Sårg och flygande blommor (26 december 2021)

(DivineTruthinspirerat blogginlägg!)

Bara några tankar om den dagliga förändringsprocessen som blir en del av ens liv med tiden när vi gör valet att börja läka våra själ och utvecklas i kärlek:

Sår ger sorg, sorg innebär sår, och som barn är världen full av flygande blommor, eller som vi senare lär oss att de kallas – fjärilar. Vi såg på livet på ett annat sätt en gång i tiden. Det var kreativt, öppet, fritt, fullt av möjligheter vi inte ens kunde föreställa oss.

Jag förundras så ofta över att svåra, stora problem som vi gått med i decennier går att lösa med några timmars känsloflöden, sedan länge inkapslade och nu till slut utdragna i ljuset, eller kanske snarare och oftare utbända med bräckjärn genom vår fasad som desperat försöker hålla sig kvar över smärtan som aldrig verkar försvinna.

Livet ser så svårt, hopplöst, omöjligt och nertyngt ut från ett startperspektiv, och blir ännu mer av allt det när vi väl öppnar på locket till den inre silltunnan och ser toppen på eländet där i (som etisk vegan finns det ett visst utrymme att se på döda sillar på det viset, särskilt när de lagts in i allsköns ättika och grejer…).

Och efter en tids rotande och lyftande i de stinkande liken, som inte går någonstans om vi inte själva gör jobbet, så börjar vi plötsligt känna att tunnan är lättare, det stinker lite mindre, vi har plats med annat i tunnan än döda fiskar, och livet känns istället mer och mer fullt av möjligheter.

Okej, det är en superknepig liknelse, men kanske poängen ändå går igenom. Det är inte kul att stå inför berget inombords av jobbiga känslor, men det är ändligt, det är en ände på det, det tar slut en dag när vi om och om igen gjort “jobbet”, och under tiden krymper det, och emellanåt tittar vi upp på det som förut skymde sikten mot en så stor del av vår utsikt, och plötsligt inser vi att vi ser mycket mer av livet nu, och är det inte väldigt mycket ljusare nu jämfört med alla de där åren dessförinnan?

Så, bara några tankar om skillnaderna vi kan gå igenom och uppleva, och belöningen i att faktiskt göra det otänkbara och känna sig fram till lyckan som kanske knappt hägrar längre där borta i horisonten. Men den har aldrig gått någonstans, det är bara vi som gått saktare och saktare och nu står många av oss stilla, utan att röra oss åt det hållet. Vi vill ofta glömma att vi ens sett den där borta en gång i tiden.

När någonsin blev ordet “desillusionerad” något dåligt? Illusionen är ju att lyckan inte går att nå, att vi aldrig kan vara genuint och kontinuerligt lyckliga, att lyckan inte ens är särskilt lycklig – men vad vet vi om det som inte nått fram till den ens?

Kärlek, livsglädje, frihet, oändliga möjligheter, fullständig hälsa – vem drar illusionskortet redan vid det första ordet i den raden? Det är enormt förståeligt att vi “växer upp och tar förnuftet till fånga och gör det resonliga”, när vi inte har en aning om vad vi ska göra med all smärta vi får under uppväxten, alla drömmar vi får fånga ur luften och lägga ner i regnpölarna vid våra fötter, innan vi snällt går till vår utbildning, vårt jobb och vårt radhus med likadan inredning som alla andra.

Men smärtan behöver bara komma ut ur oss, på enklaste och naturligaste tänkbara vis, så som ett litet barn skulle få ur sig den, och sedan är den borta. För alltid. Och när vi gjort det en eller tre gånger, så får vi mer tilltro till att allt ont och osant kan försvinna på samma vis ur oss. När vi gjort det 372 gånger så vågar vi nästan tro på det helhjärtat.

Och saken är att det tar bara några år att komma igenom de värsta bitarna, några känslor i veckan kanske, beroende på hur gamla vi är, vad vi ägnat oss åt i livet och hur vi valt att förhålla oss till allting. Några få år, och sedan börjar vi spontant känna oss glada allt oftare, bara så där. Och vi har bara gråtit och musklat ur oss en massa ilska och låtit en del rädsla slippa ur oss emellanåt! Hur kunde det göra så stor skillnad? Är det en slump kanske, har jag bara mognat med åren? Nej, tusan heller. Jag hade varit riktigt olycklig (fortfarande) om jag aldrig hade påbörjat allt detta.

Vi blir trevligare att prata med, folk kopplar av mer i vår närhet, saker och ting förändras sakta i vårt liv till det bättre, även på ett materiellt och fysiskt plan.

Så jag väljer sår-gen och att få återupptäcka de flygande blommorna och lära mig en massa nytt om livet. När man är 45 år är man bara barnet, i förhållande till de som föddes för 59 000 år sedan och bara fortsatt leva vidare i sina andekroppar därefter.

Lite blandade tankar, rätt så osorterat, skönt att få pränt ändå, och jag hoppas det väcker någon användbar tanke i dig som läser det, så att det fanns en poäng med att även skicka upp det här i min blogg! :o)