Vådan av att vänta (21 november 2021)

(Som med de flesta av mina inlägg på bloggen, så utgår de från grunderna i Divine Truth.)

Det här rymdes i en insikt som jag fick i morse, just när jag vaknade – och den bestod av en kort mening: “Knasigt att gå runt och vänta på sin egen själs utveckling, och allt vi önskar ska finnas i våra liv genom attraktionslagen, när det bara är vi själva som bestämmer vad som finns i den”. Men jag kände att den kärnan rymde väldigt mycket mer, och här försöker jag sätta ord på allt som kretsade kring den och hörde samman med den i mitt sinne.

Vad vi än har i vår själ, är vår verklighet. Vår verklighet ryms i Guds verklighet, och Guds verklighet är skapad så att vår verklighet kan skapas, väldigt fritt, i den.

När vi föreställer oss att vi lever i åttonde sfären, den som Jesus nådde fram till i sin kärleksutveckling redan medan han befann sig i sin fysiska kropp här på Jorden, så är skillnaden stor mot hur vi är och har det idag, och framför allt mot hur vi känner idag.

Att vara i åttonde sfären är att vara helt fri från rädslor, och att älska allt liv så som Gud älskar det. Inte lika mycket som Gud, men på samma sätt, och så långt vi som människor känner till livet.

När vi lever här, i första sfären, så är havet av avstånd bort till den åttonde sfären enbart en fråga om att förändra vår själ. Inte att meditera, inte att ge bort allt vi äger, inte att manifestera saker, inte att läka och föryngra vår fysiska kropp med alla fysiska eller metafysiska medel vi kan komma på, inte att säga sanningen till allt och alla, inte att ge oss ut i den så kallade tredje världen eller bland samhällets utsatta och ge dem mat och tak över huvudet varje dag, året om, år efter år. Vi kan göra allt det, och en del av det är ibland väldigt kärleksfullt. Men själen förändras inte av någon av de handlingarna i sig.

Själen förändras känslomässigt. Din verklighet förändras när själen förändras, som en ofelbar magnet på omvärlden. Omvärlden följer din själ, den formas efter din själ, den lever kring och genom din själ, och alla andras (så länge du inte är ett barn, då är det i huvudsak föräldrarnas själar och även vad du ärvt av dem ner i din själ som styr hur du har det).

Så det enda sättet att förändra din verklighet permanent till det bättre, steg för steg, är att förändras i din själ, att känna igenom allting inuti den. Allt du trängt undan, allt du försöker glömma, allt du inte vill erkänna, acceptera och se på inom dig. Därför att när du gjort upp med allt det, minsta lilla bit av vånda, skam och förluster, så kommer du bit för bit kunna välja att känna kärlek på de platserna i din själ istället.

När du fyller din själ med kärlek, så förändras du, och din värld, ditt liv. När du börjar se livet som Gud ser det, så förändras världen till att återspegla det Gud känner, vet och är. Du får se och leva i Guds värld, så som den skapades åt oss till att vara, och du får uppleva dig själv, så som du skapades till att vara, fri och kreativ och mer fantastisk än du någonsin anat. Världen svarar på det fantastiska inom dig, och blir fantastisk.

Att leva på Guds sätt, är att börja släppa fram och ut alla våra rädslor, alla våra sorger, all vår ilska, all vår skräck och allt vårt hat, och alla våra andra känslor som kommer av någon form av osanning och kärlekslöshet i vårt liv, ärvt eller förvärvat eller kastat på oss i farten, natt eller dag. Ut med det, i vår ensamhet, utan att skada något liv under tiden, inte oss själva, inte andra. Bara ut med det, som en ettåring skulle göra – rakt ut i luften, med hela kroppen.

Igenom allting, en bit i taget, framåt, inåt, igenom hela själens hela samling av instängda, fastfrusna och oönskade känslor. Att tömma något på smuts, skit och damm är det enda sättet att få det rent och vackert igen. Och när det är uttömt, kan vi fylla det med något som vi verkligen mår bra av, som andra verkligen mår bra av. Vi kan bli fulla av kärlek.

Så länge vi tillåter oss att vara fulla av vår gamla skit, fulla av tårar som aldrig gråtits, nerver som aldrig släppts fria och fått darra och skaka av rädsla och skräck, muskler som stelnar mer och mer för att de aldrig fått skrika en vredens befriande duett med halsen och lungorna över barndomens orättvisor, tvång och förnedring, så länge går vår själ runt i sin magnetism mot omvärlden och attraherar very stinky piles of shit. Livet vet att vi behöver trycka på “Start”-knappen och få känslorna i rörelse någon gång, annars dör vi. Annars kommer olyckorna, sjukdomarna, krämporna, åldrandet, besvären, pankheten, skulderna, övervikten, värken, de jobbiga arbetsmiljöerna, arbetslösheten, frustrationerna, strömavbrotten, de dåliga relationerna, sakerna som tappas i backen och går sönder, beroendena, det ultimata förstoringsglaset på allt attraktionslagen finner i vår själ och vill visa för oss, eftersom vi inte verkar se det själva. Själens väckarklockor, själens vaksamma förälders händer som omsluter oss i våra liv, varje stund, och puffar oss in i smärtan vi bär på, inte bort ifrån den.

Väntar vi, lite till och lite till, så hinner dagarna bli till år, och allt vi hade kunnat uppleva, få och vara under all den tiden blir en egen smärta, en saknad och en förlust. Vi förstår bara ännu inte hur stor den förlusten är. Och där det kunde finnas glädje, bär vi på vår smärta istället. Och ingenting förändrar det, förrän vi själva väljer att förändras i vår egen missfärgade, förkrympta och ibland oigenkännliga själ.

Vi kan byta ett liv i misär mot ett liv i lycka, ett inre steg i taget, genom att börja använda vår själs ben och kavla upp själens ärmar och starta själens motor, fylla på bränslet och motivationen och sätta igång – själen är gjord för att alltid känna allting i livet med full kraft.

Hur nära den vardagen är du just nu?

Foto: Helena Tuulasdotter