Att vara som Gud (7 februari 2022)

(Det känns viktigt att påpeka att det sundaste sättet att läsa det här inlägget är att ha goda förhandskunskaper om Divine Truth-läran, så att saker inte blir lästa utanför ett förklarande sammanhang. Det kan låta väl omstörtande och upp-och-nervänt annars emellanåt, för att vi är så vana vid samhällets syn på livet, snarare än hur en intelligent och kärleksfull Gud rimligen ser på livet).

En central del av att gå själens väg, och Guds väg, är att lära känna Gud och Guds natur. Det är Gud som enligt sin natur har skapat allt liv och hur livet fungerar och samverkar, så det känns på ett sätt naturligt och självklart att söka upp Gud och be att få uppleva mer av Guds natur, känslor och personlighet. (Vi har djur och natur omkring oss som påverkas i väldigt hög grad av våra själars kärlekstillstånd, så det duger inte riktigt som förklaring att säga “Gud har gjort så att djuren äter varandra” och sedan göra detsamma själv, utan att förstå att djuren äter varandra enbart för att vi människor dödar varandra – det är viktigt att ha ordning på orsak och verkan i det här sammanhanget, så vi inte tror att vi ska lära känna Guds natur genom att se på hur naturen beter sig i alla lägen).
I Divine Truth kallas den här vägen för att bli enig med Gud i kärlek (at-onement with God, at-one with God in love). Det är definitivt inte detsamma som att bli Gud själv, utan mer att känna kärlek till allt liv på samma vis som Gud, om än i mindre mängd eftersom vi inte är Gud, utan Guds barn. Jag vill inte bli någon Gud, det räcker att Gud är Gud för mig, och så får jag vara lilla fåniga, underbara jag istället.

De enklaste sakerna i Guds natur kan kännas helt oöverstigliga för oss ur våra skadade perspektiv, så många ryggar instinktivt tillbaka och känner att den där kontakten med Gud får hända någon gång i framtiden istället för nu. och det får man så klart välja, men tänk om alla visste hur mycket skada det lilla valet ställer till med?

När vi går här på Jorden och lever i vår vardag, så har vi för länge sedan fått en bild av vad som är “normalt”, “rätt”, “kärleksfullt” och “anständigt”. Ofta är det fetfel, helt enkelt. Vi tänker att det hör till kvinnors rättigheter att döda ofödda bebisar, vi menar att det är rätt att straffa brottslingar så de får lida för det de gjort, vi anser att det är kärleksfullt att inte säga sanningen om våra känslor till varandra, och att det är anständigt att arbeta hårt för att förtjäna sitt levebröd, för att nämna en bråkdel av allt vi tycker är rätt och riktigt men som inte är det.

Känner jag efter hur Gud är på de här områdena och tänker logiskt kring det, så har Gud skapat livet, inte vi, och därför har vi ingen rätt att ta någon annans liv heller. Brottslingar är vi allihop ur Guds perspektiv, för ingen av oss är 100 % kärleksfull hela tiden, och Gud straffar inte en enda av oss för det (men ger oss konsekvenser så att vi – förr eller senare – klart och tydligt märker att vi gjort något kärlekslöst och ändrar oss). Gud ger mig alltid sanning efter sanning om mig själv när jag frågar efter den, och med den varmaste, mest självklara kärlek (när jag inte frågar efter den så visar lagarna/Guds universella sanningar mig vad som gäller, och hur jag går emot den kärlek som de alla baseras på). Gud arbetar inte hårt – Gud älskar, längtar, gläds åt och lever i varje “nerv” av sig själv, upplever och njuter och delar med sig och lär ut och visar och pekar och förklarar när någon frågar, men har också skapat med all sin kraft och med all sin intelligens och tagit ett stort ansvar för att det ska bli den bästa skapelsen som någonsin kan finnas, och för att den ska kunna finnas i evighet på bästa tänkbara vis – och ändå lämnat rum för alla oss att fortsätta skapa och utveckla allt det Gud har skapat. Gud bara finns med hela sin person, och det räcker för att “förtjäna” sin existens.

Så de allra enklaste av Guds sanningar – att inte ta liv, till exempel, kan vara enormt konfronterande och provokativa för många på Jorden. Faktiskt.

Och ändå är det så vi behöver börja leva om vi vill vara som Gud är – kärleksfulla. Inte lite kärleksfulla, inte kärleksfulla ibland, utan alltid kärleksfulla i alla situationer och av hela vårt hjärta. Och vägen dit tar tid, är krånglig, full av motstånd och starka, smärtsamma känslor som måste lämna vår själ, innan vi får plats med enbart kärlek där inne.

Gud har en absolut kärlek, och en absolut sanning (i sina många aspekter, lager och facetter). Det är dessa båda vi kommer behöva välkomna in i vår själ och bygga upp, vårda och utveckla om vi vill vara som Gud. Det väcker skräck, fasa, ilska, hat och trots, men allt det är bara försvar mot sorgerna inom oss, de vi förr eller senare ändå behöver känna för att de redan finns inuti oss, och inte kommer ut på något annat sätt.

Sorg kommer ut ur oss med gråt, ilska kommer ut ur oss genom att erkännas och undersökas mitt i det ensamma vrålandet och smällandet i soffdynor eller andra saker som inte får ont av att vi slår på dem, rädsla kommer ut ur oss genom darrningar och skakningar många gånger och gråt (även ilska kan ha sällskap av arga tårar), och det kan inte bli mycket enklare och naturligare än så att läka alla våra dödliga sår i själen.

Skillnaden på att växa i kärlek i själen med och utan Gud, är att utan Gud söker vi inte efter Guds sanningar eller Guds kärlek när väl våra egna skador lämnat oss. Vi “bara” känner en lättnad, förstår att det vi kände inte riktigt stämde, mår lite bättre, attraktionslagen förändras därefter och sedan lever vi på, kanske lite mer i våra passioner, kanske med lite mindre rädsla och med lite mer kärlek till våra medmänniskor och livet i stort. Men med Gud så söker vi efter Guds kärlek och sanning, och det gör vi aktivt, både före, under och efter de stunder då vi låter känslorna komma upp och ur oss. Så vi ber Gud om sanning så att vi ska se var vi fortfarande bär på något kärlekslöst inom oss, och vi får den – då känner vi alla känslor det väcker inom oss, vare sig det är flera dagars starka motståndskänslor eller en ganska snabb upplevelse av rädsla och sorg, Medan vi gör det ber vi att få ta emot av kärleken Gud känner för oss, rätt in i själen, och den kontrasten mellan Guds kärlek och de skadade känslorna vi bär på – och även kontrasten mellan sanningen från Gud om oss och osanningarna om oss som vi trott på – hjälper oss ännu mer att känna båda sorternas känslor. Och efteråt, när känslorna är uttömda, så kan vi – ofta som små barn, för det var då de här skadade känslorna blev kvar i oss och liksom frös oss på plats i en del av oss själva där inombords – be om att få veta hur livet egentligen är, ur Guds perspektiv, och hur Gud ser på oss och alla andra, eller vad vi än vill fråga om, och ta emot även de svaren med våra känslor.

När vi hör en sanning, och samvetet talar alltid om för oss om det är en sanning eller inte, så kan det med andra ord väcka upp starka motståndskänslor inom oss, eftersom vi inte vill röra vid sorgen därunder. Har vi gjort abort eller påverkat någon att göra abort till exempel, så döljer det sannolikt en väldigt stor sorg inom oss, ofta något som börjat redan när vi själva låg i livmodern eftersom känslor och föreställningar om livet brukar gå i arv från föräldrarnas själar till barnens själar (med andra ord så är det inte osannolikt att vår mamma hade liknande känslor mot oss innan vi föddes, och hon kanske i sin tur från sin mor). Och ovanpå det har vi sorgen över det vi gjort mot det lilla barnet (eller barnen, om det var fler barn i magen vid aborten, eller om vi gjort flera aborter) genom att den första livsupplevelsen han eller hon får är att mötas av en önskan om att det ska dö och försvinna, att deras föräldrar inte önskar ha dem där. Den sorgen bär vi också på, det vill säga den sorgen som barnet fått att känna på grund av vårt val och våra känslor. Och den sorgen behöver vi känna oss igenom vi med, precis som i alla andra fall där vi skadat ett annat liv, djur eller människor, genom våra val, handlingar och känslor. Den tar slut, till slut, när vi känt igenom den, och den tar slut fortare om vi samtidigt ber om att få ta emot Guds kärlek, för då lär vi oss så mycket snabbare om kärleken, och vi blir kärleksfulla mycket snabbare på det viset.

Jag tyckte förr att jag hade bra koll på Divine Truth, Guds sanningar, allt det jag hörde och läste som Jesus och Maria Magdalena delat med sig av, och jag kände att jag förstod det hela riktigt bra, och tog gladeligen in det som min väg i livet så snart jag förstod det enorma värdet i det jag hade framför mig. Men det var bara tills jag började undra varför jag så sällan bad om Guds kärlek, även om jag kände igenom väldigt många barndomskänslor och emellanåt fick bort en och annan orsakskänsla, som de ofta kallas. Då började det bli riktigt jobbigt att ta sig igenom känslor, jag fick ett allmänt större motstånd mot att ta tag i saker jag kände var fel inom mig, mer så där att jag drog ut på det och tyckte det blivit lite väl jobbigt att alltid behöva känna igenom en massa sorg och rädslor och ilska flera gånger i veckan. Skulle livet vara så här nu i många år framöver, verkligen? Jag märkte att jag här och där ändrades så sakteligen, blev lugnare och mer kärleksfull överlag, reagerade inte lika stingsligt och upprört på kritik och sådana saker, men det gick fasligt långsamt ändå det här, eller?

Så till slut hade jag bråkat mig igenom något sista motstånd (som satt fast i barndomsrädslor över att plötsligt utsättas för fysiskt våld och smärta från de vuxna omkring mig) mot att släppa in Gud i mitt liv lite mer ordentligt, och då började jag plötsligt söka upp kontakten med Gud flera gånger om dagen. Stor skillnad mot de kanske 10-talet gånger jag uppriktigt gjort det under de föregående 7 åren!

Genom den nya, öppnare och mer frekventa kontakten märker jag att saker går framåt på ett mycket mer direkt och “krävande” sätt, kan jag nästan vilja kalla det. Eller egentligen mer kompromisslöst. “Här är kärleken, jag har massor av kärlek till dig, men du kan bara få den om du är ärlig om vad du känner och tänker och vill och om vem du är, för kärleken kommer bara fram om sanningen får följa med in.”

Och jag känner hur jag vill vara ärlig. Jag säger inombords, med känslorna: “Jag tar gärna emot av din kärlek nu Gud, men jag känner samtidigt för att spy vid blotta tanken på det, för jag märker att jag ryggar i panik inför att se på de här känslorna!” För det är så jag känner ibland, och då är det det jag känner till Gud, och då kan kärleken också komma in i mig även mitt i de känslorna.

Men det är även jag själv som börjar bli mer kompromisslös, för jag vill inte längre kompromissa bort mina verkliga känslor lika mycket längre – jag vill acceptera och exponera dem, utmana dem och ta fram dem i ljuset ordentligt, granska dem, känna dem och låta dem lämna mig för gott (om det är känslor som baseras på kärlekslöshet). Är det kärleksbaserade känslor så kan jag lite darrande känna att “ja, nu har ju Gud gjort livet till en ständig glädjekälla, och då får jag väl åtminstone prova med att doppa tårna i den litegrann, även om det är superläskigt!”

Kort sagt; att gå genom livet med Gud i handen är en helt annan sak än att gå genom livet med en tanke om att kanske hålla Gud i handen någon gång i framtiden. Två helt skilda saker.

Och jag vill inte att Gud och jag ska vara så skilda saker – jag vill vara jag, fast jag vill också vara massor av det som Gud är. Jättemassor!