkomlighet i kroppen’?” undrade jag.
”Jo, i kroppen. Inte fullkomligheten i den perfekta Gudomen, utan måttet av fullkomlighet som kan manifesteras genom den jordiska kroppens begränsade kapacitet. Han var ett med Gud, som ett ord är ett med talaren som ger uttryck för det; men precis som talaren är större än ordet, så sade Han: ’Min Fader är större än vad jag är.’ Hur stor omfattningen på den storheten är kommer bara evigheten att kunna avslöja, och för att nå kunskapen om detta måste vi stiga upp från höjd till höjd, från helighet till helighet, från rening till rening, tills vi genom en sjufaldig helgelse kan återspegla Hans ohöljda lyster, och kan tåla ljusstyrkan i att se Honom som Han är.”
”Och är ett sådant mål verkligen nåbart? Prospektet du öppnar upp stiger till en sådan höjd att det ter sig som en omöjlighet för mig att någonsin nå det.”
Hon vände ett välvilligt leende mot mig medan hon stillsamt svarade.
”Precis så omöjligt ter det sig för barnet att han någonsin kan vara som sin far. Om du hade tagit med dig Clarice hit, direkt, från hennes mörka boning, så skulle hon ha sagt detsamma om att hon någonsin skulle kunna nå den här punkten där vi träffas, men du skulle skingra hennes tvivel genom att berätta för henne om hur du själv faktiskt har gjort resan, steg för steg, från den plats där du nu lämnat henne; och på samma vis kommer du leda och vägleda henne, inte bara hit där vi står, utan vidare och genom porten, upp till den himmelska trappa där Myhanene pekade ut Omras hem för dig, till praktfullhet efter praktfullhet som du ännu inte har skådat. Guds himmel, som alla andra bedrifter, vare sig de är i kroppen, själen eller anden, kan inte uppnås av ett enda, plötsligt hopp, utan genom den tålmodigt genomförda processen ’linje efter linje.’ Som vattendroppar som tillsammans fyller havsbotten, eller atomer i materia som så småningom bildar en kontinent, så kommer helig aspiration att göra det möjligt för oss att nå den höjdpunkt av gudomlig perfektion som vi kallas till, och vi har en evighet framför oss att använda för att nå det målet.”
”Gudomlig perfektion?” frågade jag tvivlande, och tänkte att hon hade sagt fel av misstag. Men Eilele bemötte min något oroliga påminnelse med en krusning av verkligt skratt.
”Min käre Astroel”, svarade hon, ”om dödliga tar sig rätten att kalla sig ’gudomliga’, så är det säkerligen inte arrogant att använda termen på den högsta rangen i himlens hierarki – den position som innehas av Guds söner och döttrar, till vars dignitet vi alla kallas – ett mål som vi alla till slut måste nå, eftersom det kallandet har gjorts.”
”När du öppnar mig för sådana utsikter över vad som ligger bortom oss, så påminner det mig om – var det inte Paulus som sade: ’Det har ännu inte visat sig vad vi kommer att bli?”
”Nej; det var den älskade Johannes som sade det – han som skådade porten som öppnades i himlen som lät honom skåda något av praktfullheten i kungariket som du nu ska stiga in i – ett kungarike som iordningställdes på Jorden, men Jorden, genom människans olydnad, har tillfälligt placerats under syndens herravälde. Men till och med på Jorden kommer kungariket att återställas, för det kommer bli en ’ny himmel och en ny Jord där…’ hon pausade som i osäkerhet en stund, och lade sedan till: ’riktigheten bor.’ Ja, jag gillar det bättre än rättfärdigheten under omständigheterna. Betydelsen är densamma, men det mindre bekanta ordet ger det en betoning som vi inte märker i den äldre formen. Man pausar över innovationen för att fråga om det stämmer: ’Riktighet’? Är det verkligen så? En ny himmel och Jord, där riktigheten bor. Spännande tanke; ändå så är det, när man tänker på saken, inte mer än en ny miljö för en gammal idé. Men nedkortningen bär med sig ett förslag som inte känns riktigt lika bekvämt som det ord vi är vana vid. Där i ligger värdet i förändringen; människan har blivit så van vid bekännelsen att ’all vår rättfärdighet är som smutsiga trasor’, att den har tömt sig på all betydelse i sin mekaniska automatik tills själen vaknar av överraskningen då den finner att dessa ’smutsiga trasor’ av orättfärdig likgiltighet har blivit en avgrund, omöjlig att korsa, som gapar mellan henne själv och kungariket.
Kristallhavet är ett hav utan tidvatten, och inte heller har det några strömmar eller någon gynnsam vind som för fram de håglösa, drömska själarna till tronens fot.”
”Det är alltid mer än ett nöje för mig att höra dig tala”, tog jag tillfället i akt att säga då hon pausade en stund i sitt dagdrömmande. ”Varje mening du yttrar föreslår en ny rad frågor som jag skulle vilja höra dig besvara, men får jag ställa denna enda till dig: Tror du att det verkligen kommer att bli en ny himmel och en ny Jord, eller kommer det bara ses på som en liknelse?”
”Så långt det har avslöjats för mig”, svarade hon med aktsam noggrannhet, ”så medverkar både det bokstavliga och det metaforiska, lite så som gryningen är en blandning av ljuset och mörkret – den är av båda, och ändå inte någon av dem. I det äldre livet så var det inte ovanligt för oss att restaurera och sälja ett gammalt plagg, och som vi brukade säga, ’göra en som är ganska ny’ genom processen. Det är någon sådan förändring som denna som jag förväntar mig när den käre Mästaren ska återupprätta Sitt Kungarike på Jorden. Och precis som tidpunkten för restaureringen och återuppbyggandet vilar hos ägarens fastställande, så vilar tidpunkten för iordningställandet av Kungariket hos Guds beslut, eftersom ’Jorden är Herrens och dess fullbordande, världen och de som bor där i.’ När den som Herren valt ut gick för att upprätta Kungariket genom att predika om riktighet, så tog inte Hans egna emot Honom – Rom hånade och korsfäste Honom, och nationerna ropade: ’Vi vill inte att den här mannen ska styra över oss.’ Han kommer inte återvända i en sådan enkel förklädnad den andra gången; omständigheterna för Hans återkomst kommer vara enligt den andra Psalmen: ’Han som sitter i himlarna kommer skratta; Herren ska förakta dem (Jordens kungar)… Han ska bryta dem med en piska av järn; Han ska slå dem i bitar som en krukmakares kärl.’
Då kommer det inte längre vara en fråga om fri vilja – Han kommer att betvinga sig nationerna och föra dem till underkastelse under Sitt regerande. ’Sedan [när han uppnått detta] så kommer också Sonen att underkasta sig Honom som placerar alla saker under sig, så att Gud kan vara allt som allt.’ Med detta kommer hela världen att vakna till upptäckten att Predikan på Berget inte är en omöjlig idealism, utan att den har blivit en faktisk, levande kraft i det nya Kungariket, där den gyllene regeln ses verka och Guds vilja utförs på Jorden så som den utförs i himlen. De olika upplevelser du har haft här, Astroel, bör hjälpa dig att förstå hur görbart det är för detta att uppnås genom en Gudomlig befallning, och resultatet skulle, i praktiken, bli en ny Jord där riktigheten bor.”
”Ja, fördelarna som jag redan har hämtat ur perspektivet i det här högre livet är nästan omöjliga att beräkna, men där prospekten är så enorma – så oändliga i varje riktning, så har jag ännu inte blivit tillräckligt säker för att lita på min nya förmåga att se visioner, så jag faller tillbaka på mognare kunskap, och samlar styrkan och modet medan jag hör dig berätta om Guds underbara uppenbarelser. Är det inte bättre att jag gör så?”
”Långt bättre, min bror; om människorna skulle säkra marken de står på, så skulle deras fötter mer sällan halka.”
”Tack; så kan jag ställa en annan fråga till dig?”
”Ja; tio om du så vill.”
”Nu när du fått nyckeln till din tanke om en ny Jord – som jag önskar tacka dig för – så skulle jag gärna vilja veta varför en ny himmel skulle anses nödvändig. Är inte himlen i sig fullkomlighetens perfektion?”
Eilele verkade ha förutsett min frågas natur, och jag hade knappt börjat formulera min undran, innan jag såg henne gå över i det vördnadens rike som jag så intensivt önskade ha förmågan att följa henne till och få se de visioner som hennes hänförda ögon skådade, medan hennes tunga gav en halvt medveten beskrivning av sin tolkning av inspirationen.
”Det skulle vara en absolut omöjlighet”, började hon i sin drömska tveksamhet, ”för någon vars liv har tillbringats i en alpinsk dal att bilda sig en korrekt uppfattning om hur en nordamerikansk prärie ser ut; eller för gossen, vars bild av en sjö har formats av storleken på byns damm, att föreställa sig Atlantens kust. Precis så skulle den dödliga, begränsad av det ändligas omgivningar, misslyckas med att förstå det Oändligas sanna skönhet och perfektion. Få är sannerligen de som är privilegierade nog att ha lika god hörsel som Jesaja, som tilläts höra och dokumentera musiken från Rösten som sade: ”Mina tankar är inte dina tankar, och inte heller är dina vägar mina vägar’… För så som himlarna är högre än Jorden, så är mina vägar högre än dina vägar, och mina tankar högre än dina tankar.’
Han, ’Herren, är en stor Gud, och en stor Kung ovanför alla gudar, perfekt i alla Sina verk och vägar.” Det är i det praktfulla ljuset av den här yttersta perfektionen, där våra ögon förblindas när vi försöker se på det, och vi förlorar oss i en större ståt än den i middagssolens ljus. ’Så som himlarna är högre än Jorden’”, och hennes blick lyftes, klättrade, klättrade, högre och ännu högre, tills hennes själs flygtur mattades av och hon motvilligt skakade på huvudet när hon lade till: ”Vem kan uppnå det? ’Perfekt i alla Sina vägar.’ Och så, då Han vet slutet från början, så försåg Han Jorden då Han skapade den med allt som behövdes, in i minsta detalj, som skulle behövas för att uppnå hela Hans perfekta syfte. I styrkan av Sin allsmäktighet så kunde Han ha befallt det, och en perfekt Jord hade då börjat existera i ett ordnat varande vid Hans ord. Men Han byggde en skolsal för en ras av söner och döttrar som skulle uppbära Hans egen avbild – till att vara i Hans egen likhet – som skulle ärva Hans egen perfektion, till vilken de måste föras genom lidandets disciplin (Heb. 2:10).
”Varför behöver det vara så?” undrade jag.
”För att de skulle kunna prövas, testas, renas, helgas och befinnas vara värdiga att inneha den höga och heliga position som de kallats till som Guds söner och döttrar. För detta så måste de göras lämpliga genom en undergivenhet och lydnad inför förälderns auktoritet. Men medan det potentiella arvet krävde en renhet utan fläckar eller rynkor som en kvalifikation, så visste Gud om köttets svaghet och skörhet där den andliga grodden först måste få sina rötter. Visste och även kom ihåg att Han hade upprättat den här lagen, genom vilken Jorden skulle föra fram dess frukt, ’först bladet, sedan kornet och efter det alla korn på majskolven.’ Om en sådan tidsperiod, och årstidernas följd, behövdes för att framställa brödet som skulle nära köttet, kunde då kärlek och visdom kräva att själen skulle nå sin gudomliga standard genom ett enda kliv? Därför så skapade Han, i början, då Gud skapade Jorden, utrustad i alla avseenden för köttets upprätthållande och behov, enligt Hans egna rikedomar i praktfullhet, också en himmel kopplad till Jorden (1:a Mos. 1:1-8), lika väl utrustad med vad som kunde behövas, så som barnkammare, skolsalar, sjukhus eller konvalescenthem, för var och envar själ som behövde dess olika insatser. Du har i dig själv upplevt, med undran och överraskning, hur vackert och perfekt flera av dess avdelningar har anpassats till individens specifika behov; du har också tillåtits se kärlekens oväntade utsträckning, den som bistår i återinhämtandet och återupprättandet av de som har felat och gått vilse; och till slut har du upptäckt hur fullständigt omöjligt det är för någon själ att korsa den stora avgrunden så länge en fläck av synd fortfarande förorenar den. Tänk på detta, och sedan kommer du förstå behovet av rening genom lidande.
När den nya Jorden börjar existera genom upprättandet av kungariket, och rättfärdigheten täcker Jorden så som vattnen täcker haven, så kommer behovet av den lägre himlen att upphöra, och Guds Paradis kommer återigen vidröra Jorden. Åh, om vi finge se det nu, att Gud i varje sanning kunde vara allt som allt.
Men här kommer vår syster Dracine med Trädgårdsmästaren, och han vill säkerligen visa dig några av de vackra platser som omger oss.”
KAPITEL 23 – BOZRAHS HJÄLTE
Vem kan föreställa sig vilken fängslande, förstummande, förlamande inverkan det skulle ha om världen vaknade en morgon med en tydlig förståelse och uppfattning om Jesajas förkunnelse: ”Mina tankar är inte dina tankar, och inte heller är dina vägar mina vägar, sade Herren.”? Vilken otänkbar revolution vi plötsligt skulle få uppleva! Egoismens galna framfart skulle hejdas, och med vilken skälvande oro skulle då stoltheten, arrogansen och det förtryckande välståndet överges; vilken samling som skulle få kämpa vid fontänen av hycklande renhet att tvätta huvud, händer och fötter – utsidan av fatet – i hopp om att det allseende ögat inte ska upptäcka det pestsmittade stället i hjärtat.
Ja, kanske Mästaren i djupet av sin sorg över blindheten i den mänskliga perversionen utropar: ”Åh, dårar och tröghjärtade som tror på allt som profeterna har sagt.” Guds budbärare färdas inte alltid iklädda kungliga mantlar sittande i gyllene vagnar, där de kan ses och hälsas av folket. Det finns dokumentation om en som, trött och med ömma fötter gick och klättrade uppför kullarna och vandrade över slätterna till sin missionsplats – så att han vid middagstid, nära att svimma, närmade sig en brunn, och bad om en kopp vatten från en kvinna som var så tarvlig att hennes grannar inte ville förknippas med henne – att han inte hade någonstans att sova till natten – att han var en man som avskyddes och bortvisades av sina medmänniskor, ”en sorgernas man”. Om detta stämmer så hade Jesaja rätt. Guds budbärare, likt Guden de tjänar, vill bli kända för vad de är, inte för vad människor bedömer att de är. Låt alla människor vara visa och försiktiga med vilka de umgås med.
Någon tanke av den sorten dök upp när jag såg Dracine närma sig i sällskap med en främling. Om inte Eilele hade talat om honom i ett offentligt ärende, så skulle jag inte ha sett på honom som någon särskild, eftersom han inte bar något plagg eller något märke som visade på det – ingen borgmästarkedja, inget diplomatinsignium, ingen domarkappa eller advokatperuk, ingen biskopskåpa, dekandamasker, läkarrock eller prästkrage. Som biståndsarbetare i Guds hus så bar han sin Kungs uniform, och var känd som en av lärjungarna genom den kärlek han manifesterade till sina medmänniskor. Han var inte ensam i det avseendet – det är husregeln som bestämts av Mästaren: ”Genom detta ska alla människor veta att ni är mina lärjungar, om ni har kärlek till varandra.” Därav förändringen som vidkännandet av den här lagen skulle medföra.
Men om jag skulle få bekanta mig med honom, så vore jag glad att få veta något om honom.
”Sade du trädgårdsmästaren?” undrade jag.
”Ja. Hur så … överraskar det dig?” svarade hon.
”Jag är inte säker”, tvekade jag. ”Det verkar lite underligt att tänka på trädgårdsarbete här.”
Eileles ansikte lyste upp i ett roat, medkännande leende.
”Kanske det, men av någon orsak som jag knappt kan förklara så har jag vanemässigt kallat honom det, eftersom den särskilda platsen för hans biståndsarbete ligger här, och jag älskar att tänka på mig själv som att jag planterats i Herrens trädgård, och på så vis kan jag hålla fast vid ett anspråk som jag gärna känner att jag har på Voormere.”
”Tack – det gör det möjligt för mig att förstå en del av svårigheten”, svarade jag fundersamt; ”men det hjälper mig inte helt och hållet. Kanske jag fortfarande inte är tillräckligt redo för att förstå.”
”Så låt mig försöka hjälpa dig. Vilken specifik punkt är det som du inte är klar över?”
”Det är mitt misslyckande att harmonisera dessa – vad jag skulle kalla lokala möten med tanken på de oändliga möjligheter som jag nyligen har kontemplerat över. Förstår du vad jag menar?”
”Helt perfekt. Förvirringen uppstår när det gäller det som är ett frivilligt biståndsarbete som ett bestämt möte. Vi är alla arbetare tillsammans med Gud nu, med en intensiv önskan att finna vår egen plats och ge Honom vårt högsta tjänande. Du svarade på samma impuls när du önskade gå till Clarice. Den tjänsten har på inga vis varit ett hinder – den har snarare bistått dig i att passera genom porten eftersom din handling var Kristuslik, och den har redan fått en viss belöning, men hela måttet på vad du har åstadkommit kommer bara evigheten att avslöja. Gud döljer ofta oändliga resultat i en trivial handlings senapskorn. På det viset finner Voormere att hans nuvarande tjänster är bäst att erbjuda här, men han kommer snart höra ett högre kall, och då kommer han att svara kvickt.”
Jag kunde lätt urskilja att hon förberedde sig på en annan flygtur, men Dracine och Voormere var nära oss och hon behövde hejda sig.
”Ska vi betraktas som inkräktare?” frågade Dracine finurligt.
”Tillskottet av Kärlek och Visdom skulle aldrig kunna vara ett inkräktande”, återgäldade Eilele medan hon gjorde plats åt Dracine intill sig.
”Då jag inte är någon av de dygder du nämnde, så överlåter jag åt Voormere att bära den dubbla kronan”, svarade Dracine, och satte sig på den erbjudna platsen.
”För min egen del, så om jag bara har visdom nog att älska, och tillräckligt med kärlek för att tjäna, då vore jag helt nöjd”, svarade Voormere skickligt.
”Jag har försökt mätta Astroels önskan att korrelera och harmonisera de olika upplevelserna han går igenom”, förklarade Eilele.
”Mitt förslag skulle vara att avstå från sådana försök just nu. De faller naturligt på plats inom kort, men tills du kan förstå förhållandet mellan en del och en annan, hur är det då möjligt för dig att bygga upp helheten? Låt mig illustrera vad jag menar genom att förmoda ett fall i din egen, tidigare karriär. I frånvaron av en legitim målsägande så har en stor fastighet förvaltats av en kronans representant under tre generationer. En dag hör en enkel arbetare av sig till dig och visar fram papper som verkar slå fast sådana bevis att du åtar dig fallet, och så småningom får ni rätt i anspråket. När du säkerställer beslutet, kommer då denne slitandets son, vars förflutna har varit en enda lång kamp för att få det att gå ihop och leva ärligt i sina vänners åsyn, att omedelbart inse allt som det domstolsbeslutet innebär för honom – adelskapet, omfattningen på hans marker, hyresintäkterna, mineralrättigheterna, invånare i stad och land, utländska investeringar och ackumulerat kapital på hans bankkonton?”
”Tack så mycket. Nu förstår jag. Så här långt har jag bara samlat bevis för att göra mitt anspråk, och när jag nått Rösternas katedral så lade jag fram det. Inte undra på att jag har varit förvirrad.”
”Och till och med nu”, fortsatte Voormere, ”så har du bara en väldigt begränsad och delvis uppfattning om det arv som du nu går in i. Har tanken någonsin slagit dig att även om du många gångar har sett porten, så har du aldrig fått en glimt eller aning om vad som ligger bakom den?”
När han nämnde detta faktum så slog det mig med en enastående kraft. Fantasin hade fyllt i prospektets bakgrund, men då jag sakta gick igenom min vision så kunde jag inte få upp något minne av vad som låg bortom portalen. Det kunde ha varit glömska.
”Ne-ej! Det har aldrig slagit mig en enda gång – men det stämmer.”
”Och om du tyst fortsätter med din undersökning så kommer du göra en till fantastisk upptäckt. I visionerna och undervisningen du har fått till skänks sedan du passerade genom Rösternas katedral, så har det nya ljuset som så här långt har medgetts dig lett dig att känna att vartenda mysteriums slöja har lyfts åt sidan, och du kunde se på saker utan någon dimma emellan; men jag ber dig igen – från den punkt där du står nu – att dra dig till minnes någon enda egenskap, och då kommer du upptäcka att även om vissa slöjor har dragits åt sidan, och gjort det möjligt för dig att se vad som hittills varit dolt, så finns det fortfarande slöjor som kommer att dras bort innan dina ögon kan se in i det oändliga. Du kanske har fått glimtar, men du har ännu inte skådat praktfullheten. Blixten passerar och dör bort; visionen är det eviga ljuset som aldrig flimrar eller försvinner. Så långt ser, vet och förstår du det hela i delar när du betraktar den här trädgården; men när du om en stund står på tornet ovanför porten, så kommer du se bortom pelarraden som nu omgärdar din vision och kan följa, inte bara hela vägen som du har färdats på till och genom köttet, utan också den psykiska graviditet som förde dig till den andra födelsen, den som du nu har fullbordat. Sedan, när du vänder dig om, så kommer du att se ut över det strålande ljusets stig, i sin ständigt växande praktfullhet, tills du når visionens vackra gloria. Du har ännu inte sett detta, och därför är det inte att undra på att ditt sinne är förvirrat. Du är som den tidigare utblottade målsäganden som blott står på tröskeln till ditt arv. Låt mig be dig göra mig sällskap, så kan jag visa dig ett exempel i trädgården på värdet i ståndpunkten i förhållande till kunskapen. Vi kommer snart att återvända till vår syster.”
När han var klar så vände han sig om utan att vänta på svar och började förverkliga sitt förslag. Vi korsade pelarraden, passerade genom draperiet av klätterväxter som smög sig längs valven, och kom genast in bland mer förtrollande och vackra buskar än vad jag hade passerat med Omra ovanför dalen. Med den taktfulla omtanke som jag så ofta hänvisat till, så gjorde mitt sällskap inget försök att samtala med mig, då han såg att jag redan var alltför upptagen med den obeskrivliga blomsterattraktionen på platsen som vi passerade för att lägga märke det minsta lilla till något han kunde ha sagt. Det var en symfoni av färgernas hänförelse i en rik komposition som ett drömland inte skulle ha kunnat antyda; och ändå var det bara inledningen till vad vi snart skulle få se, när vi gick ut på en slätt som vi nådde genom en smal stig längs en rad kullar som jag hittills inte hade upptäckt.
Till formen var den något rektangulär snarare än kvadratisk, och omgärdad på tre sidor av kullarna som vi hade gått över, och på den fjärde sidan av avgrunden. Den var kanske 800 meter bred, och något längre, med en bred kant av grästorv som löpte längs dess stora mittpunkt, vilken Voormere vinkade åt med handen och sade:
”Det här är illustrationen som jag talade om.”
”Vad är det, och vad betyder den?” frågade jag efter att ha tyst ha betraktat den mest underliga, kompakta och ursköna blomstermassa som jag någonsin har skådat.
”Det är en allegorisk bild som vävts i mattans varp och väft – ett trädgårdsmästeri med syftet att skingra den sorts förvirring som du har upplevt. Vi har många av dem som upptar himlens gränsmarker, skrivna i dina Skrifters ursprungliga språk – vältaligt av poesi, doftande av inspiration, ljust av uppenbarelser, melodiskt av kärlek och attraktivt av oemotståndlig skönhet, när själen väl har upptäckt den nödvändiga platsen att studera den från i det sanna ljuset. Men om man inte finner den mystiska platsen så kan inte ögat se och sinnet kan inte urskilja något mer än ett virrvarr av förvirrade färger, i avsaknad av någon design, antydan, harmoni, balans, smak eller någon annan konstnärlig egenskap.”
”Då är det uppenbart att vi inte har nått den nödvändiga utsiktspunkten ännu”, föreslog jag medan min blick vandrade över den oattraktiva förvirringen.
”Nej! Anföringen har utformats specifikt för att betona den kontrast jag har talat om. När vi står här och tittar på den här stora allegorin för första gången, så väcker det till liv något av samma slags förvirring som du har upplevt i samband med din första kontakt med de nya förmågor och krafter som du upptäcker i dig själv, som Eilele pratade om. För dig är utsikten i båda fallen kaotisk, men för mig som känner detaljerna i varje enskild del, så kan jag, där du ser förvirring, känna igen de nödvändiga enskilda dragen och nyanserna av färger som bidrar till den superba skönheten i bilden så som du snart kommer se den. Du kan inte ta bort eller flytta på en enda blommas position – oavsett hur malplacerade en del av dem verkar vara här för dig – utan att effekten skulle märkas, och perfektionen i designen skulle störas. Sådan är skillnaden och den stora vikten av ett korrekt perspektiv, inte bara i bilder utan på samma vis på alla livets områden, som jag nu kommer visa dig.”
Han vände sig om, och vi gick uppför en av kullarna som låg intill passagen vi använt för att komma till platsen.
Det finns bara en Konstnär som är kapabel att rita den perfekta visionen av själens ideal; bara en Kemist som har upptäckt hemligheten i attraktionen hos rosens doft – bara en Poet som korrekt kan sjunga hänförelsens sång, bara en Psykolog som någonsin har kunnat analysera och förkunna kärlekens renhet – endast En. Denna Enda har tagit från var och ens essens och satt samman en balsam åt Emmaus skadade – en fest där den drabbade själen kan sitta och äta och leva för alltid. Voormere var inte den Ende, men på något vis, någonstans, någon gång, så måste den Endes mantel ha fallit över, eller vidrört Voormeres axlar, för jag har aldrig gått under inflytandet av en sådan helig förtrollning som jag upplevde i den oförglömliga uppstigningen. Myhanene, Rhamya, Omra och till och med Walloo-Malie gick inte att komma ihåg i jämförelse med den själsberörande musik som Voormere trollband varje sinne jag hade med. Det var inte den vision som Elishas tjänare såg kring Dothans kulle som Voormere öppnade upp för mig; inte heller den som de gynnade tre beskådade i Tabor vid Förvandlingen; och inte heller den som de sjuttio såg på Olivbergets krön, när den uppstigande Herren färdades in i himlarna; inte heller den Paulus fick i den tredje himlen; inte heller Johannes vision när den stora uppenbarelsen vecklades ut framför honom. För mig var det mer än någon – mer än alla dessa, även om de alla kombinerades till en – så stor att jag inte vågar försöka – inte kan finna ord för att börja beskriva den. Det är en av de saker som nödvändigheten kräver att den förblir obeskriven, tills du, min slitne läsare, ska nå samma eller en liknande plats på din pilgrimsfärd; då, om du är välsignad med Voormeres eller någon likasinnad väns sällskap, så kommer du också att förstå hur mitt hjärta brann inom mig då jag lyssnade på hans tal, tills han vände sig om igen och bjöd mig att sitta ner.
Då såg jag bilden, som mina ögon hade distraherats från i dess perfektions framförande skönhet. Jag blev så överväldigad av utsiktens inflytande då min blick föll på den att jag gapade, men saknade förmågan att ropa till.
Jag fick det goda rådet att sätta mig ner innan min följeslagares hand riktade min uppmärksamhet från hans tal till scenen! Länge och tyst studerade jag dess ämne, komposition, detaljer och röstlösa vältalighet. Nu förstod jag vad Voormere menade när han där nere hade sagt att inte en enda blomma kunde flyttas eller tas bort utan att märkbart störa någon del av detaljerna. Som jag nu njöt av välsignelsen som jag fått till skänks genom hans kvarhållande närvaro.
Åh, så omätbara himlens omtänksamma förutseenden är. Vårt samtal längs vägen hade vyssjat mig in i en kontemplativ sinnesstämning, och när jag satt mig ner så lämnades jag ensam för att läsa allegorins berättelse som den utvecklades för just mitt behov. Vikten av utsiktspunkten blev genast tydlig. Snart, då frågan om ämnet började ta form, så hörde jag en röst, som om från Katedralgården på andra sidan avgrunden, som talade till mig, och på den silvertungade Jesajas språk gav den mig alla förklaringar jag behövde:”Vem är det som kommer från Edom, med färgade tyger från Bozrah – detta som är praktfullt i sina klädesplagg, och färdas i sin styrkas storhet?”
Svaret kom som om det rullades ut från en stor orgel, dold någonstans i trädgårdens hjärta, och musiken andades också ut en väldoftande låga som tillförde ytterligare praktfullhet till scenen.”Jag som talar i rättfärdighet – med makt att frälsa.” Återigen kom frågan:”Varför har du röda klädesplagg, och bär plagg likt honom som trampar vindruvor?”
Sedan kom det mindre svaret med oändlig ömsinthet från orgelns själ, och förändrades till attackropet då hjälten kände sina krafter stärka honom till seger:”Jag har trampat i vinpressen ensam; och från folket var ingen med mig… och året för min inlösen har kommit. Jag tittade, och där fanns ingen som kunde hjälpa, och jag undrade över att det inte fanns någon att få; därför förde min egen arm frälsning till mig, och mitt raseri höll mig uppe.”
Så ofta jag hade dröjt mig kvar vid tanken på den fascinerande mystiska, men otillfredsställande bilden i Jesaja 63. Den var alltid attraktiv i sin form, men vag och frånkopplad i sin substans – åtminstone, som det såg ut för mig, under de gamla dagarna. Från min nya utsiktsplats så försvann emellertid all den osäkerheten, och den gudomliga allegorin låg utbredd framför mig i en form som inte gick att missförstå. Den kunglige Herden, som förlorat ett av Sina etthundra får, hade lagt Sin kungliga kappa åt sidan och gått ut i avgrundens käftar där getherden Edom jagade, fast besluten att hitta och hämta tillbaka den förlorade. Slitet, smärtan, plågan och faran som Han uthärdade stod tydligt skrivna i bilden framför mig. Men segern var med Honom i Hans uppdrag. Han hade funnit den förlorade, och lagt det på sina muskulösa armar och sprungit tillbaka från avgrunden till himlens tröskel med en triumferande sång av tacksamhet och tacksägelser som Han ropade till alla Sina vänner att delta i.
Då jag tittade på de noga beskrivna, söndrade dragen hos Herden, så kände jag Honom, även om jag inte visste att vi hade träffats förut. Han var den större kärleken jag sökte efter då jag lämnade min mor och reste långt därifrån; och upptäckten slängde upp himlens portar på vid gavel för att släppa in mig. Sedan öppnades det stora djupets fontäner, och flodvågen därifrån förde mig bort.
Min själ flödade över. Jag föll ner på mina knän och böjde mitt huvud i beundran. Jag grät inte, kunde inte gråta. Strömmen från den nya fontänen hade sköljt bort alla tårar, och ersatt dem med en ständig glädje. Voormere hade lämnat mig, och ändå var jag inte ensam! En annan – och osedd – hand sträcktes ut från den omgivande prakten för att lyfta upp mig på fötter igen. En annan – en mjukare, ljuvare, mer auktoritativ – röst talade till mig:
”Kom högre upp. Gläds med mig, för jag har funnit det som var förlorat.”
Jag tittade men kunde inte se den som talat, och hela scenen hade förändrats. Jag stod omgiven av en grupp vänner, kända och okända, intill porten, som inte kan stängas alls under dagen – och det finns ingen natt här.
SLUT
Nionde sfären 