Through the Mists-trilogin: Robert James Lees

Livet i Elysion – The Life Elysian på svenska

Här kan du läsa The Life Elysian, den andra boken i trilogin Through the Mists, på svenska, ursprungligen nedtecknad på engelska år 1905 av Robert James Lees åt Frederick Winterleigh, eller Aphraar som han senare kallades, en person som berättar om sitt jordeliv men också övergången till andelivet och vad som hände honom där. Det är min egen översättning, och jag tror inte att den är fantastisk, men jag önskar att den ska ge fler möjligheten att ta del av ett väldigt fantastiskt innehåll!

LIVET I ELYSION

Där bryter själen loss från varje tyngd
Och beskådar och förstår nu på egen hand!
I den klara gryningen av livets morgonljus
Så vänder den sig om, granskar och måste sedan ta emot
Vad än som följer efter gårdagkvällens vilda rusning
Och feberaktiga girighet, i Jordens sakristia

Det är då den lär sig hur den omhuldade okunskapen
Har varit en falsk vägledare som visat själen vilse,
Där den skattat glitter efter guldets pris,
Och lärt ut hur oädla metaller och verkligt välstånd är detsamma,
Och att hela den brokiga maskeradsamlingen,
Som dårar fört samman att njuta av,
Var kappor, emblem, ordrar och belöningar
Som Kungen utdelat, så att alla hans söner
Ska få bekläda och pryda bröllopsfesten!

Där kommer sanningen, och hela den falska klädnad
Som vi svassat fram i, herreaktigt och avundat,
Måste där kastas åt sidan och lämnas bakom,
Som värre än värdelöst – vi måste betala vad de kostar
Innan vi kan gå vidare. Varje själ, i smärtsam ruelse,
Tar där av sig sin hyckleriets mantel, för att finna
Att dess kungliga lyster och frodighet försvann med natten,
Och endast lämnade fattigdomens tecken efter sig.

Då suckar själen när den ser sitt bankrutta tillstånd,
För fram till dess kan ingen någonsin veta
Vilket pris de betalar för en sådan bedräglig kappa,
Och falsk, svekfull klädnad;
Vi tog den på i hast och brådska;
Vi lägger av den i Guds sökande ljusstrålar.

Där alla blåmärken, ärr och sår visas fram
Som vi aldrig kände uppstå i den galna rusningen
För att skaffa vårt efterträngtade föremål från andras händer.
Men på vår väg till festen så måste vi ta en stund,
Beakta och lägga bort orsaken till vad vi trodde
Var gratis för de som kunde inhämta och behålla det!
Och det här är en smärtfylld insikt.

När detta är över, då bryter sig själen loss
Och lär sig att den har en annan roll än i maskeraden
Att spela på livets eviga scen. Den kastar åt sidan
Alla råbusens, vildens och barbarens efterlämnade lustar,
Och medan den återuppbygger sig med en ren ångerfullhet
Kliver den mot livets milsten endast klädd i frihetens kappa,
Med inget som tynger, som hindrar eller fördröjer
Dess färd, och då en människa påbörjar loppet
Som har sitt mål och sin destination hos Gud.

Det är om det loppet jag sjunger, och nu bjuder jag dig att komma
Och se hur det springs på Guds egen bana –

Livet i Elysion!


KAPITEL ETT: DEN ÖPPNA GRAVKAMMAREN

“Se, där gick en bonde för att så.”
Kristus vältaliga tystnad talar ofta till den sympatiska lärjungen med mer gudomlig inspration än hans uttalanden. När han till exempel gav sina liknelser, önskade han då inte att vi skulle tänka på det faktum att han hämtade sina liknelser för det andliga livet i naturens rike, och därigenom lärde han oss att lagen om det lägre förs vidare uppåt till det högre? Att föreslå att det inte är så är också att föreslå att det inte är tryggt att följa honom bortom bokstävernas begränsning, och eftersom han aldrig skrev ner ett enda ord, så kan vi inte vara säkra på vad han sade, därför så existerar den Kristus inte för oss.

Om någon önskar anta en sådan inställning så har jag ingen rätt att störa dennes slutsatser, men det kommer bli nödvändigt för oss att genast skiljas åt; eftersom min kunskap, erfarenhet och mitt syfte alla finns i en annan riktning.
Jag är emellertid inte så ivrig att ta mig an den kontroversen just nu. Det kan bli så att min mission snart nog leder mina fötter till diskutabla marker i genomgången av sanningen så som jag har lärt mig den. Min hänvisning till liknelsen med bonden föreslogs snarare för sin hänsyftning till vissheten i framtidens skörd, än liknelsen mellan naturen och nåden.

.För en tid sedan gjorde jag ett försök – med sikte på den plåga jag var alltför medveten om – att återvända till Jorden i hopp om att kunna så några tröstens fröer i hjärtan som krossats och brutits ned av den universella katastrofen som kallas för döden. Jag önskade bara enkelt och trofast berätta vad jag hade upplevt i detta förmodat onåbara bortom, säker på att sanningen skulle visa sig vara en tröst. Jag var inte helt obekant med de befintliga idéerna, lärorna, till och med fördomarna som Jorden har mot ett sådant misskrediterat umgänge, och var relativt beredd på den kalla misstro jag var säker på skulle uppstå å ena sidan, liksom ett utrop av from skräck å andra sidan. Men jag hade i mitt mitt nya tillstånd upptäckt något helt annat än vad jag förväntade mig; Gud var så mycket bättre än vad jag hade fått lära mig, och livet på andra sidan var så obeskrivligt annorlunda jämfört md mina förväntningar att jag, som människa, inte kunde hålla mig tyst när jag upptäckte att tystnaden inte tvingades på mig, och min medkänsla för mänskligheten liksom min tacksamhet till Gud lät mig inte vila förrän jag hade gjort mitt bästa för att låta andra veta hur generöst Han ger, oändligt långt mer än vi någonsin skulle kunna be om, tro eller föreställa oss, i det iv som ligger strax bakom den mjuka skymningen i kroppens frånvaro. Den Gud framför vars domedagstron jag hade räknat med att stå, med mer tvivel och farhågor än med barnets förväntan, visade sig vara så mycket mer en fader än den bästa av fäder, och översteg till och med honom som mötte upp den förlorade son som Kristus talade om, att bedrövelsen hade fallit över mig om jag hade förblivit tyst, och i förhållande till Jordens liande så skulle jag snarare ha spelat demonens roll, snarare än människans.

Jag var inte tyst. Så snart jag hade lärt mig att det var möjligt att återvända, och de naturliga hindren hade övervunnits, så besvarade jag mitt hjärtas önskan och spred över världen mitt tidigare budskaps evangelium, och det är den nästan otroliga skörden av tacksamt vidkännande från den långt ifrån perfekta insatsen som fyller mig med överraskning över den blygsamhet som Kristus uppskattade sina resultat med i den liknelsen.

Som jag önskar att jag kunde välja ut några uttryck av tacksamhet från de hundratals brev som ligger framför mig när jag nu sätter mig i den nu välbekanta stolen för att uppfylla mitt löfte, att om min första arbetsinsats skulle nå sitt syfte, så skulle jag gärna återvända och fortsätta dokumentera mina erfarenheter från det liv som ni alla är på väg till. Men de breven har nått mig genom min skribent, i förtroende – eller jag väljer att se på det så i brist på medgivanden – och därför kan jag inte göra mer än be er att godta min försäkran och läsa vidare tills det jag nu har att säga faller som den än heligare balsamen från Guds Gilead på era sårade hjärtan, och att ni själva upplever kraften i sanningen, så som den är i Jesus, så att ni kan dela ut den till de som faller krossade under den lavin som världens största lidanden utgör.

Men, även om min framgång har nått långt bortom mina mest optimistiska förväntningar, så kan jag inte glömma att jag endast har kunnat nå den blotta utanten av sorgens klädnad, och även om jag gläds åt det som har gjorts, så sträcker sig mitt hjärta fortfarande ut i medkänsla med de som gråter otröstligt under cypresserna. “Var tröstade, var tröstade, ni mitt folk, sade er Gud, tala i trygghet” till människans barn. Det är likt vår Gud att utfärda sådana respektingivande uppmuntranden, för är Han inte en Fader som alltid känner med Sina barn, utan att förvänta sig för mycket av dem och som alltid minns att de blott är damm? Säkerligen

“om hela världen kände till min Frälsare,
Så skulle hela världen också älska Honom”

Det är det hoppet, målet, önskan som finns i alla predikande legioner som skickas ut för att sprida sanningen, för när det har genomförts så upphör synden och syndens verkningar kommer strax att nå sitt slut.

Det finns långt större orsak att hoppas än att misströsta i världen om människorna bara kunde överväga detta i tysthet. Hur ofta har vi inte hört aforismen att till och med “Djävulen inte är så svart som han utmålas”. Om därför natten inte är hopplöst svart, och vi står ansikte mot ansikte med gryningen, varför inte torka våra tårar och titta med hoppfullhet efter den kommande glädjen?

Låt mig be dig, min okända men sörjande vän, sitta intill mig en stund framför graven – inte Makpelagrottans gravar, inte heller den i dalen jämte Beth-peor, och inte heller den som den otröstlige psalmskrivaren förklarar att “de döda vet inte någonting” över – alla dessa är alltför djupt begravda under okunnighetens och fördomarnas skräphögar – utan jag bjuder in dig att umgås en stund framför den heligaste av alla gravar som finns i Josefs trädgård. Den är den heligaste eftersom den är den mest normala, och uppfyller alla men överskrider aldrig den minsta uppgift som graven uppstod för; den enda grav där vi kan sitta och lära oss allt som den utformats för att lära ut – hopp, glädje, seger och ett horisontfritt bortom! Trefalt heliga är de beslutsamma segrarnas scenarier, men när striden var den allra viktigaste i ett universums historia, så blir platsen tusen gånger heligare. Det här är en sådan plats. Här ligger Han som är vårt liv. Så sorgligt för oss om Han inte skulle finnas på den här platsen, för då är vi verkligen fattiga. Här bekämpade han ensam skräckens kungar, och besegrade tyrannens välde; här gjorde Han slut på världens förtvivlan och slet isär dess band; här räddade kärleken hoppet ur okunskapens grepp; sanningen triumferade över felen, rättfärdigheten vann över synden och livet slungade ner döden i den bottenlösa avgrunden! Se, stenen är fortfarande rullad åt sidan! Gravkammaren öppnade inte sin dörr för att den skulle stängas igen med en fjäder! Påskmorgonens seger var inte endast en uppvisning i stunden! Det var en erövring som gjordes av Herrarnas Herre; och vad än vår Gud gör så varar det för alltid. Herren har uppstigit! och i Sitt uppstigande så har Han ställt framför oss en öppen dörr som ingen kan stänga igen. Han tog genom de eviga dörrarna med sig dödens och helvetets nycklar, och håller dem fortfarande i Sina händer framför tronen, medan återuppståndelsens ängel håller vakt framför den öppna graven och sitter på den sten som en gång för alla har rullats åt sidan.

Förstår vi vad allt detta betyder? Om Jorden bara ville lyssna på hela sången om den uppstigne Herrens evangelium! Torka era tårar, lyft era blickar

“Det finns ingen död! Det som ter sig så är en övergång;
Det här livet med dödliga andetag
Är blott en förort till Livet i Elysion,
Vars portal vi kallar döden.”

Undrar du varför jag ber dig sitta här med mig – dig vars liv har förbittrats av misslyckandet i att känna igen evangeliets omätliga evangelium, och jag som också har druckit ur bitterhetens bägare till dess bottensats? Hör! Jesus kom tillbaka – kommer alltid tillbaka. Han önskar göra livets pilgrimsresa till en resa till Emmaus, om vi så vill; men Han kommer inte ensam; de som är Hans kommer också med Honom. Med Honom – i Honom – så kommer vi “till Sions kulle och in i den levande Gudens stad, himlens Jerusalem, och till ett oräkneligt sällskap av änglar; till den först-föddes stora församling och kyrka … och till andarna hos rättfärdiga människor som gjorts perfekta.”

Alla de älskade som du har förlorat är nu hos Mästaren. De följer Honom vart Han än går. Om Han återvänder för att uppfylla löftet: “Skåda! Jag är med er”, ska de då inte komma med Honom? Skulle de inte komma med glädje? Tror du att deras kärlek, deras intresse och omtanke om din välgång har försvunnit? Hur stark du än trott att döden var, tror du att den är stark nog att besegra deras tidigare ömhet? Jag talar till er som män och kvinnor.
Är hoppet jag vill inspirera till för stort – för gott för att vara sant? Tomas trodde det en gång, tills den uppstigne, levande Jesus stod framför honom. Är inte du lika värdefull för vår Fader – som inte gör skillnad på människor – som Tomas var? Kan Han inte fortfarande besvara samma klentrogna hopp, den stapplande, förnuftiga kärleken, som någonsin förr? Om döden en gång för alla har slukats av livet, är det inte dags då att sanningen blir känd, och balsamet i det gudomliga evangeliet öses ut för att läka varje brustet hjärta? Storslagna sinnen kommer med storslagen makt; färdas inte vår Kristus i Sin styrkas storhet – den mäktige som frälser? Tänk om timman har slagit “då alla i sina gravar ska höra Hans röst, och stiga upp”? Ingenting är omöjligt för Gud, som sände tillbaka Samuel, Moses och Elias till och med före Kristus seger, och mitt eget återvändande vittnar om att Han fortfarande är densamme, oföränderlige Guden.

Kom, låt oss sitta tillsammans, så talar jag om Honom och de visioner mina ögon har sett bortom slöjan.

Jag vet vad jag talar om – jag känner också kroppens svagheter och längtan så väl att jag vet att de saker jag delar med mig av är sanna. I den sörjandes mörka förtvivlan sökte jag efter “en försvunnen hands beröring”, i dödens tystnad spetsade jag mina öron för att få höra “ljudet av en röst som tystats”. Min mor var borta innan jag fick lära känna henne, och jag tvingades beträda livets pilgrimsfärd som ett offer en hunger som Jorden inte hade någon förmåga att mätta. Varken far, syster, vän, konst, litteratur eller arbete kunde fylla tomheten jag kände, och de andras sedvanliga nöjen isolerade mig bara ännu mer från mina kamrater.
Jag var aldrig medveten om ett enda, ohöljt nöje, och därför kan jag ha den djupaste medkänsla med de själar som döden har format en påtvingad vänskap med. Det närmsta jag kan minnas som lycka var av en negativ natur – då olyckligheten stundtals upphörde. Jag hade skiljts åt från familj och vänner som var obekväma med mig, och i min ensamhet vände jag mekaniskt blad i en tidskrift som låg på biblioteksbordet då min blick föll på rubriken till tre verser som genast fångade min uppmärksamhet. Sedan läste jag:

LÄNGTANDEN

“Jag ska vila när jordelivet är över,
Och morgondagen själv är död;
När fruktan inte längre är profetisk,
För lidandet som väntar.
Så lugnt havet sover inatt!
Men morgonen kan gry i full storm.

Jag kommer sjunga när mitt hjärta inte längre värker,
Och mitt huvud inte längre är trött av smärta.
Mina leenden döljer bara den starka ångesten
Som mitt hjärta inte kan begrava igen.
Oceanens ansikte ler av vilan,
Men vågornas brott mot stranden ger ifrån sig dess jämrande.

Som jag ber medan mitt hjärtas strängar brister,
Som jag räknar alla dagar när de kommer!
Jag letar i sömnen efter min mor,
Jag söker i mina drömmar efter hennes hem;
Två ord, åh, så ljuvt! Jord, Jord! Låt mig gå!
I deras musik finns himlen – all den himmel jag känner till!”

Författarens namn fanns inte angivet, men det faktum att någon levde som så sympatiskt kunde ge ord åt mitt eget vemod berörde och lugnade min sorg i stunden. Verserna andades ett vagt hopp åt min förtvivlan om att någonstans, någon dag så kunde jag bli tillfreds. Sedan slöt sig dysterheten om mig igen, och jag suckade ännu djupare över den längtan jag hade kvävt. Men i min tacksamhet så klippte jag ut verserna och under de kommande dagarna blev de mitt bröd och mitt te, tills varje ord hade bränts in i min hungriga själ, och papperet de hade tryckts på föll i bitar. Till och med då samlade jag vördsamt in bitarna och lade dem intill en hårlock som jag bar med mig över mitt hjärta.
Jag kommer hitta och träffa författaren någon gång, och tala om för honom hur hans tårar av sorg predikade för mina, i vars vidkännande han kommer finna skörden av de fröer som han sådde med sin gråt.
Så Himlen samlar upp alla fragment och inget går förlorat.

Genom en sådan sorgens skola såg Fadern att det var bäst att leda mig, och därför kan jag sympatisera med vem som än sitter i mörkret och i dödens skuggdal.
För de jag bekantar mig med först nu, så ber jag att få säga att min medkänsla inte baseras på spekulativa filosofier som rör efterlivet. Vi träffas vid gravkammarens öppna dörr, men jag återvänder där inifrån; du, just nu, kommer utifrån. Mina fötter har redan korsat Jordan, bortom vilken jag har återvänt ifrån för att tala med dig om de saker jag har sett och hört. Jag har redan stått på bergssluttningen, där Guds ljus faller, har sett i det skuggfria landet den väg som Kristus Själv en gång beträdde, och kan erbjuda den vägledning som vi tryggt kan följa i Hans fotspår. Låt mig be dig att lyssna innan du, i misstro, drar dig undan och betraktar mitt uttalande som en bedragares hädelser.
Själar lika fromma som du har begått allvarliga misstag förr i den riktningen. Från tiden före Kristus så har kättare som var martyrer igår blivit erkända helgon idag, över vilka Kristus Själv är ledaren. Jag vet att evangeliet som jag berättar om är omöjligt ur ditt perspektiv, men kan din position garantera ett pålitligt omdöme? Har du en hel och perfekt kunskap om Guds vägar och syften? Om ingenting är omöjligt för Honom, kan du då föreställa dig något som är mer Gud-likt än anordnandet av en sådan utdelning som en uppvisning av höjdpunkten av Jesus Kristus verk? Jag tror inte det. Därför, för er egen skull och för den tröst mitt budskap har fått kraften att överföra, så råder jag dig att höra på, och sedan döma mig efter den frukt vårt umgänge bär.

Till de som känner mig från mitt tidigare meddelande så har jag inget behov av att göra mer än att ger er min hälsning eftersom jag är här enligt deras uppriktigt önskan att uppfylla att löfte som jag nu kommer att infria.
Ursäkta mig en stund medan jag samlar ihop trådarna från mina upplevelser. Om jag ber er tänka tillbaka, inte för att jag önskar sammanfatta det som redan har sagts, utan för att jag gärna vill göra det tydligt att när vi lägger kroppen åt sidan så får varje själ ett personligt bemötande, och tas itu med individuellt då den kommer in i Paradiset. Alla kommer till sin egen plats. Upplösningen utför inte något transformerande mirakel, utan när människan lämnar Jorden så kommer hon till – eller fortsätter snarare – sitt andliga tillstånd. Det finns inga magiska formler eller processer som, oavsett hur ångerfull själen är, gör illgärningsmannen till ett helgon medan övergången pågår. “Gud lönar var och en efter deras gärningar.” “Det en människa sår ska hon också skörda.”

Tilltron som skapar handling är det enda tillgängliga vittnet i den bedömningen, och arbetet värderas efter hur det burit frukt.
Jag känner att jag vill ge den här nödvändiga påminnelsen här, för i flera av de brev som ligger framför mig finns det en del uttryck av avsaknad och till och med överraskning över att jag senast skrev så lite om Mästaren. Sett utifrån den lag jag just hänvisade till, så kan det här lätt förstås som tiden som ägnades åt de återgivna upplevelserna i Through The Mists/Genom dimmorna. När jag lämnade Jorden bar jag inte med mig någon stor kärlek, utan snarare en aversion gentemot all slags ortodox religion. Jag hade inte varit någon kyrkobesökare, och kände ingen varm beundran för den frälsningsmetoden eller för den Kristus jag aldrig kunde förstå på ett tillfredsställande sätt. Jag hade en viss medkänsla och mänskliga känslor för de många olyckliga, som flockades som djur i London-kvarteren, varav jag ibland gjorde något litet för att hjälpa några av dem, men den enda önskan och längtan i mitt liv var, om möjligt, att hitta min mor. Hon var långt mer för mig än vad Gud eller religionen var; därför, när förändringen uppstod, så var det min mor jag önskade träffa först – den enda himmel som jag önskat uppnå – och min aspiration tillgodosågs. Jag hade fått min belöning; och det förklarar varför jag var så tyst när det gäller Mästaren.
Andra av mina korrespondenter hoppas att jag, då jag återupptar historierna om vad jag upplevt, ska berätta om det återseendet. Varför inte? Som alla andra nya delar av mitt nya liv så flödar det över av lärdomar och rättelser av fåfänga förväntningar, och därför så börjar jag mitt nuvarande meddelande i den stunden, och tar upp de saker som är av ett allmänt intresse som rör vårt möte.

Jag slutade med ankomsten till mitt första hem i andevärlden, som Myhanene visade mig runt i, pch pekade ut dess huvudegenskaper och förhållandet som allting hade till det liv jag levt. Så tålmodigt han stannade kvar medan jag spårade kopplingen mellan dess detaljer och etthundra incidenter som jag helt eller delvis hade glömt av! Därefter ledde han mig till takterrassen där jag kunde betrakta dess härliga omgivningar, och sedan tillbaka igen till den noga, förhängda dörröppningen, som dolde ansiktet – och så väl jag kände det; inte behövde någon beskriva det för mig – som, osett och helt okänt, hade varit ledstjärnan för mitt liv, och i den stunden var mer än allt på Jorden eller i Himlen för mig!

Jag förstod hans generösa och tysta antydan, då han fortsatte gå och lämnade mig kvar ensam, medveten om att Himlens portar skulle öppna sig och släppa in mig. Från den stund då jag kom dit fram till den stunden så hade den gamla hungern från Jorden hållits tillbaka – dämpats av de många fascinerande överraskningar som jag presenterats för; men nu kom den tillbaka med en energi och en kraft som jag hade förberetts för genom mina vänner som så gudomligt hade lett mig hit, längs en väg jag inte hade känt till, mot det himmelska fullbordandet. Jag tackade Gud för att mötet inte hade skett tidigare! Som min själ hade värkt efter att få omfamna henne, och ändå vågade jag inte dra draperiet åt sidan.

Förr i tiden hade det varit en favoritsysselsättning under mindre melankoliska stunder att planera vad jag skulle göra – om det verkligen fanns ett liv efter detta – då jag träffade min mor. Så många gånger som jag föreställde mig och gjorde om i de planerna, som utvecklades och växte med åren, tills de blev en lång rad av scenarion där bara den röda moderstråden höll samman dem. Det kan vara så att den ofta förekommande sysselsättningen förde in mig på en lugnande avväg dit jag flydde undan hotet om ett väntande hugg av smärta, och var det på det viset så tjänade de ett verkligt fördelaktigt syfte, men det var allt. Att planera på Jorden det vi ska göra i Paradiset är tusen gånger mera fåfängt än det är för att barn att stoltsera om hur djärv han är som man. Det nya livet är så fullt av överväldigande överrraskningar, så generöst i sina förtrollande distraktioner, så vackert häpnadsväckande med glädjeämnen vi inte kan föreställa oss, så ömsint i sina avledande sympatier, att till och med Jordens renaste föreställningar säkerligen skingras och förs bort, och den perfekta Gud-designen leder oss varsamt framåt in i vår oförväntade glädjes rikedom.
Du är otålig, min läsare, och undrar varför jag inte drar det där draperiet åt sidan och faller i min mors armar. Ja – varför gör jag inte det?
Dessa perplext välkomna pauser som ingrep och tillfälligt fördröjde agerande i sådana kriser som de jag har nämnt låg bortom min uppfattningsförmåga just då, men jag förstår dem bättre nu.

Där Faderns och Barnets sinne arbetar tillsammans för att utföra Hans vilja, så är Gud aldrig sen, utan snarare före stunden, vilken vi behöver vänta in. I den lilla pausen uppnås hela den utmätta mängden välsignelser. När Gud slungar upp porten så finner vi att vi är i Himlen; mäninskan tvingar fram det, och ve! Hon står i helvetet!

Väntan är aldrig lång. Det var en samtidig handling att dra ifrån draperiet. Vi träffades på tröskeln och slog armarna om varandra. Det fanns inte mycket att säga:
“Mor?”
“Min son.”
Det var allt. Sedan var vi tysta.

KAPITEL 2: FAMILJEN I PARADISET

Under den där första omfamningen som jag var medveten om, så kände jag något av den ljuvhet som återfinns i en kompensation som Himlen ger de vars lycka har skjutits upp av Jordens otillbörliga omständigheter. Om det är möjligt, så sucka inte över din lott, stackars, oälskade, oupplysta och ensamma du – jag talar om tiden efter din genomgång av prövningen, efter att du burit bördan, efter att du vägrat att tröstas, och jag säger dig att du kommer att vara den andra avundas med tiden. Tusentals som har vältrat sig i den sorts kärlek som känns igen på Jorden kommer sedan att ångra att din lott inte var deras egen.
Så som smörblomman förhåller sig till rosen och prästkragen till liljan, så är kärleken på Jorden i dess heligaste, ljuvaste form i sitt förhållande till den hänförande dröm som nedkommer från Himlen och ostörd av tiden stannar kvar i Paradiset. Den undgår förståelse, trotsar alla uttryck i sin förtrollning, undviks av allt banalt och ovärdigt, så ren som Himlen kan hålla den, stark i sitt läkande av alla sår, utan en skugga av utestängande, fri från begränsning och öppnar en väg av helig utveckling som tryggt leder till Gud.

Hur länge vi dröjde oss kvar i den gudomliga extasens tystnad vet jag inte, och kommer aldrig få veta. Tid är för oss numera ett mått från det förflutna, och de enda standarder som vi verkar under är mättnadens – rågat, packat och skakat för att mer ska få plats. Vi har väntat länge, så vad gjorde det om vår hälsning varade? Himlen är generös, och förordnar att varje själ ska vara tillfredsställd.
Så i ett avfärdande av alla frågor om varaktigheten och vår hälsnings natur, så tar jag mig genast an den första väsentliga frågan som dyker upp i sinnet hos varje läsare, om huruvida jag kände igen min mor när vi träffades.
Saken med att känna igen vänner i efterlivet upphör aldrig att vara intressant; predikanten, poeten, läraren, föräldern, barnet och vännen spekulerar ständigt i omväxlande hopp, tvivel och fruktan. Kommer vi träffas igen – och om vi gör det, kommer vi då känna igen varandra när det gått så lång tid sedan vi skiljdes åt? Dessa och tusentals andra frågor ställs med ett brustet hjärta över det tysta lik som ingen förväntar sig ett svar från. På detta hopplöst bedömda uppdrag är hjärtat långt mer lojalt mot Gud och sanningen än vad intellektet är – den ena dröjer sig kvar i och omkring frågan med hopp emot hoppet om så bara för ett förslag på någon respons, medan den andra i kall, osympatisk bryskhet förklarar att det är omöjligt, och uppmanar till acceptans av ödets bestämda utfall. Men till och med i sinnena hos de som vägrar acceptera förnuftets slutsats så finns det en lika dyster ovisshet kring huruvida de som gått före kommer att återställas till sitt ursprungliga tillstånd. Kommer Longfellows vackra förutsägelse att besannas?

“Hon kommer inte vara ett barn när vi ser henne igen;
För när vi i vild glädje
Omfamnar henne återigen,
Så kommer hon inte vara ett barn.
Utan en vacker mö i sin Faders boning,
Klädd i himmelsk nåd;
Och vacker i sin själs hela vuxenhet
Ska vi få skåda hennes ansikte.”

Eller kommer längtan hos modern som gav följande känslosamma svar på hans poetiska dröm att bli verklighet?

“Åh, säg inte så! Hur ska jag känna igen min älskling
Om hennes form förändrats och beslöjats av glänsande hår?
Om min fågelunge har vuxit sedan hon flugit,
Hur ska jag då känna igen henne där?

På minnets målarduk där fingrar utan utsikt målat,
Ser jag mitt änglabarns anletsdrag;
Hon gick bort innan lasterna befläckat hennes liv –
Gick över till de som aldrig vanhelgats.
Åh, säg inte så! För jag skulle omfamna henne,
även som när hon ligger vid mitt bröst;
Jag skulle drömma om henne som en knopp i himlen
Bland utslagna blommor.
Min lilla var en outslagen lilja,
Ljuvare än någon azurblå havsvåg:

Men natten kom, stjärnlös och kylig,
Och ve! Vi kunde inte rädda henne.
Ja, som ett barn, fridfulle och ädle poet –
Åh, himlen vore mörk om den önskade barnen;
Jag hoppas få omfamna min knopp som när jag bar henne,
En baby med skrattgropar och blonda fjun.
Under åren har jag flugit mot min blåögda dotter
Mitt hjärta värker ofta av en moders kärlek;
Dess evigt levande hårlockar omger henne nu,
Även som ett barn där ovan.
Även som en baby, min lilla duvögda dotter,
Kryp in och finn mitt hjärtas närhet igen;
Vänta på din mor vid flodstranden,
Det kommer inte vara förgäves.
Vänta som ett barn. Hur ska jag känna igen min älskling
Om hennes form ändrats och beslöjats av glänsande hår;
Om min lilla fågelunge har vuxit sedan hon flög,
Hur ska jag då känna igen henne?”

Det skulle vara lätt för mig att fortsätta räkna upp de oändligt många föreställningarna som finns i den överflödande osäkerheten i mäns och kvinnors ovisshet när de kommer till den här platsen för igenkänning i Paradiset, om det hade varit syftet med mina skrifter. Men så är det inte. Mitt mål är, så långt det är möjligt, att lägga de här tvivlen till vila, genom att dokumentera min egen erfarenhet som en illustration över vad Gud i sin nåd har gett som svar på denna universella tillgivenhetsbön.

Jag kan ha fel – alla ser naturligtvis sitt eget fall som bäst lämpat för ändamålet – men jag är benägen att tro att min erfarenhet är en som på ett unikt vis utformats för att kasta ljus över denna djupt känslosamma förfrågan, och av den orsaken är jag villig att dröja mig kvar längre vid invidenten än jag annars skulle ha valt att göra, i hopp om att jag därigenom ska kunna lätta på något av tvivlets börda.

Kände jag då igen min mor när jag först såg hennes ansikte efter ett uppehåll på nästan 40 år? Ja – utan vidare. Inte bara det, utan jag var säker på att det skulle vara så redan innan jag såg henne, medan draperiet fortfarande drogs åt sidan mellan oss. Hur det kunde vara så kan jag inte förklara, om det var genom en besvarad kontaktönskan och välkomnandet av vår gemensamma ömhet eller genom någon ny igenkänning som blixtrade in i vår existens då våra andliga sfärer blandades med varandra; det vet jag inte, men jag visste att jag skulle känna igen henne lika säkert som hon skulle känna igen mig, och när slöjan dragits åt sidan så lade jag mina armar om henne och tryckte henne mot mitt hjärta innan mina ögon hade hunnit få en glimt av hennes älskade ansikte. Det var inte förrän hjärtat var tillfredsställt som jag märkte att jag ville titta på henne. Då lyfte jag hennes huvud med båda mina händer för att få se hennes kärleksfulla ögon en första gång. Sade jag en första gång? Det trodde jag. Men då våra ögon mötte varandra så öppnades en flodvåg i mitt miinne och en av Guds mest välgörande, ömsinta nådegåvor sköljde över mig.
“Vaone!” flämtade jag.
“Aphraar”, mumlade hon, och huvudet föll återigen emot mitt bröst, medan jag drack ur en ännu djupare, ljuvare bägare än innan.

Frukta inte, stackars oroliga själ, för att barnet du älskar så ska ha förändrats när du återigen får omfamna henne. Så vadå om hon har blivit en vacker mö, ljuvlig i sin själs hela vuxenhet, när dina fötter till slut korsar odödlighetens tröskel, för i sin utveckling så kommer hon inte vara okänd för dig – hon kommer inte vara främmande. Vid denna första anblick av min mors ögon så kom jag ihåg – minnet återvände till mig – att alla de dagar då jag sörjt hennes frånvaro så hade det stora flertalet av sömnens timmar tillbringats i hennes sällskap i det land som knappt hade några gränser mellan den fysiska världen och andevärlden, som Gud i sin nåd placerat där till tröst för sörjande själar, och det nya namn som jag hälsade henne med var det jag kände igen från all den tid hon funnits med i mitt sömnliv.

För länge, länge sedan lovade Gud genom Hosea (XIII, I4) människorna en tröst som denna nästan okända möjlighet kan anses vara ett uppfyllande av: “Jag kommer att lösa dem från gravens grepp, jag kommer befria dem från döden: O död, jag blir din pest; O grav, jag blir ditt fördärv.” Varför har inte Jorden lärt sig att glädjas åt dessa rikt förekommande predikningar? Var är de av Gud utvalda människolärarna som ännu inte ropat ut detta från bergstopparna, så att deras läkande förtjänster kan påföras brustna hjärtan?
Den fysiska vetenskapens pionjärer har sedan länge upptäckt och bekräftat att materian är oförstörbar; var finns de profeter och siare inom den andliga vetenskapen som så här långt inte ens förstått den betydelsefulla slutsatsen som dragits av materialistiskt orienterade efterforskare, att om instrumentet är oförstörbart så måste konstnären bakom det som har kraften att styra över detsamma åtminstone vara lika evig? Livet är mer än damm, och sinnet överlägset de kemiska beståndsdelarna. Materian kanske förändrar sin form och livet det hölje och den sfär det verkar genom, men precis som den ena inte kan förstöras så kan den andra inte dö. Middagen kan aldrig bli midnatt; den kan ge vika genom en gradvis process, men när midnatten kommer över oss så har middagen fortfarande kvar dess aktiva motsats, och genomför sitt tilldelade uppdrag i en annan sfär. Så livet är alltid dödens antites. Det kan inte dö – det finns ingen död för livet – “Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes, för alla lever genom Honom”. Det som har levt lever fortfarande – måste leva – eftersom livet är Gud och måste leva i Honom.

Om det är så – och vem kan förneka det? – hur vacker och full av hopp är då inte den levande liknelsen med hur växten är begravd i en mörk grop, men som kämpar, klättrar och sträcker sig för att skicka ut sina skott i solskenet. Är växten mer sann i sin kärlek än de älskade som Jorden sörjer? Om växten hittar fram genom allt motstånd, om fröet som såtts djupt ner i sin grav på Jorden övervinner och triumferar över sin grav, kommer då inte de frånvarandes kärlek vara lika sann? Har växten och fröet mer kraft och individualitet, mer kontinuitet och styrka i sin kärlek till solen än vad modern har till sitt barn, eller en vän till sin vän? “Å, ni klentrogna!”
Själen besitter mäktiga och allsviktiga hemligheter som den skulle viska till mänskligheten om minnets portar blott var tillräckligt öppna för att släppa igenom dem – hemligheter som skulle lämna få av våra omhuldade koncept om Gud, religionen och framtiden orubbade.
Men dessa sanningar är breda, höga, djupa och kräver portaler genom vilka Jorden kan passera med samma frihet som ett barns puttekula genom en stadsport, och människans förkrympta system skulle försvinna i deras närvaro likt en dröms skuggiga grund. Så för systemets skull förblir nålsögat, trots obehaget, plågan och otroheten mot Gud. Människan byggde portarna; om Gud gjorde sanningen för stor för att passera därigenom, vad kan då göras – är det inte bättre att reducera sanningen istället för att bygga om arkitekturen? Så arkitekterna grälar, och oenigheten fortsätter.
Men livets träd skickar sina skott genom prången i den hindrande muren; redan påtagliga sprickor löper bestämt i alla riktningar, och de växer vidare än idag. Kärleken måste och kommer att hitta tillbaka till Jorden för att göra sanningen om vad som finns där bortom känd; Gud stödjer återvändandet, sömnen är ett dagligt avkroppsligande för varje själ, och i Himlens sömnhall träffas de åtskilda igen och ivrar i livets triumf över dödens maktlöshet. Ta till dig denna stora sanning en gång, vänd sedan ditt ansikte med hoppfullhet mot minnet av den, så kommer gravens skugga snart försvinna i segern.
Jag kan förstå att en del av mina kritiker vänder sig mot mig med frågan:
“Hur kommer det sig, om det är som du säger, att sanningen om ett sådant förhållande inte har påvisats förr i världen?”
Jag svarar att det redan har förklarats genom Jesus läror och återuppståndelse, men att en ecklesiastisk teologis intressen har krävt att de förra ska ignoreras och den senare ska behandlas som ett undantag snarare än ett uppvisande av en rådande lag. Motsägelserna och inkonsekvensen som uppkommer och förbryllar mänskligheten genom det beslutet är inte för mig att beakta eller förklara. Jag pekar på dem och går vidare, med ett anmärkande på att mänsklig okunnighet vad gäller en naturlig lag inte är ett argument emot sanningen i den; trådlös telegrafi och telepati – för att inte nämna ett dussin andra upptäckter – var tillgängliga möjligheter för flera sekler sedan, om människan hade varit i en ställning där hon kunnat ta till sig dem. Alla Guds stora gåvor – de drömmar vetenskapen ännu inte börjat drömma om – ligger tillgängliga längs utvecklingens väg för var och en som vill gå framåt och söka efter dem. Gud lägger inte sina rikaste skatter i knäet på de lata – de som söker kommer att finna. Självbelåten okunskap är aldrig en pålitlig kapten, utan Herrens hemligheter finns för de som väntar på att få utföra Hans vilja och dagligen vördar Honom. Det är inte alltid säkert att bedöma en människas värde efter den kappa hon bär, och inte heller att upskatta sanningen efter det glitter som den slagits in med. Saker är inte alltid som de ser ut att vara. En ädelstens ursprung har sällan en beundransvärd utsida. En del blommor slår ut sent, men de är inte alltid minst vackra. Så om den här sanningen som jag nu yttrar har negligerats och motarbetats under så lång tid, så är den fortfarande full av dofterna från dess ursprungliga förtjänst, oavsett prästerskapets intolerans.

Men där varje steg på vår resa kommer att vara så välfylld av undran, lärdomar, överraskningar och oväntad utveckling, så kommer det vara omöjligt för oss att dra ut på det i oändlighet. Vi beträder livets väg som studien av evigheten är utströdd över. Vilket under om vi skulle finna att vi måste återvända igen och igen, för att upptäcka rötterna till de ämnen på den plats vi står idag som attraherar vårt intresse först i någon avlägsen framtid. Vi kommer aldrig kunna uttömma det outtömliga; låt oss därför samla sådana tankar som kan vara till hjälp i nuet och lämna återstoden till någon lämpligare säsong.

En annan punkt av viss betydelse för stunden pockar här på min uppmärksamhet, så jag måste nu ge detta mitt fokus. Det kommer från de namn som vi hälsade varandra med när jag lyfte min mors huvud:
“Vaone – Aphraar!”
Jag har redan påpekat hur vissa händelser fungerar som fjädrar som, när de vidrörs, löser ut en rad minnen som ditintills inte ens anats. När jag lyfte upp det älskade huvudet aktiverades ännu en minnespunkt för mig så att jag kom ihåg de namn som var så välbekanta för oss i vårt sovrelaterade umgänge – de nya namn vi alla kan förväntas få som en av odödlighetens gåvor. Men mer än detta blev igenkänt av mig i det återvändande minnet: Jag hade kallat henne “Mor” för den sista gången. Tillsammans med Jordens alla andra urskiljningar och åtskillnader så lades även denna åt sidan. Det finns ingen sådan relation som mor och barn i odödligheten.

En sådan utfästelse kanske först ter sig som en oroande absurditet: men låt oss fundera över vad det innebär innan vi alltför snabbt drar någon slutsats, så kommer vi märka att om en omhuldad vidskepelse måste ges upp ofrivilligt, så kommer den i sanningen att bytas ut och vi får något mycket bättre och något som är av ett mycket större värde. Sanningar och åsikter är inte alltid oskiljaktigt förenade, och inte heller garanterar stämpeln på en antikvitet dess äkthet; därför gagnar det människan att försäkra sig om ifall deras åsikter vilar på den säkra grunden av en fastställd lag eller endast på skrockfullheten i en suggestiv otillförlitlighet. Paulus har, när han följt Kristus läror, en gång för alla förklarat lagen om att köttet och blodet inte kan ärva Guds Kungarike, och om det är så, måste förvisso köttets säregna begränsningar också undantas från andens regioner, så att vida och siande krafter kan genomföras i en harmonisk verkan.
Ändock har förväntningen på en återförenad familj varit en så älskad tro genom alla tidsååldrar att den kräver ett vördsamt och medkännande bemötande, och på det viset kommer jag hantera den i den fråga som sanningen kräver att jag lyfter fram.

På Jorden så är det här förmodade idealet med en exklusiv och sammanhängande familjekrets långt mer en poetisk föreställning än en praktisk verklighet. Det är ett omöjligt koncept som ingen sunt tänkande man eller kvinna skulle försöka förverkliga. Har vi något emot tanken på att utöka familjekretsen för att släppa in efterföljande nykomlingar som den växer med? När småbarnen växer upp, så behöver de ofta skickas iväg till en stad långt bort eller till och med ett främmande land för att de ska komma undan inflytandet från ett dåligt sällskap eller frestelser. Angelägenheter inom utbildning, affärer och framgång skapar ytterligare avfarter. Ekonomiska eller andra problem elelr någon gyllene möjlighet gör det önskvärt att en dotter försvinner iväg; eller återigen, så kommer den oundviklige älskaren in i bilden som flickan är villig att lämna fadern, modern och hemmet för. Under alla desa och många andra omständigheter som tenderar att bryta upp familjekretsen – finns det då något krav på att respektera detta hyllade ideal? NEJ! Inte för en stund så snart nödvändigheten i situationen har uppmärksammats. Det kommer en suck – ofta en tår – och sedan medgivandet till att detta bara är naturligt, ibland önskvärt, och genast börjar hela familjen bistå i att underlätta fullbordandet av det hela.
Giftermål för bort en, och för att bilda den nya kretsen så måste två redan befintliga brytas, och de kan aldrig återförenas utan att bryta den tredje, vars faktum genast placerar oss ansikte mot ansikte med problemet kring huruvida det är möjligt för någon enda familj att vara komplett i Himlen. Det kan bara delvis förverkligas om varje enskild grupp lämnas föräldralös, där två medlemmar av nöd skulle behöva skiljas åt för att fullborda kretsarna som de från början kom ifrån. Skulle detta vara ett idealiskt förverkligande av en återförenad familj?
Utanför dessa fysiskt sönderdelande krafter så har vi andra som har långt större separerande egenskaper som ligger inom områdena smak, moral, intellekt, konst, vetenskap och alla andra aspekter av det civiliserade livet. På alla dessa områden bildas intressekretsar som ofta har ett starkare inflytande på gott och ont på individen än vad blodsbanden har.
Ändå vidkänns och försvaras nödvändigheten av deras existens trots att effekten går att se i det allt större avståndet till andra familjemedlemmar. Tanken på en förenad krets uppkommer aldrig där en sådan begränsning skulle stå i vägen för en lovande karriär.
Så där den naturliga lagen skulle brytas eller den intellektuella utvecklingen hejdas av kontinuiteten i en obruten krets, så är människan alltid villig att uppoffra den senare så att den förra ska kunna upprätthållas.
Men vi har ett annat och till och med höger tillstånd att beakta. Den andliga relationen mellan själar är långt utöver vad som kan uppnås genom kött och blod. Vi befinner oss inte längre i begränsningens regioner när vi stiger upp till platsen där de eviga kärleksbanden finns. I den här tillvaron är Gud den universella Fadern, och människor från alla nationer är på samma sätt söner och döttrar, så att “hela Jordens och Himlens familj är en”. I jämförelse med det Faderskapet kan inga andra anspråk på föräldraskap mäta sig. Olyckan i en stund kan inte uppbåda ett viktigare anspråk än vad de eviga lagarna kan; och inte heller kan den utsedda auktoriteten under en timma i Guds tjänst äga företräde över själens gudomliga trofasthet. Det kan bara finnas en familj i HImlen där hela mänskligheten, från varje geografisk plats, hudfärg, språk och nation är syskon, och Gud är allas Förälder.
Blodsband, med alla andra jordbundna urskiljningar och begränsningar, lämnas långt bakom oss i händerna på gravens traditioner, men varje andlig vänskap bevaras och varje minnesfragment från den relationen som band oss samman, inte som mor och barn, för ett sådant vidkännande skulle hålla oss alltför långt ifrån varandra – utan i den heligare föreningen mellan själar, vars band aldrig kan brytas eftersom Guds välsignelse binder samman all sann kärlek så att inget kan söndra det. När vi därför med resonlighet beaktar den här sentimentala tanken om en förenad familj, till och med i dess jordiska aspekter, så upptäcker vi genast hur opraktiskt och omöjligt det är, men när vi tar den vidare och försöker föreställa oss den under de väldigt annorlunda omständigheterna i ett rent andligt liv, så kan man bara förundras över hur den frågan någonsin tilläts att tas på allvar. Tanken på en odelad familj är för alltid underordnad individuella intressen. Det här är ett fundamentalt fungerande axiom som igenkänns på Jorden och aldrig kommer att störas; följaktligen kommer inget som vårdar välbefinnandet någonsin att gå förlorat. Det är när människor antar att fysiska begränsningar fortsätter att gälla det andliga tillståndets lagar och regler som det uppstår inkongruens, och det är från det här felet som våra missuppfattningar om familjen kommer in i bilden.
Föräldrars kärlek har en nödvändig funktion att fylla på Jorden, som från att vara livsviktig i början gradvis tonar bort tills barnet lär sig att agera på egen hand – även genom att motsätta sig och trotsa förälderns auktoritet – och sedan själv påta sig föräldrarollen, i den andliga världen, när barnet föds så blir han en son till Gud och Faderskapet påtas genom det Eviga i vilken stora familjekretsar med närmare och mer avlägsna föreningar buldas tills hela rasen blir ett i Honom.
Vi förlorar ingenting i detta förutom ett konsgjort band som sällan är mer än ytligt och ofta både obekvämt och förtretligt; men vi får mycket istället. Bandet mellan Vaone och mig själv är mycket närmare än det mellan en mor och en son. Vi kommer aldrig glömma allt vi har varit för varandra, men den fysiska barriären har försvunnit. Så som kärleken vi känner är större, ljuvare, starkare än jag hittills hade uppfattat, så är min bägare större och mer tillfredsställande än jag hade föreställt mig att en mors kärleks skulle kunna vara. Så om Paradiset har tagit ifrån – eller snarare har jag märt att en omhuldad illusion har försvunnit bort – så har jag också belönats med upptäckten att förväntningen jag hade byggt upp sammantaget inte var värd den verklgihet “som Gud har berett för de som älskar Honom.”
Dessa två lärdomar lärde jag mig och förstod i glädjen från återföreningen med henne som jag hade sörjt och sökt efter så länge.

KAPITEL TRE: GUDS KÄRLEK

Har jag gjort dig besviken och fått dig att misströsta i återgivandet av vårt möte genom att röra vid och försöka förstöra en av dina omhuldade idoler? Om det är så – och är jag ganska säker på – låt mig då be dig stanna kvar i det just nu så gott du kan. Jag vet en del om bräckligheten i det ämne som jag talatom på ett begränsat vis, kan förstå hur hjärtat krymper vid tanken på att släppa det hopp som jag hävdar är en illusion, men är inte det förflutnas historia beströdd med fragment av de felaktiga idéer som sanningen har tvingat vår okunskap att lägga ifrån sig?
Kirurgen som driver ner sin skalpell i köttet är inte nödvändigtvis en fiende till vårt välbefinnande, utan är snarare vår verkliga – om än smärtsamma – vän; det är den främmande och farliga tillväxten som han tar bort som nödvändiggör den operation han utför. Så i vår andliga utveckling måste fienderna till sanning och hälsa skäras bort innan vi får lov att träda in i de inre delarna av vår Faders hus. Jag är inte helt oförberedd på de ilskna utrop och hårda anklagelser som utropas under operationen, men jag vet också att du under de kommande dagarna kommer att upptäcka att, i form av en välkänd hymn: “Ljuvt är det bittra, och maten är medicin” och jag kan vänta till dess för att få höra din lugna och tacksamma åsikt.

“Om vi bara kände till blommans skönhet
Som döljer potentialen i det grova fröet –
Dess form, dess doft och den vackra lystern,
Hur kan vi sätta ett pris på den? Men se, vi uppmärksammar
Den inte; vi behandlar den med förakt,
För vi hade föreställt oss att både
Fröet och blomman skulle vara densamma,
Och att vi nu borde se dess perfekta fullbordan!
Så är det inte, mitt barn, utan det är bara erfarna ögon
Som kan spåra blomman vi älskar så i fröet.”

Om ögonen inte har sett det, hur är det då möjligt för oss att förstå det? De få som hittills har återvänt har haft så mycket att berätta om, att jag inte undrar på att det förekommit missuppfattningar, i synnerhet när jag ser tillbaka på mina egna erfarenheter. Men nu när den verkliga meningen med Jesus återuppståndelse förstås så väl och predikandet om den har upprättats så kommer vi gradvis rensa bort de felen och göra Guds sanning känd. Vi ska inte heller göra detta genom anateman, utan snarare genom att tala till förnuftet. Om du inte kan godta vårt budskap så följer vi Kristus exempel – vi vänder oss bort. Framtiden får avgöra frågan om vad som är sant, och med det beslutet frias vi eller så döms vi till en påföljd.
Jag vill inte heller att du missförstår mig när jag talar om påföljder. Guds sätt är högre än människans sätt, och de indrivningar Han gör kommer i varje tillfälle vara sådana som är exakta konsekvenser av brottet. Alla synder och syndare förtjänar inte samma straff. Därför hotar jag inte med helvetet, för du kanske är uppriktigt betvivlar det jag säger. När du genom erfarenhet ser sanningen, så kommer du att förstå den som jag förstår den nu, och om du har avfärdat den för att du vägrat överväga det jag har berättat om här, så kommer du att ha förlorat den hjälp och det bistånd som den hade kraften att ge dig, och märka att du befinner dig långt bortom var du hade haft möjligheten att befinna dig, och ångern över vad som kunde ha varit kommer att utgöra den påföljd som Paradiset utkräver. Gud är kärlek, inte hämndlysten. Låt mig kasta den här strålen av ljus över den tillfälliga besvikelsen över den sanning jag har yppat.

Nu ska jag fortsätta med mina faktiska upplevelser.
Nu när jag talat om en hallucination som skingrats, så skulle jag glatt delge vilken oväntad glädje som kom för mig i dess ställe, men hur kan jag uppfylla min önskan om detta? Den silvertungade Jesaja, i den delvisa vision som bevärdigades honom, kunde endast utropa: “Sedan världens begynnelse har människan inte hört, inte uppfattat med öronen, och inte heller har ögonen sett … vad (Gud) har föreberett för honom som väntar på Honom”, och Paulus som hade fängslats av prakten han skådade, förklarade i sin jämförelse mellan upplevelserna på Jorden och belöningen som väntade att: “Vår lätta plåga, som bara varar en stund, arbetar för att ge oss en långt mer väldfylld och evig tyngd av glädje”; hur kan jag då förvänta mig att kunna måla upp eller beskriva det mer än rika som jag hade hamnat i? Jag hade förlorat något. Ja, jag hade förlorat skuggan från solskenet, agnarna från vetet, törnena på rosen, risken för disharmoni i musiken, osäkerheten kring om en rädsla lurar under glädjens byst, tvivlet över huruvida den snabbt uppkomna heligheten var perfekt eller partiell, undran över om Gud var fullständigt rättvis.
Alla dessa hade jag förlorat – förlorat fullständigt och för gott. Döden ruskade bort det sista spåret av varje tvivel och mysterium om detta, och när den mentala jordbävningen hade ebbat ut så öppnade jag mina ögon och såg “en ny Himmel och en ny Jord där rättfärdigheten bor”. Rättfärdighet som upprättats utifrån lagen, och som inte har krympts ner och gjorts om för att passa människans begränsningar; samtidigt som mina egna förmågor, uppfattningsförmåga och förståelse alla förstorades för att kunna omfatta något av den obegränsade struktur som Gud utformat. Jag säger något, men det var bara en väldigt liten del av den magnifika, fantastiska kärlek som i längd och bredd och höjd nådde långt bortom min vetskap. Men ovanför, under, runt omkring var allt harmoni, fridfullhet och vila. Jag stod på tröskeln till den eviga och skuggfria ron.

Långt, långt borta i de hemska djupen av den grundligt gudomliga ensamheten, hade mitt stackars jordideal av Himlen nått Faderns hjärta. Den klumpiga modellen berättade vältaligt för Honom om oförmåga; den var grövre för Hans uppfattning än ett primitivt försök att avbilda en gudom, men den berättade om ett hjärtas dyrbara önskan, om en stor längtan som sökte sin tillfredsställelse, om Himlen som skulle ge all den lycka jag hade förmågan at ta emot, Och vad beträffar undran över min existens: Han tog min plan – modellen jag hade byggt i min okunskaps inkompetens, och medan konturerna behölls så arbetade Kärleken på den, och ur dess ofullständighet förberedde den resten av det Han hade gett mig tillträde till. Det var min Himmel, förstorad, fullbordad och fylld med Guds kärlek, och precis som den överskred allt jag kunde ha bett om eller tänkt på, så måste jag misslyckas med att förmedla den överflödande glädje den inspirerade till.
Det var mer än så, för när Han hade förstorat min Himmel så här långt, så hade Han efteråt i så hög grad utökat min förmåga att njuta av det så att jag kunde uppskatta det än mer och vara i dess praktfullhet.
Var förtjänsten större än förlusten? Ja! Så som Gud är större än människan. Så obeskrivligt bortom min uppfattningsförmåga var själens palats som jag välkomnades till. Det uppfyllde de tre stora önskningarna i mitt hjärta – Mor, mitt hem och Himlen – bortom alla förväntningar.

Sällskapandet har mycket att göra med mängden lycka som vi uppnår i Paradiset. När Myhanene stod intill mig på taket till mitt nya hem, så var jag förtrollad av skönheten i den utsikt som låg framför mig, men vänlig som han var, och ömsint med en verkligt gudomlig tillgivenhet, så förundrade upplevelsen av hans tillstånd mig tills jag kände något som Petrus måste ha känt när han bad Herren lämna honom. Det var efteråt när jag stod eller satt bredvid Vaone i den miljön som jag upplevde hela njutningen av den ljuva fridfullheten. Storslagenheten och skönheten jag såg när Myhanene var närvarande pulserade av liv och kärlek i den närmare sympatin hos den som var ännu mer när och kär. I höjderna och djupen hos Myhanenes meditationer gick jag förlorad, men Vaone och jag vandrade hand i hand, och våra själar vibrerade i sympati, och musiken som hördes hos den ena gav sitt eko genom den andra.

Med Myhanene stod jag nära mitten av en dal som sträckte ut sig i fjärran åt alla håll, men människan var mer fascinerande för mig än landskapet; han såg visioner som jag var blind för, hörde musik som inte nådde fram till min outvecklade hörsel, delade upplevelser med andra som jag inte kunde förstå. Över hans livfulla ansikte rörde sig ljusglimtar av inspiration som jag inte kunde läsa av, och genom honom vibrerade en närvaro som jag längtade efter att älska men fruktade att möta. Han var oskyldig i detta, det är jag säker på, annars skulle han i sin kungliga överlägsenhet ha kommit ner till min nivå, men det ville jag inte låta honom göra. Istället ville jag mycket hellre stå med honom så som han var, även om jag nästan är rädd för att träffa honom, så stannar en hoppfull aspiration kvar hos mig när han går, om att nå upp till honom, där jag kommer att vara så mycket närmare den Kristus han älskar så djupt.

Med Vaone var allting annorlunda. Vi satt intill varandra och vilade nöjda i en fridfullhet, medan livet i panoramat framför oss bjöd på sig självt – ett liv fritt från tvivel, osäkerhet och oro. Scenariot framför mig var obeskrivligt kärleksfullt, men dess charm ökade hundrafalt genom den starka, inneboende försäkran om att allt var – och alltid måste förbli – väl. Världen inuti och världen utanför var för första gången i mitt liv i en perfekt samstämmighet; de var inte ens så åtskiljda att de framställde harmoni – det var en fullständig enighet. Jag visste instinktivt att Gud regerade, och att allt som existerar lever, rör sig och tillses i rytmisk harmoni med Hans kärleksfulla vilja.
Denna djupt liggande medvetenhet inspirerade resten – den rest som kvarstod, en rest som synkroniserade med den Kristus frid som världen varken kan ge eller ta ifrån, eftersom världen är ändlig, och vilan och fridfullheten oändlig, och därför förblir den väntande på oss som ett överflöd av stor och evig kompensation för den tillfälliga, lätta plåga som Jorden påför oss.

I den ljuva trösten hos dessa nästan oavbrutna förtroligheter, nu med Vaone och sedan med mig själv, så förstod jag ett problem som en gång uppstått inom mig som jag länge funderat över utan att den gången kunnat hitta ett tillfredsställande svar. Nu förstår jag det, och eftersom det rör vid något som jag kommer ta upp igen, så kommer jag hänvisa till det så att du kan se hur känslig själen blir även inför den allra minsta detalj. Den lyxigaste och mest omtänksamma vila Jorden kan erbjuda är aldrig riktigt perfekt. När vi har gjort vårt yttersta, när medkänslan och omtanken har använts till sitt yttersta, så kvarstår det ändå alltid något mer att önska, någon ouppnåelig småsak som vi suckar över. Det här var inte min upplevelse i Paradiset; tvärtom så var jag då – och här är det faktum jag vill göra dig uppmärksam på – ganska imponerad över känslan av att vilan, om något, var i övermått! Den var alltför fulländad, nästan gränsande till en lättjefull nöjdhet tills man motsatte sig den.

Jag har förmodat att Myhanene såg visioner medan han tittade ut över det elysiska landskapet som kunde ses från taket på vårt hem. Vid mer än ett tillfälle hade jag fått njuta av den upplevelsen, och här vill jag dra mig till minnes ett av mina tidigaste, då det illustrerar hur nära bandet kan läggas mellan Jorden och Paradiset.

Jag lyssnade på en härlig duett som tystnaden och den glödande färgen hos de avlägsna bergen sjöng tillsammans. Vaone stod intill mig, förtrollad av de mjuka, melodiska färgskiftningarna. Hela dalen var lika fridfull, och då blev jag medveten om en nyansförändring som kröp fram över hela scenariot. Varenda bekant punkt i min utsikt förblev klart synlig, men något behagligt annat tillfördes också, och med en växande glädje betraktade jag det hela för att se vad som skulle utvecklas. Det var en underlig, nästan konstig men på inga vis ovälkommen effekt, som drog sig fram över hela landskapet som en behaglig men ändå osynlig fantom som tog plats. Vaone såg det, och med ett mjukt tryck från sin hand rådde hon mig att titta. Det gjorde jag, och förundrades strax över att se välkända ansikten dyka upp under träden, vid floden och på något vis bekanta former som passerade på väg till och från mig. Konturerna av en dåligt belyst, sparsamt möblerad missionsaula tog en skepnad och blandades med dalens egna detaljer. Så konstig och ändå harmoniskt malplacerad effekten blev! Så som jag kände Lilla Zion, där jag hade tillbringat så många nätter i min medkänsla med den av bekymmer tyngda församlingen, så hade den genomgått en magisk förvandling där den sträckte ut sina gränser för att fylla ut hela scenen den beblandade sig med! Men det gjorde den, och just då blev de två ett, inte bara ett i konturerna av de materiella kännetecknen, utan männen (Ack! Där fanns bara få av dem bland besökarna), kvinnorna och barnen blandades med varandra, och musiken vi hade lyssnat på dittills dög ut, som slutet på ett preludium i en av mina favorier bland missionshymner:

“Vackra dal i Eden!
Ljuv är din middagsfrid;
Över de slitnas hjärtan
Andas du dina vågor av ro.
Vackra dal i Eden!
Hem åt de renhjärtade och välsignade
Så ofta bland de vilda strömmarna
Drömmer jag om din vila – ljuva vila!”

Ingen av alla mina upplevelser hittills hade berört mig med känslan i den sången. Gud vet att jag gladeligen hade axlat mitt jordiska kors igen om den undernärda, slitet klädda och trötta församlingen därigenom kunde ha fått lägga ner sina bördor och tagit min plats. I stunden kastade ångern nästan en skugga över scenariot, men en mjuk röst viskade inom mig från ofantlighetens höjder: “De blir Mina den dag jag samlar mina juveler”, och i tryggheten över att det löftet skulle infrias så drog sig molnet undan. Jag var tillfreds.

Jag låter sången stå för sin egen beskrivning av platsen. Varje försök att förstärka den skulle förstöra den. Sådan njutning kan inte förklaras – det är en upplevelse. Du kan inte uppfatta den, utan måste komma in i den. Vi har fått höra att “änglar viker in sina vingar och vilar” i Killarneys underbara dalar – och vem kan förvånas över det efter att ha besökt den förtrollande platsen? Men Killarney är inte Eden, där varje detalj i dess miljö doftar av en heligare närvaro:

“Det här är ett hem för änglar, inte en viloplats för änglar,
Möblerat och redo, allt i sin ordning
För att underhålla vår Gud som kommer förbi,
För Han vilar i en sådan helig glänta.”

Någon kommer fråga mig hur långt bort från Jorden ett sådant hem ligger. Tanken på det, med alla välsignelser som följer med, får hjärtat att hungra och själen gråta tillsammans med psalmskrivaren: “Åh, om jag hade vingar som en duva! För då skulle jag flyga iväg och få vila!”
Låt mig svara dig. För de saker jag talar om, så består inte nära eller fjärran av geografiska mil, utan av tillstånd. Jag har noga avstått från att att analysera min andliga utveckling under jordelivet i detalj, samtidigt som jag inte missat att ge ledtrådar och förslag under min berättelse som bistår er i att bilda en rimlig uppskattning om det tillstånd jag var i. Men det jag var, på Jorden, avgör vad jag är, i anden, och det jag var introducerade mig till den plats där jag är. Andligt sett är jag blott två steg från Jorden, men det mellanliggande steget sparar jag för en närmare betraktan längre fram.

Det här bör genast inspirera till hoppfullhet, och jag talar med fullt förtroende för att det blir så. Jag avbildar inte ett livsstadium bortom graven som är högt och svårt att uppnå. Det skulle vara hånfullt att göra det, när de allra flesta av mina kamrater är handikappade och missledda. Jag talar om något som är lätt att uppnå av vem som helst oavsett deras omständigheter, om hon bara vill godta den gyllene regeln och göra sitt bästa för att praktisera den. Bortom mig finns stadier med en obeskrivlig prakt som reserverats åt de som följer Kristus-livet på så vis att de blir värdiga att komma in till dem, men jag föreslår inte heller att det är dem jag pratar om. De flesta människor har inga seriösa tankar på det här livet (andelivet) som för dem finns i ett högst tveksamt bortom, där de upptäckt att människorna som förespråkar det (präster) inte vet mer om det hela än vad de själva gör. Mitt enda syfte är att väcka det här sovande intresset genom att helt enkelt berätta om mina egna upplevelser. Sanningen är kraftfull i sin förmåga att dra ner felets murar, och följden av mitt tidigare försök övertygar mig om att mänskligheten inte är likgiltig inför övervägandet av ett framtida liv som kombinerar intelligens och andlighet.

Synen försvann, men lärdomarna den förde med sig finns fortfarande kvar hos mig, som hade mycket att göra med budskapet jag redan överlämnat, och det jag nu ägnar mig åt. Jag var inte så långt bort från mina gamla vänner, trots allt, och synen var en känslosam vädjan om hågkomst i mitt nya och lyckligare hem. Den stimulerade mig att agera, och lyfte frågan om huruvida det bland familjegruppen i dalen fanns andra som hade gått hemåt genom dörrarna till detta Lilla Zion, och skickade iväg mig för att bli närmare bekant med mina grannar än jag hittills hade försökt mig på. Ja, ja! Det fanns andra där som jag hade känt, och många som jag inte hade träffat tidigare som hade kommit därifrån och från andra okända hörn i Guds stora vingård. Det här gav återigen hemmet en extra charm, och mer kryddor åt det arbete jag hade bestämt mig för att utföra om det var möjligt.

Vid ett annat tillfälle då jag mediterade över skönheten som omgav mig, så frågade jag min kära:
“Jag undrar om det till var just den här Himlen som Paulus upptogs?”
“Varför undrar du?”
“För den verkar så fullständigt besvara det han skrev om den: ‘Ögat har inte sett, ej heller har örat hört, och inte heller har det nått människans hjärta vad Gud har förberett.’*
“Fortsätt”, sade hon. “Varför avslutar du inte citatet?”
“Jag föredrar att lämna det oavslutat. Men visst måste det här ha varit den plats han såg?”
“Det tror jag inte. Han kallade sin för den Tredje Himlen, och det här är bara den första.”
“Men om han hade sett vad jag hade sett så skulle han ha upplevt det som lika omöjligt att berätta om. Men om det här bara är den första, hur kommer då den tredje att vara?”
“Det kan inte våra sinnen föreställa sig just nu. Låt oss vara nöjda och tillfreds tills vi har njutit till fullo av denna. Men säg mig, varför avslutade du inte Paulus citat?”
“Helt enkelt för att det för mitt syfte hade ett naturligt slut där jag lämnade det. Jag är inte lika kompetent när det gäller att tala om Guds kärlek som rabbi-lärjungen.”
“Och varför inte, Aphraar?”
“Därför att människor har klätt den i så många fantastiska klädesplagg, och omgett den med en sådan komplexitet av egenskaper och anpassningar, att jag allt som allt inte kunde veta vad som var sant eller falskt om den, och vände mig bort från alla slags dyrkande yrken efter det.”
“Är du helt säker på det?” frågade hon ömsint. “Minns du synen då du nästan önskade att du kunde byta plats med de du lämnat bakom dig?”
“Åh, Vaone! Om du förstod lidandet hos de ensamma, överbelastade själarna så skulle du också önska det.”
“Men gjorde du inte vad du kunde för att bistå dem då när du var med dem?”
“Jag gjorde lite grann då och då, inte i närheten av vad jag kunde ha gjort – ingenting jämfört med vad jag önskar att jag hade gjort.”
“Men du gjorde ändå något, och oavsett hur lite detta något kanske var, så fyller det lika bra syftet jag har att visa dig att det gjordes för Gud. Till och med ‘en bägare med vatten som skänks i Mitt Namn ska på inget vis stå utan sin belöning.’”
“Men det jag gjorde var varken i Jesus Namn eller Guds Namn. Jag hade ingen tanke på någon av dem. Det var enbart för mänsklighetens skull. Nej, nej! Vaone, ge inte mig äran för intentioner eller motiv som jag aldrig hade i tankarna.”
“‘Allt vad ni gjort för den minsta av Mina bröder, har ni gjort för Mig’. Räcker inte det” frågade hon, och tillförsikten som lyste från hennes mjuka, kärleksfulla ögon föll på mig i ljuset av en till uppenbarelse.
“Kan Gud tolka en så obetydlig insats så generöst?” frågade jag.
“Det gör han. Tänkte du dig att du skulle kunna mäta Hans godhet efter något av Jordens mått? Hör på mig, Aphraar, och låt din erfarenhet bekräfta det jag säger: det lägre livets felaktigheter och missuppfattningar om Gud och odödligheten baseras allesammans på omvända argument – människan har byggt sina uppfattningar om Honom på sig själva, snarare än att först lära sig något om Honom och sedan bygga sina tankar om människan i enlighet med det gudomliga barnaskapet.”
“Min åsikt har alltid varit att ett urgammalt råd upprättat sig självt, med ett företags kapacitet, som en gudomlig regent, där Gud ska underordna sig deras beslut, där ledarna för de olika fraktionerna grälat för att just de ska ha övertaget, spelittrat Kyrkan och lämnat dess auktoritet i ett söndrat skick som den aldrig har återhämtat sig från. Men för dig och mig ligger nu allt det i det förflutna, och jag skulle vilja veta om de saker som berör våra nuvarande liv. Säg mig, i den generösa tolkning som du har gjort av de triviala handlingar du har hänvisat till, kan du inte ha dragit en felaktig slutsats?”
“Nej!” Hennes svar kom i en drömsk tilltro, som om hennes röst hade använts som ett instrument av en osynlig auktoritet. Sedan fortsatte hon:
“Misstag kan uppstå och gör det i okunskapens domstolar, men här regerar Gud. Hansl lag är perfekt. Hans rättvisa agerar med automatisk precision. Rättfärdighet är naturligt medan fel bara kan göras med en ansträngning. Förstår du?”
“Knappt.”
“Kanske inte”, svarade hon i samma abstrakta tonfall. “Du är ännu inte helt fri från de sista av jordens inlfytanden just nu, och du bär omedvetet med dig gamla tankesätt in i dina nya omgivningar.”
“Jag känner att du har rätt i det”, svarade jag. “Allt verkar så underligt öfr mig eftersom jag är så mentalt oförberedd på det, att jag ofta känner det som att jag vill återvända igen för att kunna förstå.”
“Det beror i hög grad på hur du gör din översättning.”
“Åh!” utropade jag, då jag uppfattade hoppet som hennes ord inspirerade till. “Säg mig något om det. Jag vet så lite och allt är så förvirrande. Varför lämnades jag och barnet som jag tagit med mig ensamma på sluttningen utan någon i närheten när jag vaknade upp som jag kunde ha bett att få information ifrån? Varför togs vi inte med till något av mottagningshemmen, så som jag har sett, och tilläts sova tills alla dessa jordiska inflytanden försvunnit?”
“De nästan oräkneliga metoder som diskarnationsprocessen genomförs på”, svarade hon, “är helt naturliga, och bestäms enbart av förekommande omständigheter. De som sover gör det av en av tre orsaker; en kvardröjande sjukdom som ger en känsla av utmattning i själen, önskan om att leva skapar något i stil med hysteri i stunden, eller okontrollerbar sorg i de som stannar kvar vilket har en tendens att dra de nyligen befriade tillbaka till Jorden. I alla de fallen blir det en tids sömn då själen anpassar sig till sitt nya liv. Men för din del så finns inte någon av de orsakerna. Du kom hit genom en olycka, som Jorden skulle säga, du var ganska frisk, och något som var till ännu större fördel för dig var att du inte hade någon särskilt stark önskan om att fortsätta livet i kroppen. Din enda stora attraktion”, och hon såg mig tillgivet i ögonen, “fanns redan här, så du gick villigt med på separationen, och det behövdes inte mer än en kort paus där du återhämtade dig från chocken. Och vad resten anbelangar – tja, kan du föreställa dig hur det skulle ha arrangerats på ett bättre vis?”
“Nej! Det erkänner jag i största tacksamhet. Det är den förvirrande perfektionen och omtänksamma anpassningsbarheten i allting som förbryllar mig. Det är för bra. Jag är inte värd det, och av den orsaken kan jag inte förstå det.”
“Nu måste jag vända tillbaka dig igen från en slutsats du ofta har dragit förut”, svarade hon ömsint. “Kanske det är för bra, men det måste det alltid vara för det är av Gud. Kommer du ihåg den gamla illustrationen – den förlorade sonen skulle ha varit nöjd med att bli en anställd tjänare, men Fadern sade: ‘Ta fram vårt bästa klädesplagg och sätt på honom det; sätt en ring på hans finger och skor på hans fötter.’ I det gamla livet kunde du täcka över ditt huvud och stänga ute alla tankar på Gud; men här måste du gå med Honom och känna Honom som Han verkligen är.”

Ja, hon förstod mitt ständigt närvarande medvetande, och blev överlycklig över att upptäcka hur varje ny upplevelse bevisar hur fullständigt omringad jag var. Mina tankar vände sig åt ett annat håll och jag frågade:
“Kan du berätta något om dig själv? Min far – träffar du honom något?”
Jag nästan ångrade den sista frågan, men hon bemötte genast min undran, och medan hon satte sig visade hon att hon önskade att jag skulle sätta mig intill henne. Hennes ljuva ansikte hade inte fått någon skugga, utan det mjuknade snarare då leendet stillnade och gav plats åt ett uttryck av tyst, vilsam nöjdhet.
“Varför drog du tillbaka din fråga?” undrade hon.
“Det vet jag inte. Kanske jag var, ska jag kalla det halvt rädd för att jag inte hade rätt att ställa den?”
“Du har all rätt, om du har intresset, att fråga om en relation varifrån din existens uppkom. Jag har träffat din far en gång, i sömnstadiet. Han kände inte igen mig, så vi pratade inte. Det var bättre så, eftersom vårt umgänge inte hade varit något mer än en sval vänskap, och det alltid var till förtret. Vårt äktenskap var bara en behändig möjlighet där min far räddades från något obehag – ett arrangemang som jag aldrig tilläts glömma. När din syster föddes togs hon genast utom räckhåll för mina beslut, och sedan kom du och jag hade knappt tid att ge dig en kyss innan alla mina bekymmer tog slut. Det finns inget mer som rör den delen av mitt liv som behöver berättas.”
“Men dina egna vänner?” frågade jag.
“Även där hade jag samma otur. Min mors motvilja mot barn var väldigt djupt sittande, och även om jag var hennes enda barn så förlät hon aldrig mitt intrång. Hon gick bort när jag bara var några få år gammal, och mitt minne av henne är mer färgat av rädsla än av kärlek. Du kommer därför inte bli förvånad över att höra att jag inte har ansträngt mig för att hitta henne sedan jag kom hit. Jag skulle lätt kunna göra det, men i frånvaron av kärlek och medkänsla så är jag säker på att det är bättre att inte försöka mig på det just nu. Vi kommer att sammanföras när vår utveckling övervinner svårigheterna som ligger mellan oss, och till dess är jag nöjd med att vänta.”
“Och har du då varit helt ensam?”
Hon skrattade glatt åt min angelägna fråga.
“Ensamhet i Paradiset, Aphraar, skulle vara lika omöjligt som sommaren utan solen. Se på de många vänner som jag är omgiven av, på de oräkneliga besökare som kommer och går, och de utflykter som jag ofta bjuds med på. Utöver detta; har inte du varit med mig en stor del av tiden? Nej, nej! Jag har aldrig känt någon ensamhet.”

Det var ett av de mest välkomna besked jag hade hört. Tack gode Gud för att hennes upplevelse inte hade varit som min. I min tacksamhet var jag tyst en stund och begrundade skillnaden i de två livstillstånden, och när jag blivit klar över kontrasten, så tänkte jag tala igen, men något höll mig tillbaka.
“Varför sade du det inte, Aphraar?” frågade hon.
“Vad var det jag önskade säga?” svarade jag, och undrade hur många av mina tankar hon kunde känna.
“Ska jag berätta det för dig?”
“Ja.”
“Det var något i den här stilen”, svarade hon. “Det spelar ingen roll vart jag går, vad jag ser eller vilket ämne jag talar om, allting här rör sig harmoniskt, i smala cirklar som alla vänder sig mot ett gemensamt centrum – Guds underbara och alltid närvarande kärlek.”
“Det stämmer”, svarade jag. “Det var så, och så måste det alltid vara.”

KAPITEL 4: ÅTERUPPSTÅNDELSEN OCH DESS KROPP

Låt mig ge er en förklaring som jag behöver ge genom att säga hur tacksam jag är för den omsorgsfulla behandling mitt tidigare budskap har fått i mina läsares händer. Jag var förespråkare för en sak som hittills har lidit mest genom dess vänners taktlöshet och dess självutnämnda lojalitets bedrägliga utövanden. De ogenomtänkta sökarna har efter nyfikenhet och förtjänster har skymfat gravens heliga anknytningar utan någon hänsyn till anständighet eller taktkänsla, har arrogant tagit sig rätten att riva slöjan itu och gjort andelivet till ett nummer bland sällskapslivets förströelser. Sådana vanhelganden förtjänar med rätta den behandling som de utsatts för av pressen, vilken alltid bör stå som en av de stora försvarsverken för den heliga saken i form av förnuft, lag och ordning.
Jag förväntade mig naturligt nog att min boks titel skulle attrahera denna attack av negativ kritik som, tills nyligen, pressen har riktat mot ämnet i allmänhet. Den behandling jag fick inte bara överraskade, utan försäkrade mig också om att våra läsares öron är öppna för att lyssna med uppriktigt beaktande på ämnen som ligger långt från de vanliga stigarna, om bara sådana frågor kan läggas fram med en viss respekt för den logiska följdriktigheten. Men det vore inte sant att säga att jag löpte loppet oskadd och utan motstånd. Att kunna skryta om en frånvaro av invändningar skulle vara högst olyckligt, men att kännas vid de blygsamma termer som användes för att uttrycka invändningarna är en helt annan sak, och det är till denna huvudfråga som jag nu vill vända min uppmärksamhet en stund.

Några av mina vänner, inte bara läsare, utan även bland mina korrespondenter, gör ett undantag för vad de kallar mina materiella beskrivningar av livet och omgivningarna i Paradiset. Fler än en av dem ber mig allvarligt att minnas vad Paulus säger om den allmänna återuppståndelsen: “Herren själv ska nedstiga från Himlen med ett utropande, med en ärkeängels röst och Guds triumf; och de som dött i Kristus namn ska uppstiga först; sedan ska vi som lever och återstår upptas tillsammans med dem i molnen för att träffa Herren där, och så ska vi för alltid vara hos Herren.” Den del som påtalas specifikt för mig är det inspirerade förkunnandet om att Himlen är “bland molnen” eller “i luften”, vilket redan där gör byggnader, träd och andra materiella föremål till en omöjlighet.
På detta svarar jag nu med det rättframma tillståendet att mina uttalanden inte gjorts som en kommentaror till Bibeln, och inte heller som en dogmatisk teolog, utan snarare utifrån en personlig obervation och erfarenhet. Jag var aldrig någon som var lärd i Bibeln, och “ortodoxi” var ett ord jag alltid såg på som att det innehöll en bokstavlig kameleonts egenskaper, och därför, som jag har påpekat mer än en gång, så undvek jag det. Därför får ni ursäkta mig om mitt rättfärdigande inte har formulerats exakt utifrån de lärdas rader.
Så långt jag förstår ordens enkla betydelse, så har det citatet från Paulus tagit helt ur sitt sammanhang i den betydelse som mina vänner använder det här. Paulus hävdar inte att Himlen finns i antingen luften eller bland molnen, utan snarare att “Herren kommer nedstiga från Himlen” till luften för att möta Sina helgon, och om det är på det viset så är det omöjligt att dra någon slutsats ur den här passagen vad Paulus uppfattning om Himlen var. Dessutom, även om jag har fel enligt teologerna när jag gör den här kommentaren, så verkar Paulus inspiration då han skrev passagen vara motsatsen till ofelbar, för han säger “vi som lever och kvarstår” vid tidpunkten för nedstigandet, som om vi här hade intrycket att återkomsten skulle ske under hans egen livstid. Min bild kan förstås vara helt fel ur en ortodox synvinkel, så jag ska inte framhärda mer. Jag visste att jag genom hela mitt budskap inte utgick från generellt accepterade rader när jag uttryckte det, men samtidigt var jag inte helt och hållet obiblisk, och utan ytterligare kontroverser vill jag gärna svara på den här anklagelsen om en felaktig materiell uppfattning om livet efter döden med en biblisk avbildning av det himmelska Jerusalem, där jag är fullt villig att överväga den besvarade invändningen:
“Och där kom för mig en av de sju änglarna som hade sju kärl fyllda av de sju senaste farsoterna, och talade till mig och sade: ‘Kom hit, jag ska visa dig bruden, Lammets hustru.’ Och han förde bort mig i anden till ett stort och högt berg, och visade mig den stora staden, det heliga Jerusalem, som nedsteg ur Himlen från Gud.”
Med Guds praktfullhet, och hennes ljus var som den ädlaste sten, likt en jaspis, klar som kristall;
Och med en stor och hög mur, med tolv portar, och vid portarna tolv änglar, och med namn skrivna där på, vilket var namnen på de tolv stammarna med Israels barn;
På de östra tre portarna, på de norra tre portarna, på de södra tre portarna och på de västra tre portarna.
Och stadens mur hade tolv grundpelare, och på dem stod namnen på Lammets tolv lärjungar.
Och han som talade till mig hade ett gyllene strå för att mäta staden, och portarna till den och muren kring den.
Och staden ligger med fyra väggar, och längden är lika stor som bredden;
Och han mätte staden med strået, tolv tusen furlonger. Längden och bredden och höjden på den var desamma.
Och han mätte muren kring den, etthundrafyrtiofyra alnar, enligt människans mått.
Och murverket var av jaspis, och staden var av rent guld, likt genomskinligt glas.
Och murgrunden kring staden var smyckad med alla slags ädelstenar. Den första murgrunden var av jaspis, den andra av safir, den tredje av kalcedon, den fjärde av smaragd,
Den femte av sardonyx, den sjätte av karneol, den sjunde av peridot, den åttonde av beryll, den nionde av topas, den tionde av krysopras, den elfte av hyacint, den tolfte av ametist.
Och de tolv portarna var tolv pärlor, där varje enskild port vara av en pärla, och stadens gator var av rent guld, som om det vore genomskinligt glas.
Och jag såg inget tempel i staden, för Herren Allsmäktig och Lammet är dess tempel.
Och staden behövde ingen sol, och inte heller någon måne att belysa den, för Guds praktfullhet lyste upp den, och Lammet är dess ljus.
Och de frälstas nationer ska gå i dess strålglans, och Jordens kungar ska föra med sig sin prakt och ära till den.
Och dess portar stängs aldrig om dagarna, för det blir aldrig natt där.
Och de ska föra sina nationers prakt och ära dit.
Och på inget sätt kommer något föras in där som vanhelgar, och inte heller utverkar styggelser, eller består av lögner, utan endast de som skrivits in i Lammets livsbok.”

Inte heller ska det himmelska Jerusalem förstås bibliskt som den enda staden i de frälstas hem, om Kristus ska anses vara en auktoritet i saken, eftersom Lukas i liknelsen med de tio penningstyckena dokumenterat att Han belönar ett trofast tjänande i individen med styret över fem eller till och med tio städer; och det är så, hur stort måste då inte antalet städer vara för att göra en så frikostig belöning möjlig!
Så mycket för den ortodoxa invändningen.
Medan jag ägnar mig åt kritiken så vill jag här belysa en som är komplext formulerad, inte mot mig själv utan mot hela ämnet med möten mellan gränserna, genom en vetenskapsmans ord vars studier ger honom rätten att höras: “Det mest påtagliga hindret för medgivandet av spiritualistens hypotes finns i budskapen som tenderar att representera den andra världen, där material, uppenbarligen, inte uppfattas, och rymd och tid inte känns till, som om de alla vore en slavisk kopia av detta, eller en skiss över det … Jag känner inte till något budskap där kommunikatören har varit rättfram nog att säga: ‘Självklart kan ni förmoda att formen jag har här inte är densamma som jag hade i er värld’. Eller återigen, ‘Form som sådan skiljer sig helt åt mellan er värld och vår; jag kan inte få er att förstå hur den är konstruerad här, så det är ingen idé att ifrågasätta mig.’ Olyckligtvis säger varken kommunikatörer eller kontrollanter detta, utan de säger allesammans, eller låter det antas, att den mänskliga formen är densamma i båda världar.”
“Mrs. Piper and the Society for Psychical Research,” av M. Sage. London: R. Brimley
Johnson, 1903 (sid. 17-34)
.

Denna förmodat tunga invändning är i själva verket inte mer giltig än den som framlagts av mina egna kritiker från det religiösa systemet. Den baseras på felaktiga uppgifter, och kommer helt ur en missuppfattning om förhållandet mellan de två tillstånden. Jag är inte överraskad över detta, eftersom vetenskapens relativa position på Jorden aldrig kan lyfta sig högre än en måttligt avancerad årskurs i grundskolan i jämförelse med den kunskap som finns tillgänglig för liknande frågeställare på andesidan. I ett anmärkningsvärt intressant verk som nyligen publicerades, “New
Conceptions in Science” av Carl Snyder, där författaren har granskat de vetenskapliga framstegen i det förflutna, och nu vänder sina tankar mot vad som väntar, och säger:
“Bortom allt som ögat kan se, som örat kan höra, som händerna kan känna, bortom smaken eller lukten, bortom alla medfödda sinnen, så ligger något osett, okänt universum, vars ytterkanter vi just börjat vidröra.” (sid. 42-43).

Forskare som har nedlagt köttet har kommit in i detta osedda, med alla sina sinnen förstärkta och förhöjda, och många av dem är villiga, rentav ivriga, att få återvända och samarbeta med sina medarbetare, för att leda vägen till framsteg vi ännu inte ens drömt om.
“Så varför gör de inte det då?” ropar etthundra röster. “Låt dem komma, och när de identifierar sig själva så ska vi inte längre misstro, utan tro.”
Jag kan tala om för dig varför de inte kommer; varför kommunikationen mellan världarna hittills har varit så väldigt otillfredsställande; varför de som med sådan kapacitet att förundra världen inte har gjort det ännu. Det är av precis samma orsak som Arkimedes och hans medarbetare i Alexandria inte bidrog till den moderna vetenskapens framsteg – de saknade instrumenten som hade behövts. Ge de vetenskapliga andemänniskor, som har gått över till den fysiskt osedda och ohörda sidan, lämpliga instrument som de kan överföra sina studier genom, så kommer snart frågan om kommunikation över gränserna att avgöras, och Jorden gynnas av det upprättade partnerskapet.
Till och med genom de i nuläget otillfredsställande och ofta tvivelaktiga medlen så har mycket gott och användbart arbete utförts, och stora hinder av motstånd har rensats bort. Men låt Jorden en enda gång verkligen kännas vid möjligheterna som snabbt dyker upp, så kommer en mer fantastisk tidsålder kvickt gry för en sedan länge förtryckt och mentalt fängslad mänsklighet.
Jag vet att de nuvarande villkoren för kommunikationen lämnar mycket att önska; men inte så lite av svårigheterna kommer ur tanken att vi på den osedda sidan är, eller borde vara, perfekta. Det här är inte bara ett misstag utan också en orättvisa, och ju snabbare den känns vid desto bättre. Säkerligen har tiden kommit då ett definitivt försök genom gemensamma önskningar borde göras för att förstå svårigheterna som existerar på båda sidorna, och en avsiktlig ansträngning göras för att övervinna dem genom att tillhandahålla det bästa möjliga material som finns för det ändamålet. Med lite tålamod, eftertanke och ett vidkännande av möjligheten att alla hjärnor och allt intellekt inte finns bara på Jordens sida, så skulle en vetenskapligt betjäningsbar kommunikation lätt kunna upprättas, till enorm fördel för det lägre livet.
Döden upphäver inte lagen om följdriktighet, utan evolutionen fortgår fortfarande, genom den högre människan, mot det gudomliga. Själen upplever inte någon frånkopplingsprocess, gör inget plötsligt hopp, korsar inte någon delande linje; den upptäcker helt enkelt en befrielse från vissa besvärliga begränsningar och får luft under vingarna. Den förlorar inte något av värde, utan assimilerar extra krafter som kompletterar snarare än ersätter de den redan besitter. På så vis är den inte mindre, utan större än förut, när den tagit ett till steg i sin evolutionära uppstigning. Begränsningarna och de irriterande hindren på vägen mot utveckling hos aktiva sinnen har, i hög omfattning, avlägsnats, och all energi förhöjs inför erövrandet av den praktfulla, attraktiva framtiden.
Nej, den gamla lagen har inte brutits, den verkar snarare utifrån en mer ofrånkomlig rättvisa än annars i varje högre steg i själens framåtgående tillstånd. Larvens karaktär avgör fortfarande fjärilens natur, och klassificeringen fortgår utifrån väl igenkända och obestridliga gränser. Döden har inte mer kraft att utföra mirakler än vad naturalisten har, och det “som-ska-ske” är undantagslöst följden av “vad-som-har-varit”. Den enda plikten döden har är att ta emot och klä av varje uns av kött och blod, och sedan överlämna individen i allt övrigt orörd. I sitt oklädda tillstånd korsar själen odödlighetens gräns, där den attraherar och antar klädesplagg som motsvarar dess verkliga grad av andlighet, vars tyger bär den färg – dom som Guds lag har fällt som en rättmätig dom över dess helighet eller vad annat det än är. Det går inte att överklaga den här domen, och det enda mumlet som hörs som en följd av detta är det överraskade undrandet över att domen tagit så många förmildrande omständigheter i beaktande.
Men någon kommer att säga: “Hur väcks de döda? Och vad är det för kropp de anländer i?”
Sedan den första förkunnelsen om återuppståndelsen som ett naturligt fenomen, så har inga frågor varit av lika beständigt intresse som denna. Det är religionens veritabla kärna, för om Kristus inte hade återuppstått så är all predikan fruktlös, och tilltron är också förgäves. Men ändå, trots denna helt igenom viktiga sanning, så har teologin inte i någon del av sin självpåtagna auktoritet misslyckats så fullständigt med att förstå den enkla andliga betydelsen av en händelse eller doktrin som här. *Av Jorden, jordisk’, i alla sina tolkningar har prästerskapskulten här blint snubblat in i ett moras av motsägelsefullt trassel varifrån allt hopp om undkommande verkar omöjligt. Den har förlorat ur sikte Kristus underbara fullbordande av sitt verk i dimmorna som stiger upp från och ligger kvar över deras egen förvirrade scenario, medan de hungriga massorna som den utger sig för att mätta får stenar till bröd, och vandrar runt i ett tillstånd av andlig svält.
Det skulle vara sorgligt, sorgligt för mänskligheten om inte Gud hade förutsett den här katastrofen. Men den har förutsetts. Förebådade inte Kristus detta i sin liknelse med de korrupta bönderna? Och är inte det uppdrag som jag nu tar del av en del av förverkligandet av hans förebådande?
“Vad ska därför vingårdens ägare göra mot dem? Han ska komma och förstöra dessa bönder, och ge vingården till andra.”
Flera av mina korrespondenter ber mig om information om återuppståndelsen och den andliga kroppen. Här kan jag bara föreslå den rad som hela ämnet kommer att behandlas utifrån, men argumentet i sig skulle kräva en hel bok för att presenteras rättvist, och därför kan jag bara beröra det på ett antydande vis i det här läget. Jag har återigen redan fritt erkänt att jag inte är någon expert inom biblisk polemik, från vars sida ämnet nödvändigtvis måste påbörja sin behandling; därför är jag nöjd med att lämna över diskussionen till mer kapabla händer, och håller mig närmare de personliga upplevelser jag föresatt mig att berätta om.

Återuppståndelsen är först av allt ett helt naturligt och alltid förekommande fenomen, och inte ett mirakel att hoppas på i framtiden. Det här hävdar jag genom Kristus bibliska auktoritet (Johannes, 5:24-26):
“Jag lovar er att den som lyssnar till mina ord och tror på Gud som har sänt mig, han har evigt liv och kommer aldrig att förkastas, utan har redan gått över från döden till livet.
Och jag försäkrar er att den tid kommer, och den är redan här, när de döda ska höra Guds Sons röst, och de som hör ska leva.
Fadern har liv i Sig Själv, och han har också gett sonen liv i Sig Själv.
Den enda möjliga tvistemålet här kommer vara hur Kristus tolkar ordet “död”. I samband med hur ordet används nu så föredrog han alltid att säga “sömn”. “Hon är inte död, utan sover.” “Vår vän Lasaros sover.”

Nu går vi vidare till den andra frågan: “Vad är det för kropp de anländer i?” Jag har redan löst citerat Paulus tankar om att kläs av för att få nya plagg, genom min egen erfarenhet, och detta beskriver med vältalig kärnfullhet hela den process som människan kallar för döden. “Kött och blod kan inte ärva kungariket” över den mytomspunna floden Jordan, men de fysiska plaggen kastas åt sidan för att det andligas kläden ska kunna ta deras plats i övergången från det lägre till det högre klassrummet. “Den sås som en naturlig kropp, och växer upp till en andekropp. Det finns en naturlig och det finns en andlig kropp.”
Låt mig upprepa vad jag sagt här ovanför; i övergången behåller själen alla förmågor och egenskaper förutom de som rör kött och blod, vilka måste läggas åt sidan; sedan, då den befinner sig i andekroppen, så utrustas den också med motsvarande kvaliteter. Den är därför inte mindre utan större än vad den var tidigare. Hur mycket mer den blir avgörs helt av dess likhet eller olikhet med Kristus, som är den enda standarden som alla mäts efter, medan återuppståndelsen av Jesus kropp är vår egen kropps auktoriserade sort och mönster.
Kroppen efter döden kräver och återgäldar lite aktsam uppmärksamhet, eftersom den har ett överflöd av förslag till lärdomar för vårt kunnande. Mycket har förlorats och vunnits sedan Jesus drog sitt sista andetag på Golgata och hans återkomst vid graven i Josefs trädgård. Han säger inte längre: “Av mig själv kan jag inte göra något” utan istället: “All kraft har givits till mig i Himlen och på Jorden”. Han är samma människa som bevisar sin identitet genom många ofelbara tester, men det är inte samma kropp. Den välbekanta figuren från hans predikodagar har försvunnit helt och hållet. “Den såddes i svaghet, den växer upp i kraftfullhet”. Men vilken kraftfullhet! Det är inte bara en helt ny kropp – det är flera kroppar, och aldrig med samma utseende vid två på varandra följande tillfällen, och leker som ett irrbloss över gränsen mellan det sedda och det osedda. Maria, som kände honom så väl, misstog honom för trädgårdsmästaren, tills han sade hennes namn; därefter visade han sig i en annan form för två av sina lärjungar på vägen till Emmaus; inte heller de kände igenom honom förrän han bröt brödet, och sedan försvann han från deras synfält. Återigen står han mitt bland sina följare medan dörrarna är stängda, Bara Tomas är frånvarande och skeptisk, så Herren återvänder senare, i ytterligare en form, så att tvivlaren kan bemöta honom och hitta de kännetecken hans tilltro kräver. Han är inget spöke, utan har en påtaglig andekropp, och kan starta en brasa vid stranden medan de väntar på den anländande båten, och äter brödet och fisken som morgonmål, och ändå stiger den upp i luften när han gör sin uppstigning och till slut försvinner bland molnen.

Är jag obiblisk i den här korta resumén? Var? Så långt min kunskap och mitt förnuft kan vägleda mig så har jag lagt fram de enkla läror och fakta som rör återuppståndelsen av Guds son, där, bortsett från bekräftelsen av min egen erfarenhet, jag hittar den mest fullständiga garantin för allt jag har hävdat i min egen förbindelse. “Det arbete jag gör, ska ni också göra”, var hans försäkran till de tolv, och genom honom till alla de som skulle komma efter honom. Från sin plats bortom graven, bjöd han sina vänner att följa honom, och att detta skulle göras och det faktum som ständigt demonstreras är absolut nödvändigt att vittna om till världen, att alla som kommer till Kristus tar emot det evigvarande livets gåva, och döden kan inte komma nära dem.
Påståendet jag då gör om en öppen grav och ett oavbrutet umgänge mellan den sanna Kyrkan, Militanten och Triumfanten, är helt enkelt förkunnelsen om vårt gemensamma kristna arv, och det evangelium vi har att föreläsa om är “Liv – evigt liv!”



KAPITEL 5: DÖDENS ÄNGEL

Det finns ordning, sekvens och syfte att finna i livet på andra sidan. Det här har jag försökt betona i invändning mot den allmänna tanken om att själens normala sysselsättning i Himlen kommer att vara att sjunga “Ära, ära, ära” ackompanjerad av gyllene harpor. Men rusa för den skull inte åstad åt det andra hållet för långt och tänk att jag vill få dig att tro att livet i Himlen bara betyder arbete, studier och intellektuell utveckling. En sådan tanke vore lika felaktig. Hela omgivningen för de två tillstånden är så annorlunda att det blir omöjligt att föreställa sig vad det högre kommer att vara medan man ännu är underordnad det lägres inflytande. Om du inte kan förstå vad svårigheten egentligen är, så vill jag be dig försöka bilda dig någon uppfattning om ett liv fritt från alla tankar på tid, trötthet eller ekonomiska bekymmer; fortsätt sedan vidare med att tänka dig frånvaron av möjligheter att bli besviken, frustrerat hopp och förstörda utsikter; och återigen frihet från skandaler, felrepresentering och avundsjuka intriger. Jag kan fortsätta med alla de negativa aspekterna av det här livet, men de här utelämnandena, om du kan inse vad de innebär, kommer att vara tillräckliga för att indikera en Himmel som vi hängivet skulle önska oss.

Men när vi betänker att bortom dessa saker så kommer de positiva egenskaperna hos resten – återföreningarna, belöningarna, utökade krafter och andra aspekter som själen så länge har mediterat över, med de “alltfler” tillägg som ligger bortom alla våra förväntningar, så måste man ge upp och utropa: “Den är för högt upp, jag kan inte nå dit!”
Dessa glädjeämnen och sysselsättningar, uppgifter och förströelser, andlig betjäning och nöjen pågår i en vacker balans och mångfald. Ta bort varje spår av obehag, öka allt vad hjärtat önskar till oändliga proportioner, förstora den ädlaste, renaste kärlek som Jorden har känt så att hela rasen upplever samma självuppoffrande hängivenhet som hittills erbjudits individen, så kommer den insikten att föra dig till tröskeln av det familjeliv som levs där hela Himlens och Jordens familj är en enda.
Ja! Lägg ner boken och tänk, men du kan inte förstå det. Havet är större än tekoppen, och atmosfären långt större än en leksaksballong. På samma vis fallerar de bredaste föreställningarna på Jorden när de mäts mot Paradisets resurser.
Livet är kärlek, glädje och fridfullhet i hela deras fullständiga och Gudslika perfektion.
Det här livet är mitt nu – och kommer framöver bli ditt. Men jag skulle tala om det för din tröst och uppmuntran på vägen. Bland de många nöjena i det molnfria lyckolandet så upplevs kanske en av de ljuvaste vid förkunnandet att det kommer att bli ett tillskott i just den grupp man själv är en del av, och detta, tillsammans med alla andra egenskaper av vårt liv, förlorar inget av sitt pikanteri eller sin fräschör genom upprepningar.

Låt mig dra mig till minnes en av mina tidigaste upplevelser av den här sorten. Vaone och jag hade slagit följe med ett stort sällskap till en av de många förtrollande retreater som finns i vår vackra dal, där vi gick igenom det förflutna och spårade dess tydliga kopplingar till nuet, med sjungandet av en av de gamla välkända hymnerna som illustration, precis som jag kan välja att beskriva händelsen genom dessa välkända rader:

“Där på ett grönt och blommande berg
Ska våra trötta själar sitta,
Och med hänförande glädje minnas
Våra fötters dagsverken.”

Det perfekta förverkligandet av mer än jag hade kunnat, mer än jag hade vågat förvänta mig, om jag haft förmågan, var en väldigt nära uppstigning till Himlen.
För allt slit, alla bekymmer, sorgerna över och varje själ som återhämtat sig från dess malande trötthet, så var det mer än lycka att lyssna då en och sedan en till färdades på vägen igen, inte klagande och mumlande, utan där de i varje steg hittar tillgodosedda behov och gudomlig vägledning mot det aktuella målet. Det var mer än kött och dryck för mig att höra vittnesmålen från de män och kvinnor som stigit in i arvet efter sådana toppar och dalar av sorg, och höra det enhetliga erkännandet som kom från varje mun om att i alla deras plågor plågades Han, och Hans närvaros ängel räddade dem; i Sin kärlek och i Sitt förbarmande frälste Han dem; och Han bar dem genom alla det gamlas dagar.”
Åh, dessa eftertankar, dessa trofasta och sanna ljus i Paradiset! Som själen ryser under dess avslöjande strålar! Som hjärtat sörjer över de förflutna dagarnas blindhet och okunnighet! Medan jag lyssnade på allt detta så svävade min hänförda själ iväg till närheten av vad jag föreställer mig att Himlen själv måste vara.

Plötsligt verkade det som att temperaturen steg, och med det kom en påtaglig rysning av extra njutning. Det inträffade under en stunds tystnad, och väckte ett förtjust utrop i hela sällskapet.
Jag vände mig mot Vaone och frågade: “Vad är det?”
“Vi ska få ett tillskott till vår familj”, svarade hon.
“När och vem?” undrade jag.
“Det får vi strax veta.” Sedan förklarade hon att antydan hade tagits emot så snart det blev känt vilken grupp den nyanlända själen skulle höra till, och förklarade det hela vidare när Arvez dök upp med information om att vår nye medlem var en pojke som flera i vår grupp redan kände till.
“Och inte helt en främling för dig själv”, sade han till mig avslutningsvis.
“Vem kan det vara?” frågade jag.
“Minns du den lille kompisen jag tog med mig från Universitetet?”
“Halte Jack. Ja.”
“Kommer du också ihåg hans vän, som lovade att se efter honom till hans övergång?”
“Ja, utmärkt väl.”
“Det är han. Nu ska jag till Universitetet för att föra med honom hit. Vill du följa med mig?”
“Det skulle vara en glädje.”
Det behövde inte lämnas några fler besked till samhället. Alla förstår det allmänna tillvägagångssättet vid sådana händelser och när vi gav oss av i vårt ärende så fortsatte församlingen med de nödvändiga förberedelserna för välkomnandet av pojken.
“Tja, och har du nått slutet av dina överraskningar?” frågade Arvez när vi gav oss av.
“Jag tror att det är en av få omöjligheter i det här livet”, svarade jag.
“Det skulle vara klokt av dig att vänja dig vid tanken på att överraskningar är en del av det här tillståndets naturliga fenomen”, svarade han. “Gud är nödvändigtvis så långt bortom alla våra uppfattningar att vi alltid måste fyllas med förundran och häpnad över Hans ständigt uppdagade manifestationer. Han är långt bortom vad vi har hittat ännu, min bror, och måste därför alltid överraska oss.
“Till och med dig?”
“Åh, Aphraar! Inte bara mig, utan jag tvivlar inte på att den ängel som står närmast Honom är lika överraskad som vi andra.
Jag tror att Myhanene inte har så fel när han säger: “Gud är ständigt bortom vår upptäckt av Honom”.
“Så hur kan vi känna Honom?”
“Genom att växa som Honom; och ju närmare vi kommer desto mer kommer vi få veta.”
“Men om den större kunskapen enbart avslöjar hur omöjligt det är att känna hela Honom, hur blir det då?”
“Vi kommer fortfarande bli mer som Honom, och det får vara tillräckligt.”
När jag inte kunde gå vidare i min undran så riktade jag mig mot målet för mitt sällskaps uppdrag.
“Kommer pojken du söker att komma över direkt?” frågade jag.
“Nej. Jag tar med honom på ett förberedande besök.”
“Är han sjuk?”
“Det tror jag inte, men våra anvisningar är aldrig så detaljerade. Jag kommer få veta mer från grabben själv.”
“Vet han om att du är på väg?”
“Nej. De här besöken vet man aldrig om i förväg.”
“Minns du hur besviken han var när du tog med dig lille Jack?”
“Ja; och jag har sett det flera gånger sedan dess. Stackars lille kille, hans liv har varit ett särskilt sorgligt ett, tycker jag.”
“Jag önskar att vi kunde ta med dem allihop”, svarade jag då jag tänkte på den kommande besvikelsen hos många av dem och lyckan hos endast en.
“Och det gör jag också, om just den fasen av livet därigenom kunde elimineras; men som världen är uppbyggd just nu, så skulle hela kolonin på Universitetet kunna tas med och inte saknas.”
“Gör inte den tanken att du ibland misströstar i ditt arbete?”
“Nej. Varför skulle den göra det? Så länge felet som skapar sådan lidande existerar, så är det bortom allting nödvändigt att vi är konsekventa i vårt bistånd till de lidande. Om vi skulle misslyckas, vart skulle då deras hopp ta vägen?”
När vi talade korsade vi gränsen mellan det andliga och sömntillstånden, och för första gången blev jag medveten om skiljelinjen; ljuset tonade ut till skymningsljus, och i det nedre området fanns en känsla av rå luft som inte var helt behaglig. Här mötte vi upp med en medhjälpare till Arvez som vägledde en kvinna som uppenbarligen enbart motvilligt lydde den befallning som ålagts henne. Min vän såg ögonblickligen detta, och med sann broderlig medkänsla stannade han för att prata med dem.
“Livets skörd har mognat tidigt för min syster”, kommenterade han hjärtligt i sin hälsning.
“Alltför tidigt, alldeles för tidigt”, svarade hon i tårar. “Hör på mig för kärlekens och mitt barns skull! Jag kan inte lämna honom vid hans födelse. Rädda mig för hans skull; eller om inte, låt honom komma till mig.”
“Guds kärlek är större och mer ömsint än någon moders”, svarade Arvez. “Vad som än är bäst så kommer han med säkerhet att förordna det. Var inte rädd, Han är med dig och allt måste bli väl.”
“Men Gud är så långt borta. Gav Han mig inte min älskling? Så varför skulle Han då vilja ta mig därifrån?”
“För att Han ser och förstår var någonstans vi är blinda och okunniga. Han gör inga misstag, och vad som än händer måste vara gott för er båda.”
“Det kommer inte vara bra om jag tvingas lämna mitt barn. Nej, nej! Jag kan inte komma! Snälla, be mig inte om det!”
“Jag begär inget, min syster”, svarade hennes följeslagare, “men det gör de som betraktar medan Herrens ögon har förutsett köttets svaghet och vet att du kommer att drivas bort. Det är kroppen som kommer släppa dig; jag har skickats för att leda dig till en plats att vila på, där du snart kan bli stark nog att återvända och vara mer för ditt barn än om du hade stannat kvar. Du känner inte Gud, annars skulle du lita på Honom; men jag ska ta med dig till en som visar dig vad Han är; och innan du skiljs åt från ditt barn så kommer du vara nöjd med att lämna honom så som Gud beslutar.”
“Jag lämnades kvar så som du fruktar att din lille ska bli kvar”, sade jag, om mina ord kanske kunde trösta henne.
“Lämnades utan en moders kärlek och omsorg?” frågade hon.
“Ja. Hon dog när jag föddes. Jag kände henne aldrig förrän jag träffade henne här, och hela mitt liv var en sorg över min förlust. Men det var bättre så.”
“Bättre att förlora henne?”
“Ja. Långt bättre. Jag vet det nu, och vi tackar båda Gud för förlusten jag sörjde i fyrtio år.”
“Får jag träffa din mor?” undrade hon.
“Ja.” svarade Arvez: “ni kommer träffas om ni önskar. Men dit där du är på väg så kommer du hitta ett sällskap som haft liknande erfarenheter, där du får lära dig hur ömsint och klokt Gud tar hand om alla Sina barn. De kommer visa dig hur grundlösa alla dina rädslor för separationen är, och visa dig Guds kärlek på etthundra sätt som du inte anar just nu.”
“Och får jag återvända till min lilla igen?”
“Ja. Du kommer återvända flera gånger. Så länge kroppen tar emot dig, så kommer du vara fri att komma och gå. Under tiden kommer du få lära känna de nya vänner jag ska presentera dig för,” sade hennes följeslagare, “så att när du till sist går över så blir det utan ånger eller rädsla.”
“Utan ånger eller rädsla – är du säker på det?” frågade hon.
“Inga utom kriminellas själar, ivriga att undkomma rättvisan för deras synder, vare sig ångrar eller räds att komma in i det här livet”, svarade han, “och en sådan är du inte, för annars skulle jag inte skickats för att ta med dig hit.”

Under denna tröstens biståndsstund fördes den upproriska systern tyst över gränslinjen till det högre tillstånd där de inneboende försäkringarna om Guds stora och aldrig sviktande kärlek stärkte argumenten som använts för att säkerställa sig om att hon underkastade sig det oundvikliga. Så här långt var detta det mest smärtsamma fall jag hade stött på vad gäller den motvilja som ofta visas upp av självutnämnda kristna vid antydan om att det är dags för deras avfärd. Det inkallandet är ett genuint test av själens verkliga uppfattning om Gud och Kristus, och en väldigt anmodande uppenbarelse av deras religions faktiska verklighet kan fås genom att betrakta effekten då budbäraren om döden först avslöjar syftet med sin närvaro. Det är lätt under inflytandet av ett emotionellt samtal om den förtrollande praktfullheten i det himmelska hoppet att falla in i en kör av tusen röster och sjunga:

“Fylld med glädje, min hänryckta själ
Kan inte längre stanna här;
Även om Jordans vågor rullar kring mig
Så skulle jag utan rädsla ge mig av.”

Men efter välsignelsen, när församlingen har skingrats, och i nattens tysta betraktande står själen ensam i närvaron av dödens budbärare; när känslan är över och den fula verkligheten har tagit poesins plats; när det krävs att man lever som man lär; när marken börjar skälva och ryckas undan – åh! då är det dags att se religionens återstående kraft; då testas gudaktighetens verkliga grepp, och en ytlig tilltro lämnar plats åt en paralyserande skräck. De dåraktiga jungfrurna är långt fler än de kloka när ropet kommer om att möta Brudgummen (Matteus 25, övers. anm.).
Incidenten gav mig mer att reflektera över, och när intensiteten i sorgen var över, så vände jag mig om för att fortsätta min färd till Universitetet, så att min medkänsla och mina bekymmer inte skulle störa Arvez och hans väns bistånd.
Bara ett ord här om hur vi hittar vägen till vännen vi söker i Paradiset, eller på någon annan okänd destination. Svårigheterna och problemen i en sådan expedition på Jorden finns inte kvar hos oss, men under förutsättning att målet inte ligger bortom vår andliga förmåga att nå, eller att vi har ett legitimt uppdrag att utföra, så blir vår önskan vårt transportmedel, och vi färdas direkt till vår destination, antingen genom en omedelbar flygning eller på ett mer ledigt vis.
Så jag tog mig från mitt sällskap till Universitetet, där jag visste att Arvez strax skulle möta upp mig. Medan jag var på väg tänkte jag på kontrasten jag skulle få bevittna där mot scenariot jag just lämnat bakom mig – motvilligheten hos en troende kristen att lämna Jorden jämfört med den förtjusta, ivriga önskan hos en gatupojke att få göra det. Det fanns ingen spekulation i mitt förutspående av detta. Jag hade närvarat flera gånger vid liknande tillfällen och var nu väl bekant med den ivriga förväntansfullhet som jag skulle få se så snart Arvez visade sig. Några av pojkarna där drog sig tyst tillbaka, för alla rättvisa fördelar på Jorden stod till deras förfogande, men långt fler välkomnade honom, och tryckte sig angeläget framåt i hopp om att Arvez skulle välja någon av dem. Som jag önskar att hela Jorden skulle bevittna glädjen hos dessa hemlösa magra och förkomna i närvaron av

DÖDENS ÄNGEL.
“Jag stod i rummet med barnen –
Lekrummet de använder när de sover.
Där de lyckligas själar umgås
med mindre gynnade barn, som gråter;
Sovrummet, glädjerummet, som den käre Herren har givit
precis mittemellan den här Jorden och Guds himmel.

Barnen var barn – enbart det;
Och alla var rika – ingen fattig;
Prinsen och den utstötte var jämlika
Tills en ängel stod vid dörren;
De utstötte, människornas utstötta; utropade sin hälsning,
Men de rika drog sig tillbaka, bleka och rädda.

Gatans ungar rusade emot honom;
‘Är det min tur? Är det min tur?’ ropade de alla;
Men Jordens gynnade var tystare,
Nöjda med att bli kvar.
Ängeln – Guds ängel, såg sig omkring, ljuvt leende –
Han önskade en ängel – hade kommit för ett barn.

‘Ta mig Herr Ängel, snälla ta mig’,
‘Nej, nej, mig! – Är det inte min tur nu?’
Alla trängde sig omkring honom – alla ivriga att följa
Med i hans sällskap över den järnkrönta bergskanten,
Den ängeln – Guds ängel; vem är han, jag ber?
‘Det är dödens ängel – dagens ängel.’”

Många av barnen kände mig, några förknippade till och med min närvaro med Arvez och frågade mig ivrigt om han var på väg; men eftersom det inte var min sak att förkunna något, så undvek jag att svara och såg mig omkring efter honom som jag var särskilt intresserad av. Min önskan uppfylldes snart, och jag klappade den lille på huvudet medan jag frågade om hans vän Jack trofast hade hållit löftet som jag hörde honom göra om att besöka Universitetet och berätta för dem om sitt nya liv.
Han såg in i mina ögon med en snabb, motvillig blick. Han var alltför lojal mot sin vän för att tolerera ens en misstanke om ett ifrågasättande.
“Såklart han gjorde!” svarade han. “Kommer han inte hit nästan varje natt?” Och sedan, med en spontan vidröring av genuin känsla så lade han till: “Jag önskar bara att han inte hade kommit hit igen!”
“Varför då? Vill du inte träffa honom nu?”
“Jo, det är just det. Jag vill gå till honom – vara med honom, leva med honom och aldrig komma tillbaka igen. Men jag tror nog aldrig att den där ängelmannen kommer för att ta med mig.”
“Men någon gång måste han komma”, svarade jag, med en håg om att stilla hans längtan genom att säga vad jag visste. “Du måste försöka vara modig medan du väntar. Kanske han inte dröjer så länge som du tror.”

I samma stund drogs dörrdraperiet åt sidan, och Arvez kom in, till de flesta av ungarnas vilda förtjusning. Den stora anrusningen mot honom påminde mig om hur stora grupper av skolelever flockats i en väldig fart kring utdelningen av nötter eller priser.
Min lille vän tog saker mer filosofiskt än vanligt, och stannade tyst kvar vid min sida. Kanske den ständiga besvikelsen över hans hopp höll honom kvar, eller så kanske vårt samtal hade gett den effekten. Vad det än var så tittade han på när de andra samlades runt Arvez och sade:
“Jag undrar vem han tänker ta med sig nu? Men jag har aldrig sådan tur att det är jag:”

Arvez banade sig varsamt väg framåt, klappade någon på huvudet, pussade på en annan, och sade några vänliga ord till en tredje. Tänk på saken. Han var en ängel med dödens åkallan, och varje barn omkring honom var ivrigt att få ta emot budet för sin del. Tänk på saken, säger jag, ni som lever liv som fördunklas av skräck vid tanken på döden! Barnen älskar honom, är besvikna när han går förbi dem, håller ivrigt ut sina händer i hopp om att han kommer för deras skull. Han som älskas av ett barn kan inte vara helt dålig. Så det finns något bra med döden.

‘Han är på väg till dig!’ sade mitt sällskap när Arvez fortsatte vidare mot oss. Kommentaren behövde inget svar, och inte heller kunde jag lita på mig själv om jag sade något att jag skulle kunna behålla hemligheten. Så jag tittade bort och log åt scenariot.
“Men vad är det här? Vill han inte ha någon?” frågade min vän, som vid det här laget var inte så lite upphetsad. Sedan lade han till med en liten uppgivenhet: “Åh, jag vet. Han vill ha någon som inte är här.”
Arvez hade nått fram till oss nu, och vi stod mitt ibland de exalterade barnen.
*Är du trött på att vänta på mig, Dandy?” undrade han, och lade mjukt handen på gossens huvud. Det lilla, tärda ansiktet glimrade till av det plötsliga hopp som kom över honom.
“Men det är inte mig du har kommit för att hämta, eller hur, Ängel?”
Arvez svarade genom att lyfta upp den lilla krabaten i sina armar och ge honom en puss. Det behövdes inget annat svar.

“Jag är så glad!” sade den lille, och borrade in sitt trötta huvud mot ängelns axel. “Jag önskar bara att jag kunde ta med mig alla de andra också.”
Kära, kärleksfulla själ, till och med den första vågen av hans egen stora glädje dämpades av vetandet att hans mindre gynnade kamrater inte kunde dela den.
“Jag kommer snart tillbaka och hämtar dem också”, svarade Arvez. “Det är nästan dags för många, och det är inte långt kvar till den sista.”
Därefter följde de vanliga gratulationerna, förfrågningarna, löftena och försäkrandena som jag hört så många gånger förr, varpå Arvez lade pojken mot bröstkorgen och vi gav oss av.

KAPITEL 6: SYNDENS BOJOR

Två av mina korrespondenter fruktar att jag har underskattat syndens kraft och inflytande i Genom dimmorna. Jag skulle föreslå att de läser om berättelsen om Svartsjukans skörd, då är jag säker på att hans intryck kommer avta. Jag erkänner att jag avstod från att göra skriften svart och hotfull genom berättandet om hemska upplevelser som följt på synd, men jag var mer angelägen om att rättvist representera livet efter döden så som jag funnit att det är, och som du, min läsare, kommer finna att det är, snarare än att färga det enligt jordiska eller trosbundna uppfattningar.
I Kristus fotspår skulle jag hellre charma örat med historian om oändlig kärlek istället för att dröja mig kvar vid ihärdiga kraxanden om straffen som upproriska barn ådragit sig.
Med det det gudomlige geniets mästerliga gester reducerade Kristus hela fältet av handlingar i världens frälsning och förde det inom ramarna för sin liknelse om den Förlorade sonen. Orsak, verkan, metod och sonande beskrivs alla där i fråga om lagen om det andliga perspektivet, och historian gav som en fungerande modell för alla som kom efter honom att ta efter. Om jag läser ut den lärdomen korrekt, så är det inte så mycket lidandet som uppstår genom killens extravagans som Kristus vill att jag fördjupar mig i – han behövde nödtvunget ta upp det för att mäta hur djupt den förlorade sonen hade fallit – men han verkar i mina ögon skynda sig bort från de ledsamma effekterna så snart det går genom att låta den utstötte komma till sans, där han minns livet i hemmet och allt han förlorat. “MIn son, kom ihåg.” verkar för mig inte enbart som det intensiva berandet av plågor som Kristus ingjuter i helvetets tortyr, utan han beskriver det också som ett gudomligt incitament; “Res dig och gå till min Fader.”

Åh! Den plågsamma, växande kraften i att kännas vid vad som har förlorats! Kontasten mellan vad som kunde ha varit mot det som är! Sedan – omgiven av de vildsintaste bestraffningar, självanklagelsernas helvete – att minnas jämförelsen mellan en slösares avskyvärda uteslutning och ställningen som tjänarna i hemmet har! En sådan bild behöver inga närmare beskrivningar; tortyren i den är lika stor som företeelsen utan att förstoras upp. Vilken svärta skulle kunna förvärra den dysterheten? Vilka fasor skulle kunna göra tortyren större? Men Kristus låter ljuset från ett annat minne tränga igenom – Faderns kärlek! “Samma igår, idag och för alltid”; utan skiftningar eller antydan till förändring”, som en kyrkklocka som alltid ringer “Kom!” och ljuder av löftet: “Han som kommer … tar jag alltid emot!” Under inflytandet av sådana hågkomster återuppstår hoppet, feberyran avtar, sansen återvänder, ynglingen står upp och Fadern möter honom med en ring, en kappa och skor, medan glädjen är där i närvaron av Guds änglar.
Oavsett vilka erfarenheter jag kan ha privilegiet att relatera till, så har jag ingen önskan om att framstå som en pionjär som tagit mig hela vägen till ett hittills okänt land, utan snarare en följare av den som visste vägen och färdades längs den, med taggar och hinder under fötterna för att kunna lämna en framkomlig stig från den skymfliga svintråget med skulor direkt till hemlandet och återhämtningen. Han är Ledaren – jag följer blott efter. Han vet – för mig finns bara att lyda i stunden, sedan kommer jag förstå, så som jag själv förstås. Han förstod syndens hela förfärlighet – dess styrka, dess verkan, dess botemedel. Om jag därför handskas med den så som han anvisar, om jag talar om den så som han ger mig sitt uttalande, om jag förkunnar vad han avslöjar och mäter det utifrån det mått som han gett oss, så kommer jag säkerligen att ställa den där han vill att den ska stå, och perspektivet kommer vara i harmoni med Guds eviga sanning och syfte.
Då jag därmed förbehållslöst följer i Mästarens fotspår, och där jag, om spåret kanske är svagt, alltid bifaller till att vägledas av lagens förverkligande snarare än människans godtyckliga tolkning, så har jag en perfekt beredskap för att undersöka frågan om synd och dess följder i förhållande till både nuet och framtiden.

Låt oss nu säkerställa att vi förstår väl vad det är vi ska tala om. Synd. Vad är det? Är det möjligt att det kan finnas några tvivel kring detta? Det är just den punkten jag är angelägen om att fastställa, och vad vårt slutgiltiga beslut om dess natur än må bli, så är jag redan fullt övertygad om detta, att synden i teorin och praktiken på inga vis anses vara detsamma. För att vara helt tydlig, så hävdar jag att de flesta människor har en teori om synd som tillåter de själva att ostraffat göra sådant de högljutt anklagar någon annan för. Varje sådan standard kan inte tillåtas finnas i Guds ljus, hos vilken “ingen skillnad görs mellan människor”. I Hans domstol, där perfekt rättvisa skipas, så står alla människor i opartisk jämlikhet, och regeln som vi döms utifrån har Kristus lagt fram i dessa villkor: “Så som ni dömer, så ska ni också bli dömda; och med det mått ni mäter, ska ni också mätas”. Om detta är lagen så skulle det vara bra att omgående revidera den nuvarande standarden, och lära oss att visa den nivå av omtanke om andra som vi hoppas ska visas oss själva, samtidigt som vi visar en hänsyn mot andra som vi hittills krävt ska visas oss av resten av människorna.
Detta föreslår att det är möjligt för åsikterna att skiljas åt, åtminstone i praktiken, om vad synd verkligen är, och är det så, då är det av avgörande vikt att sanningen blir känd och erkänd utan fördröjning.

Synd, i sin positiva aspekt, är helt enkelt en frivillig och medveten överträdelse av en erkänd, moralisk lag. “Om jag inte hade kommit och talat till dem så hade de inte haft synd; men nu kan de int dölja sin synd.” Men den besitter också en negativ aspekt, lika skyldig, och nödvändig att ständigt ha i åtanke för alla de som skenbarligen försöker fly undan ett tydligt ansvar.
Det finns tusentals som söker en feg reträtt in i vad de kallar “vänlig neutralitet”, som av politiska skäl söker utöva en “diplomatisk inaktivitet”, som vägrar att stötta en svagare bror eller syster med förtjänta behov för att slippa riskera sitt inflytande eller sin ställning. Låt alla dessa bli kloka med tiden och öppna sina ögon helt för detta viktiga uttalande av Kristus: “För den som vet vad gott är och inte gör det, så är det synd!”
Definierade på det viset blir syndens ansvar och kriminalitet en automatisk och rättvis justering av varje individ i människosläktet. Det finns ingen klassificiering i nationaliteter eller ens släkten. Som alla andra av Guds lagar, så är den specifik och individuell i sin handling: “Den tjänare som kände sin herres vilja och inte gjorde sig beredd och inte heller utförde hans vilja, ska bli slagen med många piskslag; men han som inte visste och utförde saker som förtjänade piskslag ska bli slagen med få piskslag. För av den som har fått mycket, kommer mycket att utkrävas; och av den som människor har gett mycket, kommer de att begära mycket.” Kristus nöjer sig inte med att endast lägga fram den här principen, utan upprepar den igen och igen med en verkligt anmärkningsvärd betydelse. Han som Gud har anförtrott tio guldstycken kommer att hållas ansvarig för sin användning av tio guldstycken; han med fem för fem, han med ett för ett, och han som syndar utan lagen kommer inte dömas av lagen, utan av rättvisan.

När vi till slut tydligt förstår det mycket rättvisa ansvaret för synden, och inser hur absolut personlig natur domen som ges oss är av, så börjar denne skakande av rädsla att höra Kristus: “läxa upp de städer där det mesta av Hans mäktiga arbete utförts, därför att de inte ångrade sig; Ve över dig, Korazim! Ve över dig, Betsaida! För om det mäktiga arbete som utfördes i er, hade utförts i Tyros och Sayda så skulle de ha känt ångerfullhet för länge sedan i juteväv och aska. Men jag säger er, att det kommer vara mer uthärdligt för Tyros och Sayda på domedagen, än för er. Och du, Kapernaum, vars konst upphöjts till himlen, ska föras ned i helvetet; för om det mäktiga arbete som har utförts i dig, hade gjorts i Sodom, så skulle det har varit kvar än idag. Men jag säger dig, att det kommer vara mer uthärdligt för Sodoms land på domedagen, än för dig.” Förkunnelsen skulle inte tappa något i styrka, och det skulle vara helt legitimt att byta ut namnen mot städer i den moderna civilisationen istället för Korazim, Betsaida och Kapernaum.
Det är väl att hedningarna skulle känna till kraften i Kristus evangelium fram till frälsningen;, men om vi hade tillgång till Guds ögon och Guds vetskap, så undrar man var det mest hedniska landet skulle finnas!
“Döm inte, så att ni själva inte döms!”

Vi får inte glömma denna lägliga och nödvändiga varning. Där varje människa, på sätt och vis, blir en lag åt sig själv, så kommer hon att efter samma regel diskvalificeras från att agera domare åt någon annan. Vi vet bara en del; rättvisan kräver en tydlig förståelse för hela fallet. Men trots att vi kanske inte äger en plats i det juridiska sätet, så har vi beordrats att se och använda våra intellektuella förmågor för att avgöra ett träds karaktär genom den frukt det bär. “Ett gott träd kan inte bära ond frukt, och inte heller kan ett korrupt träd framställa god frukt”. Syndens lömskhet kan inte döljas på något verksamt vis. Ett livs karaktär fastställs av den omgivning den valt avsiktligt, liksom kvaliteten på en frukt reglera av den näring trädet har fått. Lika producerar lika, hemliga tankar, vanor och motiv finner en naturlig utveckling i externa handlingar, och till och med Gud har moraliskt sett ingen kraft att ändra på följderna. “Det en människa sår, ska hon också skörda.” Den enda skillnaden mellan de två händelserna finns i kvantiteten, inte i dess sort. Skörden kanske inte kan samlas in förrän “denne dödlige har iklätt sig odödligheten”, men det är omöjligt att fly.
Vid Dödens karantänport, kommer själen, som måste underställa sig det sökande inflytandet från Guds ljus, att utveckla den befogade verkan av varje föregående orsak, och skörden måste oundvikligen tas emot. “Du kan inte tjäna både Gud och mammon”. “Vet ni inte att när ni överlämnar er som lydiga slavar under någon då är ni hans lydiga slavar? Antingen under synden vilket leder till död, eller under lydnaden vilket leder till rättfärdighet.” Om du inte tidigare har upptäckt eller erkänt detta, så kommer du tvingas göra det i Dödens karantän, och där lära dig hur sant Paulus uttalande var om att det inte finns någonstans att fly för de som med vilja bortser från frälsningen.

Men syndens bojor börjar arbeta hand i hand med att den utövas, och jag ska illustrera mina personliga erfarenheter av dess effekt med ett specifikt fall.

Jag hade besökt sömntillståndeti sällskap med Zecartus, som genomförde ett uppdrag åt Myhanene. Uppgiften utfördes, och vi återvände i lugn och ro och talade om vissa intressanta aspekter av vårt besök, när jag fick en märklig önskan om att stanna kvar. Det fanns ingen bestämd orsak till detta så långt jag kunde förstå, och i ovissheten tog jag upp saken med min vän.
Han pausade en stund och lyssnade som när någon hör svaga ljud på långt avstånd. Sedan när han var nöjd, svarade han:
“Någon försöker få tag på dig, men hans medkänsla är så kraftlös att han inte klarar att nå fram till dig på egen hand.”
“Vem är det?” undrade jag.
“Det kan jag inte säga just nu, men kontakten upprättas just nu, där jag kan få veta mer. Ja, det är din far.”
“Min far!” utropade jag. “Du har rätt, Zecartus, det finns så lite medkänsla mellan oss att jag nästan undrat om han skulle komma ihåg mig.”
“Det är inte något jätteviktigt han vill träffa dig för, för annars, utöver hans isolering, så skulle hans önskan ha nått dig i en mer bestämd form. Kommer du besvara den?”
“Det gör jag absolut. Var är han? Hur kan vi komma till honom?”
“Hans anrop och önskan är väldigt halvhjärtade. Det är ett av de fall vi ofta stöter på, där den högre naturen känns vid en överträdelse som ger själen en påföljd, och pressar den lägre naturen med rådet att underställa sig detta. Människan strider med sig själv, där jordsidan är stark i sin motvilja, men den andliga sidan kämpar för att vinna. Här behöver vi vara aktsamma i våra handlingar, så att den högre naturen uppmuntras och får stöd, utan att den lägre får något tillfälle att skaffa sig fördelar.”
“Jag förstår inte helt vad du menar.”
“Kanske inte; din erfarenhet av den här konflikten i sömntillståndet mellan de två naturerna är inte särskilt stor. Det är ett tillstånd där en människa är uppdelad inombords, och problemet måste överlämnas nästan helt åt hans egen fria vilja. Vi kan ge något litet bistånd när viljan definitivt väger över åt förbättringens håll, och karaktärens tyngd är för stor för den bättre lösningen. Synden är emellertid både smart och slug, och även om den kanske förlorar stundens strid, så finner den om möjligt sitt tillfälle till verdergällning, och med spydiga insinuationer efteråt uppnår den mer än den förlorade. Det är av den orsaken som vi behöver vara aktsamma, och tills vi förstår din far bättre, så är mitt råd att vi helt enkelt tar reda på var han befinner sig, och sedan låter honom hitta oss snarare än att vi går direkt till honom.”
“Jag följer ditt råd. Jag ber dig agera åt mig så som du bedömer att det är bäst.”

Med hans större kunskap och erfarenhet kunde min vän snabbt överblicka situationen, och vi var snart så nära min far som Zecartus tyckte var lämpligt.
“Nu kan du skicka ett svar på hans önskan om att träffa dig”, sade min rådgivare; “Det kommer nå honom genast, och genom hans snabba eller dröjsamma svar kan vi avgöra hur kampen går.”
Jag gjorde som han önskade, och när tankepaketet hastade till sin destination så märkte jag åt vilket håll jag kunde titta efter min besökares ankomst.
Någon kommer vilja fråga mig vilka känslor jag förväntade mig av mötet i ljuset av vad som har sagts rörande hur relationen förändrats. Jag svarar att mitt bruk av den faderliga benämningen endast är av bekvämlighetsskäl; och jag skulle återigen påminna om att släktskap mellan själar bygger på medkänsla – blodet existerar inte i Paradiset – och hur nära bandet är avgörs av tillgivenhetens styrka och renhet. För stunden kom önskan om ett samtal till mig med en så märkbar och diffus obeslutsamhet att jag inte hade lyckats uttyda det om det inte hade varit för Zecartus bistånd. Under de omständigheterna kunde jag inte se fram mot vårt möte med någon större glädje. Det hade jag gjort om läget varit annorlunda, och mitt svar på förfrågan om ett samtal gavs i hög grad i hopp om att något kunde leda till hans andliga gynnande och upplyftande.
“Han kommer inte springande för att träffa dig”, anmärkte mitt sällskap när svaret på min inbjudan dröjde.
“Det är något av det sista jag hade förväntat mig”, svarade jag.
“Men du får inte bedöma någons sömntillstånd efter vad du känner till om hans jordeliv. Erfarenheten har lärt mig att de mest oväntade kombinationer snarare är regel än undantag här. I kroppen kanske de lägre passionernas fulla kraft har obegränsad kontroll, men i det här tillfälligt avkroppsligade tillståndet så kan oförutsedda andliga kvaliteter tas i bruk, och med hjälp av lite inflytande utifrån kan det nå så högt att de gradvis överviner köttets tyranni. Jag hoppas alltid hitta sådana vilande tecken att arbeta med, och om jag lyckas i det här fallet så kanske vårt besök belönas med högst välkomna resultat.”
“Gud give att det blir så”, svarade jag entusiastiskt, “och till och med bortom vår egna generösa förväntan. Men det får vi strax veta, för här kommer han.”

Mitt sällskap hade redan upprättat ett igenkännande, för jag lade märkte till hans ihopdragna ögonbryn, vilka tydde på att han använde sin väldiga förmåga att analysera och dissekera någons karaktär, vars resultat jag skulle behöva vänta in, då han i dessa lägen alltid varit tyst. För min egen del var jag säger på, genom välbekanta tecken, att min far inte var på sitt mest lättsamma och älskvärda humör, men det kunde bero på närvaron av två andra personer som verkade tvivelaktigt välkomna, men ändå ville få hans uppmärksamhet. Jag gick för att möta dem, i hopp om att en munter hälsning skulle skingra molnet, men Zecartus höll mig tillbaka.
“Visheten råder dig till tålamod”, sade han, “Om du vill hjälpa honom ska du inte tala först”.
Jag förstod inte varför det var på viset, men då det inte fanns tid för förklaringar så gjorde jag som han önskade.
De tre gick förbi oss den här gången, med min far i mitten och de två andra med avsikten att behålla hans uppmärksamhet. Jag märkte inga tecken på att han var medveten om min närvaro, och bedömde att hans kulle gå förbi oss utan att säga något, när han artigt lade en ursäktande hand på vardera väns arm och behärskat tog ett steg tillbaka åt mitt håll.
“Frederic”, sade han med sin vanliga, noggranna formalitet och hållning, som om vi gått åt skilda håll för knappt en halvtimma sedan. “Jag är inte ledsen över att få träffa dig igen, för ibland tror jag att du och jag inte förstod varandra helt och hållet. Jag kan, kanske, ha varit en gnutta för sträng – observera att jag inte säger att jag var det, men jag kan ha varit det – och du var alltid så oförlåtligt förhärdad. Men jag är ändå villig att försöka förlåta ditt uppförande, nu när du är död, och skulle vilja tro att du har godtagit mina ursäkter om du föreställer dig att några sådana återstår.”
“Vad som än har varit tvivelaktigt eller oönskat mellan oss, herrn, så tror jag att det är mycket bättre att gemensamt glömma och förlåta det än att minnas och förklara det. Det är vad jag önskar, och om du godtar det så är jag mer än nöjd.”
“Absolut – absolut! Då betraktar vi allting i det förlutna som förlikat i vänskap. Men, betänk dock, att jag inte medger något klandervärt från mitt håll; jag önskar helt enkelt visa på min generositet gentemot ditt envisa och introlerabla trots mot mina önskemål. Jag ber enbart om ursäkt som ett uttryck för den generositeten, om nu dina höga hästar skulle få ditt samvete att överväga möjligheten att jag skulle ha gjort något fel.”
“Jag har inte gjort någon sådan anklagelse, herrn, och jag har heller ingen önskan om att göra någon.”
“Men du insinuerar att du skulle kunna göra det.”
“Jag försäkrar! Jag har ingen önskan om att insinuera något. Jag uttrycker ingen åsikt alls om ifall det finns något att förlåta mellan oss eller inte, men om du tror att det möjligen kan göra det, så är jag lika villig att glömma och förlåta som jag hoppas bli förlåten.”
“Nåväl. Det får räcka. Jag är också villig att förlåta dig för alla dina många tillkortakommanden och anstötligheter.” Sedan lade han till, med en väldigt genuin känsla av ångerfullhet. “Men det bekymrar mig att tänka på att jag kommer glömma allt detta när jag vaknar.”
Varför skulle den tanken bekymra honom om det inte fanns någon medvetenhet om skulden? I svaret på den frågan ligger den betydelsefulla lärdomen i min illustration. Jag återger det så som Zecartus erfarna ögon beskådat de naturliga första frukterna av min fars synd.
Hans liv började med ett ansenligt arv av naturliga gåvor. För att ta sig fram i världen så hade han en resolut vilja, en tydlig framförhållning, en intuitiv känsla för fördelaktigheter och med energi och raskhet nog att säkra dem. Så var han utrustad, jämte ansvaret för att tillämpa allting korrekt eller felaktigt. Han fick snabbt rykte om sig som en kallsinnig, skarp och pålitlig affärsman, med en diskret förbehållsamhet och en förmåga att sondera och dra nytta av andra, utan att avslöja sig själv eller sina förehavanden.
Det var bara när han blev överhuvudet i ett hushåll som vi kunde få någon uppfattning om hur hans karaktär utvecklades från kännetecknen på de resultat som uppstod. Vid det laget satte han upp en obeveklig regel om att hustruns och barnens plikt bestod av absolut och ögonblicklig lydnad; och makens och faderns plikt var att övervaka, skydda och utbilda med fast hand. Hans inställning mot resten av mänskligheten var en liknande, om än lätt anpassad, förstås, efter omständigheterna.
Fröet till detta var inte alltför svårhittat. Från början föll han in i felet jag redan har nämnt – med att i sig själv ha överseende med det som han fördömde i andra. Det är kanske den svaghet som köttet är mest benägen till av alla – så naturlig i sin tillblivelse, men skrämmande dödlig i sina följder. Det är ett karaktärsdrag som alltför ofta beundras i den sociala och kommersiella världen, och inte ses på med den anstöt den förtjänar bland religionsutövare. Om en människa är framgångsrik, stark och kan anpassa sig till vissa tänjbara krav, så är samhället och religionen högst villiga att inte fråga för mycket efter detaljerna.
Men bakom allt detta; när enbart karaktären är den accepterade standarden, och själen finner sin plats genom lagen om andlig attraktion! Här vänds urvalsprocessen åt rakt motsatt håll. Ytliga framträdanden är värdelösa. Inneboende kvaliteter stiger i rang, och vackra utsidor kläs av så att livets hjärta kan inspekteras. Det är en sökande prövning, automatisk och mekanisk. Det finns inga mutor, inga favoriseringar, inga misstag, inget slarv, ingen möjlighet att undkomma! Den verkliga karaktären får sin legitima och naturliga betydelse, och genom att arbeta sig bakåt från resultatet, så läggs varje steg i utvecklingen fram i det öppna, ända till källan där den uppstod är fullt synlig.
Källan i min fars fall var en trivial sak – de första felen är sällan stora – men det skapade ett favoriserande och avsiktligt avstånd mellan Jaget och andra. Så förhållandet mellan de två utvecklades snarare diagonalt än vertikalt, och främlingskapet vidgades med tillväxten.
I sitt första avvikande från rättskaffenheten förlorar själen också sitt verklig sinne för hederlighet, och den framtida bedömningen av moral kommer alltid ske utmed linjen för dess eget tillvägagångssätt. Trots att den har ögon att se med så misslyckas den med att se eller förstå, eftersom den gudomliga standarden har utmanövrerats. Den har frivilligt valt ondskan och försakat det goda; därför lämnas den ensam med konsekvenserna.

Gör jag ett trivialt fel alldeles för stort? Så underligt, för jag misstänkte att jag behandlade synden alltför barmhärtigt!
Bedömningen av själens värde enligt Kristus är att den är större än hela världen. Om det är på det viset, kommer då inte summan av dess förehavanden att bestämmas med en diamantspets? Senapsträdet är senapsfröets potential, och på samma vis är helvetet potentialen för utbredningen av en enda handling som utförs avsiktligt.
Det här är vad Zecartus såg tydligt skrivet på min fars själ, och i det bekymmer som uttrycktes över att minnet av min förlåtelse skulle försvinna när han vaknade, så fann min vän en möjlighet att gå emellan och kanske öppna en flyktväg.
“Med ditt tillstånd”, erbjöd han sig, “så tror jag det är möjligt att jag kan hjälpa dig att minnas.”
“Och vem, min herre, kan du vara, med tanke på att jag skulle överlämna mig till din okända kontroll?”
“Zecartus klarar att genomföra allt han erbjuder, det är jag övertygad om”, svarade jag, “och om du är uppriktig i din önskan om att minnas vad som har skett mellan oss…”
“Uppriktig! Vad menar du, unge herre? Det är sent på dagen, och saker och ting ser otidiga ut när min egen son betvivlar min uppriktighet.”
“Jag tvivlade inte på dig, och ångrar att jag använde det ordet. Jag borde ha sagt om du önskar minnas.”
“Det är bättre, men att du skulle tvivla på min uppriktighet vore en frihet att ta sig som jag aldrig skulle förlåta. Så, min herre”, fortsatte han och vände sig mot Zecartus, “efter min sons garanti så är jag villig att godta ditt bistånd. Hur går vi vidare?”
“Vi återvänder med dig när du vaknar.”
“Det kommer inte ske just nu”, svarade han. “Jag har andra ärenden att tillse först. Var kan vi mötas upp?”
“Du finner oss på vägen när du återvänder.”
Med detta sagt så lämnade han oss, och Zecartus berättade för mig om de fakta jag just återgav här.
Vi hade lämnat sömntillståndet bakom oss, och var nära mitt gamla hem innan min far mötte upp oss.
“Tycker ni inte att det är lite kyligt?” undrade han, med mer sällskaplighet än han hittills hade visat upp, och medan han talade rös han till som ett understrykande av frågan.
“Temperaturen på Jorden ger mig alltid det intrycket”, svarade mitt sällskap. “Men jag märker inte att det skulle vara kyligare än vanligt.”
“Det gör jag – och mycket mer än vanligt.”
“Jag är glad att jag hör dig säga det, för det indikerar en grad av andlig känslighet som jag är uppriktigt tacksam för.”
“Inget predikande nu, unge man; inget predikande om du ska följa med mig. Jag hatar predikande och överalanden lika mycket som jag hatar Djävulen.”
“Jag respekterar din önskan. Då begränsar jag min insats till att hjälpa dig minnas att vad som än har skett mellan dig och din son har förlåtits helt och fullt från båda håll.”
“Om nu min son skulle överväga att det finns något från sitt håll att förlåta, vilket jag inte godtar.”
“Det förstår jag; även om det skulle vara tusen gånger bättre för dig om du faktiskt godtog det. Men nu är vi här. Så när du återigen träder in i kroppen behöver du känna ett tydligt beslut att minnas allt som har skett, och så gör jag mitt bästa för att bistå dig.”
Vid det här laget absorberades andekropen långsamt in i den naturliga kroppen genom uppvaknandet, och Zecartus omgav båda kropparna med en harmoniserande atmosfär genom den insats han utlovat. Kroppen vände på sig, sträcktes ut och sedan vaknade min far och utropade:
“Eh, vadå? Minnas vadå?”
Det var lätt att se att experimentet hade misslyckats. Han hade helt enkelt vaknat upp ur en bekymmersam dröm, vars innebörd hade tappats bort. Han kunde inte genom sin vilja behålla sina andeminnen, inte ens med hjälpen vid sin sida, eftersom han var alltför hårt bunden till Jorden och dess materiella intressen.
Det fanns också en annan störande och bidragande influens i närheten som bidrog till misslyckandet, i form av en man med hårda ansiktsdrag och illvillig utstrålning, som satt bredvid sängen, som om han utövade en slags förmyndarskap över kroppen.
“Varför är du här?” undrade Zecartus.
“För att jag inte kommer härifrån”, var det nonchalanta svaret.
“Vem är du?”
“Vem jag är?” svarade han med ett elakt hånflin. “Är du blind, eller vill du inte se att jag är bunden till den här vitnade gravkammaren?”
“Men det bandet är en gemensam attraktion som ni båda är ansvariga för.”
“Åh, det är lätt att predika, men om du var i mina skor så skulle du märka att det är en helt annan sak att göra det. Det är lättare för honom att bryta bandet om han vill, för han har inte förlorat sina krafter, som jag har.”
“Kommer du ihåg hur du vägrade att bryta dig loss när du var så som han är nu, och höll kvar en annan så som han håller kvar dig?
“Predika inte för en kamrat som är nere för räkning, utan om du har någon medkänsla så hjälp mig härifrån.”
“Vill du komma härifrån? Vart skulle du ta vägen om jag kunde hjälpa dig att komma loss?”
“Gud vet! Men jag skulle hitta någon att vara med som inte alltid visar mig mig själv – någon som inte är ett så hemskt monster som den här helgonaktige hycklaren! Det här är outhärdligt. Varför visste jag inte det här tidigare – när jag hade tid att undvika det?”
“Du kan ha vetat det, men du slöt frivilligt dina ögon och öron, så som han gör nu. Vad han är har du varit, och straffet där du är bunden till honom är bara en upprepning av det du har orsakat någon annan. Han sår, men kommer inte höra, precis som du har sått och nu måste skörda konsekvensen.”
“Men vaför visste jag inte?”
“För det ville du inte. Du hånskrattade, flinade och lyssnade inte på någon tillrättavisning. Synden var lika ljuv för dig som han tycker att den är. Du måste betala priset för den.”
“Då kommer du inte ge mig en hand så jag kommer undan. Är det det du menar?
“Jag skulle gladeligen hjälpa dig att få din frihet om du uppriktigt önskade den, och om din ångerfullhet gjorde det möjligt för mig att göra det.”
“Kom inte här och predika och prata nonsens om ånger med mig. Om jag inte kan få hjälp att komma härifrån, så vänta bara tills den här fromme hycklaren är klar med sina böner” – för vid det här laget ägnade sig min far åt sin formella bönrutin – “så kommer jag se till att ha lite kul.”
“Och vad händer efter det?” frågade Zecartus varnande.
“Äh, åt helvete med det!”
“I Guds namn bönfaller jag dig att sluta med din vårdslöshet, och tänka på följderna. Har du ingen rädsla, ingen fruktan? Har inte det förflutna gett dig tillräckligt med plågor för att du ska riskera att de växer? Har du inte ens medkänsla med dig själv när du klagar över att jag inte kan erbjuda dig något mer?”
Den outsägliga ångesten hos mannen när han fäste sin smärtfyllda blick på Zecartus när han pratade, kommer jag aldrig glömma.
“Vad ska jag göra?” frågade han, och sträckte ut sina händer i en distraherad vädjan om hjälp som vi inte kunde ge eftersom han enbart sökte bli fri från smärta och inte från synd. “Kan jag uthärda det här i tystnad? Kan jag lida och njuta av det, även om det, som jag ibland hör, att det kan vara nödvändigt för mitt eget bästa?” Sedan ryckte han till i ett plötsligt raseri och lade till – “Nej” Vid Gud, jag kommer inte uthärda det i tystnad. Om den här helgonaktige dypölen gör mitt liv outhärdligt genom sitt härmande och sina förbannade påminnelser om vad jag var och hur jag hamnade här, så kommer jag hämnas och göra det i ett sådant överflöd att han blir tusen gånger värre än vad jag är.”
“Älskar du dig själv så lite, till och med när du ber om hjälp att få komma undan?”
“Var inte löjlig. Jag vill ha hämnd, och jag kommer få den, och helvetet kommer veta varför.”

Zecartus tog med mig därifrån. Att försöka övertala en man i det tillståndet var mer än lönlöst, och ändå var han min fars tvillingsjäl, där den enda lilla skillnaden var att en var på Jorden i sin kropp, och kunde reparera skadan om han ville, medan den andre hade gått över Rubicon och nått fram till belöningarna för de gärningar han utfört i köttet.
Likväl. Sådan är vår första undersökning av synden; dess natur och resultat. Trots alla Jordens åsyner – av människans försyndelser och synbara undkommande från straff – så kan vi inte skriva här att:
“Låt dig inte luras. Gud kan inte bedras; för allt en människa sår, ska hon också skörda. Hon som sår till köttet ska från köttet skörda korruption, men hon som sår till anden ska skörda ett evigt liv.”
Eftersom vi emellertid har gett oss in i den här undersökningen av syndens natur och konsekvenser, så fortsätter vi vår resa tills jag har fått bort det sista spåret av tvivel från era sinnen vad gäller min verkliga inställning till den.

KAPITEL 7: PORTEN TILL HELVETET

Zecartus är ofta engagerad i sådana stridslystna individer som min fars sällskap, och har en snabb och tydlig insikt jämte en anmärkningsvärd förmåga att spåra sammanhang. Den här mannen ansåg sig vara offer för en orättvisa, och det var nödvändigt att påpeka hans fel, så att han skulle förstå och kännas vid att hans nuvarande tillstånd helt enkelt var följden av hans tidigare förehavanden, vars påföljder behövde genomlevas “till sitt yttersta” innan han kunde försäkra sig om bistånd och frihet.
Jag skulle vilja påpeka – och önska att ni alltid minns det – hur perfekt det odödliga livet är försett med kompetenta medhjälpare som handskas med alla tänkbara nödvändigheter som kan uppstå. Den rådande lagen och den ordning som Gud har upprättat är fullt kapabla att tillgodose varje tänkbart behov, och med fullständigt perfektion fullborda varenda av vår Förälders stora plan som gör att varenda människa kommer att frälsas. Syndens hela och rättvisa påföljd måste genomlevas – det sista spåret av dess skörd måste oundvikligen synas, men därefter så vänder hjärtat hos varje son och dotter hemåt, och varän den första ångerfulla tanken föds så måste den finna en andlig barnskötare som väntar på att ta god hand om dess välbefinnande.

Ja, kanske psalmskrivaren undrar: “Varthän kan jag fly från Din närvaro? … Om jag bäddar åt mig i helvetet, skåda Din konst där!”

På så vis sveper den oändliga kärlekens regnbåge över livets eviga spann – Jorden, helvetet och Himlen – och den för överallt med sig det tröstande budskapet: “Gud är god!”

Mina tidigare besök till Jorden i sällskap med Cushna gjorde det nu möjligt för mig att göra några intressanta observationer som rörde förhållandet mellan de två sidorna av livet, medan Zecartus engagerade sig i min fars andlige motsvarighet. Det mest betydande faktumet jag kunde slå fast var att även om jag stod i mitt gamla hem så hade jag inte det minsta intresse eller attraktion till det, och ljuset från det var knappt mer än ett mörker som avtagit något. Det här senare tillståndet utgjorde den verkliga avläsningen av den andliga barometern på platsen: Gud är ljus, och närheten eller avståndet till Honom registreras automatiskt i ljus eller skugga. Men även om ljuset saknades, så kan jag inte säga detsamma om livet, för fantomlika former rörde sig på varje sida om mig.
“Vilka är dessa som utgörs av de här synbarligen planlösa och vårdslösa formerna?”
“Jordbundna själar, där var och en söker tillfredsställa just den elaka och onda passion som den förslavas under”, svarade han. “Studiet av deras smärtsamma sysselsättningar skulle vara användbar för dig efter vad vi just har sett, om du skulle vilja ta dig an det?”
“Det skulle jag verkligen vilja, om möjligheten uppstod.”
“Det är lätt att ordna”, svarade han, “men du måste göra det under uppsyn av någon som är engagerad i biståndet som sker här, som kommer att kunna ge dig långt bättre instruktioner än jag kan.”
Medan han talade sände iväg en tankeblixt, som nästan omedelbart besvarades genom ankomsten av ledaren för en av de grupper som arbetade i närheten.
“Min bror, Ladas”, sade Zecartus och presenterade mig. “Aphraar önskar lära sig mer om ert uppdrag, får jag anförtro honom åt dig?”
“Jag kan inte introducera dig till Paradisets glädjeämnen, men det är möjligt att du kan få se något av dess lycka”, svarade han. “Vårt arbete ligger mer i skuggan än i ljuset, men det kommer visa dig mycket av Guds lagar och kärlek.”
“Jag önskar lära mig om lagen; jag har redan sett lite av dess lycka”, svarade jag.
“Ladas är mycket kapabel att ge dig den kunskap du önskar få”, sade Zecartus. “Jag överlämnar dig åt honom nu, och ger mig av.”
Med det sagt så lämnade han oss, och tillsammans med min nya vägvisare så fann jag mig återigen placerad i harmoni med min nuvarande omgivning, och kunde därmed närma mig de som omständigheterna snart skulle ge mig kontakt med, och vid behov upprätta en kommunikation med dem.
“Du förstår redan principen som reglerar alla åtskiljningar”, började han. “Varje människa är på sin egen plats, och möter inga andra hinder eller begränsningar än hans eller hennes egen karaktär placerar där?”
“Ja, det känner jag till.”
“Då kan du se på räckvidden för vårt arbete som det jordbundna tillståndet, där jag menar det tillfälliga fängelset för de vars elaka passioner och degraderade natur fortfarande håller dem bundna tll Jorden och leder dem till att hemsöka sina synders tidigare vistelseorter med ett falskt hopp om att tillgodose sina onda önskemål, samtidigt som varje försök de gör rekylerar med sin lämpliga grad av bestraffning.”
“Önskar du få mig att förstå att de fortfarande kan ha ett aktivt inflytande på människor?”
“Det gör jag, och det inflytandet – om det möts av gynnsamma omständigheter för sin verksamhet – är ett av de som är minst förstådda men har den största potentialen till ondska som människorna har att hantera.”
“Får jag fråga vilka dessa tillstånd är?”
“Dete är två stycken, varav det första och avgörande är den frestade individens morala svaghet eller obeslutsamhet. I närvaron av välutvecklad och resolut rättskaffenhet så är de här andliga bovarna helt maktlösa. Ondska i alla sina former måste fly från den människa som är djärv nog att motstå den, eftersom ondska och svaghet är synonymer, utan någon verklig kraft inom sig, men med en fatal förmåga att använda en sådan om de lyckas låna till sig den. Det första steget neråt är alltid strategiskt, och sedan, om en utpost används, så används den infångade kraften genast för vidare verksamhet, eller med andra ord så är det andra tillståndet att förleda den frestade till den dödliga influensens förtrollade cirkel.”
“Jag är inte säker på att jag förstår dig helt.”
“Jag vet, men jag behöver din yttersta uppmärksamhet, och försäkrar mig om den genom att först ge en vagare beskrivning. Nu när du är dubbelt så ivrig att följa med mig så kommer jag göra betydelsen enkel. Kopplingen mellan särskilda platser och vissa yrken är alltför väl och universellt igenkänd för att mer än omnämnas. Studenten arbetar med större lätthet och effektivitet i sina studier om hon sitter på en given stol i en välbekant ställning. Varför? För att rummet har mättats med andan av hennes flit, och den stolen är centrum av utstrålningen av tidigare forskningsstunder. Från den punkten har allt runtom henne mättats med hennes mentala skapelser, och på hans välkända sittplats beblandar sig det förflutnas anda med det nuvarande arbetet och framställer inspiration. En plats som iordningställts börjar snart att andas fram den atmosfär den förknippas med, och den ökar med användningen tills det är lätt att förstå, till exempel, hur medgörligt man

“kan le åt Satans raseri
och möta en bister omvärld”

när man står på en plats som helgade associationer förkunnar är ett Guds hus – en veritabel port till Himlen. Där samlas änglar och

“I Hans närvaros hemlighet, finns vila – ljuv vila.”

Om den är principen av sympatisk mättnad tillämpas hela vägen, så är det lätt att förstå hur frestelser att synda hämtar särskild kraft genom den plats där de presenteras.”
“Det här är sannerligen en ny doktrin”, svarade jag.
“Det skulle och borde det inte vara om människan ville överväga Kristus enkla lära med samma intresse som de ägnade åt kommersiella ärenden.”
“Varför inte?”
“Därför att Kristus lärde ut den här stora och viktiga sanningen lika tydligt som någon annan enskild punkt, när han talade om hur den orena anden drivs ut ur en man som vandrar sökande efter vila men inte finner någon. Du minns hur han återvände för att hitta sin gamla bostad sopad och dekorerad, men säkerställde hjälp från sju som var mer illvilliga än han själv för att behålla den i det skicket, och alla bodde där, och gjorde mannens tillvaro sämre än den varit från början.”
“Så underligt att jag aldrig gjort den kopplingen tidigare!”
“Det är synd att människan fortsätter att vara så frivilligt blind, tills de kommer hit och den förfärliga sanningen praktiskt taget tvingas på dem. Sedan undrar de varför inga åtgärder vitas för att de ska kunna fly undan konsekvenserna av deras egen underlåtelse, och rasar över orättvisan i att synder i försummelse ska behandlas lika som synder i samtycke.”
“Åh, livets förfärliga ansvar!” tänkte jag snarare högt än svarade, men effekten var densamma, för Ladas hörde det tydligt.
“Att inte kännas vid och agera på dess andliga betydelse är kanske en av de mest anmärkningsvärda och oförsvarliga av mänsklighetens dumheter”, svarade han. “Som en kommersiell tillgång så har livet i sin fysiska form ett överlägset värde; till och med dess hjälpmedel, tillbehör och egenskaperär sådant som arméer och flottor skapats för att försvara; i sin andliga aspekt så är värdet praktiskt taget noll; ändå är den förra flyktig och den senare kvarvarande; den ena försvinner bort som våra drömmar, den andra är lika evig som Gud själv. Och människorna som sålunda slarvar i skuggorna medan de försummar kärnan, kallar sig kloka. Vi ska besöka några av dem så att du kan se vilka de är när skuggan försvunnit, och yrkandet om “god tro” har fått sitt rättvisa övervägande.”
“Är det jordbundna tillståndet då ett annat namn på helvetet?” undrade jag.
“Nej! Det är i dubbel bemärkelse bara porten – kammaren till helvetet. I de jordbundna tillstånden hittas aktivt illvilliga och öppet upproriska själar som, efter att ha lurat sig själva och bundits till Jorden på grund av sitt slaveri under synden, törstar efter och besluta sig för att hämnas på sina kamrater; därmed är inte deras bägare med synder full ännu, och i sin passions våldsamheter väljer de att fortsätta sin onda bana för att försöka orsaka andras fall.”
“Och har de lov att göra så?”
“Ja, varje individ är fri att göra som de vill i det avseendet. Vi har inga begränsande hinder, även om alla ständigt och trofast påminns om följderna av sin handling, och det hålls en oupphörlig uppsikt efter det första tecknet på utmattning i deras lönlösa inriktning. Och sedan, när de känner till måttet på sina synder, så går de över härifrån till den verkliga bestraffningen i helvetet.”
“Så de utsätts egentligen inte för lidande här?”
“Det gör de i all nåd, för annars skulle deras hopp om frälsning vara litet! Varje själ som förlorar sin fysiska kropp finner att de har en andekropp, vilken är den verkliga essensen av det liv som framställer den, och den anpassas bara till att finnas under liknande omständigheter som den skapades för. Som i det fysiska tillståndet där fiskar föredrar vattnet och fåglar luften, så dras varje själ här till sin egen plats tack vare anpassningen. Här ligger emellertid det enda faktum som vi måste ha i åtanke, för annars missförstår vi allting; varje enskild själ som kommer in i det här livet är knuten till samma underbart finkänsliga sinnesförnimmelser; det ljusaste helgon och den ondaste syndaren är sålunda lika känslig för njutning eller plågor på den plats de avsiktligt har kvalificerat sig för. I den här livsordningen manifesterar Guds perfekta rättvisa. Så länge som dessa upproriska själar förblir här utan att ångra sig, så för varje gärning i synd med sig sin egen omedelbara bestraffning, tills fåfängan i deras försök arbetar sig fram till ångerfullhet genom förtvivlan, där vi ingriper vid det första tecknet och den utsvävande personen tas med för att påbörja betalningen av den uppkomna skulden i helvetets korrigerande bestraffning.”
“Så själva helvetets påföljder börjar inte här?” frågade jag häpet.
“Hur kan de möjligen göra det?” svarade han. “Det skyldigheter som man ådragit sig kan inte fastställas förrän upprorsmakarens armar faller åt sidorna; och Gud utfärdar strikt rättvisa, inget annat. Låt mig hjälpa dig genom att peka på skillnaden mellan straffet som genomlevs här och det i helvetet, så kommer du förstå vad jag menar bättre. Det är möjligt att det nuvarandes straff är likadant som det som själen får uppleva där, men det här är helt enkelt en verkan som uppstår omedelbart av en handling i stunden då den utförs, så att orsak och verkan går att spåra utan problem, och den galna föresatsen kan hejdas. I det verkliga helvetet så får en människa möta hela uppräkningen av det som talar emot honom, och hon anmodas att betala både kapital och ränta. Vad hon än har sått måste hon skörda där, och exakt den synd som hon frigör sig från förblir synlig framför hennes ögon tills betalningen av den utplånat den. Det är skillnaden mellan det här tillståndet och helvetet.”
“Men hur är det med alla de som går över som varken är goda eller helt onda, och de som ångrar sig på dödsbädden?”
“De far alla till sin egen plats. Låt mig ge en grov illustration som kan hjälpa dig att förstå det här – legenden om Mahomets kista. Om du ökar antalet kistor oändligt och tänker dig Himlen och Helvetet som de två magneterna som verkar med större eller mindre kraft på varje kista – några dras neråt just nu, andra lyfts uppåt, utifrån olika grader av medkänsla, då kan du få en bild av vad jag menar med varje människas egen plats. Men du kommer behöva introducera en ny egenskap om liknelsen ska hålla hela vägen.”
“Vilken då?”
“Vilka som än är de första attraherande verkningarna så kan de inte förbli statiska, eftersom lagen om andlig utveckling kräver att den lägre kraften måste bli allt mindre och den högre bli större, tills allt som hålls däremellan dras in i den varaktiga vilan kring den enda Eviga magneten. Men kom och se vad det här tillståndet har att visa dig.”

Där påbörjade jag en rundtur av hemska, obeskrivliga uppenbarelser av en sådan utmärkande tortyr att språket varken har styrkan eller färgen att återge den – ett veritabelt kaos av synd som kokade i ett kosmos av lagbrott.
Varje scen och grupp jag betraktade var i en vild, laglös, djävulsk passion, en skummande kittel av synd där de tarvligaste själarna verkade hamna högst, och galna vampyrer kämpade med frenetisk energi för att nå och dra ner varandra i sin förfärliga, men ändå inte förintande plåga.
Jag darrade till och med av rädsla för min egen säkerhet när jag betraktade scenen, men Ladas lugnade mig genom att peka på hur varje grupps inflytande sträckte sig till den plats som höll dem bundna dit. Bortom dessa gränser utanför den stridande, kämpande kransen av de som i upploppet hade slungats ut från mitten till ytterkanten och krävde att få komma tillbaka så var allt lugnt och tyst, där en grupp väntande budbärare stod redo för att besvara varje genuint rop på hjälp.
Mina observationer begränsades inte heller till den plats där jag stod, utan genom dödens veranda såg jag också den andra sidan; jag såg offer efter offer lockas inuti den fascinerande cirkeln där de olika grupperna brukade sitt osedda och oanade, men desto mer dödliga, inflytande.
Några hejdade sig i tveksam osäkerhet innan de skrämt gav efter; några gick framåt i nyfikenhet, bekymmersfria och redan halvt benägna att prova sin lycka i den spekulativa ovissheten; andra verkade skämmas och aktade sig för att inte bli sedda och igenkända; åter andra var mer djärvt självsäkra på att de skulle kunna klara av det och komma tillbaka med sina belöningar, utan några skador. Jag hörde ropet från vår sida som hälsade varje nykomling, ett rop som hans öron var för dämpade för att höra, även om han kände kraften i det frestande inflytande som följde med det, liksom samvetsstynget som slog honom när skriet av framgång skvallrade om hans frestares bestraffning.
Passion på Jorden gör människor okänsliga för smärta. Så är det inte med oss, den gör plågan skarpare; men sådan var raseriet i den synd jag såg att den ökade i trots till och med när själen skälvde i sitt enorma lidande, och kämpade för att nå ännu djärvare exploateranden. Hungriga, vargaktiga ögon stirrade med beslutsamhet att förstöra; giriga, skakande, ryckande händer sträckte sig tumultartat fram, otåliga efter att dra ner de tveksamma, även om varje själ väl förstod att de själva skulle hamna under det värsta plågoriset om de lyckades.
Nej, nej! Det här är ingen poetisk rapsodi, utan ett sant, om än operfekt och osammanhängande, minne av en förfärlig upplevelse som Gud i sin nåd gav mig, så att jag kan berätta om den och ropa ut dess varning till människornas barn. Elden i Dantes brinnande fantasi skulle vara ett isberg jämfört med vad mina ögon skådade i en levande utställning av de sanningar som Ladas dessförinnan förklarade, och som bekräftelse på den försummade försäkringen om att “syndarens väg är hård.”

“Finns det inget sätt alls att föra med sig lindring till en sådan mängd plågor?” frågade jag när min ledsagare förde bort mig från scenen med en så olidlig tortyr.
“Inget! Om det hade gått att ge något bistånd så hade jag kunnat sammankalla ettusen hjälpare för varje lidande själ som önskade det. Men vad skulle de kunna göra? Se den mängd som redan väntar på att fullfölja sin mission – hundratals väntar där bara enstaka behövs, och de står alltid redo innan ropet om hjälp når ut. Allt som kan erbjudas står lika beredda till räddning som de som vi väntar på att bistå är otåliga att förstöra. Lyckligtvis så är en sådan bestraffning alltför vildsint för att vara alltför länge, förutom i väldigt sällsynta fall. Smärta, liksom hårt arbete, övergår av naturen till utmattning, och när hämndens och passionens feber har löpt ut så kommer dessa andliga utsvävare till sina sinnens fulla bruk, upptäcker vad som hänt dem, accepterar det oundvikliga och upphör med sitt meningslösa krigande.”
“Vad menar du med att de upptäcker vad som hänt med dem?”
“Åh, det är en förklaring jag behöver ge dig innan du verkligen kan förstå vad du har sett. Det kunde ha varit bara om jag gjort det tidigare, men nu kom det sig naturligt, och det kommer bli användbart i efterhand. Det jag menar är att de flesta av dessa olyckliga vaknar upp här utan en aning om vad som har hänt.”
“Utan någon medvetenhet om döden?” frågade jag misstroget.
“Ja! Utan den minsta misstanke om döden.”
“Är det möjligt?”
“Inte bara möjligt, utan under omständigheterna blir det nästan naturligt att det är på det viset.”
“Vill du förklara hur det kommer sig?”
“Tänk tillbaka på den dimmiga förvirring och okunnighet som finns på andra sidan om döden; tanken på att det är möjligt för människan att kliva direkt från galgen till tronens närhet genom att omvända sig till en tro; att ett nyfött barn i stunden efter döden blir perfekt i all sin kunskap; att ett erkännande på dödsbädden förvandlar den ondaste själen till ett fläckfritt helgon; tvivlet kring om själen sover eller inte sover fram till domedagen, då den nedstiger i sin fysiska kropp igen och förs upp i luften för att för alltid vara med Herren. För de onda har man lika motsägelsefulla och oförenliga åsikter; de överlämnas omgående i djävulens och hans änglars omvårdnad, vilka torterar dem i helvetets eldar som det inte finns något hopp om att undkomma; medan de den slutliga domedagen förs till Kristus för att få sin dom för att se om de verkligen är skyldiga eller inte. När de här tankegångarna accepteras och bifalles av en instiftad auktoritet före döden, varför skulle det då ses som otroligt, när de gjort övergången, att själarna som inte hittar något som ens är i närheten av någon av förväntningarna, inte förstår vad som faktiskt har hänt?”
“Men det är ändå svårt att tro att det är möjligt.”
“Varför? Det är en upplevelse som många har till och med bortom Jorden. Förstod du direkt vad som hade hänt?”
“Nej, det gjorde jag inte”, måste jag erkänna, för jag hade fallit in i det vanliga fel som påpekats av Zecartus där jag dömde andra efter ett annat mått än jag använde på mig själv. “Men min övergång var så plötslig – så oväntad att det kan ursäkta förvirringen en del.”
“Övergångens förvirring är inte så beroende på dess plötslighet som på de felaktiga idéerna om vad den kommer avslöja. Okunnighet skapar okunnighet. De som föredrar att färdas i mörker kan inte dra nytta av de uppenbarelser ljuset erbjuder. Den människa som gör sin resa på natten från England till Wales och sover under färden kommer att vakna osäker på om de passerat Severntunneln eller ej, och frågar sig naturligt nog: “Var är vi?”
“Men jag tror knappast att den liknelsen håller.”
“Varför?”
“När kroppen läggs bort så måste det nödvändigtvis bli så många förändringar.”
“Inträffade de inte även i ditt fall?”
“Jo, definitivt”, var jag återigen tvungen att erkänna, till min förvirring.
“De här förändringarna gällde allihop det yttre”, fortsatte han. “Du var, så långt du själv kunde bedöma, exakt densamme som tidigare, och det som hade skett skiljde sig inte så mycket åt från det förflutna som det skiljde sig åt från vad du förväntat dig att döden skulle innebära. Därför var det mycket lättare för dig att dra slutsatsen att du, under tiden du varit omedveten mellan nuet och det förflutna, hade fallit offer för ett spratt än att du hade dött.”
“Jag måste erkänna att du har rätt.”
“Det sker eftersom livets kontinuitet växer fram så naturligt utifrån det som har pågått tidigare. Förändringar sker nödvändigtvis, men de är bara som att kasta av sig en uppsättning fysiska kläder och ta på sig andliga plagg istället, vilka är så mycket bättre anpassade till de nya omgivningarna; och inte ens de är nya, då varje själ har vant sig vid den dagliga förändringen i sitt sömntillstånd.”
“Men det kommer man inte ihåg på den andra sidan.”
“Det kan och borde kommas ihåg; men att göra det skulle störa den upprättade auktoriteten, och den människa som förespråkar anammandet av en sådan kanal av uppenbarelser och inspiration skulle finna sig själv driven till att bestiga ett socialt om inte ett fysiskt Golgata. Nauren anpassar emellertid inte sina handlingar efter okunnighetens bekvämlighet; alla hennes lagar förmodas förstås genom intelligensen. Vi kan ta vår fråga lite längre. Sömntillståndet gör alltså alla varelser bekanta med sanningen vare sig de minns det i det vakna tillståndet eller inte. Den enda punkt vi nu behöver slå fast är vad den faktiska skillnaden är mellan sömn och död – och det finns absolut ingen skillnad. Människan som somnar dör vad beträffar processen. Hela skillnaden ligger i huruvida själen återvänder eller inte till kroppen, inte i dess frigörelse. På så vis så behöver du inte längre undra över att många av dessa olyckliga ännu inte har förstått vad som har hänt.”
“Jag tackar dig för din klarsynta och tålmodiga förklaring”, svarade jag. “Får jag nu be om information om vilka de första tecknen är på att medvetenheten återhämtar sig?”
“Ja. Föredrar du att se ett sådant fall själv, eller ska jag berätta för dig om ett jag nyligen närvarat vid?”
“Jag är inte ivrig efter att se mer just nu än du redan har visat mig”, svarade jag.
“Då ska jag ta mitt senaste fall då det är väldigt lämpligt för att visa dig vad du frågar om. Det handlade om en man som började sitt liv som ett biträde hos en mäklare, där han hade en förnöjsam och förtrogen position i några år. Sedan kom frestelsen, och efter många avslag, mycket sölande och flera korrigeringar av förslag så gick han med på att, inte missbruka sin arbetsgivares förtroende – det skulle han aldrig göra, det förbjöd honom hans heder! Men för en ansenlig provision besvarade han förfrågningar så tvetydligt att det blev samma sak. Provisionen han fick användes sedan privat i enlighet med den konfidentiella information som han anförtrotts, och han började drömma drömmar om möjliga rikedomar längs den väg han valt; men hans dubbelspel avslöjades och han avskedades. Nu bestämde han sig för att förverkliga sina drömmar på andra sätt, och gjrode sig ett ideal om att skaffa en förmögenhet på två miljoner, för vars ändamål han steg för steg offrade allt, till och med livet, för han kallades därifrån när han behövde en åttondel för att nå höjdpunkten av sina ambitioner. Hans första överraskning var att han märkte att han vaknat på en underlig plats, och han undersökte sin kropp med stor misstänksamhet, men kom ihåg att han hade svimmat inne på kontoret, accepterade läget och blev ivrig att komma tillbaka utan dröjsmål och lät saker och ting ha sin egen förklaring bäst de ville. Nu måste du tänka på att för alla jordbundna själar så är de platser och personer som förekommer på platsen de är bundna till lika fasta och påtagliga som någonsin, även om de är opåtagliga och osynliga i sig. Det är denna väldigt viktiga men inte införstådda skillnaden som först blottar dem för bestraffningen.
Han återvände till sitt kontor för att upptäcka att hans frånvaro varit längre än han föreställt sig, och att många obehöriga och förkastliga förändringar hade ägt rum under tiden; den kanske mest upprörande var att hans privata kontor nu hade approprierats av föreståndaren, som verkade göra affärer utan att hänvisa till honom själv. Han krävde myndigt en förklaring, men hans underordnade kunde lika gärna ha varit både döv, dum och blind i sin vägran att kännas vid begäran. Han stormade runt, rasade och vädjade till andra med precis samma effekt; därefter rusade han hem i ett rasande utbrott som är bättre att föreställa sig än få beskrivet. Där for han runt ännu värre än i staden, för till sin avsky och förfäran förstod han att familjen betraktade honom som död, och till slut återvände han till oss för att hitta någon som ville hjälpa honom att hämnas.
Du kommer hitta den här upplevelsen mer eller mindre perfekt mångfaldigad bland hälften av medlemmarna i alla grupper du besöker. Vi kan inte heller ge dem det minsta bistånd eller hjälp förrän vildsintheten i deras passioner mattats ut och de söker vår hjälp.”
“Och är Jorden omgärdad av en sådan sinnessjuk massa av ondska?” frågade jag och började se, so mjag aldrig förstått tidigare, vilka faror de svaga och oskyddade utsattes för i närvaron av sådana galna frestare in i ondskan.
“Nej! Om det vore fallet skulle det nästan vara ödesdigert för godhetens ultimata triumf över ondskan. De här scenerna är civilisationens frätande föroreningar, och de män och kvinnor som utgör dem är de som vet vad som är rätt men avsiktligt väljer det som är fel i sin girighet efter tillfälliga framgångar – välstånd, berömmelse och makt. De vet sin Herres vilja, men de utförde den inte, och därför piskas de med många slag. Mycket har getts till dem och mycket krävs i gengäld, men när de slösat bort sin kärna och gjort sig själva bankrutt moraliskt och andligt, så måste det de ansamlat tas ifrån dem, och det du har sett är den första delen i den fråntagnignsprocessen – påbörjan av den eld som deras själar måste renas med.”
“Med vilken förfärlig betoning allting insisterar på vedergällning här!” utropade jag.
“Det är för att du ser lagen utverka sin rättvisa- en lag som alltid och undantagslöst är orubblig. Det ödesdigra misstaget som den andra sidan gör är att se på lagen som oflexibel enbart i sin fysiska aspekt, men i den andliga sfären – det vill säga om den borde existera här, vilket är ytterst tveksamt – så är den både oförutsägbar och lätt att undkomma genom ångerfulla löften om att göra bättring. Ingen människa som förstår dynamitens natur kommer att handskas med den vårdslöst, och ändå är dynamiten harmlös jämfört med de andliga lagar som människor ignorerar. Det går alltid att hitta något sätt att undkomma dynamit, men aldrig lagen.”
“Men din illustration går inte ihop om dessa jordbundna själar i princip är en produkt av civilisationen, för dymamit exploderar på samma sätt i både vildens eller den kultiverades händer.”
“Jo. Min illustration håller fortfarande. Sprängämnet är en produkt av civilisationen, och den är inte åtkomlig för vilden som inte känner till dess egenskaper. Om en sådan explosion inträffade skulle det endast ske för att dynamiten tagits dig med någon ondskefull intention, och ansvaret för katastrofen skulle ligga hos importören, inte hos vilden. Det är exakt detsamma med de här grupperna av jordbunden synd; varje individ i hela den förskräckliga gruppen är bunden till en viss plats i sin samlade handling; suputer samlas kring värdshusen, spelare vid hästkapplöpningsbanan eller andra platser ’tillägnade sporten’ och så vidare tills du har lokaliserat varenda grupp, men utöver det här kollektiva grupperandet för en större inverkan så har varje individ sitt eget särskilda band till platsen för sina personliga förbrytelser. Som jag påpekade i fallet jag beskrev, så kommer mycket av tortyren från det faktum att de bojor som hans beteende har smitt tvingar honom att bevittna – fängslad och hjälplös – frustrationen i det projekt som han gav upp allt annat för; att upptäcka att det ägg som han ivrigt gav sin själ för inte kläcker fram något annat än en skorpion som får hans egna plågor att växa.”

KAPITEL 8: ÄNGLAR OCH ÄNGLAR

“Det är omöjligt för dig att under ett enda och kort besök få någon tillräcklig uppfattning om den enorma omfattningen på och många detaljerna i vårt arbete här”, sade Ladas när han förberedde mig på att se närmare på andra delar av hans tjänstgöring. “Men jag ska välja ut en eller två beskrivande punkter som nog kommer vara till hjälp för dig, och som samtidigt visar på den stora räckvidden i vår verksamhet. Jag kan inte göra någon uppskattning kring hur enorma de resurser är som står till vårt förfogande, eftersom endast Gud känner till dem, även om jag genom det förflutnas försäkranden tryggt kan säga att de aldrig brister och uppfyller alla krav som kan ställas på dem. Jag kan inte heller tala med systematisk klarhet om den kunskap jag har fått genom min långa erfarenhet. Vi arbetar inte efter regler eller enligt någon teoretisk formel; om vi gjorde det så skulle kanske processen kunna kodas och studeras i lugn och ro. Men även om vi känns vid det faktum att synden sker längs vissa tydliga och väldefinierade linjer, så studerar vi i vårt stöd till varje avliden själ varje fall med samma kritiska aktsamhet som om det vore en ny utveckling, snarare än för att klassificera detsamma. Gud grupperar aldrig, utan individualiserar alltid. Det är det mest borttappade fåret vi är mest intresserade av att hitta. Även om ‘Gud ser till att alla människor räddas’, så glömmer vi aldrig att helheten består av enheter, vilka måste återtas så snabbt och kärleksfullt som möjligt.
Det här är Kristus gamla evangelium, som han förde med sig till Jorden härifrån – den gamla, gamla historian som är så olik de gamla kvinnornas fabler med jordiskt ursprung, så lik den uppfattning om vad ett himmelskt tema skulle vara, som alla människor sökte efter Honom så att de skulle få lyssna på dess melodi. Det är den Kristus-sång, stämd efter samma melodi som finns i den kärleksfulla hängivenheten till de borttappades behov som vi sjunger i vårt nuvarande bistånd – den kärlekssång som Gud komponerat för att fascinera de som skulle bli bundna slavar till helvetet, och som på vingar av hopp och tillit för dem högre, högre, högre tills morgonen gryr, disharmonin bleknar bort, synen återställs och hemmet har nåtts.
Jorden har kapat den gudomliga harpans vackraste strängar och bytt ut dem mot missljudande ersättningar som förstör melodin. I Herrens trädgård har fienden spritt ut ogräs, kvävt blommorna och förgiftat frukten, och Kristus verk har förlorat sin verkan genom falska traditioner. Sålunda har evangeliets sanna förkunnelse återvänt till oss igen. Den kristendom som Jorden har förlorat är odödlighetens inneboende liv som Faderns kärlek har sträckt ut för att plantera på Jorden så att människan kan få äta tidigare av frukten från livets träd. Åh, den kärleken från Gud! Den kunde inte vänta med att få manifestera sig själv genom försning, utan sprang i förväg för att ge frälsning från ett fall. Den förutsåg och förväntade sig köttets svaghet och bräcklighet, och längtade efter att få sätta ut alla möjliga säkerhetslinor kring människan i hennes utveckling för att skydda från farorna i den djuriska natur som hon naturligt växte ifrån. Så mitt i det Eden som planterats som förberedelse på den vidare utvecklingen, så placerade kärleken livets träd intill floden med livets vatten, och dess välkomna skugga gav en helig vila, där vattens musik sjöng vackra vaggvisor, och odödlighetens frodiga frukter hängde över huvudet, och änglarna från helandet steg upp och steg ner för att ge råd och stöd.
Sådana var kärlekens gåvor. Men bortanför floden så hittade man de sinnliga önskningarnas grälla frukt. Djurinstinkterna segrade, och vanorna och smakerna från stians mattråg var starkare än den svaga begränsningen hos en nyfödd moral; den nya människan föll under den gamla bestens dominans, och de andliga föresatserna skymdes.
Jordens lärare har närt idén om att livets träd inte längre existerar, som om Guds eviga kärlek lynnigt nog hade förändrats till hat på grund av människans bräcklighet. Så omöjligt! Livets träd står ännu mitt i Guds paradis, och dess blad varar för evigt i läkandet av nationerna. Frukterna från det trädet hittar du i alla sfärer och regioner i det här livet, och dess bistånd och potens utgör hela sysselsättningen för varje människa du kommer träffa på. Ingenting har förändrats. Frukten, livet, musiken, kärleken, änglarna förblir från evighet till evighet, och Fadern älskar så att Han fortfarande kommer att fullända Sitt eviga syfte och ingenting kan gå förlorat.
Jag säger att förkunnelsen av Kristus sanna evangelium i princip har lämnats åt oss nu, och eftersom jag märker att du är ivrig efter att få ta en aktiv del i det här återinförda biståndet, så tror jag att jag kan hjälpa dig bäst med det genom att rikta uppmärksamheten mot en särskild fara som väntar på vägen när vi åter öppnar kommunikationen mellan oss själva och Jorden.”
“Jag är djupt tacksam för alla råd du kan ge mig i den riktningen”, svarade jag. “Inte för att jag vet om mitt hopp kommer infrias eller ej, men jag skulle vilja vara väl utrustad om jag skulle få den äran.”
“Den oemotståndliga styrkan i det evangelium som Kristus predikade ligger i dess harmoni med den naturliga lagen, som finner sin fullständiga tolkning i det liv han levde. Gud var i och arbetade genom honom för att förlika världen med rättfärdigheten i utvecklingen av det andliga från det naturliga. Den oupphörliga aktiviteten i Jesus liv sträcktes ut mot Kristus, och använde alltid sina innevarande prestationer som en plattform för att nå ännu högre möjligheter. Modern kristendom har lämnat den här urspungliga rutinen, försakat den personliga uppvisningen av Kristuslivet, och i dess ställe upprättat en människans teori kring det livet, beskrivet och förordnat av fäderna till den senare kristendomen i det församlade rådet. Den här av människor uppfunna fromheten saknar Kristuskraften för att styra människornas liv, och religionen har blivit en torr och vissen gren. Ändå har varken människornas otrohet eller syndens korrumperande inflytanden omintetgjort Guds syfte. Änglar återinsätts nu i den här tjänsten, vilka vet och förstår hur lagen verkar när de använder den, och därigenom för de världen till Kristus. Men i anslutning till det här biståndsarbetet så finns det en fara som vi måste akta oss noga för.”
“Det kan väl säkerligen inte vara möjligt för änglarnas bistånd att misslyckas i sitt syfte?”
“Det kan det! Det är av den orsaken jag önskar vara väldigt noga med att du ska förstå det jag önskar visa dig. Det finns änglar och det finns änglar. Friheten att återvända till Jorden är öppen för alla, och människornas sinnen är i långt mer harmoni med de som är i jordtillstånden än de som är ovanför dem. Det här utgör den fara jag vill att du väldigt tydligt känner igen. Själarna som känner den första attraktionen att återvända och är allmänt mer välkomna är de som inte vet något alls om det verkliga andliga livet och styrningen av detta, men de talar och ger plats åt sin okunnighet i en ihopblandning av talande och läror som är värre än den i Babel.”
“Så vad ska då göras?”
“Segern måste brottas ur deras grepp. Människor lär sig nu att tala till förnuftet snarare än att ha en blind tro på auktoriteter, och en invasion av Jorden arrangeras, som du kanske är medveten om, av de som är kompetenta i att berätta om hela Guds lag och manifestera sanningen i klarhet.”

Ladas hade, medan han förberett mig på vad som skulle komma, skickat och tagit emot flera meddelanden, varpå han förklarade:
“Jag gör förfrågningar om var jag kan hitta en bättre illustration av den här svårigheten. Jag skulle varken överdriva eller förminska problemet, men jag är angelägen om att visa dig ett någorlunda representativt fall och låta dig dra dina egna slutsatser. Vi har fått en sådan möjlighet nu; kom och se själv vad jag menar!”
När han talat klart hade vi kommit fram till ett rymligt vardagsrum hos en välbärgad handelsman i staden, där något dussintal personer hade samlats för att delta i en spiritualistisk seans. Av de samlade var två präster; en (herr Newman) var något osäker på lämpligheten i de väntande företeelserna, men den andra (herr Oldfield) försäkrade honom att han skulle tycka att det var mer roande än allvarligt, och fritt från alla invändningar. Anthony Mairn, som ordförande för den lokala Spiritualistföreningen, hade bjudits in för att träffa prästerna, i ett potentiellt hopp om att säkerställa en ny och högst önskvärd konvertit.
Resten av sällskapet utgjordes av Arthur Settle, värden, hans hustru, dotter och vänner som alla var entusiastiskt nyfikna på vad som skulle hända. Mediet, och den halvbesynnerliga mittpunkten mellan hopp och osäkerhet, var Madam Hansbrac, en populär clairvoyant för societeten, som kommit på att en make skulle vara något av en oläglighet, och ordnade så att hon kunde ge honom ett underhåll i utbyte mot att han inte besvärade henne. De hade inga barn och inga större svårigheter att komma överens om detta, så Madam lämnade sitt hem för att ta sig till en mer fashionabel plats, och allt gick bra. Hon fick ett arvode på tre guineas i veckan från herr Settle för affärskonsultationer, och den nuvarande seansen var ett särskilt arrangemang som det behövde utgå en extra ersättning för. De här uppgifterna är nödvändiga för att påvisa den underliggande andan och motiven som utgjorde bakgrunden för hela händelsen.

Någon kommer fråga hur jag fick kännedom om de här detaljerna. Det är en relevant fråga, och svaret på den kastar en flodvåg av ljus över vad som hände efteråt. Varje sinne i rummet låg lika öppet för oss att beskåda som en skolbok. Vi kunde läsa vad vi ville, vända på sida efter sida och söka efter eget gottfinnande i det förflutnas hemliga och ovaktade arkiv, där allt material fanns tillgängligt för manipulation av de två andedeltagare som redan väntade på Madam Hansbrac.
Bara ett ord här om huruvuda vi har någon rätt att dra fördel av kunskap som läggs till vårt förfogande på det här viset, och jag försäkrar att vi har all rätt att läsa allt vi önskar därifrån, eftersom det är vår naturliga källa till all genuin information om olika individer. Allt dömande på livets andesida och alla beslut baseras på och fastställs av dokumenten som skrivits in i själen. Jag skulle vilja påminna om hur ofta jag har påpekat detta. Som exempel så hänvisade Ladas i vårt samtal tidigare till min önskan om att delta i uppdraget på Jorden som han hade läst i mitt sinne, precis som jag just hade läst vad som skrivits i de som satt runt mig nu. Vad som inte är rätt är att använda den information man inhämtat för bedrägliga ändamål, vilket alltför ofta görs av skälmska och opålitliga mellanhänder.
“Har du någonsin provat att använda en planchett, fröken Arbonne?” frågade fröken Settle under de femton minuter som Madam gav sina åhörare att “upprätta den nödvändiga harmoniska atmosfären för seansen.”
“Nej, aldrig.”
“Åh, men det skulle du göra; det är det roligaste nöje du någonsin kan tänka dig. Jag har fått min planchette ordentligt dedikerad…”
“Vad är det, om jag får lov att fråga?” undrade herr Newman.
“Jag vet knappt hur jag ska beskriva det. Det är en slags apparat som har förberetts till att användas av en viss ande, för att förhindra att andra som inte är kända för oss använder den.”
“Är en planchette verkligen något att ha?” undrade hennes väninna.
“Den är underbar. Du kan fråga vad du vill om vem som helst och den ger dig svar.”
“Men kan du lita på att den berättar sanningen?”
“Tja, kanske inte alltid; men jag tycker den har rätt oftare än vad folk tillstår.”
“Vet du, sade herr Newman till sin prästbroder, “mitt samvete håller inte helt med om det här intrånget i de heliga dödas rike.”
“För att det är ny mark, min bäste herre, och då beträder man den naturligt nog med försiktighet. Vänta en stund så kommer du förlora alla tvivel i ett underland som Alice aldrig fick chansen att komma in i.”
“Du inleder med böner, förstås?”
“Nej kära tider; om det varit något kyrkaktigt över det så skulle jag ha slutat direkt”, svarade fröken Settle med tjurig bestämdhet.
“Men min kära unga dam, funderar du över allvaret i företeelsen?”
“Nej, det gör jag inte. Societeten bryr sig inte om högtidligheter. Jag tror det vore dags att ni präster bestämde er för att hålla religionen inom kyrkan, och lät oss njuta av vår underhållning utan att störa.”
Samtalet rörde sig inte direkt i en harmonisk riktning, så Madam bad fröken Settle att “spela något mjukt och drömaktigt”, varefter hennes clairvoyanta beskrivningar och kommunikationer började. Jag är emellertid mer intresserad av att återge vad jag såg snarare än vad som sades just nu.
De olika andliga atmosfärerna har vid det här laget beblandats, och utgjorde en fotosfär som omgav hela sällskapet, där vi förblev oupptäckta på utsidan. Aurans kvalitet, som representerar dess sanna andliga nyans, kan beskrivas som en sammansättning av nyfikenhet, underhållning och tvivel. Under hela tiden uppträdandet pågick fanns det inga tecken på någon andlig önskan eller ambition.

Clairvoyance är en något missvisande term att använda på de många fenomen som vanligen menas med det här uttrycket, eftersom bara en liten procent faller inom den synliga räckvidden och den långt större andelen uppfattas på annat vis, och den uppfattningens räckvidd beror mer på andlig samhörighet än på något annat sinne. Så var det definitivt i de läsningar som Madam gav i det här fallet, varav alla, och många fler, lätt kunde plockas ut ur den mentala aura som omgav gruppen, även om jag skulle vara orättvis mot mediet om jag sade att hon var medveten om detta faktum.
Hon tog emot intryck någonstans ifrån som tolkades med överraskande resultat för de vars ögon inte kunde se de syner som låg tillgängliga för min observation. Den här informationen om människor och saker, som så naturligt ges från källor som tydligt ligger utanför de som anses vara normala, accepterades som om de hade förmedlats av närvarande andevänner, och Madam varken bekräftade eller förnekade förklaringen. För henne var gåvan hno använde sig av helt enkelt ett sätt att få en lukrativ försörjning, och den tillfredsställelse som vanligen uttrycktes innebar fler affärsmöjligheter.
Åhörarna var mer än nöjda – hon hade ingen anledning att förvänta sig annat. Men häpnadsväckande som hennes uppenbarelser var till en början, så ifinns det kanske ingen annan fas i hela räckvidden av psykiska fenomen som så snart blir monotont. Mediet höll noggrann uppsikt efter det första tecknet på detta, och med en önskan om mer drömaktig musik så förberedde hon sig genast för den andra delen av underhållningen. Här kastades hon in i sin hypnotiska sömn med hjälp av en av sina välbekanta deltagare; ett tillstånd som jag betraktade för första gången med stort intresse.
När hon sov och musiken tystnade, så märkte jag att hennes styrande ande gav ett förslag, och som svar började den sovande och antog karaktären hos en liten mulattflicka som kallades “Frisky”. Det var en besynnerlig kombination av ett halvt förteget, halvt brådmoget barn, som bet på hörnet av näsduken och skakade till när hon talade.
“Godafton, ni alla”, började hon med ett lekfullt, barnaktigt läspande.
“Godafton, Frisky”, var svaret i kör från alla som kände till personligheten.
“Jaha, och vad har du att säga oss, nu när du är här?” frågade herr Settle.
“Åh, jag måste säga dig, att en dam kommer ringa, för att träffa dig i butiken imorgon.”
“Känner du till hennes namn?”
“Ja, men det kan jag inte tala om för dig.”
“Jaha, så vad kan du berätta för mig om henne?”
“Hon har massor av pengar, och om du är väldigt, väldigt, väldigt tålmodig med henne så kommer hon köpa många fina saker.”
“Vem säger detta till dig?”
“Joey säger att jag måste berätta det för dig.”
“Nåväl, jag ska se till att ha tålamod med henne. Tacka Joey för att han hälsade detta till mig!”
“Åh, men titta! Titta!” utropade hon och pekade på herr Newman. “Se på herr Parsons långa ansikte!”
“Jag är väldigt förvånad över att du inte har något mer än dessa frivoliteter att tala om för oss från andra sidan döden. Det är vad som får mig att se så allvarlig ut.” svarade gentlemannen.
“Är du?”
“Ja, mer förvånad än jag kan få dig att förstå.”
“Om du väntar tills du kommer över till vår sida, så kommer du bli mer överraskad än vad jag kan få dig att förstå.”
“Det tror jag så gärna, men kan du inte berätta något för oss om det?”
“Nej! Frisky pratar aldrig om sådana saker, herr Newman, och vi är inte intresserade av läskigheter, det kan jag försäkra dig. Det kommer att bli tid nog att tänka på sådana saker när vi kommer dithän – eller hur, Frisky?” bröt fröken Settle in.
“Ja, absolut. Jag vill göra er glada.”
“Så säg mig då om du vet något om förra onsdagskvällen när jag var i mitt rum?” frågade samma dam.
“När du gick till sängs?”
“Ja. Vem drog mig i håret?”
“Det var jag. Så att du skulle veta att jag var där.”
“Jag förstår, och det var bra gjort av dig. Kommer du göra det igen?”
“Någon gång, men nu måste jag gå.”

Min första lärdom om värdet av och inverkan från andliga samhörigheter var över, och bidrog till en uppsjö av användbara kunskaper som jag sannolikt inte skulle glömma.
“Förstår du nu min mening om farorna som ligger framför oss?” frågade Ladas när vi vände oss bort från den valda scenen med tomma veteskal där en bankett av änglars föda hade varit möjlig.
“Ja, jag tror jag förstår dig nu. Det är den princip som Kristus hänvisade till när han sade: ‘Den som frågar får svar’, och varje människa får exakt det hon frågar efter – finner exakt det hon söker. Jag ser det nu som jag aldrig sett det tidigare, och jag ska inte glömma det. Men du sade också att faran kan och måste avvärjas.”
“Så kommer det bli; det är mitt förtroende för detta som uppmuntrade mig att peka ut det för dig; med vetskapen om vad det är så kommer du naturligt att undvika det i dina framtida förbindelser; men samtidigt är jag lika angelägen om att du inser att det som just inträffat inte saknar värde på så vis att det skapar uppmärksamhet kring att existensen av psykiska fenomen är värda att undersöka närmare.
De här frivola och okunniga individerna som representerade vår sida i sina förehavanden, har genom sina nära anknytning till Jorden kraften och nöjet att framställa effekter som talar till förnuftet och borde skapa en benägenhet till vidare undersökanden. Så här långt gör de ett nödvändigt och förberedande arbete genom att lägga en grund som hela systemet med andliga lagar kan byggas på. Vad som behöver göras är att se till att undersökningen inte tar slut vid detta, och möjligheterna hejdas i en fas av underhållning, nyfikenhet eller tillämpandet av opålitlig spådomskonst. Här ligger den verkliga faran som jag skulle vilja uppmärksamma dig på.”
“Och vad föreslår du för att avvärja den?”
“Myhanene skulle vara en långt bättre auktoritet att rådfråga om den saken, eftersom han är en av ledarna i den nya framåtgående rörelsen för det ändamålet. Jag kan emellertid peka i den riktning det måste ta. Du lade märkte till att utflödena – andliga, mentala och moraliska – från allesammans blandades så att de utgjorde en attraktion för sådana andemänniskor som var en exakt motsvarighet till gruppen?”
“Ja, det märkte jag väldigt väl.”
“Det tyngst vägande inflytandet i alla seanser har den person som kommunikationen sker genom. De två som precis har dominerat Madams kropp och sinne bildar en starkare och närmare anknytning till henne för varje sådan sammankomst, såvida hon inte frigör bandet av andlig ambition, och det här aktiva, bestämda inflytandet styr och avgör i hög grad karaktären på den obestämda utstrålningen från alla andra som närvarar på hennes seanser. I det nya korståget så är därför den första nödvändigheten att hitta män och kvinnor vars moral och andliga natur når högt, och hitta biståndsgivande änglar bland de som är fria från alla jordens attraktioner och samtidigt är kompetenta och ärliga nog att berätta om livet som det verkligen är och kan vara. Men nu måste jag visa dig en annan illustration av en helt annan sort. Du har sett hur de frivola och obekymrade attraheras till varandra, och nu behöver du också se hur de illvilliga skaffar sig sina övertag.”

Vi kom in i den kombinerade foajén och baren till en populär varietéteater, där fåtöljerna, stolarna – ja, till och med bardisken – var välfyllda med kvinnor, vilka var en oannonserad men välkänd del av husets attraktioner; kvinnor som visade upp sig i underkläder med avsikter att fresta de dåraktiga och svaga i den klass vars börser var tillräckligt tunga för att garantera deras inträde bakom de konstnärligt upphängda och nästan stängda draperierna. På ytan var det en bild av förtjusande och sminkad lössläppthet som få män skulle gå förbi utan åtminstone en andra titt.
Det fysiska ögat är emellertid begränsat och kan bara se en del av soljusets spektrum. Olyckligtvis är även den mentala och andliga synen – inte naturligt utan med avsiktlig intention och mening – begränsad på ett liknande sätt. Därför var bara en sida av bilden tillgänglig för de på Jorden, men för mig själv var båda sidorna synliga med nästan likvärdig skärpa. Jag kan till och med gå längre och säga att jag kunde se hur det förflutna och nuet blandades i ett syfte att förstöra och framtiden låg redan uppradad med skrämmande och anspelande skräck.

Scenen var mer än en repetition av vad jag tidigare hade bevittnat, eftersom de döda och levande möttes på lika villkor, där var och en frestade och var beroende av den andra, där bara Gud själv kunde var skulden hörde hemma eller – nej, inte oskyldighet, en sådan dygd skulle förgiftas om den korsade den här frestelsens tröskel. På ena sidan var libertinen, rumlaren, suputen och slösaren, avklädd genom gravens handling på sitt förgyllda och maskerade hyckleri – inte så mycket öppet omoraliska och syndiga män och kvinnor (alltför många av dessa är offer för andra luster och intriger) – utan de som har gått över Jordelivets scen socialt emaljerade och sminkade för att dölja den moraliska korruptionen och föroreningen; sådana hade nu funnit sin sanna nivå och kämpade med upprorisk frenesi för att befria sig själva från det avskyvärda bandet av tyrannisk sensualitet eller ta ut en vild men meningslös hämnd genom att stänga in andra. På Jordesidan fanns män som drack, flörtade och intrigerade för att gnomföra ett fördärv eller något tanklöst förräderi; kvinnor som så långt bara hade fallit i sådan utsträckning att frestelsen, antydningarna och den moraliska atmosfären väckt en lockande iver; unga män som oskuldsfulla hade lurats av intrigmakare som var ivriga att skaffa sig något skändligt övertag. Men varför skulle jag behöva fortsätta att utöka bilden? Kort sagt så var det en plats där kopplet hade släppts från helvetet, i ett vågat smädande av Jorden, för att utöka antalet stridande i kampen om männens och kvinnornas själar.
Bland de som hela tiden kom och gick i anslutning till den här sinnliga och förgyllda attraktionen drogs min uppmärksamhet till två unga män, eller kanske ska jag hellre säga en man som fortfarande var ung i sällskap med en ungdom. Varken matta eller draperi avslöjade ljudet av deras ankomst, och jag hade sett många gå in och ut utan att dra till sig någon uppmärksamhet, men när de här två kom in så blev det ett tillfälligt stopp i samtalen, och allas blickar vändes mot dem. En kyla svepte genom den heta atmosfären, som fick kvinnorna att dra sina sjalar lite tätare om sig, men effekten var genast förbi och skrattet och pratet fortsatte. Jordens ögon såg inte vad jag skådade. Himlen och helvetet var båda medvetena om det, men syndens slöja hängde som ett kisttäcke där sikten behövdes som bäst.
Från varje själs arkiv kunde jag utläsa de två intressanta männens förflutna. Den yngre hade just blivit myndig och fri från sin fars villkor att han skulle lyda sin mor förbehållslöst fram till dess, för annars skulle han förlora den ansenliga förmögenhet i arv där en bra affärsverksamhet ingick som fortfarande kunde utökas. Genom att på så vis kontrollera en gosse med impulsiv karaktär så hade inte den moderliga uppgiften varit någon sinekur, och tiden hade knappt varit inne förrän han blev ivrig att komma iväg och tillfredsställa sin önskan att veta hur London verkligen var. Han gick tjurigt med på att ha med sig ett sällskap som hans mor valt ut, men det lugnade hennes oro, eftersom hon för faderns skull med trygghet kunde anförtro gossen åt den utvalde beskyddaren.
Den önskade tillsynsmannen för gossens välbefinnande var känd som en aktsam och hedervärd man, med ett naturligt temperament för att avstå från all slags extravagans, vilket förstärktes ytterligare av anknytningen till kyrkan.. Han var, som jag nämnt, inte gossens val, utan hade med dennes mentala reservation godtagits för att göra modern nöjd.
Om hon hade kunnat utläsa och se så som jag hade förmågan att göra, så skulle hon kanske ha lyssnat till gossens första invändning och till och med låtit honom gå ensam. Många män är skenbart dygdiga eftersom frestelsen inte har angripit dem vid deras svagaste punkt, och så var det med vännen hon förlitat sig på för uppdraget, som var diskret och återhållsam av, inte så mycket val och princip, som av fattigdom. När alla utgifter därför betalades ur någon annans välfyllda börs, så försvann de kvaliteter han hade valts ut för som en hägring, och ciceronen hade samma smaker, önskningar och svagheter som andra män.

Som tur var så vilade inte moderns största praktiska tillit i någon fysisk famn – hon hade hittat en mer ogenomtränglig fristad i besvärliga tider, och med tårfyllda böner vid nådens tron hade hon lagt en skyddande zon kring pojken så att han skulle klara att stå emot till och med sin förmodade beskyddares trolöshet. Sann bön – en fullständig tillit till att Gud kan och kommer att göra det som ligger fullständigt bortom oss själva om vi bara söker det – har en lång och kraftfull arm, och under den baldakin den kan sprida ut sig så måste allt bli väl för gossen.

Här ligger hemligheten med den störande ankomsten in i foajén. Gud hade hört bönen och gett Sina änglar ansvar för föremålet för moderns angelägenhet. På vardera sidan om ynglingen så skyddades han av en budbärare från en plats högre än Omras som strålade i praktfullheten av sin kraft att vända bort varje frestares angrepp. Modern räddade sonen från honom själv, men när hon inte kunde vara nära till hands själv så hade hoo överlämnat honom åt den Gud hon älskade och tjänade, och Gud var trofast och utförde moderns rättfärdiga önskan.

Men någon kommer påminna mig om hur ofta jag har påpekat att högre hjälpare antar neutralt gråa klädnader när de komer i kontakt med de i det lägre tillståndet och fråga: “Varför föjlde inte den här gossens beskyddare den lagen?” Jag ska förklara. I alla de fall jag hittills hänvisat till där den här förändringen har ägt rum – som med Ladas och mig själv i den här situationen – så har de besök som gjorts varit antingen för att bistå eller observera. De två var här hos gossen för att skydda och hålla honom undan från de lägre instansernas frestelser, för att ge honom motståndskraft mot och underlätta för honom att hålla sig för god för alla frestelser som kunde komma i hans väg. Han måste räddas. Hans mor hade överlämnat det åt Gud vars barn hon var – att se till att det skulle bli så, och hennes tillit var tillräckligt stark för att bära med sig den önskade effekten. Gud såg till att det blev så.

De två satt ner på vardera sida av ett litet bord och servitören kom för att ta beställningen.
“Vad vill du ha?” frågade den äldre.
“En liten lemonad.”
“Vill du inte ha något i den?”
“Det vet du att jag inte vill.”
“Jag tror jag ska ta det. Ge mig bara en liten skvätt konjak i min.”
Servitören drog sig tillbaka för att hämta det beställda, och i samma stund så närmade sig en av de giriga, törstiga, frestande själarna, driven till en vårdslös frenesi av sin förargliga oförmåga att dricka från de glas han hittills försökt lyfta till sin mun. Han var till och med snabbare än jag att utläsa att beskyddaren hade slappnat av i sitt vanliga grepp om sig själv, och uppspelt över den potentiella möjligheten till ett erövrande gjorde honom djärv i sitt närmande. De som försvarade ynglingen drog sig närmare omkring honom och bjöd oss att delta.
“Så du avstår inte när du är i London, alltså?” kommenterade myndlingen.
“Jag är aldrig trångsynt i mina idéer, men ikväll kände jag mig lite slutkörd och behöver något uppiggande. Jag tror nog det är 10 år sedan jag senast smakade något.
“Då skulle jag inte smaka det nu.”
“Jag tror du skulle det om du kände dig som jag; faktum är att jag tror inte att en droppe skulle göra dig någon skada ikväll.”
“Vad skulle min mor tycka om hon hörde ditt råd? Skulle hon tro sina öron?”
“Din mor skulle ha det största förtroende för mitt omdöme, Artie. Resan och brådskan att komma hit, jämte allt vimmel och ivrande har nästan blivit för mycket för mig. Men å andra sidan”, lade han till och höll upp glaset han nyss fått, “så ser du hur det de gett mig knappt färgar lemonaden ens en gång. Det är bara precis så mycket att det får en att koppla av. Skål för en trevlig vecka i staden!”

När han lyfte glaset till läpparna så kastade sig den jordbundna själen bokstavligen över sitt offer, och medan han drack blev det en kort men ängslig tävling om segern. Glaset tömdes och ställdes ner med ett uttryck för förakt över den fjuttiga, barnsliga mängden, och ciceronens ögon lyste med ett underligt, intensivt ljus när han ropade på servitören och bad honom med myndig röst att:
“Ge mig en stor whiskey, ren.”
Hans sällskap såg på honom i mållös häpnad.
Vad hade hänt?
Han som valts ut som en värdig beskyddare av en oerfaren och något passionerad yngling hade hamnat under en jordbunden själs förtrollning och inflytande – meda andra ord hade han blivit besatt av en demon, som hade intagit mannen vid hans svagaste punkt och övervunnit honom. Han hade frivilligt gått in i frestelsens högborg, lagt alla principens vapen åt sidan, hållits uppe av en ensamt strå av karaktär som stöd när han lutade sig över tillfredsställelsens avgrund, och hade fallt ner i fördärvet.
Men moderns bön hade räddat gossen.
Det finns inget mer att säga. Jag hade fått min andra lektion, och lärt mig av upplevelsen vilken styrka synden kan låna till sig genom associationer. Hade inte Kristus de fruktansvärda konsekvenserna av detta i åtanke när han i sin avskräckande bön då han fann plats för vädjan: “Inled oss inte i frestelse”?

KAPITEL 9: VEM BESTÄMMER I HELVETET?

“Kan du se hur detta kommer sluta?” frågade jag Ladas.
“Nej! Det skulle kräva Zecartus särskilda gåva, som jag inte har, eftersom det skulle hindra snarare än hjälpa mig i mitt arbete. Det finns två vägar för mannen som jag kan peka ut åt dig, men jag kan inte ge dig någon åsikt om vilken han väljer. Den bättre vägen vore om han erkände sitt fel direkt, och slog fast den verkliga orsaken till sin svaghet för att korrigera och återta sin första inställning, och akta sig noga för att göra ett misstag igen. Men det tvivelaktiga med det valet föranleds av det faktum att det kräver en ständig ansträngning, medan hans vana i livet har varit försummande likgiltig för den moraliska svaghet som bidrog i så hög grad till hans fall. Det var en långt lättare sak att undvika än det kommer bli att nu rätta till effekterna av hans fall. Å andra sidan, om han inte anstränger sig för att upprätthålla en sådan större moral så kommer varje framtida frestelse leda till en ny och djupare försämring, eftersom onda vanor flockas för att förstöra.”
“Kan du inte tala om det för honom och varna honom?”
“Nej. Han har gjort sitt val och stängt ute den sortens hjälp. Hade hans religion varit mer än ett tomt yrke, så hade han ropat efter hjälp när frestaren du såg började sin kamp, och det hade funnits mer än tillräckligt av den hjälpen i närheten för att rädda honom. Men frestelsen svepte yrkesrollens tunna kappa åt sidan, och avslöjade den verkliga mannen som var villig att skaffa sig personliga fördelar och tillfredsställelse på andras bekostnad – den exakta motsvarigheten till den illvilliga plågoande som omlöst och snabbt besegrade honom. Med vårdslös likgiltighet hade han förberett sin själ på att falla i en sådan oanad fälla, och han måste ta emot sitt pris. Nej! Vi kan inte hjälpa honom just nu. Han måste först komma till sans och upptäcka hur han har syndat, sedan kommer han finna att ettusen händer sträcker sig fram för att lyfta upp honom.

Nu har jag gett dig två illustrationer över hur de här andliga sammanhörigheterna fungerar; jag skulle vidare vilja visa på ett exempel på den bestraffning dessa obotfärdiga själar måste genomleva.”
Han tog med mig långt bort från den vettvilliga hopen med livets båda sidor representerade, till en liten plats bredvid havet. En av de där härliga oaserna i livet, som Heber sjung om, där

“varje möjlighet behagar
Och endast människan är usel.”

Några fiskebåtar låg för ankare i en minihamn. Naturen hade lagt sig tillrätta för den lilla fiskarkolonin, vilka inte hade råd att bygga sig ett eget skydd mot de ibland vreda vågorna; och överallt låg etthundra vackra juveler dalen, på berget eller idylliskt utspridda annorstädes. Fiskarnas hem låg nära vattenlinjen likt ständiga älskare hos sina favortimöer , men de som genom sina framgångar hade övergett sin första boning befanns ig på bergssluttningen med utsikt över bukten, och hade rest mer pretentiösa bostäder i en ivrig önskan att utplåna alla spår av sin härkomst.

Ladas tog med mig till det största och mest framträdande av de husen, som byggts av en man med ett slugt sinne som hade tagit sig upp från strandlinjen; en som i sin barndom var den lilla kolonins stolthet och underhållning för sin skicklighet jämfört med sina jämnåriga, medan han i livet efter detta blev dess oro och sorg genom att utöva samma tendenser. Som yngling hade han lärt sig att skaffa pengar genom slagfärdighet snarare än genom arbete – han upptäckte att mannen som kunde köpa fisk hade en bättre position än den som fångade dem, och därför lämnade han båten. Han nådde framgång från första början. Det var inte svårt för honom att kliva över den ärliga enkelheten hos de män han lämnat bakom sig, och han blev snabbt en inflytelserik person på orten och även i kyrkan, där han emellanåt kunde ses framme i predikstolen. Han började sedan låna ut pengar i dåliga tider, till en ockerränta med villkor som till slut gjorde att hälften av båtarna i hamnen att lämna fiskarnas ägo och sluta upp i hans händer på grund av obetalda fordringar. I och med övertagandet av båten så bidrog också båtens andel av varje fångst till att öka hans välstånd och göra byn fattigare.
Hans låneavdelning behövde ett biträde, och han anställde en flicka mot vars döde far denne engelske Shylock hade förhindrats att fullgöra en skuld genom hämnd. Efter en period av halvsvält på grund av den undermåliga lönen, så planerade han för och genomförde hennes ruinerande, drev bort henne ur kyrkan, söndagsskolan och hemmet och slutligen till självmord. Byn höll andan men vågade inte yttra sig, och kyrkan vände undan blicken efter en mindre donation.
Sedan kom dagen då första grundstenen lades till den sedan länge förväntade “herrgården”, där Konferensens ordförande och andra religiösa magnater närvarade som var förtjusta över att få hedra den man som Gud hade placerat så högt över sina medmänniskor. Få människor i den landsbygden hade haft möjlighet att upptäcka vilket helgon deras Shylock var förrän ordföranden vecklade upp flaggan över hans avundade framgångar och viftade med den framför sina åhörare, som belöningen för en godhjärtad rättfärdighet; men medan främlingar applåderade på håll, så jämrade sig byns män och kvinnor i det tysta.

Det var en härlig, molnfri dag då hörnstenen lades. Kanske lite för solig – alltför varm, och en smula påfallande i sitt smicker, föreslog någon här och där förstulet; och händelserna bevisade att den åsikten var välgrunda, för taket hade inte lagts ännu innan byns kyrkorådgivare beslutsamt ombads sammanfatta sitt livs konto så här långt.

“Din dåre! Den här natten ska din själ utkrävas av dig; och då…!!!”
Det var tiden efter det där “och då” som jag betraktade då processen hade pågått i ett antal år utan uppehåll, förändring eller lättnad. Huset, som tidigare varit det förtäckta målet med mannens ambitioner, hade byggts klart, och hade nu blivit ett fängelse för hans jordbundna själ. Jag har anytt hur varje möbel i det odödliga hemmet är ett andligt utryck för någon handling, ord eller gärning ur det föregående livet; det var likadant här! Varenda detalj på platsen antog förkroppslingen av någon bedräglig och skrupelfri utmätning, ett öppet rån av någon som inte kunnat försvara sig själv, ett minnesmärke över en kvinnas fördärv, undernärda barns mat, en ruinerad familjs förannelse, en lögn, en skatteflykt, en tjuv iklädd den hycklande ångerfullhetens ord, en kallhjärtad hämnd, en kylig beslutsamhet att krossa andras framgång. Hans liv hade varit välfyllt – “Man måste sätta fart om man ska få något gjort”, var hans motto – och han var fullt sysselsatt med skörden av detsamma. Ettusen pladdrande spöken höll honom upptagen med ärenden som han tvingades ägna sig åt. Det fanns ingenstans att fly. Hans ångerlösa själ erkände inte sin synd; men även om han hade få chanser i stunden, så skulle han övervinna dem och sedan skulle världen få se vad han skulle göra.

Sådan var hans upproriska beslutsamhet när jag såg honom. Hans mask hade tagits av, och hans religions strålglans hade förlorats sedan länge. Han visste att han kämpade mot Gud, men skulle fortsätta kämpa tills han vann.
Det var det mest förskräckliga hämndscenario jag hade bevittnat så här långt, plågad i sin hopplösa kamp för att komma undan, och samtidigt rasande med envist trots. Men det ihärdigaste stinget han genomled var övertygelsen om att hans straff sågs och kändes till av både levande och döda som gick förbi.

Ladas sade inget som förklaring, utan överlät åt mig att utläsa historien på egen hand och dra mina egna slutsatser.
“Är du nöjd?” frågade han till slut. “Om det är fallet så går vi, så att jag kan visa dig hur vi bistår sådana själar när de ångerfullt söker hjälp.”
Vi återvände till platsen där han vanligen arbetade, där vi fann att flera av hans medarbetare fokuserat betraktade en förtvivlad kvinna som hade kullkastats i någon ovärdig konflikt. Hon hade fallit, kämpade och jämrade sig i sitt lidande, hennes händer drog krampaktigt i håret och öronen som om hon ville sluta av dem i ett försök att finna lättnad, om så bara i en förändring i de kvalens natur som det var omöjligt att fly undan. Plötsligt reste hon sig på fötter som för att kasta sig in i tvisten igen, men stapplade bakåt som om synen av en annan vedergällning konfronterade henne. Hon grep om sitt huvud med händerna, vinglade och brast sedan med ett känslosamt rop ut i tårar.
“Min Gud! Min Gud! Ska den här tortyren aldrig upphöra?”
Jag hade knappt uppfattat att utropet var på väg förrän hon hade omgetts av och lyfts upp av de änglar som hade väntat, bland vilka det uppstod sådana glädjeyttringar att de nästan skymde den vädjandes plågor. I den handlingen såg jag och förstod den väntande snabbheten som lovar “innan de ropar ska jag svara”; jag såg på egen hand hur de eviga armarna ständigt finns under oss, och de behöver bara en ångerfull själ för att de ska lyftas och bära den fallna in i frälsningens citadell.
“Det är över, min syster; den här meningslösa delen av ditt lidande är nu över, om du vill komma härifrån”, svarade en av de hjälpande. “Gud har alltid mer nåd med oss än vi har med oss själva. Han har redan hört ditt rop och vi skickades för att besvara det redan innan det undslapp dig. Kom, luta dig på oss, och vila en stund, sedan visar vi dig vägen till en plats där ingen mer meningslös smärta kan nå dig.”
“Jag kan inte vila här!” utropade hon. “Åh, om ni har någon medkänsla så ta med mig från den här obeskrivliga plågan!”
“Kom då så visar vi dig vägen som leder till vila. Vi skulle så gärna ha burit dit dig om det vore möjligt, men det är bara i heligheten som vi finner den perfekta vilan, och ditt förflutnas synder har befläckat ditt liv så att du nu behöver renas innan du kan klara av närvaron av den renhet du frågar efter. Men Gud i sin obeskrivliga kärlek till dig har ordnat en väg för dig att nå den på, och med Sin egen hand kommer Han leda dig dit. Men var inte rädd. Det värsta är över nu. Vilken smärta som än väntar i din framtid kommer att vara renande och förbereda dig för den vila du söker. Gud är inte arg på dig – Han har medkänsla, älskar dig och önskar föra dig till Sig själv. TIll och med det straff du har genomgått hade utformats för att få dig att vända ryggen åt dina synder för att söka skydd i Hans kärlek, och det som ännu väntar kommer enbart vara nödvändigt för att korrigera det förflutna. Du minns Kristus berättelse om den förlorade sonen? Du kommer märka att Gud är precis likadan i Sina handlingar mot dig. Han kommer snart att möta dig med en faders välkomnande famn och låter dig aldrig springa hemifrån igen.”
“Fortsätt prata”, vädjade hon. “Jag följer med er vart som helst om ni pratar med mig på det där viset. Ni är snälla! Ni hatar mig inte! Jag kan anförtro mig åt er. Ni får mig att vilja vara god – om jag nu kan vara god! Fortsätt prata, snälla. Ja, ni får ta med mig till Gud om ni vill; men fortsätt gärna. Om andra hade talat till mig som ni kan tala, så hade jag lyssnat – jag hade lärt mig att älska Gud för länge sedan!”

Hon pratade hysteriskt med långa pauser på grund av utmattningen, mellan sina ryckiga meningar; men stormen som så skoningslöst hade slitit i henne dog snabbt undan, medan räddningsteamet tog med henne längtre och längre bort från platsen hon varit bunden till. Det var inte bara de medkännande orden från den andesyster som talat som bidrog till den här önskvärda effekten, utan atmosfären av kärlek och förtroende som gruppen omgav henne med som gav en ständigt ökande tröst, medan de förde henne till hennes eget helvetes mer hoppfulla tillstånd.
“Vi kommer inte följa med dem”, sade Ladas; “hennes fall skulle knappt ge dig en särskilt klar uppfattning just nu om hur helvetets regim verkligen är.”
Hade valet legat hos mig så hade jag kanske följt efter, för att få veta mer om kvinnan som väckt mitt intresse och min medkänsla så; men min guide hade uppenbarligen en tydlig plan för min undervisning, så jag påminde mig själv om hur omöjligt det är att följa något till dess ände där allting sträcker ut sig i evigheten, och accepterade hans förslag och korsade gränsen mellan de två tillstånden i en motsatt riktning som följeslagarna till den just befriade kvinnan tagit.
Vår nya rutt ledde in oss i ett jämförelsevist mörkt land, med faror och fallgropar, motbjudande och fullt av rädslor, där män och kvinnor vandrade omkring som rädda skuggor, noga med att hålla sig undan till och med medan de ropade efter hjälp och medkänsla.
Vi hade knappt kommit dit förrän jag hörde ett skri som sände en rysning av skräck genom mig.
“Hjälp! Hjälp! Jag är blind!”
Som svar hörde jag ett eko av skratt.
“Vad är det?” frågade jag.
Ladas uppmärksammade mig på en kvinna på lite håll.
“Hon önskar komma till en plats där hon kan känna sig trygg, men det är omöjligt eftersom hon inte har något förtroende för någon, inte ens sig själv.”
“Hur kommer det sig?”
Ladas studerade henne noga en stund innan han svarade.
“Hon är ett exempel på den moraliska feghetens helvete. På Jorden hade hon en förmögenhet som missbrukades på ett slösaktigt vis i den fåfänga föreställningen att hon därigenom gottgjorde för försummelsen av sina plikter som kvinna. Hon fruktade allt obehagligt, och med sitt guld tänkte hon att hon därigenom hade en garanti för att undkomma allt som var ens var i närheten av vad hon ogillade. På grund av hennes donationer så lät man henne ha sina harmlösa idéer, och försäkrade att det inte var nödvändigt för hennes känsliga sinnen att plågas. Gud skulle godta att hon köpte sig fri från att hjälpa andra personligen. Nu ser du henne när guldets privilegium har försvunnit, på en plats där fallgropar som skillnaden mellan samhällsklasser och en ädel börd finns överallt, och den moraliska fegheten har utvecklats till en total blindhet där det behövs den skarpaste blick för att kunna fly undan ettusen verkliga plågor som fötts ur hennes tidigare oädla och ovärdiga rädslor. Vi kan inte hjälpa henne. Hon utformade avsiktligt sitt eget helvete, och måste nu vistas där tills hon, när hon betalat den sista kronan på den skuld som dess tillkomst orsakat, får sin frihet genom att synen återställs och hon kan finna vägen till den trygghet hon önskar sig.”

Efter det här fick jag bevittna ett lidande som jag inte ens kommer försöka beskriva. Det var priset som mätts ut till någon vars “omänsklighet gentemot människor” förmodligen utgör lågvattenmärket för syndens fördärv: Nero, Roms vällustige och lynnige modersmördare. De som skulle göra ett försök att få en inblick i den här synen får inte glömma att i helvetet så måste en orubblig och oundviklig rättvisa för varje begånget brott mötas och betalas av; och även att den värsta brottslingens själ i den avkroppsligande processen är lika känslig för lidande som det ljusaste helgon är för njutningen i glädje. Det finns bara en standard för känsligheten i andelivet, och varje själ är stämd efter sitt korrekta tonläge i den konserten. Försök nu göra en uppskattning av de brott som måste sonas för i just det här fallet, och räkna om du på ett rättvist sätt kan göra det ut vilket saldo som ännu återstår efter vad som hittills har genomgåtts, och det nuvarande tillståndet i själen som rättvisans piska ännu faller på.
Om du fått den bilden rätt så ger det dig en blek aning om helvetet.
Jag hade ingen önskan om att dröja kvar i närvaron av en sådan tortyr, där varje beröring och fordran enbart var den rättvisa återbetalningen för vad dess mottagare hade delat ut med hårt hjärta och sarkastiskt förlöjligande. Jag kände inte heller att jag vill fråga närmare om hur helvetet anpassar sig efter den mångfald av påföljder det måste utkräva som förvaltare av den gudomliga rättvisan. Jag hade sett tillräckligt. Om bara Jorden kunde se den syn som låg framför mig så skulle den sätta samman en vädjan om livets rättfärdighet och framföra den så som dödliga öron aldrig förut hört den.
“Det verkar nästan otroligt”, kommenterade jag till Ladas, “att en människa kan tjäna ihop till en sådan bestraffning under ett enda livs fåtaliga år.”
“Det är en slående uppvisning av människans förmåga till gott eller ont”, svarade han. “Det är inte någon del av mitt uppdrag att störa eller tränga mig på den här förtvivlade mannen, annars kunde jag ha uppmärksammat dig på uppräkningen som alltid finns framför honom där han kan se varenda enskilt sting som han går igenom. Han kan se vad som redan har avtjänats och vad han har kvar att betala. Det finns inget sätt att tvista om huruvida priset är för högt eller orättvist, för hans minne och samvete bedömer fallet, och de är inte mottagliga för mutor och de avviker heller inte från rättmätigheten i någon av de påföljder de måste fastställa.”
“Tillståndets hjälplöshet verkar öka dess förfärlighet, men det är en viss lättnad att se att han varken är bunden eller instängd bakom fängelsedörrar.”
“Det behövs inte något sådant”, svarade Ladas. “Han är sin egen garanti mot varje försök att rymma.”
“Är det aldrig någon som försöker?”
“Nej! Helvetet är inte en plats för uppror, utan ett underkastande inför rättvisan, och varje själ inom dess utsträckta herravälde har lärt sig av erfarenhet att Guds kärlek är lika kraftfullt närvarande här som i den högsta av Himlarna. Det här vidkännandet ger kanske upphov till ett av helvetets skarpaste sting – ångerfullheten över att man så omoraliskt har syndat mot en så oföränderlig tillgivenhet, som fortfarande har medkänsla där andra skulle söka efter välförtjänt hämnd. Här förs synden tydligen hem till syndaren som en frivillig och avsiktlig handling mot vad denne vet är rätt, eller en lika brottslig vägran att skydda det rätta, och man förstår att helvetets syfte och uppdrag är det bästa som evig kärlek och visdom kan utfärda för att genomföra en fullständig frälsning från synden som förberedelse på åtagandet av det gudomliga barnaskapet. Livets första stadium har olyckligtvis missförståtts, missriktats, missbrukats; människan har i sin okunnighet tagit på sig att tolka eviga lagar i ljuset av så kallad mänsklig rättvisa, vilken kan mixtras med och som påverkas i hög grad av tal, nyckfullhet eller andra svagheter på Jorden. Eftersom Gud inte reser upp en domstol på varje torg och leder fram varje förövare för en omedelbar och publik reprimand, så föreställer man sig att synd bara bestraffas i teorin, och dristiga lagbrytare lyfter huvudet högt, och skyndar med andlös fart från synd till synd. I allt detta så utökar människorna bara sin fördömelse. De vet och erkänner att naturliga lagar inte underkastar sig någons nyckfullhet! Man kan inte muta en eld så att den inte bränner ett barn, och inte heller hålla den ansvarig för att den gör det på grund av barnets okunnighet. Det är eldens natur att bränna – det är också syndens natur att bestraffa. Ingen människa kan leka med någon av dem utan att betala den ofrånkomliga påföljden. Slutsatsen som dras utifrån fördröjningen när det gäller bestraffningen av synden är lika felaktig, och här blir människorna återigen de mest skadliga vittnena mot sig själva. När en brottsling döms på Jorden så protesterar mänskligheten mot att dennes straff ska ske till allmän beskådan, och förordar nåderikt att detsamma ska utföras inom fängelsets domäner. Helvetet är Guds fängelse, framtaget för att rädda de som går under och lyfta upp de fallna; och det fungerar så bra att hittills har ingen själ passerat dess portar utan att helt och fritt erkänna att: “Jag har syndat.”
“Inte en enda?” frågade jag.
“Nej. Något sådant skulle vara omöjligt. Låt mig rikta din uppmärksamhet mot ett bortglömt och försummat ljussken som Kristus kastade över den här punkten i sin liknelse med den rike mannen i helvetet. Han var så medveten om närvaron av kärlek och medkänsla att han trodde att det svalkande vattnets välsignelse skulle skänkas till honom, och när han förstod att tillståndet var bortom rättvisans gränser, så vände han omedelbart sinnet till sina systrars och bröders frälslning.”
“Jag har aldrig sett det på det viset förut.”
“Vi har alla mycket att se och förstå innan vi helt förstår den sanna innebörden i det evangelium som Kristus förkunnade”, svarade mitt sällskap.
“Är systemet med isolering generellt?” frågade jag, med tanke på de två fall jag hade sett.
“Nej. Behandlingsmetoden varierar lika mycket som den synd man sonar för.”
“Med en sådan perfekt lag i ostörd verkan så undrar man nästan vad det återstår för Djävulen att göra.”
“Vilken djävul menar du?” frågade han, med den avsiktliga och musikaliska mjukheten i rösten som han använde när han kände en allvarlig medkänsla.
“Jag menar mänsklighetens stora ärkefiende.”
“Ärkeängeln som föll från Himlen?” föreslog han.
“Ja; Lucifer och alla hans anhängare.”
“Har du någonsin ägnat någon tanke åt vilken inverkan en sådan störning i Himlen skulle ha, om det vore sant?”
“Om det var sant!” utropade jag. “Men självklart är det sant!”
“Varför så självklart?” frågade han.
“Därför att – ja men, det måste vara det! Vi vet att det är det.”
“Säg hellre att du har lärt dig att tro att det är det. Du kan inte veta det, för det är inte sant! Den berättelsen har hittats på av präster som en del av ett rättfärdigande av deras kults existens. Hela prästerskapets vävnad har byggts upp utifrån fel och odödlighet. Guds budskap till Jorden överförs alltid genom profeters inspirerade tal, den representeras inte symboliskt av stilar, ceremonier eller ritualistiska skrudar. De offer Han förordar är återhållsamhet i upprördheten, uppgivandet av själviska fördelar för att hjälpa någon annan, och de hyllningar av kärlek som erbjuds Honom genom att betjäna de lidande. Hans valda altare är det som upprättas i ödmjuka hjärtan av ren hängivenhet; Hans tempel är ett liv som tillägnas Hans önskan för mänskligheten. Kristus var en profet och korsfästes på grund av prästers inflytande och hat, ett faktum som för alltid borde ha förseglat domen för den uppslukande kult som han inte hade några ord utom fördömelse för, och mot vilka han alltid bibehöll en attityd av trotsande motstånd som en produkt från helvetet – vars symbolik är (eftersom prästerskapet fröjdas åt symbolism) fel, missuppfattning och behov av korrigering.”
“Men menar du verkligen att säga mig att det inte finns någon Djävul?”
“Det gör jag. Jag har aldrig hittat någon sådan varelse här, och om han existerade så skulle jag ha träffat på honom många gånger under den tid mitt uppdrag arat. Men låt mig be dig att överväga en stund vad en sådan individs existens innebär, så kommer du snabbt förstå vilket omöjligt, absurt och allt som allt otänkbart tillstånd saker skulle behöva vara i för att möjliggöra honom.”
“Om det här är sant så blir alla andra uppenbarelser som jag fått obetydliga i jämförelse.”
“Låt det vara ett tag. Och om vi går tillbaka till själva begynnelsen av påhittet, så fundera en stund på hur ett sådant fall av änglar, som han uppstod ur, skulle förstöra möjligheten för en Himmel.”
“Hur då?”
“Om hans förmodade uppror någonsin ägde rum, så skulle Himlen vara mer fri från syndens närvaro än Jorden. Var skulle perfektionen och dess garanterade helighet i den vara, eftersom synden en gång hade uppstått i sinnet hos någon som står intill Gud? Ett sådant fall skulle fördriva vilan och förtroendet för alltid, och utan dessa skulle Himlen inte kunna existera.”
“Det verkar så.”
“Återigen”, fortsatte han, så är antagandet av en sådan personlighets existens ett hädande mot Gud.”
“Hur?”
“Därför att om ett sådant fall hade ägt rum så skulle Gud inte bara ha vetat om det i förväg utan också förutbestämts av Honom, för annars skulle Han inte var allvetande och allsmäktig; och om Han hade förordat det och faktiskt har de här egenskaperna så skulle Han varken vara helig eller sann. Därmed är det omöjligt för någon Djävul att existera och Gud vara kvar. Rättfärdigheten förbjuder det; det är en motsägelse mellan villkor och oförenligt.”
“Men tvivlet uppstår om det moraliska problemet inte kan lösas på djup som människans sinne inte har förmågan att omfatta ännu.”
“Några problem är nödvändigtvis av den naturen, och kräver flera tidsåldrar innan vi kan greppa och förstå dem, men det här är inte ett sådant. Det är en fullstänigt säker slutsats att dra att det som motsäger förnuft och sanning inom gränserna för människans förståelse aldrig kan förlikas för dem utanför dem. Inget kan till exempel få två linjer som ritats i räta vinklar löpa parallellt, och det är exakt den figuren som representeras i samexistensen av Gud och en Djävul. Som jag nämnde, så är de två en oxymoron och och omöjliga att förlika inom intelligensens domäner vare sig nu eller framöver. Det är stor skillnad på det och en fråga om exempelvis Guds natur och substans – om vi förmodar att Han besitter substans – där vi tillitsfullt får hoppas att framtiden innehåller sådan kunskap som nuet inte har någon förmåga att uppenbara. Men frågan om en Djävuls existens börjar filosofiskt sett vid räta vinklar i förhållande till varenda moralisk kvalitet hos Gud, och ju mer vi undersöker frågan desto mer hopplöst trasslar den in sig i motsägelser. Det enda mysteriet med det är att intelligensen under så lång tid kan betrakta den traditionen som värd att överväga.”
“Nu talar du förstås utifrån den högre kunskap som erhållits genom erfarenhet här.”
“Även om jag talar utifrån en sådan position så har Kristus demonstrerat det faktum att vår kunskap är tillgänglig för de på den andra sidan; men ett uppriktigt undersökande är allt som krävs för att någon ska plocka isär ett sådant påstående. Prästerskapet vet detta alltför väl, och av självbevarande orsaker så förbjuder de allt undersökande såvida det inte åtföljs av en prästerlig tolkning. Du och jag befinner oss emellertid bortom den ecklesiastiska jurisdiktionen, och eftersom jag gillar att dra upp fel med rötterna bortom alla möjligheter till framtida problem, så kan vi titta lite närmare på den här frågan, där vi knappt har gläntat på dörren ännu. Enligt traditionen så var Lucifers mål med att dra igång sitt uppror i Himlen att säkra mer makt än han redan hade. Milton säger:

“i sitt sökande
efter mer ära än hans likvärdiga,
Så litade han på att han var jämställd med den Högste
Om han skulle motsätta sig Honom, och med sikte
På tronen och Guds monarki
Startade han ett hädiskt krig i Himlen och stred stolt
I ett fåfängt försök.”

Motsägelserna i den här prästliga fabeln rasar över en, och man kan knappt hitta något som liknar en logisk riktning genom denna absurditetens labyrint. Gjorde Lucifer ett fåfängt försök? Före sitt uppror var han en ärkeängel som ville ha lika mycket makt som Gud. Vad förlorade han i sitt misslyckande? Sin plats i Himlen, som han aldrig var lämpad förpå grund av sin själslig orenhet. Vad vann han? En tron – om inte den han sökte uppnå, så var det fortfarande en tron – där en tredjedel av Himlens invånare löd hans befallningar; han fick frihet från sin tjänstgöring och blev Prins över luftens makter, och Gud över världen, som han genom sin revolt bröt loss ur dess Skapares hand. För att säkra den här världens frälsning så förmodas Gud ge sitt medgivande till att Hans egen oskyldige son mördas genom vilket alla tidigare galenskaper, oförenligheter, omoral och svårigheter ska rättas till och korrigeras, men hur detta ska uppnås har ingen någonsin kunnat förklara. Under tiden fortsätter Djävulen att styra över jurisdiktionen som om ingen försoning hade skett, och den större delen av mänskligheten hamnar under hans andel, och Gud kan inget göra för att undvika det. Jag behöver säkerligen inte säga något mer om ett sådant felaktigt och omoraliskt påstående, likt en förolämpning mot intelligensen och en hädelse mot Guds kärlek och visdom.”
“Då måste teologins hela system kastas ut, för utan Djävulen faller allt i bitar.”
“Det är inte aspirationen att vilja ta reda på något om Gud som vi frånsäger oss, utan det mer än fruktlösa felet i att formulera förslavande dogman om Honom genom spekulativa filosofier, och lära ut dessa till världen som Guds uppenbarelse om Honom Själv, genom att använda Kristus namn som en auktoritet i den handlingen. Det är av den orsaken som biståndet på Jorden har misslyckats, och förkunnelsen om sanningen har återgått till oss själva. Varken familjer eller kungariken som går emot sig själva kan stå upp; och Gud regerar ensam i Himlen, i Jorden, i helvetet – alltid och för evigt samma allsmäktige som frälser. För oss och i hela det skapade universumet finns det bara en Gud, och bredvid Honom finns det ingen annan.

KAPITEL 10: NÄRMARE DIG

“Kom nu undan med mig och vila en stund!
Vila i min frid – det skulle glädja mig så.
Lägg ditt huvud mot mitt kärleksfulla bröst
Dit ingen får komma utom en omtyckt gäst.

Så kom så att vi får lära känna kärlekens djup.
Jag har sökt dig länge, har älskat dig länge och väl.
Har känt dig, om än jag var okänd för dig!

Kom nu undan, så att jag får visa mig själv –
Får tala med dig som jag har älskat så
Och vinna din kärlek och göra dig till min.

Kom, kom med mig och känn den gudomligaste kärlek;
Dess outtryckta glädje, dess välsignelse och extas;
Dess höjd, längd, bredd och djup – dess himmel;
Dess makt över döden; dess frid för stormdrivna;
Dess eviga vila! Kom med mig och vila!”

Efter min rundtur i sällskap med Ladas så hade jag en stark önskan om att vara ensam. Så här långt i mitt liv så hade jag inte träffat någon som talat så oreserverat med mig om Kristus, och också sökt basera allt han sade på denne store auktoritets enkla lära. Han verkade besitta en mystisk kraft – genom sitt sätt och sin utlärningsmetod – att reducera allt jag tidigare sett och hört till ett ordnat system i vilket det framstod som en konsekvent planritning som jag hittills inte hade förstått tydligt. Jag hade aldrig tvivlat på att det fanns ett sådant system, men så här långt så hade jag inte begripit det, förrän all osäkerhet, under hans vägledning, hade försvunnit och jag stod förtrollad framför uppenbarelsen av gudomlig lag och ordning, vilken tystade och övermäktigade mig med sin majestätiska skönhet.
Nu kunde jag förstå nödvändigheten i att den här överraskande tystnaden om Kristus hade upprätthållits så länge. Ladas lämnade inte Mästaren mer än någon av de andra som hade gjort så mycket för mig. Det var snarare så att den dväljande grunden inuti mig själv behövde brytas upp och förberedas på att ta emot det frö som han hade sått med så kraftfulla illustrationer. Alla hade arbetat tillsammans för att säkerställa resultatet, var och en hade trofast genomfört sin del, och glädjen och belöningen i skörden skulle delas lika.
Jag var inte arrogant nog att tro att jag förstod allt som Ladas hade beskrivit för mig i detalj, men de perplexa och förvirrande dimmorna hade så här långt lösts upp och lät mig spåra en bestämd kontur över Guds syfte. Den kontur som jag nu uppfattade svepte över och omgav hela skapelsens varande, och krävde de tre platserna, Jorden, helvetet och Himlen, som de tre grundfärgerna blandas i solens spektrum i de mjukare nyanserna däremellan, där alla är nödvändiga för att framställa dagsljuset. Så det stora andliga spektrumet började blandas – eller jag började förstå blandningen – till den eviga dagens enhet i det stora Hemlandet. Både Jorden och helvetet var lika nödvändiga för planen som Himlen, och Guds kärlek manifesterades lika mycket i var och en av dem.

Förhållandet de innehar nu befann sig i ett legitimt perspektiv: Jorden som en utbildande inrättning där människan avses lära sig att lyda förälderns styrning och ta emot träning i att använda och utöva sin gudomliga potential; helvetet är en nödvändig tillgång för tillrättavisningen och korrigeringen av överträdelser av disciplinen och när man inte lyckas förbereda sig på ett lämpligt vis för att fullgöra framtidens plikter; och Himlen som är Faderns hus och själens naturliga hem, där vi alla kommer samlas när den utbildande kursen är över.
Här har jag ändrat bilden av helvetet något från hur Ladas använde den, men den är lika konsekvent; eller om det är förenligt så skulle den, med samma kraft, kunna betraktas som ett sjukhus för själar sjuka a vsynd; i inget av fallen kan det hävdas ett fasthållande bortom det syfte som platsen har upprättats för, och eftersom tanken på döden har undanröjts, så ser Fadern till att den sista av de förlorade kommer att sökas efter, om så skulle behövas, “tills Han finner denna.”
Det här är mänsklighetens öde, för Gud är allsmäktig och kommer att frälsa alla människor, för “de som dör i Adam ska i Kristus göras levande igen”. Omfattningen på, tillhandahållandet av och kraften i Guds frälsning är tillräckligt vid för att korrigera syndens verk, och det måste den göra, eftersom det inte finns någon som kan stå emot Honom.
Vi kanske inte kan förklara den process som varje knut av livet rätas ut med, men Gud förstår den, och vi kan tryggt låta det vara så. Den bästa människan på Jorden kan bara se vävnaden i tyget från undersidan; hur kan hon se och förstå de komplexa mönstren i den underbara designen?

“Gud sitter i den eviga maktens lugn
Och vägleder skyttlen i människans liv;
Han ser dess varp och väfta varje timma
Där Han väver någon del av Sin oändliga plan.

Han vet hur oräkenliga trådar används –
Varje dyrbar nyans i den rika utformningen;
Och skyttlarna kastas med en enastående förmåga
För Vävarens händer är gudomliga.”

Var inte rädd: Gud tar fram sin egen design i sin egen vävstol. Allt måste bli väl!

Den här justeringen av helvetets inställning, hur den sveper bort förvirringen från pilgrimens stig, och låter frälsningens planer träda fram i naturlig förenlighet med Guds eviga kärlek, och öppnar vyer över mer än hopp i uppmuntran till de som trofast sliter i vingården. Hjärtet växer sig starkt och modigt under inspirationen från segerns trådar nu, och vi förstår var den oemotsägliga betoningen ligger när vi ånyo läser löftet: “Han som går framåt och gråter, bärande dyrbart frö, ska utan tvivel komma åter med glädje, och bära med sig sina kärvar.” Så många gånger i det andra livet så hörde jag det sägas att: “Den som står ensam med Gud, står med majoriteten.” Men från Jordens synvinkel kunde jag aldrig se det. Det sanna ljuset hade äntligen kommit, och axiomet var nu klart som dagen, för Gud allt i allt och arbetar sig tålmodigt fram till slutet Han såg och utsåg från början. Jorden, döden och helvetet – om vi avsiktligt väljer att färdas hemåt längs den senare rutten – är var och en stadier på pilgrimsresan, där det bara finns en ändstation där Fadern väntar på oss. Så länge det finns en frånvarande, förlorad son eller dotter så kommer förälderns blick att söka av horisonten i fjärran, redo att gå den unga till mötes som minns sitt hem och kommer för att be om så bara om en tjänares plats. Att det äldre syskonet kan ta illa upp spelar ingen roll för den lyckliga föräldern. Den unga som kommer genom helvetet och från djävlars sällskap, om man säger så, är en dotter eller son trots allt, och den tortyr de genomlidit både betalar deras skulder och renar deras själ.
När jag tänker på detta så återvänder min väninnan poetens ord till mig med ännu mer kraft än då jag först hörde dem:

“Åh! Det är inte som människan lär oss –
Bara ett steg från Jorden till Gud;
Vi går genom dödens dal till Honom
I de kläder Jorden klätt oss:
Kallade att hylla honom i vår trötthet,
Eller sjunga medan rösten ännu
Bryts av Jordens tårade farväl –
Kan vi då glädja oss däråt?
Nej! Vi väntar på att lära oss musiken;
Väntar på att vila våra utmattade fötter;
Väntar på att lära oss svepa över harpans stränar
Innan vi kan få träffa Mästaren
Väntar på att stämma våra nyfunna röster
Efter den ljuva änglalika sången;
Väntar på att lära oss tiden och måttet,
Men tiden kommer inte vara lång.”

Vilket håll sinnet än vänder sig i sina funderingar så ligger horisonten långt bort i det slutgiltiga – för alltid. Om man tittar bakåt så kan man spåra Faderns tålmodiga, kärleksfulla, beskyddande omvårdnad i varje steg av pilgrimsfärden, inte bara till det mytomspunna Eden, utan längs tidens gator, alltför omspännande för den mänskliga bedömningsförmågan, tills synen försvinner där den såg Honom böja sig över moneran och med sin allsmäktighet omslöt den hjälplösa cellkärnan som han under de kommande eonerna skulle frambringa en gudomlig familj ifrån. Och när vi ser framåt så lyckas inte ens det starkare ljusskenet från en växande kunskap låta oss se målet. Vem kan mäta ett sådant avstånd? Om sinnet inte kan avgöra hur lång pilgrimsfärden varit från moneran till människan, hur är det då möjligt att förstå det ännu längre avståndet som ligger mellan människan och Gud? Och ändå har vi på fullt allvar fått lära oss att när en döende tjuv når skiljelinjen mellan de två så placerar han händerna därpå och slungar sig över den som en idrottare över en ribba! Så olik sanningen är från människornas traditioner! Varken händer eller fötter skulle vara till minsta nytta för att få rätt dimensioner på denna enastående, enorma klippa av ljus som reste sig framför mig, och jag visste att jag behövde vänta tills renhetens och helighetens upplyftande krafter hade utvecklats ordentligt, vars rudimentära former jag knappt ens kunde urskilja ännu.

“Evigt ljus! Evigt ljus!
Så ren själen måste vara
När den sätts inför Din sökande blick,
Den krymper inte, utan kan med lugnt välbehag
Leva och se på Dig.

Åh! Hur ska jag, vars medfödda sfär
är mörk – vars sinne är dunkelt,
Se ut framför det obeskrivliga,
Och över min nakna ande bära
Den oskapade bjälken?”

Man står barfota intill den helgonaktige Binney när han ödmjukt ställer den här frågan, och trösten vi får i svaret är: “Gud vet.” Det är tillräckligt. Vi kan vila i det. Han är författaren till och den som avslutar utbildningen. Han planerade det hela, markerade ut dess tider och årstider, enligt Sin perfekta kunskap och vishet. Hans tid är bäst. Det är för oss att vara aktsamma så vi inte dröjer. Det är för Honom att leda oss längs den väg Han känner till så väl. Tidsåldrar är som ljusglimtar där dagen är evig. Det oändliga kan inte förändras. Det finns inga sena ankomster där tiden inte existerar. Själen som håller takten till kärleksmarschen rör sig framåt inuti Himlens atmosfär, dess glädjebägare flödar över längs hela vägen. Vad mer kan den önska? När vi växer så ökar glädjen, men vi kan aldrig bli mer än fulla, och om vi förses med vad vi önskar i ett sådant överflöd längs vägen, är det då inte ytterligare lycka att tänka att slutet ännu är så långt borta och osett?Och att sedan tänka att det i all skapelse, förfluten, nuvarande och framtida, inte finns en enda själ utanför den här designens omfattning och verkan. Han “lämnar de 99 i det vilda och går efter den som är bortsprungen tills Han hittar den.” Förstår du det här? Du som inte kunde hålla med mig när jag sade att Jordiska relationer inte existerar i Paradiset, ser du inte hur mycket större, ädlare och vidare Guds lag är? Inte bara din bror, far, make, hustru, son och dotter hämtas in; utan varje bror, far, make, hustru, son och dotter måste följa med dem, för att Gud ska kunna vara allt i allt. Det är vad vi kommer upptäcka att Himlen är när vi uppnår den. Är det inte så en Föräldra-Gud skulle göra? Tänk hur allt detta står i kontrast mot människans egen uppfattning om Himlen och helvetet, där den senare innehåller den större delen av mänskligheten, och invånarna i den förra ser ut över murvärnet och uthämtar en ökning av glädjen när de betraktar de förlorades plågor!
Men nog om detta. Sinnet vänder sig bort i motvilja och avsmak vid en sådan tanke. Inte undra på att de som uttalar sig om en sådan omänsklighet finner sina kyrkbänkar tomma och intelligensen vänder sig från kyrkan till naturens inspiration.
I detta kontemplerande skulle jag vilja ge Mästaren det sista ordet. “Ta mitt ok på dig, och lär av mig, för jag är ödmjuk och anspråkslös i hjärtat, och ni kommer att finna vila för era själar”. Vila! Åh, som vi alla behöver den! Den hittar vi bara när vi delar ok med Kristus. Ett prästerligt ok, oavsett hur pråligt, kommer att vara förtretligt och tröttsamt. Det möjliggör inget betande på gröna ängar, ingen uppfriskning vid porlande källor, men i det ecklesiastiska åkdonet som du selats till så fraktas det foder som kyrkofäderna tillhandahöll för många sekler sedan och som antas kunna tillgodose alla behov tills alla människor har korsat floden Jordan. Men Kristus ok väger lite och hans börda är lätt, för han litar på Gud ber: “Ge oss idag vårt dagliga bröd”, och kommer att göra detsamma imorgon och varje dag. “Tillräckligt fram till dagen är ondskan därav” är hans livsregel, och det dagliga behovet av mat håller honom nära Fadern, som han beror på för det han behöver. Färsk mat för växande själar är Hans ständiga omsorg. “Människan lever enbart av bröd, utan varje ord som når ut ur Guds mun”, och Kristus skulle låta oss äta den maten varm med inspiration, inte få våra andliga tänder att gå sönder genom att försöka tugga oss igenom det förstenade bröd som ekumeniska råd har bakat. Kristus var en profet, inte en präst, och frälsningens brunnar som han hämtar vatten för sin dagliga uppfriskning torkar aldrig ut, utan, liksom Gud som grävde dem, så är de “samma igår, idag och för alltid.” Böj dig fram och drick och lev.”

“Kom bort till Mig och vila en stund” För så älskade Gud världen –
Så älskad! Så älskad” Jag kan inte säga något annat!
Dess musikskepp drev nära mig,
Jag var omgiven av en döm då jag steg ombord
Och “Guds Frid” lade ut mot havs.
Med det flödande tidvattnet i ett heligt lugn
Varje vågskvalp kysste oss om och om igen;
Där jag lutade mitt huvud mot Mästarens bröst
Så älskad! Nog! Han och jag var ett.”

KAPITEL 11: EN LÄRDOM OM SKAPANDE

Låt mig hoppas att de föregående upplevelserna tillsammans med de lärdomar jag har försökt hämta därur kommer att visa att jag inte på något vis har någon lös uppfattning om synden och dess konsekvenser.

Om vi nu ser på andra scenarion, så vill jag här berätta om en incident som visar hur Paradiset anpassas för att åta sig, där behovet upstår, hela det utbildande arbete som hör samman med en själ som Jorden egentligen ska genomföra.
Jag har mer än ett flyktigt nöje av att göra detta, för jag är säker på att en inblick i det stora arbetet med att utbilda barn på vår sida kommer att vara av genuint intresse för mina läsare; och för det andra för att jag skulle vilja bestrida en felaktig idé som slagit rot i några sinnen om att det krävs en nästan ändlös rad med återfödelser på Jorden för att förklara “några av livets mest förbryllande problem.”

Det kommer vara närmast omöjligt att gå igenom frågan om reinkarnation på ett uttömmande vis den här gången, men låt mig i korthet säga att det är ett ämne som jag under mitt jordeliv hade mycket medkänsla med, och har undersökt vitt och brett sedan jag korsade gränsen, med det här resultatet: bland de själar som fortfarande befinner sig i jordbundna tillstånd – från vilka alla upplevelser måste tas emot med aktsamhet och inte ageras på förrän de har bekräftats från mer pålitliga källor – så finns det många som uppriktigt tror att reinkarnation är ett faktum, och lär ut det som sådant; bland de som har gått över från de här tillstånden och lärt sig att acceptera sanningen för sin egen skull, som vet och studerar, spårar ursprung och sekventierar många av dem genom oanade tildsådrar bortom den normalt kända historiens uppkomst, så har jag inte träffat en enda som visat att teorin om pånyttfödelse är sann. Tankens ursprung finner vi i den primitiva vidskepelsen. Utan en definitiv kunskap om odödlight och en lika stor visshet om att människan är mer än en enkel kropp, så har det alltid varit ett problem för det outbildade sinnet med vad som händer när kroppen slutar andas och börjar förruttnas. Okunnighetens filosofi är alltid kvick, och den primitive löste problemet genom att låta det nyfödda barnet andas in en döende människas andedräkt, och på så vis gavs det utgående livet en annan kropp, i en önskan om att fortsätta sin existens. Från den här grova starten så har överföringen av själar utarbetats om och om igen på olika vis med mycket filosofiskt resonerande och spekulerande, men det står stilla där vi fann det – en grundlös vidskepelse, fortfarande inte i linje med Guds lagar, kärlek och syfte. Jag är inte alls omedveten om fascinationen för ämnet, och skulle av den orsaken villigt fortsätta samtalet om detta om det på ett rimligt vis låg inom vad mitt nuvarande syfte omfattar. Men eftersom det inte är så, så måste jag motstå frestelsen för stunden, med hopp om att jag kan återvända till detta någon gång i framtiden. Däremot kan jag emellertid kanske få rikta uppmärksamheten mot det icke-studerade sidoljus som növändigtvis kastas på frågan genom dokumentationen av mina generella erfarenheter, vilka jag tror med någon grad av rimlig tydlighet kommer att visa att Gud har sett till att uppfylla alla rättmätiga krav som möjligen kan uppstå med långt snabbare och mindre omständliga medel än ett sådant kringgående och hypotetiskt system.

Ha alltid i åtanke att alla Guds krav från människan baseras på rättvisa. Att förvänta sig att perfektion ska framställas ur icke-perfekta omständigheter vore att förvänta sig det omöjliga, därför skulle uppnåendet av Nirvana i köttet vara ett tillstånd som är lika omöjligt att förverkliga som att i den dödliga kroppen kliva från Jorden till solens yta.
Låt oss börja vara resonliga och uppskatta det faktum att evolutionen från det mänskliga till det gudomliga måste fortsätta i framtiden enligt lagen som har styrt det förflutna. Vi måste fortfarande klättra från steg till steg, och medan vi gör det så måste vi ovillkorligen fortsätta att släppa det lägre tills vi genom obemärkliga gradförflyttningar stiger upp till målet. Under den här processen måste det fördärvbara ta på sig det ofördärvbara, och det “dödliga måste ta på sig odödligheten” innan vi når zenit, och ögat får skåda den oskapade strålen. Från den här handikappande begränsningen av köttet kan inte den inkarnerade själen befria sig. Det är ett bojornas hus vars inflytande man bara kan bli fri från genom att bryta sig loss, och tiotusen födslar skulle inte ge någon mer fördel, i synnerhet om minnet av allt det som har hänt tidigare inte finns där som vägledning.
Som med alla system som människan skapat så är spekulationen om pånyttfödelse en tröttsamhet och förvirring för sinnet, utan plats för vila i sin oupphörliga kamp för att fly undan en andlig Skylla å ena sidan och Karybdis å andra sidan.
Gud har tillhandahållit ett bättre sätt än detta, där jag skulle vilja bjuda in dig att uppmärksamma en fas av detta.
Det fanns en värld av mening, av löften, av hopp, i den befallning Kristus gav sina lärjungar efter att de femtusen hade ätit och mättats från “fem kornlimpor och två små fiskar.” “Samla upp bitarna som återstår, så att inget går förlorat.” Detta är den eviga princip som arbetar genom hela skapelsen. Människorna har nu lärt sig som ett vetenskapligt faktum att existensens form enbart kan ändras, och inget kan förstöras. Om det är så i det materiella, vilket är instrumentet, hur mycket mer så måste det då inte vara i det andliga, vilket är den verksamma företrädaren som arbetar genom det materiella!
När den här principen fortfarande arbetar genom Paradisets liv så manifesteras samma vaksamma omsorg om bitarna. Inget får gå förlorat. I den minsta av alla partiklar döljer sig gudomlig potential. Samla upp dessa, för var och en måste skickas till sin plats för att tillses, utveklas och bistås till att uppfylla sin tilldelade sfär. Det är en av barnkamrarna för dessa andliga bitar som jag vill ta dig till nu, där vi kan betrakta och lära oss att förstå hur Paradiset handskas med den första delen av sinnets och intellektets utveckling. Jag använder termen “andliga bitar” överlagt i det här sammanhanget, eftersom vi ska få träffa inte bara själar som gått bort i födelseprocessen, utan också andra som halvvägs genom graviditeten inte kunde göra mer än en svag, självgående rörelse och sedan upphöra. Dessa är verkligen bitar av mänsklighet, och ändå överlever de och får varsam hjälp att uppnå en komplett och stark mognad.
Så vackert och omsorgsfullt överlappar den andliga sfären den fysiska att de mest lämpliga tillhandahållande har ordnats för att nå fram till och skydda alla sådans små, vilka Jorden aldrig känns vid. Okända och med en ouppmärksammad existens så lever de ändå. Ingenting får gå förlorat. Guds planer har lagts fram för att rädda till och med till det yttersta, och barnkammaren/hemmet som vår välbekante vän Cushna leder är en av de många inrättningar som utsetts för den sortens arbete som rör barnen.
Det finns gott om levnadsutrymme där – och när jag säger gott om så menar jag inte enbart att varje barn har fått ett stort fysiskt utrymme, utan jag menar de generösa, överflödande omständigheter som är så kännetecknande för allt Gud gör – för ungefär 2 000 själar som sträcker sig från de bebisar jag talat om som övergetts på gränsen, till de som har funnits på Jorden i flera månader, där gränsen inte avgörs så mycket av ålder som av andra omständigheter som vi inte behöver gå igenom här. De hämtas från varje nationalitet på Jorden och förs upp tillsammans, där en av de allra första insatserna är att förhindra eventuella ansatser till rasbaserade skillnader och upprätta enheten hos den mänskliga familjen. När den preliminära inriktningen har skpat möjligheten att fortsätta, så rör sig barnet från styrka till styrka genom avancerandet och uppstigandet genom evighetens skolor.

Longfellow slog an ett ackord av verkligt andlig musik när han sjöng om en som hade gått över till Paradisets domäner:

“Vi ska inte återse henne som ett barn;
Utan när, med vild förtjusning,
Vi omfamnar henne mot våra hjärtan
Så kommer hon inte vara ett barn.”

Barndomen och ungdomen är ofullständiga, och representerar inte sant vuxenskap mer än att gryning vore synonymt med middag. Himlen kommer, när vi når den, visa sig vara ett perfekt hem för ett perfekt folk, och alla måste klara kvalificeringen för att få komma in där. Paradiset kommer i det här avseendet att fullända det som Jorden inte har förmågan att uppnå. Det är den befogade funktion som Gud har gett en existens. Barndomen måste genomgås fram till vuxenskapets hela skönhet, och åldern föras tillbaka till den styrka och vigör den har förlorat.
Cushna själv är en slående illustration av den här senare effekten. Jag har redan pratat om det, men den fascination det väcker verkar öka varje gång jag har kontakt med den välvillige egyptiern, på vars axlar det vilar en mystisk mantel av outrönt ålder som så obeskrivligt och vackert blandas med den unge mannens sprudlande livlighet. Ni minns kanske att medvetenheten om detta var det första intryck jag fick när jag träffade honom vid Vilans hem, men i sin helhet sjönk det in i mig med större kraft när jag hittade honom så aktivt engagerad i att utbilda barnen i den här scenen med mer än en älvlik förtrollning, vilket jag var säker på var en bättre plats för att lära känna honom som han är.
Jag vet inte om människan hade framställt hemmet eller om hemmet människan, men oavsett vilket så har de två definitivt med varandra att göra lika mycket som värmen med elden eller ljuset med solen. Platsen var otvivelaktigt utformad för att uppmuntra livets första utveckling, men i anordnandet därav, hade inte eoner av erfarenheter lagts som ett kraftfullt bidrag, och hade inte deras visdom anpassats, mjuknat, gjorts lättarbetad till en flexibilitet som ungdomen inte hade någon styrka att tillhandahålla? Behandlingsmetoder hade skickligt tagits fram från erfarenheternas bästa efterlämningar; anpassningarna hade gjorts med en finkänslighet för att på ett naturligt vis uppfylla varje tänkbart behov. Styrka med tillväxt, inneboende karaktär med intressen, härliga temperament med progressiv beslutsamhet, ödmjukhet med kompetens, kärlek med kraft, och vördnad med framgång. Alla dessa behövde uppnås, och fick allt som behövdes för detta, tillsammans med en systematisk men varsam borttagning av varje nedärvd benägenhet till det oädla och orena. Korrigeringen av de här senare tendenserna är en av huvudegenskaperna som man ägnar särskilt och ständigt vaksam omsorg åt.

Hemmet består av ett överraskande stort antal palatsbyggnader, där var och en ligger på ett gott avstånd från sin granne och där platsen är perfekt anpassad efter just den avdelningens specifika inriktning. Bland dem såg jag Barnkammaren där prenatala barn tas om hand; sovsalar – alla unga barn behöver en viss mängd sömn – en gymnastikhall, museum, teater, laboratorium och andra platser som tar hand om varje tänkbart behov som kan uppstå. Men de mest slående anpassningarna fann man utomhus, där ett system av landskapsutformning hade byggts upp, som jag bara kan beskriva som nyfiken. Allting, överallt, verkade ha utformats för att uppmuntra till frågor, och det här verkställdes så effektivt att jag själv gick i fällan, och bad om information vart jag än vände huvudet.
Att det finns sådana institutioner i Paradiset som är utrustade med varje tänkbar utbildningsmöjlighet ligger bortom det jordiska sinnets förmåga att förstå, kommer av många att betraktas som – i synnerhet de som har lärt sig att tänka att själen ögonblicket efter döden som i en explosion får all kunskap – miserabelt materialistiskt och hädiskt osant. Jag skulle bemöta en sådan slutsats från vidskeplig okunskap med den tystnad den förtjänar, om det inte vore för det hinder det utgör på vägen för uppriktiga frågeställare som vägrar att låta någon invändning passera obemärkt.

Om vi på ett intelligent vis försöker greppa en idé om vad det är så strävar vi efter perfektion och en närhet till Gud – och det nästan oändliga avstånd som våra nuvarande ofullständigheter håller oss på från det målet, och sedan tittar bakåt för att mäta hur relativt lite vi än så länge har färdats på resan sedan evolutionens pilgrimsfärd först påbörjades, så tror jag att det inte är så svårt att kännas vid att de här förberedande stegen i Paradiset är ett absolut nödvändigt villkor för att vi ska kunna lyckas. Kommersiella och diplomatiska ställningar på Jorden säkerställs genom interimistiska undersökningar och kvalificeringar som beprövats genom tjänande och trofasthet. Ska det ses som trovärdigt att medan människorna stäler sådana krav på tillfälliga ärenden att Gud är mindre omsorgsfull när det gäller det eviga? Kristus godkännande; “Bra gjort!” är belöningen som utdelas i slutet av en lojal, trofast och hedervärd service, när den testade och pålitlige människotjänaren överlämnar sina räkenskaper. Jorden kan inte under sina mest fördelaktiga omständigheter göra mer för den här servicen än att låta oss gå igenom en preliminär examen med hedersomnämnanden. De mellanliggande, avancerade och slutliga stadierna återstår för Paradiset att förbereda oss för. Om det visar sig vara så här under de mest gynnsamma omständigheterna med ett långt liv och lätta förutsättningar, hur mycket mer kommer då inte ett sådant korrigerande bistånd behövas för de ogynnade, och de vars liv avslutas redan i barndomen, eftersom oskyldighet inte är rättfärdighet, och inte heller är intelligens helighet. Därigenom berättigas existensen av de hem jag talar om.

Som jag våndas över min oförmåga att varken i språk eller färger måla upp sceneriet som det först visades fram för min förundrade blick! Men om jag kunde hitta språket så skulle Jorden misstolka betydelsen; om jag kunde uppbåda färgerna så skulle mina kritiker mena att de är overkliga, onaturliga, och resultatet bleve ett olyckligt försök att introducera en omöjlig nyhet i Tusen och en natt. Det är bäst att jag inte försöker mig på det, utan lämnar den sortens detaljer från mina upplevelser tills du, min käre läsare, själv kan se det som det är, med ögon som anpassats till ett bredare perspektiv, och där din synförmåga kan se tydligt längs ett längre spektrum.
Man kan fortfarande befogat utropa: “Lyckliga barn som tas så om hand och skyddas! Underbara evangelium som flödar över i en sådan generositet! En storslagen kompensation för alla som har offrats på Jorden!” Var finns den man eller kvinna som inte avundas dem? Men hysch; stå stilla, för annars inkräktar vi här. Ingen vuxen eller barn lever eller dör på egen hand. “Vår tid ligger i Hans händer”, och det är bättre så. För sstunden så kanske du ser genom ett mörkt glas, men snart kommer du också förstå; då kommer du märka att Gud lett oss rätt, trots allt. Även om barnets kompensation är stor så kan du, genom att utföra din plikt med ädelmod, upptäcka att en ännu större belöning väntar dig.

“Låt oss vara tålmodiga; Jordens allvarliga lidanden
Stiger inte upp från marken,
Men ofta anta himmelska välsignelser
En mörk förklädnad.”

Jag har ingen avsikt att gå igenom alla avdelningar på institutionen. De huvudsakliga egenskaperna hos livet och dess aktiviteter här finner vi inte inomhus, och Cushnas hem är inget undantag från den generella regeln. Jag vill upprepa att det främsta målet för varje sådan institution är att främja nyfikenhet i barnens sinnen. Det tvingas aldrig på ett ovilligt eller oförberett barn några instruktioner, utan geniala konstruktioner används för att fånga uppmärksamhet och uppmuntra till en fråga om de ettusen föremålens natur eller användningsområde, där har placerats ut på frestande platser i alla delar av det älvlika landskapet. Principen vi kan observera här agerar man efter i alla stadier i livet bortom: När intresset är tillräckligt stort för att väcka nyfikenhet, så befinner sig sinnet i ett gynnsamt läge för att ta emot instruktioner, och lärarna finns alltid till hands för att förmedla dem på lämpligt vis.
Cushna bjöd mycket vänligt in mig till att ta del av en av de många barngrupper som med sådan glädje och förtjusning gick igenom sina första lektioner i Paradisets skola, så att jag skulle kunna bekanta mig med det utbildningssystem som han har införlivat.
En stund senare hade vi, utan att ha attraherat mer än en aning uppmärksamhet från de tankfullt intresserade barnen, så hade vi tagit plats nära en grupp på ungefär tjugo elever som lyssnade på en dam som förklarade naturen och skönheten hos ett grässtrå, som genom sin attrativa form och färg hade väckt ett av de mindre barnens nyfikenhet.
Redan från sin föreläsnings början förde talaren med sig mig likaväl som småttingarna till ett romantiskt sagoland av botanik i sin beskrivning av ämnets liv, vanor och historia. Sedan så höll hon, genom en uppenbarligen magisk process som jag var helt oförberedd på, i sina händer flera olika slags gräs som hon använde som jämförelser och kontraster; hon uppmärksammade oss på de grövsta och sämsta som representantiva för gräsarter som vi finner på Jorden, och de andra kom från olika stadier av det högre livet. Varje fråga från barnen besvarades med en enkel och talande liknelse som visade på sanningen hon ville fästa i var och ens minne, och hon dröjde med ett nästan alltför ledigt tålamod så att hennes lärdomar skulle förstås klart och tydligt.
När allt detta var över så häpnade jag ytterligare över att höra henne meddela att om det inte fanns några fler frågor om den delen av lektionen så skulle hon fortsätta till dess praktiska tillämpning.
Sedan följde en fullständigt förtrollande redogörelse för kemin i det grässtrået och processen som atmosfärens beståndsdelar väljs ut genom, attraheras och används för att framställa bladet i sin naturliga utveckling. Naturen framställdes som en mycket vacker men osynlig maskin som Gud utformat för att förbereda allt som behövdes för att skydda och nära människorna, tills hon en dag kan förstå hur man använder de stora, tillgängliga krafter som framställer allt som behövs genom en mycket bättre och snabbare process. Detta ledde vidare ill en vacker beskrivning av skillnaden mellan en människa och andra skapelser genom att förklara själens natur och potential, vilken besitter latenta krafter att uppnå allt som naturen uppnår, genom en kvickare process under omständigheter som hon gick igenom och förtydligade med många illustrationer.

Det verkar nästan otroligt att så unga sinnen skulle vara intresserade av så djupgående ämnen. Men Gud har sina egna metoder för att avslöja mysterier för småbarn som Han undanhåller från de visa och välbetänkta, och i upplevelsen framför mig så beskådade jag processen för att gradvis faktiskt uppnå detta synbarligen omöjliga. I dessa barnahem så förs vi väldigt nära Guds renhet, anpassad til de sinnen den ruvar över, och går över trösklarna dit där syndens skugga aldrig har fallit. Hur kan vi, som såtts i denna oskuldsfullhetens jord och som har smutsats ner av syndens föroreningar uppskatta kraften och möjligheterna i den allmäktiga kärleken?

Men för att återvända till lektionen. Efter förklaringen kom demonstrationen. Läraren lade grässtråna åt sidan, och uppmanade barnen att titta på hennes tomma och utsträckta hand, medan vi såg – lika intresserade som överraskade – ett grässtrå, den exakta motsvarigheten till det som hon baserat sin föreläsning kring, sakta ta form framför våra ögon. När experimentet var färdigt så låg originalet sida vid sida med det exemplar som skapats för oss att noga undersöka, där det ena visade sig vara lika perfekt som det andra.
Ännu var inte lektionen över. Nu var det varje barns uppgift att göra vad de kunde för att efterlikna det som deras lärare just gjort, och det här var för mig inte den minst intressanta delen av upplevelsen. Ett efter ett så fick de gå fram till instruktörens sida, som uppmuntrade och förklarade vid behov, och sedan fick de se resultaten från sina första skapelseförsök. Många var rena misslyckanden, och andra framställde något – tillräckligt för att förundra och uppmuntra till ytterligare ansträngningar, och en av dem gjorde ett väldigt värdigt försök med formen, men det återstod mycket att önska med färgen och detaljerna. Gratulationer och beröm följde, orsaker till misslyckanden pekades ut som något man kunde räkna med i början, och en snart kommande framgång utlovades generöst, och läraren fortsatte med att förklara att perfektion bara uppnås genom att studera och skaffa sig kunskaper, och lektionen avslutades med upplysningen att det skulle bli en fördjupning i ämnet nästa gång, vilket barnen blev väldigt glada över, och jag önskade nästan att jag skulle kunna fortsätta mina studier tillsammans med dem genom hela kursen som just påbörjats med en sådan iver

Detta var en väldigt liten glimt av ett av barnhemmen i Paradiset. Lyckliga hem och lyckliga de som tas emot dit.


KAPITEL 12: CUSHNA I SITT HEM

Den skolsessionen slutade när jag gladeligen skulle ha fortsatt följa den. Men så är det med allt vi träffar på i Paradiset. Ingen vet vad mättnad är. Intellektuella banketter avslutas medan aptiten ännu är livfull, så att matsmältningen inte ska överbelastas och olusten som följer på frosseri undviks. Men där rätterna bereds med anpassningspar hänsyn och förutseende för det jag just hade ätit, så kan inte en tanke förväntas på organiska störningar. När kemins djupt liggande mysterier serveras på ett så frestande och lättsmält vis av naturen och till och med skapelsen, vad finns det då att frukta för efterverkningar? Sådana väl förberedda rätter väcker bara sinnets aptit och gör det hungrigt efter ännnu fler livfulla smaker hos det som ska komma.
Men ingenting får gå förlorat. En perfekt matsmältning går hand i hand med hälsa och vigör, och här träffar vi läraren, sköterskan och den erfarne läkaren som arbetar i harmoni tillsammans som en för att framställa det bästa resultatet. Från lektionens tillgodoseende av spänningen så släpps barnen lika genomtänkt iväg att leka och koppla av i tankarna en stund, men då och då så läggs en oväntad uppenbarelse in i deras lärande då läraren glatt hämtas för att förklara och tolka. Så genom att studera, leka och motionera, eller vad som än attraherar och fångar sinnets uppmärksamhet i stunden, så används varje händelse och funktion i det liv som utforskas till att bidra med något till målet som ska uppnås genom att göra barnet

“Vackert i själens fulla expansion.”

Cushna och jag gick vidare, och han önskade visa mig mer av sitt underbara och förtrollande hems resurser och möten, och jag som inte fick delta mer i barnens lekar var glad att ge mig själv nöjet med att vara själv med honom igen.
Jag tänker inte försöka ta upp de många andra lärofunktionerna som jag blev introducerad till under det minnesvärda besöket, då det bara skulle bjuda in till en undran från mina kritiker om varför jag inte slutgiltigt lägger fram några av de vetenskapliga framsteg som Jorden ännu inte har gjort, och på så vis demonstrera att den här dokumentationen är något mer än en fantasins tour de force.
Förmoda att jag faktiskt förutsåg den här förfrågan och tydligt lade fram en av dessa avancerade lektioner i vetenskap med all precision och alla detaljer som behövs, skulle det uppnå det resultat som man hoppas på? Inte på något vis. Det kan säkerställa medgivandet att den avancerade teorin var intressant och värd att följa upp för att se vad den verkligen bestod av, men min kritiker skulle ändra riktning, hitta någon annan punkt att betvivla och befinna sig lika långt ifrån att övertygas som någonsin förr.

Övertygelse om sanningen uppnås inte med en sådan metod. Därför är jag nöjd med att lägga fram orsakerna till att jag inte gör ett sådant försök, så att jag kanske genom en negativ förklaring kan uppnå mer verkligt goda resultat än genom att ta en fruktlöst motsatt riktning.

Så först är mitt nuvarande syfte att återberätta ett urval av mina egna upplevelser i Paradiset, och när jag gör det så har jag redan haft möjligheten att hänvisa till fakta som jag just i stundn inte kunde förstå. Här minns jag en händelse i barnens tidiga utbildning, där ämnet för begrundan var, då jag observerade det, lika nytt för mig som för det yngsta barnet i sällskapet. Är förväntningen att jag utifrån sådana uppgifter ska kunna förklara och lägga fram hela skapelsens vetenskap? Min verkliga poäng är denna – Paradiset känns vid att varje barn det tar emot har gudomlig potential – är av gudomlig härkomst – och måste utbildas på ett lämpligt vis därefter. Detta börjar med en förberedande kurs, och lektionen jag hade deltagit i var den första i sin egen serie. Principiellt sett var det likadant med andra. Därför så dokumenterar jag helt enkelt, och vet alltför väl vilka missförstånd som har uppstått genom att jordbundna själar har talat om saker som de förstår så illa för att jag ska inse faran med att gå längs samma vägar. Jag skulle långt hellre hänvisa dig till Kristus exempel, som jag är mycket tillfreds med att följa. När han välsignade och bröt och mångfaldigade kornlimporna och fisken, så använde Han samma kraft på det vis som Cushnas assistent gjorde när hon reproducerade grässtrået. Hennes uppmuntrande löfte om framgång till sina elever garanterades också genom Kristus löfte till Sina följare: “Den som tror på mig, ska göra det jag gör; och större verk än dessa ska hon göra, eftersom jag går till min Far.” Men han förklarade aldrig för eller instruerade sina lärjungar i den process som han använde för att utföra sina mirakler. Varför? Låt honom svara. “Jag har många saker att säga er fortfarande, men ni kan inte ta emot dem nu. Icke desto mindre så kommer han, Sanningens ande att vägleda er alla in i sanningen.” För det andra, så även om jag har närvarat vid och bevittnat många vetenskapliga demonstrationer som ligger bortom Jordens utövanden eller kunskaper – som till exempel resultaten som Siamedes framställde som jag beskriver i avsnittet “Den magnetiska koralen”, och många andra utöver den lektion jag just hänvisat till – så är jag inte tillräckligt fåfäng för att kalla mig själv en vetenskapsman, inte dåraktig nog att placera mig själv i en stol där jag rimligen inte får plats. Jag är inte den utlovade andemänniska som leder dig in i alla sanningar, och inte heller önskar jag att du ska se mig som att jag på något vis närmar mig Kristus som lämnade så mycket osagt; jag är helt enkelt en annan förelöpare som fått i uppdrag att ropa och meddela förkunnelsen, javisst, till och med närvaron av Guds änglar som har “sänts ut för att bistå de som ska ärva frälsningen”. Jag överlåter demonstrationen av vetenskapen till den grupp av sådana tjänare som finns tillgängliga och är kvalificerade att lära ut den långt bättre än vad jag kan; filosofi till filosoferna, musik till musikerna och poesi till poeterna. För min egen del så måste jag ropa “Beskåda!” och erbjuda den uppmuntran och den evidens som rimligen kan dra till sig uppmärksamheten.
För det tredje så är alla kommunikationskanaler begränsade genom syften och kapacitet. Det kan vara möjligt under exceptionella omständigheter att använda samma ledare för vatten, gas och elektricitet, men det är inte på något vis att rekommendera. Alla kirurger har fullt förtroende för sina instrument. Om musiken ska vara perfekt så måste Kubelik spela på sin egen fiol, Harper på sin egen trumpet och Paderewski på sitt eget piano. Hur mycket mer nödvändigt är det inte att instrumentet för umgänge mellan de två världarna ska sättas av och finkänsligt ställas in för den särskilda musik den kommer behöva spela! Det stora behovet hos de där bortom är instrument so mär värdiga och villiga att användas i uppdraget; höga, ädla, självuppoffrande själar som förstår arbetets natur och ansvarsområden, som inser att enbart renhet och helighet inombords kommer att attrahera motsvarande personer utanpå, och som alltid har i åtanke att ju närmare ängelbudbäraren som använder instrumentet står Gud, desto större kommer påfrestningen bli på den organism hon använder. Det är en hög kallelse att användas på det viset, och den man eller kvinna som svarar på den måste göra det förberedd på att bli “ett levande offer som behagar Gud mycket”. Sådana instrument är sällsynta, men när vi hittar dem, så vet de som anförtros omvårdnaden om dessa mycket väl deras värde, och de tillåter inte att hanteras felaktigt eller skadligt. Under Myhanenes uppdrag så tillåts jag använda hans språkrör vid behov, genom vilken jag inte kan göra mer än att försäkra mina läsare om att många själar väntar på att få lägga Paradisets skatter och sanningar framför Jordens fötter om dessa konsekvent och uppriktigt eftersöks, och lämpliga instrument kan läggas till deras förfogande.

Låt mig särskilt betona den här sista tanken vad gäller den omsorg som visas för kvaliteten hos det instrument som ni erbjuder oss att använda. Trådlös telegrafi har visat på behovet av att sändaren och mottagaren måste vara helt överensstämmande för att överföringen ska lyckas. Samma lag gäller mellan de två världarna, och alla meddelandens tillförlitlighet beror på mottagarens andliga kvalitet. Det kan uppstå extraordinära tillfällen då Gud, av sina egna skäl, kan tala genom en Balaams tveksamma mun, men om en regel skulle byggas upp endast utifrån sådana sällsynta inträffanden, så ve de som följer det missvisande rådet. Ångfartyg kan inte ta sig fram genom eteriska vågor från stjärna till stjärna; mikroskopet kan aldrig ersättas med teleskopet på ett fördelaktigt vis, och inte heller kan pennan utföra samma arbete som skulptörens mejsel. Var och en måste vara kvalificerad för sitt arbete och ändamål. På samma vis måste sanningens instrument ständigt rengöras inifrån och ut, för annars kan Gud aldrig använda det på ett meningsfullt sätt. Så mycket om sättet att svara på den fråga jag förutser.
Cushna ledde mig från grupp till grupp och scenario till scenario så att jag fick se de generella arrangemangen för att fylla sinnet med information. Själva atmosfären på platsen skapade en nästan omättlig hunger efter kunskap; dess naturliga egenskaper var musiknoter av utfrågning, och varje svar var ett nöje som frestande ledde vidare till nästa fråga. Det var en utbildande inrättning som grundats i sagolandet, med lärare som var så skickliga i användningen av magi som var så potent att varje effekt blev en belöning för nöjet dess genomförande hade skapat. Men hela charmen låg emellertid inte i själva platsen. Jag blev mer och mer medveten om detta när vi gick runt där. Hon som sade mig att jag inte kunde lära känna den verklige Cushna förrän jag varit med honom i hans hem talade sanning. Att skilja på mannen från boningen var att förlora halva skönheten i endera; det var som att ta färgerna ur solnedgången, eller harmonin ur musiken. Jag var oerhört privilgierad som kände honom, men oändligt mycket mer så för att jag fick lära känna honom i hans hem. Återigen misslyckas språket med sina begränsningar att uppfylla min önskan ,och jag måste överlämna min grova, konturerade skiss av båda med hoppet om att alla som läser detta får lära känna de två i kombination, för då är jag försäkrad om deras lovord för att jag avstod något vidare försök att fylla ut mitt grovhuggna förslag.

Hans sofistikering lockar en in i ett nära förtroende, och hans ögons mjuka spjuverhet fångar in alla som hamnar i hans sällskap. Han är en farfarspojke, och det är inte att undra på att alla älskar honom.
“Vet du vad jag tycker är det vackraste med ditt hem?” frågade jag honom efter en stund.
“Som en son av Sfinxens land så tror jag att det är min sak att lägga fram gåtor”, svarade han.
“Låt mig ändra på den ordningen för en gångs skull, om så bara för att testa din skicklighet i ditt eget spel.”
“Men du glömmer att jag har förmågan att läsa av ditt svar med ett ögonkast. Men jag ska inte dra fördel av det, så spela spelet som alla goda egyptier bör göra, genom att berätta!”
“Då tror jag inte att något ger mig mera nöje än att se barn av alla nationaliteter leva tillsammans med sådan glädje.”
“Hur skulle du annars förväntat dig att se dem?”
“Jag hade inte ens ägnat det en tanke förrän jag såg att det var så. Det är så annorlunda i mitt hem.”
“Ja. Nationaliteter delas upp i de första tre stadierna ovanför Jordtillståndet, men bortom dessa så beblandas de, och har lärt sig att glömma bort sina ras-och religionsbaserade fördomar. Barn förs samman direkt för att förhindra att några sådana känslor skulle uppstå, och genom harmonin hos naturens färger lär vi ut skönheten i människans mångfald. Många hudfärger, men en familj; många sinnen; många idéer, men en Far.”
“O, du vise och ogenomskådlige Cushna!”
“Inte för det”, korrigerade han mig genast. “Den lärdomen kom inte från vare sig mig eller någon annan människa – den är enbart Guds.”
Jag uppfattaade mer än en aktsamhet i det mjuka svaret.
“Jag förmodar att du finner en stor skillnad på barnens mentala kapacitet?”
“Ja, det är en stor skillnad, men den är snarare individuell än rasbaserad, i synnerhet hos de yngre.”
“Det måste vara intressant att få se deras utveckling!”
“Bara de som engagerar sig i det arbetet kan bilda sig den minsta uppfattning om hur intressant det verkligen är.”
“Jag antar att ni träffas med markerade stamkännetecken för karaktären?”
“För de som har levt längre är det så i viss utsträckning, men i fallet med prenatala barn så märker vi det väldigt sällan, eftersom vår motverkande utbildning utraderar tendensen innan den får möjlighet att visa sig.”
“Och vilken av alla nationer, enligt din erfarenhet, visar på de största fördelarna?”
“Arbetar du fram en annan gåta?” undrade han med ett skälmskt leende som antydde mer än hans ord.
“Nej, jag ber bara om information.”
“Och förmoda att jag skulle svara Egypten, eller Indien, eller Nya Guinea, eller Tyskland, eller Turkiet, vad skulle du tro då?”
“Jag förstår knappt vad du menar.”
“Önskade du inte att jag skulle säga England?”
“Det är jag inte medveten om.”
“Gräv lite djupare, Aphraar. Strömmen med nationella fördomar rinner djupt ibland, och det tar lite tid efter att man nått Paradiset att torka upp den flodbädden ordentligt. I mitt hem har vi emellertid bara tagit emot barn från en kosmopolitisk familj, så vi har ingen möjlighet att studera nationella egenskaper.”
“Och de är lyckliga som tas så väl om hand av en klok fosterfar.”
“Tycker du det? Men så är de bra barn, och var och en är en favorit.”
“Hur länge blir de kvar hos dig?”
“Det beror helt om omständigheterna. I sällsynta fall så kräver arvssynden en tidig isolering för att kunna ge en mer strikt och övervakad behandling. Annars blir de kvar tills deras intresse väcks för någon särskild fom av studier, varpå de flyttas vidare.”
“Till skolor med högre klasser?” frågade jag.
“Nej, den stimulerande och gynnsamma omgivningen, i samspel med vårt utbildningssystem, har en tendens att skynda på utvecklingen av både intellekt och kroppsstorlek, vilket är synonymt för barn. När de därför lämnar oss så arbetar attraktionslagen för fullt, och var och en kommer till sin egen plats, där de tar emot all vidare hjälp i enlighet med den enda stora lagen.”
“Så det intresse de utvecklar här avgör vilket framtida arbete som följer efter?”
“Alltid.”
“Jag skulle vilja fråga dig mer om den saken med hänvisning till mig själv, men vill du först berätta mer om de som lider av arvssynder – bestraffas dem?”
“Absolut inte! Rättvisan straffar inte den ena för den andras synd. Synden har förts över från en avliden förfaders själ, och i sådana fall så är barnet ett offer som ska kompenseras snarare än bestraffas för den orättvisa det har ådragit sig. Kommer du inte ihåg att “fädernas synder kan hemsöka barnen till och med i den tredje och fjärde generationen”, men de är fortfarande faderns synder, och han kommer att behöva genomgå rättvisan för deras konsekvenser. Barnet isoleras för att kunna ges större omvårdnad och för att förhindra smitta.”
“Nu vill jag ställa en fråga som rör en tro som förmodas ha uppstått i Egypten.”
“Du menar den om själavandringen?”
“Ja, den uppkommer naturligt genom frågan om arv.”
“Jag ska lyssna på din fråga, men innan jag gör det så måste jag protestera mot felet i att en sådan doktrin skulle ha sitt ursprung eller någon form av formellt bidall inom den ortodoxa egyptiska religionen. Några få kan ha haft – och hade tveklöst – den åsikten i en begränsad form, men så som det efteråt har lärts ut i Indien och Grekland kände inte våra präster till det, för vår religion motsatte sig det, våra ritualer innehöll inte den läran och de är lika felaktigt att säga att imperiet kändes vid det som att framhärda i att England gör människooffer för att sådana praktiserades bland druiderna.”
“Så du ser inte på dessa arvssynder i dina barn som resultatet av föregående existenser?”
“Hur kan de vara det när det inte har funnits någon tidigare personlig existens? Skapelsemetoden är inte en där Gud försöker sig på och upprepar experiment tills de lyckas; Han är perfekt, och Hans första försök innebär potentialen för att lyckas. Ett träds frö innehåller groddarna till ettusen generationer i dess egen avbild, om de nödvändiga omständigheterna i naturen finns där för att låta dem växa upp. Så är det även med människan, där själsgrodden till en lika lång succesion klättrar uppför evolutionens slänter mot personlighet, som följer efter de generationer som har gått in i Paradiset före dem. All som har varit, är och kommer sålunda att vara noga planerat, utformat och gudomligt dolt inuti den första grodd som Gud sände ut för att utföra Hans vilja när han befallde: “Låt kosmos finnas!” Han talar oh det är gjort. Han spekulerar eller experimenterar aldrig.”
“Jag tackar dig för en enkla men välfyllda illustrationen. Jag är ivrig efter att nå fram till sanningen, och kunde inte motstå möjligheten att få veta din åsikt. Ska vi nu återvända till tanken på att intresse för ett ämne här avgör handlingarna?”
“Ja, om jag kan bistå dig genom att göra det.”
“Du vet redan hur intresserad jag är av att återvända till Jorden?”
“Ja, och i det utläste jag för länge sedan ditt åtagande att delta i Myhanenes uppdrag, så snart du är förberedd inför det.”
“Men varför berättade du inte det för mig?” undrade jag.
“Det var inte dags at göra det då, men jag gjorde det bästa för att hjälpa fram det genom att visa dig hur lätt det är att uppnå ett sådant mål när önskvärda kopplingar bildas.”
“Och när du gjorde det så fick du min önskan att växa mycket. Men jag kunde inte hoppas på att få min önskan uppfylld förrän Ladas gav en antydan om det när vi besökte hans arbetsplats. Får jag verkligen ta del av de arbetet, Cushna?”
“Det får du definitivt; men se till att vara väl utrustad innan du börjar. Det biståndet har mer ansvar knutet till sig än du kan förstå.”
“Ladas har gjort mycket för att bekanta mig med många av dem. Jag har följt med honom till Jorden och sett vad som görs av jordbundna själar i deras kommunikation. Under hans vägledning har jag sett de flesta, om inte alla, av de punkter du talat om tidigare, och sedan rest med honom för att se bestraffningarna av dem som han bistår.”
“Allt detta kommer att vara högst användbart och lärorikt, men låt mig ge dig det allvarliga rådet att ta varje tillfälle i akt att öka på ditt lager av information. Närhelst möjligheten erbjuder sig, så korsa dimmorna med en eller annan ur Myhanenes grupp, och bekanta dig väl med den person som har valts ut som vårt språkrör. Men låt mig be dig att inte försöka berätta allt du vet, utan istället se till att du vet allt du säger. Felens översvämningar är redan tillräckligt stora på den andra sidan, och det är långt bättre för dig att vara tyst än att bidra till dem, för den gamla lagen gäller fortfarande: “Det en människa sår ska hon ock skörda.”
“Önskar du avskräcka mig från mitt syfte, Cushna?”
“Nej. Mitt mål är att varna och skydda dig. Du har valt väl; om du är noga med att ta vara på dina möjligheter, så måste din belöning bli stor. Men se, ett meddelande väntar på dig”, sade han och pekade på en tankeblixt som flöt ovanför mitt huvud.
“Vaone frågar efter mig”, svarade jag, och vi delade på oss med en vänlig hälsning.

KAPITEL 13: Kan detta vara döden?

Paradisets telepatiska ringklockor är inte bara användbara utan också något väldigt nödvändigt. Livets uppslukande intressen är så många och så fascinerande, där det ena öppnas och leder till det andra i en ständigt växande följd, att när man väl påbörjat en förfrågning så är det osäkert när man kommer återvända – om man någonsin gör det – utan att någons anropande påminner oss om att våra kära väntar på vår ankomst.
Så lite Stennett visste om livets välsignelse när han sjöng:

“Åh, den förflyttande, hänförande scen
Som stiger upp frramför min syn!
Vackra fält som strålar i levande grönt
Och underbara floder.

Över de vidsträckta fälten
Lyser en evig dag;
Där Gud, Solen för alltid regerar
Och skingrar undan natten.”

Jag undrar vilket slags hymner Watts och Wesley skulle ha skrivit åt kyrkan att sjunga om de hade sett vad mina ögon skådat och deras öron hade hört vad jag hört innan de påbörajde sina verk. Jag tror nästan att jag ska be Eilele någon gång at skriva en eller två nya, och antingen överföra dem själv eller låta mig göra det, när jag börjar tala med Jorden.

Men jag började inte på det här kapitlet för att förutsäga vad jag kommer göra i mitt kommande arbete. Jag talade om hur Paradisets ringklockor hämtade tillbaka oss från våra långa utflykter, eller ska jag snarare säga gjorde det möjligt för oss att ständigt hålla kontakten med hemmet vart än våra intressen och studier för oss.
Dokumenterandet av en sådan tillbakahämtning påminner mig om en händelse från vilken jag nödvändigtvis har vandrat bort i min önskan om att snarare följa tankens följdordning än handlingens.

“Hörde du mig ropa?” frågade Vaone när hon hälsade mig välkommen tillbaka.
“Ja, jag hörde, och jag tror det var bra att du gjorde det. Om du inte tittar till mig så kommer jag defintiivt bli frestad att lämna dig helt och hållet.”
“Var i ligger faran?” undrade hon med ett tryggt leende medan hon lade armarna om mina rygg, lade sitt huvud mot min bröstkorg och vände sina kärleksfyllda ögon mot mig.
“Du kanske ler, men jag säger dig att faran är verklig – långt mer än vad du verkar tro.”
“Hon skakade försiktigt på huvudet och tryckte mig lite närmare innan hon svarade.
“Du har redan glömt något, min Aphraar. Åtminstone tror jag att du har gjort det.”
“Vad är det, min kära?”
“Att faror är omöjliga här. Men vad eller vem är det som lockar bort dig?”
“De ständigt ökande och växxande intressen jag upptäcker överallt här.”
“Jag vet vad du menar”, svarade hon fundersamt. “De utövar en liknande fascination på alla. Jämförelsen är grov och löjlig, jag vet, men det får mig ständigt att tänka på tilldragelserna på Regent Street mitt under högsäsongen, där vagnar, folk, kostymer, skyltfönster – allting – är som en oemotståndlig besvärjelse. Men du måste följa mitt exempel och avstå från frestelsen genom att hålla dig hemma. Varför ge dig av när det finns så mycket att njuta av och studera här?”
Ja, varför! Och ändå, medan jag såg kraften och rimligheten i hennes förslag, så var jag lika medveten om en stark motvilja mot att jag skulle gå med på det. Det kan ha berott på jämförelsen hon gjorde, vilken, samtidigt som den var helt naturlig för det feminina sinnet, långt ifrån gav mig ett lyckligt intryck. Eller så kanske jag hade missförstått henne. Jag skulle åtminstone ge henne möjligheten att förklara vad hon menade.
“Vilken förunderlig liknelse du använder!” kommenterade jag.
“Tycker du? Jag tyckte det var en inspiration. Men du är inte någon kvinna.”
“Nej! Kanske det förklarar saken. Men får jag fråga varför du skickade efter mig?”
Återigen vände hon ansiktet uppåt – när det vilade hade det fallit lätt mot mitt bröst – tills hennes skrattlystna ögon såg rakt in i mina.
“Tänk om jag säger att det bara var för att jag saknade dig?” svarade hon.
“Då vore jag glad över att höra det.”
“Skulle du bli det? Så låt mig då säga att jag hade en helt annan orsak till att jag gjorde det.”
“Då hade du två rsaker; för jag är säker på att den ena var en del av det, oavsett vad den andra är. Så erkänn nu; har jag inte rätt?”
“Om du föredrar att tro det, så gör det. Men jag har ett uppdrag att genomföra, där jag tänkte att du kanske skulle vilja hålla mig sällskap.”
“Det vore en glädje. Även om jag inte känner till dess natur, så är jag säker på att det är intressant. Det skulle vara omöjligt att hitta en uppgift här som inte innehåller glädje och lärdomar. Vad är det för något?”
“Jag ska till Jorden för att bistå i vår lille vän Arvez övergång, han som nyligen fördes till oss.”
“Lille Dandy?” utropade jag. Det var det enda namnet pojken kändes vid – en benämning från rännstenen som vi hade behållit tills vi fick veta hans nya namn. “Det blir ett nöje på fler än ett sätt. När är det dags?”
“Myhanene skickar Azal för att ta emot honom. Jag följer med för att assistera, men jag är säker på att han kommer uppskatta ditt sällskap. Jag väntar på hans ankomst nu.”
“Vet Dandy om detta?”
“Nej! Azal kommer berätta det för honom när han kommer hit.”
“Är gossen där, då?”
“Ja! Han ska hållas kvar lite grann. Jag tror att hans olycka – som människor skulle kalla det – beror på att han försover sig.”
“Så då kommer han över plötsligt?”
“Vad jag förstår så, ja. Det är långt mer barmhärtigt för sådana som honom. Men här kommer Azal, och vi får snart veta fler detaljer.”
Han var hos oss nästan innan Vaone hade pratat klart, och gick genast gillande med på mitt tillskott till hans följe.
“Det komemr att bli en ny och intressant upplevelse för dig”, sade han. “Men nu vi måste hitta pojken, annars så kommer händelserna att föregå oss.”
Det här var ett uppdrag som slutade med sin början. Dandy var tillsammans med Jack och flera andra vänner som hade ägnat det mesta av sin tid åt den lille aspiranten sedan Arvez hade introducerat honom till vårt hem i dalen. De var upptagna med en del saker som skulle genomföras när Dandys turer fram och tillbaka skulle vara över.
“Jag önskar att jag hade vaknat för sista gången”, hörde jag den lille kamraten anmärka när vi närmade oss.
“Vad får dig att önska det?” frågade Azal, och presenterade sig.
“Du vet inte så mycket om vad jag måste stå ut med, om du inte vet det”, svarade han, och synade sin underlige besökare med ett nyfiket och tvivlande intresse. När han kände igen mig kom han fram och tog min hand.
“Vem är han?” frågade han. “Dig känner jag, men inte honom.”
“Du vet Arvez – ängeln som tog med dig hit från Universitetet?”
“Det här är inte han.”
“Nej, men det är en vän till honom.”
“Och vad vill han?”
“Jag har kommit”, svarade Azal för sig, “för att göra precis det jag hörde dig önska när vi kom hit.”
“Vad är det?”
“Ja, önskade du inte att du hade vaknat för sista gången?”
“Det gör jag.” Sedan lade han till med en smula ledsam trötthet. “Men det har tagit så lång tid att jag är trött på att vänta på det.”
“Stackars barn! Följ med mig. Du behöver inte vänta mycket längre nu.”
“Ni kommer inte ta mig bort från Jack, eller hur?”
“Nej. Jack kan följa med oss om han vill.”
“Men vart ska vi?”
“Tillbaka till Jorden en liten stund.”
“Jag vill inte tillbaka; varför kan jag inte stanna här?”
“För att din kropp måste vakna och dra tillbaka dig. Den kommer att vakna för kanske sista gången, som du önskade, och sedan kan du få stanna här för alltid.”
Det var en underlig och obeskrivlig min som steg upp ur hans medvetenhets djup genom hans ögon och som täckte hans undrande ansikte när meningen bakom Azals ord sjönk in. Det var något av en otålig tacksamhet och en vild önskan att gripa efter en förmögenhet som kanske skulle försvinna, vilket fick honom att skutta ifrån mig och hålla fast den som talat som en gisslan för att lyckas.
“Jag vet vad det betyder!” andades han upphetsat. “Ni kommer döda mig. Jag är inte rädd för det. Jag kommer gilla det. Kommer ni göra det snart?”
Hör, o himlar, och låna ditt öra, o jord, till det vältaliga beslutet hos ett barn i valet mellan liv och död!
Azal log och klappade tillgivet över det kära lilla huvudet.
“Nej, jag kommer inte döda dig”, svarade han. “Men när du somnar så kommer vi helt enkelt kapa strängen som kroppen annars drar tillbaka dig med igen. Sedan kommer du få som du önskar och kan stanna här.”
“Det kommer inte göra ont, eller hur?”
“Nej, du kommer inte känna det.”
“Och sedan kommer jag vara död?”
“Din kropp kommer vara det.”
“Jamen, är inte det att döda mig? Men jag bryr mig inte. Det här är mycket bättre än att leva. Kom an, jag är redo.”
“Då går vi”, sade Azal.
“Hej – vänta lite! Det ligger 3 öre i min ficka. Låt mig träffa Bully Peg och ge honom pengarna innan ni gör det, okej? Han har det jättejobbigt, det har han, och tre öre kommer ge honom mycket tändstickor.”
Inte ens Azal skyndade sig att svara på den vädjan. Det var en bön om tid och en möjlighet att göra en kristen tjänst, kraftfull nog att hejda dödens hand; det var ett tilltrons förkunnande, en kärlekshandling, en kristuslik gottgörelse som var tillräcklig för att skölja bort fläcken från en inte oansenlig synd, som påkallade och fick vidkännandet av en helig tystnad, och vi böjde alla våra huvuden i dess närvaro.
“Ja, du får göra det du önskar”, sade Azal så snart han kunde tala.”
“Då spelar det andra ingen roll. Kom igen!”

Jag är rädd att om vår övergång till Jorden hade bevittnats av dödliga ögon så hade det lett till kommentarer om brottet mot ortodoxa idéer vad gäller vårt uppdrags natur. Men jag tror att överträdelsen kom mer från den det anbelangade mest än från någon av hans följeslagare. Aldrig hade en skolpojke varit mer lyrisk inför ett stundande lov än denne lille rännstensunge nästan utan vänner vid denna enda tanke som fyllde hans sinne.

För en stund sedan tog jag från min Upptecknares bokhylla fram en bok som skrivits av en präst och läste: “Sanningen är att ingen, utom under väldigt extraordinära omständigheter, kan hålla sig ifrån en rysning vid tanken på att dö. . . Varför är det så?. . . Beror det på att döden saknar hoppets sken, och att det inte finns någon förväntan på en Återuppståndelse och en Himmel? Nej; båda sanningarna kan vara något man tror på obetingat; men de är framtida fakta – hur framtiden inte känns till – och under tiden, vad? Inget specifikt. Ingen intensiv övertygelse om livets obrutna kontinuitet. Ingen visshet om att vi efter dödens stund kommer vara samma levande, tänkande och kännande personligheter som vi varit i stunden dessförinnan.”

“Our Life after Death,” av pastor Arthur Chambers. London : Charles Taylor, I894 sid. 68-69.

Det här är efter tvåtusen års böner, och det representerar inte författarens egen åsikt, utan de resultat som man kommit fram till i den ecklesiastiska och teologiska kristendomen.

Jag säger att vår övergång skulle ha chockat denna yrkeskårs renlärighet. Men Dandy hade fått lära sig det som kyrkan skulle kunna och borde veta, och istället för att gråta, med en annans språk:

“Men rädda dödliga krymper samman
Inför att korsa det smala havet;
Står dröjande, darrande på stranden
Och fruktar att ge sig av.”

så längtade han i enighet med David efter en duvas vingar så att han kunde flyga iväg och få vila. Varför skulle vi vara ledsna och sörja?

Men nu är vi vid vår destination.
Morgonen hade börjat gry, och Londons livliga vagnar hade redan börjat befolka vägarna. Vår lille vän hade definitivt försovit sig. Han hade sökt skydd den föregående kvällen bland packlårarna som staplats upp under lastpiren till ett varuhus. Det var en favoritplats, varm, mysig och utom synhåll för störande poliser. Den vänlige vagnföraren hade gett sitt tillstånd, och Halte Jack hade delat platsen med Dandy tidigare, men sedan han hade gått över så hade Bully Peg fått ta över den lediga sovplatsen.
“Där är jag”, utropade gossen och pekade mot den sovande kroppen. “Men jisses! Vad sen jag är! Varför är Bully borta, och jag vill ge honom mina tre ören!”
“Oroa dig inte, jag tror jag klarar att hämta tillbaka honom”, sade Azal.
Han kunde inte lämna gossen ens för en sekund vid ett sådant vägskäl, men det fanns ett överflöd av hjälp att tillgå, så Bully Peg hämtades snabbt tillbaka igen.
Hur gick det?
Det är lätt att förklara, och det kommer inte vara ett misstag att dröja sig kvar och följa den här incidenten noga tills den är över.
Dandy hade utsett sig själv till väktare över barnet, och de två fördes samman till en väldigt nära och verklig vänskap genom sina gemensamma motgångar. Mellan dem fanns det en ömsesidig medkänsla och omsorg för välgång, där de lutade sig först åt ena sidan och sedan åt andra sidan, för den enda måltid som dagen oftast gav. Därigenom fick de en dubbel koppling – affärer och familj. Genom den här grunden, som baserades på genuin tillgivenhet, så var det inte svårt för den assisterande ängeln att telepatiskt fästa Dandys önskan och därmed överföra en tanke till hans vän om bekymrad oro som rörde hans sovande beskyddare.
Bully stod tillsammans med två kamrater när den anropande tanken nådde honom, men han vände om på stunden och utan varken ursäkt eller förklaring sprang han tillbaka i sitt ärende.
Allt uppnåddes på kortare tid än det tar att skriva det, för det var bara ett kort avstånd att täcka och Bully Peg stannade plötsligt på tröskeln till porten där Dandy fortfarande sov. Två män var i full färd med att vända på och flytta undan packlårarna, och den lille pojken var alltför rädd för att varna om faran som hans vän befann sig i.
Han hoppades att bullret skulle väcka gossen. Varför gjorde det inte det? Sedan blev han rädd att en av lårarna redan hade fallit över och dödat honom. Den rädslan skrämde honom så att när han till slut samlat tillräckligt med mod för att tala så hade den berövat honom tanke på att göra det. Men varför väckte inte allt skramlande, högljudda buller pojken? Under andra omständigheter hade den tysta närvaron av konstapeln ha fått honom att hoppa till och krypa ännu längre in i mörkret.
Förklaringen ligger i skillnaden på omständigheterna. För stunden så var de under Guds mer omedelbara omvårdnad och utformning, där Azal hade en plan och behövde övervaka dess genomförande. Dandys tid på Jorden var över, men så glad som han var inför den utsikten, så hade han i sin upphetsning och iver under övergångsprocessen ha försvårat den om man inte hade lagt en stark, återhållande påtryckning på honom.
“Låt mig gå och väcka mig själv!” utropade han vid ett tillfälle, och försökte göra sig fri för att uppnå sitt syfte.
“Väcka dig själv och leva?” frågade Azal.
“Men jag vill inte bli skadad!”
“Det komer inte skada dig så mycket som du tror. Vi kommer att se till det, och den lilla smärtan kommer vara priset för friheten.”
“Tar ni hand om mig då?”
“Ja, men återvänd nu!” och som en blixt kastades han in i sin kropp när en stor låda tippade över och föll.
Det hördes ett genomträngande skrik av pina, tillräckligt för att få blodet att frysa till is. De två männen ryckte till och hoppade ned från lådorna, drog undan offret åt sidan, och där låg vår lille väns krossade och omedvetna form, med en rännil av blod som rann från hans krampaktigt ryckande mun.
Medan de två förskräckta männen skaffade hjälp och förberedde sig på att bära gossen till sjukhuset i närheten, så betraktade jag Azals arbete. Även om skriet var fullt av smärta, så var jag glad att veta att Dandy själv knappt hade känt något innan han svimmade. Från detta vaknade han till, precis när de lade honom på den improviserade båren när lille Bully Peg, under en paus då en polisman ställde frågor, rusade framåt och stammade fram mellan tårarna:
“Allt är bra, Dandy, jag är här”, som om en sådan försäkran skulle trösta den lidande.
Huvudet vändes lite mot den som talade, ögonen var halvöppna en kort stund, och under filten som täckte honom rörde sig ett finger som för att be pojken komma närmare.
Jag visste vad han önskade säga. Hans tankar gick till hans vän och de mynt han önskade att han skulle få. Inte ens smärtan i dödens verkan var stark nog att vända honom ifrån den enda önskan.
Fem minuter senare låg han omedveten på sjukhusbädden, där klädtrasorna snabbt men ömsint togs bort i förberedelserna för kirurgens undersökning.
Jag undrar om dessa vänliga sköterskor eller läkare någonsin tänker på hur ofta Guds änglar bevittnar deras humana arbetsinsatser? Hur ofta vi väntar på att få komplettera deras ansträngningar för att lindra något?
Det kan vara så att de gjorde det den här gången, för de handskades väldigt varsamt och försiktigt med den lille gatuförsäljaren. De kunde genast konstatera att en lem var bruten, men den vänlige kirurgen gav uppiggande medel för att väcka gossen i en önskan att fastställa omfattningen på de inre skadorna.
Strax vaknade Dandy med en tung suck och öppnade sina matta, frågande ögon.
“Det stämmer”, sade doktorn uppmuntrande. “Vi kommer snart må bättre nu.”
De darrande läpparna rörde sig i ett försök att tala. Läkaren sänkte sitt huvud för att uppfatta orden.
“Pengar? Ja, jag hör”, sade han. “Bully Peg? Ge dina pengar till Bully Peg? Är det vad du säger?”
Läpparna skiljdes åt i ett försök att bekräfta det, men han kunde inte göra mer.
“Se om han har några pengar i fickorna.”
“Två eller tre ören”, svarade en av studenterna efter att ha tittat efter.
“Då så. Bully Peg ska få dem”, försäkrade läkaren honom.
Återigen log gossen svagt som ett tecken på att han förstod.
Vid det här laget var det tydligt att han hade fått allvarliga inre skador, och kirurgen indikerade fallets dödliga natur. Den skadade lemmen spjälkades snabbt och lades så bekvämt tillrätta som möjligt, varpå patienten flyttades till ett av rummen för att invänta slutet. Här triumferade utmattningen över smärtan, och lille Dandy kom tillbaka till oss medan hans kropp sov tungt.
Förändringen som hade skett i hans tillfälligt befriade själ på den korta stunden var nästan otrolig. Han var inte längre den lyckliga, lättsinniga lille gosse som vi hade följt med tillbaka till Jorden. Upplösningens sakrament vägde tungt över honom, och jag såg den vackra anpassningen i änglarnas bistånd till sådana situationer. Det var livets gryningstimme. Dagen började. Själen längtad, sliten efter nattens lidanden, efter morgonen där den hoppades få styrka; och svärtan mjuknade till en hoppfull, men ändå nästan tveksam grå. Nattvakandet var nästan över; det återstod bara några få slag med pendeln så skulle lättandens timme slå. Jorden hade gjort sin sista plikt; Himlen, med sitt mera effektiva bistånd, insinuerade kärleksfullt sig själv in i medvetenheten, och den övermäktigade själen låg hjälplöst flytande i det tidvattnets ebb. Azal tog pojken i sina armar och gav honom det stöd han så sorgset behövde.
“Ha mod, min käre; det är snart över nu.”
“Ah! Vadå!” utropade han och vaknade som från en dröm under det livgivande inflytandet av styrka som hans grupp av vänner bjöd honom på. “Åh, ja! Nu minns jag allting! Är jag död än?”
“Inte än; du sover just nu, men inte tillräckligt djupt för att vi ska kunna befria dig. Gud kommer snart att skicka en av sina ljusa änglar till dig, och då kommer du snart vara fri.”
“Måste jag återvända igen?” frågade han ömkansvärt.
“Bara en kort stund.”
“Åh, jag önskar att jag inte behövde det. Jag kommer inte ihåg er där, och det gör så, så ont!”
“Du kommer inte glömma oss igen, och vi kan hjälpa dig nu så att du inte känner någon mer smärta.”
“Kommer jag inte?!” och han lyste upp påtagligt när han tog emot försäkran.
“Låt mig återvända i så fall, och bli klar snabbt med det.”
“Vänta en liten stund till; vi är inte riktigt klara än.”
“Okej, ni är väldigt snälla mot mig.” Sedan ryckte han till vid en plötslig tankeimpuls. “Du, fick Bully Peg mina tre ören?”
“Inte än, men läkaren har lovat att han ska få dem.”
“Men läkaren känner inte honom. Kan inte ni htta honom och se till att han får dem?”
“Vi ska försöka.” Sedan pekade Dandy ut var hans lille vän dröjde sig kvar vid ingången till sjukhuset och sade: “Det är han, tror jag, som väntar på trappan.”
Vi hade inte lämnat sjukhusområdet.
“Ja, det är han. Kan ni inte säga till honom att gå in och fråga doktorn om dem?”
“Nej; han skulle inte höra mig prata. Men jag tror vi kan hitta ett sätt att klara av det ändå.”
Azal såg sig omkring. Sedan såg jag honom fokusera sin vilja på den unge studenten som hade sökt efter och funnit mynten i vår väns ficka. Under en kort stund hade det ingen effekt, sedan började det fungera, och jag observerade dragkampen mellan en stark impuls att gå bort till huvudingången och att fortsätta läsa en medicinsk artikel som han ägnade sig åt. Det var en intressant erfarenhet att betrakta den samlande kraften i den underliga och oförklarliga inverkan på mannen, som strax blev helt oemotståndlig, och medan han slängde tidningen åt sidan gav han efter för impulsen bara för att bli av med den.
Medan han stod högst upp på de fyra eller fem trappsteg som ledde upp till dörren, så tittade han med händerna i fickorna åt höger och vänster, men när han inte hittade något som fångade hans uppmärksamhet så skrattade han till åt sin egen fånighet och skulle just gå in igen när han fick syn på den hukande lille pojken som försökt klämma in sig mellan väggen och pelaren som höll uppe vad som liknade en altan.
“Hej, grabben! Vad söker du?” frågade han.
Den blyge inkräkaren satte ett finger i munnen, tittade på sina tår och försökte klämma sig ännu längre in bakom pelaren, men sade inget förrän studenten drog fram honom och upprepade frågan.
“Jag vill bara veta hur det är med Dandy”, stammade han fram.
“Vem är Dandy?”
“En låda föll på honom och de tog med honom hit”, var det bästa svaret han kunde ge.
“Ja, då vet jag. Är det din bror?”
“Nej, men han tar hand om mig.”
“Vad heter du?”
“Bully Peg.”
“Bully Peg! Han pratade om dig, och vill att du ska ha hans pengar. Här är sex ören till dig.”
Gossen tittade från myntet till doktorn, och sedan tillbaka till myntet igen, men kunde knappt tro på sin stora tur.
“Är det äkta?” frågade han misstroget.
Läkaren skrattade.
“Så klart att de är. Tror du att Dandy skulle ge dig ett dåligt?”
“Nej, men han hade inte så här mycket.”
“Hur vet du det?”
“För jag såg honom räkna dem.”
“Kanske de har vuxit. Men han bad mig att ge dem till dig om du hörde av dig.”
“Mår han bättre?”
Den unge mannen tänkte en stund innan han svarade.
Läkarstundenter är inte alltid de mest känsligt balanserade individerna, men han verkade känna att de var något i det här fallet som han inte kunde ta alltför lätt på.
“Han kommer snart bli bättre”, svarade han.
“Får jag träffa honom. Jag skulle vilja det.”
“Inte nu. Jag tror han sover. Kom tillbaka på söndag.”
“Jag vill veta ikväll hur han mår.”
“Ja då så, om du följer med upp så berättar vi det för dig.”
Detta nöjde pojken så långt det var möjligt utan att ha hans vän inom synhåll, och han gav sig motvilligt av i väntan på kvällen.
Resultatet var en väldigt välkommen distraktion för vår lille invalid, som var mer än glad över Bully Pegs stora tur.
Det finns inte mycket mer att säga om detta. Den förberedande sömnen närmade sig sitt slut, vars visshet tillkännagavs för mig genom Myhanenes ankomst.
“Är du ängeln som dödar dem?” frågade Dandy så snart han såg honom.
“Nej, vi räddar bara från döden.”
Gossen vände sig mot Azal med en besviken blick och mumlade:
“Jag önskar att han skulle komma. Jag vill inte vara kvar längre nu när Bully har fått pengarna.”
“Och du ska inte stanna heller. Kom, vi måste väcka dig i några minuter.”
“Kommer det göra ont?”
“Nej, du kommer inte känna någon mer smärta nu.”
“Och ni kommer inte lämna mig, eller hur?”
“Nej, vi kommer inte lämna dig. Du kommer se oss hela tiden tills du somnar.”
Kroppen rörde sig svagt, och själen drogs genast tillbaka. Den vakande sköterskan stod vid hans sida innan han öppnade ögonen.
“Känns det bätre, min vän?” frågade hon mjukt.
Dandy såg förvirrad ut en stund, och sade sedan nästan ohörbart:
“Jag är så trött.”
“Det vet jag att du är”, svarade hon. “Ska du försöka sova igen?”
“Ja, jag vill sova.”
Så var allt över. Den skälvande livssträngen gick av, och Myhanene tog med sig den sovande själen till Siamedes hem.

KAPITEL 14: DE MÅNGA PALATSEN

Kanske verkar det konstigt, till och med motsägelsefullt för många av mina läsare, att själen, som aldrig för ett ögonblick, under sin koppling till kroppen, tappar medvetandet, om den vid sin sista frigörelse skulle uppleva en sådan verkan under en längre eller kortare stund efter vad behovet fastställer. Det här är emellertid fallet i de allra flesta fall, i synnerhet där upplösningen inträffar på grund av vad som kallas för en olycka så som den vi just beskrivit.
Jag behöver inte återigen gå in på den enorma förlust som Jorden lider av att inte träna upp sitt minne för att behålla upplevelserna som män och kvinnor går igenom under timmarna av sömn, och därigenom förlorar fördelarna med lärdomarna de lärt sig under den mest värdefulla halvan av livet. Allt detta har jag tagit upp i Genom dimmorna (Through the Mists), men jag kan med fördel pausa för att begrunda orsakerna till det omedvetna intervall som följer på den slutliga separationen mellan själ och kropp.
Detta påbud som är absolut i sin stora åtskillnad skiljer sig bara i ett avseende från den nattliga upprepningen när de somnar. Under den dagliga upplevelsen lämnar själen kroppen en kortare eller längre stund, och dess återkomst garanteras av livlinan som sammanbinder de båda; i dödens sömn så bryts den linan av permanent efter att sömnen påbörjats, och återkomsten förhindras därigenom. Därför är döden inte något mer än en slutlig sömn där själen inte längre hämtas tillbaka från de kontakter den har skaffat sig under sin pilgrimsfärds år, där kontakterna har glömts av eller behandlas som vidskepelser i strävan efter världsliga framgångar.
Med tanke på att jag skulle göra det här uttalandet så har jag gjort en större undersökning av personliga upplevelser under övergången, med följden att endast en liten procentandel av mina vänner skulle beskriva dödsprocessen som något annat än att somna, och de upplevelserna talar allihop om att effekten är som att svimma eller tappa medvetandet. Jag har inte stött på en enda upplevelse där separationen har åtföljts av någon underlighet av en mer alarmerande natur.

Om jag hade varit lika framgångsrik i att indikera de styrande principerna i livet i Paradiset i det jag har sagt här ovanför, så tror jag att det kommer vara tydligt att även om övergången inte ger någon förändring i människans karaktär, så kan den inte sägas handskas lika barmhärtigt med den position hon innehar. Bortläggandet av kroppen markerar floden Rubicon mellan det synbarliga och det verkliga, yrket och innehavet, det falska och det sanna. Härifrån måste varje människa vara sig själv, inte vad hon önskar se ut att vara. Den sanna karaktären döljs inte längre av en kappa, utan den ikläds endast det plagg den tillåts bära; och den ställning hon har, den sysselsättning hon är engagerad i, liksom det sällskap hon omger sig med fastställs allihop av den andliga lämpligheten som därigenom förkunnas. Det här slutar, i väldigt många fall, i en fullständig omsvängning av den tidigare ordningen, Framgångens hjul – ofta från otur – måste stannas innan de kan rulla åt andra hållet, vilket är den sanna riktningen. Det är den här stillastående stunden som vi nu har at göra med i själens historia; stunden av inaktivitet när det falska tar slut och det verkliga tar vid. Det finns ett intervall av lugn och vilsam tystnad så att felets vibrationer kan dö bort och den sanna inriktningen kan påbörjas utan några störande resultat. Inom mekaniken så skulle det oundvikligen vara så; likaså i andens högre riken “ger Gud Sin älskade sömn” så länge det behövs för att möjliggöra anpassningen som följer på överflyttandet från det tillfälliga till det eviga tillståndet.

I denna paus tystnad sov Dandy.
Azals uppdrag hade nått sitt slut, han lämnade oss och över den sovandes bädd delade Vaone vakandet med någon som tidigare hade känt och ibland umgåtts med den lille utstötte.
Alla de här förändringarna och arrangemangen överinsågs av Myhanene, och när de var över så vände han sig om, lade sin arm över mina axlar och ledde mig mot terrassen.
“Kom”, sade han. “Din uppgift är slutförd, jag är glad för möjligheten att tala emd dig igen. Jag behöver inte fråga om allt går bra.”
“Mer än bra”, svarade jag; och när jag fick syn på någon som sov på en bädd vi passerade så lade jag till: “Förlåt mig, men nog känner jag igen det ansiktet.”
“Varifrån kommer vår syster?” frågade Myhanene en av de vakande.
“Från barnsäng.”
Då kom jag ihåg vem hon var, och mitt sällskap, som om han tillmötesgick min tanke, frågade igen:
“Och den lilla?”
“Är också hos oss.”
“Det är bra.”
Jag önskar, med nedskrivandet av dessa enkla ord, att jag hade förmågan att överföra en antydan om musiken i hans röst. Så här långt har jag i alla dokumenteringar av min väg försökt återge de som jag träffat som naturliga män och kvinnor. Jag kanske har lyckats alltför bra i detta för många av mina läsare, som förväntat sig att finna att alla i det här livet är ärkeänglar med iriserande vingar och ett språk som öron aldrig skulle kunna höra och därefter leva. Om jag hade romantiserat så hade jag kanske provat någon meningslös vända i den här riktningen; men det är inte mitt syfte. Jag är ingen poet, och har inte ens någon önskan att aspirera mot ett sådant anspråk, därför har jag inte svängt in på de stigar där jag kunde ha lånat ur Miltons, Dantes eller Homers rikedomar. Deras örnflygningar av briljant fantasi skulle snarare förvirra än tjäna mitt syfte. Jag önskar bara tala om de saker jag själv har sett, och indikera naturen och uppdraget som de Guds budbärare som jag haft privilegiet att träffa har. Vid varje tillfälle har jag funnit att de är mer lika den ängel som uppenbarade sig för Johannes (medtjänare och medarbetare) än de som framställts av Dante eller Milton, och så önskar jag presentera dem.
På högre höjder än jag har någtt så kan det finnas – måste det finnas mer strålande varelser än jag har mött, men så här långt har jag inte träffat dem, och därför avstår jag från att spekulera om deras natur och egenskaper. Jag har anledning att tro att varje stadium av existens mellan mig själv och det Absoluta befolkas av varelser som acklimatiserats till dem, där jag finner en beskrivande försäkran i Myhanene själv. Om jag bara hade känt Omra bättre så är jag säker på att han skulle avslöja mer om detta, men jag måste nöja mig med att förbli ovetande om den här saken i stunden, och begränsa mitt argument till vilken slutsats som kan dras från min kunskap om Omras budbärare.
Här kommer vi emellertid i kontakt med en personlighet genom vilket det supranaturliga börjar visa sig när vi uppmärksammar det, och vi hittar underliga kombinationer och synbarliga motsägelser, som ger upphov till ett tvivel först, sedan studier, innan vi når en stabil förståelse i det nya framställandet av vuxenhet.
Låt mig illustrera vad jag menar genom hans senaste genmäle som har lett fram till den nuvarande förklaringen. Få skulle använda en sådan fras i det sammanhang som det använts här – det är inte det lyckligaste eller mest relevanta man kan hitta, men något som ofta kommer ur Myhanenes mun. Det mjuka, melodiska, nästan nonchalanata “Det är bra” är avslutet på allting för honom med samma reguljäritet som hos ett “Amen” efter en bön. Men för de som hör det för första gången så är det kopplat till den gnistrande luftigheten i hans utstrålning och den nästan lättvindiga tonen han säger det med, så blir det nästan lite överraskande, och man vänder sig om för att försäkra sig om att han inte saknar naturlig medkänsla. Det vore emellertid ett misstag att slå fast en sådan tanke som man snabbt får ångra, för innan melodin i hans röst har tystnat så kommer hans fjärils vingars luftlätta beröring röra om i djupet av själen med en kraft som förstummar, och vore det inte för den ömsinta fastheten i hans hand kring axeln så skulle man dra sig undan från honom i vördnadsfull underdånighet.
“Det är bra!” Melodin rullar fram ur det djupa, ostörda förtroende han har för Gud. Han kanske inte förstår helt och hållet men han vet tillräckligt om Gud för att känna sig säker på att det måste bli så, och därifrån talar han.
I fallet framför oss var det emellertid dubbelt väl, för min läsare kan inte ha missat att identifiera den sovande. Hennes bön hade besvarats. Barnet hade räddats från Jorden.
Vi hade nått fram till terrassen innan mitt sällskap talade igen.
“Nu när du har fått en längre och bättre bekanskap med det här livet”, började han, “så vill jag veta om det har tappat något av sin charm, sina underverk eller överraskningar?”
“Det har inte tappat någonting”, svarade jag, “allting ökar snarare än tvärtom.”
“Så är det alltid och för alla”, bekräftade han, och nickade mjukt i det dagdrömmeri som uppslukade den andra delen av honom som jag inte kunde förstå. “Så kommer det för alltid fortsätta vara – det kommer alltid mera. Liksom Guds manifestering i Kristus var så mycket mera än Jorden kunde förstå, så kommer Gud i himlen alltid att vara så mycket mera än de frälsta kan veta eller förstå.”
“Jag tycker om att höra dig tala om Gud och Kristus och kärlek.”
“Gör du? Varför?”
“Jag verkar förstå mer av dess ljuvhet och helhet när du talar. Ibland i det lägre livet så sträckte jag mig utåt i en strävan efter att finna det, men det undflydde mig alltid som en verklighet tills…”
“Tills när då, min bror?”
Återigen lade han varsamt armen över mina axlar, och han drog mig närmare med den mjuka ömsintheten hos någon som skulle uppsöka livets vackraste erkännande; drog mig närmare och närmare, men sade inget och störde inte på något annat vis den vältaliga tystnad som han så ofta använder mer effektivt än talet. Svaret skulle komma; han visste det bättre än till och med jag själv, och under tiden gick inget förlorat. Under sådana uppehåll flätas hjärtan samman och tillgivenheten stärker sin omfamning tills själen blir alltför full och munnen måste tala.
“När jag träffade dig”, svarade jag, och något böjde mitt huvud mot hans skuldra som om erkännandet hade varit ett om kärlek. Trycket från hans arm ökade lite.
“Men om min egen arma, ovärdiga återspegling av Hans kärlek har inneburit så mycket för dig, hur kommer då inte helheten i hänförelsen vara när du kan se Honom som Han är?”
“Jag vet inte. Jag är bara tacksam för att uppenbarelsen dröjer tills jag är stark nog att klara av den.”
“Men du skulle inte dra ut på din glädjes fullkomlighet, eller hur?”
“Nej! Jag skulle varken dra ut på den eller skynda på den. Jag önskar bara göra min nuvarande plikt och överlämna allt annat åt Honom.”
“Det är bra; men säg mig vad du gör nu i den riktningen?”
“Just nu väntar jag – eller har snarare väntat, men först Ladas och sedan Cushna har pekat på ett väldigt sympatiskt arbete åt mig.”
“Allt arbete här är sympatiskt.”
“Det har de försäkrat mig om; men jag tvekade över om mitt eget val skulle vara det rätta.”
“Sådan är våra livs lag.”
“Och är jag verkligen fri att delta i din tjänstgöring på Jorden?”
“Ja, om du önskar göra det, och jag skulle vara glad att ta emot dina tjänster. Men du måste först lära dig något om naturen och omfattningen på de goda nyheter vi har att förkunna innan du kan predika om dem. Jordens uppfattningar om det här livet är än så länge i sin barnlinda som bara begränsar och fjättrar själen. Vi måste påvisa friheten, men det är alltid en frihet som medges och skyddas av lagen. Du måste studera och förstå den lagen i de av dess verkningar som behövs mest.”
“Var börjar jag?”
“Med att demontera felet i att det här livet endast innehåller två klasser av själsuppdelningar – de frälsta och de förlorade; och i dess ställe bygga upp kunskapen om att, oavsett vem eller vad en människa kanske är, så kommer hon här vid ankomsten att vå gill sin egen plats – den plats som hon andligen har förberett sig för genom sina handlingar och motiv, utan någon annan redogörelse eller vittnesmål än den evidens som är skriven på hans andliga kropp.”
“Det här har jag på ett vis redan studerat oh lärt mig att förstå, men det är minst ett ämne som uppkommer ur det du just har sagt som jag dessvärre behöver få mer information om.”
“Lägg fram det så ska jag försöka besvara det.”
“Med tanke på att varje människa måste komma till sin egen plats, var kan alla dessa platser – när vi tänker på de nästan oändligt många tillstånd som mänskligheten nödvändigtvis måste delas in i – finnas som mättar efterfrågan?”
“Det är en fråga som Jorden ofta ställer, och en som du också måste vara beredd att svara på. För någon vars sinne är fritt från trångsynta begränsningar så räcker det med ett kort och beskrivande svar; att oavsett hur stor efterfrågan än kan vara, så kan den inte överskrida det ändliga, och därför kan den lätt tillhandahållas genom ekonomin hos en oändlig Gud. Dock är det få människor som gör någon ansträngning för att nå en vidare tankecirkel än de uppfattningar de ärver, i vilka de förstår oändligheten som en obegränsad nåd och ynnest mot de själva och en lika omätlig mängd vrede mot alla som skiljer sig från dem i religionen. Rättvisa, rättfärdighet och sanning i sin rena kärna är alltför hög för dem att uppnå, och därför så anses alla försök i den riktningen vara meningslösa.”
“Jordens uppfattningar är av sekundärt fokus för mig just nu; först vill jag gärna veta sanningen själv. Inte för att jag tvivlar, utan för att jag också ska förstå.”
“Och jag gör gärna mitt bästa för att göra det möjligt för dig, även om jag är fullt medveten om hur lite det bästa kommer vara i jämförelse ens med det jag vet av erfarenheter, och jag har själv knappt ens börjat att förstå vad hela sanningen skulle kunna vara.”

Här pausade han som för att forma fortsättningen på sitt svar. Jag sade inget, utan hade nog med att tänka på just då för att vara säker på att jag förstod det som redan hade sagts. Efter en stund fortsatte han:
“Jag hittar ingen bättre introduktion till det jag har uppmärksammat dig på än Mästarens ord till sina lärjungar: ‘I min Faders hus finns det många palats; om det inte vore så, då hade jag inte sagt det till er. Jag går för att förbereda en plats åt er.’ Det är i dessa många palats där tillhandahållandet vi söker ges. Har du någonsin försökt tänka på vad de är och var dessa palats finns, och försökt uppskatta deras antal?”
Frågan kom så oväntat och satte den hittills diffusa tanken i en sådan påtaglig och greppbar form att jag bara kunde svara dumt:
“Nej. Jag har inte sett det på det viset.”
Myhanene log. Han älskar att lägga ut sådana här oanade fällor, och vet mycket väl hur han kan använda dem för att understryka sin undervisning.
“Jag anar att du inte har det”, svarade han. “Det är inte många som ägnar särskilt mycket intelligenta, fria överväganden åt dessa saker förrän de kommer hit. Nu fortsätter vi aktsamt i vår förfrågan om antalet i första hand. Paulus sade att han en gång steg upp in i den tredje Himlen; han försäkrade också en gång efesierna att Kristus ‘hade uppstigt långt ovanför alla Himlar’; och från Gud får vi veta att ‘Himlarnas Himmel inte kan innehålla Honom’. På så vis har vi fått försäkran från skrifterna i användningen av plural när vi talar om Himlarna, precis som Kristus talade om de många palatsen. Så grunden för en del av dessa palats, eller Himlar, är ine så osynlig för våra vänner på Jorden som man i allmänhet tror. Jag tror att de uppskattar antalet stjärnor som går att se till ungefär 100 miljoner, men av alla dessa, med tillägget av de mörkare kroppar som inte går att se, så långt jag har lärt mig, så överskrider inte de som kan upprätthålla den preliminära existensen, som Jorden, antalet fingrar på dina händer.”
“Myhanene!” utropade jag.
“Resten är center för olika grader av andlig uppstigning. Du har redan sett hur en klass av själar hålls bundna till Jorden, vars inflytande minskar tills de kan bryta sig loss och söka andra omständigheter?”
“Ja.”
“Så från varje stjärnas materiella kropp strålar det ut en förminskad substans varifrån en seriell uppstigning av andliga tillstånd byggs upp, och bildar den gudomligt majestätiska trappa som kopplar samman Himmel med Himmel, tills Himlarnas Himmel nås.”
“Sådan kunskap är alltför underbar för mig, jag kan inte ta till mig den”, svarade jag, vilsen i konceptets storhet; “Men med en sådan förklaring kan jag inte längre förundras över att varje behov tillgodoses.”
“Efterfrågan är förstås stor, men Gud är större; vi har alltid förtroende för det, även om vi inte kan mäta och förstå detaljerna i villkoren.”
“Har jag då rätt i förmodandet att det är möjligt under det här livets gång att förflytta sig från stjärna till stjärna?”
“Inte bara möjligt, utan absolut nödvändigt, och det är lika lätt gjort som att gå från ett hus till ett annat på Jorden, för alla som är kvalificerade eller har förmågan att göra det. När jag återvänder hem härirån, så kommer jag ta en sådan väg, men du skulle inte kunna följa med mig, för du är ännu inte i skick för en sådan övergång. När du såg mitt hem så gjorde du det med hjälp av krafter jag lånade ut till dig för det ändamålet. Jag nämner det här för att påpeka hur säkra de högre livsplanen är från invasioner nerifrån.”
“Finns det en sådan – kan jag kalla det för ett brolöst tomrum – mellan den här patsen och Jorden?”
“Kalla det för en interstellär barriär. Ja, du korsar en när du återvänder till Jorden.”
“Varför har jag inte lagt märke till den?”
“Därför att övergången i allmänhet sker för snabbt för att du ska kunna observera den. Man är där med samma hastighet som en tankeblixt, och synen kan inte uppfatta händelsen.”
“Och existerar universum för att underhålla tio, tjugo eller till och med femtio sådana världar som Jorden?”
“Universum så som du uppfattar det”, svarade han.
“Det känns svårt att tro.”
“Det beror på människans ovärdiga uppfattningar om Gud. Låt oss vända på konceptet och se på det ur Kristus synvinkel en stund. Här får en enda själ ett mycket större inneboende värde än hela världen, och man häpnar vid ett sådant pris över Guds ofattliga välstånd till och med så som det representeras enbart av Jordens skördar.”
Jag kunde fortfarande inte komma undan den överväldigande tanken och frågade:
“Är det detta som är måttet på Guds ‘så älskade’ att hela skapelsen skulle existera för så relativt få?”
“Jag sade inte hela skapelsen, utan snarare universum så som människan uppfattar det”, svarade han.
“Men vad är det för skillnad?”
Han log och drog mig närmare sig, med ett sympatiskt tryck.
“Om jag redan har gjort dig häpen över det jag har sagt, hur ska du då kunna förstå de sanningar som jag studerar just nu?”
“Kan du inte ge en antydan om vad det är?”
“Jag ska försöka göra det genom en illustration. Kan du tänka dig en apelsin som är uppdelad i 16 eller flera delar?”
“Ja.”
“För min liknelses skull så ber jag dig föreställa dig att hela det stellära universumet, så som Jorden känner det, består av en av de sektionerna som vi kan kalla för den vita gruppen, och var och en av de andra avdelningarna får heta rosa, gröna, blåa eller någon annan grupp, tills alla delar av apelsinen fått ett namn; till och med då så kommer inte helheten av universums system, så som våra vänner i de högre stadierna vet att vi kan nå, att vara inkluderad.”
Jag sade inget, utan lyfte mitt huvud för att stirra på honom med outsäglig förundran.
“När vi har fångat betydelsen av detta”, fortsatte han, “så kommer vi bara gå över tröskeln till det oändliga, för bortom denna hypotetiska apelsin finns det många andra som bildar konstellationer i ett stort, majestästiskt system som vi inte kan uppfatta, i vars center det obeskrivligas tron kanske finns.”
“Tja, kanske den gamle patriarken undrar: *Vem kan finna Gud som söker honom?’” utbrast jag.
“Vi kommer alla finna Honom”, svarade han ryggt. “Den nödvändigaste och mest hjälpsamma frågan för oss att välja är ifall vi gör allt vi kan för att uppnå det syftet.”
“Förlåt mig om jag har fel”, inflikade jag ödmjukt, “men låter inte det som förutbestämmelser?”
“Inte teologins förutbestämmelse – där några få räddas och de många fördöms; men det är Guds förutbestämmelse ‘som kommer att rädda alla människor’. Människan kan inte fly mer från den förutbestämmelsen än från Guds allnärvaro. I slutänden måste Gud vara allt som allt, för utöver Honom så finns det ingen annan; men inom slutändens gränser så finns det gott om plats för utövandet av den fria viljan, liksom för bestraffningen av synder och återställandet från dess effekter. Låt mig ge dig en illustration. Föreställ dig ett järnvägsspår som går från en centralstation till förorten. Ett tåg som lämnar ändstationen har inget annat val än att nå det centrala tågstallet. Den enda osäkerheten är hur lång tid resan kommer ta, vilket i stort måste avgöras av beslutsfattarna, som har makten att skynda på eller fördröja.”
“Anta att det händer en olycka?”
“Det är omöjligt på Guds livsspår.”
Detta sades i en av hans mjuka, obesvarbara intyganden som det inte finns något svar på.
“Men Myhanene, tänker du på hur onåbart långt borta du därigenom placerar Gud?”
“Jag har inte gjort något mer, min bror, än att förläna dig den hjälp jag kan för att hjälpa dig förstå den ställning Gud alltid har haft. Felet skapades på Jorden; jag har bara gjort något litet i syftet att börja rätta till det.”
“Men när kommer de bästa av oss klara att nå Honom?”
“Det kommer vara evighetens största sysselsättning, och vi kommer märka att tillgångarna är tillräckligt stora för att till och med det sista, eftersläntrande barnet ska nå sitt mål. Låt oss emellertid hålla oss på benen, och aldrig glömma ansvaret vi har när det gäller dröjsmål.”
“Vikten av den varningen gäller jordelivet; för du antyder väl inte att faran för dröljsmål finns här, eller hur?”
“Var än utveckling framåt går att uppnå, så existerar vid dess sida möjligheten till dröljsmål. Kom alltid ihåg det. Ju högre vi kommer och ju mer vi omvandlas till Guds avbild, så kommer förstås vår energi öka mer och desto mindre skyldiga kommer vi bli till att dra benen efter oss. Men låt mig här och nu be dig att studera livet så som du finner det i ditt nuvarande hem, där den sista lilla influensen från Jorden alldeles nyss brast, och varje själ åtnjuter sin nyss erhållna, perfekta frihet. Där kommer du finna en bestämd tendens att vila, en önskan att inte bli störd, en tillfredsställelse du redan uppnått, en uttalad känsla av nöjdhet, och tanken på att ha nått en Himmel som inte behöver någon förbättring. Det är detta som jag önskar att du ska skydda dig mot, och jag är glad att ha haft möjligheten att påpeka hur lång resan är som ligger framför oss.”
Hans ord kastade ett bländande ljus över Vaones otydliga anmärkning som jag redan nämnt. Var han medveten om det? Jag vet inte. Myhanene är inte så lätt att förstå i alla sina rörelser som man kan tro utifrån den första anblicken.
“Tack för den fingervisningen”, svarade jag, och jag lovar att ta vra på di nvarning. Men säg mig, när du talar om min nuvarande bostad som om den befinner sig precis strax ovanför jordtillståndets gränser, vill du då få mig att förstå att det bara är nästa steg i utvecklingen från det som Ladas nyligen har väglett mig genom?”
“Nej. Det ligger många grader mellan de två. Ladas och hans vänner arbetar med att frigöra jordbundna själar, vars varje egenskap och förmåga ges till och hålls i en slavaktig träldom genom önskan att fortfarande uppnå jordisk framgång eller utkräva någon grym hämnd. Ladas arbetar med att övertyga alla dessa om lönlösheten i deras försök, för att peka ut de oundvikliga påföljder de drar på sig, och närhelst han lyckas, för att leda de som är ångerfulla – med sådan trygghet om Guds oföränderliga kärlek som han kan ge – till den plats där deras rening börjar.”
“Det här är inte helt i motsats till den katolska tanken om skärselden.”
“Det finns en liten likhet, men en stor skillnad”, förklarade han. “Felet ligger i påståendet från prästerskapets makt att frigöra själen genom användandet av mässan, eller med andra ord för en monetär eller annan ersättning som jag inte behöver tala om för dig är en av de falska traditioner som människan har förblindats av. Men inte ens det påståendet är mer vanärande av Gud än det konkurrerande förmodandet i att alla syndare som inte förlåtits tilldelas eviga plågor.”
“Får jag be om information som gäller de andra stadierna i jordtillstånden?”
“Hela regionen ockuperas av den stora armé av själar som på Jorden saknade mål, syfte eller moralisk energi. De varken hjälpte eller motsatte sig något, utan bara andades, åt, sov och existerade. Socialt, moraliskt, andligt lösdriveri som var lika stötande och avskydd av gott och ont genom en brist på karaktär. Som med alla andra klasser förblir de likadan här, där de ligger hjälplösa och stagnerande mellan de två aktiva livsströmmarna, och utgör det svåraste problemet med regenerering som vi kallats för att lösa. Okunskap och felriktad energi är enkla fall att behandla andligen, men i dessa förlamade själar måste vi först återställa de krympta, förtvinade och intorkade naturliga kanalerna innan minsta tecken på förbättring syns. Det är ett arbete som nästan liknar insatsen att återuppliva en egyptisk mumie, och om det vore möjligt att misslyckas i någon avdelning av vårt arbete, så är det här det område där det skulle ske.
Det är emellertid inget som kommer på fråga, och även om resultaten uppnås så sakta, så inspirerar den verkliga fara som tillståndet utgör för Jorden alla de engagerades arbetsinsatser i den här delen av vårt biståndsarbete.”
“Var i ligger den särskilda faran?” frågade jag.
“Stagnation är alltid en risk för hälsan, och av den enda orsaken så kan den inte tillåtas vara kvar. Men den mest allvarliga aspekten med en sådan existens finner vi i den farliga sympatin som sådana själar bildar med alla de kan fästa sig mot. De dras till sådana som driver mot deras egna tillstånd som nålar till en magnet, och det är i den kopplingen som du kommer uppleva mer problem än du kan föreställa dig när du påbörjar ditt uppdrag på Jorden.”
“Var så snäll och förklara för mig vad du menar?”
“Den verkliga faran med att öppna upp för umgänget mellan oss själva och Jorden ligger i den nästan total frånvaron av den sanna Kristusandan i de flesta människor. Detta, som du vet så väl vid det här laget, upprättar ett nära band till liknande själar på den här sidan, och det aktiva hycklandet hos människor ger en naturlig dragning till de som är mest lika de själva. Vår invasion av den dödliga sfären med bevisen för odödlighet har mest attraherat män och kvinnor som har utvecklat sin nyfikenhet lite mer, eller önskan efter brödlimpor och fiskar, än andlig kunskap och liv. Den här frågan besvaras naturligtvis av själar som själva är ‘av Jorden, jordaktiga’”, som i sin tur utnyttjar dessa karaktärslösa många för att få den sorts information som kan hjälpa dem att upprätta en falsk identitet, och sålunda bedra de frågande som söker belåtenhet och underhållning snarare än heligheten och Gud.”
“Men går det inte att förhindra det här bedrägeriet?”
“Nej! När Gud öppnar en dörr så öppnas den för alla oavsett vilka de är. Vad Jorden än ber om får den, och om den inte får det bästa så är det för att den ber om mindre. I fallets natur så ligger okunskap och bedräglighet närmast Jorden, och kan uppnås med större lätthet; det högre livet behöver strävan, energi och uppoffring för att uppnås, varför det är få som uppnår det. Men dessa få finns, och vi måste använda dem på bästa sätt just nu, med fullt förtroende för att rättfärdighet och sanning måste vinna, och en sådan vinning innebär det gradvisa utrotandet av den livlösa existens som ligger i det som kallas för jordtillståndet. Allt detta kommer bli tydligare för din förståelse genom erfarenhet. Just nu ska vi göra ett kort besök till Jorden, där jag presenterar dig för honom som vi talar om, och ge dig mitt tillstånd att använda honom under vår överinsyn.”

KAPITEL 15: Jag bryter dödens tystnad

Det verkar absolut otroligt, sett ur Jordens synvinkel, att någon i Myhanenes ställning så ledigt skulle ställa sig till mitt förfogande genom förslaget att följa med mig på ett besök till Jorden för de nämnda ändamålen. Varför bad han inte någon av de många budbärare som väntar på att tjäna honom, och bad dem att delta och presentera mig för hans medium?

I detta ”Varför” ligger hela den avsevräda skillnaden mellan de två platserna. Hur ofta säger man inte på Jorden: ”Vem skulle ha trott att en sådan banal händelse skulle visa sig vara så viktig?” Paradiset är alltid medvetet om senapsfröets potential, och befaller sin handling i enlighet med detta i trygghet. De enklaste uppgifter har ett ögonblickligt och ofrånkomligt anspråk. I ett livstillstånd där det inte är något förringande för Gud att säga: *Varde ljus!” istället för att delegera styret till en underlydande, så kan det inte finnas något bistånd som är för obetydligt för den högsta av Hans änglar att utföra.

Vilken harmoni detta är med Kristus läror – ”Han som är den största bland er ska vara er tjänare!” Det är en av de verksamma andliga lagar som Kyrkan på Jorden har förlagt och glömt av, och det är därför Myhanenes handling ter sig underlig och otrolig. Jag hade precis antagits för att bistå den arbetsgrupp som mitt sällskap hade satt samman för att återvända genom graven från Paradiset och åter förkunna Kristus evangelium till Jorden. Han tog på sig ansvaret för det här arbetet, vad gällde de involverade personerna och metoderna han använde sig av, och då det var ett uppdrag som hade sina rötter i och var grundat på hans kärlek till Gud som verkade genom mänskligheten, så var hans förlitan sådan att biståndet måste bli kärlekens perfekta gåva. Det var i den här beslutsamheten att överlämna en värdig service åt Gud där orsaken till hans handling låg i mer än en önskan om att bistå mig med en personlig tjänst. Hans medgivande och tillstånd behövdes innan jag kunde tillåtas bryta dödens tystnad genom den profets förmedlingsförmåga som han hade valt ut till sin anförtrodda på Jordsidan. Inom lagens rike fanns det ingen slump – enbart okunskap och försummelse – som framställer besvikelse, och Myhanene är inte den som tar risker när ansvaret vilade på honom eller andra genom honom. Han vidtog alla försiktighetsåtgärder inför risken för att missa något, och på Jordsidan dog han sin anförtrodde närmare sig genom förtrolighetens band och ett skydd av den starkaste sorten. Säkerheten som på det viset upprättades kan beskrivas med en upprepning av det som Satan upptäckte var så ogenomträngligt i Jobs fall: ”Har du inte gjort en häck kring honom, och kring hans hem, och kring allt han har omkring sig?” Det var tillståndet att passera den häcken som jag behövde nu, där ingen personlig auktoritet utom mitt sällskaps skulle godtas.

Besöket gav också ett utmärkt tillfälle att demonstrera ämnet som vi nyligen hade samtalat om. Under vår färd hade Myhanene plötsligt hejdat min framfart, så att jag skulle kunna uppskatta den avdelande rymden mellan värld och värld! Det var en fantastisk lärdom! Vi två stod tysta i en vördnadsvärd avskildhet i rymden! Vi kunde ha varit ensamma i denna urtidstystnad! Långt borta vid ett ljus lika stort som en pennspets visade han mig varifrån vi kommit; sedan vände han sig om, och på synbart lika stort avstånd låg destinationen för vår resa, och däremellan såg det för mig inte ut att vara något annat än ett tomrum!

I shuddered! The appalling majesty of the etheric ocean; the august and
terrible silence; the overpowering feeling of isolation, except for the
certainty that God was there in a nearer sense with nothing to come
between-than ever I had considered possible, was too much for me to
bear. I was afraid at the sacred holiness!
“Let us go,” I prayed.
“Come,” he replied, “it is seldom we make the pause, but I was desirous
for you to know and understand what these invisible barriers are that
lie between the stages of our ascent – these spaces between the steps of
Jacob’s ladder.”
“You are kind to draw my mind to that thought of it,” I replied with
some relief. “The idea it inspires is more of the great gulf fixed between
the two.”
“Either thought is equally appropriate. You will not forget them, and the
experience will lend an added force to your use of either when you may
refer to them. The school of God is full of grandly majestic lessons.”

“I would like to ask you respecting the divisions of nationalities and
tribes, if I may.”
“That is only a temporary arrangement applying to the plane bordering
on the earth conditions,” he answered. “Souls crossing that boundary
are subject to survivals of vibration from earth influences for a time. I
have already spoken of the easy content you will notice among many of
those who have reached your present condition. They rest and are
willing to continue to do so. National and religious prejudice lingers for
a time, as does the sense of weariness, until the soul grows acclimatized
to its new surroundings. For this reason isolation is desirable to avoid
friction in the first stage past the boundary; but in the second only very
feeble remnants are found to survive, and in the third you reach the
general assembly of races and religions, never more to be divided since
all have learned there is good in each, which good it is designed they
shall each and all discover.”
“Love again,” I commented.
“Yes; always, everywhere, love.”
We were now at our destination, but Cushna had preceded us and was
engaged with his psychic in an operation that excited my interest and
curiosity, quite as much as it demands careful explanation before being
in any measure understood.

At the first glance the relationship of each to the other was analogous to
that I had previously witnessed in the variety theatre where that
malicious soul threw himself upon the hypocritical guardian of the
youth. The two were blended in a confused combination. Then order
took shape, and I saw that Cushna was simply overclothing his sensitive
in order that he might the better perform the office upon which he was
engaged. This condition was secured by first inducing a hypnotic sleep,
liberating the tenant soul of his medium for the time, while Cuslina
overclothed the body and through it performed the benevolent duty of
manipulating the withered limb of a girl which he presently restored to
a normal state.
“Demoniacal possession,” some of my nervous doubtful readers will
exclaim. “Not so!” I answer, “but prophetic inspiration!” Both are
equally scriptural, and similar in operation, but they differ widely in the
nature of the controlling power.
Men are quite familiar with and convinced of the reality of the former;
about the latter they are not nearly so assured nor inclined to be even

though it were equally demonstrated. But it is high time men consented
to be honest towards God though it may be at some expense to their
ignorance and prejudice. There are still many more things in Heaven
and earth than are yet imagined, and why should not God be equally
generous to His friends as to His enemies? If He gives permission for
demons to control the bodies of unfortunates – and nothing takes place
outside the realm of law – is it incredible that He should also have
provided for angels to employ the same agency for benevolent
purposes? What means this assurance of Samuel to Saul when he had
just been anointed King over Israel: “The spirit of the Lord shall come
upon thee, and thou shalt prophesy . . . and shalt be turned into another
man; and let it be when these signs are come unto thee, that thou do as
occasion serve thee; for God is with thee”? (1 Sam. x. 6-7) Can there
possibly exist one side of anything without the other – wrong without
right, evil without good? Does not the one always presuppose the
existence of the other? I ask for honest reply and seek no favour.
For myself, step by step with slow and measured progress the gulf of
separation between the two stages of life was being effectually and
permanently closed up. I had learned how completely personal
influence was exerted from side to side, by many instances both happy
and joyous; I had listened and proved how clearly the voices of friends
could travel the distance, and every inflection of love be distinctly
heard; now I was brought face to face with the fact that we could touch
each other, and the vital flow of health from Paradise was available for
the conquest of disease and infirmity on, earth.

“How much farther can these revelations go?” I asked myself, and from
the mystic depths within me spake a still small voice saying: “Hope thou
in God, for with Him all things are possible.”
How literally true this is, beyond the wildest dreams of anticipation,
was about to be made known to me, as will appear.
Cushria’s treatment at an end, he withdrew from his medium, who
again woke to a normal condition. At the same moment Myhanene bade
me watch closely what was about to take place, since he proposed to
speak with our Recorder by another and more preferable method.
For this purpose he withdrew to a little distance, where by a process I
could not then understand, but which I have since learned to employ
with ease, he gradually assumed a grosser and physically tangible form,
in which he stepped forward and greeted his agent.
“Has Cushna left you very tired?” he inquired.

“How much farther can these revelations go?” I asked myself, and from
the mystic depths within me spake a still small voice saying: “Hope thou
in God, for with Him all things are possible.”
How literally true this is, beyond the wildest dreams of anticipation,
was about to be made known to me, as will appear.
Cushria’s treatment at an end, he withdrew from his medium, who
again woke to a normal condition. At the same moment Myhanene bade
me watch closely what was about to take place, since he proposed to
speak with our Recorder by another and more preferable method.
For this purpose he withdrew to a little distance, where by a process I
could not then understand, but which I have since learned to employ
with ease, he gradually assumed a grosser and physically tangible form,
in which he stepped forward and greeted his agent.
“Has Cushna left you very tired?” he inquired.

While James was making ready to indite the message I may say that it
was given when a very heated discussion was proceeding on what was
called The Downgrade Movement. I propose to copy the communication
in extenso as taken down at the time, because of the liberality of thought
it breathes, which illustrates very beautifully the true spirit of Paradise.
“I am ready,” my Recorder presently announced.
“I will give it to you in verse form; and you may head it:
“THE BATTLE OF BELIEFS.”
“Brethren, cease the wild contention,
Words are only seeds of strife;
Let us drop the killing letter –
Grasp the spirit; this is life.
Why should we raise heated cavil,
Has Christ made us judge of creed?
Have we all of revelation?
Know we only how to read?
Are there not twelve gates to heaven,
North and south and east and west?
May not they of every doctrine,

Enter that eternal rest?
Every kindred, clime and colour.
Every creed and tenet too –
Shall they not be represented
With the dogma taught by you?
When the Master counts His jewels,
What a blending will be there!
Whosoever’s beauteous diamond
Flashing light beyond compare.
Set amid the Calvin sapphire,
Roman ruby, High Church beryl,
And the Independent opal
Purified in times of peril.
Amethyst of Wesleyan beauty,
Pearl of Presbyterian hue,
Topaz washed in Baptist waters,
Emerald of the Pagan too;
Coral from Pacific Islands,
Chrysoprase from Afric’s plain,
Chrysolyte from China ransomed,
Gems from Greenland’s icy chain;

Gems of lustre most exquisite
From Mohammed’s darkened mine;
Stones we never knew the name of
Taken from the Buddhist shrine;
Vishnu pouring out his treasures,
Greece and Egypt adding store;
Crystal tear-drops shed to idols,
Rendered precious evermore.
Shall not these form the galaxy
Of that wondrous diadem?
Up then, brother, cease thy cavil,
Go, for Christ, in search of them.
Hear him crying – ‘Who will gather
In the harvest field to-day?’
See, thy sun is fast declining!
Art thou Christian: haste, away!

Time will not allow disputings: –
Men are calling for thine aid;
Preach the gospel Christ has given thee;
Preach! No need to be afraid.
Christ is Judge. We are but striving
In the race where others run,
Let us each by faithful service,
Gain a prize and glad ‘Well done!”‘
I would say before leaving this message that the voracious jaws of the
editorial basket made short work of it, and Myhanene’s verses have so
far not been published. But to myself they have been full of suggestive
thought, and I record them here in the hope that even now they may
serve something of their intended purpose.
It was now my turn to take control of that most marvellous of all
telephones and try to make my voice heard for the first time across the
supposed unbroken silence of death. My several experiences had fully
assured me how illusory and full of ignorant superstition was the earth
idea of death’s sealed silence; nevertheless I must confess to a feeling of
something akin to uncanniness as Myhanene intimated his desire for
me to proceed.
“Can you hear me?” I asked, but my voice sounded strange and hollow
even to myself.

“Yes, perfectly.”
I can convey no idea of the effect this question and reply made upon me.
That must be left, my gentle reader, until you probably experience the
sensation for yourself. When Myhanene was speaking I watched the
whole operation with a renewal of the wondering surprise I had
experienced when first I heard Cushna speak across that supposed
unbroken silence; but when I took my position at the mysterious
telephone the sound of my own voice startled, almost terrified me, and I
shrank back from the clear response with the indescribable feeling of
one who for the first time looks upon a ghost.
Myhanene was highly amused at my perturbation, and my Recorder,
though he could not see me, evidently grasped the situation, and also
appreciated my discomfiture.
“Did my voice startle you?” he asked.

“I can scarcely say what it did,” I replied. “I suppose I did not really
understand what all this meant until I heard you speak for and to
myself.”
“I can perhaps understand that better than Myhanene is able to do,” he
answered. “However completely one may recognize the existence of
natural forces at our disposition, the explosion which, at one blast,
razes the foundations of death and leaves an unobstructed passage does
shake and surprise one, to say the least.”
“I have had the same experience,” said Myhanene, “but I thought it
much better to let you feel the full force of it, than attempt to prepare
you for what I knew would occur.”
“Never mind,” responded James, “it is all over now; the last enemy has
been destroyed for you, and henceforth we shall be able to meet and
commune upon perfectly easy terms. Now, may I hear your name again,
and I will make a note of it?”
“Aphraar,” I answered.
My Recorder smiled, then opened a small book and added the name to
an already lengthy list.
“Why do you smile?” I inquired.

“At the satisfactory evidence the name affords of your connection with
Myhanene,” he replied.
“In what way?”
“All his friends hide their identity for a time in a nom de plume, but I
generally manage to learn the real name in the long run.”
“I have no wish to keep you in any doubt as to my own, if you will do me
a great favour. “
“I will if I can,” he answered readily.
“Would it not be better to know what I wish to ask before you make a
definite promise?”
“Not if your request is a legitimate one. If it is at all doubtful I should
refer it to Myhanene, and be guided by his decision. He is here now, so
you had better speak, and unless he objects, I shall be pleased to serve
you in any way I can.”
“Since I have learned that it is possible for me to speak with the earth
again,” I answered, “I have had a most consuming desire to send a
message to my father, in an attempt to rectify two mistakes.”

“Where can I find him?”
“He resides in South Kensington.”
“Do you wish me to see him, or would you prefer that I should write the
message?”
“Would you see him?”
“Yes, if you desire it, and Mytanene consents.”
“I have no objection,” our chief replied.
“I am afraid you will not receive a very cordial welcome,” I was
constrained to add, for I knew my father’s attitude towards anything
savouring of the superstitious.
“That is a matter of small consideration to me,” said James, providing
your message contains satisfactory evidence of its origin. Will you give
me the name and address?”
“The name is Stephen Winterleigh,” the which, together with the
address, my Recorder made a careful note of.
“And now for the message,” he went on, prepared to make what notes
were necessary.

Years have passed since the interview I am recounting, but I feel all that
bewildering wonder come back to me, and again I almost ask myself
whether the possibility of such an intercourse is really true after all!
Oh, the unfathomed depths of the infinite love of God!
“Tell him how deeply I regret the annoyance I have occasioned, by
lending the volume of Lodge’s Portraits to my friend and neighbour in
chambers, Mr. Ralph Unacliff. Say I only granted the loan two days
before my – I suppose I must say death to be understood – and if he will
kindly see Mr. Unacliff, the volume may be at once restored. Further –
and this will be the unpleasant part of your message – will you also tell
him that the claim of my man, Acres, for twenty pounds on my estate is
perfectly valid. He entrusted me with that amount to invest, but I had
not the opportunity of doing so on account of my accident, and I should
be glad if he would repay it.”
“Is that all?”
“If you can get those two matters attended to I shall be satisfied.”
“I will try to see your father to-morrow, and do my best to secure your
wish.”

So ended my first attempt to break the silence of death, which I record
because it is a personal experience, showing how easily it may be
accomplished where the connection is suitably and carefully made and
safeguarded. It is only a grander telephone constructed upon the lines
of spiritual rather than physical law.

Fortsättning följer strax!

Fotnot: Om du vill tacka ekonomiskt för arbetet med översättningen så är du välkommen att donera via Swish: 0767 932 892, eller Swedbankkonto: 82990-603 832 0963. Alla gåvor tas emot med stor uppskattning och varm glädje!             

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s