Hur äter du, människa (24 november 2021)

(Sätt dig gärna in i grunderna för Divine Truth-läran först, så är du lite mer förberedd på vad som väntar i ett inlägg som detta – utan den bakgrundsinformationen blir det nog mest rappakalja för dig att läsa den här texten.)

Frågan i rubriken är vänligt ställd och undrad, trots att den förmodligen blir läst som om någon höjer ena ögonbrynet och ser på en med lätt avsmak.

Ser vi på frågan ur aspekten med en själ som styr allt i vårt liv, i samspel med Guds lagar, då får vi plötsligt massor med information om vårt inre tillstånd, bara genom att se på vår dagliga meny.

Kort sagt kan man säga att ju mer någon är i sina emotionella beroenden, och i sin fasad, och därmed ju mer avtrubbad en person är känslomässigt, det vill säga inför både sina egna och andras känslor, desto lättare och mer dras den personen “helt naturligt” till att äta djurkött och annat från djur. (Nota bene – en person kan vara till exempel väldigt fnittrig, utåtriktad, ha ett hett temperament och liknande utan att för den skull inte vara avtrubbad inför väldigt många andra av sina känslor. Just saying, för det kan vara lätt att förväxla ibland.)

Jag var där själv i många år. När jag var 18 ungefär blev jag vegetarian, för jag gjorde för starka kopplingar till själva djurkroppen när jag skulle skära i kött till middagen, och det höll i sig tills jag blev havande i 20-årsåldern, då jag åt lite för dåligt för att det skulle bära sig med järn och B12 på den tiden (läs: jag var inte redo känslomässigt på andra områden i livet att ta det steget, och därför svarade kroppen med bristsymptom – den följer själen till punkt och pricka), så jag återgick till kött och blev kvar där tills jag var kanske 38 år. Därefter blev jag “bit för bit” mer och mer växtätare, och lade spontant bort mer och mer av allt jag åt från djurriket.

Den förändringen, till att bli växtätare, skedde enbart för att jag påbörjat min resa med att läka själen på ett känslomässigt plan, och det gick av sig självt, eftersom min “känslighet för känslor” ökade och med tiden kunde jag helt enkelt inte se på djurdelar och kornas dimjölk till kalvarna som något jag skulle få in i min egen kropp. Medvetenheten om sambandet mellan mjölken i glaset och det starka utnyttjandet av djur för vår “smaklusts” skull stirrade mig så i ansiktet att jag inte klarade av att “äta som vanligt” längre.

Och numera är jag på väg in i en till övergång, där frugivoren i mig knackar mig på axeln och sakta ökar mängden frukt, bär och rena grönsaker, kryddörter och möjligen rotfrukter på mina fat under veckorna.

Jag har provat att “bli” fruktarian många gånger och att åtminstone bara äta raw food, men efter en jäkla massa bungy jumps åt det hållet och sedan tillbaka, så börjar jag ge upp de där försöken att hoppa före min själ in i min framtida kost. Det får komma när själen säger det, och fram till dess äter jag mer eller mindre det jag dras till att äta, och känner igenom hur det känns, både när det känns bra och när det känns mindre bra med det jag äter och dricker. Hur känns det att dricka en Briska, eller äta glutenfria Piruett-kakor, jämfört med en mogen, juicig mango eller en helt perfekt avokado? Äter du omogna, det vill säga sura eller stärkelserika frukter? Vad säger det om din kärlek till dig själv?

Poängen med den här lilla redogörelsen är att försöka illustrera hur mycket vi kan förstå om vårt aktuella tillstånd, bara genom att se på var vi befinner oss i fråga om kosten – vad käkar du, kära medmänniska? Blev det en svartvit ko idag, eller blev det vilda blåbär? Vad dominerar? Vad kan du inte vara utan? Vad skulle du känna om du inte längre skulle äta det du alltid vill äta, om det så är apelsinjuice, eller mjölkchoklad, eller majschips, eller flintastek? Det säger dig massor om din självbild, din själs återspegling, vad du lägger på tallriken eller i glaset om dagarna – och även vad du känner om du inte får lägga det på tallriken mer.

Inte någon större idé att döma ut någon för vad dom äter, utan det är mycket bättre att bara betrakta det, fundera över det, se det för vad det är, upptäcka hur hårt vi försvarar och förklarar oss i våra knepiga val av livsmedel, och se på varför vi absolut vill ha det som vi alltid haft det. Vad händer när vi föreställer oss att vi blir veganer nu, om vi ätit jättemycket vildsvin, älg och hjort i hela vårt liv? Det väcker förmodligen massor av känslor i en stekvändning! Och det är ju fantastiskt – saker som triggar oss känslomässigt utan att vi behöver tappa en hammare på tån är guld värda! Och hur är det om vi är etiska veganer, och käkar massor av den mer onyttiga sortens vegomat, som pizza, glass, tillsatsrika såser och halvfabrikat, och tänker oss att vi bara skulle äta massor av färsk frukt och färska bär och grönsaker? Hur mycket i taket går vi, känslomässigt, vid sådana tankar?

Det är underbart att upptäcka vart vi befinner oss känslomässigt inombords, och det är superbra att ett så engagerande ämne som vad vi äter kan trigga igång oss så mycket – för den som känner att de vill läka inifrån och ut, så är det perfekt eftersom vi så lätt märker var vi inte enbart känner kärlek och glädje i de här frågorna. Var blir vi arga, lite irriterade, skamsna, föraktfulla, griniga, krävande, rättfärdigande, sorgsna, uppgivna, självupphöjande och andranedsänkande?

Guld värt, guld värt, med alla de upptäckterna om oss själva. För är det något citat om just maten som fastnat hos mig från Divine Truth, så är det att: “Det är inte vad du stoppar in i munnen som är det viktigaste, utan vad som kommer ut ur den”. Och det är inte en uppmaning till världen att bli hedonistiska och sedan kräkas upp allt vi ätit, utan snarare pekar det på att medan vi går här och är väldigt upptagna av vad vi själva eller andra äter, så ställer vi ofta till det långt mycket mer i själen för oss och andra genom våra attityder kring det som äts – vi fördömer, vill tvinga andra att ändra sig, är upprörda och arga över andras val, beter oss illa på mängder av olika vis, samtidigt som vi menar att det är jätteviktigt om vi ska äta mest potatis eller mest kyckling, eller om det ska vara kokt eller rå broccoli, eller om djuren ska dödas på det ena eller på det andra sättet.

Ett annat citat som ofta gör sig påmint, är att “ur Guds perspektiv är det värre att bli arg på en medmänniska, än att döda ett djur”.

Och här går vi och tror att det är precis tvärtom, för det mesta. Att avliva ett djur utan onödiga smärtor, är med andra ord mindre illa än att bli irriterad på din son, syrra eller pojkvän. Tro det?

Som Guds barn, som människor med fysisk kropp här på Jorden, och som individer som efter födseln snabbt hamnar i 1:a sfären för det mesta, så kan “behovet” av mat se väldigt olika ut beroende på vårt känslomässiga tillstånd, men den ursprungliga tanken, den mest kärleksfulla maten vi kan äta och som Gud gjort åt oss, är helt enkelt frukt och bär. De enda livsmedel i naturen som bjuder på sig själva allt vad de orkar, med så mycket färg, doft och smak och lockande förpackningar att vi inte kan låta bli dom.

De enda livsmedel som vi kan äta obegränsat av utan att skada vare sig oss själva eller naturen, och som istället bidrar till både vår egen och naturens hälsa och fortlevnad och tillväxt när vi konsumerar dom.

Numera, med Jordens tillstånd, behöver även örter ingå, åtminstone tills vi är framme vid det första målet, 8:e sfären, där vi är helt självunderhållande, genom Guds kärlek som kommer in i vår själ i så stor utsträckning att kroppen kan generera sig via själen, obehindrat.

Fram till dess är det en gradvis förändring som behöver ske, och förmodligen, mest troligen är det som kommer att ske med de flesta av oss. Precis som med de själsliga förändringarna som börjar ske när vi sätter av i full kareta in i själens dunklaste vrår, så kommer även de fysiska, yttre förändringarna att ske steg för steg, lite i taget, en nyansförändring efter den andra.

Vi blir inte fruktarianer över en natt, när vi har en hel laddning känslomässiga skador att ta oss igenom först, innan det kommer helt naturligt och utan att vi tänker på det. Vi kommer inte till 6:e sfären över en natt heller, eller ens över ett år, eftersom vi i princip föds in i ett berg av motstånd mot att känna igenom allt vi bär på inombords. Det stora jobbet är att demontera motståndet inom oss, sedan går det rätt lätt. Massor av gråt, men inget motstånd mot gråten, vilket är vad vi vill se (Heja Sverige friskt humör, utav känslor ingen dör! Heja Sverige friskt humör, utan känslor alla dör!).

Så, sammanfattningsvis – Äter mycket kött = är mycket avtrubbad inombords. Äter mycket frukt = är mer intresserad att vara kärleksfull mot mig själv och andra.

Kan jag äta en massa frukt och påstå till andra att jag är väldigt “andligt utvecklad” och slippa ta itu med mina kärlekslösa beteenden mot andra och mitt inre berg av skador? Eller kan jag äta en massa kött och vara väldigt kärleksfull, vänlig och omtänksam mot människor, och slippa ändra hur jag äter?

Äsch heller – i båda fallen är det bara ett klassiskt fall av oödmjuk undvikarsjuka – du vill bara slippa känna igenom lite gammal ångest eller skräck. Värre är det inte, och det klarar du! När du känt igenom de bitarna också, så faller det andra på plats av sig självt. Jag menar, du blir inte kärleksfull automatiskt, men du känner definitivt inte för att vara kärlekslös på samma sätt längre. Vill du sedan bygga uppåt genom att välja mer kärlek inom dig, så är ju det fantastiskt, och en enorm bonus på den föregående läkningen.

Ja, där ser man vad jag hann trycka in i öronen på dig innan du ens hunnit lyfta den där gaffeln med en tofubit på till munnen! Smaklig måltid, och ha det så jobbigt med känslorna, som jag och syrran brukar säga!