Mitt mjukaste jag (30 juni 2022)

Vi tror väldigt lätt någon gång under uppväxten att det säkraste, bästa och tryggaste är att vara lite hård utanpå. Att välja att gå runt med samma skal som alla andra lever med, och inte bara ta all skit som kommer emot oss från alla möjliga håll, utan kunna bita ifrån, ge igen, svara med samma mynt, ge på andra som inte fattar vart gränserna går.

För mig var det en väldigt vanlig upplevelse som jag delade med många av världens barn som fick mig att dra på mig mitt skal till slut. Jag möttes redan i magen och under alla år därefter i uppväxten av väldigt kännbara önskemål, mer eller mindre uttalade, från de vuxna omkring mig att vara mindre värd, mindre lyckad, mindre vacker, mindre glad och frisk och fri än de själva, eftersom de inte ville möta och konfronteras av sina egna smärtfulla, sorgliga självbilder som de i sin tur fått som barn av sin omgivning. På ytan verkade saker hyfsade, men det är den känslomässiga sanningen vi egentligen lever i, inte fasaderna utanpå den.

Jag kände hur jag blev konstant bombarderad med känslor av att jag var mindre och sämre och inte skulle tro något annat om mig själv, även om åtminstone några av dem på ytan inte uttryckte sådana saker. Var man uppmärksam på detaljer och nyanser, vilket jag alltid varit trots allt, så märktes det på ordvalen, tonfallen, inställningarna och valen och prioriteringara som gjordes, utöver de rena, råa känsloströmningarna som hela tiden översköljde mig. Jag har förstått som vuxen att hela den här inställningen där man själv är mer värd än andra hör till narcissismen, och jag har också förstått som vuxen att det där, det finns hos väldigt många människor på olika sätt – men det finns också de som inte känner så, underbart nog. Hjältar och förebilder och jordiska änglar, enligt min bok.

Min respons som barn blev att vända på hela inställningen och tycka tvärtom istället mot vad jag hela tiden överöstes med – så jag började känna att “nej, det är jag som är bättre än alla andra, och alla andra har en massa fel som jag fnyser åt.” Även den här försvarsinställningen fanns uppenbarligen i de vuxna omkring mig och var lätt att plocka upp från mina ärvda skador och börja välja själv, något som de i sin tur också anammat som barn i ett slags försvar och fört med sig in i vuxenlivet, så jag upprepade helt enkelt mönstret som pågick i min familj sedan flera generationer tillbaka. En slags motpolsdans mellan “sämre än alla andra” och “bättre än alla andra” inombords, något som jag numera – både rent logiskt och av många års egen erfarenhet – känner förmodligen pågår i alla narcissistiska människor, och som förklarar mycket av deras beteenden och inställning till omvärlden. En del har det mycket starkare än andra och skroderar och brer ut sig och kan vara riktigt fula mot andra utan att acceptera hur skevt de beter sig, medan en del känner sig lite överlägsna i smyg och kanske döljer det för att de förstår att det inte är helt okej att hävda sig över andra öppet.

Nu när jag känt igenom många känslor kring det här, så har jag äntligen börjat komma över en puckel inombords där jag verkligen ser mitt fel i det hela, och verkligen på djupet accepterar sorgen och smärtan det orsakat, och även den sorg och smärta som orsakade det från första början. Eller mer korrekt uttryckt kanske snarare lade grunden för att jag skulle känna mig motiverad att välja den vägen tidigt i barndomen. Det kan finnas omständigheter som gör att vi överväger något som vi aldrig skulle ha kommit på tanken att välja annars, men det är trots allt ändå vårt eget val hur vi gör med den saken – en del blir inte narcissistiska själva av att växa upp i en narcissistisk miljö, medan andra tar den vägen med full kraft och slår på alla vis kring sig mot andra utan betänkelser, för att slippa kärnkänslan längst därinne av att egentligen vara rädd för att raka motsatsen ska vara sann – att de själva är mindre värda än alla andra.

Nu känner jag mig mjukare inombords, och vänligare “av naturen”, och accepterar att jag inte är varken sämre eller bättre än alla andra, utan bara är jag själv, precis som alla andra är sina egna jag, utan jämförelser av våra värden eftersom de ändå är lika stora.

På många sätt behövde jag jobba mig fram under några år till att till slut vilja och våga släppa hela mitt försvarsverk. Det har tagit många omgångar av ilska, motstånd, vägran, kringskador och kringkänslor och även upplevelser som attraktionslagen fört med sig till mig under många år för att jag skulle inse att jag inte kom någonstans med den inställningen kvar i mig, att den är i vägen för mer kärlek inom mig, att den skadar mig själv och andra konstant, att den är där tills jag själv går in i den känslomässigt och helhjärtat och accepterar alla delar av den, och att Guds kärlek, den lilla mängd jag hittills kunnat ta emot in i min själshalva, hela tiden lyste på det här felet inom mig så jag inte kunde ignorera det om dagarna.

Jag förstår mer och mer av den gradvisa förändringen vi går igenom när vi släpper fram och läker våra inre skador längs vägen i våra liv. Det sker bit för bit, känsla för känsla, insikt för insikt, lite i taget så länge vi är aktiva och ödmjuka och väljer läkandet och kärleken.

Det känns väldigt fint, och jag är glad för all hjälp att bli mer kärleksfull som livet hela tiden förser mig med, även när jag själv går runt och vägrar ändra mig. Vem kan vinna i en kamp mot kärleken, som vi alltid längtar efter hur mycket vi än låtsas om att vi inte saknar den ett dugg?

Solen kommer inte fram
Den flyttar sig inte för min skull
För då skulle snart ingen hitta den
Så jag flyttade mig ut ur skuggan
För min skull, in i solstrålarna
Solen var alltid på samma plats
Över alla andra, över allt annat
Runtom mörkret, runtom isen
Jag behöver inte kylan längre
Ljuset fick lov att nå även mig
Vi lyser tillsammans nu
Vägen åt andra
In bredvid skuggorna de väljer
Vi är varma, vi är ljusa, vi längtar
Och lyser bort skuggorna
Från samma plats som alltid
För alltid