Glädjen ovanpå smärtan och glädjen under smärtan (2 maj 2022)

En viktig sak att lära sig skilja på är den glädje vi får av att få ett beroende tillgodosett, och glädjen vi får av att vara fria från känslomässiga skador.

Den ena glädjen ligger ovanpå smärtan vi bär på, och den andra ligger väntande och som en potential under smärtan vi bär på.

Glädjen ovanpå smärtan, beroendeglädjen med andra ord, baseras på en slags motsvarighet till att längta efter nästa kick eller fix eller adrenalinpåslag eller extaskänsla, en slags tillfredsställelse som inte är långt ifrån lättnadskänslor. Vi andas ut; “Äntligen!!”, och blir nästan lyriskt lyckliga en kort stund!

Glädjen under smärtan baseras på en inre, fridfull men ofta också ivrig och lycklig glädje, något som kommer inifrån oss, även mitt i kanske ganska dystra eller gråa omständigheter. Som en slags oberoende, fristående och självexisterande bekräftelse från oss på något av allt det vackra och kärleksfulla som Gud skapat åt oss, vare sig vi känner att Gud finns eller inte. Något har lagt sig på rätt plats inom oss, och bara vibrerar därinne i vår själ, som en spinnande katt framför en mysig brasa.

Bara blotta glädjen över något vi har i vårt liv kan öppna oss för att ta emot kärlek från Gud! Det blir som en kärleksförklaring till den som skapat allting, och det blir precis som när vi visar vår kärlek till mannen eller kvinnan vi älskar och har en sexuell åtrå till, till exempel – det blir en respons på de känslor vi känner för den personen, i form av att deras liknande känslor kommer ut från dem till oss, för att vi redan har valt att låta de känslorna passera mellan oss, och därmed är vi öppna för att både ge och ta emot. Och därför kan Gud ge oss kärlek tillbaka, in i vår själ, när vi känner oss uppfyllda av glädje och uppskattning och kärlek till något i vårt liv, något som Gud skapat.

Jag minns hur jag upplevde just detta en gång i 14-årsåldern. Jag låg och funderade på en soffa hemma hos min mormor, jag tror de andra var iväg en sväng på något och jag var själv i deras lägenhet. Mina tankar började kretsa kring allt jag var glad för i mitt liv, och det var mycket när jag väl började känna igenom det hela och tänka på vad jag faktiskt uppskattade. Det blev en så tydlig känsla av glädje inom mig, en tacksamhetskänsla, att det plötsligt vällde över och jag kände hur jag började gråta av en slags vänlig, tydlig tryckvåg som kom till mig, vilket var en våg av Guds kärlek, förstod jag många år senare. Det här händer oss ibland, att vi har den känslan av kärlek och tacksam uppskattning, och då kommer den där kärleksvågen till oss från Gud. Gud ger oss inte den känslan om vi inte känslomässigt önskar det, även om Gud alltid älskar oss.

Man kan kanske kalla det för samtycke. När båda känner samma sak, då sker flödet av känslor mellan de två.

När vi är i ett beroende och vill få det tillgodosett, så drar vi ofta in en person i vårt liv som vill tillgodose vårt beroende, i utbyte mot att få sitt eget beroende tillgodosett – matchar vi där, om vi så att säga har ett samtycke till det utbytet, då flödar bådas känslor av tillfredsställelse däremellan.

När vi är i en kärleksbaserad glädje, där vi känner en varm glädje, uppskattning och önskar den andra personen all lycka, då kan vi ha sådan tur att den personen också känner på samma vis för oss, Och är det vår andra hälft vi delar den upplevelsen med, då kan det bli en väldigt stark, sexuellt baserad lyckokänsla, dessutom.

Vi märker när vi är i en beroendebaserad glädje och när vi försöker få den där glädjen ovanpå vår smärta på lite olika sätt. Det ena är genom attraktionslagen – den finns här för att väcka de känslor vi försöker trycka ner, bland annat. Så livet försöker med andra ord på olika vis uppmärksamma oss på de känslor och den smärta vi försöker trycka undan, till exempel i form av problem som dyker upp, förtretligheter, helt enkelt, som att komma för sent, missa ett bokat flyg, tappa bort plånboken, mobilen går sönder eller andra mindre saker som väcker irritation och smärta i oss på olika vis.

Andra sätt kan vara genom samvetet – vi känner på oss när vi gör något fel, när vi egentligen försöker släta över och gömma en smärta inom oss, och vi vet att det inte är rätt sak att göra att stoppa i oss 12 kanelbullar eller röka eller gå ut och shoppa igen, fast garderoben svämmar över av kläder. Vi vet det någonstans, men väljer att strunta i det, för det mesta. Men kommunikationen finns där, vi får informationen om att något här är lite off, det är inte rätt av oss, vi går emot något inom oss, istället för att lyssna inåt och respektera det som finns därinne och behöver bearbetas, läka, tas itu med.

Vi får också hjälp genom att vi alltid kan se på vårt liv överlag och granska vad som pågår över tid, vad vi har för människor omkring oss, hur de pratar med oss och vilken inställning de har till oss, var i vårt liv det flyter på bra, och var i vårt liv vi stöter på bekymmer, problem, trubbel, jobbiga attityder från andra, vilka livsområden vi aldrig verkar lyckas med, och liknande stora mönster som vi går runt med.

Livet försöker alltid få oss att komma till glädjen som väntar under all smärta, Under varje liten smärta, under varje stor smärta, och under varje smärta. Det är – för de flesta av oss – väldigt mycket oupplevd glädje som ligger där under och väntar och väntar och väntar och väntar.

Ofta är det inte ens smärtan i sig vi är rädda för, själva gråten, själva sveket, själva förlusten vi upplevt eller vad vi än finner är orsaken till smärtan – utan det är – allra längst in i oss – rädslan för att Gud inte ska hålla måttet när vi testar honom/henne. Min känsla är att vi allihop mer eller mindre är födda, skapade, av Gud till att veta om att Gud finns. Min bild är att vi lär oss och ärver och känner allting i början av våra liv utifrån så många skador kring just Gud, som handlar om att livet är piss och pannkaka på grund av Gud, och vi väljer att reagera väldigt olika på de känslorna, och dra våra egna slutsatser, ibland slutsatser som påminner om hur andra ser på Gud/ingen Gud i vår närhet, och ibland genom att vi själva tänker igenom det hela och kommer fram till något som kanske inte så många andra uttryckt på samma vis i vårt liv.

Ateisten säger att Gud inte finns, basta. Hundratals religioner har sin egen bild av Gud. En del menar att det finns många gudar, en del menar att Gud är en opersonlig kraft, en intelligens som genomsyrar allt liv, att vi alla är en del av Gud och Gud finns fördelad på oss allihop, vi är Gud.

En del tycker inte det är mödan värt att bry sig om frågan över huvud taget, och lämnar det helt åt den dagen de dör, och då visar det sig väl, tänker de, och det är inte viktigt fram till dess, helt enkelt, eftersom det är en så svår fråga att besvara, känner de.

Alla de inställningarna till Gud, alla de inställningar där vi inte bara känner en kärlek och glädje när vi tänker på Gud eller fokuserar på Gud och det Gud skapat, baseras på känslomässiga skador i vår själshalva.

Det som växer i oss när vi tillåter oss att känna smärtan över olika svek, olika förluster, olika pådyvlade illusioner om oss själva, andra och livet som vi tror är verklighet, är tilliten och vissheten om att Gud håller måttet. Gud håller för vilken smärta som helst, och har gjort oss till att klara detsamma, och möter upp med kärlek, och med kärleksfulla förklaringar och sanningar som vi förut varit stängda inför och inte varit mottagliga för att ta till oss. Gud är större än allt det, men vi vet det inte än. Vi vågar inte riktigt utmana varenda rädsla och smärta inom oss riktigt än. Men det kommer. Vi blir mer och mer tillitsfulla, får mer och mer tilltro, känner mer och mer visshet, växer i vår medvetenhet om Guds natur, vår erfarenhet av Guds faktiska, kraftfulla kärlek, och en dag är det inuti varje cell i vår själ – det är verkligheten – Gud håller för allt, och vi vet det i hela vårt väsen.

Vi är hemma.