Såsom i Gud, så ock i Guds barn (22 juli 2022)

Det känns som att det kan vara bra att förklara lite hur jag ser på hur vi förhåller oss till Gud som människor, för jag får emellanåt lära mig saker från Gud när jag läker bit efter bit av mina känslomässiga skador. De känslomässiga skadorna bottnar ju alltihop i felaktiga föreställningar vi tror på som sanning, och det är den osanning vi lever i som innebär att vi tror något om livet, Gud eller oss själva som helt enkelt inte stämmer med hur sanningen är ur Guds perspektiv. Och de smärtsamma osanningarna kan bråka med oss (och genom oss andra) ett helt liv här på Jorden om vi inte är vaksamma och blir lite mer ödmjuka.

Jag har berört det här lite tidigare i mina inlägg, om hur vi är gudsmänniskor och Gud är Människoguden, och att vi inte är helt åtskilda från Guds väsen eftersom vi skapats av en Gud. Och här vill jag fortsätta resonemanget lite.

Jesus har nämnt att våra kroppars DNA aktiveras eller inaktiveras genom vad som finns i vår själ. Med andra ord kan två biologiska, fysiskt identiska enäggstvillingar bära på samma gener från sina biologiska föräldrar, medan bara den ena utvecklar en ärftlig sjukdom och inte den andra, trots att den andra har samma DNA. Det handlar om hur vi väljer att handskas med de känslomässiga föreställningar vi ärver och utsätts för under uppväxten, till exempel. Om den ena tvillingen inte känner igenom sorgen och andra känslor som hör samman med just den ärftliga sjukdomens känslomässiga grund, så kommer denna att utveckla den ärtfliga sjukdomen, medan den andra tvillingen som valt att känna igenom de associerade känslorna inte alls utvecklar sjukdomen, trots att dennas DNA innehåller koden för sjukdomen – men den aktiveras aldrig. Man kan säga att kroppen får inte chansen att utvecklas till sin fulla, friska hela potential för att något (instängda känsloföreställningar) stör ut den friska DNA-signalen från själen på något specifikt, känslomässigt och därför motsvarande fysiskt område (väldigt fysiska temer för något som kanske känns ganska eteriskt och svårgreppbart, men jag ser det ungefär så här och försöker beskriva det så lättfattligt som möjligt).

På samma vis ser jag det med Gud och oss. Vi har genom vårt själs-DNA, som vi fått av vår så att säga biologiska själsförälder, en slags grundpotential som människor, men för att kunna dra nytta av hela den potentialen och inte bara en liten del, så är det bara genom att ta emot Guds kärlek som vi kan aktivera och börja utveckla just den delen av själen som kan utvecklas i det oändliga och ta emot av Guds egen essens i – så gott högre andemänniskor förstår – en oändlig mängd över den ändlösa tid vi lever.

Vi har med andra ord redan “Guds-DNA:et” som Gud gett oss inuti vår själ, men det är vårt eget, individuella val att aktivera det, och vi kan bara göra det genom att önska släppa in Guds kärlek i själen. (Förresten berättar Jesus att om bara det ena själsmedvetandet/själshalvan av en hel själ har tagit emot kärlek från Gud, så kommer den andra halvan också ha kvar möjligheten att göra det i oändlig tid, eftersom själen i sig inte är separerad, utan bara “illusoriskt” uppdelad i två självständiga medvetanden.

Jag kände också igenom en känsla imorse, som på många vis triggades igång av det jag nyligen översatte i Padgett Messages, där Jesus i ett stycke pratar om hur Gud en dag i framtiden kan komma att sluta erbjuda sin kärlek till människorna, och att de som inte valt att ta emot den, utan därigenom bara kan utvecklas till den sjätte sfären, sedan kanske inte ens kommer få leva i oändlighet, utan att de en gång långt fram i framtiden skulle kunna upplösas i sina beståndsdelar igen. Det här fick mig att tvivla jättemycket på kärleken i hela det upplägget! Jag kunde inte alls se något kärleksfullt i att en förälder plösligt en dag skulle sluta ge några – inte ens alla oskyldiga nyfödda! – människor möjligheten att också få ha en relation med sin förälder och ta emot av den förälderns väldigt omvandlande och omvälvande kärlek!

Jag tog upp det med Gud, och förklarade att antingen har Gud fel, eller så har de fel i Padgett Messages, eller så är det något fel med hur jag uppfattar kärleken. Efter att ha släppt fram och känt igenom mycket sorg och upprördhet över det hela, och även under tiden känslorna svallade, så kom det fram kopplingar till hur jag kände att jag själv bara gett och gett av min omtanke, kärlek och uppmärksamhet till mina vuxna i omgivningen när jag växte upp, men att jag inte fick tillbaka nästan något av den sorten från dem. Det var lite som en slags 95-5-fördelning, om man frågade efter min upplevelse av det hela. Så min reaktion på att en förälder skulle stänga av ens den lilla kärlek man kunde få från dem blev upprörande och det hela lät bara fel i mitt huvud. En kärleksfull förälder drar ju definitivt inte undan möjligheten för sina barn att ta emot dennas kärlek!

Men Gud förklarade (genom intryck) för mig att varje enskild människa kommer få möjligheten under mycket lång tid i sitt liv att ta emot Guds personliga kärlek till dem. Om de ändå vägrar, säg efter att ha levt i kanske 10 000 år, att ha något med Gud att göra, så kan Gud välja att dra tillbaka sitt erbjudande om kärlek en längre tid (säg i 100 år eller 1 000 år för att nämna någon siffra), eftersom Gudsbarnet/personen i fråga ju faktiskt inte vill ha någon relation med Gud. Gud älskar fortfarande sitt barn, men låter det få som det vill och slutar erbjuda en relation barnet inte vill ha. Det kändes genast mycket mer rimligt! Och mycket mer rättvist, kärleksfullt och betryggande! Någon sade till mig en gång att “distance makes the heart grow fonder”, och kanske det är fullt förståeligt att Gud vill ge det barnet en möjlighet att upptäcka hur det känns att inte längre ha möjligheten till att ha en personlig relation med Gud när han eller hon inte velat ha det under så lång tid.

Så det här två aspekterna av vårt förhållande till vår “biologiska själsförälder” ville jag belysa och förklara lite närmare här i inlägget idag, för det känns som att det kan hjälpa någon annan att undersöka samma frågeställningar och kanske lösa upp någon inre knut, så som den jag hade.

Foto: Helena Tuulasdotters Konst