Through the Mists-trilogin: Robert James Lees

Genom dimmorna – Through the Mists på svenska

PDF-fil för utskrift (samma inlaga som i den tryckta boken): Genom dimmorna, PDF
Pappersbok via Lulu.com: Genom dimmorna, fysisk bok
E-bok (EPUB) via Lulu.com: Genom dimmorna, e-bok

Översättarens förord

Här kan du läsa boken Through the Mists på svenska, från början nedtecknad på engelska år 1898 av Robert James Lees åt Frederick Winterleigh, eller Aphraar som han senare kallades, en person som berättar självbiografiskt om sitt jordeliv men också om övergången till andelivet och vad som hände honom där.

Det här är min egen översättning, och jag tror inte att den är fantastisk, men jag önskar att den ska ge fler möjligheten att ta del av ett väldigt fantastiskt innehåll!

Upptecknarens kommentar till den första upplagan

Jag har ingen önskan att göra några tillägg till den följande historian, utöver att ge en kort förklaring till dess ursprung och min koppling till densamma.

Det var julafton, och jag var fullt sysselsatt med några årsredovisningar som låg på mitt bord, när en främling – oinbjuden och oanmäld – kom in i mitt rum medan dörren var stängd. Hans närvaro störde mig inte, eftersom jag hade haft liknande besökare tidigare, så medan jag pekade mot en sittplats hälsade jag honom välkommen och frågade om syftet med hans besök.

Han förklarade då för mig att han hade en hjärtinnerlig önskan sedan länge, och undrade om jag ville bistå honom i uppfyllandet av den. Så snart han till fullo hade förstått det faktum att han passerat graven, så kom en längtan över honom efter att hitta något sätt att återvända, och berätta hur människorna felade i sin uppfattning om livet bortom. Först var han rädd att han inte skulle ha förmågan att bryta gravstenens tystnad, men genom sina upplevelser lärde han känna kärlekens allsmäktighet, som kunde ta bort förseglingen från dödens läppar, vilket vår konversation var ett bevis på. Han önskade att jag skulle skriva ner det han dikterade, för att på så vis ge världen hans berättelse.

Hur skulle jag ha kunnat svara: ”Nej!” – sökte inte jag, i sällskap med alla andra människor, efter den kunskap som han hade förmågan att ge? Därför tvekade jag inte över att lyfta min penna.

Jag upptäckte snart att hans uppläsande, om än oortodoxt, kastade en flod av ljus över Bibelns läror, skingrade tvivlets moln och gav försoning åt passager som jag tidigare inte kunnat förstå där i. Han kom till mig som en främling, men jag lärde mig snart att älska honom, och inväntade otåligt hans besök varje morgon. Nu, när han för en tid upphört med dokumentationen, så tittar jag på den stol där han satt under så många timmar som om den på något mystiskt vis befinner sig halvvägs ”Genom dimmorna”.

När jag sänder detta vidare för att respektera hans önskan, vill jag bifoga den bön han uttalade när han senast lämnade mig: ”Må Gud, Fadern till alla människors själar, välsigna det här verket från ett längtande hjärta så att det lyfter en del av okunskapens tyngd från axlarna på hans syskon i köttet; och göra att ljuset av dess sanning blir en lykta mot deras fötter när de anländer ’Genom dimmorna’.

Till detta tillför jag ett: Amen!

ROBT. JAS. LEES.

Maj, 1898

FÖRORD TILL DEN TREDJE UPPLAGAN

Behovet av en tredje upplaga av den här boken bjuder på en välkommen möjlighet att uttrycka min känsla av tacksamhet för att ha valts ut som det instrument genom vilket detta hoppets och tröstens evangelium har uppenbarats för världen. Jag talar inte heller enbart för min egen del, utan författaren, som är här med mig när jag skriver detta, önskar också tillfoga en liknande utsaga. Hans hopp och strävan var att nå ut till och trösta några av alla söner och döttrar som skadats av sorgen, men redan nu ligger vittnesmålet från ett bistånd till de många framför oss, och nu i sällskap med dess utlovade fortsättning – Livet i Elysion – så sänder vi det återigen utåt på sin läkande mission i andra sfärer.

I anslutning till detta önskar jag besvara en ofta återkommande fråga, och säga att min kommentar till den första upplagan vad gäller bokens ursprung ska tas som ett bokstavligt faktum. Boken är inte en roman, och inte heller på något vis ett fantasins kraftprov, men – hur fantastiskt påståendet än verkar – vad mig beträffar så är det en dokumentation av upplevelser som dikterats för mig av en besökare från det ”själens hem” som vi alla hastar framåt mot.

Många andra, tveklöst ivriga att gynnas av liknande upplevelser som de jag under lång tid nu fått åtnjuta, har frågat hur detta kan uppnås. En sådan förfrågan är inte lätt att besvara. Mina vänner i världen bortom, som förstår de här sakerna mycket bättre än jag själv, kom efter långa och bönerika rådslag fram till slutsatsen att lägga upp processen indikativt framför världen för att gynna de som väljer att dra fördel av det. Detta gjordes, och går att läsa om i boken med titeln: ”The Heretic”, i vilken, följande Charles Dickens exempel i hans ”David Copperfield” – även om boken är en berättelse och inte på något vis en biografi – kontaktens natur som finns mellan oss tydligt kan spåras, med påföljande krav på att testa min lojalitet och hängivenhet, och sedan belöningens natur med vilken de mer än väl har ersatt mig för mina blygsamma tjänster. Det är emellertid omöjligt för mig att lova att någon annan som följer i mina fotspår ska få en identisk upplevelse. ”Gud ger till varje människa för sig som Han vill.” Som Paulus säger till Korintierna: ”Det finns många olika gåvor, men Anden är densamma. Och det finns olika ansvarsområden, men Herren är densamma. Och det finns flertalet arbetsuppgifter, men det är samma Gud som verkar i dem alla. Men manifestationen av Anden ges till varje människa för att gynna dem alla.”

Att andliga gåvor skulle vara ett arv till Kristus följare ligger bortom alla tvivel. Att de inte avsågs att dras tillbaka, utan utlovades till ”så många som Herren vår Gud ska kalla”, vittnar historians helgon från alla tidsåldrar och närvaron i nutid om att: ”Gud gör inte skillnad på människor”, och ”vad Han gör varar för evigt”. Jag kan inte säga något annat.

ROBT. JAS. LEES
ENGELBERG, ILFRACOMBE,

1 november 1905.

FÖRORD AV FREDERICK/APHRAAR:

Till läsaren

Jag hörde, från mitt andehem, en klagan –
“Om bara en enda kunde komma – kunde berätta historien
om sin upplevelse från den andra sidan;
Kunde tränga igenom dimmorna – kunde öppna portarna
på vid gavel,
så att vi kunde se – kunde förstå – kunde veta!”
Lidandet skakade om mig, och mitt hjärta sade: “Gå!”
Kärleken uppmuntrar mig, men okunskapen motsätter sig
kraften med vilken jag räcker över detta “Genom dimmorna”.


Författaren

KAPITEL 1: ANKOMSTEN GENOM DIMMORNA

I mitt jordeliv kallade man mig för misantrop. Det här är ett underligt medgivande att bryta min tystnad med, men då jag nu är bortom konsekvenserna som en sådan rättframhet kan leda till, så har jag ingen anledning – även om jag hade haft viljan till det – att tala mindre reserverat. Om någon kräver en ursäkt för den behagliga uppgift jag har åtagit mig, så låt den ursäkten hittas i det oändliga klagande som jag har hänvisat till i mitt förord till dessa sidor. Är mitt uttalande sant i det avseendet? Jag ber dig vända den frågan inåt. Fråga ditt eget hjärta, så blir jag nöjd med att ta emot svaret, med det lilla tillägget att så som du är, så är hela mänskligheten. Låt mig använda en eller två meningar för att ge en nödvändig förklaring om mig själv innan jag tar med dig över gränsen till den andra världen.

Mitt liv överskuggades av följderna av ett havandeskaps-problem som jag inte visste något om, förutom fantomen som blivit kvar och förföljer mig, och att det berövade mig en mors vägledande hand. Min far var en oflexibel kalvinist, med sitt liv lika noggrant anordnat som en arkitektonisk höjdpunkt, där man med lika stor nit hade insisterat på minsta detalj. Som ålderman i den presbyterianska kyrkan och med ett bankkonto av sådan magnitud att han kunde leva ett liv utan att ifrågasätta sin tilltro, så tillbringade han sina många års vallfärdande utan klandrets och vanärans skuggor.

Min bror och syster var inte särskilt strängt lagda, och deras nästan öppna upproriskhet när de blev äldre verkade inte på något vis mjuka upp min fars karaktär. För min egen del varken fick jag eller erbjöd jag någon medlem av hushållet min sympati. Ingen talade någonsin med mig om min mor – hennes namn nämndes i själva verket sällan – men jag kände alltid att hade hon levt så hade vi alla funnits här för varandra, men hon var borta, och jag hade lämnats ensam! Böckerna var mitt enda sällskap – poeterna mina främsta favoriter.

Mina tidigaste minnen kommer från den religiösa barngrupp som fick ansvaret för mig, och vars ledare jag lärde mig att förakta för dubbelspelet och hyckleriet de ofta utövade där. Med mitt naturligt morbida sinnelag, en skugga från något okänt fel ovanför mig, och en själ som krympte vid åsynen av bedrägligheter, så lärde jag mig snart att hata de som inte tvekade inför att ljuga i handling och bön, och be till Gud om framgång i sina skändligheter.

Genom dessa saker leddes jag gradvis till att hämta all min trivsel från böcker, och att underhålla en stark aversion mot att komma närmare de runt omkring mig. Jag hade som en naturlig följd ett religiöst lagt sinnelag, men föredrog att lösa dess frågor i ljuset av mitt eget resonemang och Bibelns enkla läror efter hur jag förstod dem. En praktisk bekantskap med den offentliga dyrkan av de olika sekterna bekräftade enbart min ursprungliga tanke om att det förekom mycket mera form och stil än genuint dykande eller andlighet i dem alla, och därför lärde jag mig i detta, liksom i allt annat, att förlita mig på enbart mig själv, och att lita på försonligheten och rättvisan hos en rättfärdig Gud när det gällde möjliga fel som var följden av min uppriktiga strävan efter att utföra Hans vilja enligt ljuset inom mig.

Trots det så hade jag sällskap och en fin samhörighet i min dyrkan på det här viset. Jag fann mig, ledd av någon påverkan, för mig inget mindre än en inspiration, på någon av gatorna och gränderna i östra Londons myller, där laster, fattigdom och gemenhet florerade; där hjälp, trots brådskande behov av den, sällan gavs; där invånarna inte har lärt sig om metafysik, utan hungrade efter den praktiska medkänslans bröd. Bland sådana utstötta och fallna medlemmar av vår gemensamma mänsklighet, märkte jag att jag alltid hade en predikan att ge som förstods i alla sina delar, ett evangelium att förkunna som de med glädje lyssnade till, ett frö att så som kunde ge frukt i sextio- eller hundrafalt.

Om kyrkan hade rätt, och jag till slut befanns ha fel, så skulle tacksamheten som dessa stackars olyckliga visade för det intresse jag visade dem vara tillräcklig för att göra smärtan från mitt straff inte bara uthärdlig utan välkommen. Det skulle finnas tillräckligt många goda människor i Himlen för att säkerställa lyckan för varje själ som fingo sitt inträde till de gyllene gatorna. Jag hade ingen röst till att sjunga, och om det religiösa samtalet på Jorden var rättvisande exempel på vad som skulle vara standarden där, så hade det fjäskandet ingen charm som lockade mig. En sådan plats, om jag tvingades in i ett sådant samhälle, utan något tilltalande arbete att göra, skulle inte vara av något intresse – ha någon attraktion – för mig. Det var inte min uppfattning om Himlen, och följaktligen ville jag inte ha den.

Det var annorlunda med de fattiga, som drivit iland på den andra platsen – för om kyrkan hade rätt så skulle uppdelningen göras mer längs de linjerna än längs något annat. De rika bygger templen, håller dem på fötterna ekonomiskt, är konsekventa i sina nådemedel, gör dem tidsenliga, förser dem med allt som behövs för att dyrka Gud genom arkitektur och ritualer, samtidigt som de generöst förser prästen med hans lön, och betalar på alla tänkbara sätt för sin frälsning, och det är bara rätt och ärligt att de ska få sin belöning. Men de fattiga, som måste arbeta långa timmar, utan något att ge, med knappt en kostym att ha på sig, och som avslöjar sig med den obehagliga lukten av verkstad, med sina vulgära vanor och högljudda sånger, vars inhysning den blekta, dåligt belysta och dragiga missionsaulan får stå för, har ingen rätt att förvänta sig ett sådant överdådigt inträde som de som bidrar bättre medan de lever, och kan köras i droskor med fyra hästar vid sin avfärd.

Av den här anledningen fick alltid de fattiga min sympati. När jag tänkte på ämnet, så kändes det ofta som att jag borde vara glad att upptäcka att pärleporten hade stängts framför mig, om jag på det viset kunde få vara till lite tröst för de många i helvetena. Det var syndigt – hädande – att känna så, talade kyrkoherden om för mig, men det var medfött – en del av min oturliga åkomma, och han fann att det inte nyttade till att försöka ändra mitt sinne.

Jag kunde aldrig förstå rättfärdigheten i fattigdomen här och fördömelsen där; eller den logiska följden av rikedomar här och frälsning där. Det stämde inte med vad jag läste i Bibeln, eller Jesus lära i liknelsen med den rike mannen och Lasaros, så gott jag förstod det engelska språket. Det kan ha varit en defekt i min förmåga till liknelser, men om det var så, då höll jag fast vid den vanföreställningen.

En kväll, när jag var på väg för att besöka några av dessa eftersatta människor, så fick jag uppleva den stora förändringen. Jag gick längs en välbefolkad gångväg, och betraktade ljusen och skuggorna i de förbigåendes ansikten, när jag hörde ett skrik och såg ett barn i dödsfara bland hästarna på gatan. Han var inte långt bort, så jag sprang framåt – utan någon annan tanke än på hans säkerhet – och nådde fram till honom och drog undan honom från hans farliga utsatthet, vände mig om och …

Något rörde vid mig, jag tog ett fastare grepp om pojken och steg framåt. Ljuden upphörde, gator och fordon började försvinna, som om någon duktig magiker hade viftat med handen, mörkret försvann och så låg jag på en sluttning av gräs i ett hänförande landskap.

Förändringen låg inte bara i våra omgivningar. Inte många hade blivit förtjusta i det ruffiga barn jag skyndat mig att rädda, med sina skolösa fötter, sitt matta hår och otvättade ansikte, men den ängel jag fann liggande mot mitt bröst skulle ha fått en konstnär att falla i hänförelse. För min egen del, i den stunden, så hade min morgonkostym skiftat till en löst sittande kappdräkt som på något vis verkade vara en del av mig, och även om jag var helt säker på min egen individualitet, så var jag nyfiken över vad som hade hänt, och hur det hade gått till när en sådan fullständig omvandling kunde ske i ett enda steg.

Gossen tittade – trots att han uppenbarligen var medveten om förändringen – på mitt ansikte med lugna, glada ögon, utan minsta spår av rädsla; kanske han förväntade sig att jag skulle ge honom någon förklaring, men jag behövde en själv. Sedan lade han huvudet mot min axel och somnade. Jag satt och vyssjade honom och försökte besvara den enda fråga jag kunde tänka på – “Var är vi?”

Jag satt halvlutande på gräset i något som bara kan beskrivas som ett auditorium till en enorm men naturlig amfiteater, där arenan upptogs av mängder av människor som verkade engagerade i att ta emot nykomlingar, vilka de välkomnade och gratulerade. Om jag bara kunde förstått det, så skulle scenariot ha varit lika tilltalande som det var vackert, men under omständigheterna så hade jag snarare känslor av nyfikenhet än av uppskattning. Det påminde om en detaljrik teater som jag inte hade något beskrivande program till, där jag inte kände till varken platsen, skådespelarna eller syftet.

Det här var allt jag kunde förstå: Det fanns två slags personer på platsen – den ena sorten var uppenbarligen invånare, klädda i dräkter med nästan varje färgnyans som jag kände till, och även några jag aldrig hade sett förut och därför inte har något sätt att få dig att förstå. Den andra sorten var en mycket mindre grupp, och den fick mig att tänka på främlingar som just anlänt och behövde hjälp och stöd, vilket generöst erbjöds. Varifrån kom de, undrade jag för mig själv? Jag kunde få ett någorlunda tillfredsställande svar på detta. Framför mig låg en slätt, där en mängd människor kom och gick. Längst bort såg jag en tung dimbank, där ytterdelarna såg ut att begränsas av något. Atmosfären var så ovanligt klar, att även om dimman kanske låg någon kilometer från där jag låg, så kunde jag med lätthet urskilja att de kom ut på slätten från det hållet. Vid det här laget blev jag intensivt intresserad av någonting som utmanade min förmåga att avgöra om det var verkligt eller en optisk illusion. Jag lade märke till att de skiftande färgerna på klädesplaggen som bars av de som gick från oss mot dimmorna gradvis försvann, tills det på avstånd bara syntes en enda grå nyans, och på motsatt vis när de kom tillbaka, så återvände de ursprungliga nyanserna på något mystiskt vis. På håll verkade det för mig vara något slags magiskt inflytande som utövades av diset eller som om slätten var vad som med rätta kunde kallas för förtrollad.

I samma stund som jag såg dimman blev jag medveten om hur en kall rysning gick igenom mig, inte på grund av en temperaturförändring, för det var varmt och skönt, utan den sorten man upplever vid tanken på att lämna en mysig brasa för att omslutas av den genomträngande dimman under höst eller tidig vinter. Vad som orsakade den är mer än vad jag kan säga – kanske var det medkänsla med de jag såg stiga ut ur sådana omgivningar, för många var så utmattade att de knappt hade orken att ta sig fram till den öppna slätten; och för några fick väktarna dyka in i dimman och bära dem igenom den; andra fick bäras hela vägen över slätten innan de hade kraft att stå på sina egna ben.

Jag vet inte hur länge jag satt på det viset, men plötsligt drogs min uppmärksamhet till någon som stod bredvid mig och jag ställde mig upp, för första gången medveten om att sluttningen där jag hade suttit var full av många, uppenbarligen främmande människor, som jag själv. Det här intresserade mig emellertid inte så mycket just då som det skulle ha gjort tidigare, för hela mitt sinne samlades kring personen som stod intill mig, i förhoppningen att han skulle kunna lösa problemet som förbryllade mig så. Han förekom mig innan jag hann formulera min fråga, och räckte ut sin hand mot gossen som fortfarande sov och sade:
“Det kommer någon som kommer att svara på alla dina frågor, min plikt är att ta med pojken.”
“Ta med pojken?” svarade jag, och visste knappt om jag skulle lämna ifrån mig honom. “Vart? Hem?”
“Ja!”
“Men hur ska vi komma tillbaka? Hur hamnade vi här? Var är vi?”
“Du behöver vara tålmodig en stund”, svarade han, “sedan kommer du få veta och förstå allt om detta.”
“Men säg mig, är det en dröm eller yrar jag?”
“Nej! Du kommer märka att du har drömt, och nu är du vaken.”
“Så var så snäll och säg mig var vi är, och hur vi kom hit; jag är så förbryllad över detta.”
“Du är i överraskningarnas land, men du behöver inte vara rädd, för det kommer inte föra med sig något annat än vila och kompensation för din del.”

“Det ökar bara mina svårigheter”, sade jag enträget. “Precis nyss var det kväll i London, där jag räddade pojken från att bli överkörd. Sedan försvann allting som i en blixt och jag befann mig här. Så var finns den här platsen – vad kallar ni den?”
“De odödligas land!”
“Vad? – Död? – Hur?”

Jag märkte att jag tog ett steg tillbaka när det överväldigande uttalandet nådde mina öron, men det var något förtroende-ingivande i hans sätt, så jag gick instinktivt tillbaka fram och tog emot handen han höll fram för att välkomna mig. Bland alla teorier som jag själv hade försökt lösa mysteriet med, så dök aldrig den här upp – och hade den gjort det så skulle jag inte tagit den på allvar en sekund, då de oväntade omgivningarna skulle ha fått mig att avfärda den. Jag häpnade över den tillitsfulla tilltro jag tog emot hans uttalande med, samtidigt som hans sympatiska utstrålning fullständigt omöjliggjorde all form av oro när den förbluffande sanningen sjönk in i mig helt och hållet.

“Nej! Inte död! svarade han efter en stunds paus. “Har du någonsin hört döda män prata och blivit förvånade? När en pojke lämnar hemmet för att gå till skolan, eller skolan för att ta sin plats i livets mer allvarliga händelser – när en flicka lämnar sin fars hem för att flytta in i sin makes hem, har du då haft för vana att kalla dem för döda? Säkerligen inte! Och inte heller har du rätt när du förmodar att du är död sedan du gått igenom den förändring som har kommit över dig.”
“Men jag har gjort en omisskännlig utgång från en värld och ingång i en annan, så även om jag är levande i det här nya livet, så är jag död för det jag lämnat bakom mig.”
“Du kommer nu att bli ombedd att vidga dina uppfattningar och tankegångar; så som era hem på Jorden är separata boplatser, och nationer bildar herravälden åt olika kungar, så blir de olika tillstånden och världarna i det här livet de många hemmen i vår Fader Guds universella kungarike. Därför är du bara död för Jorden på samma sätt som skolpojken dör för studenten, men har lärarens större kraft, eller som flickan som slutar bli en inneboende och blir en besökare.”
“Jag förstår dig inte”, svarade jag.
“Låt mig ge dig en liknelse som du kan reflektera över tills någon annan sänds hit för att ge dig tydligare information. Barn vaggas till sömns på Jorden med vaggvisor, som handlar om makalösa hjältar som blir historiska figurer i de små lyssnarnas sinnen, tills livets verklighet skingrar illusionen. Så äldre barn som kommer in i det här livet, märker att de om igen har vaggats in i en andlig slummer av sina själars påhittade vaggvisor. Det är uppvaknandet till sanningen om det här faktumet som gör detta till ett land av överraskningar, som du kommer märka att det är när du fortsätter härifrån. Men nu måste jag lämna dig och ta med vår lille bror till barnens hem, där du kommer få återse honom.”

Med en vänlig hälsning lämnade han mig, och jag stod kvar ensam där jag tänkte över allt han sagt. Hans liknelse var full av insikter som bara framtiden kunde utröna på något intelligent vis, men en sak var uppenbar – jag hade tagit det oåterkalleliga steget – hade löst den stora hemligheten – men vad hade jag lärt mig? Jag väntade som mest, med kunskapen att döendet hade uppnåtts omedvetet. Vad skulle följden bli? Vad det än kunde vara så kunde jag inte återvända nu; jag hade mött mitt öde. En sak hade jag försäkrats om; jag behövde inte vara rädd. Det var jag inte – inte ens orolig – jag var tillfreds. Så jag väntade och funderade.

KAPITEL 2: DOMENS hALL

Mina reflektioner löpte i något som liknar den här tankegången: ”Ett land av överraskningar, alltså? Ja! Och varför sade han inte ett land av uppenbarelser också? Hur länge har jag varit här? En timma, en dag, en månad? Jag vet inte. Med min uppfattning om tid känns det som att jag alldeles nyss gjorde försöket att rädda pojken, men mätt utifrån uppenbarelserna här så känns det som att jag varit här i flera år. Vad underligt att jag inte har någon kunskap om hur jag kom därifrån! Jag föll inte, jag kände ingen smärta, det fanns ingen indikation på att jag vaknade upp från en svimning – hur gick det till?

Hur många människor fördunklar inte sina liv med rädsla som fötts ur skräcken de känner för att dö; hur många lärarnjuter inte av att vältra sig i skräcken för den timma då själen står ansikte mot ansikte med döden? Så väldigt annorlunda min upplevelse hade varit! Jag undrar om jag, bland alla överraskningar i det här livet, kommer upptäcka att det är möjligt att…

Åh Gud! Jag vet ännu inte var Du är, eller vem Du är, men uppenbarelsen som har skänkts mig är full av kärlek och ljus av löften; därför känns det som att det har kommit från Dig, och det fyller min själ med hopp! Jag vet ännu inte om jag är frälst eller förlorad, men hör mig i Din nåd, och tillåt mig i din medkänsla för människobarnen, om det är möjligt på något vis som jag inte känner till – med någon metod som Din kärlek har möjlighet att använda – att ännu en gång låta min röst nå de dödligas tillvaro, och hjälpa till att lyfta undan tyngden i felet som vilar på mina medmänniskors axlar. Du visaste, åh min Gud, blindheten och okunskapen hos de som nu utger sig för att leda Dina barn framåt! Många har inte smakat Din stora kärlek; många har inte känt Din nåd; många famlar i mörkret, förblindade av människornas traditioner; många har vandrat bort från fållan. Zions sånger har glömts av i girigheten efter berömmelse och välstånd och makt, och trötta pilgrimer kliver med trötta steg hemåt, med suckar och stön och tårar, bekämpande tiden med rytmen från sin marsch. Och om det finns någon glädje här för mig, åh Gud, min Far, så är jag nu redo att avstå den. Om straffet jag måste betala är lidande i helvetet, så är jag villig att utstå det, om Du i Din nåd vill skicka tillbaka mig, med kraften att säga sanningen om din oföränderliga kärlek, och lyfta tvivlets börda från de som söker men inte känner dig!

Är det fel av mig att säga att jag inte vet var eller vem Gud är? Kanske! Men det är ärligt, och jag kan inte tänka mig annat än att ärlighet är rätt. Allting omkring mig är tvärtemot vad jag förväntat mig, jag känner mig rädd för att lita på något som jag visste, och plågan i att längta efter att mina vänner ska få veta sanningen så långt som jag känner den, tvingar mig att andas ut den bönen. Om någon stark hand kunde, om blott för ett ögonblick, dra slöjan åt sidan och erbjuda de många på Jorden att se framtiden som den verkligen är, vilken uppenbarelse det skulle vara! Som det skulle förändra deras suckar till sånger, ta bort alla tvivel på Guds eviga kärlek och förkunna ett evangelium som alla hjärtan gråter till. Det skulle vara för Jorden vad det är för mig; jag som mer än en gång, eller två eller tre gånger har varnats för att livet jag levde enbart kunde bemötas med fördömande genom Guds vågskål; ändå var de första orden som yttrades till mig här ord om hopp och uppmuntran. “Du behöver inte vara rädd”. Det som uttalas på Jorden är så annorlunda, där kärleken från Gud är begränsad för att passa de olika sekternas krav, medan vrede och vedergällning finns i outsinliga mängder och ska driva syndaren till frälsning. Vad kan sådana lärare tänka när de vaknar upp till kännedomen om sanningen så som jag har funnit den här?


Här! Men var är ’här’? Det är en fråga som ännu inte besvarats tillfredsställande. Är det himlen? Nej, säkerligen inte! Om det är det, så är den väldigt annorlunda från det harpspelande, sjungande, kronklädda myller som kyrkan förväntar sig att hitta. Det är det inte! Nej! Det är omöjligt att tolka alla omgivningar här på det viset. Så vad kan då vara den här platsens tillstånd? Är det möjligt att det finns ett mellanliggande tillstånd, trots allt? Kanske! Och över krönet på dessa backar kanske domedagstronen står som jag kommer att kallas till. Jag hade inte tänkt på det, men förslaget kom utan något spår av rädsla. Orden jag har hört fyller mig med hopp som jag är säker på aldrig kan förrådas. Vad problemet än kan vara så är jag nöjd med att lära mig om det genom händelsernas naturliga förlopp, och till dess ska jag vila.”

Det är en populär tanke att vi vid vårt inträde i andevärlden kommer att mötas av vänner och släktingar som har gått över före oss, och i många fall är det så; men underligt nog så slog mig aldrig tanken på ett sådant möte, inte ens efter att jag lärt mig vad det var för förändring som inträffat för mig; inte förrän jag kände, snarare än hörde, någon ropa mitt namn. Jag vände mig om och såg en ung kvinna, klädd i den mest förtjusande av rosa klänningar, komma nerför backen mot mig. Jag var inte säker, men tyckte att hennes ansikte påminde mig om någon jag en gång hade känt för länge sedan, förutom att de matta fårorna av bekymmer och brister hade förvandlats till vackra linjer och kurvor. Jag hade glömt av henne för länge sedan, men hon kom ihåg mig, och med ögon som lyste av välkomnande och händer som sträcktes ut för att omsluta mina, så var hon den första av alla att hälsa på mig.

“Ett tusenfalt välkommen”, utropade hon när hon grep om mina händer; “Jag har precis fått nyheterna om att du anlänt – är jag den första som hälsar dig välkommen?”
“Ja, Helen, den första av alla jag känner.”
“Det är jag glad för, jag har alltid hoppats att det skulle få bli så. Jag har betraktat och bett och väntat på det; det är allt jag kan göra för att tacka dig.”
“Tacka mig för vad? frågade jag häpet.
“Det behöver jag inte berätta för dig”, svarade hon, “vår Far vet, och Han kommer återgälda dig.”

I den stunden märkte jag att himlen i lika hög grad är ett tillstånd i själen som det är en fysisk plats, och sann vänskap är en stor faktor i uppfyllandet av det tillståndet. Bara en kort stund före Helens ankomst hade jag nästan försäkrat mig själv om att jag ännu inte var i himlen, men hennes uppdykande hade vänt på det beslutet. Det hade gett mig en så överväldigande känsla av glädje. Jag var så tillfreds att jag inte kunde föreställa mig att det kunde komma mer lycka efter detta; och detta var följden av närvaron av någon som jag känt på Jorden på ett blott bristfälligt vis.

Hennes historia, så långt jag kände till den, var inte så lång. Hennes mor hade dött av ren svält i sin strävan efter att sköta tre barn och en sjuk make genom sitt arbete som städerska, med ett tillskott av Helens ringa lön från en tändsticksfabrik. Flickan var bara 15 år gammal när hela bördan i hemmet hamnade på hennes axlar i sin tyngre form med ännu mindre medel. Hon kämpade modigt på, långt bortom sin kraft för att hålla hungerns varg stånden, och rädda hemmet från dess hot om förstörelse. Men lönerna från tändstickstillverkningen kunde lättare räknas i koppar än i guld, och det lilla extra hon kunde tjäna på andra sätt var som en droppe i havet för deras behov, så hon föll i stridens hetta, förkrossad och med ett brustet hjärta.

Jag fick kännedom om hennes öde strax före hennes död och jag bad att få träffa henne på sjukhuset där hon låg. I flera dagar satt jag i en halvtimme eller så och försökte trösta henne med försäkran om att hennes barn skulle tas om hand när hon rycktes bort, för jag märkte att osäkerheten kring deras välbefinnande var den vassaste taggen på hennes dödsbädd. Hon lyssnade inte alls på missionärens enträgna böner för att förbereda hennes själ på döden. Hon var inte alls rädd för den, och brydde sig inte alls om sig själv. Hon ville veta att barnen skulle ha det bra, och när jag gav henne ett löfte med allvar så blev hon lugn och slöt sina ögon i frid.

Jag hade för länge sedan glömt hennes personliga anknytning till de barnen, eftersom vår bekantskap varade en så kort tid, men i återföreningens första stunder kände jag att jag hade upptäckt en av de tröster jag hade sökt efter länge – kärleken från en syster.

“Är du överraskad över att jag blev den första att träffa dig?” frågade hon.
“Jag kan knappt avgöra det; överraskningarna dubbleras så snabbt att jag börjar tro att de förekommer naturligt här.”
“Om inte överraskad, är du glad att du har träffat mig igen?”
“Ja, Helen! Mer än glad!” svarade jag, “för din skull lika mycket som för min. Du ser ut att ha varit lyckligare här än vad du förväntade dig?”
“Ja! Mycket lyckligare; och det har alltid verkat öka genom dina försäkringar om att det skulle bli så. En gång var jag nästan rädd att du hade fel; men när jag märkte att du hade rätt, så blev jag ännu gladare för din skull.”
“Det verkade alltid för mig”, svarade jag, “som att vad än som gjordes för kärlekens skull inte kunde vara fel. Jag utgav mig inte för att veta mycket om Gud, och nu är jag medveten om att jag vet ännu mindre än vad jag trodde att jag visste, men har ändå inte ändrat min syn på den delen.”

“Gud är kärlek, Fred; det är allt vi vet om Honom. “Det som kommer från kärlek kommer också från Gud.” Kom hem med mig och låt mig berätta för dig vad jag har lärt mig om Honom sedan jag kom hit.”
“Inte ännu”, svarade jag, “Du får inte glömma att jag precis har anlänt, och jag vet inte vart jag behöver ta vägen just nu.”
“Du får lära dig allt om det vartefter”, sade hon medan hon vände sig om för att gå; “Kom med mig nu.”
“Men behöver jag inte träffa någon? Finns det ingen … ”
Hon såg min undran och osäkerhet, vilka måste ha varit så väl synliga i mitt ansikte, och hon log och frågade: “Är det domedagstronen du letar efter?”
“Ja! För just nu vet jag inget om mitt tillstånd, eller vart jag måste ta vägen.”
“Fred, få bort idéerna från Jorden så fort du kan. Du har redan passerat domedagens hall, och bär dess dom i plagget du har på dig.”
“Passerat den? Var? Jag visste inte om det!”
“Kanske inte, men den ligger här i de dimmor varifrån du ser så många komma ut på slätten”, och när hon talade pekade hon i den riktning som min uppmärksamhet tidigare hade vänt sig till.“Kom jag därifrån? frågade jag.
“Ja, det är det enda sättet att komma in i det här livet på!”
“Jag visste ingenting om det – var inte medveten om något förrän jag märkte att jag låg här där vi nu står.”
“Det är möjligt, eftersom du hade en av de där plötsliga övergångarna där man skyndar sig så snabbt in i det här tillståndet att man inte har någon medvetenhet om händelsen. Jag tänker ofta att det är en stor välsignelse att komma hit på det viset.”
“Varför? Fast tröttar jag ut dig med mina frågor?”
“Nej, det ska bli ett nöje att berätta så mycket som möjligt för dig, men eftersom jag inte har varit här så länge så kommer du ställa många frågor som jag inte kan besvara, och du måste överlämna dem till andra som vet mer än vad jag gör.”
“Jag känner att du är precis den lärare jag behöver just nu, eftersom allt är så annorlunda mot vad jag förväntade mig, jag är som ett barn som har allt att lära sig.”
“Jag är glad att få berätta det jag kan för dig, men du behöver inte prata om att bli trött, för ingen som bär vår färg kan bli trött.”
“Bär vår färg”, upprepade jag, utan att förstå vad hon menade.
“Ja. Du kommer att förstå att färgen på kläderna är en indikation på innehavaren av plaggen; men det kan du inte förstå helt förrän du ser det med egna ögon.”
“Men säg mig varför du tycker det är bäst att komma in i det här livet på det sätt som jag kom hit?”
“Om du ser på en själs inträde i det här livet som en födelse, snarare än en död, och sjukdomen som föregår den som ett kortare eller längre födande, med en motsvarande utmattning efteråt, så kommer du förstå mig bättre. Se”, fortsatte hon och pekade mot dimmorna, “hur många som måste hjälpas – en del till och med bäras – in i livet, och hur några stannar upp för att hämta kraften att ta sig framåt, och säg mig, tycker du inte att det är att föredra att komma hit som du gjorde?”

“När man ser det på det viset så är det förstås så; men du vet, vi har lärt oss att se det från det andra hållet.”
“Det är ett stort fel, som måste rättas till här. Människan ser i princip på Jordelivet som överhuvudet, snarare än som en underordnad existens. Som en andlig varelse bör hon utbildas i att se på allting ur ett andligt perspektiv, på samma sätt som skolpojken uppmuntras att se på sina studier i ljuset av vad de kommer hjälpa honom att uppnå efteråt. Jorden är inte allt, och inte heller är det slutstationen för vår utveckling, utan snarare det första stadiet, varpå det här är nästa steg framåt, samtidigt som felen från det lägre tillståndet måste dras upp med rötterna här innan vi kan inta de positioner som vi borde kunna komma till vid vår ankomst; men detta kommer att visas mycket tydligare för dig framöver.”
“Jag vill gärna höra något om den där domedagshallen. Om jag kom igenom den omedvetet, som jag måste ha gjort, hur kan då en rättfärdig dom fällas över en människa i ett sådant tillstånd?”
“Tanken med en domedagshall är en annan missuppfattning som uppstått ur den bokstavliga tolkningen av vad som endast avsågs vara en bildlig metafor.”
“Menar du att jag inte har någon kunskap om den av den enkla anledningen att det inte finns någon sådan plats? frågade jag.
“Vad det gäller ett regelrätt åtal och domslut av en personlig domare, så är det ett påhitt; hur domen faller med Guds vågskål är mer rättvist och osvikligt än vad en sådan skulle kunna vara, och ber inte om några bevis annat än vad den svarande erbjuder. Texten som hängde ovanför min säng på sjukhuset är den lag utifrån vilken den domen ges, och varifrån ingen överklagan sökes eller medges. ‘Låt er inte luras; Gud kan inte bedras, för det en människa har sått ska hon också skörda.’ Rättvisan kan inte slå fel, då ingen människa behöver avlägga vittnesmål mot sin vän. När själen kommer i kontakt med de här dimmorna, så skiljs den åt från köttet och kläs av från alla falska och synbarliga egenskaper som kan ha antagits, oavsett under vilka omständigheter eller i vilket syfte.

Dimmornas funktion är att lösa upp allt utom det andliga. Där bryts alla livets förseglingar, allt som har varit dolt avslöjas, böckernas alla sidor öppnas, för att frikänna eller fördöma. Det skulle vara lika rationellt som att förvänta sig att en byggarbetare skulle säga, då han lägger de sista pannorna på plats på en stuga, att: ‘det här borde ha varit en katedral, och jag tror att det är det’, eller en bonde som säger till sina drängar: ‘det där fältet med betor borde ha varit vete, och jag tror att det är det; gå dit och skörda det’, och finna att deras tro hade kunnat påverka en sådan omvandling, som det är för människan när hon känner att upplösandets kyla kommer över henne, att tänka att genom att godta någon trosuppfattning eller en föreställning så kan hon i rädslans stund sudda ut en livstid av ondska, och få ett rikligt inträde till evig glädje. Nej, Fred! När det dödliga faller bort så utvecklas det från andekroppen en naturlig klädnad som stämmer överens med hans eller hennes liv och karaktär, och färgen bestäms av handlingar och motiv i det förflutna – inte av trosuppfattningar någon haft eller bekännelser som har gjorts – och färgen är den rättmätiga domen som själen har ådragit sig själv med hjälp av Guds orubbliga lag.”
“Då menar du att tilltron är underordnad handlingarna?
“Handlingarna är för tilltron exakt vad andekroppen är för kroppen – livet. ‘Tilltro utan handlingar är död’, därför kan tilltron endast manifesteras genom handlingar. Jesus lära är: ‘Ity du gjorde det’, och inte trodde på det, och inget annat än kärlek och ädla handlingar kan komma in i det här livet i sällskap med själen; alla former av tro går förlorad i fjärran dimmor.”
“Men vem kan då räddas?”
“Vi hoppas att varje barn kan räddas, till slut, och jag tänker att om någon skulle vara ett undantag så vore det helt och hållet dennes eget fel.”
“Varför då?”
“För den domen är inte slutlig, den fastställer bara vilken position själen behöver inta vid inträdet i det här livet. Den har fortfarande kraften att lyfta sig själv, liksom att få hjälp av andra som alltid arbetar för att lyfta de i tillstånden under dem. Därför är domen inte för evigt och inte hämndlysten; den är  villkorlig och stödjande.”
“Men Helen, menar du att det inte finns något helvete?”
“Inte på något vis; vi har helveten där det finns plågor som är långt värre än du kan föreställa dig, men de är enbart renande tillstånd och tillhandahålls i vår Fars kärleks fullständighet, som du snart kommer att förstå.”
“Jag har haft tur som funnit en sådan lärare som kan rätta min okunskap”, sade jag. “Innan jag såg dig kände jag mig som ett barn i skolan vars utbildning hade eftersatts sorgligt mycket, men nu verkar det som att allt jag vet är fel och måste dras upp med rötterna.”
“Du kommer märka att man har gjort alla förberedelser för att de korrigeringarna ska kunna göras när du fortsätter vidare”, svarade hon. “Och kunskap är lätt att få för de som önskar lära sig. Det är ett aktivt liv du träder in i; varje person som klarar att arbeta har fått ett uppdrag, så vi är alla “arbetare i Guds sällskap’. Just nu är min plats här, för att möta de som just anlänt, så jag har fått särskilda instruktioner om sådana saker som först efterfrågas.”
“Om domen ges enbart för handlingar, vilka är då de som tar emot det rikliga inträde som utlovas så fritt till de troende?” frågade jag.
“I domen”, svarade hon, “så har varje handling, motiv och närvarande omständighet i en människas liv sin egen rättmätiga bedömning, och värderas utifrån sitt rena värde, och saldot påverkas därefter. Välgörande handlingar som har sitt ursprung i klokhet mäts utifrån hur det önskade målet har uppnåtts, och lämnar inget saldo på livets konto; generös filantropi som gjorts av politiska eller själviska syften vedergälls av det bifall den togs emot med; byggandet och finansieringen av ett sjukhus eller kyrka utifrån det välstånd som samlats på hög bakom ridåerna eller liknande handel, vägs upp mot de splittrade liven och förstörda hemmen hos dess många offer. Självuppoffrande kärlek, att lindra smärta, bedrövelse och brist, inte gjort för att ses av människor, utan av medkänsla med den svage och otursamme brodern; det motiv som uppmanar en människa att ge vad hon själv önskar, att minska en annans lidande; det tålmodiga uthärdandet av felanden tills Fadern fastställer straffet; välgörenheten som kommer ur försvaret av de svaga mot de starka, på bekostnad av skymfer och skam; hjärtat som vägrar fördöma när det ser mörkt ut för att omständigheterna inte är klara; människan som skadad går in för att stå upp mot domarens slag för att även han önskar bli förlåten; det är dessa som i den domen lyfter upp sina huvuden och får höra: ‘Bra gjort.’
  Det här gör alla människor likvärdiga i sina fördelar och påför ett rimligt ansvar där någon har anförtrotts välstånd eller makt.”
“Skulle ni lära människor att frånsäga sig sitt välstånd? frågade jag.
“Definitivt inte, men vi skulle lära dem att varje gåva befinner sig i ett förvaltarskap, och att de kommer att ombedjas redogöra för sitt konto i dimmorna. Vår Far har försett Jorden med tillräckligt för att tillgodose vart och ett av Hans barns behov och förse dem med bekvämligheter, men de starka har tagit de svagas andel, tills lyx och svält finns i överflöd. Är detta rätt? Nej! Och vid domens dag, så kommer vädjan om att välståndet hade införskaffats på hederligt vis inte att nytta något till, eftersom Gud påbjudit att den också måste ha fördelats kärleksfullt. Ta en sådan människa som har delat upp sitt välstånd bland sina barn, som såg den äldre sonen ta den yngres andel; tror du att fadern skulle tillåta det felet utan vidare? Självklart inte! Syskonskapets band är mäktigare än lagens rätt i Guds ögon, och domen i Hans domstol ges utifrån familjeansvar, inte utifrån samhällets lagar.”
“Om vi förmodar att någon är ivrig efter att utföra goda gärningar men trycket från omständigheterna står i vägen. Hur skulle det ses på?”
“Det kommer att förklaras på ett kunnigare vis för dig av andra inom kort, men under tiden kan jag delvis besvara det genom att berätta för dig om ett av de första mottaganden jag närvarade på efter min ankomst.”
“Håller ni mottagningar i himlen?”
“Ja. Även om de ser lite annorlunda ut än era. När några vänner går över gränsen för att hämta hem en pilgrim, så kallar vi det för ett mottagande. Den jag syftar på var ett av dessa rikliga inträden du nämnt, och Omra gick för att välkomna brodern.”
“Vem är Omra?”
“Den här platsens guvernör, och den högsta andemänniska jag har sett, förutom Jesus.”
“Har du sett Honom, Helen?”
“Ja, en gång, men Han var på ett avstånd från mig, så jag talade inte med Honom. Men för att berätta för dig om mottagningen; mannen vi gick för att möta var en fånge på ett fängelse, men det fanns tusentals andemänniskor på plats för att ta emot honom.”
“Från ett fängelse?”
“Ja! Jag kommer aldrig glömma den scenen. När Omra närmade sig sängen, så fick de ögonen som slöts syn på honom, och det blivande helgonet grät till sin vän som sov på en stol intill honom: “John! John! Jag går nu, någon har kommit för att hämta mig! John! Ser du hur ljust rummet är? Se, änglarna! Och – och – Nej! Inte Jesus! Inte för mig!” Sedan föll den stackars, orkeslösa kroppen, som hade rest sig halvvägs upp av ivern, bakåt, och väktaren hittade den kall när han vaknade, för anden hade lämnat efter sig sin slöja av kött.

När själen kom igenom lade Omra armen runt honom och bjöd honom välkommen. Då, med en förskräckt, nästan skrämd blick, stirrade han på folket som samlades runt honom, och stammade fram, vänd mot Omra: “Det – här – är – inte – för mig! Det är – ett misstag! Ni – har inte kommit– för min skull?”
“Jo, min broder, det har vi gjort”, svarade Omra. “Vi gör inga misstag; de ligger alla bakom dig nu.”
“Men – men – det kan inte vara för mig. Jag- jag har inte – varit en god människa!” Min herre – det måste vara ett misstag! Vad har jag gjort?”
“Matat de hungriga, gett kläder till de nakna och tagit hand om de sjuka”, svarade Omra.
“Åh! Nu vet jag att ni har fel. Jag har varit nästan hela mitt liv i fängelset. Jag hade aldrig några pengar alls att göra allt det där. Jag visste att det inte var för mig…”
“En gång gav du din mat till en hungrig gosse”, sade Omra. “Du gav ett par stövlar som du knappt kunde avvara till en kringvandrande luffare; du gav dina glasögon till en gammal dam som inte kunde se att läsa, och stod sedan själv i samma belägenhet; du satt bredvid en gammal kamrat när han var sjuk och vårdade honom tillbaka till hälsan; du har varit tålig i din påtvingade fattigdom, och uppmuntrat andra att hoppas på det bästa och vara tillfreds. Har du inte gjort detta?”
“Tja, ja, jag satt bredvid gamle Bill lite grann, men han hade gjort samma sak för mig om jag hade velat det, och resten vet jag inte så mycket om.”
“Men det gör vi, sådana gärningar glöms aldrig bort hos oss, och det finns många saker du önskat att du kunde göra om du bara hade haft förmågan. Den sortens uppriktiga vilja godtas alltid av Gud som om gärningen hade utförts med framgång, och därför, förstår du, har vi inte fel.”

Vid det här laget hade han färdats en bit bort från sin kropp, och han hade fått sina nya klädesplagg, i vilka han triumferande eskorterades till ett av de många hem som förberetts för sådana som han.”
“Vilken överraskning för honom”, kommenterade jag när hon avslutade. “Den måste ha varit lika stor som min egen. Men var finns de här hemmen som du talar om? Jag har inte sett något som påminner om en byggnad ännu.”
“De ligger bortanför krönet på kullen, har du inte varit högst upp?”
“Nej.”
“Kom med då, så går vi; på så vis kan du vända ryggen till dimmorna, så ska jag visa dig landet åt ett annat håll.”

KAPITEL 3: : ETT PRISMORNAS LANDSKAP

Jag är inte – och var inte heller i det andra livet – någon entusiast. Ingen person, oavsett hur fantasirika de kan vara, skulle ha använt ett sådant ord för att beskriva min karaktär. Kall, dämpad, opassionerad, prosaisk, flegmatisk, till och med korkad skulle av många ha betraktats som passande epitet, men entusiastisk – aldrig! En sådan anda föds ur livlig fantasi och uppskattning, men en sådan hade jag inte, och jag försäkrades ständigt om att jag inte hade något av detta andra; så hur kunde jag då vara entusiastisk? Det här var tveklöst sant om det gamla livet, men rättfärdigar det att jag säger att det är detsamma i detta? Är förändringen i karaktären och temperamentet så liten, är vi i så hög grad våra gamla jag, på sin höjd översatta till nya fält och omgivningar, att allt som var sant i det förflutna på samma vis är sant i det nuvarande? Det här var frågor som instinktivt steg upp i mitt inre, men jag hade varken förmågan eller kunskapen att besvara dem. Att en del förändringar hade skett var jag helt medveten om, men om de var permanenta eller något annat hade jag ingen möjlighet att avgöra i stunden; vidare upplevelser kunde kanske visa att de uppstått i stunden på grund av de underliga omständigheter som kommit inpå mig. Jag var till exempel på inga sätt frågvis i det förflutna, men sedan jag fann mig själv på den här platsen så hade jag inte gjort annat än att fråga: “Hur? När? Varifrån? Varför?”, riktat till mig själv och de enda två vänner jag hade haft möjligheten att prata med.

Den underliggande tonen av spekulationer gick genom mina tankar, medan mina mer aktiva sinnen njöt av storslagenheten i utsikten jag fick när jag nådde toppen av slänten. Jag var redan så nöjd med min ursprungliga plats, och hade fortfarande mängder av frågor jag ville ställa, så jag hade inte den minsta lust att röra på mig, även om jag hade fått höra om en ännu större skönhet i det land jag så lätt kunde ta mig till. När Helen föreslog detta, så skulle jag – om valet varit mitt – ha senarelagt vår avfärd, eller än troligare ha rört mig i den andra riktningen, mot dimmorna. Hon verkade förstå min önskan helt och hållet och sade: “Det är ganska naturligt att du vill gå åt det hållet, men det skulle inte vara bra för dig just nu.”
“Varför då?” frågade jag.
“Just nu är influenserna något obehagliga”, svarade hon. “Du skulle märka att det är svårt att återvända; men när attraktionen är bruten där så kommer det inte finnas några invändningar mot att du går för att betrakta de nyanlända.”
“Vilken attraktion?” frågade jag.
“Din kropps attraktion. När upplösningen sker så plötsligt, som i ditt fall, så bryts inte den magnetiska länken helt under en kort tid därefter, och själen känner en nästan oemotståndlig önskan att återvända till kroppen. Samma upplevelse är vanlig bland vänner som fortfarande är i sina kroppar.

Mätta många gånger om säger de – Farväl!
Ändå väntar de kvar vid dörren,
Och när de sliter sig själva itu
Gråter kärleken – kom tillbaka en stund till!

Det var för att bryta det inflytandet och göra dig fri som jag först bad dig att komma hem till mig; den var för stark för dig då, men nu klarar du av det, så vi går.”
“Känner alla de som hamnar här den attraktionen?” frågade jag.
“Ja, men de uppmuntras att gå därifrån så snart som möjligt.”
“Jag ser att några inte hålls kvar alls.”
“Nej. De har blivit väldigt trötta på sin kropp och är redo att lämna den, så inget hindrar dem från att gå direkt till sina hem.”
“Hur länge brukar attraktionen hålla i sig?”
“Det varierar stort, då omständigheter som själen ofta inte har någon kontroll över ofta påverkar för att förhindra den önskade friheten. Många hålls till exempel tillbaka av sorgen från sina vänner långt efter att kroppens inflytande har övervunnits.”
“Hur kan det vara så?”
“Jag berättade för dig att kärleken är den största kraften vi känner till; själen är medveten om detta så snart den lämnar kroppen, och vännernas förvirring och oro har därför en sympatisk attraktion; för stark för dess motstånd; den bildar ett ankare som binder andemänniskan till Jorden. Ibland har vi stora svårigheter att motverka sorgens skadliga inflytanden, vilken kärleken med bestämdhet skulle uppmana de berövade att hålla undan om de blott en gång kunde få bevittna effekten den framställer.”
“Men är inte anden tvungen att komma undan?”
“Nej! Vi använder inte tvång i det här livet under några omständigheter. Varje person behåller användningen av sin fria vilja, vars utövande oföränderligt framställer sin egen belöning eller bestraffning.”
“Jaha! Det gamla livet har inte mycket som attraherar mig, och jag har ingen önskan om att förnya det med samma villkor, så vi gör som du önskar – går framåt.”

Vi nådde kullens topp, och jag stod hänförd framför scenen som låg framför mig. Längst ner efter en mjuk sluttning, klätt i gräs med den rikaste, mjukaste gröna färg jag någonsin beskådat, sträckte sig ett landskap ut på varje sida klätt i fler färgnyanser än jag kunde räkna. Jag hade sett Italiens himmel, vacker och lugn, men den molnfria storheten i deras stjärnbelysta prakt var som dödssömnens kalla lugn, i sin kontrast till den oändliga och valvklädda kupol av evig energi varunder jag stod, ofrivilligt bugande inför livets dop som jag badade i. Jag hade sett några av orientens magnifika landskap, där en myriad av färger strålade ut överallt som från välfylld mosaik, men det vore en hädelse att jämföra sådana nyanser och valörer och skiftningar med de som nu nådde mina ögon. Pulseranden av synlig livskraft bultade och skälvde i stenar och träd oh blommor, där var och en öste ur sig sitt rytmiska bidrag till den harmoniska utfästelse som ljöd från alla håll om att döden har fällts i segern, och över framtidens tröskel – ända bort till varje polhorisont – så löpte legenden – “Liv, liv, evigt liv”.

Men varför försöka sig på det omöjliga? Ord har ännu aldrig kunnat förmedla en tillräcklig uppfattning om de många scenerierna på Jorden; hur kan de då användas för att berätta om ännu större praktfullhet som själens språk ännu inte har förmågan att utmåla, utan lämnar den hänförda betraktaren att förstå genom en tyst förståelse. Åh, hjärtan! De milstenar vars pilgrimsfärd tecknats ned med ömsom kamp, nederlag och misslyckanden, ni utstötta vägfarare, uteslutna från alla som en gång var era kära; ni som hungrar efter en blick av medkänsla, törstar efter ett vänligt ord, söker efter en glimt av hopp; ni krossade och manglade, stympade och torterade på den sociala anständighetens bänkar; ni som bannlysts och förbannats av en kyrka utan själ, för att era trötta fötter snubblat längs vägen; ni utmattade av livets kämpanden, alla ni kommer försjunka i sömn, och i era drömmars vilda yranden ge utlopp för alla era fantasier; låt er fantasi mana fram allt ni önskar er eller vågar begära; föreställ er allt ni kan tänka er finns i himlen; frossa i förväntningarna på vad ni skulle kunna hitta där; multiplicera sedan resultatet tusen gånger, och gör er en bild av detta om ni kan. Men även om ni når höjderna av denna önskan, så kommer ni inte ha fått mer än en vag återspegling av vad som gjorts för de rättmätigas glädje när deras blodbestänkta fötter når sitt mål i himlen.

Från foten av kullen där jag stod förgrenade sig hundra stigar till varje del av landskapet, och inte med de monotona, världsliga vägar som Jorden är så van att se, utan var och en hade, inte ett namn, utan en distinkt färg som motsvarade den stad eller den stadsdel den ledde till. De var ordnade så att de mörkare nyanserna svängde sig på endera sidan i förgrunden, där var och en hade en större eller mindre fördjupning enligt sin ton tills jag tappade bort dem där de sjönk under mina fötter; de ljusare skiftningarna verkade ha en motsvarande upphöjning, tills det i mitten av prospektet låg en rak linje av fläckfritt vitt som ledde fram till en båge av lysande renhet långt, långt borta. Helen lämnade mig en stund att betrakta synen ostörd, och när hon återvände så hade hon sällskap av flera vänner som jag kände mer eller mindre väl. Vi satte oss ner och pratade om händelserna i vårt tidigare liv, och spekulerade kring våra framtidsutsikter med en känsla av vilsam tillfredsställelse och njutning som jag fram till nu aldrig hade upplevt. Varje individ verkade på något oförklarligt vis bidra till min känsla av glädje, och till och med nu när jag vet så mycket mer om livet som då var nytt för mig, så ser jag tillbaka på den återföreningen som ett av de finaste minnena bland mina upplevelser i andevärlden.

“Du kan börja förstå betydelsen av de färgade klädesplaggen nu.” sade Helen, under en paus i vårt samtal.
“Ja! Jag förstår det som att varje person tar den väg som motsvarar färgen i det plagg han eller hon bär. Men hur är det med de som har flerfärgade plagg – en kombination av rosa med elektriskt blått?”
“De är budbärare eller lärare. Det var Eusemos, en av dem, som kom till dig strax efter olyckan och tog med dig till den plats där jag fann dig. Se, det där är han som kommer för att ta med dig och lära dig mer än vad jag kan!”
Han var en grek, och vacker som en Apollo. Även om jag inte hade någon medvetenhet om att ha sett honom förut, så avfärdade hans välkomnande och igenkännande leende tanken på att vi vore främlingar. När jag ställde mig upp fångade han in mig i en broderlig omfamning och höll mig nära intill sig, utan ett ord som bröt den helgade tystnaden i hans hälsning.
“Har du vilat ut nu?” frågade han efter en stund.
“Ja”, svarade jag, “men jag är så förvirrad.”
“Det är inte på något vis en ovanlig upplevelse; de avslöjanden som väntar den själ som anländer hit räknar vi med är överväldigande, tills du har lärt dig den enkla nyckel som löser allting.”
“Vem lär mig denna stora lösningens konst?” frågade jag.
“Det gör jag, om du vill lära känna den.”
“När då?”
“Nu, om du vill.”
“Vem skulle inte önska få lära sig en så stor hemlighet? Min själ hungrar efter sådan kunskap. Vad är den mäktiga kraften för något?”
“Kärlek!” svarade han. “Det här livet i alla sina faser, i sin utveckling med många former, i sina höjder och djup, är en inget annat än en stor förklaring av det enda ordet. Kärlek är den enda studie vi behöver ägna oss åt, den enda mat vi äter, det enda liv vi lever; och den deltar i glädjen i den outtömliga kunskap som du nu är inbjuden till, och Myhanene har bett mig att introducera dig till alla de egenskaper som jag är kapabel till.”
“Vem är Myhanene?” frågade jag.
“En av de budbärare eller lärare som rör sig mellan detta och nästa stadium av livet, som fungerar som en ledare över flera städer eller cirklar i det här stadiet.”
“Men är inte Gud ledaren?”
“Han är den Högste, Kung över kungar, och Herre över herrar, men under Honom fins många underordnade – keruber, serafer, ärkeänglar, som styr över de olika väldena och delarna av det här livet, och Myhanene är en av de lägsta auktoriteterna.”
“Det är ytterligare en bit överraskande information”, sade jag.
“Jag förutsåg det”, svarade han, “även om det inte borde vara det för det faktumet har gjorts tydligt för människan; men ‘mörker har täckt Jorden, och ett stort mörker människorna’, som i sin okunskap har vandrat bort från vägen och har gått vilse bland tvivel, förvirring och fel.”
“Och var ligger roten till det här felet, sett från det här livet?”
“I doktrinen att själen måste göra sitt eviga och slutliga val på Jorden, snarare än att den är i sitt första stadium i sin oändliga utveckling. Jordens berättigade plikt är att jorda själen i kärlekens praktiska principer, för att den ska anpassas till sitt inträde i den här platsens högre plikter. Abstrakta, teologiska spekulationer är inte de studier som människan kallas till att ägna sig åt, i synnerhet när hennes lärare utgår från obestämda teorier, och inte har någon absolut kunskap. Inte ens här är vi kompetenta nog att tala om många av de ämnen som våra bröder i köttet har löst till sin egen tillfredsställelse; men vi måste vänta tills vi når de tillstånd då de förmågor som behövs utvecklats för att förstå de mysterier vi omges av. Avancerade instruktioner i vetenskap ges inte av lärarstudenter till eleverna i en barnklass; och vår Far känner till sina barns behov och kapacitet bättre än att ha utformat deras andliga utbildning på det viset.”
“Jag märker hur du talar till förnuftet i alla dina illustrationer”, sade jag, ivrig att höra hans åsikt om det.
“Otvivelaktigt”, svarade han. “Alla lagar har sina rötter och sitt centrum hos Gud, och klarar därför att resoneras kring så långt vi kan förstå dem. De så kallade naturliga lagarna är andliga lagar som översatts till relevanta uttryck för den fysiska existensen, och, om de förstods korrekt så skulle de fungera som ett index för den andliga utvecklingen. Kampen om överlägsenhet inom tro och inflytande har, olyckligtvis, lett till ett förhärligande av lagen, medan andan i dess uppenbarande har ignorerats; därav det växande antalet fel och missuppfattn-ingar. Ta till exempel den nuvarande ortodoxa idén om himlen. Anta att det slängdes över en harpa i varje otränad hand vid dimmorna, samtidigt som varenda omusikalisk röst började ropa ut “Ära, ära, ära”… Tja, det kanske är deras idealiska himmel, men vad skulle någon som Händel, Mozart, Beethoven och de tusentals andra som förstår de harmoniska lagarna ha att säga om det? Ett ögonblicks seriöst funderande skulle göra det omöjligt för en sådan idé att förbli sann.”
“Kanske det. Men jag kan inte förstå hur det vore möjligt för dem att skaffa sig en riktig uppfattning om det här livet; det är så annorlunda mot vad jag förväntade mig att hitta, och jag är ingen vän av det ortodoxa.”
“Varför är det så annorlunda? Inte för att det är overkligt; utan för att du har bildat dig en onaturlig åsikt om det. Förändringen från dödlighet till odödlighet är bara ett steg i själens utveckling, i likhet med det som förändrar blomman till en frukt. Den naturliga lagen varken bryts eller förstörs i endera fallet; den förs bara vidare ett steg till mot målet som ska uppnås. Du hittar aldrig en slånbärsblomma som sedan ger en persika, eller en prästkrageknopp som utvecklas till en ros. Så i övergången från det lägre livet till detta så verkar exakt samma lag; det vill säga kompletteringen och fortsättningen på detsamma. Men det blir ett förvirrat tillfälle utifrån det faktum att människan felaktigt har lärt sig att tro att, enbart genom tilltro som utövas i upplösandets sista timme, så har hon kraften att uppnå en sådan omöjlighet när det gäller hennes egen själ som, kan man säga, skulle vara galet att föreslå i förhållandet mellan frukten och blomman.”
“Inte för att människan har den kraften”, föreslog jag, “Utan för att Gud kan genomföra det i Sin allsmäktighet. Jag har aldrig hört talas om någon sekt som hävdat att de har den kraften; den tillskrivs Gud allena universellt.”
“I princip så har du rätt”, svarade han, “men i praktiken är det meningen att människan ska ha all den kraften, och Gud ska inte ha något alls att göra med det.”
“Det kan vara min okunskap”, svarade jag, men jag kan fortfarande inte se hur du har rätt.”
“Låt mig använda en på inga vis ovanlig illustration. Gud framställs som att Han har satt upp vissa villkor för människans frälsning, med hennes ånger som förutsättning; den ångern kan utövas eller inte, efter individens eget beslut, och det är som domaren över hennes eget öde som hon vädjas till.”
“Och är det inte så?” frågade jag.
“I betydelsen att hon inte kan förlåtas före sin ånger, ja; men läran jag förkastar är att utövandet av ånger i människan skulle kunna genomföra en omöjlig förändring i individens natur i samma stund som hon ger sitt medgivande. Hör på mitt exempel, och säg mig om jag har fel.
   En man vars liv tyngs ner av raseri, grymhet och mord står ansikte mot ansikte med upplösandet, och krymper inför det steg som snart ska tvingas på honom i fängelsecellen medan avrättningsklockan slår, och bödeln berövar honom all möjlighet att mildra eller undkomma sitt öde, prästen vädjar till honom att ångra sig, och försäkrar att allt fortfarande kan bli bra; Gud är redo att förlåta, Jesus är villig att ta emot och änglar väntar på att föra hem hans bloddränkta ande. Hans stunder är få, och ett evigt öde väntar i kölvattnet av hans eget beslut. Var, frågar jag, har någon makt lämnats åt Guds händer i en sådan doktrin? Och ändå vet du att det jag säger är sant. En sådan man försäkras om att inget annat än han själv står i vägen för en omedelbar och absolut förlåtelse, oavsett hur hans liv har varit.”
“Men även ångern är en gåva från Gud”, svarade jag.
“Jag vet det, och önskar inte undervärdera en sådan handling, utan vill bara protestera mot den makt den tillskrivs. En man kan genom att ignorera sina vänners varningar bryta ett ben eller hamna i svårigheter, varpå han ångrar sin dårskap; men räddar den ångern honom från följderna av hans bråda uppförande? Självfallet inte, och samma lag gäller i förhållande till själen.”
“I ljuset av din nuvarande erfarenhet och kunskap, hur skulle du då förklara Guds lag för människan?” frågade jag.
“Ingen kan göra en enklare eller mer perfekt förklaring än Jesus, då han sade: ‘En är er far, till och med Gud, och ni alla är bröder’. I utövandet av sina föräldraplikter gör inte Gud skillnad på personer. Av varje barn förväntas en lydig kärlek, och efter det syskonkärlek till varje medlem av familjen utan undantag. Detta är hela Guds lag, och dess rigorösa åtlydnad är påtvingad, med en rimlig bestraffning för varje lagbrott. ‘Låt dig inte luras, Gud låter sig inte luras, för det människan sår, ska hon också skörda.’”

Dessa ord återuppväckte den intensiva önskan att återvända till Jorden som tidigare jagade mig och manade till min bön på sluttningen; de verkade stärka hoppet om att min längtan på något vis kanske skulle kunna uppfyllas, och jag frågade:
“Om familjerelationen efterlevs så noga, och övergången endast är en utveckling, och inte en separation, är det då inte möjligt att det finns något sätt som vi fortfarande kan nå Jorden på och hjälpa till att rätta dessa allvarliga fel?”
“Jo! Sådant finns naturligtvis, och alla utsagor från Jorden vittnar om detta faktum; men, om ett sådant ämbete uppstår så skulle det vara slutet på alla trosföreställningar och sekter, då det skulle onödiggöra prästyrket, så därför måste det anatemat-iseras och förklaras som något från helvetet.”
“Men säkerligen har vi kraften att övervinna ett sådant motstånd och förklara en sanning som talar till logiken och det sunda förnuftet?”
“Det är inte alls så lätt att genomföra som du förväntar dig. Det har i tidsåldrar lärts ut att Bibeln, som Guds ord, behöver en kritisk och lärd tolkning så att dess läror ska förstås korrekt – det här är grunden för alla trosföreställningar – och det upprättar behovet av utbildade människor som ska läsa den enligt den sekteristiska anda som de bidrar till att främja.”
“Då menar du att alla fel hittas i bildandet och uppdelningen av sekterna?”
“En del av dem, men ursprunget ligger i att framställa boken som en ofelbar diktator, och hävda att den innehåller Guds hela och slutgiltiga budskap till människan. Den gör inga sådana påståenden själv, och inte heller är det i konsonans med hur Guds process fungerar att det skulle vara så. Han ger solljus dag efter dag; skickar regn där stunden kräver det, och gör så att varje år ger sin egen skörd. Det här är lagen i hela skapelsens omfattning, och är det rimligt att anta att Han skulle förändra eller avskaffa den i Sin personliga förbindelse med Sina barn, genom att tala en gång och lämna tolkningen av Sitt budskap i händerna på vem än som väljer att göra ett yrke av att tolka det? Till och med rivaliteten mellan trosföreställningarna avfärdar ett sådant antagande, och att anta att Gud ser lätt på sådana falska anspråk bestrider med stort allvar naturen av Hans kärlek till Sina barn.”
“Dina ord glimrar av ett fantastiskt hopp för rasens framtid”, sade jag, “i hur nådens dörrar öppnas på den oändliga kärlekens gångjärn; men säg mig något om tillståndet hos de som har följt dessa läror i det här livet?”
“I det här livet hålls varje människa ansvarig för sina egna avsiktliga handlingar och motiv, men all påföljande bestraffning är korrigerande, inte hämnddriven. Den ädlaste gåva som hon har förlänats är förmågan att resonera; och därigenom förväntas hon rådfråga och använda den i allt hon gör. Om hon då sedan äger den här gåvan underställd endast Gudomligheten själv, är det då konsekvent att anta att den bara är tillpassad för livets mindre detaljer, medan den blir en farlig rådgivare i själens tyngre angelägenheter? En sådan idé är en smädelse mot Givaren. Men här uppstår en svårighet – den naturliga följden av en fri användning av förnuft på Jorden innebär en förstörelse av trosföreställningarnas och dogmans smala gränser, därav kyrkans högljudda fördömande. Å andra sidan, om en människa har fått denna utrustning och är nöjd med sina kamraters fastställanden, istället för att stå på den solida grunden till den eviga Gudens beständighet, så ska hon inte bli överraskad om hon ombeds ta på sig de oundvikliga konsekvenserna av sin preferens av människans spekulationer framför Guds uppenbarelser.”
“Jag kan inte se hur hon skulle kunna veta”, svarade jag, “om du tar ifrån henne Bibeln.”
“Det gör jag inte på något vis”, sade han. “Dokumentationen av Guds metoder för att handskas med Sina barn under olika omständigheter är ovärderlig vägledning för människan; Han är för alltid densamma, det förflutnas annaler utgör användbara indikationer, inte nödvändigtvis godtyckliga lagar, för framtiden. Människorna som skrev de böckerna var människor som gick och som talade med Gud, och deras samfund berättas det om i syfte att jämföra och uppmuntra andra; inte för att förbigå eller förhindra en sådan gemenskap i framtiden. Vi skulle inte på något vis ta bort boken; men att säga att vår Far har upphört med att tala till människan är att anklaga Honom för att göra skillnad på personer i begreppets mest begränsade betydelse, för varför skulle Han ha talat med Abraham, med Sokrates eller med Buddha och inte den nutida förkämpen? Hans ljus skiner på varje land, Han får regnet att falla på båda ondas och godas åkrar, människan kan misslyckas, men Gud är för alltid densamma. När mänskligheten därför lär sig att använda Bibeln, inte missbruka den, när de resonerar kring den och söker dess andliga, inte dess trosbaserade tolkning; när de söker efter sanning istället för prästers godkännande; när de känner igen kärlekens budbärare som änglar från himlen och inte sändebud från helvetet; då kommer de höra våra röster bakom dem, som säger på språket som den fortfarande framtida uppenbarelsen talar – detta är vägen, gå den ni, så upprättas vår Faders kungarike på Jorden på samma grund som vi ser det här. När den tiden kommer så kommer vår värld inte längre vara så full av överraskningar för de många pilgrimer som ständigt förenas med oss.”
“Hur skulle den gamla världen se ut, under ett sådant styre?”
“Kom och se!”

KAPITEL 4: GUDS BERG

Eusemos ledde mig nedför kullen mot den punkt som de olika vägarna strålade ut ifrån, och som blev en gemensam mötesplats för de många som ständigt kom och gick. Det fanns ingen synlig orsak till varför det skulle vara så – det fanns inget hinder eller något som hejdade dem från att passera direkt från eller till någon särskild väg eller punkt som de ville nå – ingen port där de måste be om tillstånd eller undersökas för att bevisa sina kvalifikationer, och ändå drogs alla personer genom ett samstämmigt medgivande mot den gemensamma mittpunkten på deras passage åt endera hållet.

Jag blev allt mer intresserad av mina nya och överväldigande omgivningar för varje ny tanke och scen som gjorde intryck på mig. Det var när jag gick ner till det här välfyllda, ständigt föränderliga, glädjefyllda myllret som jag för första gången helt och hållet förstod det faktum att döden låg utom synhåll bakom oss, och när jag gjorde det stannade jag – stannade för att försöka inse allt jag hade gått iväg från, och den obegripliga förändringen av omständigheter som jag hade förts in i, samtidigt som jag själv ännu var densamme. Varenda händelse som jag fick bekanta mig med verkade i sig själv innehålla en himmel, och mer av den än jag hade förmågan att föreställa mig på Jorden, och ändå var varenda en så utformad att den förklarade sig som blott en inredning i vårt hem, där ordet skulle höras när en oändlig Fader andades det från Sina läppar i kärlekens perfekta ackord, vars ekon dröjer sig kvar i eoner i den väldiga rymden i den eviga kupol under vilken vi slutligen finner vår vila.

Scenen framför mig var ett av de främsta föremålen i Jordens bild av himlen, och eftersom vi hade lämnat både tiden och döden bakom oss, så fanns det ingen anledning till att jag inte skulle stanna för att studera realiserandet av det som alla själar så ofta mediterat över. Mitt sällskap såg min önskan och stod tyst vid min sida, och med sin sympati verkade han bidra till den intensiva trivsel jag upplevde där. Hur många såg jag inte som övervunnit döden! Människans gamla fiende skulle ha besegrats tusen gånger om han hade samlat sina styrkor där. Make och maka, förälder och barn, broder och syster, vänner som träffades efter kortare eller längre intervall, med en full medvetenhet om att de nu inte längre kunde skiljas åt; händer som bryskt slitits isär i dimmornas kyla slöts återigen om varandra med vetskapen att dödens förlamning var maktlös och inte kunde ingripa igen; ögon som var livlösa på Jorden, mättade nu sin hungriga blick på de som hade väglett dem i deras mörker; öron som kämpat för att höra en moders röst hänfördes nu av dess vackra musik; tungor sedan länge tystade öste ur sig sin tacksamhet; och armar som varit utan kraft slöt sig i kärlekens varma omfamning. Mitt i all denna glädje slog det mig aldrig att jag stod ensam där utan ett sådant välkomn-ande från de jag kände, den sökande längtan efter en för vilken mitt liv hade varit ett ständigt jämmer kom aldrig för mig; jag var så lycklig i begrundandet av andras lycka, att jag inte hade en tanke på att jag var ensam i mitt eget tillstånd. Och det var jag inte heller. Hade jag inte en vän, som trots att han varit okänd för mig tidigare, ändå var mig lika kär redan som om han hade varit en bror – hade jag inte välsignats mer än många andra i mottagandet som Helen hade möjliggjort för mig, och i samlingen av vänner vilka jag nyss hade lämnat blott för en kort tid? Jag var på inga vis en främling i ett främmande land, utan en gynnad son som kände mig fri att vandra som jag ville på min Fars vidsträckta marker.
   Verkligen gynnad! Jag upptäckte snart att mitt privilegium inte  var för alla att avnjuta. Det finns två sidor av varje bild, och det  tog inte någon lång stund innan jag fann motsatsen till detta framför mig. Jag var inte ensam, utan snart såg jag en och sedan en till som försökte passera obemärkt genom det glädjefyllda myllret, noga med att undvika upptäckt, fulla av rädsla och skräckslagna över risken för att deras närvaro skulle upptäckas av individer som de duckade bort från. I en glimt av sådana stackars varelser så fick jag en uppenbarelse, och lärde mig en sanning med mer empati än något argument kunde ha framställt för mitt sinne; himlens och helvetets relativa positioner illustrerades i praktiken, och jag insåg detta: Himlen kan inte hittas på någon karta;

Utan i en rättmätig själs ocean
Bildar den en ö med en klippfylld kust,
Och en tyst hamn där inga stormar rullar in.
Ett andetag av synd på Guds tron skulle fastslå
Och påbörja ett helvetets inferno.

Min uppmärksamhet hade särskilt fångats av de hälsningar som utdelades mellan två som uppenbarligen var bror och syster, där den förra just hade anlänt; den himlastormande ivern i deras unga kramar, den lyckliga tillfredsställelsen i flickans ansikte, en så tydlig tacksamhet och nöjdhet hos pojken var väldigt vackert att vila ögonen på. När jag betraktade deras glädje, tog del i deras lycka, så var jag medveten om att jag undrade när min kapacitet för välsignelser skulle nå sin gräns, och om det inte var möjligt för mig att vakna och upptäcka att allt hade varit en dröm. Mitt i detta, som för att ge tyngd åt ett sådant förslag, föll min blick på en kvinna, klädd i en rödaktigt brun klänning, som tittade på pojken och flickan med blickar och känslor som jag aldrig skulle ha trott var möjliga att finna på en sådan här plats. I hennes ögon lågade skräckens eldar; från hennes ansikte rullade svetten ner i pärlor från en smärtsam rädsla; hennes ben var förlamade av fruktan och hon krympte ihop och knuffade sig fram för att komma undan innan de kände igen henne. Om och om igen for hon iväg från den plats där de stod, så snart tillfället erbjöd henne en möjlighet att uppfylla sin önskan, men obevekligen höll ödet kvar hennes fötter, och verkade skingra allt hopp nästan innan det fötts. Varje fruktlöst försök förde henne bara närmare det lyckliga paret som var omedvetna om henne tills krisen kom, och den skräckfyllda stackaren tvingades se dem uppmärksamma henne i sina frenetiska försök att komma undan. Ingen i folksamlingen visade några tecken på medkänsla för henne i hennes nöd; ingen hand sträcktes ut för att hjälpa henne att hitta en väg undan det obehagliga mötet som så lätt kunde ha undvikits; hon var, i det stora folkvimlet, så totalt ensam att jag mer än en gång kände att jag måste gå dit och erbjuda den hjälp som hon behövde så mycket; ändå var det något som höll mig tillbaka – som sade mig att saker och ting var bättre som de var, och bjöd mig att se på och vänta.

Den skräckslagna kvinnan stod tyst och stilla, som en fälld brottsling som väntar på lagens dom. Pojken krympte samman, men flickan, med en blick av oändlig ömkan som strålade ut från hennes ansikte, steg framåt och gjorde vad ingen annan hade gjort; hon,

Som bäst kunde ha gynnats annars,
Fann botemedlet,

gjorde väg där det behövdes, och om hon sade något så var det enbart ett medömkande och medkännande ord, när hon pekade åt vilket håll kvinnan kunde fly. Genom detta kom styrkan att röra på sig, och då brottslingen – för det kände jag mig övertygad om att hon var – rusade iväg så såg jag en lysande blixt som sköt ut från hennes välgörerskas ögon, och som sedan träffade och lyste på hennes bekymrade bröst som en skimrande juvel.
“Såg du den blixten?” frågade min följeslagare, vars uppmärksamhet tydligen hade attraherats av samma incident.
“Ja!” svarade jag, “Vad var det?”
“Den flickans förlåtelse för något stort fel som kvinnan har gjort. Det ljuset stannar kvar hos henne tills hon har betalat konsekvenserna av sin synd, och då kommer hon att kunna inse dess betydelse, och den kommer ha en kraftfull inverkan på att bidra till hennes frälsning.”
“Stackars själ!” utbrast jag, “Vart kommer hon ta vägen? Så sorgligt det verkar att ingen möter henne i denna mångfald, ingen som ger henne råd eller erbjuder henne ett tröstens ord.”
“Det skulle vara ett hån att göra det just nu”, svarade Eusemos, och du kommer inte hitta något sådant här. Det är bara de som kan välkomnas som möts upp. Men om du ser efter så kommer du se vart hon tar vägen.”
“Är du inte rädd att hon går fel i sin okunnighet?” frågade jag.
“Kan människor leva under havsvågorna, eller fiskar hälsa på örnen på dess väg mot solen?” svarade han; “Inte heller kan hon komma till en plats som inte är lämplig för henne. Vi behöver inga änglar med flammande svärd som vaktar våra vägar.”
“Men se!” utropade jag, “Hon går fel! Hennes klänning ser inte alls ut som färgen på vägen hon tar nu!”
“Se på henne”, svarade han lugnt.
Det gjorde jag.

I sin iver att fly från närvaron hon fruktade så, sprang hon obetänksamt genom myllret till den första vägen hon kom fram till, och använde all sin kraft till att lägga ett avstånd mellan sig själv och flickan hon hade felat mot. Hennes tanke verkade vara att hon kunde få trygghet genom att fly, så all hennes energi samlades om att göra den flykten så snabb som möjligt. Hennes framfart pågick dock inte länge. Var det hennes styrka som tog slut, eller tog hon bara en paus för att hämta andan? Jag kunde inte avgöra det. Sedan såg jag henne vackla som om hon blivit svimfärdig av sin utmattning och spänning – vackla och sträcka sig efter stöd någonstans, men det fanns inget där; sedan vände hon sig om, och på det avståndet och i den klara atmosfären, så kunde jag se än mer smärta skriven i hennes ansikte. Något tvingade henne att återvända – tvingade henne att åter närma sig det hon försökte fly ifrån. Hon gjorde ett andra försök och ett tredje, men till ingen nytta, för samma obevekliga kraft tvingade henne att återvända, tills hon gick in på en väg som jag kunde avgöra var den rätta genom dess färg; den gick hon nedför utan minsta ansträngning, och snart hade hon försvunnit ur vårt sikte ner under våra fötter.
“Stackars själ!” mumlade jag, “Vart kommer den vägen leda henne?”
“Den leder till de underjordiska grottorna dit väldigt lite ljus når. Sådana som hon rusar till de platserna för att gömma sig från dem de har skadat, och dem som de fruktar ska följa efter för att plåga dem. Skräcken utgör deras helvete. De vet inte vem eller vad som finns i deras närhet, de känner att varje själ de kommer i kontakt med har kommit för att hämnas och därigenom blir de en källa till skräck för de andra. Där måste hon vara tills någon andemänniska i ett mindre olyckligt tillstånd kan få tillräckligt av hennes förtroende för att förmå henne att lämna de hålorna för en mindre eländig vistelseplats, där detta är det första steget mot den lycka som är möjlig för varje själ att uppnå. Men vi fortsätter.”

Under en stund gick vi framåt, fast ganska långsamt då mitt sällskap träffade på många av sina medbudbärare och andra, och alla hade ett välkomnande ord till mig, och de många intressanta aspekterna av min omgivning fick mig att pausa ofta så att jag kunde förstå dem bättre. När vi, till slut, hade nått utkanterna av mångfalden och påbörjade vårt tilltänkta uppdrag, så blev jag glad att höra Eusemos hänvisa till den incident som hade intresserat men ändå förbryllat mig så.
“Jag ser”, började han, “att du inte kan förlika dig med den där kvinnans närvaro här och den enkla kärlekslag som styr det här livet.”
“Ja, det stämmer”, svarade jag, “och jag skulle bli glad om du ville förklara det för mig.”
“Det ska jag, och då kommer du se att Herren är god mot alla och att Hans ömsinta nåd finns i allt Hans arbete; och för min egen del kan jag inte se var jag skulle kunna hitta en mer kraftfull illustration av detta än i ett fall som detta där din uppmärksamhet redan har fångats.”
“Hur kommer det sig?”
“När hon flydde iväg”, svarade han, “så såg du henne ta den väg som vi går på nu; du märkte hur varje person hon mötte passerade förbi utan att tala med eller peka ut att hon var på väg åt fel håll. Nu ber jag dig lägga märke till den livlighet, iver, lycka och frid som ökar för varje steg vi tar, och berätta sedan om du kan varför hon vände tillbaka från en sådan väg av egen fri vilja?”
“Det vet jag inte,”, svarade jag.
Det var helt enkelt för att det som är en källa till en växande glädje för dig orsakade henne smärta; hon rusade in i ett onaturligt tillstånd, på samma sätt som en fisk som hamnar utanför sitt vatten. Av egen fri vilja och avsiktlighet så tog hon på Jorden en viss plats i det här livet, och hon kan inte, även om hon skulle vilja, inta någon annan plats utan att genomlida smärtan som helt naturligt skulle bli följden. Hon har gjort sitt val, och kärleken ingriper för att rädda henne från den ytterligare plåga som är det följdriktiga resultatet av hennes egna gärningar. Detta visar sig i sin fulla manifestation genom den plats dit hon nu gått. Hon kommer inte att överges och lämnas ensam åt nåden av de som blir hennes sällskap där; andra i ett lyckligare tillstånd går dit ner till sådana som hon, och säger åt dem att hoppas, uppmuntrar dem att känna ångerfullhet, strävar efter att förmå dem att komma därifrån och till slut leda dem på vägen mot lycka.”
“Då har hon inte gått till det helvete där elden aldrig slocknar?” frågade jag.
“Helveteselden är ett av de metaforiska uttryck som har missförståtts och tas som en bokstavlig tolkning”, svarade han.
“Skulle du vilja förklara det för mig, så som du förstår det?”
“Med nöje, och jag ska använda den illustration du är mest bekant med. Jesus sade: ‘Han ska döpa med den Helige anden och med eld’, och om sig själv sade han: ‘Jag kommer för att skicka eld till Jorden, och människan kan vara säker på att er Gud är en uppslukande eld’. Förstår du det som att dessa är bokstavliga eldar i helvetet?”
“Definitivt inte”, svarade jag.
“Men varför inte; vilken auktoritet finns det som kan avgöra skillnaden?”
“Jag har inget svar på det”, svarade jag, “mer än att det är överensstämmigt med traditionella seder att göra på så vis.”
“Det är en trons nödvändighet”, svarade han, “och det här är den stora källan till så mycket förvirring, motsägelser och andlig okunskap. Guds ord är ande likaväl som sanning, och måste alltid tolkas efter anden, inte bokstaven, som endast är den form som anden finner sitt uttryck genom, likt hur den dödliga kroppen blott är det organ som själen uttrycker sig genom. Andens eld är kärlek. Därför är det bara ett annat sätt att förklara att Gud är kärlek att säga att Gud är en uppslukande eld. Och kärlek i sin lägre form blir till lidelse, och om den inte begränsas kommer den snabbt att spränga alla bojor och låta en man ge sig hän åt sin egen, uppslukande lusta där all ondska i hans natur bidrar till att ge bränsle åt lågorna. När en sådan person separeras från sin kropp och tvingas in i den här existensen, vart kan han då ta vägen? Du har sett ett fall som inte visar på några sådana depraverade aspekter, och ändå var det tortyr för henne att stå där vi står nu, så hur mycket mer på det viset skulle det då inte vara för en man som den jag nyss beskrev? Till och med den plats dit kvinnan försvann skulle vara outhärdlig för honom, men han får ändå inte straffas i hämnd; därför har Gud gjort en vistelseplats som passar till en sådan natur, där han för stunden kan dyka i sin galna frenesi ner i sina ohämmade lidelser ocean, och plågas när han skördar de fröer han sått, så länge den outsläckliga elden brinner och fyller sitt syfte. Men i ordet “outsläcklig” så manifesteras återigen vår Fars kärlek, eftersom elden bara kan bränna av agnarna; eller med andra ord så kommer det en tid då lustan och lidelsen har förbrukats, och då ska vetet samlas in till spannmålsboden och själen kommer ut från sin prövning som förädlat guld; men kärlekens helgade eld brinner fortfarande i den själen, vilken därigenom räddas från sitt allra yttersta.”
“Vet ni detta”, frågade jag ivrigt, “eller hoppas ni bara att det är så?”
“Vi vet det; det är en av de livets stora lagar som du kommer märka finns verksamma överallt här. Det skulle vara så även på Jorden, men människans många ord har blivit kunskapens grav, och inspirationens ljus har försvunnit i den gravens mörker. Du kommer inte hitta så mycket predikande här så som du är van att förstå ordet; hos oss är handlingen predikan, och all handling har kärleken som sitt incitament, eftersom vi har lärt oss i praktiken att den som vistas i kärleken vistas i Gud, och Gud i  henne eller honom.”
“Åh! Vilket kärlekens evangelium du uttalade”, utropade jag.  “Vilken musik det skulle vara för Jorden! Med ett sådant budskap kan jag väl förstå att ‘kärleken misslyckas aldrig.’”
“Det evangelium vi sprider är det som har givits till människorna, och som är särskilt lämpligt för Jordens tillstånd.”
“Nu har jag en annan fråga att ställa apropå något som, till     synes, verkar skilja sig åt från er universella kärlekslag.”
“Låt mig höra den, min broder”, svarade han.
“Hur försonar ni dess tillämpning med att den kvinnan tilläts komma in bland och se lyckligare personers glädje?” frågade jag.
“Du föreställer dig att det skulle ha en tendens att öka hennes straff”, föreslog han.
“Jag kan inte se hur det skulle kunna vara på något annat sätt.”
“Det är jag fullständigt villig att medge; men först av allt måste du komma ihåg att ditt sätt att komma hit är det vanliga sättet att anlända; och att vilket straff som än uthärdas är avsiktliga synders naturliga konsekvens, då saker som görs i okunskap eller utan avsikt inte utkräver någon påföljd i dimmornas dom. Men de som har syndat med avsiktliga intentioner, eller brottslig vårdslöshet – i många fall där samma riktning hållits i åratal, där samvetets röst tystats ner och deras andliga liv krossats – får sin rättvisa belöning och sitt rättvisa straff, och det måste nödvändigtvis bli så att deras smärta ökar, när de inser vad som kunde ha varit under andra och bättre omständigheter.”
“Men skulle inte den extra plågan kunna besparas dem?” frågade jag.
“Nej! Gud ser aldrig mellan fingrarna för att undvika följderna av en människas dårskap; men å andra sidan så tillåts till och med den plåga du våndas över så mycket av samma kärlekslag. Även om hon i stunden är omedveten om det, så har den kvinnan fått en upplysning som kommer ge henne hopp och tröst så småningom, vilket hon inte kunde ha lärt sig om hon inte haft den obehagliga upplevelsen.”
“Vad är det?” frågade jag.
“Hon vet att det inte finns någon port där det står en ängel som håller henne borta från livet; och så småningom kommer hon börja förstå att det enda hindret för hennes lycka ligger inuti henne själv. När hon kan känna igen detta så kommer det bli ett kraftfullt incitament för henne att förbättra sitt tillstånd; det kommer lära henne att hennes straff har varit för att rena och att det inte uppkommit som en hämnd; det kommer vara en text på vilken hennes lärare kommer att bygga etthundra argument, tills hon lär sig att hon inte ens i sitt mörka tillstånd har glömts bort, utan att Guds hand vägledde henne, även om hon inte visste det då.”
“Tack”, sade jag. “När du lägger fram det så, så kan jag förstå hur Guds ömsinta nåd finns i alla Hans arbeten, men nu har jag en annan svårighet som jag skulle vilja be dig reda ut: Det finns många barn som föds utan den moraliska förmågan att avgöra vad som är rätt och vad som är fel; hur ses detta på när det gäller deras ankomst hit?”
“I varje fall uppmäts rättvisa och jämlikhet ofelbart”, svarade han, “och påföljden för all synd faller på syndarens axlar. I en domstol på Jorden skulle en kleptoman eller en förståndshandikappad ges nåd för sin otur, inte straffas, trots att de brutit mot lagen. Är människan mer rättfärdig än vår Gud? Den stympade kroppen eller det obalanserade sinnet är oftare följden av synd snarare än otur, och någon måste bära straffet för detta – vem ska det bli? Lyssna på den här stora sanningen: ‘Varje människa ska förevisa de gärningar som gjorts i kroppen”; en av de gärningarna är det dödliga felet att frambringa ett liv utan tanke på eller ramar för en hälsosam och kompetent kropp vari det livet kan använda alla de funktioner som krävs för dess utveckling, vilket lämnar barnet att bära följderna av sin fars eller mors synder i sin egen organism. Det här kan överföra lytet, men det kan inte förändra ansvaret. Synderna bärs av barnet, men felen som gjorts i inkompetens räknas fortfarande som faderns synder, och han kommer att kallas för att svara för dem i Guds vågskål.”
“Det är en hemsk tanke”, sade jag när han tystnade.
“Det är ändå sant”, svarade han, “att det människan sår ska hon också skörda.”

Jag hade varit så försjunken i vårt samtalsämne att jag inte gjort mer än mekaniskt noterat scenerierna runt mig som vi passerade; men vid det här laget fångades min uppmärksamhet av en förändring som ägde rum i min följeslagares utseende, som nu omgavs av en mjuk och alltmer ökande gloria, från vilken jag blev medveten om att jag inhämtade den nödvändiga kraften för att följa honom. Vår riktning följde den ljusare vägen, som upptog mitten av och kronan på landskapet, men dess karaktär hade förändrats så sedan vi påbörjade vår färd, att den i sin nuvarande transparens såg ut som en stig av solstrålar som vi hastade uppför i vår luftfärd, snarare än en vanlig väg i ett kungarike som är mer påtagligt än Grekland eller Rom då den höll en mer legitim rätt till beteckningen “Evig”, eftersom dess skapare och byggare var Gud. Den mjuka och väldoftande atmosfären verkade lyfta oss i en omfamning bortom trötthetens räckvidd; briserna doftade av liv och vila medan de kysste och vyssjade oss med kärleksfulla smekningar; det genomträngande solljuset som sköljde över landet hittade in i våra kroppar tills vi lyste av dess prakt, på samma vis som Moses ansikte lyste när han hade varit nära Gud på Sinai.

Det var som en underbar dröm för mig. Det verkliga och det overkliga blandades till en perfekt harmoni, i vilken jag inte fick plats med ens en misstanke om överraskningar. Vid mer än ett tillfälle så minns jag att jag resonerade med mig själv om att det var mer än som en dröm – det var säkerligen en dröm, från vilken jag strax skulle vakna för att möta den bistra verkligheten i mitt besvikna liv med ytterligare smärta som tillförts det genom minnet av denna härliga illusion. Och jag är fortfarande medveten om en rysning som går genom mig vid tanken på hur jag skulle ha kunnat utstå ett så kraftigt slag som jag då hade behövt genomlida. Min följeslagare märkte detta och drog mig lite närmare sig, medan han besvarade mina tankar i en av dessa halvmedvetna drömmerier som är så karaktäristiska för det här livet, och som har mer av uppmuntran och förslag i sitt tonfall än förmaning. Jag uppfattade mera av andan i det han sade än själva orden, och då helheten var improviserad så kunde jag inte be honom upprepa det för mig, så jag är medveten om orättvisan jag gör honom i att försöka återge de rader som gjorde ett sådant intryck på mig i den stunden; men följande ger er en grov uppfattning om vad han sade:

“Alla drömmar är lika verkliga som uppvaknandet;
Så varför skulle vi försmå deras härligheter?
Själen klättrar till de höjder som tillåts –
När sömnen bjuder hjärtat att pausa sin värk –
Och ser med ögon som är ljusa och starka
På det förlovade hemmet som det snart når.

Själen är människan, och evig;
Kroppen lever blott en dag –
Den är av Jorden och måste gå bort
Men själen, i sina dagliga visioner,
Ser från sömnens fjäll ner över floden
Och hälsar den älskade i evighetens land.

Barnet och mannen och jungfrun,
Har drömt och kommer att drömma än mer
Det är trösten för alla med hjärtesorg
Och verklig vila för den nedtyngda själen
Tills i den sista sömnen, kroppen lämnas,
Själen kommer in i himlen – till drömmen utan uppvaknande.”

Jag hade varken möjligheten eller förutsättningen att svara, för i slutet av hans rapsodi pausade vi, vände oss om, och scenariot som låg framför mig fick mig att tappa tankekedjan som hade frambringat en så välfylld lärdom, medan jag uppslukades av den obeskrivliga prakten i panoramat han visade mot med sin hand.

När vi stod på sidan av den kulle där vi startat, så var den mest anmärkningsvärda synen i landskapet, som jag nämnde, utstrålningen från de många färgade vägar som ledde vidare till många olika städer som jag nu kunde se, men som då inte syntes från vår utsiktspunkt. Vid våra fötter, och löpande åt höger och vänster, låg en av de mörkaste nattsvarta vägarna, som slutade i närheten av eller under kullen, och nedför vilken jag hade sett den olyckliga och skräckslagna kvinnan försvinna ur sikte. Denna dystra och illavarslande stig utgjorde basen eller grunden för scenariot; nästa och varje därpå följande väg fick en allt ljusare ton i nästan omärkliga skiften, tills renhetens stråle som vi hade färdats på bildade ett klimax på det hela och lade sig kring det dubbla prismat som en krona. När jag drog mig till minnes den synen i ljuset av de många förklaringar jag fått sedan dess, så tänkte jag att det arrangemanget var en stor, profetisk symbol för det här lyckligare livet, som visade på den naturliga och ostörda utveckling som själen kunde gå igenom från syndens mest avlägsna ytterligheter, till vila och perfekt lycka i den kommande tiden. Och mitt hjärta gladde sig.

En annan tanke slog mig i den här stunden – frågan jag hade ställt till min guide om den smärta som den tidigare omgivningen beräknades ge i brösten på de mer arma personer jag hade träffat på, och jag förstod den obeskrivliga nåd och kärlek som hade utövats i designen som visades upp framför mina ögon. Det förra prospektet var bara den omvända bilden, vilken jag nu hade rundat för att skåda sådan prakt som ögat aldrig hade sett, och inte heller kunde det omfattas av en människas hjärta. Om den synen skulle utge smärta till någon själ då den steg upp i minnet igen, så kunde jag mycket väl förstå hur detta kunde överväldiga denne med förtvivlan. Guds Nåd finns verkligen i alla Hans arbeten.

Långt, långt bort längs den västra horisonten, mjuka och uppvärmda av det vida området mellan oss, hängde dimmorna över landets gränser. De såg inte längre svarta och kalla ut som när jag senast tittade på dem, utan var fyllda av en mjuk, karmosinröd nyans som fick dem att se ut som skyn vid en solnedgång under hösten, och den trötte arbetaren ger sig av hemåt innan stormen, som han hör mullra på avstånd, kommer över honom. Bakom oss, på en höjd som jag inte kunde bedöma eller mäta, över bergstopparna, strömmade glänsande strålar, som översköljde och närde hela landet. Det var som att, medan en osynlig sol gick ner i den fjärran västern, så steg en annan – kanske Rättfärdighetens sol – upp i den östra gryningen, upp ur djupen i kärlekens hav. Mellan gryningen och solnedgången fanns massor av slitna själar som njöt av den vila som, liksom jag själv hade gjort, så många nyss hade kommit fram till.

Vi stod utmed sidan av en majestätisk bergskedja, vars höjd jag inte kunde avgöra. Om jag sökte dess topp förblindades mina ögon av ljusbågen som strålade mot mig och gjorde mitt försök fruktlöst; medan jag långt borta, tills min syn fann sig osäker på avståndet, kunde se hur bergskedjan sträckte sig som en naturlig gränslinje mellan två intilliggande nationer. Vägen som fungerade som en utgångspunkt för observationen var som en jämn kam på en mindre ås som löpte från basen mot krönet på det glanskrönta och omätbara berget bakom mig. På avstånd låg en slätt av synbarligen oändliga proportioner, böljande och bildskön bortom alla beskrivningar, där berg och dalar, sjöar och floder, kullar och platåer, parker och ängar, vildmark och trädgårdar, stad och landsbygd, palats och herrgårdar var utplacerade så att de var och en med sina särskilda egenskaper bidrog till helhetens storslagenhet. Genom hela denna enorma domän hade varje buske och blomma, varje hus och kulle, varje bäck och sjö sin egen rätta balans för att upprätthålla den allmänna harmonin, och effekten som uppstod i fullbordandet av designen var underbart vacker.

I det gamla livets timmar av trötthet och tröstlöshet, så hade jag försökt göra mig en slags idealbild av hur himlen måste vara – vem hade inte gjort det? Min högsta föreställning hade en bakgrund av besvikelse och irritation. Det var som en fascinerande tavla med någon praktfull solnedgång, förtrollande i sin skönhet när man först ser den, men när man tittar närmare på den så stiger konstiga, underliga, halvverkliga fantomer upp ur målarduken, vars dystra skuggor far som liksvepningar över den skönhet som först tjusade oss så; fantomer av missnöje, ånger och overklighet. Allt på målarduken är stelt, kallt, livlöst; dramat har hejdats då konstnären fångat någon högst behaglig situation, och dess poesi kommer inte längre nå människornas öron mer än den irriterande monotona tonen från då befallningen att stå upp gavs. Hur kan vi lära känna solnedgången från en sådan  otillräcklig presentation? Den lilla, tillfälliga återgivningen kan vara trogen, ja, perfekt i sin färg och situationen då stunden fångades, men den behöver en snabb uppföljning av de föränderliga nyanserna, molnens rullande och böljande, den döende hjältens snabba ankomster och avfärder. Dagen i sällskap med brisernas mjuka snyftande och suckande. Den kräver den närvaro som angetts, och att den ökande kraften avbildas, då steg för steg den dystra Natten får sin mörka fördel,  tills han så småningom drunknar i sitt offers blod och det  svarta draperiet faller över den tragiska scenen medan Gryning, utan att längre kunna upprätthålla den ojämna konflikten, sluter  sina ögon i döden. Allt detta och mer behöver vi innan konstnären kan avbilda sin solnedgång rättvist på målarduken; så från himlen behöver vi fortfarande fler, oräkneliga komplikationer och omöjligheter innan vi kan få ens en avlägsen bild av vad som väntar oss. Mina tidigare bilder kom därmed till korta inför verkligheten i landskapet som låg framför mig där jag stod på bergssluttningen; ändå var inte detta själva himlen, utan bara de första anhalterna innanför Guds ändlöshet, där hemvändande själar kunde vila och få tillbaka krafterna i sin utflytt från Jorden, till sin Fars hus med många boningar.

Jag hade pausat här, och inte försökt mig på det omöjliga mer, om det inte vore för min längtan efter mina bröders välgång, de som fortfarande går bakom mig och värdesätter de många felen i köttet i sin okunskap om livet jag hade kommit till. Medvetenheten om de otillräckliga krafter jag har för att överföra en kunskap om sanningen jag hade funnit, förbjuder mig nästan att fortsätta, men jag kommer vara nöjd om jag bara på något litet vis kan förmedla att den här existensen inte är en vag och flyktig plats där inget med mer substans än ett moln utgör grunden för våra boplatser. För oss är det lika verkligt och påtagligt som Jorden är för er, och därför, när jag använder beteckningarna på skönhet och storslagenhet som är bekanta för Jorden, så är det inte för att jag skulle indikera att det här livet är lika grovt och rått som det som ligger bakom mig, utan snarare att det inte finns något sätt för mig att förmedla en rättvis bild av dess verklighet mer än vad konstnären har förmågan att återge solnedgången i all sin sublimitet och i sin helhet.

I dessa första stunder av begrundande blev jag medveten om en enorm ökning av mitt blickfång, för på samma sätt som språket gör det svårt för mig att uttrycka kvaliteterna i den scen som låg framför mig, så saknar jag också förmågan att överföra en indikation om det område som himmelspanoramat sträckte sig ut över, men i förgrunden av den fjärran horisonten kunde jag ändå enkelt se i evighetens dimfria atmosfär, inte bara de samlade effekterna utan beståndsdelarna av varje egenskap som i sin tur fångade min uppmärksamhet. Nämnde jag att den hade sina slätter och floder? Det var långt mer sant att säga att mina ögon rörde sig över enorma kontinenter, fruktbara och bildsköna, där var och en kantades av proportionerliga sjöar och hav, från vars poetiska vågsvall förstörelsens styng hade avlägsnats. Herrgårdar och palats blänkte skimrande i det skugglösa solljuset, inte ihopträngda eller kringskurna i sina detaljer eller sin design, för att passa in i nödtvungna begränsningar av platsen – inte berövade någon elegans eller skönhet för något grovt materials skull som ska motstå stormar och orkaner lika effektivt som det kan omintetgöra den arkitektoniska drömmen; varför skulle sådana begränsningar behövas i en oändlig domän, det kungarike där de vägrar att handla med varor som stormar och förfall. Varje boning hade sina terrasser och svängda gångar; trädgårdar och kringbyggda gårdar, allt i sådana nobla och storslagna proportioner att synen av det kunde ha gett den sovande Nimrod en första aning om det kungliga och ståtliga Babylon.
De andliga gruvor varifrån korall och marmor, porfyr och alabaster, malakit och jaspis hade betraktats som grova och värdelösa, utgjorde varje byggnads grundstenar, medan dekoren utarbetats i mångsidig mosaik av diamanter och safirer, karbunkel och beryller, pärlor och rubiner, ametister och smaragder, omväxlande med ädelstenar vars glans och lyster Jorden aldrig hade skådat. Snideriet var skulptörers verk, vilka bar den välfyllda manteln av perfekt inspiration, varav en ensam tråd bar ansvaret för Fidias och Angelos ideal. Egypten kan med rätta ha strålat i glansen av sin Thebe med hundra portar; varit stolt över den oöverträffade lyx som hittades i deras hem i det furstliga Memphis, ha prisat de ojämförbara parfymerna som satts samman i det kungliga Zoan; men i sin mest praktfulla ståt hade hon aldrig sett en glimt av sådana palats som dessa. Gamla Babylons trädgårdar glömdes bort i hänförelsen över sådana gröna prestationer; statyerna av Apollo, Venus och Athena som grekerna öste sin entusiasm över var påhitt som inte skulle bli ihågkomna i närvaron av sådan elegans och skönhet; Sharons ros bleknar i jämförelse med så rik blomstring; och doften från Jerusalems söta rökelser blev blott som en minnesbild intill den parfym som fördes med av brisen från de träd som klätts i en levande grön färg utan att uppleva höstens färgskiftningar.

Scenen levandegjordes av de många personer som överallt gick till eller ifrån, inte med sådana brådskande steg som vi finner hos den som skyndar sig för att hinna med nästa omgång vadslagning, eller rädslan som står skriven i ansiktet på en annan som rusar för att säkerställa sig om den kompetens som kan rädda ett liv som är i fara; det fanns ingen synlig stress som då varje buske eller träd kan dölja en fiende, eller darrande fruktan inför någon vaksam tyranns infall; tvärtom så verkade ett lugn och en avkoppling som inte brydde sig om tiden eller några nödvändigheter utgöra en universell regel, medan en tyst nöjdhet trotsade alla försök att införa några störningar.

Folk av alla nationaliteter umgicks utan någon åtskillnad; ingen kall formalitet, nedlåtenhet eller översitteri kunde hittas bland dem, utan snarare ett igenkännande av att var och en besatt en kraft att förhöja sin kamrats lycka, och att ett samhälle för alla var nödvändigt för att glädjen skulle kunna nå sitt högsta ideal. Det var en helig syn att beskåda, och om och om igen undrade jag vad som var den magiska kraft som spred den helgade känslan omkring oss? Jag kunde inte besvara detta förrän de mjuka vindarna svepte förbi mig och verkade viska:

De vilar från sitt arbete idag –
Det är stiltjen när stormen knappt lagt sig
De förenas med vänner de har saknat
Vilka de trodde var förlorade för alltid.
Det är återföreningens frid som kröner dem,
Medan deras ögon knappt torkat efter sorgen
De har träffats och vilar idag
Och det kan aldrig bli ett imorgon.

Mina ögon fuktades, och jag böjde mitt huvud i tacksamhet när jag tog emot uppenbarelsen, och vände mig mot min följeslagare och frågade:
“Vad är det här för plats?”
“Guds berg; en av himlens hallar”, svarade han.
“Om det här är hallen, hur kommer då prakten i det inre templet att vara?”
“Det kan jag inte svara på”, var hans blygsamma svar, men det var fyllt med musiken från en sådan intensiv längtan att det väckte ekon i min själ, vars rytmer fortfarande vibrerar inom mig.
“Finns det fler ingångar från Jorden än denna?” frågade jag.
“Ja, många.”
“Och alla är desamma som denna?”
“Ja.”
“De kanske kallas hänförelsens hallar”, fortsatte jag, “men det är en sak som överraskar mig mycket.”
“Och vad är det, min bror?” frågade han.
“Att se att alla nationaliteters distinkta färger och drag bevaras här.”
“Den felaktiga idén att det inte skulle vara så är väldigt utbredd på Jorden; och ändå borde den inte vara det, i synnerhet bland de som studerat Bibeln så som ditt hemland utger sig för att göra. Säger inte Johannes åt er att han i en av sina visioner såg: ‘Ett stort antal som ingen människa kan räkna, från alla nationer och släkten, och folkslag och språk?’ Så, med tanke på att färgen och dragen kan vara hans enda särskiljande märken, varför skulle du då vara förvånad över att se hans vision bekräftad?” Han log när han såg min förvirring, då sanningen i hans bredare och mer bokstavliga återgivning av visionen fick mig att känna igen en uppenbarelsens fas som mina ögon hittills inte uppfattat; och han fortsatte sedan: “Alla dessa missuppfattningar beror på inkonsekventa metoder som människan använder för att läsa sina heliga böcker; fakta och metafor, liknelse och historia förväxlas på så vis kontinuerligt i syftet att slå fast någon väldigt oviktig poäng, så att det för många personer blir en total omöjlighet att urskilja den ena från den andra; medan onödig vikt läggs vid några meningar, oavsett deras samband, förhindrar det att den största delen av mänskligheten får veta vad som egentligen är de enkla lärorna i böckerna de vördar med sådan vidskeplig respekt. Jag lade märke till din häpnad nyss när jag talade om för dig att Myhanene är ledaren här. Det var en blick av skepsis, som om du trodde att jag hade uttalat en hädelse.”
“Det var för att jag inte hade en aning om att det kunde finnas någon annan kraft här än Gud.”
“Det gör det inte heller, men den kraften utverkas genom noga utvalda ministrar. Samma tanke som tillämpades vid läsningen av din Bibel, som du har vant dig vid att ge till alla andra böcker, skulle ha förberett dig på detta. Jesus, i liknelsen med talenterna, gav dig tydligt en förklaring om att de kloka tjänarna skulle få förfoga över två, fem eller tio städer; han lovade sina lärjungar att de skulle få sitta som domare, och hans följare såg fram emot tiden då de skulle få regera med honom; varför skulle du då bli förvånad över att finna att det han sade var sant, och att sådana ämbeten verkligen existerar här? Ett annat vanligt fel hänvisar till det här landets karaktär och natur, och våra sätt att leva. Jesus försäkrar sina lärjungar om att det finns många boningar i hans Faders hus. Ezekiel och Johannes såg en stad, pilgrimer påminns om att på Jorden finns det ingen kontinuerlig stad, utan de ska söka efter en som ännu inte är här, vars byggare och skapare är Gud. Församlingarna sjunger ständigt om Jerusalem:

När ska dessa ögon
Dina väggar byggda i himlen
Och pärleportar beskåda,
Dina vågbrytare med frälsning stärkta
Och gator av skinande guld?

De går ihop i grupper som möter varandra vid fontänen; förväntansfulla över sina kära återföreningar medan de går uppför våra gröna, blomstrande slänter, eller vilar under skuggan från livets träd, de hänförs av prakten som kommer bli deras när de samlas vid floden, spekulerar om vad de kommer göra när de står i det sällskap som ingen människa kan räkna, där varje medlem kommer att bära en gyllene krona medan deras händer bär segrarens palmblad eller slå an strängarna på en ljuvare harpa än David någonsin spelade på; ändå skulle de bli allvarligt chockade om någon skulle berätta för dem att alla de sakerna verkligen existerar här, och anklaga dig för hädelser – att du försöker få himlen att framstå som en plats som är lika grov och materiell som Jorden. Deras enda uppfattning om vårt nuvarande varande når inte längre än att vi ständigt flyger omkring i en molnfri eter och sjunger ‘Ära! Ära! Ära!’ och har inte så mycket som ett tomt moln att finna vila på; och att det här oändliga flygandet och sjungandet är vår eviga vila. Men nu måste jag lämna dig i den här lunden tills vår vän Cushna kommer, då han kommer visa dig många intressanta och instruktiva saker.”
Medan han hade pratat saktade vi ner våra steg, och hade nu kommit fram till en storslagen lund som han visade mig med handen, som om min nya anförare kunde förväntas dyka upp från den riktningen.
“Jag är väldigt tacksam för all information du har gett mig”, förklarade jag när han gav mig en broderlig kram och gjorde sig redo att lämna mig, “men får jag ställa en till fråga innan du går?”
“Med nöje”, svarade han.
“Kan du förklara för mig varför jag har kunnat stiga upp så långt ovanför mitt eget tillstånd för att kunna se det du har visat mig; medan den stackars kvinnan tvingades återvända tills hon hade hittat sitt eget?”
“Ja! Budbärare eller lärare har förmågan och tillståndet att låna ut sin styrka till de som de utbildar och därmed hjälpa dem att nå höjder ovanför dem, och tillfälligtvis titta på de saker som väntar på dem i framtiden. Detta stimulerar nya aspirationer och väcker önskan om ytterligare utveckling. Gränsen som jag kunde ta dig med upp till uppnåddes vid den plats där vi vände oss om, men det var tillräckligt högt för att du skulle förstå något mer av den kärlekskraft som verkar i en annan riktning, i syftet att hela tiden upphöja hela samhället närmare Gud.”
Med detta hälsade han mig på återseende och lämnade mig snabbt som en blixt med en vändning, och återigen var jag ensam, men mitt hjärta var fullt av glädje.

KAPITEL 5: VILANS HEM

En stor charm med det här livet är den enskilda lämpligheten i varje händelse vad gäller tiden och platsen då de inträffar; önskan och längtan vävs samman väldigt tätt med möjligheten att uppfyllas. Nästan den första kommunikationen jag upplevde efter min ankomst var att jag lär märka att det är ett överraskningarnas land. Nu när jag hade tid för lite tanke och reflektion, så fanns en av de främsta av dessa att finna i det perfekt naturliga tillståndet i allting fysiskt, intellektuellt och andligt. Det här var ingenstans mer empatiskt märkbart än i min uppstigning och omgivningarna stunden efter att min guide och följeslagare lämnade mig. När han var närvarande stod alla mina förmågor på högvakt både för att se och höra de lärdomar han erbjöd sig att uppenbara, och dessa följde på varandra med en så enastående hastighet att jag inte hade någon tid över till mer än att grovt ta till mig dem, medan mitt minne fick arbeta med att lagra dem snabbt för ett mer moget beaktande och reflekterande lite senare. Hur mycket mat för en lugn matsmältning som jag på det viset hade samlat in, hade jag inte ens haft tid att tänka på, även om min instruktör tveklöst kände till det, och hans frånvaro grundade sig i mitt behov av att pausa och se hur långt jag hade färdats på kunskapens pilgrimsresa från den plats där jag först hade gjort hans bekantskap. I alla händelser så var min första tanke när jag lämnades ensam att ingenting kunde vara så välkommet för mig som möjligheten som nu låg inom räckhåll för mig.

I mitt gamla liv, när min själ hade önskat kasta sig framför det oändligas majestät, och det tysta landet låg bortom min räckvidd, så tog jag mig till Westminster Abbey och, omgiven av den omatchade skönheten i dess mittskepp, där sten och harmoni, poesi och arkitektur, symmetri och historia blandas i en ojämförlig design, kasta restriktionerna för vinden, och sväva uppåt på de helgade symbolernas vingar som översköljde Abbeyn som en välsignelse. Jag bad ingen präst att styra mina tankar, då minnena från tusen år tillbaka samtalade på mitt hjärtas talarstol; jag sökte inte någon kör eller orgel, för i valven och triforiet dröjde sig de ekande rytmerna kvar av Jubilate och Miserere, sjungna av fromma munkar under de sekler som gått. Jag önskade inte gå med i någon församling förutom den för de stora och ädla exempel vars kroppar låg under mina fötter. Ensam i denna tysta storslagenhet, i närvaron av dödens fridfullhet, där solstrålarna som faller genom de klerestoriska fönstren ser ut som stegar nedsänkta av änglar som helgonens själar kan klättra uppför till himlen, där var mitt hjärta fritt att ge sin hela bekännelse och höra avlaten viskas i detta bönehus tystnad.

Det kan vara att Eusemos under några av de stunderna av vördnad och avsägelse funnit en plats bland änglarna och de predikande andemänniskor som osedda omgav mig; eller kanske när jag i en meditation över de många saker jag inte kunde förstå, med nattens kappa runt mig och en tronhimmel av stjärnor ovanför mig, så bar han en av mina många böner om ljus och vägledning uppåt, och på så vis har lärt sig vanan i min själsliga nattvard, med de tillbehör som var lämpligast för det sinnestillståndet. Vem vet? Det kanske är så; eller, å andra sidan, så kanske det berodde på alltings naturliga anpassning till allt annat som jag har hänvisat till. Vilket det än var, så var en sak säker; önskan om att få kontemplera och upptäckten av den plats som bäst uppfyllde den önskan var samtidiga uppenbarelser, för den scen jag beskådade var en kombination av båda mina favoritplatser.

Jag har sagt att det var en dunge eller väg som gick i räta vinklar från stigen där vi hade gått; en mjuk sluttning som var någon halv kilometer lång, kantad av träd som planterats så att deras grenar mötte varandra i vänliga omfamningar. Ovanför ett tak som var mer utsökt i sin arkitektoniska skönhet än till och med Westminster – bladen var transparenta som glas, och gav ytterligare mjukhet åt solljuset när det passerade genom dem ner till den fristad som förförde mig så. Den smaragdgröna gräsmattan återspeglade prakten som verkade utstråla en inbjudan att komma in och samla upp skörden av uppskjutet hopp, och hämta in de hundrafaldiga frukterna av alla suckar och böner som inte mötts av någon respons på Jorden.
En sådan inbjudan var alltför välkommen för mig för att jag skulle avböja den, så jag svängde av från den öppna stigen till denna mjuka oas med musik och vila. Ovanför mitt huvud prasslade bladen i rytmiska vaggvisor, vid fötterna fann blommorna en röst och vyssjade min själ i kärlekssånger genom sina dofter; på avstånd kunde jag höra kaskader av vatten som tillförde sin mjuka och uppfriskande melodi till harmonin, medan de körbildande tonerna från bevingade sångare först gjorde mig medveten om det faktum att även fåglar, liksom människor, hittar en fortsättning på sin Jordexistens i Paradiset.

Dungen löpte genom mitten av vad som kanske kan kallas för en trädgårdspark, välfylld av stora och frodiga träd, inte så väldigt högväxta jämfört med själva allén, men med grenar som sträckte sig långt ut, som ekar eller kastanj, under vilka det fanns vackra blomsterbäddar eller mossor, där många människor sträckte ut sig. Många andra gick till eller från med den drömska, varsamma takt som naturligt uppstår under de första dagarnas aktiviteter efter en sjukdom; åter andra vilade på de många sittplatserna som fanns utströdda i gräset, som om deras styrka ännu inte hade återfåtts till den grad att de kunde promenera, och i sitt viloläge fick de hämta ett första tillfrisknande genom den livgivande aromen i briserna som fläktade mjukt mot dem. Platsens hela intryck var som av ett konvalescenthem, och jag fann ingen oförenlighet i tanken att sådana platser kunde tjäna ett nyttigt syfte för de trötta och belastade jordesjälarna, där de kunde vila och återhämta sig efter livets nyckfulla feberattacker. Möjligheten till detta gjorde mig glad, och det gav mig än mer att reflektera över; och när jag såg en tom plats i mossan under ett träds vidsträckta grenar, så kastade jag mig ner där, utan att ifrågasätta rätten och lämpligheten i att göra så, och försjönk i kontemplation.

Jag vet inte hur länge mitt drömmande varade, eller om den riktning mina tankar tog var särskilt bestämd eller ordnad. Jag var mest medveten om det faktum att jag vilade; och inte bara i en av de korta raster som en överansträngd dag krävde för ens återhämtning, och som så ofta påtvingades mig i det andra livet, utan jag var uppfylld av en känsla av återvändande vitalitet och ungdomlighet, som först bar med sig antydan till, och sedan en kontinuerligt ökande visshet om att livets spinnrock nu snabbt snurrade åt andra hållet, som det verkade, och att jag återfick den robusta hälsa som i så många år tynat undan. Det var en överraskande, härlig upplevele, och jag hängav mig åt den villigt och tacksamt. Jag låg i ett halvförtrollat tillstånd; varje stund förde med sig någon ny sensation, och tusen kapaciteter verkade vara på väg att visa sig inom mig, vilka jag varit omedveten om, och aldrig hade drömt om tidigare. Förunderliga känslor dök upp, som om band gick av, begränsningar gav upp; och min själ förstorades, växte och gladdes åt sin nyfunna frihet.

Jag kände det inte längre som att jag var ett offer för omständigheterna, för alla stridiga inflytaden hade dragits bort, och något visade att deras frånvaro inte var ett tillfälligt eld upphör, utan att jag hade säkrat en slutlig och fullständig seger. Det sinnestillstånd som skapats av alla dessa uppenbarelser kan varken beskrivas för eller bedömas av de som inte har gått igenom den välsignade upplevelsen. Varje cell i min kropp arbetade för att absorbera den överväldigande uppenbarelsen; varje vrå i min varelse drack, och dricker, fortfarande törstande efter den livsförhöjande ström som flödade över mig; varje fiber i min kropp ivrade och darrade under de sköna, nya funktioner den ombads att utföra. Medan jag på det här viset var halvberusad av de utsökta njutningar jag badade i, så verkade själva luften omkring mig vara befolkad av etthundra älvors röster som utropade “Skörd, skörd!” och, inte det minsta ovillig, kastade jag mig utan rädslor in i deras omfamningar och förlorade medvetandet i paradisets föryngrande sömn.

Jag har ingen aning om hur länge den sömnen pågick, eftersom tiden i det här nya livet mäts efter de resultat som uppnås, och inte efter solens eller en klockas varv. Allt jag kan säga är att när jag vaknade så fanns jag att alla de transformationer som hade påbörjats i sömnen nu hade färdigställts. Fårorna hade kyssts bort från mitt ansikte, silverlinjerna i mitt hår hade försvunnit; trötthetens fontän inom mig hade torkat, medan alla de nya krafterna och förmågorna var så sömlöst uppblandade i min varelse, att även om samma gamla medvetande och minne fanns kvar – samma individualitet med sin kärlek, sina hopp och sina aspirationer – så var jag fortfarande medveten om att en ny och förstorad natur hade lagts till bland de mystiska influenser som verkade på mig – en natur som var osårbar inför trötthet och besvikelser.

Kanske en av mina konstigaste upplevelser i det här livet inträffade i den här stunden. Jag hade knappt vaknat till efter kraften i den sömnen när jag kände att den lämnade mig för att aldrig mer återvända. Hur jag vet detta kan jag inte svara på, och ändå kunde jag inte förneka vissheten om detta faktum. Smärta, tvivel, besvikelse och de hundra andra känslorna på Jorden som vi lär känna som specifika för kroppen, är det lätt att slita sitt jag ifrån, och åtskiljandet för med sig en viss grad av tillfredsställelse. Men Sömnen är annorlunda. Det är den mest beprövade och överlägset mest trogna vän som den stackars mänskligheten kan ha. Dess bröst är som en kudde som varje huvud i trygghet kan ligga på i sin utmattning; dess armar är aldrig upptagna och varje utstött luffare kan alltid vara säker på dess smekningar.

I sitt likställande av människor kommer den närmare Guds karaktär än någon annan av Jordens egenskaper – helgonet och syndaren, den slösaktiga och den sparsamma, den extravaganta eller blygsamma får alla sömnen i en likvärdig hälsning. Hon har ingen kraft att döma, och, trogen det arbete som getts henne, så välkomnar hon i sitt hus både mördaren och dennes domare, arméerna på båda sidorna av landsgränsen, den jagade och jägaren, och bjuder dem att vila under hennes trygga skydd utan någon känsla av rädsla. Några kallar henne ombytlig och oviss, och söker i henne finna det perfekta mått som är omöjligt  att uppnå på Jorden, vilket hon är barn till; låt skuldbeläggandet på hennes tillkortakommanden falla på de själva, felet är deras eget då de lyfter fram en standard som ingen dödlig har förmågan att nå upp till. Vem vågar ställa sig upp och säga att hon har sina favoriter i människofamiljen? Om någon uttalar och söker ta fram bevis för detta, så kommer det uppdagas att i sina synbara val så kommer hennes själs stora ädelhet lysa med ett än vackrare sken. Var skulle något sådant kunna hittas? Inte i palatset eller herrgården där smickrande betjänter eller gnällande lismare söker efter en position eller makt, utan i skjulet eller hålan kan hon hittas i en kanske ömmare sympati, medan hon kommer för att sluta ögonen med en mer pålitlig försegling.

Med sitt gudaliknande grepp stillar hon begäret i den hungriga magen, och med sina visioner gör hon det möjligt att uthärda tills senfällig hjälp för med sig resurser; eller, i samspel med sin syster Välgörenhet, så rör hon sig vid smärtans bädd, där hennes sövande charm slår ut de starka nypor som får offret att längta efter lindring eller döden. Vilka splittrade hjärtan har förenats, vilka förlorade barn har övertalats att återvända, och vilka missförstånd har förklarats inuti mottagningen i hennes hem. Javisst, har hon inte gjort mer än så, för när den sörjande modern, fadern, vännen har fallit flämtande in i hennes armar, med krossade hjärtan från förlusten av någon som Döden slaktat, har då inte Sömnen, om och om igen, närmast sig för att föra de sörjandes talan, och stått vid Dödens port där hon utövat sin kraft som fått de grymma gångjärnen att ge vika, och hållit porten på vid gavel medan döda och levande träffats igen i föreningar som helgats av åtskiljandet? Detta, och mycket mer än detta, hade hon varit för mig; den käraste av alla mina jordiska vänner; och i stunden för mitt uppvaknande var jag medveten om att hon drog undan sin hand från min och jag skulle aldrig mer hålla den. Genom livets alla växlingar hade hon varit mitt trogna sällskap – den enda, så långt jag kan minnas, som inte en enda gång svek mig.

Nu skiljdes vi åt. Hon hade nått gränsen för sina domäner, men min väg låg framför mig mot en framtid utan horisont, solnedgång eller gryning. I ett sådant liv fanns det inget behov av Sömn. Är det underligt eller underbart att jag skulle uppvakta den svinnande känslan att dröja sig kvar i sitt farväl? Ändå var jag inte ledsen över att skiljas från ett sådan beprövat och behagligt sällskap; det utgjorde en fas i uppstigningen längs livets stege. Jag var tacksam för tjänsten den hade tillhandahållit åt mig, men de nyförvärvade krafterna tog sin plats i mig, och jag var ivrig att säkra de möjligheter de förde inom räckhåll för mig. Därför gick vi skilda vägar med den uppriktigaste önskan att varje behövande själ skulle finna henne lika trogen och tröstande som hon hade varit för mig, och när de i sin tur skulle skiljas från hennes behagliga sällskap, så skulle det vara med de aromatiska minnen som jag skulle fortsätta att omhulda.

Jag hade knappt vaknat till förrän min uppmärksamhet drogs till en man som kunde vara läkaren i det inbillade hälsohem på vars marker jag hade vilat ut. Han befann sig på lite avstånd från mig när jag först såg honom, och när han närmade sig, gjorde han många stopp hos än den ena och än den andra av konvalescenterna, som för att fråga om deras välbefinnande och tillstånd. Det gav mig möjligheten att studera honom innan han kom fram till mig, för jag kände mig säker på att det var hans destination.

I motsats till Eusemos var han ganska kort, men då han inte var särskilt kraftig märktes det inte så mycket som det annars kunde ha gjort. Hans ansikte och hudfärg var egyptiska, med kloka, nattsvarta ögon som svämmade över av vänlighet och god humor, och den första fysiognomiska läsningen avgjorde att han var medkänsla och ömsinthet förkroppsligade. I ålder räknat kunde han ha varit ung, men det var något i hans agerande och rörelser som fick mig att tänka att han var gammal – mycket gammal, och att hans smidighet och ungdomliga vigör var nödvändiga för att uppbära vikten av den erfarenhet som så uppenbart manifesterades i allt han gjorde. Det fanns inget av den nervositet och ängslan i honom som man naturligt tittar efter i unga män som har axlat auktoritetens mantel; ingen otålighet över att hejdas eller motvilja inför att utföra en oväntad plikt. Tvärtom så uppmärksammande han varenda utbyte som han fick att genomföra, oavsett hur trivialt, med en noggrannhet som föreslog att det var huvudföremålet för hans omvårdnad. Det var tydligt att tiden inte var viktig för honom, för han ägnade lika lätt tid åt att puffa till en soffa, hjälpa en patient till en mer önskvärd plats eller lägga sin arm om någon annan som önskade ta en promenad. Jag kunde inte höra hans röst, men jag förstod av hans utstrålning att mycket av framgången han rönte berodde på hans muntra konversation, vilket verkade bidra till styrkan som de behövde så mycket. Vilken som helst av dessa, eller många andra tjänster utförde han en stund, och sedan vände han sig om med en vänlig vinkning och såg efter en möjlighet att bistå någon annan varhelst han blev ombedd eller som han med sin vakna uppfattningsförmåga bedömde det som gynnsamt att göra.

Det föll sig så att jag hade tid att observera honom långt innan han nådde fram till mig, och alla tankar om att han skulle vara en främling för mig, eller jag för honom, hade försvunnit ur tankarna. Jag hade rest mig upp från soffan, men den halvt muntra, halvt förebrående glimten i hans ögon då han kom för att träffa mig fick mig att glömma min tidigare avsikt att be om ursäkt om jag hade gjort något fel när jag använde blomstersoffan där jag hade tagit min stunds sömn, för jag kände mig medveten om att jag enbart hade en överseende vän – eller ska jag säga fader – att handskas med. När han kom fram sträckte han ut handen för att ta min, vilken han greppade och skakade i en riktigt broderlig hälsning, gjorde en väldigt besynnerlig och karaktäristisk ryckning i axlarna, lutade huvudet åt sin vänstra sida och tittade in i mina ögon med humor, medan han frågade:

“Får jag gratulera dig den här gången?”
“Den här gången?” upprepade jag, och sökte i minnet efter var jag kunde ha sett honom förut.
“Så, så”, sade han, skakade på huvudet och ett finger på ett skämtsamt uppfostrande sätt. “Du har tagit en tupplur, och jag kom på dig när du gjorde det.”
“Ja, jag har sovit”, svarade jag, “men jag är ledsen om jag har gett dig något problem eller försvårat för dig genom att göra det.”
“Hysch, hysch, hysch! Be inte om ursäkt”, sade han, “det som är naturligt är rätt, och behöver aldrig ångras. Vad gäller problem och svårigheter så skildes du från dem när du kom genom dimmorna, och om du önskar förnya din bekantskap med dem, så är jag rädd att du blir besviken, för de kan inte existera i det här livet.”
“Då hoppas jag att jag genom att sova inte har stört dina engagemang, för jag förmodar att du är den vän jag räknade med skulle möta mig här.”
“Ja, jag är Cushna; och vad beträffar din sömn, så var den mer en del av programmet än en störning av detsamma.”
“Det är jag glad över att höra. Men säg mig, har jag sovit länge, för jag har ingen aning?”
“Inte jag heller”, svarade han, med en till av de där karaktäristiska axelryckningarna som jag märkte var kännetecken för ett drag av humor som passerade i hans sinne. Sedan fortsatte han: “Du förstår, det kan vara så att vi har en nackdel i det avseendet, eller å andra sidan så kan det vara lyckosamt, att vi inte har en aning om tiden eftersom vi för det första inte har några klockor här, och om vi hade haft det, så skulle de inte fungera.”
“Varför inte?”
“Låt mig förklara. Den här väldigt trevliga platsen är Vilans hem, och alla som är här kommer hit av den orsaken. Nu förstår du att det inte var något ovanligt att jag fann dig sovande här. Ja, så för länge, länge sedan – hur länge sedan har jag ingen aning om, men förmodligen i Jordens tidiga historia, så sägs det att Tiden besökte det här hemmet, och blev så förtjust över möjligheterna att vila och återhämta sig att den stannade, och ingen har bett den röra på sig sedan dess. Det är därför jag inte kan säga hur länge du sov, och även orsaken till att klockor inte skulle fungera även om vi hade dem. Var inte den bra?”
“Fantastisk! Men jag är förvånad …”
“Det är väldigt troligt”, inflikade han innan jag hade avslutat min mening. “Överraskningen är inbyggd i det här livet, och närhelst du ser henne så kommer hennes ansikte lysa av trevliga leenden, och hon är en väldigt härlig följeslagare att bekanta sig med. När hon besöker Jorden så förklär hon sig ofta med en slöja av besvikelse, och gör sina besök i skymningens skuggor, så att bara några få personer har en aning om att hon är en av Guds favoritänglar. Men här kommer du snart lära dig att älska henne, och märka att du lyssnar efter hennes silverklingande röst i varje dal, och söka efter ljuset då hon kommer från varje bergstopp. Ingen av änglarna bidrar så mycket till vår njutning i det här livet som hon gör, och hennes besök är alltid välkomna och bemöts väl.”
“Under de omständigheterna så kan jag mycket väl förstå att överraskningar är behagliga saker, men jag trodde inte det var möjligt att sova här.”
“Och varför inte?” frågade han. “Sömnen är utmattningens brud, och så exemplariskt är deras band till varandra, att baktalan avväpnas framför dem, och någon misstanke har aldrig fallit över deras äktenskap. Sömnen är ibland blyg, men precis som alla andra kvinnor spelar hon den rollen för att uppmuntra sin älskares frieri, och han som försöker vinna hennes bästa hänseenden, kan bara uppnå sitt syfte genom att tillgodose hennes makes krav. Därför så kommer sömnen dit där utmattningen finns, och där den ena hittas behövs inte den andra. När du har sviktat under en tung bördas vikt så kan du lägga dig ner, men tröttheten den har framkallat kan inte läggas åt sidan så lätt; när en sjukdom har bekämpats och besegrats så behöver den påföljande mattheten fortfarande övervinnas; men om sjukdomen visade sig segra, och försäkrar sig om att själen skiljs från kroppen, tror du då att det uppstår något mirakel för att övervinna mattheten från kampen? Allt i naturen – djur, växtlighet och mineraler – har sina cykler av vila. Efter utfört arbete kommer vila. Varför skulle vi förvänta oss att hitta ett undantag i fallet med den utmattade själen? När konflikten och kampen är över, behöver den då fortfarande inte återhämtning och sömn för att återfå sin fulla vigör? ‘Så Han ger Sina älskade sömn! Och i den sömnen korsas gränsen där utmattningen tvingas ta farväl.’”
“Sover alla personer som kommer in i det här livet?”
“Inte nödvändigtvis! Sömnen delar av två stadier i själens utveckling, så som natten delar av två dagar. Några personer har inte, när de kommer till det här livet, uppnått en sådan standard att de kan avstå från den, och deras tillstånd förblir på många vis som det var förut, tills de klarar att nå ett av de många hemmen som detta där de korsar gränslinjen och sedan, bortom utmattningens räckhåll, så behöver de aldrig mera sova. Medan andra uppnår den andliga standarden innan de lämnar Jorden, och därför blir det bara en tillfällig vistelse här, medan de vänjer sig vid sina nya omgivningar; sedan går de vidare till högre hem.”
“Det känns som att jag aldrig kan vänja mig vid ett sådant liv. Det är så underligt, eller snarare så annorlunda jämfört med vad jag förväntade mig. Det har så många uppenbarelser, så mycket som jag behöver få förklarat för mig att jag knappt kan tro att evigheten räcker till för att jag ska kunna förstå det hela.”
“Vi kommer aldrig kunna förstå det hela, min bror”, svarade han, med ett känslodjup som jag inte hade hört hos honom tidigare. “Jag är bara i början av att förstå, och andra som har nått långt högre prakt än vad jag har uppnått, säger samma sak. Den högsta själen vi känner säger att han endast står vid stranden och ser ut över oändlighetens hav, vilket han behöver en evighet för att segla över, men han vet inte vad som ligger där bortanför som han har att lösa och utforska innan han kan urskilja helheten i den prakt och utveckling som Gud har förberett för vår framtida glädje. Allt vi kan göra är att försöka lära oss vad som finns här omkring oss; när vi har förstått det så lyfter lagen i den här existensen oss till vidare och högre fält att kontemplera över, och så kommer vi uppför stegen vars översta del vilar mot Guds tron.”
“Det är en härlig sysselsättning, och än mer så eftersom allting leder till kunskap, så långt jag kan förstå det – så annorlunda mot hur jag har lärt mig eller kommit att förvänta mig. Men när jag tittar inåt och ser mina begränsade krafter, och sedan utåt och finner att varje fråga jag ställer leder till hundra nya i det svar den får, så räds jag nästan att tänka på tiden som behöver passera innan jag kan börja klättra. Det jag redan har sett är mer av himlen än jag någonsin kunnat drömma om – mer än jag känner att jag någonsin kommer ha förmågan att greppa – hur kan jag då hoppas på att komma vidare?”
“Jag kan mycket väl förstå känslan som överväldigar dig”, sade han. “Det du är var jag en gång i tiden; och med en livlig hågkomst av min egen upplevelse, så ger det mig mycket glädje att hjälpa dig i början på din färd. Vad gäller tiden som behöver ägnas åt dessa studier, så är det inget att bekymra sig över. Jag har berättat för dig att tiden har stannat, så vad som än behövs nu för att uppnå Guds design i dig, så kommer det inte på något vis att ta ifrån återstoden. I detta skiljer sig evighetens aritmetik från hur tiden är – när du har subtraherat alla åldrar som krävs för att fullända din utbildning så kommer den oändliga kvantitet som återstår alltid vara densamma. Närhelst du ser något du inte förstår, så fråga; och när du frågar stå still, och tveka inte att vänta tills du har bemästrat dina förfrågningar. På det viset kommer du snart lära dig, och att bistå i en sådan förklaring kommer att vara en källa till glädje för varenda själ du möter.”
“Det har jag redan upptäckt, för sedan min ankomst har jag inte gjort annat än frågat varenda vän jag träffat på.”
“Fortsätt med det; då kommer du märka att kunskapen är lättare att inhämta än vad du tror just nu.”
“Jag kommer inte glömma ditt råd. Men säg mig, är det sed att nyanlända personer färdas så som jag har gjort?”
“Kärlekens lag, vilken är den enda som reglerar oss, är en väldigt flexibel lag”, svarade han, ” och den anpassar sig till varje enskilt behov; med ett administrativt system som ser till att säkra de bästa resultaten åt alla håll. Därför granskar dimmornas väktare varje själ vid deras ankomst, inte för att döma – det är inte en del av deras plikt – utan för att bistå så långt deras krafter förmår. De är skickliga på att läsa av karaktärer, de lär sig nyanserna och läggningarna hos alla som passerar dem, och för över sin kommunikation till centralstationer för den särskilda hjälp som behövs för varje individ; på kortare tid än det tar för mig att förklara det, så tas den lämpligaste lösningen fram, och en eller flera deltagare skickas ut för att möta vännen på arenan eller på sluttningarna, vilken av dem som än är den utsedda mötesplatsen.”
“Hur kan de känna igen just den främling som de är utsedda att hjälpa bland alla de som kommer och går?”
“Genom de klädesplagg de har på sig.”
“Men händer det inte att de gör misstag när så många har samma färg?”
“Aldrig.” Budbärarna som är en del av det arbetet är alltför väl insatta i sina plikter för att göra några fel. Färgerna kan te sig likadana för dig, men för dem finns det urskiljande nyanser där var och en motsvarar en viss sinnesegenskap, och de har också vissa säregenheter till vilka enskilda omhändertagare utses. Det finns inga möjligheter att göra något misstag.”
“Är detta strikt ofelbart som en vägledning?”
“Ja. Det framställs av den andliga kemin i det liv de har levt, och inget kan ändra eller förfalska det – det är ett vittne som inte kan ljuga. Här och nu ser vi att din dräkt har en blandning av rosa och blått – så vi vet att du har en önskan om att lära dig sanningen och ett öppet sinne som kan ta emot den, eftersom blått betecknar sanning och rosa välgörenhet. Det finns andra indikationer här som du inte skulle kunna förstå, vilka berättar om ditt sökande efter sanning, och besvikelse i det förflutna, så därför kommer alla som träffar dig vara ivriga att ge dig allt tillgängligt bistånd för att rätta till dina tidigare misslyckanden. Det är därför du är inbjuden att färdas omkring, så att du kan släcka din törst efter sanning genom att se allt som det är.”
“Jag uppskattar er godhet”, svarade jag, “och hoppas att ni inte upplever mig som en alltför besvärlig elev.”
“Det är vi inte rädda för, och nu, om du har fått vila tillräckligt mycket, så vill jag gärna ge dig en insikt i några av de tjänster som vi blir ombedda att utföra åt de olika vänner som vi har fått förtroendet att vårda i det här hemmet.”

Med detta reste han sig från soffan där vi suttit under samtalet, och lade sin arm innanför min medan han ledde mig bort i den riktning som han kom ifrån när jag först såg honom.
“Var det fel av mig att tänka att det här är ett konvalescenthems eller ett hälsohems marker?” frågade jag när vi gick vidare.
“Inte direkt”, svarade han, “och jag kommer att be dig uppmärksamma hur vi bistår återhämtningen för några som är svaga och hjälplösa.”

KAPITEL 6: EN MAGNETISK KORAL

När vi gick där drogs min uppmärksamhet till klingandet av klockor på håll, och samtidigt greps jag av en oemotståndlig fascination som ökade för varje stund, tills jag till slut kände det som att jag drogs framåt av en osynlig men påtaglig kraft till att följa inbjudan som de rytmiska klangerna skickade ut över vida områden. Vad den kraften var eller hur den kunde få en sådan makt över mig kunde jag inte avgöra, och till och med nu, när jag har en större erfarenhet av det här livet, så kan jag inte förklara det. Känslan den manade fram var ny, trollbindande och obeskrivlig. Den hade en inverkan på hela min varelse, och verkade röra sig lika mycket inifrån som utifrån. Och det berodde inte heller helt på att jag så nyss kommit hit, för jag märkte att den hade samma effekt på min guide som på mig själv. Genom någon självgående process översatte jag klockornas röst till en vädjan om hjälp och bistånd som jag ensam hade kraften att ge, och även om jag inte hade någon känsla av att skynda mig för att följa uppmaningen, så var jag säker på att det inte skulle vara rätt att dröja. Men varför skulle det vara jag? Det var en fråga som jag ställde mig om och om igen. Jag var helt okunnig om allt i min omgivning; varför gick inte åkallan ut till många andra som gick i samma riktning – samlades, tydligen, från varje synlig del inom räckhåll. Och medan jag undrade detta sökte jag i ansiktena på de i min närhet, och blev övertygad om att de också förflyttade sig efter samma impuls från samma mystiska kraft. Den upptäckten gjorde mig än mer intresserad, och ökade min iver inför vad resultatet och förklaringen kunde vara.

Mitt sällskap såg och förstod utan tvivel min undran, men när jag vände mig och skulle söka en förklaring så log han bara, och min tunga förblev tyst. Så vi gick framåt i lydnad mot den impuls som drog oss båda med sin underliga, magnetiska kraft.
En annan källa till tacksamhet kom för mig, då jag genom träden började få korta glimtar i fjärran av en ståtlig samling byggnader som vi stadigt närmade oss. Hittills hade jag bara sett sådana då jag tittade ut över det gränslösa landskapet med Eusemos anvisningar, men nu var det tydligt att jag skulle få möjligheten att undersöka ett av de paradisiska hemmen på nära håll. Med detta gick en skön rysning av iver genom mig då jag ofrivilligt undrade för mig själv: “Kommer det här bli mitt hem?”, en fråga som jag samtidigt besvarade med ett nej, men jag vet inte hur, såvida det inte var en del av den uppenbar-elsens kraft som är så naturlig, och ändå på ett så ofelbart vis en del av vår personlighet i det här livet. Därför slutade jag spekulera i vem som ägde hemmet, och gjorde mig redo att undersöka dess karaktär så snart omständigheterna skulle tillåta mig att göra det.

Så fort vi nådde den öppna platsen, som utgjorde mitten och höjdpunkten, så visste jag intuitivt att jag såg ut över Vilans hem, eller hälsohemmet, på markerna där jag hade njutit av min uppfriskande och föryngrande sömn. Liksom en människas fysiognomi ger en viss indikation om hennes karaktär och läggning, så berättade också det här hemmets utseende om sin natur och sitt syfte. Vid en första anblick så var det ett lugnets citadell, en vilans borg, ett glädjens näste för varje själ som kom den vägen. Ståtlig och stor i sin oanande prakt som om dess grund låg djupt ner i Guds allsmäktiga, eviga lugn, med en ren och obefläckad yta likt sin gudomliga designers oändliga och oföränderliga kärlek, och varje sten och kännetecken verkade pulsera av nådens och förlåtelsens anda vilka svävade där. När jag såg på den kändes det på något vis som att jag hade löst mysteriet med den genomträngande attraktionen som jag hade förts med av till det här tilldragande centret. Vördnad, tacksamhet, tillbedjan och förundran verkade vara vaktmästare som stod kring de fyra tornen som reste sig vid ändpunkterna för dess praktfulla pelarhallar.

Så mycket av byggnaden som var synligt från platsen där vi stod, där jag beundrade dess skönhet, var tveklöst en hall av enorma proportioner, i form av en amfiteater. Tre sidor flankerades av rymliga torg som var lika långa, vilka bildade en perfekt kvadrat, där hörnen bestod av fyra torn vilka fungerade som ingångar till hallen. Den arkitektoniska stilen var sammansatt, pelarna som höll uppe taket var korintiska, och materialet påminde mer om elfenben än om marmor, plintarna som de vilade på var rosaaktig alabaster, och de var massiva nog att passa som hörnstenar för pyramider, men där egyptierna skulle ha lämnat en sfinx-lik bild över deras ansikten, så hade dessa prytts med utsökta bas-reliefer av sorten som grekerna älskade att snida; frontonerna användes som gallerier för grupper av statyer i den kontemplation som de konvalescenta invånarna kunde lära sig progressiva lärdomar av om livet de hade kallats till. I den självupplysande atmosfären som inte gav utrymme för några skuggor att bildas, så såg hallens väggar ut att vara byggda av sten i en vacker och skiftande grön nyans. Efteråt upptäckte jag att den effekten uppstod ur en storslagen skärm av noggrant snidad och genombruten marmor, uppsatt kring hallen i veck som var lika utsökta och mjuka som spetstyg, genom vilka man kunde se de ädla vinrankornas grönska. Tornen steg till en avsevärd höjd, och avslutades i minareter i polerat silver, varifrån klockornas musik klämtade, och över hallen steg en majestätisk kupol som fyllde det dubbla syftet att fullborda designen och lysa upp interiören.

Den underbara lämpligheten i scenariots varje del i förhållande till varandra gjorde återigen intryck på mig; konst och natur blandades på ett sådant sätt att de berikade harmonin. Den trädgårdslika, öppna platsen som så konstnärligt beströtts med blommor och buskar skulle ha berövats hälften av sin skönhet om inte den ädla byggnaden inte hade legat där; och vad hallen beträffade, så behövde den sin blomutsmyckade gräsmantel som en passande bakgrund för att visa upp sin oförglömliga perfektion. I sin sammanblandning belystes bådaderas skönhet, samtidigt som mångfaldens rörelser gav balans åt harmonins livfullhet.

Cushna rörde sig framåt; och jag, uppslukad av scenen och undrande vad som skulle hända härnäst, följde mekaniskt efter, tills jag blev medveten om att det inte var hans avsikt att gå in genom någon av de ingångar jag kunde se. Så för en stund blev jag stående, medan hela min själ kallade mig att gå in till den här platsen, och jag var tveksam över om han skulle leda mig någon annanstans eller inte. Strax avhjälpte han mina svårigheter, och verkade inte på något vis tycka illa om det, utan han försäkrade mig om att han tänkte gå in, ledde mig fram till byggnadens huvuddel som tidigare gömts för min blick, och som bildade den tillfälliga hemvisten åt de som uppehöll sig i det här hemmet för att få vila och återhämtning. I samma stund slutade klockorna att ringa, och jag var glad när han, utan att försöka visa mig de många utrymmen som dök upp på alla sidor, vinkade åt mig att följa efter honom längs en korridor som ledde mot hallen. I slutet drog han isär ett rikt broderat draperi och visade mig in till vad jag med rätta skulle kalla för arenan.
Ska jag beskriva scenen som låg framför mina ögon? Det var ett hav av ansikten på varje sida, och ovanför och omkring oss en atmosfär av ostörd fridfullhet. Jag var medveten om att jag hade nått ett mål; en tids osäkerhet låg bakom mig. I stunden kände jag mig tillfreds, och tog ett djupt andetag av lättnad över att ha uppnått något, även om jag inte visste vad; men mitt hjärta gladde sig.

Det blombeklädda golvet i den vida arenan innehöll ett antal sköna sittplatser som utgjordes av olika aromatiska mossor, mjuka som luft, var och en utformad för att magnetiskt framställa sin egen säregna effekt. Cushna gjorde mig uppmärksam på de olika dofterna de andades ut, och bjöd in mig att sätta mig på dem för att testa hur sköna de var, och när jag gjorde det så förklarade han i all enkelhet att magnetismen är andekroppens styrka och näring. Sedan ledde han mig bort till en ledig plats och överlät mig till en vän som skulle tolka koralen åt mig, sade han.

Snabbt fylldes auditoriets platser upp. Rad efter rad, den ena ovanför den andra bidrog till havet av ansikten, där var och en hade lyckans namn skrivet med levande tecken. Från var och en av de fyra ingångarna kom en stadig ström in tills hallen var full, och det slutade först när den sista personen satt sig på den sista lediga platsen. Klädesplaggen som bars hade många färger, men bara av ljusare nyanser; de bildade grupper som var lika bildsköna som de var skiftande. De nedre sittplatserna fylldes av barn med fläckfritt vita plagg, eller med skiftningar av de mest fantasirika slag; några var så unga att det fick mig att undra hur de höll sig tysta i den ordning som alla föll in i.

Bakom dessa arrangerades tusentals ungdomar efter någon metod som jag inte förstod. Ovanför dessa fanns det kvinnor i ännu större antal; och slutligen rad efter rad av män i den yttre kanten av den vida cirkeln. Varje nation på Jorden fanns representerad i samlingen, och alla satt så att deras hudfärg bidrog med sin egen influens till balansen i bilden. Men den mest behagliga tanken av alla var att varje röst skulle säga: “Vår far” till samma Gud, och känna i hjärtat att de var medlemmar av en familj. Juden var inte medveten om inval, icke-juden hade tappat sitt hat, brahimens begränsning av lägre kaster hade brutits i bitar, arabens hand lyftes inte längre mot hans näste. den hinduiska kvinnan hade lagt bort sin slöja, mohammedanen var kvitt sin fanatism, greken och romaren tänkte inte på dödliga fejder, zuluns hand höll inte i någon assegai, indianen bar ingen tomahawk, och den kristne hade lagt ner sitt svärd. Papisten och protestanten bjöd varandra företräde, episkopalen skröt inte om någon apostolisk succession, och den inskränkte sekteristen satt sida vid sida med den forna ateisten, vilken han tidigare hade fördömt att brinna för evigt. I en sådan mångfald, med ett sådant band som förenade dem så kunde jag föreställa mig att jag inte var särskilt långt från himlens innersta helgedom. Var det sällskapet jag befann mig i som påbörjade den här tankekedjan i mitt sinne? Jag vet inte, kanske kommer jag aldrig få veta, men efteråt löste den upp sig i en improviserad symfoni, som inledde den oförglömliga koralen. Jag hade knappt nått fram till dess slut förrän grundtonen ljöd.

Likt de runt omkring mig lyfte jag blicken mot kupolen, där en duva i färglös, livfull glans svävade med utsträckta vingar, som för att hyssja bruset med sin snabba flygning. I näbben höll den något som blinkade och blänkte med en prakt som överträffade sin bärares lyster, och bidrog påtagligt till det helgade ljuset som hallen badade i. I en enda impuls, men utan ett ljud, reste sig de tusentals och böjde på sina huvuden i vördsam beundran; och när tystnaden hade förvandlats till ett vaket lugn som själens förstärkta sinnen nästan kunde höra, så föll juvelen genom luften, och som en blixt som försvann ur vår åsyn hade duvan försvunnit.
Stadigt, som en bubbla på den stillade luften, flöt den lysande kulan, medan den föll ner i mitten av den enorma samlingen av tillbedjare. Jag såg på den med återhållen andning, och undrade när vi skulle få höra djupet i dess självinspirerande vördnad, tills den slutligen brast med en mjuk, detonerande klang, och kastade en del av sin kristallkaskad över varje huvud bland åhörarna, som utförde sin tjänst som en juvel som sänts för att stråla ut Guds välsignelser över de av Hans barn som samlats där.

Ekot av den mjuka stöten höll sig kvar medan den väldiga samlingen satte sig igen, bärande det ljusa insigniet av sin Faders närvaro som väntade på att höra och besvara böner. En stunds tystnad föll in, och sedan nådde öppningstonerna från den första kören mina öron. Temat började med ett pianissimo med en förening av manlig magnetism, för i hela koralen fanns inte ett enda urskiljbart ljud. Jag tittade, och från männens huvuden såg jag karmosinröda strålar som fann sig mötas och blandas med varandra i mitten av kupolen, där de bildade cirklar av olika storlekar, och började rotera i rummet. Rörelserna orsakade vibrationerna av djupare eller högre toner, efter varje cirkels storlek och hur snabbt de rörde sig. Effekten av blandningen av bas och tenor var som det dämpade ljudet av havsvågor som rullar när man hör dem inåt land. Melodin var alltför ljuv för att kläs i ord utan att förlora dess rytm, och ändå, medan jag lyssnade till dess heliga inspiration, så var dess största charm att den hade en perfekt helhet av så många olika nationer, religioner och språk, att jag kände att himlen hade uppnått en triumf när sådan musik fylldes med det odödliga diktandet av Israels ljuvaste sångare, och att jag lyssnade på en utmaning till Jorden och Himlen att “Skåda hur gott och härligt det är för syskon att vara tillsammans i enighet!”

Med inbjudan utfärdad, och när variationerna på tonskalorna uttömts, så upphörde cirklarna med sina rörelser, möttes, omfamnades och spred slutligen ut sig som en kanapé över kupolen. Sedan följde en ingång av blå och gyllengula gåvor från ungdomarna, som ökade i volym i sitt gradvisa crescendo, där svepande blå sopraner och svängar av gyllengula kontraalter väckte upp sköna ekon med sitt utlåtande: “Det är som den dyrbara smorningen av huvudet som droppade ner i skägget – till och med Aarons skägg – som rann ner till kanten på hans klädesplagg.”
Vid det här laget kom kvinnorna in med sina rosenfärgade pulseranden hos en andra sopran som utökade trion – “Som Hermons dagg, och likt daggen som föll på Zions berg.” Sedan rungade hela kören, ettusen barn som bidrog med sin obefläckade musiks skimmer, medan kanapén av cirklar ändrade form och förflyttade sig för att låna sin djupa grund till dess särart. Det lät som om en kör av änglar sjöng, med rösten hos en fjärran åska, och himlens egen bordun som dubbel bas till orkestern av rullande havsvågor. Alla harmonier, ovanför, under, runt omkring, med alla ackord och röster som naturen kan uppbåda, representerades i den universella bekräftelsen: “För där förkunnade Herren Sin välsignelse, till och med livet, för alltid.”

Kören växte omkring oss med sådan majestätisk kraft och intensitet att varje färg blinkade sitt eko för att förstärka praktfullheten, tills hallen badade i tacksägelsens parfym; sedan samlades över arenan, då den sista tonen i den sista takten ljöd, en harmoni av nyanser lika ljuvliga som ljudet, och molnet steg uppåt som en tacksamhetsgåva för vår Faders kärlek.
Det skimrande molnet hade ännu inte lämnat kupolen förrän ett ackord med ännu vackrare musik nådde oss, och jag märkte hur juvelerna på våra huvuden klingade av Guds mottagande och “Amen”.

Fram till nu hade Cushna haft dirigentens roll från mitten av arenan; omgiven av ett antal unga män och kvinnor som rörde sig i en graciös ordning efter musikens rytm, som om de tecknade en bild genom sin mystiska dans. På min förfrågan fick jag veta att den här kören bara var en introduktion till ceremonin, sjungen för att hjälpa de särskilda deltagarna att framställa ett passande, magnetiskt tillstånd där patienterna kunde introduceras; och när jag tittade med avsikt att lyda min instruktörs önskemål, så såg jag att all magnetism inte hade kommit ned; några hade destillerats – ska jag kalla det eteraliserats? – och fyllt arenan som ett molns sista aningar – och ändå var det inte ett moln, eftersom en sådan beteckning för fram tanken på en substanslös ånga som kunde ha hamnat där med hjälp av någons rörelser; det här hade vikt och massa vilken deltagarna rörde sig mot och ifrån som badare rör sig genom grunt vatten, med undantaget att detta knappt synliga någonting inte verkade erbjuda något motstånd. Här är en liknelse som förmedlar en idé om hur det verkade vara: det var som spektrumet på en sjö, som i sina rastlösa vandringar hade frammanats att pausa en stund, så att några av de dödliga barnens andar kunde bada där i, och skölja bort de sista spåren av Jorden.

Min uppmärksamhet drogs till en man som kom in i hallen från gången som jag kommit ifrån. Hans långa och kraftiga form var täckt av ett långt plagg i livfullt grått, och över det bar han en böljande mantel i blått, fodrad med gyllengult och vackert broderad från länden och neråt. Hans ansikte, hudfärg och allmänna drag påminde om en arabisk shejk, förutom att högmodet här hade bytts ut mot en lugn ödmjukhet. Kring sitt huvud, midjan, handlederna och vristerna bar han ringar av någon märklig metallblandning, prydda med ädelstenar som utstrålade ljus, vilka bildade sex stycken auror, vilka försåg honom med någon mystisk kraft. När han gick in på arenan välkomnades han av den enorma mängden, såg sig runt i hallen, precis som en skicklig dirigent som övervakar sin orkester för att se att alla är redo för taktpinnens rörelse, och kom fram till den plats där Cushna väntade på honom. Där böjde han lätt sitt huvud varpå deltagarna vände sig om och lämnade hallen genom den gång som han kommit in från. Här tog jag tillfället i akt och frågade:
“Vem är det där?”
“Siamedes, den magnetiska adept som kommer genomföra koralen.”
“En oriental, förmodar jag?”
“Assyrier.”
Vi hade inte tid att samtala mer. Knappt hade det enda ordet yttrats förrän assyriern höjde sin hand, som för att be om åhörarnas uppmärksamhet; en kort stund behöll han den lyft, medan ett lysande, havsgrönt moln omslöt den, och sedan formade han en cirkel med ett majestätiskt svep, vilket kastade upp auran i luften ovanför honom. En paus, och sedan ett annat svep som upprepades igen och igen, där varje rörelse tillförde en till cirkel som växte och följde sin föregångare. Bara en rytmisk puls markerade intervallet mellan varje cirkel, men det var tillräckligt länge för att färgen skulle ändras, då han önskade ändra tonen för att forma den hornstöt som han sammankallade sin armé med för att marschera mot segern. Utmaningen hade inte hunnit tystna förrän en jublande respons flög genom luften. Det var en marschtakt, och det gick nästan att föreställa sig hur de hörde de ankommande bataljonernas stadiga trampande när de kom med styrkan och tron på sin sak för att säkerställa sig om triumf. Det försiktiga crescendot växte i styrka och volym när varje påföljande våg av magnetism rullade in i utrymmet ovanför oss. Deras form var inte längre cirkel och båge och blixt, som i den öppnande kören, utan som i assyrierns exempel kom varje bidrag i ångliknande satser och bildade sitt temas nya harmonier.

Vågor av ljusgult och blått träffades och kysste varandra i det livets ackord som de hade fötts för, sedan blandades de för att i sitt nästa utvecklingssteg bilda hoppets praktgröna färg; moln av karmosinröd styrka från männen omfamnade det rena vita i barnens kärlek, och vaggade dem i medkänslans toner; sedan gav den ena till den andra, och förenades i välviljans rosa nyans. Brunt och rosa, ljuslila och cerise, kastanjebrunt och grått, grönt och guld sköljde över varandra, omfamnade och virvlande omkring, där var och en framställde den önskade tonen; och när de därigenom uppnått det första syftet med sin existens, så tillförde de sin parfym av troget uppfylld plikt till musiken, tills luften var fylld av doftande ljud, som förändrades i volym och slag för varje ackord och kombination.
Till slut var själva hallen full; parfymen tog färgernas plats och färgerna övermannade ljudet, men denna livets stora marsch verkade bara till hälften fullbordad.

Återigen höjde adepten sin hand och svepte med den, och den här gången kastade han olika gnistor med strömmande glöd in i de transparenta molnen, likt smycken som blinkade i solljuset. Ett ögonblicks paus, under vilken värdens magnetism ändrade form på sitt utseende, sedan kompletterades parfymen, ljudet och färgen med en myriad av ädelstenar som skänkte än större skönhet åt den alvlika scenen. Slutligen blinkade en regnbågs-signal från Siamedes huvud, och musikstyckena blev gradvis allt tystare, men doften, ljuset och färgen förblev kvar.

Medan detta pågick bar deltagarna in patienterna. Handlingen utfördes mycket varsamt, för Cushna var försiktig i tilldelandet och arrangerandet av varje mjuk liggplats där de lades ner som om de hade utsatts för olidliga plågor – snarare än att de befanns sig i ett omedvetet tillstånd – för vilka han var mån om att använda alla sina resurser för att lindra deras lidande. När den sista liggplatsen hade fyllts gavs en signal, och musiken upphörde.

Den här gången var hallen som ett hav av skiftande färger – ett magiskt, ojämförligt hav, med sina nu stillastående djup upplysta av en miljon älvlyktor; ett hav där en mäktig värd låg omsluten, överväldigad av glädje och lugn tillfredsställelse. Om det så vore; för Åh! Livet, det växande livet som fann sin födelse där i! Dess vatten tilläts vila, så att de mjukt kan bada de sovande i livets fullständighet och återinföra den existens som verkade flimra i sina katastrofer och olyckor som deras förflutna lett dem genom. Assyrierns tränade öga vakade uppmärksamt över varje patients framsteg medan de energigivande krafterna omkring dem absorberades och assimilerades, tills den återvändande styrkan började visa sig, och ympningen hade framställt den förändring som behövdes så.

När han var nöjd kastade han sin mantel över skuldrorna med en kungalik gest, lyfte sina armar och vinkade dem fram och tillbaka som en monark skulle svepa sin spira genom luften, i full tillit till att något tidigare givet kommando skulle åtlydas. Effekten var talismanisk. De mystiska krafterna tog genast formen av en intelligens – förstod hans tecken och skyndade sig att lyda.
Genom inverkan av någon mystisk lag delades varje färg av från de andra, där några förvandlades till frukter eller blommor, medan andra vävdes till brokader av siden och plysch och satin, och draperades i graciösa veck som dekorativa vepor på väggarna, ytterligare ornamenterade och broderade med en mängd ädelstenar, vilka blinkade ut sin lyster från kanterna. Åter andra vävdes till triumfens flaggor eller emblem, med vilka kupolen, arenan och sittplatserna kläddes, samtidigt som barnens gåvor, omvandlade till spetstyg av fläckfri renhet, samlades ihop till girlander och volanger. Och så, genom assyrierns viljehandling, så omvandlades och arrangerades hallen som för en helgsammankomst eller ett “välkommen hem”, då en nation sluter upp för att hedra återvändandet av en landsförvisad hövding eller kung.

När han bredde ut sina händer mot himlen, så böjdes varje knä omkring honom i beundran. Jag visste det, även om mina ögon var fästa vid honom som, med ansiktet åt mitt håll, såg ut som en gladiator som förberedde sig för tävlingen, säker på sin seger, trots att själva döden skulle bli hans motståndare. Ändå var han inte stolt eller arrogant. All hans majestätiska utstrålning, ståtligheten i hans styrka, perfektionen i hans utseende, verkade okända för honom, eller snarare bortglömda i stunden, och inget annat än det barnlika hjärtat var kvar när han vände sig till sin Gud. Hans tankar flög uppåt, likt vågor av jordalstrade blixtar som flyger mot solen, rena och orörda av någon färgnyans. De riktades till den Högste, och inget annat än osolkad renhet kan beviljas att nå den heliga närvaron.

Fanns där en skälvning i deras första stunder? Jag vet inte, men om det var så, så berodde det på den intensiva uppriktigheten i själen som hällde ur sig sitt dryckesoffer. Fortfarande inga ord, men i den silverklingande musiken tyckte jag att jag kunde urskilja tyngden över hans hjärta: “Din, o Herre, är storheten, och kraften och äran, och segern och majestätet; allt som är i himlarna och på Jorden är Ditt; Dina är alla kungariken, o Herre, och Du är upphöjd som ledare över allt detta. Både rikedomar och hedersamhet kommer från Dig, och i Din hand finns styrka och makt, och i Din hand görs det gott och den ger styrka till oss alla. Därför, o Fader, tackar vi Dig, och lovordar Ditt ärorika namn.”
Hans bön var färdig. Där kom ingen åkallan. Hans förtroende och tilltro gjorde en sådan onödig. Närvaron av andan omkring honom var en mer vältalig och mottagbar ansökan än vad han kunde ha uttalat. Gud kräver inga onödigheter. Han var blott en representant för de många, som önskade få en seger över ett hittills triumferande fel, och han var blott den slagskämpe som valts ut. Bar inför striden pausade han för att lägga ner sina vapen framför Honom vars ära han skulle slåss för, för att tacka sin Kung för sådana segervissa vapen, och sedan invänta den kungliga startsignalen. Han var där för att bryta fångenskapens band, för att ge slaven frihet och i hans ögon lyste triumfens visshet. Hans seger hade redan vunnits genom den förlitan han besatt.

Hans stadiga blick vilade på den välvda kupolen. Han visste att svaret inte skulle dröja, och när det kom skulle det finna honom väntande på att ta emot det. En djupare tystnad föll över oss, och sedan sjönk ett moln av praktfullhet, som en mantel av solsken ner och gjorde att han strålade av Guds kraft och närvaro.

Det fanns inget mer att vänta på, med en sådan auktoritets och ett sådant bifalls beklädnad. Han gick fram till en liggplats där en ung kvinna låg, så deformerad att hennes kropp knappt kunde kännas igen som mänsklig. Hon hade verktyg på nästan varje del av sin kropp, inte där för att hjälpa eller ge stöd, utan för att tortera och tvinga henne att hamna i förkrympta och onaturliga former. Ögonen hade avsiktligt vänts för att hon inte skulle se klart, och hennes lemmar hade pressats ihop och lagts så illa att de förhindrade alla möjligheter till rörelser utan hjälp.

Låt oss här tydligt minnas att denna deformitet var andlig, men till min förundran vid tillfället, bekräftat av senare och avsevärt mer omfattande upplevelser, så märkte jag att hos de personer som nyligen anlänt från Jorden, för vars gynnande och assistans koralerna hölls, så framställer andliga restriktioner som godtyckligt tvingats på ett frågvist sinne, med avsikten att förhindra att det tar sig över dogmatiska gränser, hos en själ en förvriden form i dess tillväxt, lika påtaglig och verklig som om de vore kirurgiska verktyg som avsiktligt tagits fram för att skapa så förfärliga former, och den Stora Fadern i Sina allomfamnande åtgärder har utformat denna återställandets process, så att sådana förtryckta och kämpande själar genast kan återställas till sitt normala tillstånd och komma in i det odödliga livet, fria från de handikapp som de hitintills levt med. Och förmoda heller inte att jag försöker skapa poetisk fiktion, för vars syfte jag låter min fantasi löpa i sökandet efter kuriositeter eller situationer; sanningen är långt mer underlig än något ett sådant sinne skulle kunna framställa, och i den här dokumentationen nöjer jag mig med att ange dessa enkla fakta om Guds eviga lag, som jag har funnit – och som du kommer att finna med tiden.

Mina beskrivningar kanske upprör dina sinnen med sin synbart vulgära materialism; de kanske rentav ger en chock över vad som verkar vara en grov avbildning av, och som varande antagonistisk till, din omhuldade uppfattning om det här livets natur. Jag kan inte hålla mig själv ansvarig för detta. Mitt försök är att översätta till Jordens prosaiska vokabulär, så långt omständigheter och medel tillåter mig, någon slags idé om de verkligheter och sanningar som hittas i det här efterlivets poesi och musik. Om resultatet enbart blir en tjock och guttural jargong utan melodi, och en besvikelse för dina förhoppningar, skyll då inte på mig; omfattningen på min önskan är endast att indikera ett mycket kort utkast över vad bilden skulle bli om jag hade förmågorna; men det utkastet är i full skala, som du själv kommer märka en dag av din egen erfarenhet. Skulle du försöka översätta mitt dokument från det fysiska till det andliga, så att du kanske förstår sanningen så som jag beskådar den, så låt mig ge dig ett förslag, som du genom att uppmärksamma besparar dig åtminstone hälften av svårigheterna. Döden medför bara en förändring, och det är denna:

Under upplösandet så förändras allting utom du själv; gamla saker lämnas bakom dig och allt blir nytt, men du själv förblir orörd, oförändrad, när den ena världen lämnar dig och en annan kommer in i ditt livs teater. Den här transformationen sker på ett ögonblick när magikern Döden viftar med sitt spö. Det materiella livet bleknar bort “som visionens grundlösa tyg” för alltid, för att sedan framstå som en vag och skuggaktig substans som du måste söka efter och som knappt är synlig i det nyförvärvade tillståndet; medan den värld vid vars eviga strandlinjer dina fötter kommer vila, kommer att flytta sig från visionens rike till en fast och häpnadsväckande verklighet, med en grund som aldrig kan tas bort eftersom den begynner djupt ner i oändlighetens bröst, och vars invånare har löst odödlighetens födelsevåndor. Ha detta i åtanke, och läs de kommande sidorna i ljuset av det här förslaget, så kommer du förstå varför jag inte har tvekat att använda det språket – oavsett hur ovärdigt det är av andra orsaker – som till dig överför tanken att de scenarior som jag berör är, åtminstone för mig, lika verkliga och fasta som Jorden just nu är för dig.

Bara en annan tanke som ger lite näring åt begrundanden och reflektioner, och som kan hjälpa till att avlägsna intrycket att mitt uttalande om andlig deformitet är felaktigt och påhittat. Föräldrarnas utsvävningar, brist på moral, okunskap, olyckor och etthundra andra prenatala inflytanden framställer fysiska och mentala förvrängningar i ett barn. Varför skulle det då vara ologiskt att lyfta fram att andliga fel, onaturliga idéer och trångsynta restriktioner på samma sätt skulle generera motsvarande missbildningar och felplaceringar i själen, när den frigörs från det kött där dess form och konturer har stöpts?

Vare sig du känner dig nöjd med rimligheten i det här uttalandet eller inte, så förblir faktumet detsamma, och det är inte alltför långt borta i tiden tills du ska kännas vid den här sanningen och uppskatta rättvisan i den lag som den styrs av. Låt dig inte luras, själens sjukdomar som är följden av personliga synder tas endast bort och botas med långsamma och smärtfyllda processer; men de oundvikliga defekter som orsakas av andras synder eller tvång eller omständigheter rättas till omgående i sådana koraler som jag har gjort dig uppmärksam på. Men låt oss återvända från min avvikelse från ämnet.

Med stort fokus betraktade jag assyriern när han ägnade sig åt att ta bort dessa tortyrliknande restriktioner. Först, måste jag erkänna, så verkade det vara ett kärleksarbete i onödan som han engagerade sig i, för det fanns knappt någon indikation på liv i den lidande. Men efter en stund visade hon synliga tecken på att hon fortfarande kunde känna smärtan de orsakade, men till och med då tänkte jag att det vore en större godhet att låta henne dö i frid, än att störa henne när det var för sent att rädda hennes liv; för i den medkänslans stund hade jag glömt av att det var omöjligt för henne att dö mer, eftersom döden själv var död. Med mer ömsint omvårdnad än en mor kunde ha visat sitt plågade barn, lossade läkarens mjuka och varsamma händer varenda band och kastade bort dem, tills det sista slutligen tagits bort och hon låg i perfekt fridfullhet. Hon kände friheten, och glad över möjligheten att få använda den så provade hon, med avsevärda framsteg, att vända på sig, och därpå gäspade hon och sträckte ut sina armar; och när hon märkte att alla bojor var borta rätade hon slutligen ut sig själv helt och rullade ihop och somnade genast i en lätt och upplivande sömn. Hela rörelsen var en spontan handling från en person som vaknar från en orolig dröm innan hon vilat ut ordentligt, och när hon känner att mardrömmens skräck sjunkit undan så återgår hon till sömnen, utan att ha vaknat till helt däremellan.

Det intresse och den medkänsla som Siamedes övervakade hennes framsteg med är det bättre att föreställa sig än få beskrivet, tills hon låg i den tysta och bekväma vila som hon fram till nu inte hade upplevt. Sedan var han nöjd och vände sig om för att ge sin uppmärksamhet till nästa fall.
Allt mitt fokus drogs till individen; det fortsatta frigörandet skulle mer eller mindre bli en upprepning av det som redan hade fullbordats, och då det var mycket jag inte förstod så bedömde jag att en lämplig möjlighet hade dykt upp där jag kunde söka få en del förklaringar; därför vände jag mig till mitt sällskap och frågade:
“Kan du förklara vad dessa band är, och hur det är möjligt att ha sådana deformiteter här?”
“Jag har inga tvivel om”, svarade han, “att den här tjänsten är full av förundran och häpnad för dig. Det måste vara så, tills du blir bekant med vår lag och hur vi existerar här – tills du har lärt dig hur skrupulöst det här livet är en följdsats av det du lämnat bakom dig. Hyckleri, bluffar och floskler är masker som rivs av dig när du kommer genom dimmorna, och den verkliga människan – vare sig hon är arbetare eller av adel – står utan förklädnad, möjlig att utläsa och läsas av alla människor. Hos oss finns det ingen tillflyktsort för att dölja obehagliga deformiteter, oavsett om den kommer från din egen synd eller någon annans försummelse och kriminalitet. Allting blir känt.

För det tränade ögat hos Siamedes, Cushna och tusentals andra sådana ministrar i deras nobla arbete, så går det genast att se vem den verkliga upphovsmannen och källan är till varje sådan missbildning, och genom en obönhörlig lag, omöjlig att undkomma, så faller påföljden och straffet för varje fel på förövaren. I detta kommer du se en balansering av saldon och en rättmätig kompensation för de gärningar som gjorts i kroppen. Det är ett sorgligt misstag att säga att döden gör alla människor lika, och att det här livet är ett nytt liv, medan det som skett i det gamla torkas bort med hjälp av dödens tavelsudd. Allt liv är en fortsättning på det som pågick tidigare; och när du kommer hit har du bara vänt blad för att påbörja ett nytt kapitel; medan historien och handlingen är densamma.
I detta kommer du finna att det förflutnas misstag rättas till, överlupna konton balanseras, och kompensation utdelas till de som har lidit i orättvisa. Människorna vägs här i Guds vågskålar, värderade av en bedömare vars dom är rättfärdig, och mot vars utlåtande det inte går att överklaga förutom genom ångrandet. Du kommer inte hitta några mutor eller   någon korruption; allting är strängt verkligt; alla människor och alla saker är exakt det de ser ut att vara.
De restriktioner som binder dessa vänner har burits i våld mot deras bättre omdömen, men eftersom de saknat kraft att övervinna de makter som motsatt sig dem, så har de blivit offer för omständigheterna, och har levt sina liv med tröttsamma bojor och kedjor, dominerade av viljor och bruk som de inte kunde motsätta sig på något framgångsrikt vis. Om de hade gett ett tydligt medgivande till sedvänjor och dogman, följt av okritisk tilltro till andras ledning, och varit nöjda med att krossa rätten att tänka, så skulle de ha utvecklat den litenheten i själen som krävs, utan att någon begränsning skulle ha behövt läggas på dem. Men de kände igen Guden inuti, och vägrade stilla den röst som kallade dem till nyare, ädlare, högre uppgifter, av omtanke om deras sort.

Deras profetiska yttranden var farliga att skriva ner, därför måste de tystas; deras ögon såg visioner av kommande ära för de utmattade och förtryckta, och därför måste deras syn förvrängas, så att inte en samhällsklass intressen skulle riskeras; barnets intelligenta vigör utropade en ledare i mannen, och kyrkan och dogman tog fram brev för att begränsa hans makt, och tvinga jättens ädla kroppsform till förkrymptheten hos dvärgen. Du kan se att det var en strid till döden, ädla liv har hindrats från att utföra sitt verk – bortkastad, nej, värre, för där de kallats till uppbyggnad och befrielser, så har de genom andra parters inskränkthet med tvång hamrats ner till oigenkännlighet, och tvingats kämpa för sin överlevnad istället för att sprida de välsignelser som de designats till att föra ut till sina kamrater. Resultatet av detta kan du se i de vrak som ligger framför oss. Bortslösade möjligheter, bortslösade intellekt, bortslösade liv! För alla de sakerna måste de som är ansvariga föras till sin dom.
Skulder måste rättmätigt bestraffas, medan den mängd smärta som offret har genomlidit måste utkräva sin rätta kompensation. Vi har ingenting att göra med straffet, det här livets naturliga lag är fullt kapabel att ta hand om det, och varje skyldig själ kommer att skörda frukterna av de fröer som hon sått. Det är för att vi ska kunna ta del av den kompensationen som vi är här. Rättvisan kräver att ett ögonblickligt frigörande ska ges från dessa band, och livet måste ösas över de lidande tills vi har hjälpt till att bygga upp och ge nytt liv åt deras själar, och sedan ska var och en nå sin fulla utveckling som de har designats till och som de har gråtit och kämpat för, men som förhindrats av förtryckares handlingar.”

“Men var finner vi nåd och förlåtelse i utdelandet av en sådan obönhörlig rättvisa?” frågade jag.
“Varje egenskap hos Gud har sin rättmätiga sfär där den verkar”, svarade han, “och det okränkbara underhållet av var och en i sin utsedda ordning är avgörande för varaktigheten hos vår Fars allsmäktiga och allvisa perfektion, men det är omöjligt för någon av dessa att tillskansa sig en domsrätt över den andra. Anta för en stund att nåden tilläts stå emot rättvisan och rådde i varje enskilt fall; det omedelbara resultatet skulle vara en orättvisa; därför att det skulle vara en orättvisa mot offret om vi visar nåd mot förövaren, såvida du inte i din tur visar honom nåd också. Överför det här till sin logiska uppföljning så kommer du känna dig tvingad att överge rättvisan till förmån för nåden, i vilket fall bestraffning och vedergällning skulle bli en omöjlighet; lagen skulle vara ett verkningslöst ord, och synden, befriad från rädslor eller begränsningar, skulle frodas i sin nyvunna frihet. Men när vi ser hur Guds egenskaper arbetar enligt Hans gudomligt framtagna plan, så märker vi hur oändligt klokt upplägget av nödvändigheterna är i människofamiljens utveckling.

Ta de som du har hänvisat till – Nåd, Rättvisa och Förlåtelse. Nåden verkar på Jorden, där tålamod, förskoning och långvarigt uthärdande behövs i så hög grad under själens första tid av sin medvetna existens. Föreställ dig katastrofen som skulle uppstå om en felfri rättvisa sattes i verket under en sådan kris i livets historia – skulle det finnas någon påföljande odödlighet att dokumentera? Omedveten, i princip, om sina till eller ifrån, en oupplärd experimentmakare vad gäller dennes krafter och förmågor, misslyckanden och misstag, lagen som han ska utvecklas utifrån och lära sig förstå sig själv genom, osäker på om det är rätt att tillgodose ens de mest brinnande av hans önskningar, fylld med rädsla och darrande inför krafterna som omger honom, en massa av natur framför honom vars hieroglyfer han inte känner till men kallas till att läsa, där han själv är det mest grundläggande mysteriet bland de miljoner andra problemen – under sådana omständigheter, hur ofta skulle Jorden göras ren från människor, om rättvisan tillämpades på varje övertramp av lagen; den rättvisa som är lika perfekt som sin Utformare?

Nej! Den här egenskapen kan inte tillämpas på ett så outvecklat tillstånd; vilken människa skulle vara vild nog att föreställa sig att den kan det? Ska snarare inte frånvaron av en sådant manifesterad rättvisa användas som ett argument mot Guds existens, då det har blivit ett talesätt bland nationerna att “Illdåd ärver Rikedomen, medan Ärligheten äktar Bristen”. Förtryck, tyranni och förföljelser löper amok, orden ‘Makt ger prakt’ är i princip både politikens och religionens motto, de välbesuttna och rika hedras av nationerna, de fattiga och behövande förbannas och fördrivs. Är detta rätt? kommer du fråga mig, och jag svarar, tusen gånger nej! Men inte ens människans orättvisa är tillräckligt stark för att få Gud att ändra på Sina egenskapers handlingar, och byta ut rättvisan mot Nåd på Jorden.
Denna universella sedvänja är fel, och människan har fått tillräckligt med kunskap för att veta att det är så; men Gud är uthållig i det att förtryckaren kan frälsa sig själv innan han förs fram till domen. Nåden vädjar, medan hoppet om återupprätt-ande förblir; men låt lagen få sitt grepp om förövaren en enda gång, så övergår ärendet från Nådens domstol till rättvisan. Dimmorna utgör gränslinjen mellan det tillståndet och detta, men bildar också förmaket till domens hall, och varje själ måste passera därigenom och ta emot sin rättmätiga dom innan hon kommer in här. Nåden har ingen kraft att ta sig över den tröskeln; själen står ensam framför sitt eget vittnesmåls och sin egen domares outgrundliga tribunal, varpå hennes livs gärningar uttalar domen som inte är möjlig att överklaga.”
“Men förlåtelse, hur är det med det?” frågade jag.
“Det kommer senare”, svarade han. “De straff som påförs av Rättvisan är för de fel som gjorts mot din nästa – sådana synder måste sonas, de förlåts aldrig, för ingen, inte ens Gud, har makten att förlåta en förbrytelse mot någon annan än mot Honom Själv, för det skulle bryta mot Hans egen lag. När påföljden för synderna mot hennes nästa rättmätigt har betalats så har den ångrande själen förmågan att be om förlåtelse för sin synd mot Gud, vilken alltid ges utan begränsningar, men det är nödvändigt att hon först försonas med sitt syskon, för endast “den vars händer är rena och hjärta rent” kan stiga upp till Guds närvaro där Kristus säkerställer hennes fullständiga återbördande.”

Jag var tyst inför det oväntade belysandet av en svårighet som alltid hade förbryllat mig, för jag visste att min lärare inte gav mig sina åsikter, utan verkliga fakta som på många vis motsatte sig alla de idéer och läror som jag någonsin hört på Jorden, och ändå är de fulla av det mest betydelsefulla intresse för varje själ som behöver passera genom dimmorna, och i djupet av min varelse längtade jag efter att upptäcka något sätt att nå Jorden, och berätta om uppenbarelsen som gynnar de förblindade och de okunniga. Min vän lät mig emellertid inte grunna över detta så länge, utan riktade min uppmärksamhet mot vad som pågick på arenan.

Varje bandage och begränsning hade tagits bort, och alla patienter låg fria från de band som Jorden hade bundit dem med. Ordningen på det hela hade varit att ta det allvarligaste fallet först, och så vidare genom allesammans, så att återupplivandet av de alla skulle genomföras så samtidigt som möjligt. Jag observerade med stor koncentration den gradvisa absorptionen av den mystiska spektrumsjön som de hade förts till, där de förslitna lemmarna och förvridna benen växte och utökades medan de åt av den underliga näringen, tills varje spår av färg hade hämtats ur atmosfären kring de liggplatser där de befann sig. Sedan drogs de magnetiska strålarna från utvalda individer, utifrån vad assyriern behövde för att bilda en slags kombination som var särskilt anpassad till varje fall, där dessa i sin tur bröts i samma stund som de första spåren av färg verkade utvecklas hos de sovande. Detta, fick jag veta, hörde samman med indikationen av varje själs naturliga tillstånd.

Genom den mystiska kraft som han vävde de unika dekorationerna i hallen med så löste nu Siamedes upp blommorna, frukten och veporna som omgav arenan och sittplatserna, och förde ner dem till de sovande som omgavs av de mognade influenser som framställdes av de kombinationer de hade bildat. Magnetismen som utvecklades från varje individ hade en sympatisk attraktion på motsvarande färg som kallades till sin plikt, och drogs med i böljande vågor kring liggplatserna, som de rullade fram och tillbaka över i takt med den musik som uppstod genom den upprepade rörelsen. Ljuv och lugnande var den vaggvisa de sjöng, och de tusentals närvarandes tystnad var ett lämpligt sällskap till den tacksägelsefulla psalmen.

Utan ett tecken eller någon rörelse från dirigenten, som lugnt betraktat scenen, så upphörde melodin, varje törstig själ hade druckit sig belåten och vågorna av liv som ännu dröjde sig kvar lyfte ovanför våra huvuden och lämnade de sovande “vackra i hela själens tillväxt” och väntade på inget annat än en uppvaknandets kyss som väcker dem till ett liv som de ännu inte var medvetna om.

Arbetet var gjort, segern hade uppnåtts; men segraren avslöjade i sin djupa ödmjukhet ingen stolthet över vinsten. Jag behövde inte höra från någon att det avslutande numret på den livgivande koralen förestod; men vilka nya krafter skulle den ta fram? Fanns det fortfarande stadier av magnetiska under som skulle avslöjas? Andra mysterier som skulle visas fram? Tanken på det mirakel som omgav de sovande fyllde mig med hopp om att jag hade missförstått min lärares mening som gällde undantaget av nåd från hans liv; så jag vände mig till honom, pekade på liggplatserna och frågade:
“Är det inte nåd som har visats dessa, när de frigjorts från sitt lidande?”
“Inte på något vis”, svarade han.
“Vad kallar ni det då för?”
“Rättvisa. Fram till nu har de varit offer för en orättvisa som de inte hade någon kraft att stå emot; vi har blott varit instrument för att hjälpa till att avsluta felets verkningar, och introducera dem till en motsvarande kompensation. Du bedömer rättvisan i ljuset av dina intryck från Jorden; låt mig råda dig att göra dig kvitt den tanken. Rättvisa som fördelas rätt är berättigad, och så kommer du alltid finna att den är hos oss; det är varandets kvalitet som förs till sitt perfekta tillstånd, där varje närvarande omständighet tas i beaktande; tänk på den på det viset, så kommer du älska dess rättfärdighet, i vilken det inte finns minsta nyans av nyckfullhet, favorisering eller partiskhet.”
“Skulle du inte kalla det för rättvisa balanserad med nåd?”
“Nej! Strikt rättvisa behöver inte balanseras. Du har haft för vana att tänka på rättvisan som en nödvändig allierad till förtrycket. Så är det på Jorden, men du kommer inte hitta detta här, därför behöver du lära dig att hos oss så betyder det strikt riktighet, och om du tillför någon nåd till den ena eller andra parten så framställer den försämringen orättvisa.”
Jag kunde se att felet hade legat hos mig, på grund av en missuppfattning och feltolkning av ordet utifrån Jordens intryck; den skugga som en tid hade passerat över mitt himlavalv upplöstes av hans förklaring och mitt hjärta kände återigen glädje.

Arbetet var över. Siamedes bredde ut sina händer för att tacka Gud, medan alla böjde knä medan de glädjefylla blixtarna gav vingar åt deras färd. Sedan, medan han vördnadsfullt tog av sig auran från sina skuldror, så spred han ut den i luften varpå han tog emot utrop av hyllanden och beundran som verkade som ett stort Amen, med vilket det steg upp till Fadern.
Åhörarna dröjde sig kvar, tystnaden växte sig djupare för varje stund, men jag visste att de väntade på välsignandet som skulle väcka de sovande till en medvetenhet om det liv som de ovetande hade kommit till – till insikten om den återuppbyggn-ad som hade ägt rum – till insikten om det faktum att döden vidrört dem, och i den beröringen hade kedjorna fallit av, vars vikt tidigare hade gjort slut på deras krafter i en smärtsam men misslyckad kamp.
Vilken insikt! Det skulle vara en större överraskning än vad jag själv hade upplevt. Vilka omgivningar skulle de ha när medvetandets tidvatten ebbade bort och glömskans moln föll över dem? Vilken bukt det låg mellan insomnandet och uppvaknandet! Hur skulle de inse dess visshet – hur bli övertygade om dessa fakta? Skulle inte uppvaknandet bli som en dröm – en magisk dröm – som var mer förtrollande än vad fantasin någonsin kunnat uppbåda innan dess? Det var en tid av yttersta spänning för mig att se den här förflyttningen in i odödlighetens visshet och insikt, och varje sinne jag ägde var på helspänn för att följa dess utveckling.

Det tog inte lång stund innan väggarna framför mig öppnades, och från den ljusbåge som krönte toppen av den gång där jag stod för att kontemplera över det himmelska landskapet, så föll en flod av prakt ner i hallen, som en budbärare och förebådare om en ännu mer lysande närvaro. Jag tittade, och nedför aurabron kom en vagn av antikt silver – flygande och dragen av fyra hingstar i transparent gräddvitt, begåvade med en orkanvinds hastighet. Tiden hann inte ens födas innan ekipaget stod mitt ibland oss, och efter en paus då en av dess passagerare klev av i hallen, så svängde det om och försvann. Den lysande vägen försvann sedan, väggarna stängde sig och min uppmärk-samhet samlade sig kring främlingen.

Han var en ung man, knappt äldre än en tonåring; graciös och nobel. Det första intrycket som kom för mitt sinne var den underliga kombinationen av ett barns oskyldighet med åldermannens vishet, vilket bildade en väldigt slående egenskap hos hans person. Jag älskade honom i samma stund som jag såg honom. Hans närvaro uppmuntrade min förlitan, höll borta alla rädslor, men viskade också ut en uppmaning om att inte dra några förhastade slutsatser. I honom blandades styrka och mjukhet som en bädd på en granitklippa, medan han förde fram varje kvalitet en människa skulle önska finna i en kär vän. Från hans ögon strömmade kärlek och tålamod i ett stadigt, ebbfritt flöde, hans mun andades ut doften av trohet och tillgivenhet, på hans axlar vilade ödmjukhetens mantel, och om hans midja låg beständighetens bälte. Han var en monark, men hans kunglighet kom från att tjäna, och hans förtjänst hade vunnits genom att lyfta upp de fallna.

En kort stund pausade han för att ta emot och återgälda hälsningen som mötte honom, sedan fortsatte han att utföra sitt uppdrag genom att skänka den kyss som skulle bryta den sista sömnens försegling och föra in de sovande i den dag som aldrig slutade. Han böjde sig över den ena efter den andra, och lossade inflytandet från den livgivande trollformel som fortfarande smekte dem, och när deras ögon öppnades inför den häpnadsväckande scenen runt om dem, så tog han varje nyfödd själ i sin starka famn, lyfte upp dem på deras fötter och hälsade dem välkomna till ett liv av medkänsla och kompensation.

Vördnaden och igenkännandet av sanningen var samtidig. Det var helt enkelt en blick av undrande häpnad, följt av ett leende av obeskrivlig glädje, och så var det hela över.
Tillsammans reste sig åskådarna och sjöng ännu en körsång – den här gången var det ett välkommen hem, besvarat av en medkännande doxologi från tacksamma hjärtan, vars tema för orden och musiken jag förgäves har försökt lära mig, och sedan var den Magnetiska koralen fullbordad.
När församlingen skingrade sig så dröjde sig nykomlingen kvar i hallen i samtal med assyriern, och jag frågade mitt sällskap:
“Vem är han?”
“Myhanene!” svarade han.

KAPITEL 7: HOPPETS DÖRR STÄLLS PÅ GLÄNT

De flesta hade nu gått därifrån, hallen var nästan tom, de fortfarande förundrade nykomlingarna hade gratulerats av personliga vänner och dragit sig tillbaka till det hem som de så nyligen hade burits ut ifrån, de tre ledarna var de enda som befolkade arenan; men jag dröjde kvar på min sittplats, och närde ett hopp som jag inte vågade yttra till mitt sällskap på grund av dess djärvhet, ändå tänkte jag i min vilda fantasi att det kanske skulle uppfyllas av någon tursam omständighet eller oförutsebar slump. Jag kunde inte hållas ansvarig för att det fanns där, eftersom det kom över mig oombett, oväntat och oförberett – en av de där plötsliga känslorna av längtan som sköljer in och bär iväg hjärtat innan det hinner göra motstånd, ens där det vore klokt med ett sådant; men när det kom och jag insåg njutningen i dess förväntan, så hade jag ingen önskan om att tänka på något motstånd, utan istället höll jag mig fast vid tanken som om den vore livets både hemlighet och nyckel. Det påminde också om en flod på ett annat sätt – dess kraft gick åt under dess första inflöde, men när stunderna passerade så minskade den i styrka mer och mer och mer, tills den smala rännilen var på gränsen till stagnation, och reaktionens strömvirvel viskade att allt var över. Jag reste på mig för att motvilligt lämna platsen, när en ljusets röst riktades mot oss från den lilla gruppen och mitt sällskap sade:
“Myhanene skulle gärna vilja prata med dig.”
Mitt döende hopp – min vilda önskan uppfylldes.

Jag var glad att jag hade ställt mig upp när budet kom; det minskade fördröjningen i mitt svar på detsamma. Han kom direkt fram för att möta mig, och sida vid sida, med sin arm om mig och handen tillgivet lagd på min axel så gick vi fram till Cushna och assyriern. När vi möttes och hans armar omfamnade mig sade han bara två ord: “Min bror!” men när han var klar så fanns det inget mer att säga – språket hade nått sin gräns och fattningsförmågan klarade inte att växa sig större.

Hade det funnits några konflikter i mitt förflutna? Om det var fallet så utplånades det ur mitt minne av musiken i hans röst; om jag hade fått en hjärtattack någon gång så togs den bort och skadan läkte genom balsamet i hälsningen; om mitt hopp hade känt en frostig besvikelse, så började nu en mångfald av uppfyllanden leva av värmen i den omfamningen. Orden är nya för Jorden, men människor uttalar dem med ett skarpt, metalliskt ljud; den välklingande fylligheten kan bara föreställas när den hörs i samspel med det perfekta återgivandet av den musik jag lyssnade på.
Det var ett ackord som, när det spelats, aldrig kunde dö bort. Det föll in i min själ som ett sänke i havet, där den första kontakten gav en djup och kvardröjande ton, men när den sjönk steg en melodisk klang vars första sång måste eka och återigen eka tills varje famn i livets hav fyllts med harmonin som hade uppstått ur symfonin. Myhanene var tyst, som om han lyssnade på genljuden som rullade omkring oss; jag var överväldigad av de kolossala utsikterna i möjligheterna att känna de dammportar som han slungade upp på vid gavel genom att yttra de två orden.
Hade jag haft förmågan så skulle jag ändå inte ha vågat tala, och därmed avliva den melodi som hans röst frambringade. Så kort i sitt överlämnande, och ändå den längsta och mest vältaliga utbildning jag någonsin lyssnat på. Till och med nu så kan jag knappt förstå dess utkast; att helt assimilera det kommer att vara en studie för evigheten. Dess ekon ringer fortfarande genom min varelses gångar där de spelar huvudtonen i alla mina glädjeämnen, och kommer fortsätta göra det tills jag bär med mig den ännu ljuvare musiken i Hans röst i vars yttrande den eviga psalmens hela kör ligger, vars läppar på Jorden gav form åt sådana ljud som ingen annan hade förmågan att imitera, och som in Himlen har kapaciteten att väcka de gudomliga arterna.
Assyriern satte punkt för mina funderingar genom att fråga om jag hade tyckt om Koralen.
“Jag är knappt i ett tillstånd där jag kan uttrycka en intelligent åsikt om något alls”, svarade jag. “Jag är i en labyrint av förvirring som varje funktion och utveckling i det här livet bidrar till, och gör att jag inte kan hitta ord, tankar eller känslor som klarar att uttrycka vad jag känner på ett tillräckligt vis.”
“Det kan jag gott förstå”, svarade han. “Turligt nog så finns det inga förväntningar på dig just nu att på något systematiskt sätt bedöma allt du ser; men du kommer att utveckla förmågan att göra det när du fortsätter vidare. Den här ceremonin bjuder på en illustration över de metoder vi använder oss av för att korrigera en av Jordens orättvisor, liksom den kompensation som följer för de som ädelt har försökt göra sin plikt även när deras verkningar varit fruktlösa.”
“Plikten skulle vara enkelt uppfylld”, sade jag, “om en kort vision av ett sådant fullbordande skulle medges under en stillare del av striden eller då den besvikne krigaren gråter. Men jag skulle vilja fråga om det är vanligt att du får så synliga svar på dina böner i det här livet, som det moln som föll över dig efter åkallandet?”
“Min broder!” – det var Myhanene som svarade – “Ingen ivrande bön skulle vara möjlig varken här eller på Jorden utan ett definitivt och synligt svar. När du i det andra livet framförde en sådan förfrågan till din far eller en vän, förväntade du dig då inte ett sådant svar?”
“Tveklöst, från en kamrat; men då var vi båda i ett liknande tillstånd; eftersom Gud är en ande så har vi sökt efter Hans svar i en andlig mening.”
“Du glömmer att din förfrågan gjordes för din fördels skull, och att du som materiell behövde ett materiellt svar. När du till exempel bad om mat för att lindra svälten i ett drabbat stadsområde, så skulle du behöva bakat bröd för att hålla liv i kroppen, inte andlig föda som stärker själen. Säkerligen! Och Gud skulle besvara den bönen genom att uppmuntra hjärtat hos de personer som känner Honom att bidra till införskaffandet av sådan mat.”
“Tror du att du hedrar Gud genom att åberopa de av Hans folk som avstår från att utföra en sådan enkel, mänsklig handling tills Han pressar dem att göra det; borde inte en vänskaplig känsla ha uppmuntrat detta utan att Gud behöver åberopas att ge stöd i frågan?”
“Jag håller med dig om det, men som varje god gåva från Honom, så skulle ett sådant resultat anses vara svaret på vår förfrågan.”
“Men du har inga direkta evidens för att din bön steg högre än taket i det rum där den uttalades. Det du betraktar som ett svar från Gud var inget mer än dina likars medmänsklighet. Judarna skulle inte ha varit nöjda utan ett muntligt, auktoritativt och otvetydigt svar.
“Så var det under oraklets tid, men du måste tänka på det faktum att sådant för länge sedan hade upphört, och dess återuppståndelse skulle betraktas som onaturligt och i motsats till den nuvarande metoden att avgöra det gudomliga.”
“Icke så! Säg hellre att det har upphört på grund av de onaturliga och felaktiga läror som har brett ut sig och tagit plats. Gud är densamma igår, idag och för alltid, och så länge Han är Gud så ska det som har varit, också vara. Ställningen som kyrkan i varje tidsålder borde inta är att visa upp den här sanningen, visa att det förflutnas dokumenterade fakta kan förmodas vara sanna utifrån evidensen i motsvarande krafter som manifesteras idag; och det här beror på att Gud lever och är oföränderlig, vars verk inte är till för ett särskilt folk, en särskild tid eller plats utan liksom Honom själv är det för alla och för alltid. Motsägelsefulla inställningar är felaktiga och ologiska, och avslöjar den människa som har dem, medan hon hävdar att Gud är oföränderlig för att förlöjliga och förakta sin motståndare.”
“Men var finns nödvändigheten för sådana synliga tecken då den fullständiga uppenbarelsen gjordes av Jesus? Jag frågar inte för att vara kontroversiell, utan med en önskan att få veta sanningen som du ser den från ditt högre tillstånd och din långa erfarenhet.”
“Var inte orolig över att ställa dina frågor, min bror; det är alltid ett nöje att undanröja ett tvivel, eller avslöja ett fel. När det gäller nödvändigheten av synliga tecken på Jorden, så ligger inte det avgörandet hos oss; det är tillräckligt för oss att de förkunnades i början och hittills inte har avskaffats. I den uppenbarelse som Jesus gjorde – frågan om dess fullbordande måste vi nöja oss med att avvakta med just nu – så utgjorde synliga tecken en framträdande funktion som han bad om för att få sitt uppdrag bekräftat. Han lovade också att de skulle följa de som trodde, för ett liknande bevittnande; hans löfte infriades i den tidiga kyrkans historia; sådana synliga tecken var avsedda, och borde bevittna detsamma idag.”
“Vari ligger rötterna till dessa felaktiga idéer och missuppfattningar såvitt du förstår dem?”
“De har olika ursprung, varav den första beror på den felaktiga ställning som Bibeln har tvingat fram genom att den framställs som Guds ord, en färdig och perfekt uppenbarelse, istället för att ta den för dess eget värde; så som innehållande Guds ord för ett specifikt folk, utformad för vägledning under vissa omständigheter och endast ett fragment av den uppenbarelse som började i begynnelsen av människans existens, och som kommer att fortgå till dess avslut. Jesus skrev ingen lag som överräcktes till hans lärjungar med befallningen att den skulle följas, och inte heller gav han någon annan i uppdrag att göra detta efter sin bortgång. Hans åläggande var att predika, och att han endast som Anden kunde ge dem sitt yttrande – där Andens röst är fortsättningen på uppenbarandet till tidens slut, och leder hans följare in i alla mysterier.

En annan källa till felet kommer ur tolkningen och nytolkningen av denna högst otillfredsställande auktoritet, så att den ska kunna möta de ofta förekommande svårigheterna som beror på vetenskapliga och intellektuella framsteg. Sanning, så som den uppfattas under ett århundrade, har helt naturligt vuxits ur och blivit ett fel under det nästa, medan kampen för att bibehålla bokens auktoritet och anpassa dess tolkningar till de nya omständigheterna orsakade splittringar och oenighet, där var och en har förvisat felet och ympat in sin egen idé om vad sanningen är, uppdrivet från en otillbörlig betoning på någon passage som den grundats på, utan någon referens till de många som utgör ett helt motsatt påstående. Gradvis har dessa otaliga dogman fått ett allt bredare fäste – samtidigt så har tanken om tecken och profetior upphört att läras ut som en nödvändighet – tills slutligen kyrkans tradition och auktoritet har lagt beslag på det levande ordet och Guds livfulla orakel, med fel och förvirring som oundvikliga resultat.
“Om vi säger att du har rätt för argumentets skull, och tillåter sannolikheten för att självcentrerade lärare förkunnar felet, genom att dölja vissa aspekter av sanningen med låga och ovärdiga motiv, kan du då tvivla på att det finns många trogna bland folket – uppriktiga hjärtan som söker och väntar på Herrens tröst – eller förklara varför synliga tecken på en gudomlig närvaro hålls borta från dessa?”
“Gud har aldrig stått utan vittnen; trofasta väktare i templet har alltid hållit uppenbarelsens lampa brinnande och oraklet levande. Historian och biografin är fulla av sådana exempel – Jordens salt som upprätthåller standarden och visar på de möjligheter som kyrkan har degenererat ifrån – dessa betonar bara sanningen som jag säger dig, eftersom deras upplevelser kan utökas universellt.
“Men var finner du sådana undantag från den allmänna regeln? De är män och kvinnor som tänker själva – vilka, i en glimt av himmelska visioner, inte vänder sig bort och frågar efter en lärares åsikt om de är legitima eller inte eller på annat vis lyssnar på rösten som kallar på dem från ärans moln, utan följer sin själs direktiv och svarar: “Tala, Herre, för din tjänare lyssnar”, och på så vis dras de in i den samling av helgon som inte behöver någon förmedlare, inte söker hjälp från någon präst, och som belönas med en vision av den verkliga shekinah från vilken tvivlets rämnade slöja dras undan, och för dem in i Herrens heliga närhet.
Bland den stora massan av religiösa räknas sådana helgon som fantasifulla, vidskepliga, offer för satanistiska vanföreställn-ingar eller som att de har en viss avsaknad av mental kapacitet. Några få av de mer välvilliga i kyrkan ömkar i sin goda natur för deras trovärdighet, och försöker vänligt övertyga dem om att ge upp sina tokerier, men de flesta människor och lärare håller sig för goda från den hädelse de yttrar, och bullrar ut sina varningar från traditionens fort till alla som lånar ett öra till de evangelier som sådana orakel förmedlar. Kyrkans tro ligger i dessa människotraditioner, inte hos den levande, alltid talande Guden, och därför är det inte att undra på att miraklens dagar är förbi, och människor skrattar åt tanken på att flytta på kullar, än mindre berg.”
“Men inte tror du på det bokstavliga uppfyllandet av det löftet?”
“Det finns fysiska, mentala och andliga berg”, svarade han, “och det senare är rätt så svårt att ta bort jämfört med det förra, kanske ännu svårare – och det kräver också Guds kraft, men det kan göras. Har du inte beskådat borttagningen av deformation-ernas berg?”
“Det har jag förvisso.”
“Hur kunde det genomföras?” frågade han. “Inte genom att sätta samman den stora församlingen och sjunga: ‘Vi kan inte göra något, inte något!’, som våra bröder på Jorden får lära sig att göra; de kom för att arbeta, och att varje själ gjorde sitt yttersta vittnade resultatet om. Innan Siamedes gav ut åkallan, vilken säkerställde den synliga responsen, så hade han försäkrat sig om att hans och deras oassisterade krafter lades fram och nyttjades; och viss om att han själv inte kunde göra mer, så åkallade han den styrka som låg bortom och ovanför; och Gud skulle ha brutit sin trohet om Han inte hade svarat på en sådan tilltro. Han behövde inte beskriva sina önskningar, gå in på detaljer om sin önskan eller föreläsa om fördelarna och äran som söktes; hans utrop var en profetisk tacksägelse för styrkan som han och varenda själ visste skulle ges till dem – han var medveten om det faktum att hans behov redan var kända. Allt som kunde göras i hallen hade gjorts, och det blev en paus i tjänsten – en väntan som endast avslutades av den gudomliga handlingen; och de många väntandes tilltro tog upp den handlingen med kraft. Gud hade inte förmågan att dröja vid en sådan styrka, och därför nedsteg tecknet och med det den energi som behövdes för att fortsätta det arbete de så tillitsfullt hade påbörjat. Det kan vara och borde vara så på Jorden, men istället för läkning så vållar man de mest allvarliga skador och skickar sedan de lidande hit för att botas.”
“De har inte möjligheten, även om de hade haft kraften att göra det jag har bevittnat här”, dristade jag mig att kommentera.
“Gud är alltför vis och rättvis”, svarade han, “för att kräva eller förvänta sig att någon människa ska utföra en omöjlighet. Men i de saker som ligger väl inom deras kapacitet att göra det, arbetar då människorna efter den regeln om tilltro som du verkar ha exemplifierat? Nej, sannerligen inte! Istället, i glömskan över att de har kallats till det stora privilegiet att arbeta tillsammans med Gud, som du har sett demonstreras, så har de utbildats i utövandet att inte göra något annat än att be Gud göra allting. När Gud arbetar för människan så är det alltid i samspel med människan; det är inte någon del av den Gudomliga lagen att mästaren ska göra allt arbete medan tjänaren ger befallningarna. När du ber Gud att lägga hörnstenen, så kan du vara säker på att Han väntar på att du gör klart grunden. Men Jordens idé om detta är att en människa inte har något annat att göra än att tala om för Gud vad hon vill ha och sedan vänta på att det görs, och hänvisningen jag redan har gjort till att be om mat när det är svält, kommer möjliggöra för mig att visa dig hur många svårigheter de lägger i vägen, även om Gud skulle bestämma sig för att göra allting. Anta att man ber om 100 000 kr för att underlätta på en plats, hur ska då pengarna tillhandahållas? Vi har inget guld här; det är därför uppenbart att de måste införskaffas genom en övergripande försyn i samband med någon av de ansökandes kommersiella liv. Ja, så det gudomliga ingripandet sker, en övergiven plan eller en misslyckad transaktion återskapas ovanpå förbättrade prospekt, och så erhålls 100 000 kronor mer än vad som ursprungligen förväntades. Vad är resultatet? I sin kommersiella cirkel gratuleras den utvalda agenten som en ‘lyckost’, ‘en ovanligt klyftig sälle’ eller något sådant; pengarna hamnar på kontot, mottagaren klappar sig själv på axeln, och när han råkar tänka på insamlingen för svälten, så funderar han och bestämmer sig till slut för att donera 200 kronor. Det är väldigt uppenbart att både Gud och de fattiga blir rånade av alla svarssystem i den riktningen.

Låt mig föreslå ett annat exempel. Förmoda att vår Far bestämmer att pengarna ska nå de fattiga direkt, och för det syftet så anlitas någon budbärare från det här livet att bära med sig guld till insamlaren som en fysisk person; om han då, när de vill veta namnet på donatorn, säger sanningen, så skulle det inte ta en lång stund innan de är redo att upprepa tragedin vid Golgata för hans hädelse. Så du ser att Gud inte har möjlighet att ingripa och avslöja Sig för massorna, på grund av de felaktiga idéer som har närts och förkunnats av lärare vars auktoritet är beroende av att de synliga tecknen upphör.”
“Jag beklagar att ditt argument är blott alltför sant; men när vi ser att det här felet har ackumulerats gradvis genom tidsåldrarna, i hur hög grad hålls då individerna ansvariga?”
“Alla omständigheter som påverkar en individ, på ett eller annat vis, beaktas rätteligen vid dimmornas dom; men varje människa hålls ansvarig för den fullständiga och rätta användningen av den intelligens som hon förlänats. När någon förklarar sig tro på en oföränderlig Gud som kommer belöna varje människa enligt de gärningar som utförts i kroppen, så förväntas hon uppföra sig efter den regeln, utan att säga att tilltron och föreställningen om något är allt och att handlingar inte har något inflytande på frälsningen; eller återigen, utan att slå fast att Gud någon gång kommunicerade med människorna med synliga och muntliga tecken, men nu har upphört med detta eftersom han inte gör några fler uppenbarelser. Sådana motsägelser i ord och handling är inte smickrande för intelligensen, och gör inte på något vis nytta i domens stund. Ett andligt människoskap kan endast uppnås genom arbete som lika mycket hedrar Gud och är till gagn för din medmänniska, och att enbart den religion som följer budet: “Han har gjort det han kunde” erkänns.
Alla föreställningar och trossystem har lämnats bakom dig innan du når domen, och ingen människa får någonsin en fråga om dessa, utan dokumentationen över ditt liv måste visa att din kärlek till Gud har manifesterats genom din kärlek och hängivenhet till människorna, innan du har rätten eller kraften att komma in till den vila som återstår. Siamedes och Cushna kommer att visa dig några exempel på skördar som har samlats där. Och efteråt kommer jag med nöje göra dig sällskap till några av fridfullhetens hem. Må Faderns rika välsignelser vila hos dig i din strävan att lära känna sanningen. Tills vi ses igen – Frid.”

Vi hade nått utsidan av hallen vid det här laget, då den ädle budbäraren gav var och en oss sin välsignelse och sedan färdades vidare för att fortsätta sin mission på andra platser. Assyriern lämnade oss också, men bjöd först in oss att besöka hans hem när Cushna fann en lämplig stund för detta.
Myhanene hade bidragit avsevärt till min informationsbank; hans anklagan var tung – men sann – vad gällde Jorden, samtidigt som betoningen han lade på det gjorde mig ledsen förutom över ett faktum – den inställning som förmodades i hans argument öppnade en hoppets port för mig, och nu när han hade gått kunde jag se att dörren fortfarande stod på glänt.

KAPITEL 8: HOPPET SLÅR UT I LÖFTETS BLOMMOR

Jag blev överraskad av att se att Cushna var lika redo att lämna mig som hans två vänner hade varit, för det stod helt i motsats till alla mina tidigare erfarenheter att en sådan gigantisk ceremoni eller samling kunde hållas utan att lämna några detaljer kvar att ta hand om efteråt. Den ordning som åhörarna hade skiljts åt med var lika perfekt som den som hade kännetecknat varje del av Koralen, och var i alla avseenden mer än fördelaktig i sin kontrast till de scener vi är så vana vid på Jorden. Det fanns inga opassande mödor, varken med röster eller gester, som attraherade en väns uppmärksamhet; inga ohövliga avbrott för några slumpmässiga ord; inget rusande in i och ut ur folksamlingen för att finna någon som saknas; och inget ohyfsat knuffande framåt i ett fåfängt försök att hinna med ett tåg.
Vänner möttes, utan en massa frågor om någon frånvarandes hälsa, eller rastlösa, oroliga blickar, som i rädsla för att svaret skulle vara ovälkommet; inga farväl eller handslag, vilka dröjde under intrycket att det skulle vara det sista. Men den underligaste upplevelsen av alla var att jag hade en så lång konversation med de tre ledarna för hela gudstjänsten, utan ett enda avbrott eller något försök att bryta in i vårt samtal. Med utbristandet av det välkomnande hem som Koralen avslutades med, så avslutades också allt som hörde samman med den; ingen individ hade något annat att göra än att gå därifrån. De som hade tagit emot de underbara välsignelserna fick sällskap och leddes därifrån av vänner, och hela församlingen gick åt olika håll, helt medvetna om att de kunde mötas en och en eller många tillsammans närhelst de önskade göra det utan något behov av att lägga till ett “om” i arrangemanget. Vi var de sista två som lämnade hallen, och medan jag lyssnade på uppenbarelserna som Myhanene lade fram för mig, så var jag medveten om – genom den dubbla observationsförmåga vi alla besitter – min beundran av platsens ostörda aspekt, vilken inte på något vis indikerade närvaron av det stora antal som hade gått därifrån. Samma brist på tumult märktes likaledes när vi kom ut i friska luften, där Myhanene och Siamedes gick åt sina håll. Allt omkring mig var i samma tysta, vilsamma tillstånd som när jag först undrade över byggnadens natur, innan jag somnade eller hörde silverklockornas magnetiska klingande.
“Nu”, sade Cushna, “vill jag gärna ta med dig till en syster vars välbefinnande intresserar mig mycket, och vars historia du kommer märka är full av värde och upplysningar.”
“Så detta är inte ditt hem, då?” frågade jag, när han ledde bort mig i en annan riktning än den som hade lett fram till hallen.
“Inte på något vis”, svarade han. “Mitt hus är fyllt av barn, bland vilka jag finner min huvudsakliga trivsel och sysselsättning. Det här är blott en tillfällig viloplats för sådana som de som vi har betjänat; en slags mellanlandning för återhämtning och tillfrisknande.”
“Ska vi gå till ditt hem nu?”
“Nej. Du har mycket att se och lära innan du kan förstå dess natur och ordning. Men du kommer att göra det med tiden, när du är redo att återse den lille vännen du bar genom dimmorna när du kom hit.”
“Är han hos dig? Hur är det med honom?” frågade jag ivrigt, när jag blev påmind om hans existens.
“Lugn nu, lugn!” sköt mitt sällskap in, och hindrade mig från  att ställa ett halvdussin andra frågor som trängdes på min  tungspets. “En fråga i taget är en mycket bättre metod, i synnerhet här, där en väldigt enkel fråga ofta öppnar upp en hel bok av information, vilket vi alltid vill förmedla så tydligt och begripligt som möjligt. Han är hos mig, som jag säger dig, och mår också, av naturliga skäl, bra.”
“Jag undrar vad hans vänner tänkte om hans död? Det är konstigt att jag inte har tänkt på det tidigare, men…”
“Lugn nu; annars kommer jag inte kunna svara. Försök komma ihåg att det inte finns något behov av att koppla ihop dina frågor; det finns gott om tid att ställa var och en av dem för sig och få fullständiga svar på dem allihop. Hans vänner var inte särskilt bekymrade när de först fick veta det. Han hörde till en stor familj som inte togs om hand alltför väl, där all energi gick åt till att ärligt skaffa vad som behövdes för att hålla alla vid liv, och med liten tid till att utveckla några högre, själsliga kvaliteter. Därför var det snarare en lättnad än något annat efter den första chocken, eftersom de fick en mindre att försörja.”
“Hur kan du känna till allt detta?” frågade jag.
“Nu öppnar sig en annan studie för dig. Nu ser du hur klokt det är att endast ställa en fråga i taget. Det är inte alls svårt för oss att skaffa den information vi behöver i ett ärende, eftersom, som det kommer förklaras för dig vid lämpligt tillfälle, det finns en sensitiv sträng som utgör kontakten mellan barnet och hans kropp, och genom att följa den kan vi göra alla de förfrågningar vi behöver.”
“Hur då, Cushna? Hur då?” utropade jag, och mitt hjärta slog med en feberaktig iver som blossat upp av hans ord – en dristig, impulsiv tanke om att det var möjligt att slänga mitt hopps dörr öppen på vid gavel och för min bön på sluttningen att bokstavligen besvaras som ‘Beviljad’. I nästa stund övergav stundens mod mig, och jag väntade för att höra hans svar med en känsla lik den som en åtalad känner när den fruktade domen ska yttras och hans liv balanserar på en knivsudd. Cushna verkade inte alls ha någon medkänsla med situationen – tvärtom så spelade ett stilla, roat leende över hans ansikte när han lugnt svarade:
“Så, hur tror du att vi kan göra det om inte genom att skicka någon dit i det syftet?”
“Vad? Skicka någon härifrån?” utropade jag.
“Självklart! Tror du att någon på Jorden skulle göra det och rapportera det korrekt?”
“Men är det verkligen möjligt att göra något sådant?” och förverkligandet av min dröm blev mer påtagligt i den stunden.
“Varför inte?” frågade han mig finurligt, istället för att direkt ge mig en försäkran.
“Jag vet inte, Cushna, men mitt hjärta slits itu mellan hopp och rädsla. Säg mig slutgiltigt om det är så eller inte.”
“Det är absolut så, min vän”, svarade han, “hur svårt det än må vara för dig att inse det faktumet. Myhanene har talat med dig om en oföränderlig Gud – det tyder på en oföränderlig gemenskap. Kontakten mellan de två världarna användes av människorna förr, och det måste vara på samma sätt nu som det var då.”
“Jag tvivlar inte på ditt ord, men det du säger mig är så långt bortom vad jag kunde drömma om var möjligt – även om jag många gånger har underhållit hoppet sedan mitt tillstånd förändrades – att jag tvivlar på mina sinnen när de förmedlar en sådan upplysning till mig. Hjälp mig övervinna mina svårigheter, och säg om du vet detta genom praktisk erfarenhet?”
“Ja! Det var under ett av mina uppdrag genom Myhanene till Jorden som jag först träffade den syster som vi snart ska besöka.”
“Berätta för mig om henne, så kanske er relation kan hjälpa mig att ta in de här underbara nyheterna som så vida övergår min fattningsförmåga.”
“En vän, en medarbetare, som fortfarande befinner sig i köttet, hade gjort en förfrågan till Myhanene, och jag skickades dit med svaret.
Under vårt samtal – vars natur och tillvägagångssätt du snart kommer få förklarade – så lade jag märke till en ung kvinna som stod bakom en person i sällskapet, som jag kunde se var i stort behov av hjälp och medkänsla; jag talade till henne, men hon hörde mig inte – hon kunde inte höra mig, och de andra sätt jag försökte få hennes uppmärksamhet på misslyckades. Jag kunde inte lämna henne utan att försöka göra något för att lindra hennes förfärliga lidande, men jag kunde inte hjälpa henne utan att känna till orsaken till att hon led. För att kunna göra detta så beskrev jag henne och hennes tillstånd som jag såg det för mitt sällskap – på ett sätt som du snart får lära dig, och hon kändes igen och var välbekant för den som jag lärde mig allt jag behövde känna till av, och jag lovade att göra mitt bästa för att hjälpa henne, vars resultat du kommer kunna bilda dig en uppfattning om när du hör hennes historia och ser hennes nuvarande tillstånd.”
“Men, Cushna, vill du få mig att tro att döden inte utgör något hinder i de två världarnas fortsatta samröre?”
“Inte alls, för en sådan tanke skulle vara väldigt fel; men samtidigt så vill jag att du förstår att svårigheterna går att övervinna. Som du redan har upptäckt så markeras gränslinjen av en dimridå, och hindren vi upplever är sådana som helt beror på saker och tings tillstånd; de varierar ständigt efter de avgörande inflytanden som finns på jordesidan, och reglerar molnets tillstånd. Du kan inte förstå det här just nu, men när möjligheten uppstår för dig att studera fenomenet så kommer du kunna uppskatta det jag säger. Under tiden räcker det för dig att veta att alla hinder kan övervinnas, och att umgänget mellan oss och Jorden inte är helt borta.
“Du har fått lov att ta del i det umgänget; att jag skulle få det – om det vore möjligt – var min första medvetna önskan när jag insett att jag kommit till det här livet. Säg mig, kommer jag någonsin kunna tillgodose den önskan?”
“Det kommer du definitivt, om du önskar göra det; och jag kan inte tänka mig något mer ärofyllt arbete än att vara engagerad i att hjälpa till att avlägsna tvivlen och rädslorna som våra syskon lever med på Jorden. Jag tackar Fadern för att Han låter mig ta del i det stora arbetet med att återöppna det här samröret som har lämnats i händerna på de mer kraftfulla lärarna i Hans kärlek. Arbetet går långsamt framåt och är svårt att utföra, men det lilla som redan har uppnåtts har bidragit till en underbar utveckling, och sanningen är kraftfull i rivandet av felens murar – så måste det fortsätta tills okunskapens dysterhet har drivits bort, och Guds fridfulla och harmoniska kungarike har upprättats på Jorden med en grund lika fast som vi upplever den här.”
“Hur snart kan jag börja? En sådan kallelse skulle förändra mitt livs dröm till en ärofylld verklighet. Jag var övertygad om felets närvaro, men även om jag sökte kunde jag inte finna den sanning som mitt hjärta värkte efter – som många andra söker efter, trötta och bedrövade. Nu när jag har hittat den så kan det inte finnas någon större glädje än att föra med sig den vetskapen tillbaka och ge dem tröst och anvisningar.”
“Närhelst du är redo så kommer inte möjligheten låta dig vänta på att börja, men fram till dess behöver du ha tålamod. En väldigt begränsad erfarenhet kommer att övertyga dig om att det behövs stor kompetens för att dra upp felets rötter med framgång, och i dess ställe plantera sanningen. Du kan bara få kompetensen för ett sådant arbete genom noggrann utbildning, flitiga studier och en omfattande kännedom om det andliga livets lagar och behov, så som du kommer se dem visa sig här. Det är långt bättre att låta det gamla felet kvarstå än att dra upp det enbart för att ersätta det med ett nytt fel i dess ställe. Men jag får tyvärr säga att det är vad som väldigt ofta görs just nu av inkompetenta personer som har rusat in i den här kontakten innan de är kvalificerade att göra något annat än att uppvisa det enkla faktum att själen är odödlig.”
“Är det möjligt”, frågade jag full av häpnad, “att vänner kan återvända till Jorden och lära ut fel?”
“Det är inte bara möjligt”, svarade han, “utan dessvärre är det ett faktum, fast med tillägget att – förutom när det gäller medvetet lögnaktiga budbärare, ondsinta, jordbundna män och kvinnor – så beror felet i varje fall på okunskap snarare än någon plan. Låt mig förklara hur det uppstår. Varje själ som kommer till det här livet grips av den önskan du har nämnt – att komma tillbaka till Jorden och göra det känt hur enormt annorlunda det är mot allt de har lärt sig att tro; samtidigt har relativt få haft önskan att lära känna vårt livs natur och omständigheter så som du studerar dem nu. De allra flesta, medan de är nöjda med saker och ting som de funnit dem under en avsevärd tid, gör inga försök att öka på sina kunskaper. Med till största delen oanvända medvetanden, så lär de sig inom kort om möjligheten att komma till Jorden, och fulla av önskan att berätta om sin fortsatta existens, så bryter de dödens tystnad för att upptäcka att de ombeds besvara tusentals frågor om ämnen som de inte skaffat sig någon kännedom om, och resultatet är de fel jag nämnde tidigare.
Föreställ dig en stund den ställning du har placerats i, om vi förmodar att du just i denna stund hade öppnat upp för det här samröret, och du fick frågan: “Växer barn upp i andevärlden?”, eller: “Vilka metoder används för att lära barnen saker i livet efter detta?” eller: “Hur gör man för att hjälpa en andemänniska som är i ett lägre tillstånd än man själv är i?” På den första frågan skulle du svara utifrån din erfarenhet – du har sett barn i Koralen – och säga: “Nej”, vilket skulle vara ett fel; på den andra frågan så kan du inte svara något, och på den tredje frågan så skulle du behöva nöja dig med att yttra en enkel åsikt; detta skulle dina vänner tolka som ett definitivt påstående, vilket leder till att de, utifrån sin utbildning på Jorden, tror att man uppnår någon form av allvetande vid döden. Jag kan illustrera och belysa detta ytterligare genom att be dig anta att din önskan om att återvända till Jorden hade uppfyllts i samma stund som du fick den, eller innan du hade fått anvisningar om de saker som du nu känner till, och att du under ditt samtal tillfrågades om de här sakerna, skulle då dina svar ha förmedlat någon tillräcklig uppfattning om sanningen så som du skulle lära ut den i nuläget?”
“Självklart inte”, kände jag mig driven att svara.
“Och inte heller är det möjligt för andra i ett liknande tillstånd att göra de förfrågningar som riktas till dem rättvisa, så därför säger jag att det är bäst att hellre låta det gamla felet kvarstå, än att dra upp det och plantera ett nytt fel i dess ställe. Den nödvändiga följden av denna okunskap är motsägelser, vilket ger starka, presumtiva bevis på att det här samröret är opålitligt för de som motsätter sig det allra ihärdigast, och så tros hela saken vara och lärs ut som en väg för ondsinta och illvilliga andar att bedra de omedvetna.”
“Jag uppskattar till fullo visdomen i ditt råd att vänta, och jag lovar dig att – så snart möjligheten uppstår för mig att bryta min tystnad – jag inte kommer dela med mig av min åsikt bortom vad jag faktiskt vet. Men är det inte möjligt för dig som känner till de här sakerna att förutse sådana okunniga antaganden, och på så vis förhindra deras ofog?”
“Ibland, men inte särskilt ofta. Hur som helst så släpper vi vid de tillfällena ner fröer av sanning som gror och redan har börjat ge god frukt. Men i de flesta fall är vi förhindrade att göra det genom en väldigt kraftfull, andlig lag.”
“Vad är det för någon lag?” frågade jag.
“Du har redan sett att vi har attraherats till varandra genom lagen om andlig harmoni och lämplighet. Lika själar har gemensamma känslor, och det fullständiga utbytet av dessa gör vår lycka mer total.”
“Ja! Det förstår jag.”
“Samma lag om attraktion och bortstötning finns och reglerar samröret mellan de två världarna. Låt mig berätta för dig om min egen upplevelse närhelst jag har försökt öppna upp den här kommunikationen. Vanligen har jag märkt att de personer som jag önskat tala med har varit ofördragsamt dogmatiska i förhållande till någon tro som de har, vilket hindrat dem från att ärligt och fritt fråga efter några nya andliga sanningar. En sådan inställning var inte på något vis överensstämmig med min, och då min närvaro var lika motbjudande för dem, så väcktes en misstanke som jag inte förmådde överbrygga, och därför hade jag inget annat val än att dra mig tillbaka och överlåta sådana frågeställare till de som i sin okunskap skulle bekräfta att den påtagna tron var den ofelbara sanningen.
“Kunde du inte avslöja okunskapen hos sådana lärare, och på så vis undanröja deras auktoritet?”
“Inte så lätt, av den enkla orsaken att deras låga, andliga tillstånd i högre grad liknande den okunskap som främjades av deras tro. Mina mer andliga läror fick inte något gehör, utan förklarades vara falska och bedrägliga; jag beordrades att dra mig tillbaka utan att göra några vidare försök att störa deras tro; och lämna över arbetet åt de som hade försökt och trotts vara sanna, eftersom de bekräftade de idéer som tidigare hade lärts ut och betygats.”
“Och lämnade du dem då?”
“Tveklöst! Jag hade ingen rätt att tvinga min närvaro på någon person som fann den motbjudande. De sökte efter och hittade exakt det de sökte efter – inte sanning, utan en bekräftelse på sin tro. De är nöjda; och även om vi är medvetna om det faktum att deras kontakt ger deras fel djupare rötter, trots att den är utformad för att förmedla sanningar, så måste vi nöja oss med att vänta i hopp om en gynnsam möjlighet att korrigera misstaget, och när det händer göra vårt bästa för att råda bot på ondskan.”
“Hur ser era möjligheter ut att realisera det hoppet?” frågade jag med en viss förskräckelse, för den löftesrika regnbågen verkade nu försvinna från min himmel, då jag lyssnade på hans återgivande av de svårigheter som stod i vägen.
“Det är en visshet”, svarade han, med en lugn trygghet som genast återupprättade min minskande tilltro. “Människor gör nu upptäckten att sanningen är oändlig, medan trosbekännelser är ändliga – att det, precis som det är omöjligt att reducera det obegränsade till en geografisk atlas, så är det meningslöst att försöka innefatta hela sanningen i ens den mest elastiska trosbekännelsen. Smulor av andligt bröd faller på Jorden, och – fullt mättande för hungriga själar – så börjar människorna att uppskatta den naturliga mat som bereds i himlen. Överallt söker, finner, assimilerar och växer de till en synlig, andlig form. De kan förstå på ett sätt som de aldrig förstått tidigare, lyfter sina blickar mot bergen, ber, vädjar om ännu mer tillgång till detta levande bröd; och mannan faller under en sådan dag, trots kyrkans bannlysning eller prästers förklaringar om styggelser. Vårt hopps gryning har börjat, molnen drar sig undan, och när vi ropar till väktarna i Zions torn, så är deras svar fulla av bifall och tröst, och de bjuder oss att förbereda för den förestående segern. Sanningen måste vinna, för den är det barn som Gud gett tillnamnet Allsmäktig; men Naturens moderliga förmaningar råder den att med tålamod dana en perfekt seger. Arméerna av följare växer stadigt till tusentals, så härskarorna växer, och leds av härförarna från himlen; sedan kommer de två världarna förenas i en sista insats som kommer att föra med sig upprättandet – i en praktisk form – av vår Herres kungarike och av Hans Kristus, i vilket sanningen ska regera för all framtid.

KAPITEL 9 – AVUNDSJUKANS SKÖRD

Hur långt vi hade gått under vårt samtal har jag ingen aning om, men om förändringarna i landskapet utgjorde något kriterium för avståndet så var det ingalunda oansenligt. När jag började betrakta omgivningarna så upptäckte jag att vi passerade ett område vars huvudegenskaper kännetecknades av flera avskilda platser och stillsamma utrymmen för reflektioner, men utan någon antydan till vägar som kunde hjälpa en främling att orientera sig, och därmed framstod det som en obestämbar labyrint för någon som saknade en komplett kunskap om dess lösning; men samtidigt en säker fristad för de trötta och jagade som var i behov av en sådan behaglig tillflyktsort. Atmosfären var tung jämfört med vad jag nyss börjat vänja mig vid; vinden hade, även om den inte var kall, en kylighet som jag inte hade upplevt tidigare, träden var mer dämpade i sitt utseende, med mörka skuggor som spelade under dem, blommorna hade tappat sin lyster och doften som hade imponerat så på mig vid Vilans hem och hela platsens inflytande verkade viska att sorgens allvar precis var på väg att lämna dem, även om det fortfarande kändes tveksamt om fridfullheten kunde övertalas att godta den tomhet som därigenom skapades.

Efter en stund vände sig mitt sällskap om och bad mig följa honom, och medan han talade beredde han en väg genom trädens lågt hängande grenar, vilka hotade att dölja honom helt om jag inte skyndade på mina steg och noga såg efter vilket håll han gick åt. Ett dussin steg bakom oss så syntes inte stigen vi gick på längre, och jag undrade hela tiden vilka tecken eller vilken förmåga som gjorde att Cushna kunde gå framåt så självsäkert. Min uppmärksamhet drogs också till en viss fukt som bladen verkade andas ut, och som jag var övertygad om skulle ha gjort oss rejält fuktiga på kort tid om vi hade en lång väg att färdas under de omständigheterna; jag blev också medveten om något mer än nyfikenhet – nästan en varnande känsla – då jag såg hur färgen gradvis tonade bort, först från min anförares klädesplagg, och sedan från min egen, när vi gick framåt. Men då jag var fullt sysselsatt med att ta mig framåt, så avstod jag från att ställa frågor i stunden. När vi kom ut från träden så var inte längre våra kläder vackert blå och rosa, utan hade förändrats till mörkgråa nyanser; och det som överraskade mig lika mycket var det faktum att de var helt torra, trots daggduscharna som fallit över oss i sådan mängd. När Cushna pausade för att jag skulle hinna ikapp honom, så log han åt min häpnad, och utan att vänta på mina frågor, så började han förklara det förundransvärda fenomenet för mig.
“Det här”, sade han, “är kanske ett av de mest ömsinta och välgörande förhållanden som vår Fader försett oss med. Vem som än kommer för att besöka eller bistå någon av vännerna som befinner sig här, upplever den här omvandlingen nära slutet på sin färd. Syftet är att låta oss träffas på synbarligen lika villkor, och därigenom göra det möjligt för oss att bistå dem bättre. Som du snart kommer märka i Maries fall, så är tillståndet på det hela i den här utvecklingsfasen ett som kräver den mest omtänk-samma och medkännande behandling, och de vänner som utsetts för uppdraget är särskilt utvalda av Myhanene bland de som har närmast samhörighet med honom.
Tillståndet hos alla de som du finner här är ett vilsamt sådant, som följer efter en tid av obeskrivliga plågor – ovisshetens tystnad, som följer i efterdyningen av en helvetesstorm – och själen klarar inte att resa sig själv ur sin drömaktiga bedövning där den kan finna sin lättnad från det lidandet, som knappt lämnat dem, som så livfullt inpräntats i deras minne. Hoppet är ännu inte starkt nog att motverka rädslan för att en eventuell möda kan leda till att det fruktade förflutna återvänder; tilliten klarar ännu inte att tränga undan misstron, och det enda sättet som de kan resa sig ur det här tillståndet av letargi är genom att träffa budbärarna från Vishetens kullar, vilka inspirerar de svaga att våga ha tillit genom att försäkra dem om att hoppet de får kommer att förverkligas.”

“Så den här förändringen i vårt utseende, är då bara en variant på den stora kärlekslagen?” frågade jag.

“Precis”, svarade han, “inget annat än kärlek.”

Vår stig följde nu en mjuk slänt nedåt mellan kullarna, men innan vi hade nått ner i dalen, så svängde vi av som för att runda en träddunge med en anmärkningsvärt frodig grönska och grenar som rörde vid marken; när vi nådde runt dem så upptäckte jag emellertid att de dolde ingången till en trevlig dalgång där det låg ett ensamt hus – det första jag hade sett på hela området. Den lilla bostaden var en välkommen retreat för någon som önskade ett liv i ensamhet; etthundra garderingar hade rests – naturliga och oanande – mot inkräktande; och utan en tillstymmelse till stig eller antydan till att någon fanns i närheten så var det nästan bortom en besökares föreställnings-förmåga att dyka upp i denna fridfulla dalgång, förutom för de som genom sin kännedom om boningsplatsen förmedlade sitt intresse för den ensamma boendes välbefinnande.


Trädgården, markerna och det allmänna intrycket bjöd på all tänkbar uppmuntran för sinnets användning och utveckling, med ett överflödande mått för att vänja av hjärtat från sorgen, med sympatiska och rikt varierande sysselsättningar. Huset var inte någon stor byggnad – det skulle ha varit okarakteristiskt i dessa omgivningar – men det var väldigt trivsamt och bildskönt. Ett hem i bergen, använt för återhämtning och vila, där allting fanns tillgängligt för att få någon att glömma sitt förflutna och inte bekymra sig över framtiden, men ändå inte på något vis ett permanent boende i avsaknad av det samhälle som det friska sinnet söker upp, och saknar om det inte finns.


När vi kom ut ur den trånga passage vi hade gått in i, så gick två damer avkopplat förbi oss med armarna tillgivet lagda om varandra. De såg ut som likasinnade själar vars tankar, som var alltför djupa för att yttras, hämtade ett drag av uppfriskande medkänsla ur tystnadens brunn.

Deras fokus på varandra gav mig chansen att observera dem innan de blev medvetna om vår närvaro. Från stunden då jag såg dem kände jag mig viss om att den kortare av de två var där i egenskap av själavårdare – eller om jag ska använda en mer bekant benämning, ängel, som följde den Stora lärarens exempel genom att lägga åt sidan sitt rättmätiga tillstånd för att genom sin uppoffring kunna ha en mer kraftfull kompetens att hjälpa sin missgynnade syster. Den längre av de två bar tydliga spår av svaghet och trötthet, och var bara alltför glad att få använda sig av sitt sällskaps styrka, som så anspråkslöst ställdes till hennes förfogande.

“Azena har varit här nästan hela tiden sedan Marie kom hit”, sade Cushna, där vi stod och betraktade dem.

Jag svarade inte. Jag önskade hellre att han inte sade något – en önskan som min vän snabbt respekterade, och jag lämnades att ostörd bevittna en praktisk lektion i omvårdnad och medkänsla som ingav mig vördnad i sin änglalika ömhet och obegränsade hängivenhet. En sådan frälsningens anblick behövde inte någon tolk; mitt hjärta stod still i dess heliga närvaro, medan det gjorde mig medveten om en närmare beröring av Gud än jag någonsin känt tidigare. Min själ darrade av den heliga spänning som lagts på den, mina fötter stod stilla i en direkt vägran att gå över tröskeln till templet, medan den doftande rökelsen från en sådan tillbedjan steg uppåt, och om inte för Cushnas inlägg så skulle jag förmodligen ha gett upp min starka önskan om att lämna denna heliga plats. Men när jag stod där löste jag ett problem inom andlig matematik, då jag såg livets motsatser – himlen och helvetet – omges av kärlekens kraft tills de rörde vid varandra, överlappade och blandades och bildade gudomlighetens cirkel. I den illustrationen så uppfattade jag den enorma vissheten att det skulle vara omöjligt för en enda själ att i slutänden stå emot den gravitation som verkar i det högre livet för att lyfta upp de fallna eller rädda de vilsna; och Jesus ord: “Tills Han finner dem” kom för mig i den stunden med en kraft och en betydelse som jag aldrig hade sett tidigare.


Det fanns inga yttre tecken som indikerade de ytterligheter som var sammankopplade av de två kvinnornas omfamnande armar, utan min själs uppfattningsförmåga hade skärpts och urskiljde att en legion av fantomer från vart och ett av de två tillstånden befolkade platsen, och brottades med en förfärlig energi för att segra. Vindarna stillnade när de kom dit för att betrakta konfliktens kärna; blommorna darrade i ömsom hopp och rädsla, träden vek ner sina grenar med en statyaktig oberördhet; och till och med gräset lät sin rytm stå stilla i sin absorption av näring, så att inte dess rörelse i sin tillväxt skulle ge livets fiende någon fördel. Men i denna hörbara tystnad varken fruktade eller tvivlade jag på kärnan; varför kan jag inte svara på, förutom att Cushna kan ha överfört sin trygghet på mig, genom vilken jag insåg att sanningen och kärleken själva har en inneboende odödlighet; döden, smärtan och helvetet är ändliga, och när de väl har fallit kan de aldrig resa sig igen. Det rättas allsmäktighet omgav och omslöt oss, dess mystiska inflytande hänförde mig med sin kraft, och bjöd mig att stå still – som Sinais profet en gång befallde israelerna att stå i en sådan närhet – och se vår Guds frälsning.


Deras samhörighet fortsatte, fortfarande omedvetna om vår ankomst, i ett oavbrutet flöde, tills de kom fram till en plats där de fick syn på något avlägset föremål, vars åsyn väckte upp Marie ur hennes drömmerier, och gav upphov till en viss livfullhet och ett intresse som stod i stark kontrast till hennes tidigare stillsamhet. Jag påverkades inte på något otrivsamt sätt av förändringen, eftersom den bröt den utdragna förtrollningen som hade fängslat mig, och jag ivrade återigen efter att få närmare kontakt och få lära känna hennes historia som min vägledare hade ett så djupgående intresse för. Jag var emellertid nyfiken på att få veta vad som hade varit upphov till en sådan förändring i hennes uppförande, och bad honom förklara detta för mig.


“Från den plats där de står nu har de en magnifik utsikt över landskapet”, svarade han, “som sträcker sig över det området med hallen som vi kommer ifrån. Detta återbördar ett minne för Marie av ett hem där hon först sov bort sin utmattning, efter att hon förmåtts lämna platsen där hon plågats. Minnet av den korta perioden – från den tid då hon vaknade och till då hon kom hit – använder Azena för att inspirera hennes hopp och önskan om att komma iväg och återigen uppleva de scenerna, och i det syftet stannar de kvar så länge som möjligt där de är. Vi kan emellertid också vara till hjälp på ett annat vis, så jag tror det är ett bra läge att göra dem medvetna om vår närvaro nu.”
Med detta projicerades en liten men lysande blixt som genast fångade deras uppmärksamhet. Maries ansikte utstrålade en glädje när hon kände igen den som kallat på henne, och släppte sin omfamning av Azena för att springa mot oss och hälsa Cushna med en dotters hela tillgivenhet. Min närvaro glömdes bort i de första stunderna av återseendet, vilken inte alls behövdes för deras lycka, och eftersom det inte behövs några formella presentationer i det här livet, så följde jag med Azena och lämnade Cushna till att ge alla nödvändiga förklaringar och sedan kalla på mig när han önskade mitt sällskap igen. Jag blev överraskad av hur fritt och obehindrat vårt umgänge var från första stund. Vi vände oss bort från våra vänner och promenerade tillsammans bort mot den plats där de stått då Cushna kallade på dem. När vi gjorde det så frågade jag:
“Upplever du den här platsen som dämpad och dyster jämfört med ditt eget hem?”

“Dämpad”, svarade hon, och hennes ansikte lyste upp av ett leende. “Nej, nej, allt utom det! Himlen är mer ett tillstånd än en plats, och att få ta del i att driva bort molnen från stackars Maries liv är fullt tillräckligt för att förvandla vilken plats som helst till en himmel.”

Jag blev tyst; för det var inte på något vis svårt att förstå att himlen alltid skulle kunna hittas i en direkt närhet till ett sådant sällskap, och jag kunde uppskatta fördelarna som kom ur den tysta kommunikation som Marie deltog i när vi först såg dem. Musiken i hennes skratt skulle snart vara ödesdiger för melankolin, och framför ljuset i hennes ögon var sorgens moln tvungna att skingras. Med den lilla kunskap jag besatt om lagen om tillvägagångssätten här, så kunde jag lätt förstå hennes deltagande och bistånd till Marie; det var ett till exempel på den oföränderliga och perfekta lämpligheten i varje detalj i det här livet för vad som krävs och behövs. Vad kunde vara mer lämpligt än att denna stackars skadade, krossade själ – att det hade framkallats av hennes egen synd förändrade inte detta faktum – överlämnades i den ömsinta och tålmodiga omvårdnaden från en sköterska som en konstnär kunde ha hämtat ur drömmarnas galleri som modell för välgörenheten. Om himlen under en evighet inte gjorde annat än att föra samman sådana hjärtan i den nära tillgivenhet som jag hade bevittnat, så skulle det ha varit, ja, det skulle ha varit himmelriket.

“Jag är ivrig att få se den utsikt som Cushna säger mig går att få från dalbottnen”, förklarade jag.

“Ja! Du måste se den”, svarade hon, “det är verkligen likt den där älskade Doktor Farfar att hitta en sådan här plats åt Marie.”
“Jag tycker inte att han ser så mycket ut som en farfar”, sade jag. “Fast han är en läkare i varje tum”. Det var ändå något med honom trots hans ungdomliga utseende som sade mig att detta dubbla epitet var det mest omfattande och korrekta att beskriva honom med. Han hade varit en olöst gåta från den stund då jag först träffade honom, och tanken på att få mer insikt i den karaktär som hade förbryllat mig så var väldigt välkommen.
“Nej”, svarade hon. “Han ser knappast gammal nog ut, eller hur? Men det beror inte på något vis på att han saknar år, utan snarare måste det tillskrivas den eviga ungdom vi åtnjuter. När han kom till det här livet så var han både en farfar och en doktor, och även om han har blivit så väldigt ungdomlig i sin form och sin hållning, så känner vi oss drivna att ge honom hans dubbla smeknamn, för annars skulle vi bara referera till hälften av det han är nu.”

“Har han varit här länge?”

“Ja! Han har levt här sedan Egyptens tidiga dagar. Jag tror det var innan pyramiderna byggdes.”

“Och minns han sitt liv på Jorden?”

“Jag tror inte att han har glömt en enda händelse, varken i sitt liv på Jorden eller här, om vi ger honom en stund att återkalla minnena. En av de saker som gör honom lik en farfar är hur förtjust han blir över att samla flera av oss och berätta historier om de upplevelser han haft för att lära oss något eller roa oss. Han är, tror jag, den mest osjälviska människa jag någonsin träffat, utan någon tanke på sig själv, utan han finns bara för att öka alla andras lycka som han kommer i kontakt med. Han planerar alltid nya trevligheter och överraskningar, och när han visar fram dem så gör han det med ett slags ursäktande tonfall, som om han hade förolämpat någon och skulle be om förlåtelse; och när han ser den glädje som alltid väcks tack vare hans insatser, så blir han själv väldigt glad, först i sympati med de som han har gjort så glada, och sedan igen för att han har kunnat möjliggöra den glädjen. Så låt mig berätta för dig nu, varför Marie är här. Han träffade henne först på andra sidan dimmorna. Har han berättat om det för dig?”

“Ja, han talade om för mig hur och var han hade träffat henne.”
“Men han har inte berättat för dig hur långvarigt och svårt hans arbete var innan han kunde förmå henne att lyssna på honom; om konflikten han hade med illvilliga andemänniskor som njöt av hennes tortyr och försökte sabotera alla hans insatser; du vet inte något ännu om hans många misslyckanden att hjälpa henne ifrån sådana hemska omgivningar, om så bara för en stund, för att bevisa att ingen annan än hon själv stod i vägen för sin frid, eftersom den legitima påföljden för hennes synd hade betalats. Ingen annan än han själv känner till omfattningen på detta – och ingen kommer någonsin göra det, för det är begravt med de tusentals liknande hemligheterna i hans eget brösts glömska, och kommer aldrig frivilligt återkallas eller tänkas på igen. Jag har hört något om det hela från Marie, men det stackars barnet, hennes minnen från den tiden är lyckligt undangömda, även om hon har berättat nog för mig för att visa att hennes kamp var vildsint, och belöningen för den kommer, bit för bit, inte vara den minsta av de färgstarka ädelstenar som kommer gnistra från hans krona. När han så småningom hade uppnått sitt mål, så fick han lov att bära henne till sitt eget hem, där han kunde betrakta henne där hon sov sig igenom nedbrutenheten som följde på hennes lidande, och medan hon sov kunde han knappt övertalas att lämna hennes sida, för att hon inte ens i sömnen skulle känna hans frånvaro och vara ensam. En sådan hängivenhet har sin belöning, och var kraftfull i avlägsnandet av mycket av hennes bekymmer. Hans beslutsamhet att göra henne lycklig vann först hennes förtroende, sedan hennes kärlek och slutligen var det detta som gjorde det möjligt för honom att få bistå hennes frälsning.

Det är väldigt känslosamt att höra Marie prata om sitt uppvaknande, och Cushnas ömsinta men bestämda besked att han skulle ta henne till hennes eget hem där hon skulle ha det bättre en tid än där hon var. Hon var full av rädsla för att dras tillbaka till smärtan från det förflutna om han lämnade henne, och bad länge och tårfyllt att hon skulle få lov att stanna. Så kunde det inte bli, så han gjorde det näst bästa; i vetskapen om att hon måste stanna kvar här en tid så sökte han igenom området tills han fann det här huset, vilket har utsikten som han pratade om. Den här ljuvliga dalen är ett oupphörligt föremål för hennes beundran, och på kullarna långt bort, men ändå tydligt synligt i det praktfulla ljus som spelar över det, ligger Cushnas hus – hennes andra hem, som hon alltid kallar det – och hon njuter av att stå här och prata med honom och titta efter hans ankomst då han vanligen tar sin väg rakt över dalen.”

Det vackra panoramat rullades ut framför mig, och de omständigheter vi samtalade om och det lilla avståndet mellan de två huvudrollsinnehavarna i detta spännande drama uppfyllde mig så mycket att jag inte kunde tala – jag kunde bara begrunda hur varje påföljande händelse i min livsupplevelse bar ett ännu starkare vittnesmål om den kärlekslag som är det här livets huvudkälla.


“När Cushna kallade på oss”, fortsatte hon efter en stunds paus, “så tittade vi på hans hem, vilket Marie menar är landskapets centrala kännetecken, och hon undrade…”

“Hur länge tänkte du låta henne vänta?” Vi vände oss om och såg att Cushna hade smugit sig på oss osedd. Hur mycket han hade hört av vårt samtal hade vi ingen aning om, men hans nästa mening sade oss att han visste mycket väl vad dess fokus hade varit.

“Azena”, sade han, “jag är tyvärr rädd att du är lite påhittig, och jag måste dela ut lite rättelser till dig.”

“Du är en god, gammal kär farfar, och förtjänar att få en kyss för att du lyssnar – så, så”, utropade hon, när hon slängde armarna om honom och hälsade honom på varje kind.
“Åh, dessa barn”, svarade han, medan han skakade på huvudet åt henne i låtsat allvar; och sedan vände han sig till mig och sade: “Jag tror det vore bäst om du gick och höll Marie sällskap medan jag ger det här barnet en åthutning.”

“Åh, din käre gamle älskling, du skulle inte veta hur man börjar göra något sådant ens om du försökte”, var de sista orden jag hörde innan jag vände mig om.


Jag var glad att få höra Maries historia ur hennes egen mun, men när jag närmade mig henne och såg hennes ansikte mörkna av skuggan från någon smärta som närmade sig – så förändrat från sin lyster då hon hade hälsat på Cushna – så skulle jag gladeligen ha avstått berättelsen, om jag på det viset kunde ha fått bevittna hennes återgång till den tidigare lyckan. Men återigen drevs jag av det mystiska inflytande som verkar för att bära oss över ställen med svårigheter och osäkerheter, alltid i rätt riktning, även om det står i motsats till stundens förståelse och dragning. Trots konsekvenserna så visste jag att det var rätt att gå framåt och lämna det hän åt Cushnas kommande förklaring om det var något jag inte förstod. Jag hade redan lärt mig så mycket av utvecklingen av välsignelser från de mest uppenbara osannolikheter för att känna mig trygg med att allting arbetade tillsammans för det goda, och började titta efter manifestationen av alla möjliga överraskningar i varje ny del av livet vartefter det presenterades för mig.

När Marie kom emot mig, var jag medveten om ansträngningen hon gjorde för att övervinna den föraning som så synbart omslutit henne, och det misslyckade försöket hon gjorde att hälsa mig med ett leende dog snabbt ut; men jag visste att mitt eget ansikte alltför troget representerade mina känslor i stunden, så vårt möte började med en hälsning som var synnerligen olycksbådande för dess tragiska avslut.
Cushna hade gett mig alla nödvändiga förklaringar om målet med mitt besök, och med väldigt få hälsningsord, så fortsatte Marie med att dela med sig av sina upplevelser:

“Jag är från USA, det enda barnet till en sydstatsmiljonär som idoliserades av mina föräldrar, och bortskämd, stolt och viljestark ända från spädbarnsåren. När jag önskade något så behövde jag bara yttra det så var det mitt. Min utbildning, både praktisk och teoretisk, lärde mig att pengar var allsmäktiga, och då vi hade en närmast obegränsad tillgång till dem, så växte jag upp med bilden att jag skulle åtlydas, och att ingen önskan jag hade eller uttryckte någonsin skulle motarbetas. Det här tenderade givetvis att göra mig väldigt krävande – till och med outhärdlig – men jag var på inga sätt grym eller elak så som världen skulle döma mig. Eftersom jag hade pengarna så hade jag rätt till allt trevligt de kunde köpa, och om min trivsel oturligt nog skedde på någon annans bekostnad, så var det inte jag som bar skulden för det; det var deras otur, och de hade ingen rätt att förvänta sig att jag skulle avstå från min önskan för att ta hänsyn till deras känslor. Det var min filosofi, och jag agerade utifrån den.


Vår familj gick i kyrkan, min far bidrog alltid frikostigt till de olika ändamål som främjades av dessa; vi var punktliga i vår närvaro på gudstjänsterna, mitt namn skrevs noga upp som medlem när jag nått rätt ålder. Närhelst jag kände för det eller önskade få en ursäkt för att avbryta någon trist sysselsättning så tog jag en lektion i söndagsskolan, eller fann det nödvändigt att genomföra ett välgörenhetsbesök någonstans. Det var inte ofta, det medger jag, men eftersom jag såg på det som en nedlåtande handling från mitt håll att alls utföra sådana uppgifter, så förväntades det inte att jag skulle delta särskilt regelbundet i de plikterna.

Det vara bara en flicka som jag kunde kalla för en vän – det var Sadie Norton. Vår sociala ställning var ungefär likadan, men då jag var en gnutta äldre än henne så kunde jag med rätta ta ledarrollen. Sadie var inte riktigt den som styrde eller ledde något, så jag stördes inte på något vis i mitt axlande av ledarrollen, och av den orsaken fick vi en väldigt nära kamratskap. En vänskaplig rivalitet fanns mellan våra föräldrar vilken återspeglades i någon omfattning i oss, men utan att minska den systerliga känsla som hade uppstått, och snarare stärktes den med åren. Vi var alltid tillsammans, och ingen festlighet, sammankomst, eller överraskningsfest ansågs fulltalig innan vi var där, och vid varje plan som lades fram i kyrkan rådfrågades vi, varje filantropiskt projekt sökte vårt stöd, och innan vi lämnat tonåren så var varenda myndig ung man i staden och landet ute efter att vinna oss.

 Detta senare faktum öppnade vägen för många fler nöjen; inte för att vi tänkte på att gifta oss för ett ögonblick, men vi tog det på stort allvar att störa många andra som gjorde det, och under ett år eller två var vi hänförda över antalet matchningar som vi kunde bryta upp. Till slut dök en fin ung man upp, med väldigt tillfredsställande meriter för min far och andra, och alla flickor i staden riktade in sig på honom. Sadie och jag själv bestämde oss också för att få honom, och genom att dela hans uppmärksamhet mellan oss två, så höll vi undan de andra från honom, och lockade honom samtidigt. Men han tog saker på största allvar, och innan en månad hade gått så hade han ansökt om min hand formellt. Jag måste bekänna att jag också kände mig väldigt seriös i saken, och skulle ha godtagit honom om det inte hade avslutat den romans som vi bestämt oss för att njuta av. Så jag skrattade åt honom, och när han bad om min mors hjälp, så stod jag i min värdighet och talade väldigt chevalereskt om för honom att jag inte var typen som gifte sig. Han gick därifrån och såg väldigt modstulen ut, men jag skrattade.

Min erfarenhet av män hade inte varat så länge, men jag visste att hans moln skulle vara minst fram till soluppgången. Alla män kommer in i sitt livs vår när de blir förälskade, och hur de behandlas och tränas av kvinnan de uppvaktar under den tiden har mycket att göra med hur deras permanenta karaktär formas. Så tänkte jag, och därför var jag fast besluten att ge honom en utbildning som skulle ta fram hjälten i honom, vars underhåll jag själv skulle stå för, så länge jag kände att det var klokt att göra det.


Jag gjorde ett misstag. Morgonen kom, men inte Charlie. Jag var kränkt. Han sökte bemästra konstarten, men han skulle finna sin värdiga motståndare. En vecka gick och jag såg honom inte. Inte Sadie heller, för jag hade förberett henne ifall han skulle försöka uppvakta henne. En månad gick utan något tecken från honom, och omständigheterna förhindrade att jag träffade min vän under tiden. Sedan träffades vi. Det var Sadies födelsedagsfest, och det första hon berättade för mig var att Charlie hade friat till henne – mitt ansikte lyste upp i förväntningarna över allt det roliga vi nu skulle ha. Hon fortsatte med att berätta att hon hade sagt ja. Blodet rusade tillbaka till mitt hjärta – jag stod mållös som en staty. På ett ögonblick började det koka i mitt blod och dunka i mina ådror i forsar av galet raseri. Svartsjuka och kärlekssvek uppslukade mig; min hjärna snurrade av ansträngningen; jag föll och minns inte något mer.


Dagen då de gifte sig svävade jag mellan liv och död, av hjärninflammation. I mina feberdrömmar lämnade sällan deras namn min tunga, jag bad, besvärjde eller förbannade dem vartefter frenesin drev på mig, men när mitt förnuft återvänt så var jag såpass stark i sinnet att jag aldrig nämnde dem igen. Jag använde rikedomens magiska makt för att styra bort mina tankar från sorgen på alla tänkbara vis, och jag spelade rollen så skickligt den roll jag hade arrangerat under den första tiden av min konvalescens, att alla närvarande gratulerade sig själva för att saker och ting inte varit så allvarliga som man först trott. De kunde knappast ana att jag satt på mig en mask, och att jag i min själ konspirerade och planerade för hur jag bäst kunde ta ut min hämnd, som jag antingen skulle få eller skulle dö medan jag försökte få den.
   Sadie hade varit falsk; hon hade utnyttjat vår tillfälliga tid isär för att få sin egen plan att gå i lås, och hon hade lyckats med en fatal utgång. Hon hade lurat Charlie lika ondskefullt som hon hade skadat mig, för det var omöjligt att hon skulle vara den hustru som jag skulle ha varit. Han bar inte så mycket skuld eftersom han hade varit utsatt för hennes sluga dubbelspel. Men hon skulle få känna tyngden av min hämnd. Jag skulle hitta dem om jag så behövde resa över hela världen; jag skulle ge igen för hennes trolöshet fyrfaldigt, och ta honom ifrån henne om jag så dog i triumfens stund.

I fem år genomförde jag mina hemliga men misslyckade förfrågningar, men jag avvek eller glömde inte för en sekund mitt löfte. Jag dolde min svartsjuka så perfekt att mina bekanta började tro att jag faktiskt var lycklig igen. Så lite vi vet om människan, medan vi vilt applåderar skådespelaren; scenen och hemmet har inte sällan en bukt emellan sig som är lika omöjlig att korsa som avståndet mellan Lasaros och den rike mannen; och vi stackars smilande dödliga skrattar åt de rader vi lärt oss utantill, men har varken ögon eller öron för det blod som utgjuts från hjärtat under tiden. Jag var döv och blind för allt utom mitt livs enda mål; de trodde att jag var lycklig, medan det inte fanns något på Jorden eller i himlen som kunde göra mig lycklig utom mannen jag hade förlorat, och som hade stulits från mig av min så kallade väninnans simpla otacksamhet.

Slumpen fann ut var de befann sig – en liten textsnutt i en gammal tidning, från vilken jag hade klippt ut ett mönster; jag såg hans namn, fick den information jag behövde och började genast smida på en plan för att nå honom. Från den stunden antog livet en något hoppfull nyans; men min iver förstörde nästan allting. När jag funnit honom var det lätt att gå till honom, eftersom en gammal skolkamrat bodde på samma ställe, och det tog bara några dagar att ordna med ett besök hos henne. Mitt nästa steg var lite svårare, då allt berodde på vårt första samtal.
    Ett förhastat eller felaktigt steg och allt skulle vara förlorat. Men även här log lyckan – eller som jag nu förstår det, olyckan – mot mig. Jag träffade honom av en slump, ensam. Han kände igen mig och talade innan jag märkte av hans närvaro. Jag såg på hans skälvningar att hans gamla kärlek inte dött, men med en nästan övermänsklig ansträngning behöll jag ett skenbart likgiltigt lugn, till och med när jag frågade efter hans hustru. Jag läste så mycket i hans svar; han hade upptäckt sitt misstag, var inte lycklig och försäkran om det gjorde mig vild av förtjusning. Han var min – jag visste det – om jag bara handlade försiktigt, höll min hand dold och väntade på rätt stund. Vi träffades flera gånger på samma vis, men han besökte mig aldrig och bjöd aldrig in mig till sitt hus. Efter ett tag bad han mig komma till ett hemligt möte. Jag vägrade. Han framhärdade att det var för gamla tider skull, och till slut gav jag med mig. Jag var förlorad, men det var priset jag hade räknat med att få betala om jag kunde vinna över honom, och jag hade gjort det. Inom en månad hade han övergett sin fru och sina barn och vi flög österut.
   Nu var jag lycklig för att jag hade gett igen för Sadies svek med samma mynt. Jag kunde aldrig bli Charlies hustru, men det spelade ingen roll; jag var hans, han var min, och jag hade jämnat ut obalansen mellan mig och min rival. Vi var tillsammans och ensamma, och det var allt jag hade längtat efter, och min bön om hämnd hade besvarats. I min upproriskhet stod Gud åt sidan och lät mig hämta in allt jag behövde för den himmel jag själv designat, och när arbetet var klart, bad han mig stiga in. Då, till slut, fann jag att min himmel var Guds utsökta och perfekta helvete.

När jag hade fullbordat min önskan, och spänningen jag hade levt under så länge var över, så följde snabbt en kollaps. Jag hade aldrig riktigt återhämtat mig från mitt första slag, men min hämndlystnad hade gett mig den styrka som bara kunde uppnås genom att jag kraftigt försummade min fysiska hälsa. Jag hade knappt fullbordat min önskan och behovet av dubbelspelet var över förrän min hälsa tog ut sin rätt, och det var uppenbart att jag bara skulle leva en kort tid till. På mindre än två år förklarades jag vara invalid, kunde inte röra mig, medan vi var tvungna att ställas inför det hemska faktum att jag var döende. Vid det här laget fann min far mig, och läxade upp mig för den vanära jag hade fört över hans namn, och lovade att om Charlie någonsin kom i hans väg så skulle han skjuta honom som en hund. Jag vädjade till honom, men han var obönhörlig – han sade till mig att Charlie hade lämnat mig på samma sätt som han lämnat sin hustru, att han hade lämnat staden, och åkt till någon okänd plats, och att det var omöjligt för mig att någonsin träffa honom igen. Allt det gamla svartsjuka raseriet kom tillbaka då, följt av hjärninflammation, sedan feberdrömmar, och till slut blev det svart.

När jag vaknade var det mörkt – förfärligt mörkt; jag kunde nästan röra vid svärtan, och jag låg på ett golv, kallt som ett isblock. Jag ropade på Charlie – min far – min sköterska! Men jag fick inget svar förutom ekot från min egen röst, vilken verkade håna mig och glädja sig åt den skräck jag kände krypa in i mig. Var befann jag mig? Store Gud! Kunde det vara möjligt att jag hade blivit galen, eller att jag hade låsts in för att de ville hindra mig från att följa efter Charlie? Jag ställde mig upp för att undersöka min omgivning så gott jag kunde, men i min rädslas frossbrytningar föll jag – föll utan någon ork att resa på mig. Alla mina sinnen omvandlades till förmågan att känna; förstärkt och intensifierat hundrafalt så att jag med skräck skulle kunna begrunda hur min egen förstening utvecklades – utan röst, utan syn, utan sömn.
   Jag bad så mycket jag kunde att febern och sinnesyran skulle återvända och övervinna den isiga skräck som kröp fram så sakta, så plågsamt över mig. En fåfäng bön! Jag var en fånge i förtvivlans omedgörliga boning, bortom nåbar hjälp eller vila eller medömkan; en leksak för alla de ångerbefriade komplotter som hör till ett sådant tillstånd. Jag omvandlades sakta till ett block av fryst – men fortfarande levande – kött, och mitt abnorma känslosinne förhöjdes medan den infernaliska omvandlingen pågick. Varför var det så? Var någonstans befann jag mig? Vilka var mina skoningslösa förövare? Hur länge skulle det dröja tills gryningen kom? Skulle dagen föra med sig lättnad, eller väcka mig ur den smärtsamma drömmen? Dessa och tusen andra frågor bidrog ytterligare med sina oändliga gåtor till min bestraffning, tills jag gladeligen skulle ha rusat i galenskapens famn för resten av livet; men ack! Jag berövades till och med en sådan tröst. Till slut var mina fötter, mina händer, mitt huvud, mina ögon, min tunga, mitt hjärta, min hjärna fastfrysta i isen; då kokade raseriet i mitt blod, och medan det piskades ut i ett ilsket skum av den starka hettan, så skickade jag det i galna strömmar genom mina ådror för att avsluta det enastående lidandet, i vilket jag var tvungen att ligga still och stå ut.
Jag minns inte hur länge detta varade. Om jag led tills smärtan tröttade ut sig själv, förgiftad av sin egen natur, eller om intensiteten av min tortyr blev bedövande och vaggade mig till plågans sömn, förblir ett mysterium. Jag vet bara att under en tid så förföll min existens i glömska, men jag vet inget om dess varaktighet eller natur.
   När mitt sinne återigen tog upp livets tråd så befann jag mig fortfarande i samma tillstånd av halvpåtaglig svärta mitt i en tystnad som skrämde mig att lyssna på; men den skarpa plågan i mitt lidande var över, eller jag skulle snarare säga att jag hade fått ett andrum till skänks då min tortyrs natur förändrades till en, om möjligt, ännu mer plågsam beskrivning.
   Jag visste fortfarande inte var jag befann mig, eller vad den stora förändringen var som hade skett på min livsväg, även om jag var medveten om att jag fått tillbaka styrka, var fri från faktisk smärta och hade fått förmågan att röra mig om jag önskade göra det. Jag kändes också snabbt vid hur oberäkneligt mitt tillstånd hade förbättrats från det som omedelbart föregick min tid av omedvetenhet, men jag längtade efter något uns av ljus, antingen naturligt eller artificiellt, så att jag skulle kunna utforska mina omgivningar och gissa vad som hade hänt, och även beräkna vilka svårigheter jag behövde ta mig an.

Jag kunde inte uppskatta hur länge den här väntan pågick, där mitt enda sällskap var de fantastiska skuggorna av den underjordiska dysterheten; det verkade vara århundraden, men jag vet nu att det inte kan ha varit det – men till slut, åh, vilken väntan, så fick jag min önskan delvis uppfylld. Jag såg ett ljus; men det var så litet och långt borta att jag inte hade någon nytta av det. Så snart jag lagt märke till det så blev jag medveten om en ofrivillig rörelse, som om jag oemotståndligt drogs i den riktningen. Först upplevde jag en nästan omärklig, glidande känsla, som gradvis ökade i hastighet tills jag lyftes från marken och fördes rusande genom luften som på en orkans vingar. Vidare och vidare, med en ständigt ökande fart mot den magnetiska fyrbåk som, även om den växte under min färd, ändå verkade vara lika långt bort som tidigare.
   Åh! Den rädsla och ovisshet som den luftfärden fyllde mig med! Det var inte som smärtan i min tidigare bestraffning, men skräcken för konsekvenserna som kunde uppstå, och som jag inte hade någon kraft att sätta emot, var nästan lika förfärlig i sin verkan.
   Plötsligt verkade kraften som jag hade dragits in mot avta, och jag föll, rädd men oskadd, på tröskeln av det ljuset, och upptäckte att det strålade kring den enda person efter vars närvaro jag hade suckat och gråtit och jämrat mig. Det var Charlie! Jag hade hittat honom – jag var hos honom igen. Något sade mig att kraften som jag hade förts hit med – ovilligt i min okunskap – på något vis var kopplat till hans intensiva önskan om att träffa mig, och i min nyfunna lycka över vårt återseende så grät jag och förebrådde mig själv för de hårda tankar jag så villigt hade underhållit mot den okände välgöraren som hade kommit till min räddning, befriat mig från mitt fängelse och fört oss samman igen trots min fars strategi och motvilja.

Då krossade något annat mitt hopp genom att föreslå att det jag såg enbart var en hallucination – en dröms grymma hugskott, och att jag snart skulle vakna och finna min far lika omedgörlig som alltid, och Charlie försvunnen till jag vet inte vart. Tanken på att en sådan utveckling skulle bli verklighet var outhärdlig; skuggan av en sådan misstanke kunde inte få vila hos mig ens ett ögonblick; jag skulle vidta åtgärder för att lösa upp tvivlen genast.
   Jag gick in den ljuscirkel som omgav honom. Han hade förändrats så mycket sedan vi senast sågs. Hans kolsvarta hår bar tydliga silverstrimmor, det en gång lugna ansiktet var fårat, lystern i hans ögon hade grumlats, och hans ståndaktiga hållning hade sjunkit ihop. Just då tänkte han på mig, och jag var medveten om att han hade gått igenom en prövning nästan lika vild som den jag hade tvingats utstå. När jag nådde hans sida så mumlade han mitt namn, medan hans hand rörde sig som för att försöka greppa min, men försvann in i sina drömsyner, kanske utan att förstå att jag var så nära, han lyfte inte sin blick för att möta mitt hungriga stirrande, som festade på åsynen av hans närvaro. Åh! Jag kände mig så lycklig. Hans röst och uppförande sade mig att han älskade mig lika mycket nu som förr, och det gjorde mig rädd inför att genomföra mitt projekt, ifall resultatet skulle visa sig ogynnsamt.

Han hade inte återvänt till Sadie, utan drivits bort från min sida och funnit den här platsen – och var den var belägen varken bekymrade mig eller gjorde mig nyfiken – där han hade utformat en plan för att befria mig; och hade han inte tappat bort sig i föreställningarna, medan han nervöst inväntade resultatet – så borttappad att han inte märkte vilken framgång han hade uppnått. Jag lyfte mitt huvud och såg att den fjärran blicken inte hade lämnat hans ansikte, där jag märkte att ett underligt, misstänksamt ljus lyste. Jag hoppade till av skräck och ruskade om honom, i min rädsla över att glädjen över vår återförening hade visat sig vara för mycket för honom, och att hans förnuft hade övergett honom. Han darrade bara som om rummet hade blivit kallt. Sedan ifrågasatte jag mitt eget förnuft. Kunde det vara möjligt att min mystiska färd hade varit en galen kvinnas feberdrömmar? ‘Åh Gud!’ ropade jag, ‘förklara det här mysteriet, annars dör jag! Charlie, Charlie! Känner du inte igen mig? Säg ett enda ord och bekräfta det för mig. Jag har varit sjuk; men jag har aldrig sviktat i min kärlek till dig. Om du tror att jag har felat dig, så åh, min kärlek! Förlåt mig, och låt mig vårda dig tillbaka till hälsan. Vi kommer att bli lyckliga. Kom, låt oss gå härifrån. Säg att du känner igen mig, så blir jag nöjd; Charlie! Bara ett enda ord, min käre, säg att du känner igen mig!’
   Då ställde han sig snabbt upp, tog fram en bok och började läsa utan ett enda ord, en blick eller ett tecken på att han märkte min närvaro. Jag klev bakåt i förundran, förstummad. Han var inte galen – men hur kunde jag förklara denna oförsvarliga behandling? Varför talade han inte? Om min närvaro var ovälkommen så skulle han tala om det för mig; om han var rädd för upptäckt så skulle han försöka gömma mig; om jag fortfarande var densamma för honom som förut, så skulle han ta mig i sina armar och hälsa på mig. Jag kunde inte på något vis förklara hur jag tagits emot förutom att jag, som i det grymma förslaget, bara var ett offer i en dröm. Gud vet att mitt lidande var verkligt; om något annat skulle visa sig vara det fick tiden avgöra, för jag tittade och väntade. Då och då läxade jag upp honom för hans beteende, för att se om jag lyckades få någon respons, men han bara log, och lade trött sin bok åt sidan, vände sig till någon jag inte kunde se och sade: “Säger du till din mor att jag vill tala med henne?”
  Vad menade han? Vad betydde någon annan kvinna för honom när jag var där? Var det möjligt att han hade återvänt till Sadie trots allt, och önskade att hon skulle vara där för att bevittna min förödmjukelse? All min gamla svartsjuka väcktes vid tanken, och en plötslig frenesi förde mig förbi alla hinder, för att se vad som var på väg att hända. Jag kände hur en främling kom in i rummet, men jag kunde varken se eller höra vem det var, ett faktum som avsevärt bidrog till mysteriet och skräcken som besatt mig. Var jag lika osynlig och ohörbar för henne? Det verkade så, för även om jag hörde varje ord som Charlie yttrade, och såg varje rörelse han gjorde, och kunde förstå att samtalet inte hade det minsta att göra med mig, så blev jag fortfarande ignorerad som om jag inte existerat.

Var det möjligt att de spelade ett förutbestämt spel för att göra mig förvirrad? Vem var den här kvinnan? Åh Gud, jag hade varit lika döv och blind för Charlies uppförande som hon var för mig. det var inte Sadie, jag hörde honom kalla henne ett namn som han aldrig skulle ha gett mig. Då förstod jag hans grunder och svek, hittade en fullständig förklaring på det uppförande jag hade bemötts med. Han hånade mig helt enkelt. Vare sig hon var medveten om min närvaro eller ej, så var han medveten om den – han hade försäkrat sig om min närvaro så att jag skulle bevittna hans lycka med en rival som hade ersatt mig, så som jag hade tagit honom från Sadie – så att han skulle kunna skratta när han såg hur kännedomen om detta plågade mig. Det här var för mycket. Vissheten om hans övergivande gjorde mig tokig; men att bevittna hans kärleksyttringar till min rival uppviglade mig till en djävulsk frenesi, och jag bestämde mig för att döda honom medan hon såg på. Men, innan jag ens hann röra mig så tog ljuset som omgav honom slut, och jag var återigen omgiven av den egyptiska svärtan, rädd att röra mig på grund av skräcken som återvänt tillsammans med min blindhet.

Jag kunde fortfarande höra honom – men än värre var att jag kunde höra henne; jag hörde utan möjligheten att hejda mina öron eller förhindra min kännedom om vad hon sade och kallade honom. Raseri och svartsjuka plågade och hånade min hjälplöshet, tills jag gjorde mig redo att följa ljuset och få min hämnd genom att lägga dem döda sida vid sida. Skräck! När jag skulle ha slaktat dem fann jag att jag hade lika liten förmåga att röra mig som att se, och jag tvingades stå och lyssna på hans trolöshet, utan att kunna göra ett ljud för att dränka ekot av hans ömhetsbevis.

Tusen gånger om skulle jag ha valt den gradvisa försteningen i mitt tidigare tillstånd; helvetets tortyr ökade i styrka; var det möjligt att det kunde ge mig något mer olidligt än min nuvarande bestraffning? Jag bad om att få bli galen, att jag i min galenskap skulle finna en lättnad från en så skarp smärta; men min bön återvände som en ström av smält bly som föll på mitt huvud och brände upp ursinniga kanaler in i min hjärna, och ökade min tortyr hundrafalt, och gjorde mig medveten om att mitt faktiska straff bara hade börjat; att det skulle fortsätta att växa, och jag skulle vara tvungen att uthärda det, eftersom det inte var möjligt att komma undan den. Jag var kedjad till honom, och tidvis, så länge som en evighet kändes det som, tvingades jag uthärda den här obeskrivliga utvecklingen av olidlig tuktan, där varje nerv stärktes till en upplevelse som trotsar all beskrivning, medan minnet självt inte är starkt nog att greppa dess intensitet. Galenskapen skulle inte komma till min räddning; döden lyssnade inte på min vädjan; okänsligheten hade förlamats och kunde inte komma närmare mig; medömkan låg bortom min klagans räckvidd, och nåden hade ingen kraft att nå in i den boning där jag var fånge.

Vad kunde jag göra? Inget, utom att lida. Hur kom det sig att ingen väckte mig ur en sådan hemsk mardröm? Jag grät, men det var ingen där som svarade mig. Jag var i helvetets alla kval utan ens den futtiga trösten att jag hade sällskap i mitt lidande. Jag klarade inte av det, och ändå kunde jag inte komma undan. Fanns det ingen gräns för mänskligt uthärdande – inget högvattenmärke för hämnden som jag, efter att ha rört vid den, borde veta att min synd hade gottgjorts genom? Jag måste få hjälp någonstans ifrån – någonstans – så länge det bröt den infernaliska monotonin i min ständigt ökande smärta.
Jag hade en så intensiv och stark känsla av den enastående tortyr som samlades runt mig att jag gladeligen med undergiven lydnad hade tjänat vilken kraft som helst som hade uppenbarat sig för att ändra mitt tillstånd, om så bara för att få en variation i min bestraffning. Om det var omöjligt att få ett avbrott så skulle jag vara nöjd med att ta vilken förändring som helst, och för detta gjorde jag en sista vädjan, även om min bön återvände, som i fallet med det som hade initierat mitt rasande tillstånd – och jag ropade: “Åh, Gud eller djävul! Vilken varelse som helst med medömkan eller samvetslös grymhet, hör mig och avsluta mina plågor! Ta mig, slit itu mig eller förstör mig; dränk mitt förnuft bortom allt hopp om återställande, eller få ett slut på känslorna med en sista tornado av tortyr och avsluta den här plågan. Helvete! Helvete! Förbarma dig över mitt tillstånd; öppna dina portar och låt mig bada i lidandet i din nådlösa sjö. Helvete! Helvete! Jag säger dig, öppna dig av nåd och släpp in mig!”

När hon berättade sin historia så märkte jag att nuet började försvinna ur hennes sinne, hon var tillbaka igen, och kände och tog sig igenom ett minne av detta hemska förflutna. Gradvis förändrades hon till den kvinna hon en gång varit, tills stora svettpärlor bröt fram i hennes ansikte; hennes ögon spärrades upp i en galen blick, och hon vred sig i lidandet som hade varit en så förfärlig verklighet. När hennes styrka tog slut efter intensiteten i hennes sista ansträngning så föll hon utmattad till mina fötter. Jag hade också förts med så av hennes dramatiska återberättande att jag glömde av nuet och var vi befann oss; och när hon föll såg hon sig nervöst omkring, som om hon nästan förväntade sig att se de där mytomspunna portarna öppna sig framför mig som svar på hennes enträgna bön. Det var med en lång suck av lättnad som jag såg att Cushna och Azena skyndade fram till oss.
“Hysch!” sade han, lugnt som om synen gav honom en intensiv tillfredsställelse. “Låt henne sova, hon blir snart bättre”. “Cushna!” utropade jag, “Kan detta vara sant?”
“Ja, stackars barn, det är sant; och mycket mer än vad som ligger inom hennes förmåga att berätta för dig. Hon hade levt med sin svartsjukas skörd i över 20 år när jag först träffade henne.”
“Och du räddade henne. Jag förstår mycket väl varför det är hennes största nöje att titta efter din ankomst.”
Men han var för upptagen med Marie för att ge något svar.

KAPITEL 9: EN FÖRKLARING

Jag har ett livligt minne av den skräckblandade förtjusning och det nervösa mod som jag som barn hade när jag letade runt efter spännande föremål som sköljts upp av tidvattnet, där jag vadade med mina bara fötter längs havsstrandens vågor. Jag har inga tvivel om att jag uppnådde hela registret av barnaktiga hjälteberättelser under mina äventyr; och jag är säker på att där förekom inlägg av överraskande snabba tillbakadraganden då mina vaksamma ögon fick syn på någon inkommande våg som beräknades sträcka ut sina armar några decimeter längre än sin föregångare. Hopp och rädsla, framgång och misslyckande, njutning och besvikelse turades om i mina upplevelser tills jag, genomblöt av stänk och kyla, fördes med av min barnvakt från platsen för mina utforskningar, med knappt tillräckligt av skatter i min skörd för att döma mig för småstöld.

Det var en upplevelse som gick att likna vid vad jag varit med om när jag gick över till mitt nya liv. Jag stod återigen framför havet – det andliga livets oändliga hav. Våg efter våg av uppenbarelser rullade in, bröts mot min okunskaps klippor och sköljde över mig med en förblindande dusch av kunskap. Den mäktiga kraften, de snabba följderna, den förundransvärda avtäckningen gav mig ingen tid att bedöma de skatter som ständigt och blott för stunden, låg framför mig att beskåda. Underliga och oväntade föremål fördes nästan oupphörligt till mig – uppenbarelser att se, röra vid och höra kom över mig som en flodvåg, och jag kunde bara stå där förvirrad, förundrad och förbryllad framför den mäktiga kraft som omgav – omslöt – mig.

Jag hade fått veta att det var kärlek, bara kärlek, och att jag med tiden skulle kunna förstå och uppskatta det; men nu var jag som pojken som kastats ner i vattnet utan att kunna simma; kraften i vågorna och tidvattnet arbetade emot mig. Jag försökte dra nytta av instruktionerna jag fått, men i min oerfarenhet och avsaknad av styrkan i det direkta anslaget, så fann jag att det var mer naturligt att sprattla och utan mål kämpa mot stormen som hotade att svälja mig, där jag omväxlande hoppades på och nästan tvivlade på resultatet.
Sådan var min inställning under en kort stund under den tid jag talar om här. Utan möjlighet att reflektera, så dök händelser av en sådan oväntad – och tidigare sedd på som omöjlig – karaktär så snabbt upp framför mig att det, med en naturlig benägenhet att tvivla och förebåda dystra saker, skulle vara för mycket för mig att nå det nära perfekta idealet att se på mina instruktioners utveckling med känslor av jämnmod och lugn tillit.

Det finns en allmän bild bland människorna att vi genom den enkla processen att dö omvandlas till ett tillstånd av allvetande, och löser alla problem “på ett ögonblick”. Det var med en känsla av den djupaste tacksamhet som jag upptäckte hur fel sådana läror hade, och ju större min erfarenhet blev desto mer häpen blev jag över att detta absurda antagande någonsin hade uppstått, eller hittat en fristad i sinnet hos intelligenta människor. Varenda fråga jag ställde, varje scen jag beskådade, varje ljud jag hörde hade sin egen särskilda uppenbarelse att göra, och hastigheten som varje efterföljande våg av information rullade över mig med, gav mig ingen tid att återhämta mig från storheten i dess kraft och omfattning, som jag förundrades och häpnade över; och detsamma är lika sant för det nuvarande som för det förflutna.


Vad kunde det ha blivit av mig då om hela floden av kunskap som jag hade fått till mig – och tro mig, jag har hittills bara kunna vidröra den allra yttersta kanten av vad som fortfarande kan uppnås – bröt in över mig som en åskstorm i samma stund som jag öppnade mina förvånade ögon på slänten där jag så utan framgång försökte besvara den enkla frågan: “Var är jag?”    

   Låt dig inte luras, Gud mildrar alltid vinden kring det klippta lammet. Han känner våra begränsningar, och har ordinerat att vår själs expansion ska ske under de villkor som är bäst anpassade till vårt tillstånd, och som också tenderar att förstora Hans majestät och kärlek.


Kunskap kan endast uppnås när vi har kraft att assimilera varje påföljande fas av sanning; den har ingen kraft, inget liv, ingen energi om den inte tillämpas; och människan som försöker skaffa den utan motsvarande, nödvändig styrka att använda den, skulle om hon lyckades endast finna att hon hade samlat ihop och byggt en konstruktion som, av brist på stöd, skulle falla och krossa henne när den förstördes. Den här styrkan att handskas med kunskapens tyngd kan endast komma från en stadig tillväxt, och därför, om det vore praktiskt möjligt att testa den omedelbara, explosiva principen – “på ett ögonblick”, så skulle det aldrig kunna ge den ändliga styrka som behövdes för att greppa det oändliga; den måste erhållas genom den gradvisa omvandlingen av våra liv till Kristus-livet, vilket i sin tur måste omvandlas till det oändliga när vi expanderar vidare till Guds likhet och karaktär.


När vi står nära en överväldigande överraskning, så har jag inga tvivel om att det är den störning som orsakats och som vi inte har haft tid att återhämta oss från, som leder oss att anta att denna senaste händelse är den allra mest betydelsefulla på vår väg. En sådan tanke kom för mig när jag stirrade på den orörliga formen som låg framför mina fötter, och som varken Cushna eller Azena verkade angelägna om att störa just nu. Jag försökte, fast fåfängt, förlika den smärtsamma händelse jag hade bevittnat med den enda kärlekslagen som jag hade försäkrats om var den styrande influensen i det här livet. Problemet var alltför djupgående, för komplext, för att jag skulle klara av det, och till slut behövde jag motvilligt lägga det åt sidan tills jag fick lite mer erfarenheter än denna för att skänka ljus åt mysteriet.


Medan jag på så vis var bekymrad och förbryllad, så betraktade mina två vänner lugnt den omedvetna Marie. Uppenbarligen skulle de få något att göra, men det var ännu inte tid att agera. Just nu var det tid att vänta – och det gjorde de med tålamod – de väntade lugnt och såg, med en perfekt beredskap att hjälpa vid behov. När stunden kom, så gav de sin hjälp med en väldigt ömsint omvårdnad och medkänsla, och innan de tårdränkta ögonen återigen öppnades så hade vi återupptagit vår resa, och lämnat den andliga konvalescenten till den vän som hon hade lärt sig att känna lugn med.


Jag hade tänkte fråga Cushna när jag kom tillbaka om han kunde ge mig en stund att studera den mystiska daggen som förändrade färgen på våra kläder, för att söka efter en förklaring på hur han så lätt kunde hitta vägen i ett spårlöst landskap, och en rad andra saker som jag hade i åtanke, men allt var bortglömt, och nu hade jag bara en enda önskan, som jag så snart jag fick tillfälle återgav för honom.


“Cushna, säg mig”, utropade jag, “hur kan du förlika din enda kärlekslag med den förfärliga scen jag just har bevittnat?”
“Jag förstår mycket väl dina svårigheter”, svarade han, “och ska försöka förklara det för dig. Glöm aldrig att allt liv växer – en gradvis omvandling från det vi är, till det vi kommer att bli, medan vi assimilerar inflytandet från varje upplevelse som vi går igenom. Plötsliga förändringar ser bara ut att vara det; ett närmare betraktande kommer visa att de alla är verkningar av orsaker som har arbetat, tyst och utan att märkas, och förberett utvecklingar som vi inte upptäcker förrän vi tvingas se dem genom något yttre händelseförlopp. All tillväxt sker från det inre till det yttre livet, men vi kan av naturen inte erkänna någontings verklighet om det ligger utanför vår observationsförmåga.
   I naturen är vi inte alltid vana vid att hitta skarpa, urskiljande linjer; de mörkaste nätterna skingras genom en omärkbar övergång till den molnlösa morgonen; medan det är väldigt svårt för det otränade ögat att avgöra i vilken stund tidvattnet slutar ebba och börjar flöda, och du inte kan se rörelsen hos en blomma som slår ut sina kronblad, så pågår fortfarande handlingen medan dina ögon troget tittar. Så är det med det här andliga livet; det avtäcks, och det gör aldrig några hopp; det flödar som en ström, och skuttar aldrig som en antilop; dess framåtskridande är en stadig, tyst rörelse som bara märks för oss som faser vi redan uppnått.


Sådan har Maries livsväg varit. Det är omöjligt för mig att återge, eller få dig att förstå hur eller på vilka sätt hon gradvis har kommit bort från den förfärliga plåga jag först fann henne i, varav du just bevittnat resterna; du kommer lära känna detta på ett mer praktiskt vis när du åtar dig ett liknande uppdrag. Låt mig i stunden nöja mig med att indikera för dig hur det är överens-stämmigt med kärlekslagen att be henne berätta sin historia. När individualiteten kvarstår så krävs det att minnet av det förflutna aldrig kommer utplånas – ärret efter varje fel vi har gjort kommer alltid stanna kvar, tills, då vi har betalat dess böter, då det upphör att vara en källa till smärta – såret läker långsamt, obehaget dör bort, men ärret blir kvar.
   Marie har nu nått det här stadiet i sin läkning, och varje gång hon berättar sin historia så blir det som att lägga om hennes sår på nytt – smärtsamt i stunden, men välgörande för slutresultatet. Varje återberättande blir mindre plågsamt än det förra, och utmattningen det orsakar för med sig en sömn där hon hämtar ytterligare styrka, vilket är väldigt nödvändigt för hennes framsteg. Utan detta skulle hon förbli nöjd med att vara som hon är, i den lugna vilan efter det skarpa lidandet, utan tillräckligt med energi för att uppmuntra henne att utvecklas vidare; därför så har det du sett bara varit en klok åtgärd för att utplåna det förflutna, vad smärtan beträffar, och varsamt knuffa henne mot ett lyckligare tillstånd än vad hon lever i just nu.”
“Men kunde inte det uppnås genom att hon berättade om sitt förflutna för Azena?”

“Nej! Inte lika effektivt. Dessutom så skulle det vara ett slöseri med energi, vilket du aldrig kommer finna här. Allting har gjorts för att tjäna något användbart syfte, och du har lärt dig vad som kommer vara en värdefull lärdom när detta upprepas framöver; det har varit till hjälp för andra förr, och kommer fortsätta vara det när hennes historia berättas igen. På det viset kommer hon att bli en kraftfull tjänare av det goda, medan andra arbetar för hennes frälsnings skull. Återigen, så här långt har hon varit begränsad till sitt enda sällskap och hon får inte tillåtas hålla sig till endast Azena, för annars kommer hon aldrig känna något behov av nya vänner. Varje besökare hon får tenderar att väcka nya intressen, så när Azena lämnar henne – som hon kommer at göra när återberättandet av hennes historia inte längre leder till en sömn av utmattning efteråt – så kommer hon känna sig så pressad av sin ensamhet att hon tvingas ut från sin tillbaka-dragenhet och hittar lämpliga umgängen bland de som är i ett något lyckligare tillstånd än där hon bor just nu.”
“Och hur lång tid kommer det ta innan allt detta kan uppnås?”
“Det varierar väldigt mycket – vanligen samma tid som den föregående fångenskapen.”

“Har du någon aning om hur länge den varade?”
“Ja! Som jag berättade för dig, så pågick den i ungefär tjugo år.”
“Tjugo år! Åh! Vilket helvete! Vilken upplevelse! Som jag önskar att hon kunde predika en sådan gudstjänst för öronen på Jorden. Min själ är full av längtan efter att återvända och bränna in dessa uppenbarelser i mina kamrater. Åh! Det här hemskt för mig att tänka på hur blinda de är för dessa hemska verkligheter. Jag vill att de ska veta, att inse, att ingenting annat än liv – ädla, självuppoffrande liv – och gärningar kan komma in hit och hjälpa till att avgöra deras framtid. Jag vill säga dem att alla fel måste sonas, och det av honom eller henne som begick det. Att det inte finns någon hjälp, ingen möjlighet att komma undan, utan varje själ måste arbeta på sin egen frälsning och därigenom vara avgörande för att föra med sig en omdaning vars resultat kommer bli att utföra Guds vilja på Jorden så som den utförs i himlen.”

Mitt sällskap gjorde ingen ansats att avbryta mig, utan gick bredvid mig med ett, såg jag, halvt roat, halvt ångerfyllt leende i ansiktet, och när jag var klar så svarade han med ett allvarligt, tyst tonfall:

“Det finns tusentals – miljontals – vänner här som har berörts och upprörts av de känslor som nu rör sig genom dig; men när möjligheten har kommit och de har gått vidare med att utföra de ädla önskningarna, så har de funnit det som kommer bli din egen upplevelse. Först av allt, så kommer man inte tro på din identitet, och du kommer att kallas på för att kämpa en lång och på inget vis fördelaktig kamp för att bevisa att du är en budbärare från det här livet. Därnäst, när du har lyckats övertyga några få om din närvaro, så kommer de börja kräva att du ger dem en oändlig mängd tecken och mirakel för att ge bevis och tillfredsställa deras nyfikenhet. När du har lyckats med det, och ditt hjärta brinner av iver efter att få påbörja ditt arbete, så kommer någon annan tas dit, och de kommer kräva att du går igenom hela den ovälkomna processen igen, för att den senaste nykomlingen ska tillfredsställas. Faktum är att det här är de normala omständig-heterna som de önskar avgränsa vårt arbete inom, och vi behöver vidta största möjliga aktsamhet för att inte driva bort dem innan vi har försökt så några korn av sanning.

   När du gör den här insatsen så kommer du märka att de säger sig veta mer om det här livet än vad du själv gör, och du måste vara beredd på motsägelser och korrigeringar i allt du säger; även om många av dem generöst och ofta kommer berätta för dig att felet du försöker lära ut påminner väldigt mycket om mörkrets riken, eftersom det motsätter sig deras läror och vad de tror på. Låt mig ge dig rådet att inte bli alltför entusiastisk över din förväntade mission på Jorden; den stora majoriteten av mänskligheten föredrar just nu att senarelägga alla definitiva kunskaper om det här livet tills de kommer hit. Men nu vill jag rikta din uppmärksamhet på andra upplevelser.

KAPITEL 10: ASSYRIERNS HEM

Min väns kommentarer lade en skugga av nedstämdhet över min nyuppväckta entusiasm, och satte igång en bedömning av sannolikheterna i mitt sinne som gjorde mig oberörd, i stunden, inför hans försök att byta deras spår. Men hans andra försök gjorde mig medveten om panoramat som låg framför mig, och lyckades, åtminstone i stunden, avbryta min dystra känsla.
Jag har sagt att mitt första intryck av Maries hem var att det innehöll alla bekvämligheter, genom sina många variationer på sysselsättningar, för att vänja av ett hjärta från dess sorg; men den tanken var enbart abstrakt, eftersom varken dessa omgivningar eller de vackrare landskapen där jag hade träffat Cushna, vid Vilans hem, medvetet hade föreslagit tanken på manuellt arbete i det här nya livet. Men nu hade stunden för detta kommit; och en ny överraskning förde iväg mitt sinne och min undran i en annan riktning.

Vi stod uppe på ett bergskrön, som var en del av en kedja som böjde av kring en dal, tillräckligt bildskön för att inspirera en poet eller konstnär med en dröm om Eden. Mellan kullarna, längst bort, föll en silverfärgad ström i en serie av luftiga kaskader ner på slänten, vilken på så vis delades upp i nästan jämnstora områden, som i sin tur förstärktes i sin skönhet av den majestätiska flodens kristallglittrande närhet. Det var speciellt en sak som fångade min uppmärksamhet, och fick mig att undra om inte konsten hade ombetts bistå Naturen i framställandet av ett så tilltalande resultat. Nära mitten av dalen delades floden plötsligt av åt höger och vänster för att därigenom bilda en ö, kanske en kilometer bred, som utgjorde en utmärkt grund för det enorma palats som var i blickfånget där.
“Du har rätt”, sade Cushna som svar på mina funderingar, “strömmen har någon gång vänts åt sidan för att bilda ön.”
“Men du menar inte att säga mig att det finns något sådant som manuellt arbete i himlen – är det inte en perfekt plats vad det gäller sådana saker?”

“För att besvara din sista fråga först”, sade han, “så är inte himlen en perfekt plats just nu. Jag vet att det är uppfattningen på Jorden, men den är inte skriftsmässig, och har inte en skugga av rättfärdigande i Jesus läror, som sade till sina lärjungar – ‘Jag går för att bereda en plats åt er’, vars själva sanning antyder något som inte är perfekt, eftersom det är oberett. Å andra sidan så är det här livet ett där “varje förmåga finner sitt hela utlopp”; där poeten kan få högre inspiration, men till vilken nytta om han inte skriver ner den?


Visade sig Rafaels, Fra Angelicos eller Turners talanger endast för den tillfälliga stunden på Jorden? Tänker du att drömmarna om skönhet och behag som här kommer fram genom Fidias eller Michael Angelos genialitet ska fördömas till att hållas fängslade i deras egen uppfattnings fristad?

  Var finns de storslagna arkitekter som byggde Thebe och Babylon, Jerusalem, Aten och Rom – har sådana sinnen ingen inspiration när de skådar odödlighetens platser, kapacitet och resurser? Är Händel, Mozart och Beethoven trötta på harmonier, eller har deras fontäner av musik torkat ut? Man ryggar tillbaka från tanken på hur himlen skulle vara utan att stora sinnen som dessa aktivt levs ut.


Låt mig också fråga dig, har inte trädgårdsmästaren något ideal att förverkliga, och ska han avskräckas från att uttrycka sin genialitet där den kan visas upp, fritt från de oblida influenser som han behövde mäta sig mot på Jorden? Musik och målning, skulpturer och arkitektur har haft sina idoga personer och sina förkämpar, vilka har levt och dött utan framgångar och utan uppskattning, lika mycket som de som arbetat med hacka och skyfflar. De älskade sin konst, och himlens kompensation hittas i förverkligandet av deras hopp. Ja, min vän, det finns plats för arbete här; men det som gör hela skillnaden är att det inte finns något slit eller någon möda. Vårt enda incitament för att arbeta är kärlek, inte för att förtjäna vårt levebröd, utan för att framställa en yttre version av det som föds inom oss, och som driver och formar huvudkällan till våra aktiviteter.”

Jag var tyst, men mitt sinne tyngdes av tankarna det bar på. Det föremål som drog till sig min uppmärksamhet mer än något annat var palatset på ön, och som jag hade fått veta var assyrierns hem, något som först roade mig, då tanken på att det här skulle ha varit ett hem av något slag hade varit det sista jag skulle ha tänkt mig.

Min första och instinktiva tanke om det var att en stor pyramid av blommor byggts och placerats som en central och kompletterande effekt i en charmerande dal. Byggnadens bas var kanske mer än 300 meter bred, men markens gradvisa upphöjning från vattenlinjen gav den ett utseende, från den plats där jag först såg den, som gav intrycket att det hade mycket större proportioner än den faktiskt hade. Det var inte förrän vi hade gått över en av de vackra broarna som utgjorde ingången, som jag helt kunde lämna min ursprungliga tanke bakom mig, för närvaron av antalet personer som jag såg där stämde lika bra med den ena förklaringen som med den andra. Men när jag gick uppåt från floden så började min blick se igenom grönskan. Då kunde jag urskilja det arkitektoniska arrangemanget som den tilltalande och nytänkande effekten framställdes genom. Varje våning, av de tio totalt, hade konstruerats så att den hade en terrass, ungefär tio meter bred kring hela byggnaden; de yttre kanterna hade blomplanteringar, sedan buskar, och slutligen palmer och träd, vars grenar bjöd på storslagna promenadstråk.

Min odelade uppmärksamhet kunde dock inte ges till byggnaden, för Cushna hade redan kommunicerat till Siamedes att vi kommit fram, och han kom ut för att hälsa och välkomna oss när vi gick över bron. Vi blev också föremål för andras nyfikenhet, som, fick jag veta, var ivriga efter att få veta vem nykomlingen var, och om det var möjligt att han hade med sig nyheter från vänner som fortfarande levde på Jorden. Jag lärde mig att det här var ett av flera hem där de själar som var trötta efter att ha levt väl, och som har kämpat och kommit därifrån “som mer än vinnare” kunde vila en stund, och sedan få hjälp så att de kunde komma in till himlens alla glädjeämnen med all sin energi pånyttfylld och stärkt, så att de till fullo kunde uppskatta den prakt som väntade på dem. Här vilade de sig starka, medan konfliktens vibrationer dog ut, här upplevde de friden i den eviga tystnaden efter stormen, här njöt de av lättnaden i att kasta av sig rustningen, och gå in i frihetens lugn som aldrig mer skulle brytas. Jag fick veta att tillståndet hos individerna varierar avsevärt sådana gånger, men att de i allmänhet är begränsade i sin kännedom om vad som pågår på Jorden, och att de av den anledningen söker information från nyanlända.

Siamedes var inte lika uppklädd som då jag såg honom under Koralen, utan hade tagit på sig en löst sittande kappa i elektriskt grått, över vilken skiftande bloss av rosa och blått verkade pulsera fram, men han var inte desto mindre kunglig i sin fram-toning. Första gången jag träffade honom bar han formella plagg, och nu var han kung på hemmaplan. Men åh, vilken bild jag fick av kunglighet, när jag såg denna ledare under Kungarnas Kung! Kronan han bar var gjord av hjälpsamhet, medan spiran han svingade utstrålade ett inflytande i vars närhet revolution och förräderi skulle ha utplånats; ädelstenarna den pryddes av gav inte upphov till girighet eller habegär, och den hade inte gjutits med ett mandat att förstöra, utan en befallning om liv. Tyrannens eller förtryckarens hand kunde inte hålla om den, och inte kunde heller ett blodstänk nå den, för det gudomligas emblem hade kommit från Guds händer, som Själv hade ingraverat dess namn – Kärlek.

När jag tittade på honom så drogs jag ofrivilligt till honom, då han ömsint gav mig en stor kram och vi gick framåt, och åtminstone jag var fullständigt lycklig och nöjd. Hur kunde jag känna något annat? Jag började vänja mig vid de stora fördelarna som jag hade ärvt i detta nya liv, vilket inte innehöll några tidsbegränsningar, och då blad efter blad vändes så kunde jag se hur det gjordes insatser för att engagera min själ under de långa evigheter som låg framför mig.

Den gamla andefattiga himlen hade gått bort, och i dess plats hade en vila upptäckts som blev en sysselsättning, en dyrkan som var en avtäckning, ett förhärligande som nås endast genom det gudomligas expansion, vilket om än okänt alltid hade legat begravt inom mig.

Vi strosade vidare. Varför inte? Jag stod vid stranden till evighetens hav, och varje steg hade sin myriad av korn, vart och ett med sin särskilda uppenbarelse att göra.

Varje person vi träffade på hade en egen livsberättelse att dela med sig av, och jag hade inget annat att göra än att lära mig. Nu talade vi med någon som precis hade vaknat upp till att förstå förändringen som hade ägt rum, och jag kunde studera samma häpnad i en annan person som jag hade upplevt under någor-lunda liknande omständigheter. Vi betraktade också en person vars temporära vila var över, som tittade bort mot den riktning där hennes vänner förväntades dyka upp, som skulle eskortera henne till den plats som beretts åt henne. Varje händelse var av sitt eget säregna intresse och hade sin charm, då de visade på de metoder Gud använde för att handha människobarnen på Jorden, genom att leda de blinda på en väg de inte känner till.

“Vårt samtal med de här vännerna”, kommenterade jag till slut till Siamedes, “ger mig intrycket att du inte håller några Koraler här, stämmer det?”

“Ja!” Mina besökare är motsatsen till de du såg i vilans hem, och de behöver hjälp av en helt annan sort. De var offer som gav med sig, mot sitt bättre vetande, mot trosbaserad intolerans; de övermäktigades medan de kämpade för att bli fria. Det här är segrare som genom att följa Jesus läror och exempel har funnit sin egen frälsning, trossamfunden till trots.”

“Då kanske du kan svara på en fråga som förbryllat mig många gånger i det gamla livet?”

“Det gör jag, om jag kan”, svarade han vänligt.

“Vilken av alla trosinriktningar, eller religioner om du vill, bidrar till den största andelen frälsta?”

“Vi känns bara vid en religion här, och det är Kärlek, och alla dess lärjungar har endast en beteckning – de som älskar mänskligheten. Ingen av alla de människoskapade religionerna har monopol på den här egenskapen. Men uppriktiga och samvetsgranna följare av den kan vi hitta i dem allihop. Dess dyrkan är att betjäna mänskligheten; dess litania är ädla gärningar, dess böner är tårar av medkänsla; dess gudstjänster är enkla liv, kända och lästa av alla människor; dess sånger är vaggvisor som lugnar de förkrossade; dess tilltro är självupp-offringen, och dess hopp är Himlen. Detta är den enda religion som kan utfärda passen till himlen för Jordens pilgrimer. Teologiska system har inte mer charm för oss här än vad de hade på Jorden, men i varje hjärta finns ett latent ideal, mot vilket hela mänskligheten blint sträcker sig, ett vagt och odefinierat hopp som alla nationer i okunnighet söker efter, en förlikning av politiska problem som är precis utom räckhåll för statstjänste-männen, en metod för internationella skiljedomar genom vilken freden kommer regera över Jorden; dessa genereras allihop i framtidens livmoder. Och åh!, så nära den framtiden ligger; så snart allt kan uppnås, om bara den systematiska teologin kunde rensas bort och enkla sinnen kunde höja sig till korsets verkliga standard så att hela världen kunde se och kännas vid att alla svårigheter kan övervinnas, varje problem lösas och varje ideal uppnås, genom Jesus.”

Vid det här laget passerade vi genom en magnifik vestibul som tydligt ledde ut till trädgården, som jag kunde se på håll. På vardera sida om oss löpte korridorer, som anslöt till mängder av bostäder; och här hade jag en utmärkt möjlighet att lägga märke till den självlysande atmosfär som jag nämnde tidigare. I mitten av en så vidsträckt vestibul att man naturligt förväntade sig finna nästan som ett midnattsmörker; men varken där eller i de intilliggande korridorerna gick det att upptäcka ens den minsta skugga. Trappor reste sig i ståtliga höjder mot terrasserna ovanför, där det fanns träd, plantor och blommor i mer än ett orientaliskt överdåd, uppblandade med statyer och bonader som tystar alla försök att beskriva dem.

När vi kom fram till trädgården så upptäckte jag genast orsaken till att den valts som startpunkt för min inspektion av palatset. I mitten stod, eller spelade – jag vet knappt hur jag ska beskriva det – ett unikt, akvabotaniskt underverk som var både träd och fontän. Från en korallfärgad bas steg det upp en enorm mängd vatten, nästan två meter i diameter, som passerade genom en genomskinlig ledare. På en höjd av närmare fem meter började dess grenar sträcka ut sig i alla riktningar, där var och en var frodig med sin tredubbla börda av ständigt föränderliga blad och blommor och frukt. Jag säger ständigt föränderliga, för så fort ett blad, en blomma eller en frukt hade nått sin fulla utveckling så löstes de genom någon mystisk kraft från trädet, som om de samlats upp av någon osynlig hand, och fördes till någon av de många bostäder som omgav oss helt. Det var en lärdom om naturens processer, de mäktiga krafter som helt synligt arbetade framför mina ögon. Jag stirrade på det hela i förundran, nästan häpnad, och samtidigt undrade jag hur detta underbara träds produkter användes.

Som för att svara mig lutade sig Siamedes fram och samlade upp två eller tre av löven som fallit vid våra fötter; till sin färg var de bleka, ljusa, nästan smaragdgröna, medan de var mjuka och sammetslena att röra vid. När jag hade undersökt dem noga så slöt mitt sällskap handen om dem, och när de trycktes samman blev jag medveten om en väldigt mjuk och härlig doft, som hade en tydlig och upplivande inverkan på mig. Sedan öppnade han handen, och där i fanns bara några spår av fukt, men löven var borta. Han log när han såg min förundran, och han fortsatte med att förklara detta fenomen.
“Det här”, sade han, “är livets träd, men också vatten, så nödvändigt för att återställa de trötta och råda bot på utmattn-ingen hos de som kommer hit för att vila. Det utgör en slags uppfriskning för livet som är motsvarigheten till Koralen.      

Strömmen som ger näring och energi åt trädet, likt även många andra i liknande hem, är den starkaste och rikaste vi kan föreställa oss; vi har hört att den springer ur en källa nära Guds tron, för den varierar aldrig i sitt flöde. För oss som känner den bäst och betraktar dess inverkningar, så är den mest fantastiska kvaliteten den besitter dess anmärkningsvärda anpassning till varje falls specifika behov som den bistår. Den lämnar inte kvar något mer åt oss att göra än att vänta och se på medan den fullbordar ett återställande. När dess svalkande imma faller på ögonen, så torkas grunderna till tårarnas fontän helt bort; den dröjer sig kvar på det tärda ögonbrynet tills varje fåra har försvunnit; det släpper sitt frö inuti det förkrossade hjärtat, och vyssjar det sedan med melodier tills segerns sång har blomstrat. Men kom och träffa några av de vänner som ligger i dess välgörande vatten tills de återhämtat sig från verkningarna av Jordens ‘nyckfulla feber’.”

Jag kommer inte försöka beskriva bostäderna där dessa trötta barn av Jorden sov bort sina skuggor. Om orden kunde räcka för mitt syfte, så skulle inget sinne som är fängslat av dödlighetens begränsningar ändå ha förmågan att förstå det. Låt det vara tillräckligt att säga att kärleken hade bidragit med sin hängivenhets hantverk; ömsintheten hade överöst dem med sina mest speciella skatter; lättnadens ädelstenar från varje land hade förbättrats mångfaldigt, medkänslan och kompetensen hade tömt sina lager; tills himlarnas Store Designer hade gjort denna viloplats för Sina barn efter Sin egen önskans standard, och sedan förklarat det som gott.

När vi nådde den andra terrassen stannade Siamedes då vi närmade oss ingången till en bostad, för att förklara omständigheterna i fallet för mig. Här låg en mor vars uppvaknande vakades över av tre av hennes barn. Hon var dotter till en obildad men extremt ortodox handlare, som hade ärvt sin religion som en slags tradition. Hon gifte sig med en man som hade valts ut av sin familj för predikstolen, men som själv var alltför samvetsgrann för att predika det som för honom blott var halva sanningen, och trots de båda sidornas försök till övertalning, så gick han över till att följa sin önskan om att arbeta med ett tryckeri. När ansvaret för en familj följde så vidgade hans nytillkomna föräldrakänslor ytterligare gapet mellan honom och ortodoxin, och han släppte de sista tankarna på att bli en predikant. Hans hustru var orolig, men hennes kärlek var verklig. Viskningar om hans sinnestillstånd började höras i kyrkan, och för andras skull ombads han säga upp sig. Hans hustru följde med honom. Sedan lade mannens besvikna föräldrar, som såg sitt hopp snabbt driva ut i tomma intet, sina huvuden ihop för att försöka återföra det vilsna fåret, och efter mycket böner drog de slutsatsen att Gud hade befallit att en liten rättegång var sättet att säkerställa avfällingens återkomst på.   

Därmed besökte de hans arbetsgivare och såg med några förtalande förslag till att han blev avskedad. Nio månader av gradvis ökande misär följde, där de tre barnen utökades med ett fjärde, men de rättfärdigade föräldrarna vågade inte hjälpa dem att stå emot Guds tuktan genom att underlätta för dem. Men hustrun tillät aldrig sin kärleks eld att brinna ut; hennes läppar andades aldrig något groll, inga ängsliga frågor om han hade lyckats, när hans trötta fotsteg lät som musik för hennes öron på kvällen, för att hennes undran skulle öka på hans besvikelse.

En efter annan gjorde hon sig av med varje liten skatt som hon hade lärt sig att värdesätta sedan sin barndom, så att hon kunde finna ut något för de än mer värdefulla skatter som Gud hade överlåtit till hennes utbildning. De stod fortfarande emot kyrkans enträgna önskemål, för de kunde inte se att deras olycka var Guds vilja, och misstänkte en del att det hade mer att göra med en mycket mindre generös förälder. Det var en tung kamp som de behövde utkämpa i flera år; det mesta av mannens framgångar kunde bara säkra deras överlevnad, och barnen fortsatte att komma tills tretton växande små kallade henne mamma. Hon bar modigt upp sin del, med nästan övermänskliga arbetsinsatser för att få allt att gå runt. ‘Gud visste vad som var bäst, och i slutänden skulle allt rätta till sig om hon bara gjorde sin plikt.’  

Så, sent på kvällarna lagade, sydde och lappade hon, på morgnarna var hon trött, planerade, hoppades. I dagens ensamma timmar, då barnen var i skolan och hennes make arbetade, så grät hon, bad och längtade efter den vila som aldrig kom. En efter en hade tre gravar öppnat sig framför henne, och himlen tog emot tre älsklingar efter vilka deras moders hjärta längtade med en ständigt växande kärlek. Men hon log ändå mot världen, och få kunde drömma om den kamp som hon ständigt utkämpade. Hon var inte medveten om hur hon gjorde slut på sina krafter; hon visste bara hur mycket mer som behövdes än vad hon hade tid eller kraft att åstadkomma.

Men vilan kommer till slut. Stridens hetta, det oupphörliga tumultet, den ändlösa kampen, det uppskjutna hoppet blev alltför tunga för hennes skuldror, och medan hon ännu var jämförelse-vis ung så sjönk hon till slut samman under bördan.

När han avslutade sin återgivning, så gick han fram till och drog isär de tjocka draperier som föll över ingången, och vi stod inuti den bostad där hjältinnan från livets kamp låg och sov, vakad över så kärleksfullt – och kan jag säga tålmodigt – av de tre som hade rätt att kalla henne det vackraste namn en kvinna känner till. Den äldste var en ungdom, nästan en ung man, den nästa var en flicka som var nästan lika gammal, och den tredje en yngling som just kommit in i sina tonår. I sina nästan helt vita klädesplagg såg de ut som änglar som väntade där, inte ljusa och lysande i sina personer, utan med en mjuk och dämpad aura som kom ut ifrån dem, tillräckligt för att visa att de inte var några av Jordens invånare. Två andra vänner stod också intill dem, men Siamedes berättade för mig att de var hjälpare som Myhanene hade låtit stanna kvar, när han hämtade henne från kroppen och förde henne hit.

De enda ljuden som bröt tystnaden var barnens mjuka pussar på hennes läppar, kinder och panna, som om de var otåliga efter att sömnen skulle vara över och då fick höra hennes röst igen. Då och då såg jag iverns rodnad stiga på varje väntande ansikte när hon vände på sig eller rörde på sig på sin bädd, och jag förstod att jag hade förts dit för att se henne vakna. Efter en stund kom det en lång suck, hon sträckte på sig, vände på sig och sträckte sedan på sig igen. De närvarande flyttade varsamt undan barnen; Siamedes lämnade mig och intog sin plats intill bädden. Sakta förde han sin hand över den sovandes ansikte, vilket jag nu inte kunde se, men hennes kropps rörelser fick mig att tänka att hennes sömn strax, om inte riktigt ännu, var över.

En till utsträckning, en tyst stund, sedan en långdragen suck, följt av: “Åh himmel, men – var är jag?”
“Mamma!” ropade alla barnen i kör medan de studsade fram för att krama om henne.
   Men jag stod utanför. Det mötet var alltför heligt för mig att stå och titta på.
   Strax efteråt drogs draperierna återigen åt sidan, och hon leddes ut för att få en första anblick av – ska jag kalla det, himlen? Vad annars kunde det ha verkat vara för henne? Vad det än hade varit tidigare, så var det tveklöst himlen nu för barnen som klängde så tätt intill henne.

Så vacker hon var i sin nyfunna styrka och frid, vilka klädde henne som en kappa av ljuvlig vila, och medvetandet som steg i henne av att hon aldrig skulle känna trötthet och svaghet igen!

När de stod på kanten av terrassen bland blommorna, för att hon skulle kunna överblicka omgivningen, så blev jag överraskad av att märka att Myhanene stod vid hennes sida. Medan jag fokuserat på henne så hade jag inte märkt att det var han som ledde ut henne från rummet. Varifrån och hur hade han kommit dit? När jag skyndade ut var han inte där – han hade inte kommit in därefter från terrassen – hur hade han kommit in? Siamedes gjorde mig sällskap i den stunden, och jag berättade om min undran för honom.
“Myhanene förde henne hit från Jorden”, svarade han, “och därför var det för honom att vara först, efter hennes barn, att välkomna henne.”
“Jag hade ingen aning om att han var här.”
“Det var han inte. När jag såg henne vakna skickade jag efter honom.”
“Så han bor i närheten?”
“Nära och långt bort är bara andliga begrepp här”, svarade han, “Men jag förstår att du ännu inte är bekant med våra metoder för kommunikation och resor.”
“Nej.”
“Du minns”, fortsatte han, “när du var på Koralen, och Myhanene projicerade en ljusblixt när han önskade tala med dig?”
“Ja!”
“Du förstod det inte, men din vän läste budskapet det förde med sig och tolkade ut det. De blixtarna flyger med tankens hastighet, och hittar sitt mål direkt, och när tillfället så kräver, så har vi förmågan att färdas med samma hastighet; så du förstår, bönen besvaras medan vi ännu uttalar den, och tanken om tid och rum utplånas i den andliga tjänstgöringen.”
“Så det är inte alltid som ni går eller åker?”
“Inte på några vis! Din framfärd, under de besök du har gjort, har ofta skett genom luften, fast det sker så naturligt här att du inte har märkt det.”

Vårt vidare samtal avbröts av Myhanene som kallade på oss för att gratulera vår syster, vartefter barnen gav en lång förklaring om vem Siamedes var och allt han hade gjort för dem medan de väntade. Sedan drog Myhanene försiktigt med henne till kanten av terrassen och lade sin arm om henne, och som en lycklig grupp påbörjade de sin luftburna resa mot resten av det som utgjorde den sanna kompensationen för denna en gång förtryckta själ.

Flera andra besök gjordes och berättelserna om deras liv delades för min inlärnings skull, men jag får nöja mig med att återberätta den sista, som genast fångade min uppmärksamhet genom närvaron av ett antal ljusa, lila strängar som, där de kom från den sovandes kropp, passerade genom och ut ur rummet, till jag vet inte vart. Min vän upplyste mig om att detta var kärleksband som fanns på grund av den okontrollerade sorgen hos de vänner som lämnats kvar. Ofta upplever man stora svårigheter, förklarade han, i att handskas med de här dragningskrafterna från Jorden, och om vännerna blott kunde se hur deras ohämmade sorg togs emot av de som de sörjde – där den störde och avbröt deras vila – så skulle det göra mycket för att åtgärda det fel som de därigenom oavsiktligt var upphov till. Skulle den sovande vakna innan kraften i dessa strängar kunde försvagas, vilket inte hände alltför sällan, så drogs själen tillbaka till Jorden igen, och fick ta del av vännernas plåga, vilken också ökade genom upptäckten att han eller hon dels inte har någon förmåga att låta dem märka deras närvaro, och dels inte på något vis kan bidra till att göra det lättare för den sörjande.

I fallet vi hade framför oss, så hade budbärare fortsatt skickas ut och alla tillgängliga inflytanden användes för att försöka stävja strömmarna från dessa sörjande vänner. Nu när hon vaknade kunde Siamedes se att det oundvikliga måste hända. Detta påminde mig om mitt samtal med Cushna om att korsa dimmorna. Men han var inte där, utan hade lämnat mig så snart vi gått över bron då vi kom dit. Jag nämnde saken för Siamedes, och dristade mig att berätta om hoppet jag hade, att om hon drogs tillbaka och någon följde henne, så kanske jag kunde tillåtas följa med dem?
“Jag skickar efter Cushna”, svarade han, “kanske han åtar sig uppdraget och tar dig med sig.”

Jag såg ljusbudet flyga iväg i sitt ärende, sedan hur ett svar kom och nästan omedelbart stod Cushna själv intill oss.
Nu fick jag bevittna ett andra uppvaknande, vilket kanske var lika vackert och fridfullt som det andra, men åh, så annorlunda!

Min läsare, tänk på dessa upplevelser jag haft – placera dem i det skönlitterära facket om du vill – men hör mig för nådens skull när jag ber dig lägga band på din sorg över frånvaron av en älskad som kallats bort. Gud vet att gråten från ett brustet hjärta är bitter, men kom ihåg, om den första plikten hos en följare av Kristus är kärlek, så är den andra en avsägelse av självet. Din förlust är deras vinst, så jag ber dig att snarare glädjas, för deras belöning är stor. Om du verkligen älskar dem, så stilla din sorg, för avläggandet av kroppen har inte stört kärlekens boplats, och din plåga spelar på dess strängar lika mycket nu som någonsin förr och når dem där de är, den stör deras vila och fördröjer deras lycka. Kom håg att medan de var här så motsvarade deras glädje ditt deltagande i den; tror du att de har förändrats så snart att de kan skåda lyckan i Frälsarens ansikte, med en perfekt medvetenhet om, om än opåverkbara, av din plåga? Om du sörjer för kärlekens skull, så stilla dig själv; om du gråter av nostalgi och för formens skull, så kan du fortsätta – det kommer aldrig nå dem där de befinner sig. Kärlek, ren, osjälvisk kärlek har den här kraften, och det är till denna jag nu vänder mig. Du skulle inte gråta om du ens en kort stund kunde stå där jag har stått och sett de saker jag har sett; du skulle vara nöjd med att låta de älskade vila i frid mot sin Guds bröstkorg; och därför ber jag dig, torka dina tårar och låt dem vila tills din morgon bryter fram, och dina skuggor har dragit sig undan.

Vid det här laget fanns det inte minsta tvivel om att sömnen hade nått sitt slut, och jag kunde se att för varje nytt tecken på medvetenhet så utövade strängarna ett större inflytande på henne. I sin halvsömn mumlade hon flera namn, som om de kallade på henne men hon var för trött för att ställa sig upp just nu; sedan vaknade hon motvilligt till ett yrvaket och halvirriterat tillstånd; därefter verkade hon få upp ett suddigt minne. Rysande vände hon sig i den riktning som strängarna löpte, och svarade samtidigt frånvarande: “Jag kommer, min kära.”

Sedan ställde hon sig upp, och strängarna ökade alltmer i styrka över henne, hon rörde sig sakta först, men varje steg förstärkte hennes styrka och hastighet; tecken på iver började synas i hennes ansikte när hon drog draperierna åt sidan och steg ut på terrassen. Hennes ivrighet blev nu intensiv, hon skyndade sig framåt, och jag var på väg att ingripa för att hindra henne från att kasta sig ut, men Cushna höll mig tillbaka. Missriktad kärlek förde med henne till ett sådant lidande som jag knappt drömt om då; och ingen hade någon rätt att använda kraft för att hålla henne tillbaka. Allt vi kunde göra var att följa efter och bistå. Hon nådde kanten på terrassen men varken tvekade eller dröjde. Hon kastade sig ut och var borta.

Cushna grep min hand, och bad mig följa med genom dimmorna på en frälsningens mission.

KAPITEL 12: GENOM DIMMORNA

För första gången, vilket kanske berodde på vad Siamedes hade sagt till mig, så insåg jag att vi inte gick; och min snabba färd genom luften var lika behaglig som den var ny för mig. Det var inte ansträngande att flyga, faktum är att jag inte var medveten om att jag använde någon kraft för att röra mig alls. Cushna höll min hand och använde kanske den kraft som behövdes för att föra oss framåt. Under en lång stund talade han inte, och gav inte minsta indikation på att han var medveten om min närvaro.

Vår resa var definitivt inte en ögonblicklig sådan; kanske jag ännu inte hade kapaciteten för det, eller så kanske det berodde på andra saker – det kan jag inte avgöra, men när jag såg dimmorna bara en liten bit ifrån oss, så rusade tusen frågor genom mitt sinne, medan det drog en rysning av spänning genom mig. Skulle Jorden själv bjuda på en överraskning nu när mitt tillstånd var annorlunda, eller inte? Hur långt borta skulle den vara? Skulle jag känna igen den första platsen jag fick syn på? Vilken, om någon, av mina bekanta skulle jag se först? Skulle jag få se London alls?

Vi drog oss nära dimmorna men gjorde inga ansatser att sjunka neråt för att passera igenom dem, vilket överraskade mig något, tills jag kom ihåg att Helen sagt att när vi återvänder till Jorden så färdas vi över dem. Ja, vi var ovanför dem! Nu till den stora hemligheten från livets andra sida! Hur skulle det vara? Vad skulle det avslöja? Himmel!
   Vi hade passerat dem. Det var mörkt och jag var besviken. Jag skulle hellre ha gått över i dagsljus under mitt första besök. Det var så kallt, också – jag kände kylan krypa in i mig, och en kort stund tvekade jag att fortsätta framåt. Jag hade ingen aning om vilket avstånd eller i vilken riktning Jorden låg i allt detta dystra; varken nära eller långt bort fanns det någon fyrbåk som fångade min uppmärksamhet. Cushna bad mig skynda en stund, och stannade sedan, stod still i mörkret, och frågade mig lekfullt vad jag tyckte om min utsikt över Jorden från den odödliga sidan.
“Jag har inte sett den ännu”, svarade jag, “eller uppfattat något tecken på den, såvida inte dessa otydliga och förvirrade ljud kommer från den.”
“Det var precis vad jag förväntade mig. Du har fallit in i det stora felet som mänskligheten har i sitt missförstånd av relationen mellan livets fysiska och andliga sidor. Det kommer ur en bristande tankegång, och utgör det största hindret i kommunikationen mellan oss själva och de som lämnats kvar; och samtalet om detta öppnar upp hela den här frågan. I kroppen kan de inte greppa den verkliga skillnaden mellan det andliga och det fysiska tillståndet, och föreställer sig väldigt felaktigt att det senare är det överlägsna av de två. De hävdar att om vi lägger ifrån oss kroppen så avsäger vi oss alla fördelar, alla förmågor och alla bedrifter. Arbete, framsteg och utveckling upphör, och själen blir subtil och ogripbar, utan att kunna följa några av de ambitioner som Jorden var så fördelaktig för.

Döden sätter ner sin fot och säger till de mäktiga inflytandena över sinnet: “Hit men inte längre”, graven öppnar sina käftar och ropar till den mänskliga kapacitetens växande ocean: “Här stannar dina mäktiga vågor”. I kroppen kan de angripa och övervinna svårigheter, men vi har förlorat förmågan att göra det, när vi lade ner den i graven. Sådan är den vanföreställning som hyllas av en del av mänskligheten; våra kyrkovänner utgör en annan del. De förmodar, och mycket riktigt så, att om kommunikationen skulle öppnas så skulle strömmen av uppenbarelser fortsätta, men de föreställer sig väldigt gärna att Gud har sagt sitt sista ord i det avseendet, och argumenterar därför för att alla försök att bryta gravens tystnad är ett verk av djävulen som söker förstöra deras själar.
   Så, lite tyst och opartiskt resonerande skulle snart störa grunderna för båda dessa invändningar och öppna dörren för att kasta mer ljus över ämnet.

I det första exemplet så är inte hjärnan sinnet, utan helt enkelt det behändiga instrument som det arbetar genom under vissa omständigheter. Mellan de två finns en okorsbar bukt, så djup och mörk att den klokaste människan inte har upptäckt på vilket vis de är sammankopplade. Att basera ett antagande på den här okunskapen är höjden av dårskap, och likvärdigt med att förklara violinisten för död eftersom strängarna på hans fiol gått av. Den andra, eller kyrkliga sidan av invändningen, är om möjligt den ännu mer inkonsekventa av de båda.

De dyrkar Gud som oföränderlig ‘utan variationer eller skuggan av en vändning’, och deras kunskap om Honom hämtas ur Hans lagars orubblighet. Bibeln är sammanvävd i sin varp och sina inslag med änglarnas tjänstgöring. Kristus återuppståndelse efter döden är själva hörnstenen i deras tro utan vilken den skulle vara gagnlös, och ändå förnekar de möjligheten till en öppen kontakt och förklarar att denna oföränderliga Gud har förändrats, eller åtminstone att en lag har förändrats, och att änglarnas tjänstgöring har upphört.”
Du har så rätt i dina anklagelser”, sade jag, “men jag ser inte vilken koppling det här har med att jag inte kan se Jorden – förutsatt att vi har den inom synhåll.”
“Det som förbryllar dig kan ges en väldigt enkel förklaring, och du kommer att se då att de två illustrationerna grundar sig i en sanning. Våra teologiska vänner tror inte på änglarnas tjänstgöring, eftersom vi inte uppfattas av deras syn; du kan heller inte bedöma vårt nuvarande avstånd till Jorden av samma orsak. Varför är det så? Helt enkelt för att du har förändrat ditt perspektiv för observationen, och när du gjort det så har du blivit osynlig för Jorden och det fysiska, medan de på samma sätt har blivit lika omärkliga för dina andliga sinnen. För er själva är ni båda lika verkliga och påtagliga som alltid, men för varandra är ni lika overkliga som du har lärt dig att se på oss som. Så nu behöver du titta efter Jorden som en för dig subtil, ogripbar och nästan icke-fysisk värld, och som en sådan kommer jag peka ut den för dig, medan du, som en andlig varelse, kommer förbli verklig och ha substans. Är inte det här tvärtemot alla dina uppfattningar?”
“Definitivt; men som de flesta andra så hade jag suddiga och otillfredsställande tankar.”
“Men du tänkte på oss som osynliga, icke-fysiska varelser som inte går att röra vid?”
“Jag antar att jag gjorde det, närhelst jag ens tänkte på saken.”
“Så är vi för dem i allmänhet, och så är de för oss; detta beror på det faktum att punkten för att uppleva motståndet är annorlunda. Du kommer ha en ställning där du kan förstå det som har varit ett mysterium. Du fortsätter att vara lika verklig och påtaglig som alltid, men allt annat är annorlunda. Andevärlden har blivit det objektiva och naturliga, medan Jorden har förändrats till det osynliga, i hög grad. Det som tidigare var fast och hindrande för dig är inte längre det nu – byggnader, träd och till och med människors fysiska kroppar är för oss inte mer än den lila dimman som lägger sig kring bergets axlar, och de bjuder inte på mer motstånd.”
“Men Cushna!” Jag gapade, medan avslöjandet avtäckte sig självt, och när jag följde hans hands rörelser så kunde jag gradvis uppfatta konturerna av objekt som omgav oss. “Det här är den största överraskningen av alla! Hur kan jag förstå detta?”
“Du måste ha tålamod”, svarade han. “En student förstår inte ett språk så fort han har bemästrat alfabetet; men det hindrar honom inte från att fortsätta med sina studier, om han är klok. Ingen människa vet hur hon är kapabel att tänka, men varje sökare efter kunskap är glad att få använda sin hjärna, trots den förklaring som ligger inom hennes räckhåll. På samma vis måste vi agera i vår utveckling.
   Varje påföljande steg som vi går igenom har sitt eget mysterium, men vart och ett kommer att lösas och ge utrymme för ännu större problem, tills alla våra förmågor har avtäckts och vi ser Gud. Om våra vänner på Jorden kunde kännas vid det här, så skulle de uppfylla sin mission bättre.”
“Jag kan börja se svårigheten i att nå dem nu; men är det inte möjligt att göra något för att rätta till dessa fel?”
“Jo! Kärleken övervinner döden, och den enda stora lagen som styr och reglerar allting för oss, är också det sätt som vi kan använda för att nå och frälsa mänskligheten på. Medkänsla, vare sig den är ren eller oren, grov eller ädel, helig eller ohelig, har en naturlig attraktion för det som är som den själv, och dess kraft förstörs inte av graven, som du har sett under vår nuvarande mission. Kärleken kopplar samman själ med själ och har kraften att överbrygga alla bukter om den bara är stark och sann. Detta erkänns delvis på Jorden. Det är till exempel tillåtet att en moder som är hos oss kan vara bekymrad över sitt barns fortsatta välbefinnande, så varför skulle de då neka möjligheten för informationen att färdas åt det andra hållet? Barnets upplevelser kan inte hjälpa modern, men förälderns upplevelser skulle utgöra en ovärderlig skillnad för barnet. Så varför skulle då den oanvändbara kunskapen ordineras, och den som är till nytta nekas? Är det så Gud brukar verka? Telegraflinan för med sig ett budskap lika bra åt båda håll, så varför, om kärleken kan nå igenom dimmorna från Jorden och gråta: “Kom tillbaka!” skulle den inte kunna färdas med samma kraft åt andra hållet, och ropa: “Kom hit!”
“Men det finns fortfarande svårigheter i vägen.”
“Ja, men de är på inga vis oöverkomliga, för de är inte naturliga. De har uppkommit helt och hållet ur den missuppfattning som jag har berättat om. Ge oss på jordsidan en bas för vårt arbete som skulle existera om Jesus enkla läror följdes, så skulle resten uppnås väldigt lätt.”
“Jag önskar att jag hellre hade kommit tillbaka hit under dagen. Jag tror att mörkret får mig att bli mer förvirrad än jag skulle ha blivit annars.”
“Ett till misstag!” svarade mitt sällskap, uppenbart road. “Du kan ännu inte ta in hela situationen. Allt du ser som verkligt är andligt, men saker är inte riktigt så svarta som de naturligt nog ser ut att vara i kontrast mot det skugglösa liv som du har vant dig vid på sistone. Det finns tecken på gryning överallt omkring oss, och det finns inga tvivel om att solen går upp.”
“Menar du den andliga solen?”
“Ja! Rättmätighetens sol, som kommer jaga bort natten av själviskhet, okunnighet, fanatism och vidskepelse, och upprätta frid på Jorden och en välvilja hos människan.”
“Vad indikerar den kalla, intensiva luften?”
“Graden av välgörenhet som registreras av den andliga termometern.”
“Se på den skuggan som rör sig där, Cushna; vad är det?”
“En människa”, svarade han, “i vilken det inte finns någon andlighet, och därför ser vi honom som en mörk skugga. När någon blir mer kristuslik så lyser kroppen upp med ett glödande ljus som motsvarar paradisets skugglösa ljus.”
“Är det alltid så?”
“Alltid. Mängden och kvaliteten på ljuset som kommer från en människa, berättar om hennes verkliga tillstånd. Vi behöver inte höra det från någon, det är omöjligt att bedra oss, för det är omöjligt att påverka vittnet.”

Vilken uppsjö av ljus denna enkla händelse kastade över hela mängden Bibel-passager som rusade genom mitt sinne med tankens hastighet; Jesajas profetia: ‘Mörkret ska täcka Jorden, och ett stort mörker människorna’, aposteln Johannes postulat att ‘ljuset strålar i mörkret, och mörkret förstår det inte’, och den så tydliga förklaringen som Frälsaren gav: ‘Detta är fördömelsen, att ljuset kommer in i världen, och människan älskar mörkret istället för ljuset, eftersom deras gärningar är onda’. Och sedan passerade andra ord ofrivilligt genom mina tankar som betonade den livliga illustrationen som kom för mig genom hans kommentarer: ‘Ni är ljuset i världen; en stad har byggts på en kulle som inte kan döljas.’ Vilken ny uppenbarelse som öppnades här framför mig om livets fantastiska sublimitet och verklighet.

Mitt sällskap lät mig inte tänka över de här sakerna länge innan han påminde mig om själva orsaken till vårt besök, och markerade sin önskan om att rikta sin uppmärksamhet åt det hållet. När jag följde med honom började mina ögon vänja sig vid gryningsljuset som vi rörde oss genom, och även om allt fortfarande var odistinkt och skuggaktigt, så kunde jag spåra dess konturer bättre och förstå vad det var som vi passerade.

KAPITEL 13: TVÅ ILLUSTRATIONER

Vi kom strax in på en kyrkogård. Jag kunde se de dimaktiga monumenten stå där som gråklädda spöken som vaktade bäddarna där de döda sov. En bit ifrån oss stod en kvinna, som jag vid en första anblick identifierade som föremålet för vårt uppdrag. Hon stod intill en ny grav, på vars vall jag snart såg en annan ung kvinna, som satt med sitt huvud i händerna och grät. Det behövdes ingen förklaring för att säga mig att det här var en av de vänner vars okontrollerbara sorg hade dragit denna systersjäl tillbaka från friden och lyckan för en upplevelse vars natur jag just nu inte hade den blekaste uppfattning om. Jag var mer än intresserad. Det var min första handfasta lektion i hur kärlekens kraft övervinner döden. De fina, lila strängarna som jag tidigare nämnde var ljusare och starkare nu, och band samman deras själar i en närmare förening, medan jag såg ständiga blixtar av medkänsla som gick fram och tillbaka, där den ena tydligt såg och förstod dem, medan den andra inte kände och inte uppfattade dem, så omedveten om sitt hjärtas önskan.

Som jag längtade efter att få bryta ned de sista resterna av den muren och se dem falla i varandras armar, se deras tårars avgrund överbryggas och bukten försvinna. I min medkänsla blev jag så ivrig över att försöka uppnå detta att Cushna drog mig undan, så att inte min otålighet skulle förstöra vad som annars skulle kunna uppnås. Han var lika lugn och oberörd som gravstenarna omkring oss, utan minsta spår av känslor, tills jag började undra om han verkligen kunde vara samma människa som hade avslöjat så djupa känslor för Marie. Jag upptäckte senare att hans lugn endast var förtroendets fridfullhet, att varje förmåga han besatt var satt i högsta beredskap, väntande och betraktande så att han kunde ge den mer handfasta hjälpen så snart stunden för att göra det dök upp.

Det var en känslosam syn att se kärleken hos den gråtande systern lägga sig om andemänniskans form, trots den uppenbara motviljan hos denna att ta emot sorgens inflytanden. Stackars barn, vilken annorlunda väg hon kunde ha haft just då, om det inte vore för floden av denna missriktade sorg! Att hon insåg detta var bara alltför synligt. Hennes kärlek hade inte förändrats, men åh, om hon bara hade fått vila lite längre! Om hon bara hade fått samla lite mer styrka, eller hade vetat hur hon kunde stödja och hjälpa den sörjande; men nu var hon hjälplös; hon var tvungen att lida i bevittnandet av smärtan, utan någon förmåga att bistå. Sorgens triumf blev alltmer uppenbar, de ständigt attraherande strängarna hade dragit samman dem, och den odödligas arm lades utan att kännas kring den darrande formen av hennes mindre tursamma syster; läppar, med alltför mycket av himlen i sig för att köttet skulle känna dem, tryckte sina kyssar mot den skälvande pannan i fåfänga försök att lugna och lindra, tills jag undrade hur det var möjligt för någon slöja att finnas mellan dem.

Nu verkade det vara dags för Cushna att agera, och han gjorde henne genast uppmärksam på vår närvaro, och uppmuntrade samtidigt vår vän att tala till sin syster; något som hon, underligt nog, inte hade försökt göra sedan vår ankomst. Vid ljudet av hans röst vände hon sig halvt frågande, halvt misstroget om, som för att fråga “Om hon inte kan se mig, hur kan hon då höra mig?” men han framhärdade och lovade att hjälpa henne så långt det var möjligt, att åtminstone ge något litet intryck, tills jag såg hur hon började hoppas även om hon darrade av rädsla.
Sakta drog hon undan sin arm, reste sig upp och kastade sig sedan på knä framför den gråtande flickan, tittade henne stadigt i ansiktet och mumlade:
“Sarah! – Min kära! – Sarah!”
Ljudet var lika mjukt och melodiskt som en sommars västanfläkt, och det lyckades, tror jag, till och med bättre än vad Cushna förväntat sig. Flickan lyfte sitt huvud, och tårarna slutade rulla under en stund. Hon såg sig omkring som om hon undrade om det var ekot av hennes egen sorg som bedrog henne, eller om hon faktiskt hade hört en röst. Kärleken brottades med rädslan, och tvivlet med en stark önskan, tills rädsla och tvivel tog över och sorgen återupptog sitt vaggande.

Framgången var emellertid bortom alla förväntningar. Något hade gjorts, och den som talade var inte på något vis avskräckt av resultatet. Hade hon inte slutat gråta en stund?
“Tala igen”, sade Cushna uppmuntrande.
Återigen ljöd den mjuka rösten, men den här gången åtföljdes den av en sådan intensiv kärlek och medkänsla, vilket säkerligen måste ha undanröjt alla tvivel i systerns sinne.
“Sarah, min kära! Grå inte, det är jag, Lizzie. Jag kände din sorg, och den har fört mig tillbaka hit från himlen.”
Den här gången hörde rösten mycket tydligare, hennes huvud lyftes innan meddelandet hade uttalats helt, och ögonen, fortfarande översvämmade av tårar, vände sig ivrigt i alla riktningar. Hon såg ingen där, varifrån kunde ljudet komma? Det gick inte att tvivla på det; de gamla, välbekanta tonerna kände hon alltför väl för det, även om de kom så mjukt att de knappt gick att urskilja från hennes egna tankar. Åh, det kanske var det som var lösningen. Det var precis vad Lizzie skulle ha sagt, och minnet hade bedragit henne, så att hon föreställde sig att hon återigen hade hört hennes röst. För att rädda henne från en andra besvikelse, så gick nu Cushna närmare och använde allt sitt inflytande på flickan vars sinne var så splittrat, och bad samtidigt Lizzie att tala med henne igen. Nu rådde hopp och visshet. Det fanns inte minsta utrymme för tvivel; det var hennes syster som hade talat med henne, även om hon var osynlig. Med ett utrop av glädje hoppade hon upp på fötter och skyndade hemåt med de glada nyheterna.

Vi följde efter. Lizzie var upplivad efter sin oväntade framgång. Cushna hade återigen blivit lugn och tankfull; jag var i ett tillstånd av obeskrivlig förundran. Om det jag precis hade bevittnat var som det verkat vara – det vill säga om det var verkligt och inte en dröm – så var döden en chimär som skulle försvinna, och Kristus uttalande till Martha – ‘den som lever och tror på mig ska aldrig dö’ skulle bli ett bokstavligt faktum, istället för en andlig illustration. Avståndet som nu höll oss skilda från Jorden hade redan blivit så litet att en svag viskning kunde korsa det och tydligt höras på den andra sidan; snart skulle det vara blott en slöja, kanske tillräckligt tunn och genomskinlig för att våra former skulle bli synliga; sedan skulle den ha rämnat och allt skulle vara återställt.
Men jag drog för snabba slutsatser.

De glada nyheter som hon bar med sig gjorde hennes steg lätta där hon skyndade sig hemåt, likt Maria Magdalena med besked om att stenen hade rullats undan från graven, och att hennes syster inte var död.
“Hon talade till mig när jag satt vid hennes grav”, utropade hon, vild av iver. “Jag kunde inte tro det först, men sedan talade hon igen, hon sade mitt namn och sade till mig att hon var här; men jag kunde fortfarande inte tro att det var sant. Sedan, den tredje gången, så hörde jag henne och då kunde jag inte tvivla. Hon är inte död, utan är fortfarande med oss, fast vi inte kan se henne. Hon är här! Lyssna! Lyssna! så kommer ni höra henne så som jag gjort!
Stackars själ! Hennes översvallande glädje tillskrevs ett rubbat sinne, och föräldrar och vänner grät ännu mer över att det ena barnets död hade tagit den andras förnuft.
   Utan framgång försökte Lizzie göra sin närvaro känd; hennes mjuka och varsamma röst hade ingen möjlighet att höras i sådana högröstade, auktoritativa fördomar. Hon väntade på en stunds tystnad vid sin systers sida, och talade sedan till henne igen, men om hennes röst hördes så väckte den inte längre den nyfunna glädjen – intoleransens kyliga vatten hade alltför effektivt kvävt den för att den skulle kunna väckas på nytt, åtminstone just nu. Vid den här upptäcken började hon också gråta; Jorden drog sig undan från himlen, klyftan som en kort stund hade överbryggats och verkat så ljus av hopp, hade återigen blivit en svart och ogenomtränglig bukt, och det okunniga antagandet hos vänner på Jorden hade kraft nog att dämpa Paradisets glädjeämnen.

Cushnas uppmärksamhet riktades nu mot Lizzie och han tog henne med från huset där attraktionens inflytanden helt hade slutat verka, och kärleken hade ersatts med intolerant vidskepelse. Under de omständigheterna var hans rena och osjälviska hängivenhet den starkare kraften, hon vände sig till medkänslan, och precis som för Marie, så gav hennes sorg plats för utmattningen. Cushna sände en blixt om bistånd, och överlämnade henne i de vännernas händer vilka förde henne med sig till Siamedes där hon skulle få sova igen.
“Hur länge kommer hon sova den här gången?” frågade jag när de lämnade oss.
“Det kan jag inte svara på, förmodligen lika länge som förut; tiden varierar beroende på omständigheterna.”
“Kommer hon att återvända hit igen?”
“Det är mycket möjligt”, svarade han, “Jag vet några vänner som kommit tillbaka tre eller fyra gånger. Andra fascineras så av den här missriktade sorgen att de hålls fångar av den, och motsätter sig nästan alla krafter som drar dem därifrån.”
“Vad annorlunda det skulle ha varit om det hade varit möjligt för hennes syster att både se och höra henne.”
“Inte alls; det hade bara tagits som ytterligare ett tecken på den stackars flickans galenskap.”
“När vi lämnade graven trodde jag att allt skulle sluta så lyckligt.”
“Jag hade inte alls något hopp om ett sådant resultat; erfarenheten har lärt mig annat. Jag skulle bli mer hoppfull om jag kunde se en vilja hos de dödliga att erkänna möjligheten att vi skulle kunna ha lite kunskaper som de just nu inte har. Men vi kan inte förvänta oss för mycket av dem så länge de föreställer sig att våra sysselsättningar består av att sjunga “Ära, ära, ära”, eller vrida oss i obeskrivliga plågor. De utkämpar sin strid, vi bär kronan; de fokuserar på resonemang och kunskap; vi vilar från våra strävanden. De mäter oss efter antika böcker på hyllorna i livets bibliotek, föråldrade, inte några pålitliga guider att följa, och definitivt extremt farliga att rådfråga.”
“Gör inte detta dig modfälld i ditt arbete?”
“Nej! Vår kännedom om Guds regerande visar oss att människornas alla felaktiga idéer endast kan fördröja, inte förhindra, sanningens framgång i slutänden. De tillskriver jordelivet en oförtjänt betydelse och överför de stora fördelarna, vilka är den här platsens säregna egenskaper, till jordtillståndet när de gör det. För dem avgörs allting av de sjuttio levnadsåren; det tillfälliga reglerar det eviga, det ändliga styr över det oändliga, de saker som inte är, äger företräde framför de saker som är. Vi vet bättre, och därför kan vi vänta vid behov; samtidigt så är vi inte omedvetna om fördelen med att börja i rätt tid.
“Är inte det en ganska farlig doktrin att predika?” frågade jag.
“Varför då? Det är sanningen, och jag är inte rädd för konsekvenserna när sanningen yttras. Om Guds förkunnande om kärlek inte är starkt nog för att dra alla människor till Honom, så kommer aldrig undertryckandet av den sanningen, eller grunden för något rädslobaserat system att driva människor till honom. När Gud har formulerat en plan för frälsning, så visar det dig bara hur människan tillväller all kunskap till sig själv när hon dristar sig att gå in för att revidera och rätta till den.”
“Jag ryser nästan när jag tänker på hur en del människor skulle leva”, svarade jag, “om de försäkrades om att livets fel kan rättas till efteråt.”
“Det beror på att du bara ser på den ena sidan av sanningen. Låt oss se hur det skulle fungera om allting berättades. Anta för en stund att kommunikationen mellan de två världarna var ett erkänt faktum, och Marie kunde berätta för Jorden om sina erfarenheter i båda, så som du har hört dem, tror du då att många av hennes åhörare skulle vilja öka på sin svartsjuka?”
“Nej!” svarade jag. “Om de kunde höra det så som jag hörde det så skulle ingen våga möta de konsekvenserna.”
“Så varför frukta att hela sanningen uttalas, när vi ser att det bara är tillämpningen av rätt ordningsföljd: ‘det en människa sår ska hon också skörda’, men skörden kommer vara en naturlig och inte en hämndlysten sådan.”
“Du har rätt, Cushna. Jag kände mig tvungen att erkänna att min tanke var orättvis, eftersom den var okunnig.”
“Nu”, sade mitt sällskap, “så vill jag ge dig en glimt av en ljusare sida av vårt arbete, där du kommer se en orsak att hoppas, och hur alla de resultat har uppnåtts som du sökte efter för Lizzie och hennes syster.”
Jag hade knappt tid att uttrycka mitt tack förrän vi gick in i ett rum som var nästan lika påtagligt som vi själva. Detta faktum förvånade mig i stunden, men efteråt upptäckte jag att det berodde på andligheten hos den man som använde det som arbetsrum. Huset var en av de högst blygsamma konstnärs-bostäder som fanns i mängder i Londons södra utkanter, vilka byggts för att husera två familjer, och just det här rummet var det som designats som ett kök på övervåningen. Tallriksstället användes här som ett väldigt modest bibliotek, medan möblerna bestod av en fåtölj, en soffa och ett bord där det satt en man som knappt nått sina bästa år ännu, uppenbarligen djupt intresserad av en bok. Cushna bad mig observera skillnaden på vilken effekt det hade när han talade jämfört med när Lizzie sade sina första ord till sin syster.
“James!”, sade han, i en röst som knappt var högre än en viskning.
Omedelbart lyfte läsaren på huvudet, tittade på oss med ett välkomnande leende och svarade:
“Åh, Cushna, är det du!”
“Ja! Är du upptagen?”
“Inte om du söker mig”, var svaret.
“Jag önskar visa den här brodern hur lätt vi kan tala med dig, så jag skulle vilja att du skrev ett meddelande åt oss.”
Boken lades åt sidan, papper och penna var snabbt framtagna och han väntade på att börja. I förtjusningen över den här nya uppenbarelsen så försvann allt annat ur mina tankar i stunden. Allt var så väldigt naturligt att jag nästan glömde av att jag hade gått in i andevärlden. Det fanns inte ens en skugga mellan de två tillstånden nu – de var inte två länge, utan två aspekter av en.
“Kanske du skulle vilja lämna budskapet?” föreslog Cushna.
“Det skulle jag gärna, men den här uppenbarelsen tar fullständigt ut mina förmågor”, svarade jag.
“Då gör jag det. Låt mig se, vad ska jag säga?”
“Det här är ett bra tillfälle för en av dina improvisationer”, sade den väntande skribenten.
“Då säger vi det. Du kan kalla den:

DÖDENS PASSAGE

Åh, syskon på Jorden,
Där själen föds,
Vid tanken på floden Jordan som skälver
När jag somnar, så finner jag att djupet
Var en våg från ett moln – inte en flod.
Människan säger att graven
Är dold i mörkret,
Där demoner och djävlar bryter fram;
Jag kom genom den platsen
När jag sprang mitt lopp,

Och jag säger dig att det inte är en dal.
De säger, som en vakt,
Vid en port som har förreglats;
Jag korsade den marken,
Men fann inget hinder;
Så jag säger dig – det finns ingen port!
Ingen port där människor bävar,
Ingen mörk dal som sänker sig,
Ingen flod som motsätter sig dina steg;
Jag kände bara en rysning –
Sedan ett hyssjande – allt var stilla,
Och jag stod på sluttningarna – Genom dimmorna.

Det fanns ingen tvekan eller osäkerhet från början till slutet av meddelandet; ingen undran eller häpnad från sekreterarens håll, som skrev lika lugnt som en assistent som tar emot dikterade brev från sin arbetsgivare. Jag insåg under de minuterna att om det inte fanns någon annan länk på hela Jorden, så var denna fullt tillräcklig för att hålla de två livstillstånden i en oupplöslig enhet, kapabel att stärkas tills alla köttets fel skulle ha rättats till, och det sista upproriska barnet på Jorden hade svarat på Faderns inbjudan – “Kom.”
Skrivandet avslutades, det lästes igenom och lades sedan åt sidan för att läggas till en volym av sådana meddelanden vilka då och då togs emot från medlemmar av en stor mängd andemänniskor till vars förfogande denna verkligt inspirerade lärare erbjöd sina tjänster.
När det var klart frågade han:
“Kan jag göra något mer för er?”
“Inte just nu.”
“Kommer du träffa Zangi snart?”
“Jag kan lämna ett meddelande om du vill hälsa något.”
“Du kan berätta för honom att Alymer inte mår så bra, och jag vore glad om han kunde titta till honom.”
“Vad är det för fel?”
“Åh, inte mycket, men det ger honom en ursäkt att fråga efter Zangi.”
“Säg till barnet att jag genast hälsar honom detta. Gud välsigne dig.”

Jag fick veta att kommunikationen med den här familjen hade blivit så öppen att flera av barnen kunde samtala med oss nästan lika lätt som fadern. Ändå var det inget som skiljde dem åt från den övriga mänskligheten. Det var ett heligt privilegium som kom med ett stort ansvar, så det visades aldrig upp framför en plump publik, enkom för att tillfredsställa en morbid nyfikenhet. Jämförelsevis få kände till de enastående omständigheterna, och än färre var de som tilläts närvara när ett sådant samtal hölls.

I familjens närvaro hade några av våra vänner till och med kunnat anta en fast kropp, som den gamla tidens änglar gjorde, och hjälpa till med läkning och andra liknande ärenden. Tillgivenheten hos denne lille vän (bara åtta år gammal) gentemot Zangi kom från en tacksamhet över den omedelbara korrigeringen av en stukad vrist som läkaren hade sagt att han inte skulle kunna använda på flera veckor.
“Cushna!” utropade jag i häpnad, “kommer det någonsin bli en ände på alla överraskningar du avslöjar för mig? Du talar som om det hela vore lika naturligt som att gå från en gata till en annan.”
“Det är ännu lättare”, svarade han, “när vi har de nödvändiga grunderna av kärlek att arbeta utifrån, och ett väntande sinne som svarar när vi talar. Mannen som hör oss kommer att höras av oss, och få svar när han ropar. Det här var hemligheten bakom inspirationen hos den gamla tidens profeter. Med den här händelsen har du inte bevittnat något nytt, utan har bara blivit medveten om att de gamla metoderna och fördelarna inte har förändrats eller avslutats. Jag vet att det är konstigt och överraskande, men det beror på att mänskligheten har gjort fel och gått ifrån sanningen, genom att sälja bort sin födelserätt till en öppen kommunikation till förmån för en röra av ecklesiastiska soppor, inte för att Gud har förändrats eller att Hans system av regler på något vis har ändrats. Men felens dagar i det här avseendet är räknade. Den här kommunikationskanalen är bara en av tusentals som nu har öppnats, och som ständigt används av oss för att ‘ringa ut det falska och ringa in det sanna’.”
“Ingen behöver höra att trosföreställningar och resonemang varierar; det var det som höll mig borta från kyrkan hela mitt liv.”
“En av de mest uppenbara illustrationerna över det här finner vi i den ställning som kyrkan nästan universellt har intagit när det gäller samröret med det andliga. Folk får lära sig som en av trons hörnstenar att onda andar besitter och använder kraften att kommunicera med människorna; de kan visa sig för, samtala med och ingå pakter med och till och med besitta kropparna hos de som ger sig i lag med dem. Men heliga män och kvinnor som har gått över från Jorden har inte fått några sådana krafter eller privilegier, tillståndet att umgås i deras fall har dragits tillbaka för länge sedan eftersom deras uppdrag hade utförts. Så snart du använder rim och reson på en sådan doktrin så faller den i bitar; utan att säga något om Guds oföränderliga karaktär, som vi också alltid måste ha i åtanke. Det framställer Honom som motsägelsefull och orättvis i den allra grymmaste betydelsen, genom att ge Hans fiender fördelar som Han förnekar Sina vänner; det ger enorma möjligheter till frestelser åt de mörka krafterna, men nekar de tjänstgörande andemänniskorna samma handlingsfrihet när de ger sin uppmärksamhet åt ljusets barn; det ger bredare öppningar till vägen mot förstörelse, medan den stänger av de ljusaste vägarna som leder till liv; och ändå säger de: ‘Gud gör inte skillnad på människorna’, att ‘Han önskar inte död åt syndaren’, att ‘Han kommer nu och för all framtid rädda dem som nalkas Gud genom honom’, men de kan inte se att deras teologi lägger ett hinder i vägen för alla som försöker komma dit.”
“Men är det ett faktum”, frågade jag, “att onda andemänniskor har lika stora möjligheter att kommunicera som de goda har?”
“Om du kommer ihåg två mycket enkla sanningar”, svarade han, “så kommer de hjälpa dig att lösa många annars mystiska problem. För det första så finns det inget tvång i någon del av våra liv. Du har redan sett illustrationer av detta. Varje själ är fri att göra sitt eget val, men de väljer naturligt det som är mest tilltalande. På Jorden är ängarna fårets naturliga habitat, vattnet är fiskarnas och luften fåglarnas; det är inte nödvändigt – och inte heller görs det några försök – att begränsa någon för att förhindra dem att röra sig från en domän till en annan, det är fullt tillräckligt att de inte är byggda för något sådant. Så är det med oss också; en syndare kan inte vistas i helgonets regioner mer än vad ett får kan sväva uppåt i sällskap med örnen.
Det andra som du kan komma ihåg är: kraften i sympatin. Den är nästan allsmäktig. Som du just såg i fallet med Lizzie, så är det i hela skapelsen, att lika attraherar lika. I frånvaron av någon avskräckande kraft då sympatins attraktion har upprättats, vare sig den är av en helig eller ohelig natur, så dras själarna naturligt mot varandra; men ingen själ från vår sida är okunnig om det faktum att de är individuellt ansvariga för vad som än blir följden av detta. Med den nuvarande felaktiga idén, så är det inte överraskande att de lägre och okunniga andemänniskorna hittar den större attraktionen på Jorden.”
“Då ser du på det aktuella stadiet av din kommunikation med Jorden som en något beklaglig sådan?”
“Inte på något vis. Den aktuella tiden på Jorden kännetecknas av en stor kunskapstörst – det finns en uppriktig anda av att efterfråga sanningen. I människans själ har det alltid funnits en naturlig trängtan efter att dra undan slöjan som döljer odödligheten från vår syn – en trängtan som föds ur den inspiration som förebådar framgång. Dristiga själar, oavsett kyrkans anateman, har framhärdat med frågan tills slöjan gett vika och ljuset strömmat ut. Men även om de som frågat brutit sig fria från felen i en riktning, så håller de oftast fast med ännu större orubblighet i andra i en annan riktning, så att attraktionen de skapar inte är till andemänniskor vilka sanningen har befriat helt, utan lägre sinnen som står nära deras egna önskningar.
Jag måste ge dig ett varnande ord här, och det är hur väldigt nödvändigt det är att skilja på de som jag har kallat för lägre vänner på vår sida och de lägsta. Vi är ännu inte, i alla händelser, uppdelade i de två klasserna gott och ont, utan metoden för uppdelningen som jag har påpekat föreslår naturligt nog nästan oräkneliga grader av tillstånd genom vilka det vore omöjligt att dra en uppdelande linje. Den klass av själar som attraheras av dessa sökare står andligt nära de själva, men genom deras liv hos oss så kan de lära ut många sanningar som kommer bereda vägen för högre och mer kraftfulla tjänstgörare som följer efter dem. Den nuvarande utsikten är därför inte alls en dyster sådan, utan tvärtom full av hopp och löften.”

KAPITEL 14: FÖRHÅLLANDET MELLAN SÖMN OCH DÖD

Vid det här laget hade vi korsat dimmorna igen, där jag blev påmind om min önskan att utröna det relativa förhållandet mellan de två tillstånden. Mitt sällskap tog genast upp min förfrågan och ledde mig vidare till en lämplig plats för observationen. Jag hade vant mig vid dysterheten som hängde över skugglandet den här gången och när ljus och skuggor återigen blandades i ett mjukt skymningsljus över gränslandet, så hade jag inga svårigheter med att hämta in min information. Jag kunde återigen se felet i att tala om de två tillstånden som två världar, eftersom de hade samma förhållande till varandra som havet har till land, där dimmorna blott är stänket och diset som stiger uppåt när vågorna hos den ena bryter mot stränderna hos den andra. Men liknelsen är ändå väldigt otillfredsställande, men jag vet ingen som kan passa mitt ändamål bättre. På den odödliga sidan hängde det dimmiga draperiet i ett vilsamt lugn, men på Jordens sida växte det och rullade som en rastlös våg i tidvatten. Ena stunden strömmade den försiktigt in längs kustlinjen, och i nästa samlade den kraft och kastade sig långt fram, och när den drog sig tillbaka så kunde jag se att den förde med sig de själar som den hade tagit fram ut till havet.

Några nåddes genom ett varsamt sköljande flöde efter att kraften i vågbrytningen hade ebbat ut, kölen på deras barkar lyftes försiktigt från tidens sanddyner, och drev sedan bort fridfullt i dimman på evighetens hav. Över några bröt vågen in med all sin styrka och vildsinthet, och fick deras bräckliga farkoster att knaka och brista och dyka i vilda rörelser då förtöjningarna släppte och varje lösdrivande båt sveptes med för att kämpa med bränningarna på ett okänt hav.

Vilket transformerande mirakel som utfördes under dimmornas tillfälliga omslutande! När dess överflödande dop fördes ut över Jorden, så sköljde det bort köttets alla meningslösa förevändningar, bröt upp själens puppa, lät den verkliga människan stiga fram, några till ett återuppståndet liv, många – dessvärre! – till en återuppstånden fördömelse. Jag såg domen då. Jag såg människor där som hade samlat på sig rikedomar och haft höga positioner så att de skulle uppnå uppskattning, rang och berömmelse medan de vyssjade sina högljudda samveten till sömns i hoppet om att en magisk, kemisk process skulle upptäckas, där världens uppskattning och gillande skulle överföras till själen. Men dimmorna löste upp det hoppet, och det skälvande egot steg framåt, naken, avklädd och som en fattig, för endast gärningar av ren, osjälvisk kärlek kan föras igenom det eldprov som alla behöver gå igenom. Medan jag ägnade mig åt dessa observationer, så drogs min uppmärksamhet flera gånger till personer som passerade åt endera hållet, inte genom utan över dimmorna, så som vi själva hade gjort. I sig självt var det inget med detta som väckte min nyfikenhet, eftersom deras ärenden kunde ha uppstått av samma orsaker som vårt eget, eller påkallats av mängder av andra orsaker. Men minst häften av dessa resenärer var klädda i sådana säregna klädesplagg att jag blev väldigt brydd över vilket av de båda livstillstånden de hörde hemma i. Under en stund försökte jag lista ut själv vilka de var, men ingen av mina förklaringar var tillfredsställande, så till slut ställde jag frågan till mitt sällskap.
“De är sovande som besöker sina vänner”, svarade han.
“Är det möjligt att så många dras tillbaka igen?” frågade jag häpet.
“Du missförstår mig; jag menade inte dras tillbaka till Jorden så som Lizzie gjorde. Det här är personer som fortfarande har sin kropp kvar, och som medan de sover har tagit sig hit från Jorden för att träffa sina vänner som är här hos oss.”
“Nämen! Cushna!!!”
“Är det här en till överraskning för dig?” och mitt sällskap skrattade rakt ut när han såg den regelrätta förvåningen i mitt ansikte. “Åh, min broder! Paulus hade verkligen rätt när han sade: ‘Ögonen har inte sett, och öronen inte hört, och inte heller har det nått människornas hjärtan att förstå de saker som Gud har berett åt dem som älskar Honom!’ Vi kan bara ge dig glimtar nu av några av de möjligheter till utforskning som kommer att öppna sig för dina studier, tills du överväldigas av tankarna på den gränslösa förekomst som har ordnats för vår lyckas skull av Hans oändliga kärlek.”
“Låt mig förstå dig ordentligt, Cushna. Menar du att innan en person dör, då kroppen får sin vanliga sömn – mellan kvällen och morgonen – så har själen förmågan att komma hit och träffa de vänner som har dött?”
“Det är exakt vad jag önskar att du ska förstå.”
“Men!”
“Jag är fullt beredd på din förundran”, svarade han, “men det jag säger dig är ändå ett faktum; du skulle ha förstått det här bättre om du hade nöjt dig med att gå till ditt hem innan du påbörjade den här resan av frågor.”
“Hem?” svarade jag, då en ny våg av frågor och associationer steg upp inom mig när han nämnde det enda ordet, för när han yttrade det så verkade det omgivet av musik, fridfullhet och uppfyllandet av alla önskningar som någonsin rört mig; men jag tryckte tillbaka dem i stunden så att jag kunde få veta mer om denna nya uppenbarelse. “Hur hade jag kunnat veta det då?”
“Därför att där hade du rört vid minnespunkten, och då hade alla dina upplevelser från sömnstadiet kommit tillbaka till dig.”
“Men det verkar helt otroligt!” svarade jag.
“Saker är inte alltid som de ser ut att vara”, sade han. “Låt oss tala lite om detta, och jag tror att du snart kommer se att möjligheternas dörr åtminstone står på glänt, om inte vidöppen. Till att börja med så är människan skapad till Guds avbild, vilket förstås avses i en andlig snarare än en fysisk mening, för Gud är ande. Detta sidoskott från, detta utlopp från, eller detta som fötts ur Gud som blir människan tar då upp en del av sin källas eller sitt ursprungs karaktär. ‘Han som vaktar Israel ska varken slumra eller sova’, och sinnet är som Guds – det besitter den inneboende kvaliteten av kontinuerliga åtgärder eller funktioner. På Jorden är den fysiska kroppen det organ som sinnet arbetar genom, men det klarar bara av en begränsad mängd arbete innan tröttheten utkräver en tid av vila och återhämtning. Anden är fortfarande villig, det är köttet som är svagt, så natten har ordinerats för att fylla kroppens behov; men det finns ingen natt i himlen, helt enkelt för att människans andliga del aldrig tröttas ut, och därför har den inget behov av att vila på samma vis som kroppen. Då sömnen är ett tillstånd av omedvetenhet som är omöjligt att uppnå i den odödliga andekroppen, så är det absolut nödvändigt att den senare drar sig tillbaka för att kroppen ska kunna säkra den senare, och eftersom det inte finns någon fysisk begränsning i andetillståndet, vad kan då vara mer naturligt under sådana stunder att besläktade själar återupptar sitt umgänge?”
“Vad är då skillnaden mellan sömn och död?”
“Väldigt lite, faktiskt, när det gäller att lämna kroppen, men i fallet med den sovande så finns det en möjlighet att återvända genom en livlina, en lysande, elektrisk sträng, väldigt lik de du såg tidigare, genom vilken det upprätthålls en slags telefonaktig kommunikation mellan själ och kropp. Så länge strängen inte går av så kan själen återvända, när den gått itu så blir sömnen till död.”
“Hur kan varje sovare försäkra sig om att hitta vännen de söker?”
“Det är omhändertaget, precis som allt annat”, svarade han, “precis som det finns platser som är anpassade till varje möjligt tillstånd hos själen som har lämnat kroppen, så finns det ett sömntillstånd – en gräns, eller ett halvvägstillstånd – där dessa möten äger rum. Vi kommer att besöka en av de mötesplatserna om du vill det.”
“Det skulle vara ett nöje,” svarade jag, “Men kommer alla de sovande hit?”
“Inget hindrar dem från att göra det om de vill, och jag tvivlar inte på att de flesta människor gör det.”
“Så varför verkar ingen veta något om detta?”
“Det finns två orsaker till det. Jag tar den som existerar naturligt först, för det är den som är enklast att förklara. Jag har redan indikerat för dig vad orsaken är till att vi är osynliga för våra vänner på Jorden, och de är osynliga för oss. Vi står båda utanför tonskalan för den andras uppfattningsförmåga, och mellan oss ligger en bukt som endast kan korsas av sympati. Samma svårighet finns mellan den fysiska hjärnan och dess andliga motsvarighet, vilket förhindrar översättningen av minnet av det högre till det lägre tillståndet. Men uppgiften är ändå inte alls en hopplös sådan; som jag har sagt så är svårigheten naturlig, och kan därför övervinnas; sömnstadiet kan sedan börja användas som en mycket viktig faktor i regenereringen av världen.”
“Hur?”
“Genom att rikta snarare än att förtrycka de naturliga tendenserna att komma ihåg, vilka vanligen återfinns hos barn. Om dessa bara kunde vårdas så skulle det vara omöjligt att beräkna fördelarna och trösten som kan erhållas därigenom, genom att idén om döden kan utplånas. Låt mig ge ett exempel som inte är ovanligt på något vis. Ett enda och högt älskat barn dör när det är blott två eller tre år gammalt, men den sörjande modern lever vidare i tjugo, trettio eller kanske fyrtio år, där hennes enda hopp är att hon ska få träffa sin älskling igen i himlen.
   Glädjen över deras återseende kommer helt och hållet att regleras av deras gemensamma igenkännande av varandra närhelst det mötet sker. Det har inte skett något samröre under den långa tiden, modern har fortsatt tänka på sitt lilla barn, medan ängeln bara har svaga minnen av den unga moder hon kände för länge sedan. Men istället för att dessa hopp infrias så får barnet se en främmande kvinna, med ett ansikte som är rynkigt av ålder, med silverfärgat hår och en försvagad och krum kropp, tills hon inte längre känner igen den förälder hon väntat på. Hur är det med modern? Vore det för kvinnan, ‘vacker i hela sin själ’ möjligt att återfå sitt barn? Nej! Döden rånade henne verkligen, och det skulle inte finnas någon kraft i himlen som kunde ordna det återställandet, om det skulle vara fallet som i exemplet. Tack, gode Gud, för att det inte är så!
   Om vi då tittar på verkligheterna som faktiskt finns, och lär oss hur mycket bättre Gud är i sådana fall än vad människan kan föreställa sig. När barnet förs hit, så uppstår kärlekssträngarna som du nu är bekant med; men i det här fallet så används ett motmedel för att förhindra att det utsätts för någon otillbörlig influens förrän barnet klarar att förstå. Detta uppnås genom att en skyddsängel utses för den lilla, som nu blir hennes instruktör, barnsköterska, kan vi kalla det, och vars plikt delvis består av att utveckla den kärlek som just nu finns mellan hennes skyddsling och dennas mor, för det är aldrig tillåtet att avskilja kärlek på vår sida. Detta kan endast påverkas av moderns synd vilken skulle placera henne utan sympati med barnet. Det är här som sömnstadiets ljuva tjänstgöring kommer in i bilden med sitt fortsatta umgänge, som kan skratta åt döden och minst en tredjedel av förälderns och barnets liv tillbringas i varandras sällskap, även om modern är okunnig om detta faktum.
“Barnet är emellertid tillfreds, eftersom hennes kärlek byggs upp och stärks, medan moderns jordupplevelser blir värdefulla, fysiska lärdomar som skyddsängeln alltid är mån om att använda i sin skyddslings utbildning. Månader går, och till slut utropar moderns fortfarande värkande hjärta: “Åh! Om jag bara kunde få se henne i en dröm, så skulle jag få tröst!” och hon vet inte att hennes bön är den första vibrationen av hennes sömnminne som hela tiden strävat efter att översätta sig självt till hennes vakna timmar; men så är det.
Bönen väcker ett annat hopp:

Född ur en tilltro från djupet
i kärlekens okända, mystiska lundar,

Som känns allsmäktig över döden –
Varken jord eller helvete rår på dess krafter.

Gud hör bönen – Han hade hört och besvarat den när Han lade grunden för livets styrning – några morgnar senare vaknar modern med ett svagt minne av att ha sett sitt barn, och får tröst därigenom. Det var hennes egen lilla älskling. Självklart var det så, för det var ett minne av ett av hennes första besök. Nu blir drömmarna vanligare, barnet växer, den sovandes minne blir tydligare, umgänget blir mer intelligent och förnuftigt, tills, när det är dags för avsked, kyssen blir den dagliga sorten som då barnet går till skolan, given med en fullständig medvetenhet om att hon kommer hem igen på det sagda klockslaget.”
“Men Cushna! utropade jag när han pausade, “du kommer sudda ut till och med minnet av döden om du fortsätter.”
“Om Jesus försökte göra det och misslyckades”, svarade han, “så kan jag aldrig hoppas på framgång. Väldigt få av hans trogna följare uppskattar det faktum att han aldrig vid ett tillfälle frivilligt använde det ordet för att beskriva skiftet mellan de två tillstånden. ‘Hon är inte död, utan sover’; och de skrattade åt honom, för de visste att hon var död. ‘Vår vän Lasaros sover, jag går för att väcka honom ur hans sömn!’ Död? Det finns ingen död! Den har slukats av segern från då Jesus förde in livet och odödligheten i verkligheten. ‘Gud är inte de dödas Gud, utan de levandes.’
“Du sade att det fanns en andra svårighet när det gällde en allomfattande kännedom om sömnlivet”, påminde jag.
“Det finns ett andra och onaturligt hinder i vägen, och det är mycket väldigare än det jag har berättat om. Det har skapats och upprätthålls av kyrkan, som omöjligt skulle kunna existera i sitt nuvarande skick om sömnstadiet erkändes, och därför så måste de naturliga tendenser jag har berättat om hos barn kontrolleras och krossas som ondskefull vidskepelse och djävulens verk. Dessa fröer sås i de unga som växer upp, och där framställer de en skörd av fanatism i människan som nästan inte kan överbryggas. Detta beror på den ställning kyrkan gradvis har antagit, vilket är:
‘Allt Gud har lovat är utfört’, och därför görs inga nya uppenbarelser. Detta driver predikanten att lägga bort rollen som profet, och ta prästens eller advokatens position; det finns inget råd att söka hos Gud, han har bara en skriftlig lag att genomdriva, han behöver inte vara före sin flock och leda som en orientalisk fåraherde; det finns inga nya ängar dit fåren nu kan ledas.
   Istället måste han spela den engelska rollen och följa fåren, vilka står mer under dogmans inflytande än vad fåraherden gör. Profetens plikt är att stå uppe i tornet och ha uppsikt över både dagsstjärnan och fienden; men när trossamfundens dag har kommit, och inget mer kan förväntas, vad finns det då för behov av att stå i tornet? Låt mig tillämpa dessa illustrationer. Den moderne predikanten är lämplig för sin ställning genom en högskolekurs eller universitetsutbildning; i logik, klassikerna, akademisk teologi och den trosinriktning som han ska förklara; sådan är advokaten.
   Profeten har alltid valts ut enbart för sin förmåga att ta emot och överföra den nya uppenbarelse som Gud uttalat för världen. ‘Hör nu Mina ord’ säger Gud, ‘om det finns en profet ibland er, så kommer Jag tillkännage mig för honom i en vision, och tala med honom i en dröm’. Här finns Guds förordnande för en kontinuerlig uppenbarelse, och sömnstadiet är det universitet som den ska kungöras ifrån. Jesus läror är i perfekt harmoni med Moses lagar i det här fallet – ‘Tänk inte på hur eller vad du ska säga; för det ges till dig i samma stund som du talar’, och Petrus, under pingstdagen, bedyrar samma evangeliska sanning.
Detta är vad som sades av profeten Joel. ‘Och det ska inträffa under de sista dagarna, sade Gud, att jag öser Min Ande över allt kött, och era söner och döttrar ska vara profeter, och era ungdomar ska se visioner, och era gamla ska drömma drömmar; och över Mina tjänare ska jag under de dagarna ösa Min Ande; och de ska vara profeter.’ Det var i sömnstadiet som Gud träffade Salomo och välsignade honom med hans gåva av visdom; det var i en dröm på natten som Josef fick sin varning om att fly till Egypten med Kristus-barnet; och i samma tillstånd blev han ombedd att gå tillbaka igen, för de som sökte ta barnets liv var nu döda. Vad mer behöver jag säga? Dessa fakta är enkla: om dörrarna till sömnstadiet slungas upp, så skänks en större uppenbarelse, vilken för bort trossamfundens institutioner från Jorden, och prästyrket kommer försvinna.”
Men säkerligen skulle du inte råda människor att förlita sig på vagheten i varenda dröm?”
“Verkligen inte, min vän; jag tror du har glömt att jag nämnde behovet av att uppmuntra och skydda de naturliga tendenserna hos barn. Som alla gåvor från Gud så kräver denna en varsam utveckling och utbildning innan den kan bli helt pålitlig i sin verkan.”
“Men hur kan man skilja på det som är sant och det som är falskt?”
“Det är inte alls svårt att avgöra. I det Gamla testamentet, då Gud först utlovade en profet, så gav han väldigt noga en regel som skulle användas för att skilja den sanna människan från bedragaren: ‘När en profet talar i Herrens namn, och detta inte händer eller inträffar, så är det inte något som Herren har talat om, utan profeten har talat arrogant om detta, och du ska inte frukta honom’. Jesus bekräftar den här regeln när han säger: ‘Du ska känna dem genom deras frukter.’ Förtroende för en profet ska alltid regleras av värdet i de tidigare yttrandena, medan prövningens standard alltid är Kristus kors. Detta är emellertid inte början. Först av allt måste människan tillräckligt väl ha fastslagit en sådan uppenbarelses faktum, och detta måste och kan bedrivas exakt längs samma linjer som undersökandet av något annat främmande fenomen inom vetenskapens domäner. Skaffa först en opartisk och fullständig undersökning av den evidens som redan finns, och sedan kommer odödligheten direkt att flyttas ur trons regioner och ta sin plats framför världen som en vetenskaplig uppvisning. Men när du försöker dig på allt detta, så dundrar alla åskmoln hos det ecklesiastiska anatemat mot dig, eftersom upprättandet av detta faktum skulle vara ett nödvändigt dödshugg för deras system; och mänskligheten är ännu inte tillräckligt fri från vidskepelser för att ens sätta igång en sådan undersökning som kyrkan förklarar är ett av djävulens knep.”
“Vilket gränslöst evangelium du öppnar för blicken!”
“Detta är evangeliet, och är det inte ett sådant som vi skulle förvänta oss från en kärlekens Gud? Det är det evangelium som förlorades i Eden; knappt sett och endast vagt förstått av den gamla tidens patriarker och profeter; dess gryningsprakt besjöngs av änglarna i ‘Fred på jorden, välvilja till människorna’; under en stund strålade det med högdagerns glans kring Kristus liv; sedan började den systematiska teologins skuggor skymma det, och skymningen har fördjupats till en natt, i vars mörker människorna knappt skulle känna igen nasarén om de mötte honom. Jag drar bara undan de moln som tusentals sekter och trossamfund har samlat ihop för att dölja solen, och fri från fördomar bjuder jag in dig att se ‘vilken slags kärlek Fadern har skänkt oss’, fria från alla begränsningar som människor har påbjudit. Men nu har vi talat så mycket om den här livsfasen – kom och se den själv.”

KAPITEL 15: KOMPENSATIONENS STAD

Under vårt samtal hade vi promenerat in i en vacker dal som låg mellan dimmorna och de sluttningar där jag hade hamnat när jag anlände. Under tiden som jag lyssnade på mitt sällskaps uppenbarelser som avtäcktes för att gynna mig, så dök många och varierande tankar upp i mitt inre. En av dem gjorde ett djupt intryck på mig, och förtjänar en plats i den här dokumentationen tack vare det inflytande den utövade. Den gick ungefär så här:

På Jorden, när en dömd brottsling med lagens hjälp slits bort från sitt hem och sina vänner för att genomleva det straff som utkrävts för hans brott, så har människan, med alla sina fel och orättvisa idéer, ordnat det så att fången kan få besök vid olika tillfällen av sina vänner, utöver att en korrespondens tillåts. Jag vet att besöken inte är frekventa, och att korrespondensen är begränsad, men förordningen finns; och är det möjligt att den bräckliga, ofullkomliga människan kan ha mer nåd än Gud? Kan Gud på något vis inspirera en mänsklig handling som Han Själv inte skulle vara villig att genomföra? Kan varelsen under några omständigheter manifestera en högre grad av välgörenhet än Skaparen? Tanken skälvde bara ett ögonblick i mitt sinne – att ha låtit den stanna kvar hade vanhedrat den Oändliga kärleken; men den dröjde kvar tillräckligt länge för att fullgöra sitt uppdrag, för när den lämnade mig så tog den med sig den sista skuggan av tvivel. Från den stunden var jag tillfreds med att sömnen är den tillförlitliga plats där åtskilda själar kan mötas igen.

En bit bort på vår högra sida låg ett vackert område med mycket skog dit den stora majoriteten av våra sömnbesökare vandrade. Då vi också slog in på den vägen så upptäckte jag snart att bakom den naturliga ridån så låg ett mer välbefolkat centrum än vad jag hittills hade stött på i mitt nya liv. Det var också något halvbekant över omgivningarna som fick mig att se mig omkring och försäkra mig själv om att platsen där jag befann mig var verklig.

Jag visste att jag aldrig hade besökt den här platsen tidigare, och ändå var ingenting främmande eller obekant för mig, ett faktum som var raka motsatsen till alla andra upplevelser jag hittills fått avnjuta. Jag stod en stund och beundrade vackra vrår och rustika platser som verkade väldigt välbekanta för mig, och ibland gav eller återgäldade jag gratulationer till förbipasserande med självklarheten från en livslång bekantskap, och ändå var det omöjligt för mig att minnas när eller var vi hade träffats tidigare. Men så löste jag emellertid problemet till min egen tillfredsställelse.

Hela förvirringen i sinnet berodde på de många scener som jag så snabbt hade passerat igenom, och de olika ämnen som hade trängts i mitt sinne utan någon möjlighet att tyst bearbeta dem. Detta var utan tvivel orsaken till den förvirring som så oupplösligt beblandade de två liven och gjorde att båda var lika välbekanta.

Flera gånger vände jag mig till mitt sällskap, med förhoppningen att han skulle hjälpa mig ut ur mitt dilemma, men när jag såg att han var försjunken i en av sina funderingar så avstod jag från att störa honom, och vandrade på i tystnad.
Precis innan vi nådde fram till träden, så gick vi på en gemensam impuls bort från de mer välfyllda stråken till ett mer undanskymt tillhåll som jag på något vis visste skulle ta oss till en väldigt vacker utsikt över staden som låg framför oss. Jag tog ledningen, för det behövdes ingen guide, eftersom varje steg mystiskt nog blev alltmer välbekant för mig. Nedför den ljuvliga lilla gläntan, över den rosenklädda bron som sträckte sig över bäcken, där jag måste stå en stund och lyssna på den flöjtliknande musiken från den silverfärgade kaskaden; sedan uppför den blombeströdda banken igen mot den mossklädda stenen som stod direkt i mitt synfält. Det spelade ingen roll, snart hade jag rundat den, och…

Då upphörde behovet av frågor; där jag stod bredvid stenen så rörde jag vid den minnespunkt som Cushna hade talat om tidigare; hela tiden under promenaden så hade förberedelserna pågått, och som en blixt kom hela minnet av mitt sömnliv tillbaka till mig. Runt omkring mig låg scener som var kära för mig sedan min barndom. Åh, vilken förklaring den enda stunden gav hälften av mitt livs mysterier! Så ofta jag hade vaknat ur sömnen med en svag känsla av att ha glömt något, för förlusten i mitt hjärta kändes tung, men mitt minne hade ingen kraft att återkalla det; jag hade suckat för att förnya något fint kamratskap jag hade upplevt i ‘en dröms hugskott’; jag litade på att någon, någonstans förstod mina önskningar och uppmuntrade mina ‘dåraktiga infall’, men var, och vem var det? Något okänt inflytande verkade alltid på mig att ‘göra det där’ eller ‘gå dit’. Mina vänner tittade beklagande på mig och såg på mig som ett offer för de starka inbillningar som jag inte hade kraft att bryta mig loss från.
   Ofta när jag besökte de fattiga så såg jag ansiktet på någon av de lidande som kändes väldigt bekant för mig, och ändå visste jag att jag inte hade sett de på Jorden förut. Livet hade innehållit många sådana mysterier, vilka i min ensamhet jag, förgäves, hade försökt tränga igenom. Jag visste att det i någon gränd långt bort låg en man, sjuk och svältande, men hur jag kände till det kunde jag aldrig förklara. Jag var medveten om att om jag gick längs en viss gata vid ett visst klockslag så skulle jag träffa på den ene eller den andre, vars existenser jag inte kände till förutom genom mina ‘dåraktiga infall’, men jag gick dit och träffade dem; de behövde inte berätta sina historier för mig – jag kände till dem, genomförde min mission och gick vidare.

Tusen impulser, lika underliga som denna, hade varit mitt livs förbannelse enligt mina vänner, medan deras utveckling och eftergivenhet avsevärt hade väckt min familjs skenheliga rädslor, vilka anlitade flera läkare för att få utlåtanden, och hade varit ämnet i allvarliga samtal och många böner hos hängivna präster; men allt till ingen nytta, då den sammantagna effekten snarare intensifierade än mildrade åkomman. Jag anklagades för brist på naturlig tillgivenhet, att jag inte var mottaglig för förnuft, att jag avskydde livets normala ting och i mina vänners oro där de ville skydda mig från mig själv så var det alltid ett mysterium hur jag undslapp att låsas in på ett mentalsjukhus. Var jag lycklig? Nej! Två ständigt närvarande svårigheter förhindrade det. Mina kamraters onödiga lidande och svält, och en omättlig längtan efter något eller någon som jag inte kunde sätta ord på – en trängtan i själen som jag inte visste hur jag skulle tillfredsställa – en hunger efter någon okänd medkänsla som jag inte visste var jag skulle söka efter.

Men en stor del av – kanske hela – mysteriet hade till slut fått sin lösning, nyckeln hade hittats och hädanefter skulle livets gåta vara lätt att lösa. Var det en tår av tacksamhet som grumlade mitt öga när insikten föll över mig? Kanske det var det, för det finns minst en glädje som bara kan uttryckas tillräckligt genom tårarnas språk.
“Cushna, min vän”, utropade jag i min extas. “nu minns jag allt; men inga av de uppenbarelser du har gett mig kan jämföra sig med detta!”
“Nämen! Säger du att du känner till den här platsen?”
“Känner till! Jag är hemma nu, sannerligen. Mitt jordeliv var inte verkligt; det var sömnen – sömn där jag rastlöst drömde om detta – nu är jag vaken. Ja! Jag känner till den! Hädanefter har jag glädjen att njuta av ett helt liv i ett tillstånd där lösningen följer på mysteriet lika naturligt som frukten kommer efter blomman.”
“Kan du nu förstå allt det vi har pratat om som rört det dubbla livet?”
“Det kan jag”, svarade jag, “men hur kommer det sig att jag inte kom ihåg det ens efter min död?”
“För att du noga har hållits borta från att röra vid minnespunkten till den mest lämpliga stunden.”
“Platsen blev underligt nog mer och mer bekant för mig när vi gick där”, sade jag, “jag höll på att fråga dig varför flera gånger, fast du tänkte.”
“Ja! Jag ville inte ge dig några förklaringar. Det var mycket bättre för dig att upptäcka det som du gjorde nu; och nu när du känner dig hemma, så kan du klara dig utan mina tjänster.”
“Jag tycker inte alls om tanken på att förlora dig”, svarade jag.
“Det gör du inte; jag kommer att träffa dig då och då. Under tiden så har du många vänner här som du vill träffa, och några av dem kommer att kunna ge dig de förklaringar du önskar.”
Så var han borta – men jag var inte ensam. Hur kunde jag vara det, mitt bland de scener som var och en förde med sig mängder av upplevelser som hade legat begravda omedvetet i mitt sinne fram till nu.

Vem kan förstå sinnet? Vilka odrömda historier, uppenbarelser och möjligheter låg lagrade längs dess enorma avgrund, i vilken intellektet inte finner något ljus för att tränga igenom den. Tänk bara på minnets korridorer, och vem kan uppskatta vilka ovärderliga dokument från det förflutna som väntar på vår upptäckt? Finns det kataloger över varandet, över eoner, över epoker, som sträckte sig så långt tillbaka att till slut varenda enskild själ kan läsa om sina anor och spåra varje steg i sin äventyrliga pilgrimsresa från Gud? Vem vet? Men vem kan tvivla på att sinnet bär på hemligheter som det ombytliga köttet aldrig skulle kunna innehålla – hemligheter alltför oändliga att viskas i örat på dödligheten; deras tunga betydelse, skälvande i sensoriet, skulle splittra den och lämna den döv inför alla ljud. Jorden förstår människans sinne! Jämförelsevis har det knappt kunna förstå tanken med dess egen tillblivelse.
Men i sömnens lugna timmar så stjäl det subtila embryot från Paradiset, där dess alstrande fortsätter i kärlekens livmoder, tills det har bidat klart sin tid; då kallas själen bort och i dödens födelse ärver den ett större jag – minnet av ett annat liv, kunskapen om oväntade förmågor. Hur kan växtens och blommans hela skönhet ses när fröet precis har upptäckts? Hur kan vi känna till oratoriet när ouvertyren just har börjat? Hur kan vi måla sommaren när vi bara har känt frosten? Inte heller kan vi, som bara har betraktat sinnets vingar fladdra mot Jordens bur, beskriva dess majestätiska glidning genom himlens behagliga atmosfär.

Mina funderingar avbröts plötsligt vid ljudet av en välkänd röst helt nära mig.
“Hej, herr Fred! Så du kom hit till slut!”
“Ja, Jemmy, nu är jag här.”
“Jag hade ingen aning om att du skulle komma till den här vägen så snart. Är det inte vackert? Har du varit uppe i bergen?”
“Jag vet knappt var jag har varit, Jemmy, jag har sett så mycket.”
“Har du träffat någon än?”
“Inte här; men jag har precis upptäckt stället. Cushna berättade det inte för mig; han lät mig upptäcka det på egen hand.”
“Det låter precis som honom; han ger en alltid överraskningar!”
“Det är min erfarenhet också”, svarade jag, “ända sedan jag kom hit.”
“Det gör inget, herr Fred, du kommer snart träffa någon. Vi ses när jag hittat honom!”

Iväg for den käre gamla vännen för att berätta nyheten om min ankomst, och lämnade kvar mig för att minnas de fina stunderna från det kamratskapet. Jag kan inte ens försöka räkna de många händelser som dök upp där han varit en del av dem, men jag ska nämna en lärdom som han lärde mig som, tror jag, måste ha haft ett omedvetet inflytande på mig i det lägre livet. Det kom upp när jag uttryckte min förvåning över att infödda afrikaner behöll sin färg i det här livet. Den käre, gode kamraten svarade att det hela var av Herrens godhet, att varje färg, liksom varje trakt och släkt återfanns i himlen; och sedan fortsatte han; Det fanns många som hatade mörkhyade och tyckte att de inte borde behandlas likadant som de ljushyade, de ville inte gå i skolan eller till kyrkan med dem, ville inte äta med dem eller beblanda sig med dem på något vis, men när de kom till himlen så märkte de att mörkhyade var lika goda i Herrens ögon som ljushyade, och då fick de beblanda sig med dem.

Jag kommer aldrig glömma hans munterhet när han undrade vad de ljushyllta skulle göra om de vägrade att gå uppför den gyllene trappan bredvid de mörkhyade, för det fanns väldigt många “mörkisar” och de gick upp där hela tiden. Fast å andra sidan, fortsatte han medan han såg allvarligare ut, så skulle det ha varit väldigt svårt för den mörkhyade om Herren hade ändrat hans färg, för alla skulle ha skrattat åt honom och sagt: “Jag sade ju det”, och det skulle ha fått honom att känna sig hemskt dålig. Men Herren skulle inte gå med på det, så därför lät Han alla behålla sin naturliga hudfärg tills kärleken regerade, och ingen tänkte något alls om någon annans hudnyans.
   Jag tänkte att det låg en hel bok av sanningar i hans enkla filosofi, vilka mer lärda människor skulle må bra av att begrunda.
   Den välbekanta frasen från den före detta slaven, som verkade komma till hans läppar som det naturliga svaret på all villrådighet: ‘Det hela är av Herrens godhet’, förde bort mina tankar från individen till staden som låg framför mig – staden som var så full av nyfunna minnen som jag av egen erfarenhet hade lärt mig att kalla för Kompensationens stad, för att den innehöll flera funktioner av den karaktären än någon annan som jag kunde komma ihåg. I mitt gamla liv hade jag ofta drivits till kanten av ateism, i ett fruktlöst försök att försona livets orimligheter med tanken på en rättvis och nådig Gud.

Varför skulle mannen som föddes blind tvingas uthärda försmädligheten i att tigga ihop sitt dagliga bröd med de etthundraen svårigheter som följer med fattigdomens lott; medan mannen som låg i lojhetens och lyxens famn skulle få alla de fysiska välsignelser som naturen kunde ösa över honom? Enligt vilken lag hittade genialitet och fattigdom en sådan attraktion i varandra, medan intellektuell inkompetens och välstånd gick hand i hand? Var fanns rättvisan i ett liv med påförd smärta som hade sitt ursprung i någon annans synd? Var fanns rättmätigheten som gav sitt inflytande till tyrannen och förtryckaren, medan det hederliga helgonet lämnades obemärkt utan något svar på sin gråt? Jag var inte på något vis den ende som hade förbryllats av sådana undringar, men från mitt nya perspektiv så kunde jag tolka dessa problem i ett annat och bättre ljus. Jorden är varken livets omega eller dess alfa; faktum är att den inte är helheten utan bara en del av den. Det är hennes okunskap och felaktiga bedömning av Jorden som gör att människan ger sitt tillstånd ett orimligt värde. Saker fick en helt annan aspekt genom de förklaringar som mitt minne bidrog med till mitt nya tillstånd. Jag minns hur jag hade sett den blinde mannen gå in i den staden medan hans kropp sov, och hur jag förstod att han själv inte var blind, utan defekten låg i det instrument han verkade genom. Det är bara på den dödliga, den övergående sidan som dysterheten finns; på den odödliga är hans syn ogrumlad; därför så motsvarar hans timmar i mörker bara andras sömn. Hans minne kanske är starkt nog för att föra med sig medvetenheten tillbaka till Jorden om vad som pågått; men vem kan säga att resignationen i dessa barn av mörkret inte beror på ekot från deras sömnliv, som fortfarande ger en genklang under deras vakna timmar? I den här staden är de dövas öron obehindrade, de stummas tungor lossade, de stympade springer, den mentalt utmanade förstår, de lama glömmer sin fastlåshet, och de sängbundna känner styrkan återvända; sådan är en del av den godhet som Herren visar de missgynnade på Jorden under deras sovande timmar; så kallar jag det inte med rätta för   Kompensationernas stad?
Det här är minnen av tacksamhet och hopp, men det finns andra som är än viktigare vilka jag, för de varningar de förmedlar, inte vågar föra vidare i mitt meddelande genom dimmorna. Jag har i den här staden ofta bevittnat hur en mor vädjar till sitt barn att hålla det ännu ouppfyllda löftet som förseglades genom dödens kyss, men sedan har glömts av eller ignorerats; jag har sett vänskapens mask slitas av från hyckleriets ansikte; hör den ljugande tungan övertygas av sina egna uttalanden; sett den låga intrigmakaren avslöjas framför sitt offer; har hört de längtande kärleksråden till oberäkneliga barn; bevittnat medkänslan och ömheten som sköljts över den missgynnade och den överdådige, och lyssnat på försäkranden om de käras närvaro – osedda och ohörda i prövningens och frestelsens timma. Jag har sett det fortsatta umgänget mellan själar som dödens kyla inte haft makten att bryta upp; och möten mellan vänner som, i sin förtvivlan, fåfängt hade föreställt sig att de aldrig mer skulle få se varandra igen.

Åh, ni av Jorden, som från någon älskads snart slutna läppar, har fått ett förtroende eller ett uppdrag som de inte kunde stanna kvar för att genomföra, jag ber er att minnas hur heligt ni lovade att utföra de avskedslöften som ni sedan har underlåtit att uppfylla, då ni har glömt kroppen som smulas sönder i en fjärran grav. Det är inte din far, mor, vän som ligger där; de är inte döda! De är inte borta! I sömnens tysta korridorer träffar du dem fortfarande, natt efter natt. De känner din trolöshet och att du inte hållit ditt ord; gång efter annan har de med allvar vädjat till dig, lika ofta som ditt löfte har upprepats, tills inte en utan hundra brutna eder har registrerats på din själs räkenskaps tavlor. Stå stilla en stund, så kommer du känna tyngden av dessa ouppfyllda löften som ligger på ditt samvete, tills dess lilla röst ropar av plågor, och ber dig hålla ditt ord. Varför gör du det inte? Nu är det inte en fråga som är mellan dig och din vän; han har kallats till Guds inre fristad, som Själv nu kommer försvara Sitt helgon och utkräva betalningen för ditt svek. När morgontimman kallar dig tillbaka till Jorden, hur ofta ringer ekot från din senaste försäkran i dina öron? Sluta nu och var stark; stig upp och behåll din integritet i både ande och handling innan tyngden av din mened blir för stor för din själ att bära. Och du som gråter, titta upp! Hyssja din sorgs röst och torka dina fuktiga ögon. De älskade har inte försvunnit; deras kyssar dröjer sig fortfarande kvar som nya på dina läppar. De ömma tonerna, som fantasins svinnande vibrationer, som vann dig när du först öppnade dina ögon är inte alla illusioner; dina kära har varit med dig. Du förde med dig nyheter till dem om den senaste dagen, och de har berättat om sina för dig där ovanifrån. Kan du inte känna trycket från deras omfamningar ännu? Och de förväntar sig att du ska hålla ditt löfte idag. Åh nej; de är inte förlorade, utan Jesus älskade dem så att han drog dem lite närmare sig själv, där de kunde vila i frid, ‘Bortom hjärtats sorg och besvär.’
Deras exaltering har inte upphört – den har bara ändrat tiden för ert umgänge från de ovissa säsongerna under Jordens dag, till de lugna och fridfulla timmarna under natten. Tänk efter en stund; är du inte medveten om hur mycket deras kärlek har stärkts? Så har också atmosfären kring deras nuvarande liv utverkat ett liknande resultat i dig; och detta, vårdat och fortsatt, kommer att lyfta upp dig och när de drar dig med sig närmare Gud, kommer de till slut föra dig dit där de är. De är fortfarande mer dina i detta heligare umgänge än vad du någonsin känt tidigare; men de har hedrats genom valet av dem av de som Kristus kallar ”hjälpande andemänniskor, utskickade för att bistå dem som ska vara frälsningens arvtagare.”

KAPITEL 16: KOM HÖGRE UPP

Om en ängel hade besökt mig på Jorden – och när jag säger ängel, så menar jag inte någon av de ovärderliga helgon som vi är vana vid att kalla för förklädda änglar, utan en verklig, levande, ortodox ängel med skinande skrud och snövita vingar – och talade om för mig att jag hade så många vänner i skapelsens hela värld, så skulle jag knappast ha kunnat tro honom. Men vid det här laget började jag veta hur näst intill omöjligt det är för människan att förstå mycket av sitt verkliga jag på Jorden. Låt henne för en gångs skull få åtminstone en tillfällig inblick i sakers verkliga tillstånd, så kommer hon att ödmjuka sig ner till marken, och bönen i tilltro – inte på ett livlöst trossamfund, utan på den levande Guden som är inneboende, verklig, påtaglig för själen – skulle bli: “Led Du mig vidare”. Vid floden av dess uppenbarelse, som kommer som en tidvattenvåg – så som det återvändande minnet av mitt sömnliv just hade överväldigat mig – så skulle den föra bort all tyranni, allt förtryck och själviskhet. Det skulle bara behövas en glimt, ett dop, ett slag; segern skulle ha kommit och människans verkliga syskonskap skulle för alltid vara ett etablerat faktum.

Hitintills hade jag inte medvetet kunnat kalla någon människa min vän i ordets verkligaste betydelse; inte för att jag saknade en önskan om att göra det, för Gud är vittne till den smärta som jag sörjde min ensamhet med, utan för att omständigheterna inte tillät det. De som genom sin ställning kunde ha fyllt en sådan plats såg på mig som en knäppgök som knappt hade rätten att finnas, utan något enda intresse för livets legitima strävanden, och offer för en morbid frenesi som ledde mig att tillbringa min fritid bland de vulgära fattiga. Hur skulle jag, med mitt hat för konventionellt hyckleri, ha kunnat hoppas på att hitta en likasinnad vänskap bland dessa? Jag kunde ha köpt etthundra umgängen från den enorma klass som sålde sitt sällskap för sedlar, men floskler och smicker är inte mat för hungriga själar, inte heller är slaveriet mindre nedvärderande för att dess kättingar är av guld. Jag kunde ha hittat många sanna och likasinnade hjärtan längs gränderna och gatorna jag så ofta besökte – och i hemlighet så insåg jag mer än en gång något om hur det kunde ha varit – men samhällets ogenomträngliga barriär, vilken förbjuder människors syskonskap, tog över.

Inte för att jag var orolig för min egen del, men det öppna igenkännandet av sådana bekantskaper skulle, ovanpå mina många andra ”excentriska” sidor ha utgjort den önskade, saknade evidenslänken och så skulle väggarna för något privat ”pensions-boende” ha satt stopp för det lilla solljus jag kunde föra med mig till dessa olyckliga platser. Jag var utan vänner i livet, det fanns ingen tvekan om det. Det var mitt kors, ett sorgligt och tungt ett, men jag försökte bära det, och jag märkte att det blev lättare när jag blev vän med andra som var mycket mindre gynnade än jag själv. Den ensamma längtan, var det inte Jordens vibration av vänskaper som jag avnjöt varje natt i det här andra livet? Som kompensationen för det ena kämpar för att läka det sår det finner i den andra! Här hade jag så många vänner, boende på båda sidor av livet, att alla försök att ge form åt en plan för hur jag kunde besöka dem alla misslyckades, så till slut bestämde jag mig för att låta saken ordna sig själv.

Det fanns en byggnad i staden som var av särskilt intresse för mig, och dit vände jag först min uppmärksamhet. Det var mötesplatsen för de gatuförsäljare som i stora städer tjänade ett osäkert levebröd genom att sälja tidningar och tändstickor, och som de kallade “Universitetet”. Jag tillbringade många nätter på den här platsen där jag betraktade hur besökarna med förtjusning uppskattade allt som bjöds på här som balanserade upp svårig-heterna i deras andra liv, och där jag lyssnade på de många erfarenheter som alla hade att berätta om. Även här var det inte sällan en eller flera ljusa andemänniskor från ännu högre regioner som kom för att betjäna dessa små hungriga och ruggiga vandrare. I sådana stunder var alltid svårigheterna i deras öden ett samtalsämne, och ängel-läraren visade och illustrerade tålmodigt och kärleksfullt hur ‘dessa tillstånd av lidande, som endast varar en stund, leder till en långt mer övervägande och evig tyngd av glädje’; och arbetade året om för att lära sina åhörare om dessa återgäldande vänliga handlingar som så enhetligt utmärker hur man behandlar varandra i den här klassen.

Människor undrar var dessa barn, uppfostrade bland rännstenarna, lär sig dessa medmänskliga och omtänksamma handlingar, vilka i sina rena motiv får den så kallade kristna filantropin att rodna; var de får lära sig att hjälpa till att bära varandras bördor – var de först instrueras i hur den gyllene regeln ska tillämpas i praktiken? Jag kan besvara den frågan. De instrueras i himlens grundskola, dit de kallas medan deras kroppar sover i mörka vrår och trapprum, under tunnor eller vagnar, eller i din kristna stads uthus. Änglar, som har lärt sig Guds kärleks djupare hemligheter, träffar dessa avskydda och utestängda barn där, lär dem om hemmets geografi och visar dem det säkraste sättet att nå den vilan som fortfarande återstår. Hur skulle deras nakna och köldbitna fötter kunna gå på din kalla teologis skarpa och isiga spetsar medan de ylande vindarna av vildsint fördömelse rasar runt med hotfull styrka. De skulle halka, falla och deras små själar skulle ligga i manglade högar vid foten av någon avgrund av sekteristiska åsikter om att de aldrig skulle kunna komma in i himlen den vägen. Men frukta inte, änglarna vet vägen, och under sina drömmars lektioner färdas dessa små pilgrimer hemåt genom den skonsamma kärlekens gröna ängar, ledda av den en gång utstötte Jesus. Du behöver inte oroa dig över deras välbefinnande för att de inte lever upp till din sekteristiska standard, när du kommer hit så kommer du märka att många av dessa som du en gång kände väntar där och sjunger ett ”Välkommen hem”.

Etthundra glada röster hälsade mig när jag gick förbi bonaderna som hängde över ingången, och genast var jag omgiven av en grupp vänner som var ivrig att omfamna mig. Här fanns det inget behov av betänkligheter; jag kunde lyfta upp de små fnittrande glyttarna i mina stora, klumpiga armar och pussa och krama dem så mycket jag ville, för vi var alla bröder och systrar.

Det verkade nästan omöjligt att förstå att dessa skrattlystna barn var desamma som bara en eller två timmar tidigare, med hungriga magar och darrande kroppar, kämpade i de bråda folkmassorna i upptagna städer, ömkansvärt vädjande till den okänslige förbipasserande att köpa en tidning eller en ask tändstickor i hopp om att transaktionen skulle säkra en måltid. Ändå var det så. Och jag undrade vilken konsekvensen skulle ha blivit om slöjan kunde ha lyfts från ögonen på någon av de som så otåligt knuffade barnet åt sidan; om han hade kunnat förstå att om en kort timma så skulle den otvättade, ovårdade rännstens-ungen stå i några av Guds änglars sällskap, i kompensationens land? Om den enkla sanningen om de nattliga fördelarna för dessa om dagen frustrerade små bara kunde bli känd, så annorlunda deras lott skulle bli! Vilken service av budbärare som skulle upprättas genom dimmorna! Men skulle inte borttagandet av svårigheterna nödvändiggöra att kompensation upphörde?
Om så vore, så skulle lindrandet av kroppens onda köpas genom uppoffringen av själens välbefinnande, och det skulle bli ett alltför högt pris att överväga. Nej, det får det inte vara. Gud vet bäst; men himlen förbjude att den här tanken på deras kompensation skulle begränsa handen som sträcks ut för att rädda eller frälsa. Guds tjänstgöring är att motverka människans försummelser, men skörden av ett sådant underlåtande hos människan kommer att behöva hämtas in om och om igen.

Dessa återföreningar har en annan, och i vissa avseenden kanske ännu mer behaglig sida än den jag har dröjt mig vid. Dessa barns före detta kamrater och sällskap träffar dem regelbundet igen, och sätts till att bistå sina mindre gynnade vänner. Det är väldigt rörande att lyssna på deras berättelser om de glädjeämnen de har kommit till, och kontrasten till deras nuvarande liv mot det som bara lyssnaren är bekant med. Hoppet inspireras i den dystra själen, och tusen spekulationer görs kring varför och var någonstans något uppenbarligen otursamt har hänt, tills den unge odödlige utropar: “Men det kommer bli bra, det måste bli bra, och när du kommer hit – det kommer inte dröja länge – så kommer vi ihåg att titta och se hur det blev bra”. På det viset lugnas de, och trösten droppar in i deras liv, vilket stärker dem att bära sin annars outhärdliga börda.

Jag var inte klar med mina hälsningar förrän draperierna återigen drogs åt sidan, och en annan besökare kom in, vars uppdykande orsakade ännu mer uppståndelse än mitt eget. Jag visste det inte först, men efteråt kände jag igen honom – Arvez – som hade burit min lille skyddsling från mina armar när jag låg på sluttningarna. Jag kom också ihåg flera föregående besök som han hade gjort till “Universitetet”, och sedan blev jag medveten om föremålet för hans nuvarande mission.

Kroppens kommande upplösning känns i varje fall till i förväg på den här sidan av livet, vare sig det sker genom en olycka eller en sjukdom. I det läget så kan livsskörden utrönas, själens tillstånd när den går in i odödligheten blir känt, och dess första boplats tilldelas den. Härifrån presenteras själen som ska födas för sina nya omgivningar medan den sover, och blir på det viset bekant med sitt kommande hem. Detta var Arvez uppdrag, och det fanns inte en enda i samlingen som inte visste det; allas blickar fästes på honom, varje barn tryckte sig nära honom, och i allas ansikte stod den hoppfulla frågan skriven: “Är det jag?”

Var det en skugga av besvikelse som for över ansiktena när budbäraren hittade och valde ut det barn han sökte? Om det var så, kan man bli förvånad över det? De visste att lidandet, umbärandet och svårigheterna för den tursamme snart skulle vara över; och för deras egen del visste ingen hur länge kampen skulle vara, eller hur ond den fortfarande kunde bli. Trots detta visade de på ett hjältemod i det allmänna bifallet som de gav till det rop av glädje som kom från en vän som kände den lycklige gossen väl.
“Det är Halte Jack – men jag är nästan lika glad som om det var jag.”
Det fanns inga tecken på någon olycka eller deformitet som rättfärdigade smeknamnet som hans vän beskrev honom med, men det väckte ingen förvåning hos mig, av den orsak jag redan har förklarat, att kroppens deformiteter inte bevaras i själen.
Så fort beslutet hade tillkännagetts, så öppnade gruppen sig för att släppa fram gossen till Arvez, som lyfte upp honom i sina armar, gratulerade och kysste på honom, varpå ett till jubel bröt ut som fick platsen att runga. Den kyssen var dödens försegling på hans ögonbryn, ett evidens som skulle överföras till kroppen, så att tecknet skulle bli känt och läsas på Jorden att han snart skulle kallas till himlen.
   Pojken som uttalat hans namn följde honom när han gick fram, och när jublet var klart tittade han upp på Arvez och frågade:
“Kommer han snart hit?”
“Så snart vi kan ta med honom”, var det vänliga svaret.
“Jack, du går väl inte och glömmer oss när du kommer hit, eller hur?”
“Såklart inte! Vadå, skulle jag inte komma hit precis som jag gör nu? Såklart jag gör det.”
“Okej, Jack; jag ska lita på dig, och när jag vaknar ska jag försöka komma ihåg att du är på väg, och jag ska ta hand om dig tills du gör det.”
“Gud välsigne dig”, sade Arvez, när han vänligt klappade det trofasta lilla huvudet. Sedan vände han sig om för att bära med sig pojken så att han fick se sitt nya hem. Jag var ivrig att, om möjligt, få veta deras mål, så jag vände mig mot dörren där Arvez väntade en stund.
“Vart tar du med honom?” frågade jag.
“Till en systers hus som inte är helt okänd för dig; vill du följa med oss?”
“Det gör jag gärna”, svarade jag, “men kommer han att bo med henne?”
“För stunden. Han behöver instruktioner och vägledning, och hon har åtagit sig det uppdraget.”

Vi färdades vad som måste ha varit en lång väg, men processen med att röra sig genom luften är inte på något vis tröttsam, och tiden ägnades åt att lyssna på pojkens många frågor som tålmodigt besvarades av Arvez. Det fanns inget behov av mina inlägg, för svaren som gavs så vänligt till pojken var fulla av information för mig också, även om jag mer än en gång förundrades över den omtanke och det tålamod som visades under svaren på frågor som på Jorden skulle ha frestat på jämnmodet hos den mest överseende.
   Vi passerade flera städer av avsevärd storlek, vars många olika slags skönhet var en aldrig sinande källa till beundran, inte bara för Jack, utan även för mig. Varje föremål var bara ännu ett tecken på de trevligheter som låg framför mig, när möjligheten skulle ges för att ledigt besöka varje plats och smutta på den kunskapens sötma som fanns i överflöd. Det fanns städer där som jag föreställde mig, och som sedan har bekräftats, som var originalen som Rom, Aten, Karthago, Babylon, Thebe och Nineve sökte efterlikna under de dagar då deras skönhet var som störst.

Knoga på, åh fromma själ; men vad om dina pilgrimsfötter på Jorden aldrig får stå på ditt hjärtas önskans heliga skrin; vad om dina tårdränkta ögon aldrig får se landet som dina fränder kallar det ljuva namnet hem! Alla dina aspirationer väntar på att du kommer till långt vackrare skepnader där den eviga dagen dväljs för alltid. Juden vars vandrande fötter aldrig har stått på Olivberget, muhammedanen vars blick aldrig fallit på Meckas moskéer, katoliken som fåfängt hoppats och längtat efter att få beskåda Vatikanen, den kristne som resultatlöst drömt att han en dag skulle stå innanför Betlehems murar eller klättra uppför Golgata, och varje uppriktig själ som hade någon helig fristad, där, med bara fötter, deras ande skulle falla i dyrkande beundran; var modig, när kärleken har smitt sitt renande verk i ditt hjärta, när dina händer har mjuknat under vänlighetens beröring, när tillgivenhetens fyrbåkar tänds i dina ögon och din själ kläs i välvillighetens och förlåtelsens kappor, när Guds Kristus föds i dig igen, och du genom vedermödor har döpts i Honom, så kommer du finna ett bättre mål än vad du längtar efter, och insikten ska vara långt bortom din förväntan på det hem där själen i alla avseenden ”ska bli tillfreds när den vaknar i Hans likhet.”

KAPITEL 17: EN POET I SITT HEM

Det var emellertid uppenbart att ingen av alla dessa städer var målet för vår färd. Vi hastade vidare och vidare, och varje plats bjöd på än mer skönhet, vilket frambringade en djupare känsla av beundran eller översköljde oss med den tysta förundrans outgrundliga djup, tills vi nådde fram till en räcka av kullar som verkade ha beklätts med alla dofter och all prakt i hoppets idealiska tillblivelse.
Här stannade vi till. Under oss, nära bergets fot på den mjuka sluttningen, låg ett enskilt hus, inte stort jämfört med många jag nyligen hade sett, men perfekt i hur det besatt alla drag en konstnärlig själ kunde önska sig. Det var som en förverkligad dröm där någon trött målare, musiker eller poet hade sökt – och funnit – vila. Naturens själ hade varit trädgårdsmästare i landskapet som låg framför oss. Jag menar inte på det vildvuxna, snåriga och oordnade vis som Jorden kallar för natur, med spridda ogräs, grenar och tistlar i vild förvirring överallt – utan den sköna ängel som, skyggande inför människans olydnad, drog sig tillbaka med alla sina vänner till himlen, där hon kunde fullända sitt hantverk i ostörd frihet, och ta fram de drömskisser och ideal som borde födas inuti människornas växande själar. Här hade Färgerna uppvaktat, vunnit och levde nu i ljuv trohet med Musiken. Framför mig låg Skönhetens, Förtrollningens, Harmonins, Nådens och Rytmens lusthus, där vart och ett hade bjudning i någon av de hundratals väldoftande salarna av dungar eller kullar eller bergspass. Ekot och Sången bjöd på sin roundelay längs höjderna för vilken sjön krusade sitt godkännande i silveraktiga toner; fåglar med drömlika plymer drillade sina hymner i träd med ständigt frodig grönska, genom vilka briserna andades blommornas hänförande parfymer; och över allt detta rullade himlen ut sin bonad av stämningsfulla nyanser och skiftningar, vilka inte har någon motsvarighet på Jorden.

Flera vänner kom ut för att möta oss när vi närmade oss huset, varibland jag kände igen en kvinna som ofta besökte “Universitetet” och som var en storfavorit bland barnen. Så snart Jack såg henne så hoppade han framåt full av ömhetsbevis. Det fanns ingen blyghet eller vulgaritet i hans utstrålning – detta rännstensbarn – för hade inte sömndelen av hans liv använts för att utbilda och förbereda honom för plikterna och nöjena i det här hemmet, och även om omständigheterna i hans vakna tillstånd hade tvingat honom att anta en annan förklädnad, så hade hans kungliga ursprung upptäckts, och hans rätt var nu oomtvistad. Han var son till en kung som förts hem från exilen, och inga frågor ställdes om var han hade vandrat och vilka han umgåtts med och vilken ställning han haft, utan det räckte att han hade hittats, och även om hans besök bara kunde pågå i korta stunder, så visste alla att hans frånvaro aldrig mer skulle bli särskilt lång.

Gratulationer och hyllningar fyllde stunden mellan vår ankomst och Jacks avsked, för morgonen på Jorden kallade honom snart tillbaka till försäljningen av tändstickor, och den tärande hostan skar hårt på livets strängar. Åh, vilken kontrast det var mellan de två tillstånden! Så ignorerad på Jorden, så hyllad och välkomnad i himlen! Men några kommer fråga mig varför han inte hade någon kunskap – inget minne av detta faktum, om det nu är ett faktum! Jag svarar, för ni har blivit skolade att tänka och fortfarande nära tanken på att alla drömmar är hjärnans fantasifoster, och att sömnlivet bara är myter och fantasi. Gud gav Salomo löftet om hans visdom i en dröm, och använde samma metod för att be Josef föra Jesusbarnet till Egypten, och om Han inte förändras så använder Han samma vägar nu, men vi föraktar dem ändå, så rikta ert misstag till Gud. Det är mitt svar på ert varför.

När tiden kom för Jacks avsked så följde Arvez med honom fram till gränsen, men jag stannade kvar för att tillgodose en önskan jag länge haft om att få samtala med vår värdinna. Arvez hade helt rätt när han sade att hon inte var okänd för mig. Personligen hade jag träffat henne vid många tillfällen då hon tjänstgjorde hos de boende på “Universitetet” – men jag kände henne på ett mer djupgående sätt; hade inte hennes dikter varit mitt nästan enda sällskap under mitt jordelivs ensamma dagar? Hon hade verkat förstå livet, så som jag kände det, med dess djupa själslängtan och obehjälpta hjärtesorger, nästan som en likasinnad själ, men hon hade segrat och hittat ett lugn som jag fåfängt söker efter. Jag hade lärt mig av minnestalen som gavs till världen efter hennes bortgång att hon hade fötts in i kyrkan, men hennes far, som var en präst, värderade sin tro som om den var en gudomligt vävd silkestråd med syftet att leda pilgrimerna till deras hem, och inte som ett taggtrådsbeklätt järnstaket som skulle trötta ut och skada de oförsiktiga.

Sin utbildning hade hon fått i kärlekens tjänstgöring, så som varande både kärnan och de yttre gränserna för alla sanna religioner, och under dess ständigt breddande och fördjupade inflytanden hade hon förts fram som ovanpå en majestätisk flod ut i sin Guds oändliga hav. Ja, hon drev ut, men när hon gled fram så sjöng hon till himlen – berättade om alla sina djupgående upplevelser, reflekterade tillbaka solskenet som föll på hennes själ, så att hennes röst bringade ett underbart lugnande inflytande på de stormar och bekymmer som omgav mig. Hon verkade känna höjderna och djupen, längderna och bredden på den sagolika kärlek som bodde i hennes hjärta, och när stormarna svepte över henne så sjöng hon om lugnet, och vävde samman de två så nära att det inte fanns utrymme för några tvivel kring vår säkerhet. När nattens rättegång svartnat och ingen vänskaplig ljusstråle lyste för att visa vägen för hennes fötter, så besatt hon tillitens vingar med vilka hon kunde resa sig, och långt ovanför dysterheten se efter vart Rättfärdighetens sol steg upp med strålande löften om dagen. Från sådana alpina höjder kom hennes sång utan minsta darr av tveksamhet, en vägledande röst som bjöd mer oupplysta själar att följa henne, så som hon hade följt Kristus. Jag hade följt henne, och nu stod jag intill henne för första gången på hennes egen nivå. Var det att undra på att jag önskade stanna kvar och ösa min själs tacksamhet över henne för allt hon hade gjort för mig?

Vi betraktade Arvez och hans skyddsling tills de försvann över kullarnas krön, och sedan vände hon sig om och tog min hand och sade:
“Nu kan vi prata, och får jag hälsa dig välkommen!”
“Och får jag tacka dig för allt du har gjort för mig, med din penna”, svarade jag.
“Men de tacken beror inte på mig, min broder, de är Guds; Han har fyllt min bägare till brädden av nåd så att den måste flöda över; och vilken musik som än ljudit i mina verser så kom det inte från koppen utan från de välsignelser som fyllde bägaren.”
“Det vet jag”, svarade jag, “och min själ gläds åt Hans namn; men jag kan inte glömma bort det faktum att instrumentets form har mycket att göra med musikens ljuvhet.”
“Ja, så är det”, svarade hon, med en fjärran blick i sina ögon och en mjuk ton i rösten som knappt kunde urskiljas, “men till och med då är tacksamheten dubbelt Hans, för formade Han inte även bägaren? Kom in i trädgården”, lade hon till, som om hon inte önskade gå vidare med ämnet, “där vi kan samtala bland blommorna. Är det inte kompensation för Jordens alla svårigheter att gottgöras med ett hem som detta?”
“Det är det verkligen, men ändå är detta knappast din idealbild av himlen.”
“Nej, inte mitt gamla ideal; men jag kan se var jag, i sällskap med hela mänskligheten, begick ett stort misstag. Vi är inte rädda att känna igen fakta eller erkänna ett tvivel här av rädsla för att avslöja någon svaghet i våra läror, så jag kan möta den svårighet som ibland stiger som en skugga av en rädsla, då jag begrundade den plötsliga överföringen av en själ från Jorden till att vara i Kungens närhet. Då var det en ständig kamp för tilltron att skaffa sig något som liknade en tydlig uppfattning om himlen. Om du har försökt lyssna på dess musik så fanns där alltid en slags skräck för att man kanske skulle få höra ett disharmoniskt ackord från en röst som ännu inte hade haft tid att lära sig sången; du kunde aldrig titta med stadig blick på dess invånare utan en skälvning av rädsla för att någon skulle hittas vars skrud fortfarande bar spår av en fläck. Dödsbädden, i synnerhet i en del fall, verkade vara för nära tronen för att den skulle vara helt säker.”
“Och nu?”, undrade jag.
“Nu kan jag bäst jämföra Jordens idé om himlen med en bergklättrares upplevelse, som vid gryningen börjar vid värdshuset och ger en längtansfull blick åt den topp han önskar nå. Tilltron tar ett stort hopp och står som en kunglighet ovanpå den tornande höjden, skrattande åt de mödosamma som klättrar, vilar och halkar så långt bakom. Men tilltron är inte någon turist, och i sitt gigantiska hopp framåt har den inte fört med sig något annat än sin föreställningsförmåga; han som använde sig av den står fortfarande bland sina medvandrare, och i sin trots mot detta, kommer han känna sig tvungen att klättra uppför den branta stigningen med försiktiga steg, eller så kommer han aldrig nå sitt mål. Ändå är tilltron god; för den ger genom sin självsäkra tro på framgång kraft åt stegen, och övervinner de tusentals tvivel som andra kommer att lida av på grund av svårigheterna på vägen.”
“Om det då var möjligt för dig att skriva igen, så skulle du sjunga om dessa senare erfarenheter?”
“Möjligt att skriva!” utropade hon, med en viss förundran. “Varför skulle jag inte skriva nu, likaväl som de andra sjunger? Alla sorters genialitet i det dödliga tillståndet kan endast uppleva sin födelse – tillväxten, expansionen och fruktbärandet återstår för oss. En ton av musik andades en gång ut där nedan från en ängels läppar, men Jorden har aldrig hört hela hennes sång; barnaktiga fingrar knäppte på strängarna, men harpan kunde inte stämmas under konflikterna mellan världens disharmoniska ackord; så hur kan då köttet uttala någon dom över världarnas hymner? Tack gode Gud, jag kan skriva och gör det fortfarande. Jag lärde mig bokstaverna på Jorden; nu försöker jag stava de ord som jag ska använda för att skriva mina sånger i himlen, dag efter dag; och eftersom du har hört min första, så låt mig sjunga en av mina nya sonetter för dig.”
Hon vände sig om och sprang in i huset när hon sagt detta, men kom nästan genast tillbaka med en bok, från vilken hon läste följande; vilket jag återger här med hennes tillstånd;

WAITING

Waiting now upon the threshold,
Just within the porch of life;
Safe from all the storms and tempests, –
Hushed the discord and the strife;
Stilled the heart with its wild beatings,
Calmed the hot and fevered brain
Waiting now, and resting sweetly,

‘Till the Master comes again.
Waiting, where the rippling wavelets
Of life’s river lave my feet;
Washing off the stains of travel,
Ere the Master I may greet;
Till the voice is full and mellow,
And I learn the sweet, new song;
Till the discord is forgotten,
That disturbed my peace so long.

Waiting, till the wedding garment,
And the bridal wreath is here;
Till our Father’s feast is ready,
And the bridegroom shall appear
Till the seeds of life have blossomed,
And the harvest-home we sing.
Gathering up my life’s long labours
for my bridal offering.

Oh! ‘tis not as men would teach us –
just one step from earth to God;
Passing through the death-vale to Him,
In the garb that earth we trod;
Called to praise Him while aweary,
Or to sing, while yet the voice
With love’s farewell sob is broken,
Could we, fitly, thus rejoice?
No! we wait to learn the music,
Wait, to rest our weary feet;
Wait to learn to sweep the harp-strings

Ere the Master we shall meet;
Wait to tune our new-found voices
To the sweet seraphic song;
Wait to learn the time and measure,
But the time will not be long.

Wait to understand the glory
That will shortly be revealed
Till our eyes can bear the brightness
When the book shall be unsealed.

Oh! the vision would o’er power us,
If it suddenly were given
So we wait in preparation,
In the vestibule of heaven.

Medan hon läste upp, eller snarare andades fram raderna i sin dikt så gick vi nedför kullen, men hon drog mig gradvis in i sitt tillstånd av glömska för de yttre omgivningarna, vilka som bäst endast var himlens stillastående egenskaper – lugna tribut till himlens egen själ; men i hennes röst som gjorde mig upprymd i sin passionerade känsla – i de ögonen som tittade bort i en tålmodig längtan längs hoppets vyer – så verkade jag fånga en glimt av själva himlen, och den absorberade mig. Hennes uppläsning var en lugn bikt om förlitan på Gud, och även om variationerna i hennes röst lät som att hon var långt bort, ja, till och med i sin Mästares närvaro, så dröjde hon sig kvar vid varje återkommande “waiting” som om hon ur dess djupa källa hämtade hela ljuvligheten i försäkran om att “de också betjänar som bara står och väntar”, och var motvillig att vända sig bort från den uppfriskande brisen. Hon hade glömt bort mig – allting utom sin Gud som hon umgicks med på ett så ljuvt vis, och det fortsatta yppandet från hennes läppar var som ett spontant utbrott av överflödande musik som genererats i hennes själ. Någon har sagt “en sömngångare ser ut som en ängel, i den omedvetna elegans hon rör sig med”, men jag tittade rakt på en ängel, förtrollad av en extatisk vision av en himmel som var ljusare än hon någonsin sett tidigare.

Jag vågade inte tala, inte ens när hon slutade läsa, utan höll kvar i den inspiration som omslöt henne som jag gick bredvid.
Hur länge denna vördnad pågick kommer jag aldrig få veta, men när hon till slut drog ett djupt andetag som gjorde henne medveten om min närvaro, så blev jag överraskad över att se hur långt vi hade vandrat. Hon talade inte, men lyfte sin strålande blick, som för att betrakta hur hennes reflektioner återvände hemåt, och jag hade inte på något vis bråttom att bryta den heliga tystnad som de flöt fram i.
“Tror du inte”, frågade hon till sist, “att de här är ljuvare tankar än de missuppfattningar vi har på Jorden?”
“Det är de verkligen; men om du än så länge bara har nått ingången, hur kommer då inte praktfullheten i den inre fristaden att vara?”
“Det kan jag inte svara på, och inte heller är jag på en plats där jag skulle förstå om någon av våra vänner skulle försöka förklara det för mig. Det är omöjligt att fullt ut förstå det som vi inte har sett, och försöket att göra det uppmuntrar bara till felaktiga föreställningar. Jag kan inte se, så jag är nöjd med att vänta tills mina ögon klarar att ta emot uppenbarelsens ljus; under tiden har jag mycket att lära mig, och många härliga upplevelser att samla på mig på min väg till heligheten.”
“Så du tror att det finns fler förberedande stadier innan du når det slutgiltiga hemmet?”
“Åh ja! Det finns flera, men jag har ingen aning om hur många. Frågan som ibland väcks inom mig är: Kommer vi någonsin nå den sista? Finns det en sista? Finns det ett slut? Eftersom Gud är oändlig, är det då möjligt för oss att anlända till någon gräns? Tänk på hur långt vi var ifrån heligheten när vi påbörjade vår pilgrimsfärd på Jorden, och vilken oansenlig sträcka vi har färdats så här långt, så kommer du förstå att det måste finnas oräkneliga sådana stadier innan vi kan hoppas stå i det fulla ljuset av Hans närvaro. Med de nya förmågorna och större kunskaperna som mitt nya liv har gett mig, med en vidare uppfattning om Hans renhet och min egen ovärdighet, så tror jag ibland att det kommer vara nästan nödvändigt att minnet av vårt Jordeliv försvinner innan vi kan klara att se på Hans ansikte.”
“Men du tror inte att vår identitet kommer försvinna?”
“Nej! Vi kan aldrig förlora den; det skulle vara att utplåna oss själva. Men när jag tänker på den sökande kraften i de ögon som är för rena att beskåda orätter, så om medvetenheten om det jag har varit inte försvinner innan jag kallas fram för att klara av den, då kommer den heliga ljusstrålen att för mitt minne dra fram återspeglingar av mitt en gång syndiga jag tillräckligt mycket för att befläcka min renhet och vända undan den blicken.”
“Så vad ska vi göra?”
“Jag vet inte. Det är ett av de problem som får lösas i ett större ljus; för närvarande måste vi vänta; det är tillräckligt för mig att veta att ‘Gud är Sin egen tolk, och Han kommer göra det enkelt.’”
“När du tänker på ett sådant fullbordande, önskar du då inte att de mellanliggande stadierna passerar snabbt så att du kan få uppleva det?”
“Jo, och ändå, nej!” svarade hon sakta. “Det är varje sann själs absoluta ideal, som jag, liksom dem är ivrig att nå. Men just nu har jag inte kapaciteten att uppskatta och njuta av det, så gåvan skulle vara alltför överväldigande, och skulle bara krossa, istället för lyfta upp mig. Du måste komma ihåg att någon som gått igenom en lyckad ögonoperation för att avhjälpa blindhet endast kan möta ljuset i små ökningar. Vi har alla varit blinda, och Guds ljus kommer endast i den grad som vi klarar att ta emot det. Han är alltför klok för att tillåta någon risk för katastrof. Så förväntn-ingens klimax kan enbart uppnås när själen genom sin naturliga tillväxt har nått sin fulla höjd, och det har den definitivt inte ännu. När det gäller väntandet – tja, jag är lite som ett barn som känner igen sin underlägsenhet gentemot en vuxen, men medvet-enheten om detta minskar inte på något vis den nuvarande glädjen. Längtan efter höstens frukter fördunklar aldrig ljuset eller dofterna under sommardagarna. Och inte heller minskar min stora önskan att möta min Fader öga mot öga min njutning här.
   Å andra sidan, så blir varje steg jag tar närmare Honom en till budbärare till mig, som för med sig nya uppenbarelser om Hans kärlek, och varje rastplats blir ytterligare ett avtäckande, och varje budskap expanderar tyst min själ till att likna Honom Själv alltmer. Jag är lycklig, och blir alltid lyckligare – min bägare är överfull. Den växer ständigt i storlek, så att den kan innehålla, och jag förstå, desto mer. Till och med nu är jag i himlen, så långt jag kan förstå det, genom det faktum att om det skulle finnas större njutningar här, så skulle jag inte kunna uppskatta den. Javisst, det finns mer nu än jag kan förstå ändå – min bägare rinner över, men jag vet inte med hur mycket. Därför är jag nöjd, för jag har tillgodosett varje förmåga och kapacitet; men det finns andra förmågor och kapaciteter som jag kommer att växa in i vartefter, och då kommer även de att tillgodoses. Med den här vetskapen ser jag framåt, precis som barnet, mot det som ligger framför henne, och precis som henne så kanske jag bygger mina slott i luften kring vad jag ska göra sedan; men under tiden så tackar jag Fadern för hans underbara kärlek förr och nu, och jag är nöjd med att invänta Hans framtida uppenbarelse.”
“I vilket ljus ser du på ditt jordeliv, med din nuvarande kunskap?”
“Om jag hade behövt skriva mitt eget epitet utifrån mitt nuvarande perspektiv, så är jag rädd att jag skulle vara tvungen att skriva: ’av Jorden, jordaktig; väldigt jordaktig.’ Jag trodde verkligen att jag sjöng om andlig frigörelse, men nu finner jag att jag själv var en slav, utan någon dröm om frihet förrän jag andades dess frihet på dessa förtjusande kullar.”
“Du vet förstås att det fortfarande är möjligt att nå Jorden, och rätta till våra felaktiga idéer från det förflutna.”
“Ja, med några av våra vänners vänliga bistånd så har jag redan brutit min sömns tystnad och gett flera sådana tankar till Jorden som de som jag har läst upp för dig. Men vi har många svårigheter att övervinna innan vi kan göra några större framsteg i den riktningen.”
“Det kan jag förstå, eftersom flera av dem redan har blivit förklarade för mig. Men de är hinder som framställer sig själv för sinnen som har lämnat Jorden för länge sedan; jag skulle vilja veta vad det första hindret är så som du ser det.”
“Din kännedom om mina skrifter”, svarade hon, “kommer göra dig något överraskad när jag nämner en av de första svårigheterna jag upptäckte, men det kommer hjälpa till att visa hur väldigt olika saker ser ut från den här sidan. En av de första lärdomarna vi behöver lära ut när vi återvänder är att Guds ord aldrig kan vara en skriven bok. Gud är, och Hans ord är som Han Själv, en alltid närvarande, alltid levande, rörlig kraft; det som har skrivits kan aldrig vara mer än en historisk dokumentation över vilka ord Gud gav till Moses, Samuel, David, Jesaja eller Paulus. Årstiderna, blommorna, skördarna och solskenet gavs inte till oss för många tidsåldrar sedan, en gång för alla; Gud förnyar ständigt var och en av dem i sin egen tilldelade rytm; så är det också med Hans ord. Det är som en brunn som ständigt fylls på igen, inte en stagnerad bassäng som i tvåtusen år har hållit sig på en död, fast nivå. Människan måste lära sig att Han talar idag, om de bara lyssnar, lika mycket som Han någonsin gjort förr. En tryckt bok spårar bara strömmens riktning i det förflutna; den kan inte visa nuets vidgande uppenbarelser, och endast vagt indikera tanken på framtida, gränslös kärlek. Det här behöver våra syskon på Jorden fortfarande lära sig, och därigenom kommer de känna igen att änglarnas förkunnelser och predikan är den eviga kanal som Guds ord måste flöda genom. Det här är Kristus evangelium, den Försonande Kärlekens evangelium.”
“Kärlek igen!” utropade jag; “så naturligt allting verkar lösa sig självt med det enda ordet.”
“Det är vad varje träd i himlen viskar”, svarade hon, “varje blommas andetag, där borta sjunger brusande vattendrag det mot bankerna som dricker deras kyssar; daggen bär med sig den till varje grässtrå, sefyrerna sjunger om den när de passerar; fjärran klippkrön utropar den hela dagarna, och i den välvda kupolen ovanför oss finner dess ekon ett evigt hem; den är arkitekten bakom varje hem, den motiverande kraften bakom varje handling, föremålet för varje bön. Kärleken ensam utformade himlens landskap, passade in varje berså och placerade ut varje bänk där pilgrimssjälen kan vila. Blomma, träd och buske; kulle, dal och bäck, och allt detta som bekläder det lyckliga tillstånd där vi lever, är vad hennes egen evolution frambringat. Hon är vår Moder, vår Faders brud – hur kan vi göra annat än att hylla hennes namn?”
“Så kärleken kommer att vara ditt tema i en framtida predikan till Jorden?”
“Ja! Det var Kristus enda evangelium, och att följa Honom är det enda temat som kan falla från himlen. Jag skulle sjunga om kärlek som väntar på att kröna segraren när kampen är över; jag skulle andas den i öronen på den som räds stridens svårigheter, och berätta om den för att inspirera de ungas ädelhet; dess bröd skulle mätta de hungriga, dess vatten svalka de tygellösas febriga tungor; dess balsam skulle använda för att läka det brustna hjärtat; jag skulle använda den som en hoppets nyckel för att frigöra rädslans fångar, bygga upp den som ett räddande torn för de som frestats, göra den till en tröst för de som berövats; den skulle bli ankaret för handelsmannen, den återhållande kraften för slösaren, dämparen för lavinen och kättingen som jag skulle hålla tillbaka våldsutövaren med. Jag skulle samla nationerna så att de får höra hymnen som deras vattenfall skulle låta höras medan de överröstar krigets larm; jag skulle organisera Jordens bataljoner sida vid sida och låta dem marschera genom dess väldoftande dusch, för att skölja bort kastens och färgens förbannelse från varje själ och lämna dem som allas syskon. Rädsla, straff och vedergällning skulle jag hålla tillbaka under lång tid, medan jag försökte charma varje vandrare så de vänder hemåt, medan jag sjöng just den musik som hans Fader komponerat för att vinna tillbaka honom från synd och misär till hans rättmätiga hem och arv.”

I den stunden avbröts vårt samtal av en ljusblixt som glittrade till över vår väg, som en tydlig solstråle som lyste ovanför det mjuka sken som jag berättat om tidigare. Mitt sällskap lyfte sitt huvud och utropade glatt:
“Åh! Här kommer Myhanene!”
“Var?” frågade jag ivrigt, för han syntes inte ännu, inte för mig åtminstone, och jag hoppades att jag skulle få se hans ankomst med den där ögonblickliga förflyttningen genom luften som Cushna hade berättat för mig om.
“Han är här strax”, svarade hon; “den där ljusstrålen berättade att han kommer.”
“Vem är han”, undrade jag, “vars ankomst alltid verkar göra alla så glada?”
“Så du har träffat honom?”
“Ja, jag har träffat honom två gånger, men jag vet fortfarande väldigt lite om honom.”
“Ju mer du lär känna honom, desto mer kommer du älska honom”, svarade hon.
“Han är en av de där rena och heliga andarna som gör varje plats de besöker till ett himmelrike. Hans närvaro ökar ljusets lyster precis som den där blixten som lyste upp vår väg, och stämningen runt honom utstrålar Jesus närvaro. Han kom över från Jorden som barn, och barnets oskyldiga enkelhet är fortfarande kvar i honom. I honom kan vi se vad synden har berövat oss, och den sorts själ som skulle kunna ha varit om det inte varit för vår olydnad. Genom renheten i sin barnaktiga natur har han kunnat komma så nära Mästaren att han är lämplig att vara en budbärare mellan nästa tillstånd i livet och detta; en länk som därigenom har bildats som håller de två i ett nära samröre.”
“Önskar du föreslå för mig att det finns svårigheter med kommunikationen mellan detta och högre tillstånd, på många vis likt de som finns mellan oss och Jorden?”
“Nej, inte precis så. Ordet svårighet bär med sig ett felaktigt intryck i ditt sinne, och ändå är det kanske det bästa jag kan använda. Ord bär med sig nyanser av betydelser från kulturen, omgivningarna och omständigheterna där de används, och de olika tillstånden hos två personer som använder samma ord orsakar ofta missförstånd och förvirring, i synnerhet när någon använder ordet för att beteckna eller beskriva något som den andra inte alls är bekant med. Att jag misslyckades med att överföra det jag önskar överföra till dig är den illustration jag behöver för att förklara vad jag menar med att Myhanene utgör en länk mellan de två livstillstånden.
   Expansionen och reningen av själen förhöjer den naturligt, och med den förhöjningen kommer en ökning av förmågor och kapaciteter som behöver tillgodoses; tydligare uppfattningar om Gud, djupare insikt i Hans verkan, med lösningen på mysterier och kapaciteten att urskilja hur det komplexa nuet utmynnar i den perfekta framtiden. Dessa nya förmågor och utveckling måste utbildas så att varje livsstadium bildar, så att säga, en annan klass i evighetens skola, och då varje studie absorberar hela studentens själ så kommer du förstå vad jag menar med länkar eller förmedlare som Myhanene som håller samman oss alla. De står mellan de två, och tjänar båda, utan att vara helt absorberad av någon av dem.”
“Men styr inte han över några platser i det lägre tillståndet?”
“Jo, du gör rätt i att beteckna honom på det viset, men han skulle inte önska att du gav honom en sådan titel, för även om han förvisso styr, så är hans spira tillgivenheten, och han föredrar att bli sedd som en vän, rådgivare eller mentor som mest. Hans kontor är ett som naturligt förhåller sig till hans livstillstånd.”
“Från min korta erfarenhet av honom så är det lätt att förstå dig. Hans metod för att genomföra en offentlig funktion har redan varit en uppenbarelse för mig.”
“Och varje gång du träffar på honom så kommer du få en till uppenbarelse”, svarade hon. “Han är en levande uppvisning av Mästarens föreskrift – ‘Han som är störst bland er, är också allas tjänare’. Men här kommer han.”

KAPITEL 18: HIMLENS FAMILJ

Då Myhanene närmade sig oss så dröjde sig mitt sällskaps beskrivning av honom kvar som en levande epistel av ödmjukhet i mitt sinne, men jag tyckte också att jag kunde avläsa förverkligandet av ett annat av Jesus ideal, som hans följare strävade efter att uppnå: ‘Ni är världens ljus; en stad som byggs uppe på en kulle kan inte döljas.’ Där det sken om honom med en självlysande aura av andliga sanningar som han hade lärt sig och assimilerat i sitt ljusare hems högre höjder, hur hade han kunnat vara annat än välkommen; han kom som profeten för det liv som ligger framför oss – som en högkompetent väktare för att indikera vad vi kommer att bli när vi når de höjderna.

Efter att ha omfamnat oss båda varsin gång och hälsat på oss, så vände han sig till mig och sade:
“Arvez berättade för mig att du var här, så jag kom för att be dig göra mig sällskap till en festival som jag är på väg till.”
“Det var vänligt av dig att tänka på mig”, svarade jag, “med så många plikter så kunde jag lätt ha föreställt mig att du skulle ha glömt av mig för länge sedan.”
“Vi glömmer aldrig här”, svarade han, med en besynnerlig betoning på det sista ordet som för att påföra det mängder av mening.
“Det vet jag allt, och jag borde inte ha uttryckt en sådan tanke efter alla upplevelser jag haft, i synnerhet med Arvez och den lille vännen som vi så nyligen förde med oss hit från “Universi-tetet”.
“Stackars älsklingar; så glada de barnen är för att slippa sina svåra och grymma liv. Vet du att det alltid verkar göra det här livet en gnutta ljusare för mig när någon av dem anländer hit.”
“Jag kan förstås inte förstå allt du vet och känner,” svarade jag; “men till och med jag upplever en känsla av en speciell glädje vid tanken på vilken förändring som väntar Jack. Vilken mäktig omvandling, så nytt livet kommer bli för honom!”
“Ja”, svarade han tankfullt, “och vilken enastående kompen-sation. Ibland önskar jag nästan att jag kunde känna vad som går igenom själen hos en sådan en, när han först inser vad som har skett och förstår förändringens natur helt och hållet. Vilken uppenbarelse av Guds kärlek de måste överväldigas av. När jag tänker på det kan jag nästan känna mig tacksam över att Han tillåtit människorna att synda, för inget annat kunde ha öppnat upp för möjligheten att utge den oförlikneliga nåden i Hans hela förlåtelse och återställande.”
“När du kom, Myhanene, så önskade jag ställa en fråga om den pojken som du kanske vill svara på.”
“Det gör jag gärna om jag kan.”
“Varför fördes han hit istället för till någon av alla andra platser – hade han ingen annanstans att ta vägen?”
“Han hade ingen annanstans att ta vägen”, svarade han, “inte för att han var en utstött, utan för att han, som alla andra personer, lyder under lagen. Jordelivet framställer olika typer eller kvaliteter i själen, och varje kvalitet har sin motsvarighet här: i varje tillstånd så finns det själar som attraheras speciellt till oss och vi till dem – de blir våra vänner. Vår syster här finner den sortens attraktion i den här lille hemlöse från Jorden, så hon kommer älska, vårda och hjälpa honom att förstå vad hans nya livsväg innehåller.”
“Jag kanske inte uttryckte min mening så tydligt”, svarade jag. “Jag undrade om han inte hade någon far, mor eller annan släkting här som han skulle komma till av naturliga skäl?”
“Jag förstod väl vad du menade. Du har fallit för ett väldigt vanligt fel, och ett som jag gör bäst i att förklara och avlägsna på en gång, annars så kommer du hamna i svårigheter senare. Du behöver lära dig nu att skilja på relationerna i kroppen och de i anden; de senare är de enda band vi känns vid här.”
“Menar du…”
“Att en är vår Far, till och med Gud, och vi är alla syskon”, svarade han innan jag hade hunnit avsluta min fråga.
“Det måste vara sant på ett sätt”, svarade jag, “men jag kan inte glömma att ett av de vanliga ideal folk har om himlen är att familjen blir fulltalig. Ska jag förstå det så att denna, likt så många andra, är felaktig?”
“Väldigt felaktig, och nästan omöjlig, eftersom himlen inte skulle kunna existera under sådana omständigheter, av den enkla orsaken att för att fullborda en familj så skulle du behöva dela upp minst två andra för att förse barnen med föräldrar. Beakta då sedan de många olika smaker, preferenser och andliga utvecklingsnivåer som du hittar i samma familj, och tillhandahållandet som görs i det här livet för att betjäna var och en under de mest gynnsamma omständigheterna.
Själviskheten utplånas och vår lycka förstärks tiofalt mer av frånvaron av de vi älskar när vi med säkerhet vet att de har det bra, än vad som skulle hända med deras närvaro och uppoffringen av fördelar som nödvändigtvis skulle följa.
Varje individuell själ som föds in i vårt liv måste, genom sitt liv på Jorden, självbetingas, och Gud tillhandahåller det som behövs för detta, där bara två fakta tas hänsyn till; först den lag som alltid verkar för att säkerställa heligheten; och sedan medlen för att uppnå det tillståndet under de mest gynnsamma omständig-heterna för individen. Tänk en stund på det oändliga antal komplikationer som skulle uppstå om ditt ideal skulle genom-föras; då är jag säker på att du skulle förstå hur opraktisk idén blir, och att lyckan inte kan säkerställas på något annat vis för oss än så här, genom Guds egen valda lag.

Vad framtiden bär med sig vet jag inte, men så som den kan utvecklas så kan jag bara se möjligheten att grupper av tvillingsjälar bildas i den stora himlafamiljen, tills många andra stadier har passerats. Sådana likasinnade själar är inte på något vis ovanliga, och i sitt inflytande agerar och reagerar de på varandra och dras ihop i en gemenskap som vänskapen på Jorden blott kan göra sig en vag uppfattning om. Dessa relationer kan med rätta kallas för blodsband, men kött och blod kan inte komma in i det här livet och därför så måste släktskapet lyftas in i ett annat och andligare band – vi föds till det andliga och blir därmed bröder och systrar i himlens enda stora familj.”
“Skulle du lära ut den här doktrinen på Jorden?”
“Självklart skulle jag det; det är sanningen och den borde förkunnas. Är inte Kristus evangelium sådant att det sträcker familjens horisont mot Jordens mest avlägsna gränser, och förstör genom sin utbredning de skillnader som finns mellan klass och klass, raderar fientligheten mellan nationer och utplånar alla spår av färg, språk och tid? Skulle inte ett sådant vidkännande vara blåkopian för ‘Frid på Jorden, och välvilja åt människan? Skulle inte fejden mellan kapital och arbete, den outtalade förståelsen mellan nationer om den starkares rätt, och doktrinen om de livsdugligastes överlevnad hitta sitt naturliga avslut och sin lösning i en sådan uppenbarelses inflytande?
   Med andra ord, om vi hade fri lejd att predika detta evang-elium, kan du då säga mig om det finns någon mer direkt metod för att besvara den meningen och bönen i vår Frälsares bön som Jorden ständigt upprepar: ‘Låt Din vilja ske på Jorden så som den sker i himlen?’ Givet detta, vad skulle bli det naturliga resultatet? Vidkännandet av detta enda stora faktum att ren tillgivenhet, vare sig det är mellan medlemmar i samma familj eller inte, är en egenskap hos anden, inte i köttet, och den kan enbart säkerställas eller lösas upp av ett andligt närmande eller avlägsnande. Gud, som är Ande, föder sådana relationer, och ‘vad Gud har förenat kan inte människan skilja åt’.”
“Jag måste böja mig för ditt resonemang”, svarade jag, men för att återvända till vår lille vän – är det möjligt att han aldrig kommer träffa sina föräldrar igen?”
“Det kan jag inte på något vis säga”, svarade han. “För det första så känner jag inte till vilka eller vad hans föräldrar är; och för det andra så vet vi inte vilka oändliga möjligheter vår Far bjuder på i framtida uppenbarelser. Men ibland när jag mediterar över hur det kan bli, så verkar min syn få en glimt av en praktfull möjlighet, som jag känner mig säker på ligger gott och väl inom räckvidden för Guds stora och gränslösa kärlek. I sådana visioner har jag sett den sista ångerfyllda själen från Jorden närma sig tronen, medan hela himlen är tyst i närvaron av den till förundran inspirerande glädjen i hur Gud, genom Sin förlåtelse av denna sista synd, just ska ge den frälste den sista beröringen av ära – och med andlös aktning ser vi på varandra, och på Kristus, och frågar i tyst förväntan vad den väntande uppenbarelsen – all frälsnings höjdpunkt – kommer bli.
   Himlen är fullbordad! Vem kan förstå, förvänta sig eller föreställa sig det? Varje grupp och varje cirkel är perfekt! Alla böner har besvarats, alla ideal har uppnåtts, alla själar har frälsts! Varje förändring som vi har gått igenom från ära till ära har omvandlat och omjusterat oss när vi vuxit till att mer och mer likna avbilden av vår Gud. Sedan har jag tänkt att när varje del av den oändliga kärlekens komplicerade mosaik placerats ut på sin av Gud utsedda plats i den eviga designen; när de mäktiga portarna till denna sista uppenbarelse svingas vidöppna, så att vi kan komma in till vår Faders närhet och skåda Honom som Han är, så kommer vi finna att mellan köttets dagar och detta åter-seende så har det blivit en slags subtil samhörighet som varje familj har återförenats genom, för att fullborda tronen, i den stora anblicken av alla folkslag, från alla breddgrader och modersmål, som sjunger tacksägelsens universella hymn. Åh! Vilken syn! Förfäderna till varje ras i förtruppen för sina enorma bataljoner, och efter dem deras kompletta familjer, sammanknutna med de som följer, tills varje ålder, varje folkslag och varje hudfärg räknats in och inte en själ är frånvarande i den oräkneliga familjen, som ska ropa: ‘Vår Fader’ till Honom som hälsar dem ‘Välkomna hem!’”
“Tror du att en sådan försoning är möjlig?”
“Ja, och det är det enda sättet som jag kan föreställa mig att Gud kan föra allting till sina fötter som Han har lovat. Om bara en själ, till och med Satan själv, till slut skulle vara frånskild från Gud, så kan Han inte finnas i alla, så långt jag kan förstå meningen med kungariket, för där Herrens ande finns, där finns frihet, men att ge en sådan frihet till endast en, främmande själ skulle vara att återigen riskera att det hela förstörs av dennes inflytande, och därigenom återigen nödvändiggöra ytterligare en frälsningsplan; att förlora en enda, ensam själ från mänsklig-hetens familj skulle skingra kvaliteten i Guds allsmäktighet, för han kan inte förbli Allsmäktig om Han, medan Han beviljar allas frälsning, misslyckas med att säkerställa den enda som då skulle förbli åtskild.
   Ja, min broder, det är möjligt med en sådan försoning, för har det inte förkunnats att ‘Gud kommer att frälsa alla människor’, och vidare att ‘om än alla dött i Adam så ska alla göras levande i Kristus’, de två “alla” där är samomfattande, och det är en akt av den mest grundläggande rättvisa av vår Far att ens för ett ögonblick tänka tanken att Hans frälsningsplan inte skulle vara så komplett och effektiv som syndens nödvändighet kräver. Gud älskar mänskligheten så att Han har försett dem med en flyktväg, och genom att göra det, och även kunna frälsa i det yttersta, tror du då att det är rimligt att anta att Han kommer att låta sig kullkastas i Sin design?”
“Men bortser du inte från det faktum att frälsningen i hög grad beror på individens villighet – ett tillstånd som alltid är sammanfogat med inbjudan?”
“Nej! Jag glömmer inte någonting”, svarade han. “Du tänker på människans fria vilja och sätter den i motsats till Guds överlägsenhet, som om människan kan stå upp emot Honom. Omständigheter och tillstånd är både mittpunkten och de bortre gränserna för människans omskrutna fria vilja, det Absolutas enda boplats är oändligheten. Människan stänger porten till en bortgången väns grav och säger: ‘Hans öde är förseglat’, och i sin okunnighet vet de inte att bakom slöjan så faller Guds klarare ljus på den nyfödda själen och leder henne under mer gynnsamma villkor till att förstå att den ‘godkända tiden’ för hennes ånger är Guds eviga ‘nu’. Nej, nej! Prövotiden begränsas inte av dödligheten; människan kan genom sin perversitet och upproriskhet förhindra och fördröja, men hon kan inte förhindra att frälsningen uppnås. Det ultimata ligger hos Gud ‘som kommer att frälsa alla människor’.”
“Du anar inte, min vän, vilken glädje denna kunskap ger min själ”, utropade jag; “när jag träffade Eusemos påbörjade han det här samtalet med mig, men det verkade vara för mycket, för praktfullt, och jag vågade inte pressa framåt eftersom det kanske på något vis inte skulle uppfylla sina löften; sedan dess har Cushna visat mig mycket som återupplivat och stärkt mitt hopp; min syster här och återigen du själv har båda avtäckt mer av det Gudomliga sinnet i den här riktningen, tills det som en gång var ett hopp endast blir en kunskap, för jag känner tyngden och sanningen i din predikan, vilket inte är ett samtal utan en uppen-barelse, som jag är mer än tacksam för. Det finns emellertid en annan punkt, där jag skulle vilja be om information, om du tillåter att jag ställer en annan fråga.”
“Be och du ska få”, var allt han svarade, men i hans blick och tonfall låg ett berg av mening som nästan fick mig att glömma av min fråga en stund. De orden var Mästarens löfte, och i yttrandet så verkade det finnas så mycket av Kristus ande och inflytande att jag ofrivilligt vände mig om för att se om vårt sällskap hade utökats. När jag tittade på Myhanene igen så tyckte jag att hans ansikte verkade ännu mjukare än tidigare, ett djupare uttryck strålade från hans ögon, och en närvaro vilade över honom som fick mig att böja på huvudet, till och med fastän jag var ivrigare än någonsin att få ställa min fråga.
“Skulle du lära ut även den här sanningen på Jorden?”
“Ja!” svarade han, “jag skulle förkunna hela Guds vägledning enkelt och oreserverat.”
“Så var skulle syndens begränsande kraft finnas?”
“Ett sådant evangelium skulle förändra den helt och hållet. Nu lär sig människan att komma till Gud för att de fruktar helvetets lidanden, men jag tror inte att det är Guds idealiska sätt. Om jag förstår Honom rätt så skulle Han dra dem till sig med berättelsen om Hans kärlek, istället för att de drivs till Honom med skräckens piska.”
“Men det djuriska elementet är så starkt i människans natur, är jag rädd, att utan någon begränsande kraft så skulle det vara svårt att hålla massorna under kontroll, och om de hörde doktrinen om allas slutliga frälsning, vilket incitament skulle de då ha att leva moraliska, för att inte säga rättfärdiga liv?”
“Jag säger att jag skulle förkunna Guds hela vägledning, och jag har fullt förtroende för dess tillräcklighet utan någon av människornas fiktiva uppfinningar eller apparater. Sanningen, som vi känner den, är fullt tillräcklig för alla syften. Låt mig påminna dig om fallet med Marie som du såg; krävs det något mer än kunskapen om hennes straff för att det ska vara en effektiv varning mot svartsjukan och ondskan som kommer ur den; och ändå är inte Maries straff evigt. Hon har passerat dess höjdpunkt och stinget i den börjar nötas bort, tills hon med tiden tar sin plats och position bland helgonen i ljuset, och ingenting kvarstår som skulle göra hennes synd igenkänd av de hon umgås med.
   Nu ber jag dig försöka tänka framåt genom tidsåldrarna tills vi når den tid som jag talade om för dig att jag får en glimt av ibland, när hela Jordens familj är frälst. Marie kommer att vara där, vit och strålande, och helig som alla andra i den oräkneliga folkmassan. Ingen själ som ser henne kommer att vara medveten om den stora synd som hon har sonat och förlåtits för; men kommer hon själv att ha glömt det? Nej! Smärtan i synden kommer att vara borta, straffet kommer att vara över, inget spår av det kommer att finnas kvar som kan läsas av en nyfiken betraktare, men ärret – minnet – kommer att finnas där, och hon kommer under hela sin evighet aldrig kunna sudda ut dess hågkomst. Föreställ dig hur ångern kommer att vara i en själ, som förs i nära kontakt med Kristus och Gud, som känner intensiteten i kärlekens överflöd som Han har lovat oss, och ändå veta att hon eller han har syndat mot den och bedrövat en sådan kärlek. En sådan vetskap skulle ha en återhållande inverkan på synden, eller åtminstone har Gud försett den med den funktionen; Han vet säkerligen bäst, och där är jag mycket nöjd med att lämna det. Men nu måste vi gå.”

KAPITEL 19: TYSTNADENS HELGEDOM

Jag hade fått mycket att reflektera över. Oändligheten som varje ny upplevelse öppnade för mig, och hastigheten som var och en följde på den andra överväldigade mig, visade sig vara en prakt av sådan tyngd att jag nästan önskade vila från friheten och kärleken som ständigt avtäcktes med ständigt ökande förundran.      
   Med mig stående i närvaron av detta evangelium av Jesus Kristus, som den tolkats av dessa änglavänner, hur sant och bokstavligt kunde jag då inte stödja Paulus slutsats, att till och med under de mest gynnsamma förhållanden på Jorden så ser människorna endast genom ett mörkt glas; och ändå, i allt det som hade berättats för mig, så ägnades den mest aktsamma uppmärksamhet åt att visa att hela skillnaden låg i tolkningen av de ord som hade förmedlats; inte i ett enda fall så hade någon uppenbarelse gjorts för mig som bröt mot eller ersatte de orden. Ett annat faktum som jag undantagslöst lade märkte till var att närhelst Skriften citerades, så hade alltid Mästarens ord och läror företräde, och sågs på som att de hade en auktoritet som apostlarnas skrivelser endast ägde en väldigt sekundär betydelse i jämförelse med, ett system av företräde som skiljde sig helt åt från de sedvänjor jag var så bekant med sedan länge.

Den här regeln inpräntades i mig så pass att jag nämnde den vid mer än ett tillfälle, men svaren kom alltid med samma resonemang som talade för dess tillämpning. Jesus Kristus var Förmedlaren av det nya budordet, och kunde därför tala med mer kraft och auktoritet om dess omfattning, metoder och de villkor genom vilka dess privilegier kunde säkerställas. Därigenom var det alltid inte bara det säkraste utan också det enklaste sättet att ‘höra honom’ snarare än att lyssna på vad andra hade att säga om honom. Om det fanns några tvivel eller svårigheter, så kan varje barn som söker förstå Faderns sinne, så som det uppenbarat sig i Kristus, be om och få den Helige andens gåva, Tröstaren, genom vilken Mästaren har lovat att avslöja Guds inre mysterier för sina lärjungar, och att föra alla saker till vår hågkomst.

Som jag sade, så hade jag massor av saker att reflektera över där jag gick intill Myhanene bland blommorna och träden på kullarna, vilka aldrig hade fällts av någon storm; och han, med den medkänsla och sympati som älskas av alla som känner honom, uppfattade mitt humör och bistod mig i ett tystnadens umgänge, vilket gav en rikare skörd av information än språket kunde ha framburit. Det finns tillstånd i sinnet då dess längtan är allt för tung för orden att yttra, eller alltför obearbetad för tungan att hantera; de ligger, likt havets okända skatter, i vår egen djupgående upplevelses tysta grottor, där språkets bortre gräns ännu inte nått; men de som önskar se och förstå det infödda värdet och styrkan i dessa själens önskningar måste dyka ner i de medkänslans djup där de ligger, och i skenet av släktskapet läsa de mystiska hieroglyferna som vädjar om ljus och sanning.

Den sortens tystnad hade han utan tvivel umgåtts med många gånger tidigare; mitt sinnelag var ett som han inte på något sätt var obekant med, och med en generositet som jag aldrig kan återgälda kom han till min hjälp. Han lade både sina armar och sin själ runt mig samtidigt, föremålen runtom försvann från min syn, medan jag drogs in i en hänförd gemenskap där jag kunde läsa det innersta i hans själ. Jag har hittills aldrig kunnat hitta en tillfredsställande förklaring på den unika upplevelsen, och jag ska inte ge mig på den fruktlösa uppgiften här. Med en kunglig överlägsenhet, men barnaktig frimodighet, ledde han in mig i sina erfarenheters palats, där han öppnade dörrarna till rum som möblerats med kejserlig lyx och bord som dukats med varje maträtt som min själ hungrade efter – med en inbjudan att komma in i Kristus namn, och äta, och dricka, och leva.

Med bara fötter tackade jag ja till hans outtalade inbjudan, gick över den heliga tröskeln, vandrade genom vänskapens hallar och festade på sanningens maträtter, medan hans hjärtas orkester lockade mig med änglamusik som genljöd av Getsemanses bön – “Så att de alla blir en, så som Du Fader är i mig, och jag i Dig, och så att de kan bli en i Oss”, och jag lyssnade, förundrades och åt; jag böjde mitt huvud och dyrkade, i insikten om möjligheten i hur en bön kan nå sin rika uppfyllnad. Jag minns inte några yttre händelser från den resan i form av någon riktning, avstånd eller landmärken som vi passerade; sedan dess har jag lärt känna dess olika scenarier, där jag pausat för att studera de många lärdomar som de blomrika bäddarna hade att erbjuda, dröjt mig kvar i andra funderingar under träden som jag gick förbi med Myhanene, men jag känner dem inte. Omgivningarna suddades ut i närvaron av drömmandet, och av dem har jag inte kunnat behålla någon annan dokumentation över detta än en full bägare av hänfördhet, medan överflödandet fortsatt ut för att välsigna någon annan själ.

Jag minns emellertid en fråga som kom för mig under den gemenskapens extas, som jag inte har fått något svar på varken då eller senare; ändå fortsätter jag att hålla kvar vid och värdesätta den, för jag är säker på att den kommer att besvaras och jag kommer att uppleva all den prakt som svaret avslöjar. Rösten kom som ett sällskap till musiken i den bönen, och steg inom mig som om den vore en inre profets röst, som riktade min blick mot en prakt som var alltför ljus för att jag skulle klara att se på den, och jag frågade mig själv: “Om det här umgänget med en tjänare är så ljuvt, hur ska jag då känna när Mästaren är min värd? Om hjärtat i lärjungarna brann inom dem på vägen till Emmaus, trots deras rädda, krossade och skadade själar – till och med när de inte kände honom – hur kommer då den glödande hettan vara när jag ser och känner Herren?” Jag minns hur jag begrundade den tanken – hur jag önskade den kunskapen, även medan jag fruktade, och sedan hoppades jag – ja, medan jag hungrade – att det skulle bli många mellanliggande stadier innan jag tilläts hålla om Hans heliga fötter, och ge min själ tillräckligt med tid för att rena sig och växa sig stark nog att utstå och omfamna tyngden av en sådan förundransvärd välsignelse.
“Är det hit vi ska?”
“Nej! Nej! Inte ännu!”, utropade jag när mitt sällskaps besked väckte mig ur de ljuva drömmarna som jag hade förlorat mig i så fullständigt, och i ögonblickets förvirring var jag medveten om närvaron av ett rädslokantat hopp om att Han som jag längtade efter att träffa var nära, medan jag i lika hög grad kände en sorg över att ett sådant möte skulle avsluta njutningen som hade förtrollat mig så.

Myhanene log åt min förlägenhet, och jag tyckte att jag kunde avläsa något i hans blick som sade mig hur perfekt han förstod allt som hade passerat genom mitt inre, men han sade väldigt tyst:
“Min erfarenhet av det här livet har lärt mig att det alltid är bäst att nå bergets topp innan man försöker förstå utsikten, eller nöja mig med den inverkan scenariot kommer att ha på mig när jag kommer dit.”
Den dubbla meningen i hans kommentar gick mig inte förbi, men förtrollningen hade brutits, dörren till mina drömmerier hade stängts, och jag märkte att vi stod på krönet av en kulle med en utsikt som krävde all min uppmärksamhet och beundran.
   Framför och under oss låg ett så utsökt vackert landskap att jag inte finner ord nog för att beskriva det, men jag minns tydligt hur jag undrade när jag såg ut över det om det hade varit tillåtet för den odödliga Homeros, under hans nätters pilgrimsresa, att stå där jag stod och insöp uppenbarelsen som skapade hans bild av att Elysion var:

Ständig ungdomlig glädje, utan inblandning av smärta eller rädsla.
Fyll det eviga årets fulla cirkel;
där alla hjältar passerar utan dödens smärta – men inte ens minnet av den skulle ge den minsta skugga åt deras glädje:
Vila för alltid på de aldrig vissnande blomsterängarna.
Det kan ha varit så, vem vet, för det är en del av Guds orubbliga lag att Han avslöjar Sig själv för profeter i nattens drömmar och visioner. Vem ska förneka möjligheten att himlens profetiska dörr inte alltid har stått, och fortfarande står, öppen för sångaren likaväl som för den siande predikanten?

Skörden av poetens vision,
Med hela dess subtila nät av musikliknelser
och väldoftande bildspråk, är inte höjdpunkten
för något frö sått på Jorden; inte heller utvecklade
från “tankesätt” som uppstått ur hjälplösa molekyler.
Diktaren har en själ. Så när väktaren, Natten,
öppnar dörren, kallad det Dödliga, till sitt fängelse,
och erbjuder siaren vila, inuti sömnens cell,
så flyger själen, och genom fälten i hans Elysion-Himmel eller vad du vill kalla den,
så vandrar han, förtrollad, ledd av änglalärare,
samlande färska fröer till visioner om embryosanningar
som kan berika det hoppingivande evangeliet
som Han förebådar i sånger, så att han kan hjälpa de förtryckta
att uthärda och invänta bättre dagars gryning
som hans ögon har skådat i de frambrytande solstrålarna.

Det måste vara så. Förde inte David och Paulus med sig kunskapen om sådana besök till Jorden, och var inte den teori som hade förklarats för mig om sömn i perfekt harmoni med en sådan hypotes? Än mer, hur ofta hade jag inte i mitt gamla liv kämpat med mitt minne, strävat efter att ur dess mystiska kammare få med mig någon förtäckt upplevelse från den natten som bara dröjde sig kvar som en slags svårdefinierad vibration i mitt sinne? Var dessa upplevelser unika för mig? Jag som inte hade några poetiska beståndsdelar i mitt väsen? Nej! Nej! Medan jag såg ut över scenariot framför mig, där jag nu beundrade dess obeskrivliga skönhet och återigen ifrågasatte mig själv med de mängder av tankar som spontant uppstod, så blev jag än mer imponerad av hur de två tillstånden sammanfaller så fullständigt, för de som har ögon att se med och öron att höra med, och min förståelse öppnade upp för en uppskattning av uttalandet att: “Ni måste födas på nytt”, innan vi klarar att delta i uppenbarandet av andevärlden, eftersom den naturliga människan håller sig upptagen med den materiella världen.

Förutom de två korta kommentarer jag har dokumenterat här, så lät mitt sällskap mig fundera ostört och lämnade mig att insupa all kunskap jag kunde utan stöd; en behaglig metod för utlärande som tillämpades allmänt här, där sinnet först kan anpassa sig och assimilera det som det naturligt öppnar sig för, medan svar och förklaringar på de frågor som uppenbarelserna väcker under-stryker och förstärker.
   Jag hade införlivat meningen i det utrop som först hade gjort mig så häpen, och jag visste att vi för stunden hade nått slutet på vår färd. Jag hade bjudits in till en festival, men dess natur och framförande hade jag inte någon aning om, och samtalet och umgänget vi hade haft längs vägen gav mig ingen ingivelse, även om möjligheten att uppstått, att ställa ytterligare frågor som rörde saken.
 
Av platsen själv att döma så menade jag att det var någon form av blomsterfest som vi skulle få bevittna, för platsen som valts var fullkomligen översållad av blomsterprakt. Varje träd, buske och planta var full av blommor vars storlek, färg, doft och skönhet var okända för mig, och de överträffade med råge allt jag någonsin sett tidigare. Palmliknande träd med stammar i transparent bärnsten och rosa, vars grenar bar upp stora, flerfärgade klockor, som kanapéer ovanför huvudena på de som satt därunder. Varenda träd i hela landskapet blommade, och varenda blomma förde med sig sin distinkta doft, som kunde inhämtas och avnjutas när någon så önskade. Jag såg också med förundran på ett nytt sätt att använda alla dessa blommor.   
   Buketter och bäddar och terrasser hade formats till sittplatser för en mjuk vila i form av gallerier och orkestrar, varifrån stråk av himmelsk musik redan steg upp genom luften, medan den stora folksamlingen – som samlats där från jag vet inte var, eftersom det inte fanns några byggnader inom synhåll i hela landskapet – tålmodigt väntade på någon anförares ankomst.
“Eftersom allt här har ett syfte”, frågade jag mitt sällskap till slut, “så undrar jag vad som är det särskilda ändamålet med den här samlingen?”
“Javisst, det är dags för tentamen – examen, om du hellre vill kalla det så. Några, kanske många, av de vänner som samlats här har fått rätten att befordras, och den här samlingen är avsedd att pröva dem; eller om du föredrar den tanken, så är det en domedag.”
“Varför talar du i obestämda antal om dessa lyckliga; vet du inte vilka de är?”
“Nej! Vi vet inte vilka de är förrän testet har genomförts; när alla som uppfyllt standarden med lätthet urskiljs genom ett resultat som inte kan överklagas; men den stora majoriteten av församlingen har kommit hit för att bevittna övergången och glädjas åt firandet. Du har redan sett det uppvaknande som följt för några av de nyanlända, så jag tänkte att det skulle vara intressant för dig att bevittna den efterkommande förändringen.”
“Jag är enormt intresserad”, svarade jag, “men nu när jag förstår anledningen till församlingen bättre så är jag än mer imponerad av tanken på att beskåda bröllopsfestligheter än en avskedsceremoni.”
“Det beror på den korrekta uppskattningen i allas sinnen över förändringen som kommer ske. Här ser du en upprepning av scenen du bevittnade i pojkarnas hem, där varje barn önskade och hoppades få komma in i det högre livet. Det skulle vara följden även på Jorden om döden förstods korrekt. Varje förändring frambringar ytterligare utveckling av människans kraft, och den kan aldrig upphöra, och samtidigt skiljer den henne åt från alla inflytanden som skulle kunna vara ett hinder i framtiden, medan hon introduceras till sällskapet bland de som kan stimulera henne till större, andliga bedrifter. De som lämnar sina vänner här snart kommer inte att skiljas från dem; kärleken som finns mellan dem kommer att fortsätta, för de som höjer sig kommer att vara som bergsguider, som håller i en lina som de använder för att hjälpa sina vänner bakom sig med så att de får en enklare uppstigning.”

Just då nådde oss ett mjukt ljud, som vibrationen från en silverklocka, och såvitt jag förstod hade det ingen betydelse och det skulle ha passerat obemärkt, men för de på slätten nedanför var den full av mening – en signal om att påbörja festligheterna, likt ett horn som kallar till “uppställning!” Varje orkester var fullbemannad, och på olika platser hade stora sångargrupper samlats i en parad på ett sätt som indikerade att uppvisningens mittpunkt låg nära vår åskådarplats. Samlingen gav mig möjligheten att göra en uppskattning av det enorma antalet människor som hade förts samman.
   Min blick hade aldrig förr vilat på en sådan mötesplats där en gemensam impuls präglat den, som fått liv av precis samma glädje, fri från minsta antydan till avundsjuka. En andra klang klämtade från den osynliga klockan, och fick svar från ettusen instrument, lika mjuka och ljuva i tonen som de var förunderliga, medan de spelade ouvertyren till ceremonin. Nu blandade sig körens röster med musiken, och varje sällskap rörde sig framåt med en rytmisk rörelse som varken var en marsch eller en dans, utan snarare ett framsvepande komplement som betonade temats grundton. Sedan deltog hela församlingen omkring oss i kören, och för första gången i mitt nya liv så lyssnade jag på de frälstas sång, vilken steg omkring mig likt ljudet av många vattendrag som porlade fram ‘Han som har frälst oss och sköljt oss rena från våra synder, och gör oss till kungligheter och präster inför Gud och till Hans Fader för all framtid.’ Inte ens idag kan jag avgöra om den här musiken var ljuvare än den magnetiska som jag först hörde i Vilans hem; de var båda perfekta på sina sätt, så långt jag kunde bilda mig en åsikt, och skiljde sig bara åt på samma vis som blommans skönhet skiljer sig åt från solnedgångens prakt.

Musikdelen av ceremonin varade inte länge, eller, så förlorade jag mig helt bland de många influenser jag befann mig under i denna nyfunna förtrollnings charm, så att det kändes som att den upphörde alltför snabbt; men så snart det sista ekot tystnat, och församlingen stod med nedböjda huvuden som om de väntade på en välsignelse, så rörde Myhanene vid mig och medan han vände sig om riktade han min uppmärksamhet mot ett ljusklot som föll som en meteor ner mot oss, över bergen som sträckte sig långt bort i fjärran. Jag vände mig mot honom för att be om en förklaring, och upptäckte att han såg helt annorlunda ut, och nu stod bredvid mig i all den praktfullhet som jag först sett honom. Ingen av oss sade något, men när klotet lyste upp kullen närmast oss, och omslöt allting med en strålning som jag nästan var rädd att hamna inunder, så bad han mig stå kvar och titta medan han gick för att hälsa den som styrde den lysande himlakropp som nu fanns bland oss.

Jag stod ensam bland himmelska varelser, där den mest blygsamma var av samma rangordning som den som just lämnat mig; detta kunde jag slå fast genom deras färger och ljusstyrka, för jag började bli så bekant med dem att jag lätt kunde avgöra detta. Men vem och vad var deras överordnades plats? Att han var större och mäktigare än någon annan jag träffat ännu behövde inte sägas; den hyllning som mina vänner gav honom skulle ha avslöjat det; utan det var också tydligt genom den praktfulla gloria som han bar som ett framträdande emblem, utöver hans egen strålkraft som överträffade alla andras. I sin hand höll han en stor kristallkula som påminde mig om den ljusa, men lilla juvel jag hade sett bäras fram av duvan i den Magnet-iska koralen. När jag såg upp på den, så verkade den – till och med på det avståndet – rodna och pulsera med en kraft som jag inte kunde definiera. Om livet kunde ses, så skulle jag kalla det för liv, kanske helighet, kanske kärlek, det kunde vara alla tre tillsammans, men den präglade stämningen så påtagligt att det blev svårt för mig att hålla mig på min plats.
   Jag har inga ord för att beskriva denna änglaledare, och det är bäst att inte försöka; men jag, till och med i den förundran som hans närvaro väckte i mig, föll offer för den vana jag hade lagt mig till med att fråga hur och varför om allting, och märkte att jag försökte lösa problemet, med tanke på att själens eviga framsteg var lagen, och varje ängel i himlen en gång varit en människa, med hur lång tid det skulle ta för någon i min position att nå den plats där han stod? Jag gav emellertid upp det, och påminde mig om att se närmare på de förestående händelserna.

Han tog plats på en slags naturlig scen precis nedanför mig på bergssidan, medan hans åskådare samlades omkring och bakom honom, likt ett hov kring en monark. Jag inbillade mig att han skulle tala till församlingen, och undrade genast hur en föreläsning, ett tal eller en predikan i himlen skulle vara; men inte ett ord yttrades; upplevelsen var snarare den omvända, för medan han stod där och lät sin blick sakta glida över den stora församlingen, så kände jag den obeskrivbara glädjen i att lyssna på den stora uppenbarelsen om ‘tystnad i himlen’, vilken utgör ett kapitel i ‘gudaktighetens mysterium’, som inte låter sig översättas till något språk. I helighetens tempel som inte byggts av händer, som är evigt i himlarna, så finns det en tystnadens helgedom, dit de – oavsett hur många som går in där – inte kan ta med sig någon ljudvibration; där bryts aldrig den eviga tystnaden.

Här bugar själen sig i dyrkan, och som svar på dess bön om en fulländad tilltro, så hör den vår evige Faders röst som uppenbarar Sig utan minsta slöja emellan. Det är här som ögonen öppnas, och ‘de som är rena i sitt hjärta ser Gud’ för första gången. Det var i en sådan dyrkan som församlingen bugade, och jag bland dem. Befann de sig allihop i denna tystnadens helgedom? Jag förstod det inte alls den gången; på dess tröskel stod de flesta av oss och lyssnade på den obrutna och djupgående fridfullhet som vilade därinne, men vi hörde inte Faderns röst tala; detta var testet, den standard som användes för att finna de själar som skulle upphöjas, tillkännagivandet av de vars antagning skulle förkunnas en efter en.

Tystnaden upphörde med en spontan och universell djup inandning av tacksamhet, som ett passionerat Amen som inte kunde hållas kvar längre inne i själen, och jag kände – alla kände – att i tystnaden så hade någon mystiskt förändring skett; några hade gått över igen, inte genom döden, utan från livet till ett mer överflödande liv; men hur eller vem som på det viset förändrats från en ära till en annan kunde inte avgöras av någon annan än de som hört rösten. Vi behövde inte vänta länge. Knappt hade ljudet av vårt Amen tystnat, förrän ledarängeln tog ett steg framåt på scenen, och lät sin kristallkula flyta uppåt i luften. Mitt över de många växte den och sträckte ut sig likt ett ljusmoln, som varsamt sjönk ner mot de dyrkande. Så tunn blev den mystiska hinnan att den strax blev helt osynlig, men den kunde fortfarande märkas genom sin aromatiska doft, sötare än alla blommors parfym, och jag visste att den, om än osedd, hade ett uppdrag som jag betraktade för att få veta mer om. Den uppnådde sitt mål, den föll som ett välsignat duggregn över alla, men några – många – förändrades av dess inflytande tills vi, liksom de, på ett omisskännligt språk kunde uppfatta att de fått klartecken att upphöjas.

I den stunden kom en annan grupp odödliga ner från bergen till höger om mig, ner på slätten, medan de sjöng en välkomnande sång till de vänner som de skulle ta med sig till deras nya hem; och sången besvarades av ett jubel från folkmassan, medan de utvalda steg uppåt, gjorde sällskap med kören från ovan, och så var festligheterna över.

KAPITEL 20: LANDET BEULAH

När besökarna, som jag bara kan beskriva som att de kom från bergen och bortom, hade dragit sig tillbaka, så istället för att uttrycka besvikelse och oenighet över det urval som gjorts, vilket vanligen inträffar på Jorden, så omfamnade, gratulerade och gladdes alla tillsammans över att de fått lov att vara en del av det vackra som jag hade fått bevittna. Jag talade inte med någon av dem, även om många passerade nära mig då och då, eftersom jag kände en inåtvänd medvetenhet om att även fast jag var bland dem, så betraktade jag inte mig själv som en av dem. I själva verket var jag bara en slags besökare som beviljats en ovanlig hövlighet där jag fått bekanta mig med det himmelska livets många faser, för även om jag var en odödlighetens invånare, så var jag inte på något vis säker på vilken min status eller min ställning skulle visa sig vara när mina initiala vandringar var över. Jag förstod emellertid, utifrån de observationer jag gjorde och de uttryck jag hörde, att om den stora majoriteten inte hade förts över så hade de alla gynnats och upphöjts av ceremonin. Varje själ hade dragits närmare, och förberetts ytterligare för den förändring som så småningom måste komma till oss alla. Om de ännu inte hade nått upp till den standarden så hade de vuxit närmare den; om de i tystnadens helgedom inte hade hört den Allsmäktiges röst, så hade de åtminstone lyssnat till den förundransvärda tystnaden som föregår ljudet. Därför var de starkare, heligare, lyckligare genom den upplevelse de delat, medan de återvände hemåt fyllda med ett hopp som inte gav något utrymme för besvikelse.

När Myhanene återvände till mig, efter att ha hälsat farväl till sina vänner, så började jag ställa den mängd frågor som händelserna hade gett upphov till.
“Vem var ängeln som ledde det ljusstarka sällskapet?” frågade jag.
“Han heter Omra”, svarade han, “och jag tror att det är allt du kan förstå om honom just nu. Om jag skulle försöka förklara hans rang, ställning och plikter så skulle jag bara tala i gåtor, så jag är rädd att du måste nöja dig med endast hans namn.”
“Har vännerna som – upphöjdes – jag hittar inget bättre ord för att uttrycka vad jag menar – gått för att vara med honom?”
“Nej; de har gått vidare till omgivningarna där vår syster bor – dikterskan – där jag hittade dig.”
“Och får jag fråga, var bor Omra?”
“Det kan du aldrig veta förutom genom att se det själv, och jag är inte säker på att jag kan låna dig tillräckligt mycket styrka för att du ska kunna få ens en fjärran glimt av hans hem; du har sett kraften i hans utstrålning när de dämpats för att passa dessa festligheters omgivningar, men ljusstyrkan i hans hem är av den inneboende renhet som strålar från den helighet som är en del av de som befinner sig mycket närmare Gud. Men även om jag inte kan hoppas att du ska kunna definiera hans hem, om jag så bara kunde lyckas med att beskriva dess utsökthet, så blir det en till uppenbarelse som kan stimulera din strävan ytterligare, och ge näring åt dina reflektioner framöver.”
“Min själ hungrar efter den kunskapen”, svarade jag, “men jag har sett så mycket att jag nästan fruktar att fresta på mitt sinne mer; men du vet ändå vad som är bäst, och jag är nöjd med det du beslutar.”
“Så kom med mig då, varje bägare i himlen är fylld med ett överflöd. Kom ihåg Kristus löfte – du måste förverkliga det här – ’till den som har kommer det att givas’, javisst, till och med ‘Ett gott mått, packat, skakat och rågat’. Det finns ingen anledning att oroa sig, för det som flödar över kan inte förloras; ditt minne kan inte hämta fram det genast, men när det behövs så stiger det till ytan, så kom därför med och titta så långt du kan utmed den väg där din framtid avslöjas.”

Jag måste erkänna att jag var överlycklig över hans beslut. Jag längtade efter att få beskåda den prakt som skulle avslöjas, men jag var medveten om min egen svaghet och oförmåga medan han pratade om den, och ifrågasatte vilken effekt det skulle få när jag stod i dess närhet. Jag förlitade mig icke desto mindre på min guide, likaväl som en inre försäkran om att jag var bortom risken för att skadas, så med nervös tillit tog jag hans utsträckta hand och så påbörjade vi vår nya resa.

Jag hade inte den blekaste aning om hur länge vårt sällskap skulle bestå, men jag blev alltmer medveten om att ju mer tid jag tillbringade med någon av dessa vänner, desto mer hopplöst halkade jag efter med alla frågor som uppstod i deras närvaro. Därför så, även om scenariorna som vi passerade var mer än tillräckliga för att fånga min uppmärksamhet och beundran, så var min hunger efter mer information ändå större, och jag började strax nyttja hans generositet ännu mer.
“Under mitt möte med vår syster”, sade jag, “så verkade hon uttrycka åsikter som skiljde sig avsevärt åt från de jag hört uttryckas av andra; drog jag rätt slutsatser, eller tror du att jag missförstod henne?”
“Jag tvivlar inte på att du har helt rätt”, svarade han”, för vi kan ha väldigt olika åsikter på en del områden.”
“Hur kommer det sig? Jag förväntade mig verkligen att alla sådana skillnader skulle upphöra här:”
“Det är stor skillnad, min bror, på skillnader och splittringar. Jag vet att skillnader i åsikter på Jorden ofta skapar väldigt smärtsamma splittringar, men så är det inte här, där vi har lärt oss att ‘endast sanningen gör oss fria’. Där nedanför upprätthålls som en huvudprincip i praktiken att geologen ska bedöma en dogma till att ha exakt samma värde och i enlighet med teologens bedömning, eller så anses han vara en ateist och stängs med rätta ute från de rättrognas sällskap; och samma regel tillämpas mer eller mindre strikt inom varje lära. Så absurt. Var det inte samma Gud som inspirerade pennan som inspirerade stenarna; gav Han bläcket hela uppenbarelsen och lämnade resten av kemin tom; ägnade Han sin vilja helt åt tryckpressen, och lät de andra tillverkarna gå i armod; begränsades Hans kärlek till en bokbindares omdöme, medan den konstnärliga världen ignorerades; har det obegränsade och oändliga överlåtits till en judisk nation att absorberas, och lämnat astronomin utan några möjligheter att hitta någon dokumentation?
   Likt makrokosmos, så kommer du märka att mikrokosmos har arrangerats för att framställa den naturliga harmoni som den har designats för. Vi har kommit fram till kunskapen att ingen människa kan omfatta – än mindre ha ett monopol över – hela sanningen, utan varje sinne besitter sin egen sympatiska molekyl; med tiden kommer dessa tankevariationer att samla ihop oss likt hur en florist arrangerar sina blommor till en bukett – varje individuellt sinne kommer då att ge uttryck för sin naturliga ton, och allting tillsammans kommer att skapa och framställa den perfekta harmonin i sanningens kompletta ackord. I enlighet med detta kommer du märka att det fortfarande finns en mängd olika åsikter om mindre frågor – en preferens av tankenyanser som regleras av de olika individernas tillstånd – men du kommer aldrig stöta på någon som kallar blått för rosa, eller svart för gyllengult.”

Det fanns inte utrymme för och inte heller var jag på humör för att argumentera kring mina frågor, utan han gav helt enkelt en förklaring i sitt svar, vilken jag i stunden tog emot, med avsikten att först låta det gå igenom mina reflektioner, sedan samtala om det efteråt om det behövdes när ett lämpligt tillfälle uppstod. Det fanns också en annan orsak som förhindrade att jag fortsatte med vårt samtal just då. Medan jag en stund lyssnat på min vän, så blev jag medveten om att vi börjat färdas genom en ljusare atmosfär, tills då han tystnade och jag märkte att jag inte längre hade förmågan att tala. Jag överväldigades av underliga och odefinierbara intryck – inte obehagliga, utan snarare tvärtom. Jag hade kommit till en plats med en uppfriskande, oemotståndlig lycka, vilken lyfte mig uppåt och förde mig framåt med en ökande drivkraft som överväldigade och tystade mig. Känslan av tyngd, av rädsla, av tvivel, av allt utom en obeskrivlig glädje, hade lämnat mig.

Jag tittade på mitt sällskap och insåg då att lättheten och den framåtdrivande kraften berodde på arbetsinsatsen han gjorde för att ge mig av sin styrka så att jag kunde stiga uppåt. Men jag blev strax medveten om att till och med han började möta sin gräns i det här avseendet, och en kort stund upplevde vi ett kännbart vacklande i vår flygning, men han lade armen om mig och drog mig så nära sig själv att jag genomlystes av hans eget ljus, vilket ivrade genom mig, och verkade trotsa all svaghet; sedan, med en enda viljeuppvisning, så bar han mig som en blixt genom den mellanliggande atmosfären, och vi landade på toppen av ett blåtonat, himmelskt berg. Hur långt vi färdades i den viljeblixten kommer jag kanske aldrig få veta, men det tjänar som en illustration av hur snabbt det är möjligt för Myhanene att färdas, och den metod som han använde för att nå assyrierns hem, som tidigare hade gjort mig så häpen.

Himlen låg utrullad framför mig. Jag kan inte finna några andra ord för att förmedla ens en grov antydan till scenen – dess renhet, dess skönhet, dess fridfullhet – i dess närvaro så bleknade allt jag tidigare hade skådat. Framför oss bredde en mäktig slätt ut sig långt bort mot horisonten, översköljd av ett mjukt, oföränderligt, stadigt ljus, som av något mirakel en gång kan ha kysst pärlan och fått den att rodna i all sin blygsamma älskvärdhet. I fjärran, så långt bort som blicken kunde nå – reste sig himmelska berg, tydliga och lika levande som naturen närmast oss, i kedja efter kedja med oräkneliga kullar och toppar med lika oändliga terrasser spridda emellan dem – terrasser lika stora som platåer, i vänlig konkurrens med varandra i fråga om herrgårdar, parker och blommor, som modeller för änglastäder i det Gudomligas galleri, alla klädda i Guds leende. Varje terrass strålade av sin egen, särskilda prakt, och lystern ökade med höjden. Synen gav mig tanken på en stor, himmelsk trappa som ledde till det oändligas tronsal. Vid varje ände av de trappstegen, som för att bevara balansen och fullborda den himmelska arkitekturens design, så reste sig toppar av tvärgående bergs-kedjor, som kungliga vaktmästare, dränkta i stämningsfulla färgskiftningar, som när de steg uppåt förändrades till en färglös prakt där fläckfria kristallpelare utgjorde en bakgrund, vilka bar upp en konstruktion som glittrade och blinkade som en diamant som återspeglar ljuset från en evig sol.
Myhanene lät mig få en stund för att ta in den överväldigande scenen, och visade mig sedan en obeskrivligt storslagen byggnad långt borta, och sade: “Det där är Omras hem.”
Men jag fick veta att det inte var himlen som min blick njöt av; det var endast landet Beulah, eller länken mellan det lägre och ett högre tillstånd i själens utveckling. Min vän hade korsat den nästan oändliga slätten – i den nära förgrunden där han pekat ut sitt eget hem för mig – tagit sig uppför den himmelska trappan, och stod med Omra, så som jag stod då, för att beskåda ännu mer praktfulla scener där bortom; Omra hade fått se några som var ännu renare; men hur många som låg mellan den platsen och Gud kan jag inte förstå, och ändå måste varje själ klättra uppför dessa helighetens gallerier i ordning innan den kan vara tillfreds, och se Honom som Han är.

Nu skulle Myhanene ha tagit med mig till sitt hem, men en sådan ocean av förvirring över all prakt överväldigade min uppfattningsförmåga så, att jag bad honom att föra tillbaka mig.

KAPITEL 21: HEMMA

Varje liten del av det här livet innehåller lärdomar. När man har möjligheten att dra sig tillbaka för att meditera över den kunskap som har inhämtats så överväldigas man av den mängd information som här uppkommer naturligt genom en enda händelsesekvens, liksom enigheten i vittnesmålen som genom-driver den enda stora lagen som styr det här livet, även om de bidragande parterna inte verkar ha någon möjlig sammankoppling.

Ni kanske minns att en av de första incidenterna som fångade min uppmärksamhet efter min ankomst var då den stackars kvinnan försökte komma fram till hem som hon inte passade ihop med; Eusemos förklarade teorin om lagen som verkade på och förhindrade att hon kunde få sin önskan uppfylld; efteråt illustrerade Cushna det för mig genom Maries fall; och nu hade Myhanene gett mig ett praktiskt exempel på det i mitt förhållande till den förtrollande scenen som låg framför mig. Det fanns inga yttre krafter där som hindrade mig från att nå fram till sådana vilsamma boningar, vägen låg öppen, och jag var säker på att jag skulle finna mig välkommen om jag skulle kunna nå fram till deras portaler; men “om” var det fullt tillräckliga “varför” jag inte fick uppfylla mitt hjärtas önskan. Det fanns inte fler barriärer i min inandning av livsatmosfären i de himmelska bergen, än det finns på Jorden i hur nordbon kan ta del av den tropiska sommarens skönhet; den enda orsaken fanns inuti mig själv, min nuvarande natur var inte anpassad för omgivningarna, och därför var de inte gynnsamma för mig; så även om det var himlen för Myhanene och hans vänner, så var jag överbemäktigad – eller kan jag säga obekväm – och ivrig efter att få komma därifrån. Men medan jag stod där på höjderna, fortfarande med mitt sällskaps arm omkring mig, så lärde jag mig en vacker lärdom på ett långt mer fulländat vis än jag någonsin hade kunnat förvänta mig – den milda sympati och ödmjukhet som dessa högre, heligare former av natur bistår de svagare med.

Åh, de apparater, de resurser de har att förfoga över, och beredvilligheten och välvilligheten som de förvärvas med för att stimulera och uppmuntra en att använda all sin strävan för att nå all möjlig utveckling och motsvarande fördelar! Deras kärlek omfattar själen som en kraftfull magnet, och den känns omhuldad och upplyft – såvida inte det gudomliga inflytandet med vilja avvisas och frigörs – nästan emot sig själv in i fortsatta pånyttfödelser till en heligare varelse. Det finns inget överförmyndarskap, inga försök att väcka en känsla av skuld för den tjänst de så gärna utför, utan de påbörjar – och genomför sitt uppdrag – som om de nyttjade en tjänst, och som att alla fördelar fanns på deras sida. Vad de än må göra, så har de en underbar kraft och fallenhet för att få dig att känna – oavsett hur stor din trivsel har varit – att de själva har fått uppleva den allra största glädjen genom sitt givande.

Vad var det som uppmanade Eusemos att visa mig landskapsbilden, eller Cushna att ge mig upplevelsen i att bevittna Koralen? Varför skulle Siamedes instruera mig om de sovandes natur och tillstånd, eller Myhanene föra med sig mig så att jag skulle få beskåda allt underbart där han bor? Jag hade ingen hållhake på dem, ingen kraft att påverka dem, och allra minst någon kompensation att erbjuda; det fanns bara en motivation, en orsak – kärlek, denna överliggande impuls som svingar sin obesegrade spira över hela odödlighetens domäner! Jag visste det – jag kände den. Den enda önskan som hade aktiverat alla som jag hade fått kontakt med, hade varit att förhindra att jag blev alltför nöjd med omständigheterna jag omgavs av i mitt nya liv, vilka de än skulle visa sig vara. Aktivitet är själens naturliga arv, att överträffa sig själv dess motto, och helighet dess mål; sålunda hade deras gemensamma strävan varit att väcka en stark önskan i mig att sträcka mig efter de ideal som låg framför mig; att inse det faktum att en människa kan bara nå en berättigad tillfredsställelse när, som gamla tiders psalmskrivare, hon vaknar upp till medvetenheten om att hon har uppnått en likhet med Gud.

Ja! Jag hade lärt mig den lärdomen, och där jag såg ut över det som låg framför mig, så kände jag mig medveten om att deras syfte hade uppnåtts, åtminstone i mitt fall. Önskan att få kunna röra sig över dessa ljusa, praktfulla ängar som var mina vänners hem, hade fötts inuti mig, och jag beslutade att mitt hopp inte skulle krossas eller avledas av något hinder eller någon plikt som av nödtvungenhet måste ligga i vägen, utan genom allting så skulle jag framhärda tills mina fötter hade tagit mig fram till det här målet för min första önskan i himlen. Myhanene förutsåg att åsynen skulle väcka mina aspirationer om jag bara kunde uppnå den, och han hade rätt – nu levde och glödde den aspirationen; jag var ivrig att finna mitt nuvarande hem, så att jag skulle kunna förstå varifrån jag behövde påbörja denna enorma uppstigning. Jag visste inte var jag skulle finna det – jag hade fram till nu inte gett det mer än en passerande tanke – men nu längtade jag efter att komma dit. Var det än kunde vara, så skulle det inte kunna vara mer än en resandes viloplats; vilka nöjen det än kunde innehålla, så hade jag beskådat andra vilka min själ trånade efter, så som hjorten törstigt söker efter vattendrag; oavsett hur vackert det skulle vara, så hade jag vilat blicken på ännu större skönhet vars minne inte kunde suddas ut, och jag skulle aldrig känna mig nöjd i min vila förrän jag kunde kalla dem mina.

Så då uppstod ofrivilligt frågan av sig själv – “Kommer jag känna mig tillfreds då?”, men så skulle den ständigt fortsätta att uppstå om jag försökte besvara den, så jag tryckte undan den, och bestämde mig för att nå mitt första ideal här. Men då jag drog den slutsatsen, så drog en skugga genom mitt sinne då jag tänkte på vilket närapå ändlöst avstånd som kunde ligga mellan mig och det jag längtade efter.
   Myhanene blev omedelbart medveten om dess närvaro, även om han inte sade något, men jag kände en tanke som kom från honom som uppdagade en annan upptäckt för mig – en uppenbarelse som hade mer inflytande och gav mer tröst än ord.

Det finns bara ett sätt för hela mänskligheten att färdas på sin pilgrimsresa till Gud; Jordens stadier hade manipulerats och blivit svåra att spåra; men därifrån mina fötter stod så var vägen tydlig och omisskännlig. Det var den Raka vägen, vars konstruktör var Gud själv, och den bar Hans signatur och märke, även där vi finner den i Naturens anlete. Vid det här laget hade Naturen för mig blivit en nådens uttolkare, och min själ följde dess flöde in i en ny uppenbarelses ocean. Vilken människa kan stå med klockan i handen och säga: “Dagen är död, och natten är född”? Vem kan med exakthet dela upp årstiderna där de kommer och går? Vem är tillräckligt lärd för att avgöra gränsen för sömnen? Vinterns tidiga frost kommer i skikt mellan höstens gyllene dagar, och vårens solstrålar störtdyker ner i isvindar; dagsljuset kommer tillbaka med anspelande pulser, där det stjäl till sig ett fotfäste från nattens sovplats; de första bladen växer så smygande fram att även om vi står på vakt och tittar, så skulle vi ha svårt att säga: “de är inte där”; eller “jo, de är där.”

I Naturen finns det inga språng, inga återvändsgränder eller luckor eller skarpa uppdelningar i dess stora lag om utveckling; ordningen är – utveckling inifrån, stimulerad av en lämplig tillförsel av lockande näring utifrån. Samma utveckling kan också observeras i livsstadierna, så långt de dödliga är medvetna om dem. Vem är lärd nog för att upptäcka varandets tillblivelse, eller säga tidpunkten då en själ lämnar kroppen? Vem kan säga när omedvetenheten går över i medvetenhet, eller när bebins instinkt lämnar plats åt intelligensen? Vem kan definiera då ansvaret föds, eller dra en linje mellan barndom och ungdom? Så pågår likheten mellan naturen och själen. Men nog om det! Om samma lag är uppenbar i starten, och fortsätter så långt mäniskan kan spåra den, med vilken rätt antar vi då att det sker någon förändring bortom vårt synfält? Med samma Gud som Skapare och Bevarare, Författare och Avslutare – och Han är oföränderlig, så varför inte samma lag och en orubblig sådan?

Tanken tröstade mig, gav mig styrka och fridfullhet. Avståndet mellan mig och mitt ideal var utan tvekan stort; men det skulle uppnås genom en naturlig process, vars varaktighet i hög grad låg i mina egna händer. “Gud gör inte skillnad på människor”; det finns ingen kunglig väg eller genväg till tronen för några utvalda få, utan En Väg, vilken är ”vägen, sanningen och livet”, och den som försöker gå en annan väg kommer att kastas ut som en “tjuv och rånare”. Nej, nej, den påkomne mördaren kan varken med utsagor eller hjärtats bekännelser ta ett enda steg från trappan – utan utbildning, fortfarande trevande, och med läppar varifrån svordomarnas ekon knappt har dött bort – till närheten till Gud som är “för ren för att skåda oförrätter”.

Frälsning garanterar inte en plötslig övergång från sedeslöshet till den vita kappan, från det vulgära skämtet till att “sjunga Moses och lammets sång”; den innebär “den älskades godtagande” då den ångerfulle slösaren har genomfört sitt beslut att stiga upp och gå till sin far – har gjort pilgrimsresan från det fjärran landet till hemlandet; passerat korsningen där han tar emot löftena och blir arvtagare till den tilltro som är “kärnan i det vi hoppas på”; upptagen i helgonens familj och välkomnad i Kristus sällskap, som aldrig mer lämnar eller överger honom, han kommer att ledas vidare från ära till ära, där hans själ för varje steg upptäcker den renhet och helighet som till slut kommer göra det möjligt för honom att:

Vistas i det eviga Ljuset
Genom Evig Kärlek.

Mitt sällskap hade ingen brådska alls att avsluta mitt besök, även om jag hade föreslagit det. Han var lycklig – så lycklig – där; det var hans hem, och när jag fick en paus i antingen min uppen-barelse eller förundran att ägna åt honom, så var jag medveten om intensiteten i hans passionerade önskan om att det skulle bli mitt också – men det kunde inte vara det ännu, så istället lät han mig ta tid på mig att se på det, tills entusiasmen var stark inom mig, vilket bestämde att det kommer att bli det så snart jag kunde nå upp till dess krav; då indikerade ett mjukt tryck från hans arm hans önskan, och jag vände mig därifrån.

“Hur länge har jag varit här – i det här livet?” frågade jag, när talförmågan återvände.
“Bara några veckor, enligt Jordens tideräkning”, svarade han. “Hurså, är du trött?”
“Nej! Jag kommer aldrig mera bli trött, det känner jag; men jag har lärt mig så mycket och varit så intresserad att jag inte har tänkt på tiden förut.”
“Varför har du lärt dig så mycket?” frågade han.
“Det är en fråga som besvaras bäst av dig”, svarade jag.
“Det beror på att du har frågat så mycket, helt enkelt. Ditt jordeliv var en lång utfrågning, inte så mycket till dina kamrater, för de förstod inte – kunde inte ha besvarat det – men dina frågor ställdes till dig själv, till oss. Nu har du börjat finna svaren genom det lilla vi har haft möjlighet, just nu, att göra för dig. Men kom ihåg att vi bara har börjat, och vi är glada över att snart få fortsätta; under tiden så tar jag dig till ditt nya hem, där du kan gå igenom dina upplevelser så här långt, medan du vilar en stund och gör dig av med den påverkan som kroppen fortfarande har på dig, och som annars är i vägen för att du ska kunna åtnjuta de andra uppenbarelser som väntar på dig.”
“Hem”, upprepade jag, “så hörde du alltså min önskan då jag stod uppe på berget? Jag har varit så intresserad att jag inte har tänkt en tanke på detta förrän jag fick se ditt, vilket fick mig att undra hur stort avståndet var mellan de båda. Var min tanke ett förebådande om vad som väntar härnäst?”
“Det kanske den var”, svarade han; “kom och se efter.”

Vi gick genom en rad vackra skogsdungar, varvade med ljuvliga dalgångar och gläntor, där vi passerade några individer, vilket gjorde att vi kunde prata ostört om många saker, men jag ska inte trötta ut er med att återge dem här. Jag har fortfarande kvar mängder av ännu större upplevelser att berätta om, och om den här arbetsinsatsen når sitt mål, som jag uttryckt på föregående sidor, så kommer jag tillbaka och fortsätter med min trevliga uppgift.
   Där vi gick så märkte jag emellanåt att en tankeblixt hastade iväg från mitt sällskap i vår riktning, och hur det ibland kom tillbaka ett svar, vilket sade mig att medan han instruerade mig så samtalade han också med någon vän i fjärran. Då kunde jag inte läsa av en sådan korrespondens, och därför var jag helt okunnig om vad den bestod av, men vad det än kunde vara så väckte det bara en övergående nyfikenhet inom mig över detta nya fenomen, för mitt intresse kretsade helt kring de ämnen vi samtalade om.

När vi gick igenom en dal, som genom sin extrema skönhet fångade min uppmärksamhet och ändade vårt samtal, så stötte vi – för mig helt oväntat och plötsligt – på Cushna, Arvez och flera andra vänner som jag inte kände. De slog följe med oss på Myhanenes förslag, då han uppenbarligen inte ville dröja kvar på vägen. Kort därpå mötte vi Eusemos och ett sällskap av körsångare, som hälsade oss med en välkomstsång, och även de gick med oss, och vi gick vidare medan vi lyssnade på deras musik, tills vi stötte på Azena, med ett stort följe av kvinnor, som kom för att träffa Myhanene när de hörde att han var på väg. Vi blev ständigt allt fler och fler, och många av vännerna hade med sig instrument, andra bar massor av blommor, så som jag hade sett dem på festivalen, tills vi blev mittpunkten i en lång procession, glädjefylld och upprymd i de sånger de sjöng för att välkomna mitt sällskap, som jag förstod mycket väl att de älskade så.

Efter en stund kom vi till en smal dalgång mellan två rader av kullar, där vi gick uppför en mjuk sluttning vars topp bjöd på en utsikt över en stad som var magnifik bortom varje jämförelse med någon stad på Jorden. Den såg ut att ha byggts i rosa alabaster, som en kvadrat, med gator som löpte österut och västerut, norr och söder, och delade upp den i mängder av kvarter som var lätta att urskilja från de större stadsdelarna där vi stod, och dess många träd fyllde den med frodig grönska.
Byggnaderna var utsökt detaljerade, och även om de var avsevärt höga så bestod de enbart av en enda våning med platta tak, vilka fungerade som både trädgårdar och strövområden. Varje palats – för bara en sådan term kan förmedla en tillräcklig uppfattning om deras proportioner – omgavs av frikostiga trädgårdar, där dess invånare visade upp sin mångfald av smaker och designer, men det hela utgjorde en sådan perfekt, harmonisk bild att Myhanenes ideal om skillnadernas ultimata harmoni spontant dök upp i mina tankar. Allting, överallt, så långt min blick kunde nå, utstrålade välstånd, lyx och harmoni; och då jag såg ut över stadens vidsträckta område så undrade jag om det var möjligt att jag skulle kunna finna mitt hem på en sådan välsignad plats som denna.

När vi pausade för att ta in scenariot så ringde några klockor sitt välkomnande tillsammans med den musik som omgav oss. Det verkade vara en signal för alla att komma ut genom portarna, och allesammans kom för att möta upp oss. En av de första var Helen, och nära henne kom en och sedan en till som jag hade känt från Londons förfärliga gränder och kvarter. Några av dem var personer som jag hade skickats till av den mystiska influens jag nämnt tidigare, och som jag aldrig förstod; några hade jag hjälpt genom att läsa för dem, och andra var sådana jag hade bistått på andra sätt; några hade jag pratat med och försökt lindra deras tveksamheter, och uppmuntrat dem att försona sina smärtsamma omständigheter med Guds konsekventa kärlek; andra hade jag försökt förmedla mina vaga tankar om himlen till eller försökt ge dem lite tröst genom att förklara min luddiga teologi, och igenkännandet av mer än en av dem väckte ett minne till liv om ett bortglömt löfte som vi gjort att träffa varandra “på andra sidan floden”, vilket de nu infriade, medan jag endast kunde hävda att jag gjort det av en slump.

Då jag såg på dessa väl ihågkomna ansikten – trots de fantastiska förändringar som de hade genomgått – så kände jag att de på något vis hade blivit många fler, för även om jag kände igen varenda individ så hade jag ingen aning om att de var så många. De var inte längre fattiga, som då vi skiljdes åt, utan under tiden så hade de på något vis – och det finns bara ett sätt – förvandlats till kungar och drottningar, präster och prästinnor hos Gud, och jag kände mig mer än hedrad nu att återuppta vår vänskap.

När jag hade nått slutet av de mer personliga gratulationerna, så växte musiken återigen till en kör, där allesammans deltog, med ett välkommen hem. Det var då jag insåg att alla dessa hyllningar gavs till mig, och ändå kunde jag knappt tro det så jag vände mig till Myhanene och frågade:
“Är detta verkligen för mig?”
“Ja, min bror!” svarade han, “i den här staden kommer du hitta ditt nuvarande hem, och våra vänner har kommit för att hälsa dig välkommen.”
   Då förstod jag att de tankeblixtar som hade väckt min nyfikenhet bara var signaler, och våra möten med Cushna och andra vänner längs vägen var en del av ett anordnat program, som jag, helt omedvetet, hade varit mittpunkten för.

Processionen tog form på nytt, men den här gången i ett ännu mer imponerande format, och jag leddes framåt, den som hedrades i ett så hedervärt sällskap, med Myhanene vid min sida och mina mer omedelbara vänner och bekanta i grupper runtom. Tårar av glädje och tacksamhet var mitt enda svar på den rörande välkomsten och ömhetsbevisen som jag översköljdes med; till och med klockorna verkade fyllas med liv där de frambringade en samstämmig gratulation. När vi gick nedför en av de näraliggande gatorna så kunde jag se våra ledare gå in till en trädgård vid ett palats som var så utsökt utformat att det genast fångade min uppmärksamhet mer än de andra gjort, till och med när jag först såg de alla på avstånd. Men när jag kom fram till ingången, och hela dess skönhet omgav mig, så pausade jag förundrat för att fråga vad det här var för plats.
“Hemma.” var det enda ord som min följeslagare sade som svar, och han ledde mig framåt medan jag befann mig i en sådan extas som ibland finns att uppleva i drömmarnas land.

När vi närmade oss huset så uppfattade jag att draperierna som i det här livet fungerar som dörrar hade dragits åt sidan, och markerade därigenom att alla var välkomna att stiga in, men de flesta gick åt höger eller vänster, deras sång upphörde och Myhanene tog min hand och ledde in mig. När jag gick in såg jag en rymlig veranda med ett sällskap som kunde ha varit änglavärden jag såg så nyligen på festivalen. Huvudpersonen var klädd i plagg av ljus, men jag kände inte igen honom genast, för mina ögon var alltför ovana att betrakta ett sådant ljussken. Återigen pausade jag, men min guide, som förutsåg mina tankar, svarade.
“Det är Omra.” Det fanns inte tid för fler ord, för vi stod nästan högst upp på trappan, och i nästa stund kände jag en obeskrivlig glädjerysning då hans armar lades omkring mig, och han utropade:
“Välkommen, vår käre, i vår Faders Namn, njut av din vila”, sedan lyfte han upp mitt huvud och gav mig en broderlig kyss, medan församlingen föll in med ett “Amen”.
Jag sade ingenting. Vad kunde jag ha sagt? Vem kunde finna ett språk som passade för ett sådant tillfälle? Men det blev ingen obekväm tystnad, eller känsla av obehag över att något förvänt-ades av mig som jag inte förstod att genomföra. Det undvek Omra.
“Så många vänner du har med dig”, påpekade han på ett uppmuntrande sätt, som för att bjuda mig att se ut över de alla. Vid foten av trappan stod alla de London-vänner jag nämnt, och han uppmärksammade mig på dem genom att säga:
“Min broder, Herren har lovat att ‘de som sår i tårar, ska skörda i glädje’; hos dessa, våra vänner, så önskar jag att du får skåda uppfyllandet av detta. Här kan du se, så långt det redan skördats, ditt livsarbetes resultat. Du gick till dem med fröer som var mer värdefulla än du förstod, och om du än spred dem med en skälvande hand och en oviss kunskap, så uppnådde de fortfarande som Guds ord det Han skickat dem för. Nu är din dag på fältet över, ditt arbete är gjort; du återvänder till Guden som skickade dig och gav dig ditt uppdrag, och du har med dig dina kärvar.
   I Kristus namn, som frälste oss, så tackar jag dig för ditt kärleksfulla arbete; för allt du gjort för dessa har du också gjort för Honom.”
   Förgäves försäkrade jag honom om att jag i det lilla jag hade kunnat göra hade varit ytterst välsignad; att kärleksarbetet han hänvisade till hade varit de ljusa stunderna i ett annars högst outhärdligt liv; att glädjestunderna som samlats helt naturligt var en långt större kompensation för någon eventuell uppoffring som kanske behövt göras; samtidigt som jag var smärtsamt medveten om hur mycket jag hade underlåtit att göra jämfört med de små saker jag lyckats med. Han kände till allt det, vad jag förstod genom att ha studerat dokumentationen över mitt arbete, vilken hade sparats och öppnats för min granskning av densamma. Där skulle jag få se nettoresultaten så här långt, sammansatt av en som var alltför klok för att missta sig i sin bedömning eller uppskattning. Sedan gav han mig sin välsignelse och lämnade oss, och lät Myhanene fortsätta visa mig runt i mitt hem.

Jag önskar att jag kunde finna ord för att förmedla ens en blek aning om det husets skönhet och fullständighet, men jag skulle bara misslyckas med ett sådant försök, ens i grova drag. Så det måste jag lämna därhän. Men det finns en sak som jag behöver ta upp, på grund av dess stora betydelse för de som är kvar i köttet. Jesus Kristus sade till sina lärjungar, då han talade om de många palatsen i sin Faders hus, att: “Jag går för att bereda en plats åt er.” Men hur är det med möbleringen av denna? Det här är en tanke som aldrig tidigare hade kommit för mig förrän jag steg in i min nya boning; då fick jag en till stor uppenbarelse. Varenda möbel, utsmyckning eller dekoration hörde på ett högst livfullt vis samman med – som om de hade tillverkats därur – någon handling, ord eller egenskap från mitt Jordeliv; det var en förfärlig sanning att bli varse; och som jag önskar att jag hade känt till det tidigare!

Ett av rummen innehöll en rad bilder som återgav den dokumentation som Omra hade talat om; vid ett första ögonkast kunde jag se att det inte på något vis var ett perfekt resultat. Den ursprungliga designen, fullt synlig i varje del, var mer eller mindre alltid förstörd genom de lika synliga felen. Jag kunde lätt avläsa svagheterna som jag fortfarande verkade i, och de många defekter som skulle behöva åtgärdas innan jag kunde nå den högre livsnivå vars utsikt jag just hade återvänt från. Medan jag studerade den här dokumentationen, så kunde jag göra en ungefärlig uppskattning av det arbete som låg framför mig, men jag var också medveten om det faktum att ett sådant hem och omgivningar där jag kunde utföra den uppgiften i sig själva måste beräknats bidra till halva den framgången. Och återigen, vilka oförutsebara fördelar fanns inte i de nya och större bostäder som jag hade fått ta del av; vilka sällskap skulle jag inte få njuta av; vilken erfarenhet hade jag inte att rådfråga hos dem?

Myhanene ledde mig vidare förbi en dörröppning, där draperierna var fördragna. Jag skulle ha gått in där, för någon osynlig kraft lade sitt grepp om mig; en röst från tystnaden verkade kalla på mig, och jag pausade som ett svar på dess rop. Men min vägledare visade mig på andra saker, som om han inte märkte min önskan, och ledde mig upp på taket, där jag kunde få ytterligare en vy över staden, och en som, i kommande tider, skulle bli den mest välbekanta och uppskattade genom dess associationer. Luften, och intresset som utsikten skapade, övervann tumultet som jag kände när jag passerade den förbjudna dörren, och när jag hade fått tillbaka mitt lugn så sade mitt sällskap:
“Nu är min trevliga uppgift över för stunden; följ med mig en stund, så säger jag sedan adjö.”

När vi återigen nådde fram till dörren så vinkade han med handen för att visa att jag skulle gå in ensam, sedan gick han ut och var borta.
Jag visste vad han menade. I det rummet så väntade en person på att välkomna mig hem, en vars hands beröring berövats mig, och en vars röst mitt hjärta hade gråtit och jämrat sig efter; en som hade offrat sitt liv för att ge mig mitt; en vars frånvaro så sorgligt hade gjort mig olämplig för kampen jag behövt utkämpa; en vars namn jag ofta hade ropat ut i min förtvivlans mörker utan något svar. Om hon bara hade fått finnas hos mig under de där första åren, så att närvaron av hennes minne kunde ha fått stanna kvar hos mig, så annorlunda mitt liv hade blivit då; misantropen kanske hade kunnat bli en man, och spelat mannens roll i återuppbyggandet av världen, och utfört något litet arbete som var värt att minnas. Men inte! Skuggan som fötts med mig kunde inte skingras, och bördan från dess dysterhet var det kors som nu slutligen hade lyfts av mina skuldror.

Läsare, när jag var i assyrierns hem så stod jag, som du gör nu, på tröskeln till ett annat sådant möte; men kom ihåg att jag sade er att när stunden var inne, som var för helig för att någon oinvigd skulle ha fått se den, så vände jag mig om för att inte förvärldsliga den upplevelsen med min närvaro. Nu ber jag er att ursäkta mig då jag lämnar er här, medan jag går igenom draperierna; och för första gången i hela min existens, får se det sedan så länge efterlängtade ansiktet. Marken där denna lilla gräns korsas är alltför helig för mig för att främlingars fötter ska beträda den just nu; synen som väntar mig är alltför helig för att erbjuda andra att betrakta den.

För mig är Jordens nyckfulla feber nu över; jag har tryggt funnit min väg genom vår Faders godhet, “Genom dimmorna”, och nu, medan jag bjuder er ett tillgivet adjö, och drar de sidenlena tygerna åt sidan, så finner jag att jag är hemma – i min moders kärleksfulla armar.

SLUT.


Fotnot: Om du känner att du skulle vilja tacka ekonomiskt för arbetet med översättningen så är du välkommen att donera via Swish: 0767 932 892, eller Swedbankkonto: 82990-603 832 0963. Alla gåvor tas emot med stor uppskattning och varm glädje, på samma vis som jag glatt mig åt och uppskattat de hundratals timmar jag lagt på att översätta, korrekturläsa, ordna layouten och ge ut boken i olika format – allt för glädjen att göra boken tillgänglig för fler, och samtidigt själv få uppleva känslan av att hålla den fysiska boken på svenska i handen och bläddra igenom dess många inspirerande sidor i min egen läshörna!                            

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s